Litteratur

 

 

ANDERS AGELL,Äktenskap Samboende Partnerskap, Familjerätt 1, Iustus förlag, Uppsala 1995, 267 s.

 

Under en följd av år har vi blivit bortskämda med en rad av utmärkta läroböcker i familjerätt, skrivna av lärare vid Uppsalafakulteten. Den senaste boken i raden är Anders Agells ovan angivna verk, som närmast ersätter hans tidigare i flera upplagor utgivna kompendium Äktenskaps- och samboenderätt enligt 1987 års lagstiftning. Avsikten sägs ha varit att åstadkomma en lärobok avsedd för juristutbildningen men, som förlaget framhåller på omslagets baksida, kan boken vara till nytta även för praktiskt juridiskt arbete, eftersom rättspraxis behandlas och åtskilliga tillämpningsproblem diskuteras. Det är förvånande många intressanta tillämpningsproblem som Agell kunnat få med inom ramen för en lärobok. Jag anbefaller den därför varmt till läsning för alla som sysslar med äktenskapsrätt och annan samlevnadsjuridik. Av alla berörda frågor vill jag i förevarande sammanhang endast beröra en och det av särskilt den anledningen att frågan f. n. är föremål för Justitiedepartementets uppmärksamhet.
    Det gäller den till synes eviga frågan om jämkning vid bodelning. Agell redogör först för innehållet i skevdelningsregeln i ÄktB 12:1 och för de olika situationer då den enligt förarbetena är tänkt att kunna tillämpas. Han konstaterar att tillämpningsområdet är något svåröverskådligt och finner att den avsedda funktionen — att rätta till olämpliga resultat av andra, speciella bodelningsregler — avslöjar en tvivelaktig lagstiftningsteknik. Han kommer till slutsatsen att det varit bättre att konstruera de grundläggande reglerna på sådant sätt att någon korrigering av dem inte hade varit nödvändig och tillägger inom parentes att logiken i GB härvidlag var bättre. Alldeles särskilt faller det honom i ögonen att onöjaktigheter i bodelningsresultatet på grund av andra regler aldrig kan rättas till om det är maken med minst giftorättsgods som missgynnas (s. 160).
    Som framgår av kritiken är skevdelningsregeln inte någon helt självständig regel utan helt naturligt beroende av innehållet i de regler den avser att kunna korrigera resultatet av. Vare sig man talar om grundläggande regler eller speciella bodelningsregler är i själva verket alla regler som bestämmer makes andel fram till det skede då en jämkning övervägs av intresse. Vilken egendom som ingår i bodelning och vilken delningsprincip som skall tillämpas är naturligtvis betydelsefullt när det gäller behovet av en jämkningsmöjlighet. Detsamma gäller hur makes skulder skall avräknas och vilka vederlagsregler som kan slå till. Jag skulle i sammanhanget vilja beteckna dessa regler som grundregler. Genom att skevdelningsregeln kan användas för att korrigera det resultat som grundreglerna leder fram till följer som en självklar konsekvens att jämkning i enskilda fall kan tillgripas när en eller flera av grundreglerna leder till ett oskäligt resultat.

I den av Agell apostroferade 1920 års GB fanns inte någon motsvarighet till skevdelningsregeln. Vad som främst faller i ögonen vid en jämförelse med ÄktB är i stället den omfattning som vederlagsreglerna hade i GB. Dessa är, som bekant, att karaktärisera som ett slags rättviseregler, vilka i olika särskilt angivna situationer på ett närmast mekaniskt sätt utlöser en värdemässig korrigering av andelarna (se nu ÄktB 11:4–5). Övriga grundregler var i stort sett desamma som nu. Den jämkningsmöjlighet för särskilda fall som GB medgav var dels genom skadestånd vid grova kränkningar, dels genom ett engångsunderhåll. Dessa regler var alltså avsedda för helt andra ändamål men kunde — vilket framhölls i förarbetena — användas också som bodelningskorrektiv. Enligt min mening kan den ordningen knappast betecknas som särskilt logisk.
    Vad kan man då göra för att få bättre grundregler? Om syftet är att undvika ett jämkningsbehov kan man naturligtvis konstruera en delningsprincip som i sig är så genial att den inte behöver vidkännas några undantag eller blott få och lättbeskrivna sådana. Som konkurrent till den nedärvda nordiska likadelningsprincipen har i praktiken stått endast en förvärvsgemenskapsmodell, dvs. makarna delar lika blott egendom som förvärvats under äktenskapet och det på annat sätt än genom arv, gåva och testamente. De båda principerna diskuterades utförligt vid senaste översynen och jag skall inte här upprepa argumenten för och emot. Med tanke på att den gamla likadelningsprincipen bibehölls främst med hänsyn till att den bättre tillgodoser kvinnorna torde den, så som arbetsmarknaden nu ser ut, komma att få bibehållas för överskådlig tid.
    Kanske skall man i stället bygga ut vederlagsreglerna så att de kan motsvara behovet av skevdelningsregeln, åtminstone i mer udda situationer där speciella bodelningsregler behöver korrigeras? I så fall lär det nog inte räcka med en katalog i stil med den i GB. Den ekonomiska verkligheten har sedan början av seklet förändrats så mycket att förteckningen säkerligen skulle bli lång. Det problem som studieskulder för med sig vid bodelning kanske skall lösas med en rätt för den skuldsattes make till vederlag i vissa situationer? Dessa måste då preciseras tillräckligt för att det skall bli någon vinst med omläggningen. De s. k. rättigheter av särskilt slag som avhandlas i ÄktB 10:3 och som numera blivit många och olikartade kanske — vare sig de primärt får hållas utanför bodelningen eller ej — kräver korrigeringsmöjligheter i form av ett värdemässigt vederlag? Listan över vederlagsbehovet skulle säkert bli längre för varje hearing Justitiedepartementet kom att ordna i framtiden.
    Grundreglerna kan säkert förbättras till en viss grad. Frågan är dock om inte den komplicerade verkligheten gör det omöjligt att helt utesluta all den inverkan på bodelningsresultatet som Agell tillskriver speciella bodelningsregler. Hur långt kan man gå i utformandet av speciella regler och är det så säkert att det för varje fall går att finna en enkel lösning som inte kräver någon form av säkerhetsventil? Vilken är t. ex. den rätta lösningen för behandlingen av studiemedelsskulder eller för ersättningsrätter enligt olika delar av socialförsäkringssystemet? Varför då inte försöka göra något åt själva skevdelningsregeln? En modell skulle kunna vara att ersätta den genom att baka in en jämkningsmöjlighet i varje grundregel. I samband med bestämmelserna om

