JOAKIM NERGELIUS, Amsterdamfördraget och EU:s institutionella maktbalans. Stockholm 1998, Norstedts Juridik AB, 273 s.

 

Det är glädjande att Joakim Nergelius brutit loss de institutionella frågor som Amsterdamfördraget aktualiserar från sin planerade större komparativa och historiska studie av EU:s konstitutionella utveckling. — I Amsterdamfördraget och EU:s institutionella maktbalans, som är den första svenska analyserande kommentaren till Amsterdamfördraget i bokform, ger författaren ett värdefullt och inspirerande bidrag till den konstitutionella diskussionen av supranationella system, med utgångspunkt från kontinentaleuropeisk och internationell doktrin och i belysning av den fortgående europeiska integrationsprocessen. Boken utgör ett välkommet och initierat komplement till det breda utbud av grundläggande och elementära läroböcker som ägnats EG-rätten, och författarens förhoppningar att framställningen skall kunna dels tjäna som underlag för den fortsatta diskussionen om EU:s utvidgning dels fungera som lärobok i påbyggnads- och fördjupningskurser lär knappast grusas. Efter ett inledande kapitel med en ämnespresentation följer i andra kapitlet en initierad teckning av den historiska och politiska bakgrunden till Amsterdamfördraget samt en genomgång av fördragets struktur och innehåll samt dess förhållande till Rom- och Maastrichtfördragen. Den recensionen lämnas att fördraget sett till rådande förutsättningar ”är på många sätt bättre än sitt rykte”.

    I kapitel 3 redogör författaren inledningsvis för de välkända och specifika särdrag som föranlett den internationella EGrättsliga doktrinen att nyttja termen ”EU:s konstitution” och granskar översiktligt vilka bestämmelser i fördragen och annan gemenskapsrätt som förtjänar ett sådant epitet. Därefter behandlas det nya fördragets betydelse för de enskilda institutionerna och andra organ samt avhandlas juridiska och principiella aspekter på institutionernas inbördes rättsliga förhållanden. Flexibel integration, variabel geometri samt ett Europa à la carte och därmed förknippade komplikationer diskuteras därefter i ljuset av utvidgningsfrågan och Agenda 2000. En granskning av begreppsparet legitimitet och effektivitet avslutar så kapitlet. Maktdelningen mellan unionen och medlemsländerna avhandlas i kapitel 4 där författaren i det inledande avsnittet sammanfattningsvis konstaterar att principerna för gränsdragning mellan EU:s och medlemsstaternas respektive kompetens(er) blivit ganska noggrant utmejslade i domstolens praxis, men att möjligheten till flexibel integration i framtiden kan komma att ställa dessa principer på huvudet. Subsidiaritets- (och proportionalitets-) principen behandlas därnäst och i frågan om principens justiciabilitet drar författaren slutsatsen att EG-domstolen på sikt inte kan undvika att på allvar pröva den i fördraget inskrivna principen.

Avslutningen av kapitlet ägnar författaren åt några reflektioner rörande subsidiaritet, kompetensfördelning och federalism.
    Kapitel 5 ägnas åt några särskilda rättsområden. I tur och ordning avhandlas förändringarna rörande den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), tredelningen av samarbetet på det rättsliga området (vad som tidigare omfattades av ”tredje pelaren”) och komplikationerna som följer av hanteringen av Schengenregelverket, skyddet avseende grundläggande fri- och rättigheter samt de svenska framgångarna när det gäller handlingars offentlighet. