Aktuell debatt

 

 

Statens ansvar för målsägandes lidande m. m.
Den som drabbats av personskada på grund av brott har rätt till ersättning av den brottslige inte bara för ekonomisk skada, t. ex. för kostnader och inkomstförlust på grund av brottet, utan också för icke ekonomisk — ideell skada, t. ex. för sveda och värk. Även en nära anhörig till den som dödats genom brott kan tillerkännas ersättning för sveda och värk om han drabbats av psykiska besvär till följd härav. Vid vissa brott har målsäganden också rätt till ersättning för den kränkning av målsägandens personliga integritet som brottet inneburit. Kränkningsersättning betalas ut för att ge den drabbade upprättelse. Fråga kan vara om betydande belopp. Den som lidit ideell personskada kan få ersättning av staten enligt brottsskadelagen.
    Det ansvar för ideell skada som staten tagit på sig gentemot brottsoffer står i skarp kontrast till det ansvar som det allmänna tar på sig för ideell skada vid sjukdom. Även den som drabbats av sjukdom kan naturligtvis ha ont och tycka sig vara berättigad till ersättning för lidandet. Någon sådan ersättning utgår dock inte. I stället är det så att den som är sjuk inte ens kompenseras fullt ut för sin inkomstförlust. Långtidssjuka får finna sig i att drabbas av en betydande inkomstminskning. Den förälder som ser sitt barn långsamt dö i en allvarlig sjukdom kan inte påräkna ersättning för sveda och värk av allmänna medel även om föräldern drabbas av psykiska besvär till följd härav.
    Varför har då staten ett större ansvar för brottsoffret än för den sjuke? Är det mera synd om den som blivit knivskuren än den som drabbats av en svår sjukdom och blivit tvungen att genomgå en operation? Att båda fallen kan ge upphov till betydande smärtor är uppenbart, men det går knappast att generellt påstå att lidandet — om det nu kan mätas i pengar — generellt sett är större för den ene än för den andre. Man kan knappast heller motivera målsägandenas förmånliga ställning med att staten har ett särskilt ansvar för att bekämpa brott och att målsäganden skall ersättas därför att staten misslyckats att skydda honom. Medborgaren torde lika litet ha fog för att kräva att få leva i ett samhälle utan brott som att få leva i ett samhälle utan sjukdomar. Båda företeelserna torde i realiteten vara oundvikliga.
    I vissa fall får det gynnande av målsäganden som nu förekommer helt orimliga konsekvenser. Den som har samlag med någon som förtiger att han/hon har aids och smittas av hivvirus anses ha utsatts för misshandel och har alltså rätt till ersättning enligt brottsskadelagen. Någon lika generös rätt till ersättning har inte den som smittats inom sjukvården. Det allmänna påtar sig med andra ord ett större ansvar för uppgifter som lämnats av någon som vill ha samlag än för sin sjukvårdsbehandling.
    Enligt min uppfattning talar rättviseskäl för att det allmänna likabehandlar brottsoffer och sjuka. Under alla förhållanden synes svårt att motivera varför det allmänna skall ekonomiskt kompensera brottsoffer

för ideell skada under det att sjuka inte ens skall fullt ut kompenseras för ekonomisk skada. Brottsskadelagen bör ändras så att ideell skada i princip inte ersätts av staten. För detta talar inte bara rättviseskäl. När ett grovt brott beivras tar samhället på sig mycket betydande kostnader för att infånga brottslingen och hålla honom i fängelse. Därmed borde också samhället anses ha gjort sitt för att ideellt kompensera — upprätta — målsäganden. Om målsägandens rätt till ersättning för ideell skada begränsas frigörs vidare medel som kan användas för att ge resurser åt brottsbekämpning, något som i sin tur kan innebära att brottsoffren blir färre. Allmänt sett borde det vara viktigare för skattebetalaren att slippa bli brottsoffer än att kunna erhålla ekonomisk kompensation för icke ekonomisk skada om så skulle bli fallet.
    Den satsning på målsägandena som skett under senare år har också resulterat i lagen om målsägandebiträde. Lagen ger upphov till betydande kostnader för advokatbiträde. Advokaten skall vara ett stöd åt målsäganden samt företräda denne i skadeståndsfrågan. Eftersom brottslingen som regel är medellös är det sistnämnda ofta endast ett sätt att skaffa ett bevismedel gentemot brottsoffermyndigheten som skadereglerare. Som domare frågar man sig alltför ofta om målsäganden haft sådan nytta av advokatens biträde att de kostnader som uppkommer är rimliga. Inte därför att ersättningarna är oskäliga utan därför att det framstår som troligt att saken kan ordnas väsentligt billigare genom att åklagaren fungerar som stödperson och för målsägandens talan. Ett fall som tydligt visar problemet är Ausoniusmålet. Kostnaderna för målsägandebiträden i det målet torde uppgå till miljonbelopp. Det måste betvivlas att målsägandena haft en motsvarande nytta härav.
     Det finns skäl att se över de berörda reglerna och se om inte där finns besparingar att hämta som kan freda mer angelägna områden i Justitiedepartementets budget.
Lars Andersson