 

vad som ingår i respektive får hållas utanför bodelning skulle kunna anges i vad mån det gick att göra undantag från huvudreglerna. På motsvarande sätt skulle skuldtäckningsreglerna få frångås i särskilda fall. Ett exempel på tekniken finns i ÄktB 10:3 fjärde stycket, som dock bara återger samma förutsättningar som i skevdelningsregeln. Det vore dock bättre om förutsättningarna kunde skrivas mer preciserade och konkreta i anslutning till varje regelgrupp. Uppgiften är svår och dessutom måste man nog ändå hela tiden — precis som vid skevdelningsregeln — snegla på slutresultatet av bodelningen för att kunna konstatera om det uppstår någon oskälighet.
    Skönsmässiga bedömningsgrunder är något förhållandevis nytt inom äktenskapsrätten. När jag 1974 var ute och för praktiker skulle förklara den då sjösatta föregångaren till skevdelningsregeln i GB 13:12 a mötte jag en kompakt misstro, allt på grund av regelns obestämdhet med hänsyn till det skönsmässiga inslaget. Ändå är huvudprincipen för jämkningen enkel: att se till att likadelningsregeln inte leder till en omotiverat stor överföring av egendom från den ena maken till den andra. I några uppmärksammade fall hade en tidigare medellös make genom skilsmässa efter en mycket kort tid kunnat avtåga med den andra makens halva förmögenhet. Det skulle med andra ord inte längre vara möjligt att skilja sig till pengar. Skevdelningsregeln anger i enlighet härmed att oskäligheten skall hänföra sig till det överlämnande av egendom från ena maken till den andra som de föregående reglerna om andelsbestämningen kan leda till. Att jämkningen längst får göras därhän att vardera maken behåller sin egendom är den logiska och närmast självklara yttergränsen.
    Nu noterar Agell att det enligt skevdelningsregeln inte är möjligt att gynna den make som har minst giftorättsgods. Jag vet inte om han därmed avser att sälla sig till dem som på senare tid velat ändra regeln på så sätt att bodelningsförrättaren skulle kunna gå över gränsen och ge maken med minst giftorättsgods mer än vad likadelningsregeln ger. Enligt min mening skulle det vara att ta bort den stadga som regeln trots allt har och lämna öppet för enbart det skönsmässiga inslaget. Dessutom måste regeln skrivas om i sin helhet. Det räcker inte med någon mindre justering, som förespråkare för ändringen gärna vill låta påskina. Det syfte som ändringen skulle fullfölja pekar ju åt rakt motsatt håll än vad skevdelningsregeln gör.
    De spridda exempel som jag hört åberopas som stöd för ändringen har inte övertygat mig om att denna skulle vara berättigad. Beror en snedfördelning av egendomsinnehavet på att den make som har mest giftorättsgods också har enskild egendom anvisar lagen möjligheten att genom jämkning av äktenskapsförord dra in sådan egendom i delningen och så att säga öka värdet av den andra makens hälftenandel. När det gäller egendom som är enskild på grund av ett tredjemansvillkor har lagstiftaren ju tagit klar ställning för denna egendoms privilegierade natur; den kan aldrig dras in i bodelningen i strid med villkoret. Departementschefen passade visserligen samtidigt på att blåsa nytt liv i det gamla engångsunderhållet och återupplivade därmed något av GB:s logik men den kompensationsmöjligheten för den ekonomiskt svagare

 

maken har vissa inbyggda svagheter, något som jag försökt visa i min kommentar till ÄktB (s. 142 ff.).
    Jag vill inte utesluta att det kan tänkas föreligga ett behov av att i vissa situationer kunna på något sätt kompensera maken med minst giftorättsgods, när nuvarande regler inte räcker till. I så fall bör en självständig regel skapas med enbart detta syfte. Hur rekvisiten för en sådan regel skulle se ut har jag ingen uppfattning om, eftersom jag ännu inte hört några bra exempel på beaktansvärda situationer. Att lämna frågan helt till bodelningsförrättarens fria skön tror jag inte vore någon bra lösning. I motsats till vad fallet är med skevdelningsregeln har jag också svårt att se någon naturlig yttre gräns för den nya formen av jämkning, om nu den termen alls går att använda i sammanhanget.
Lars Tottie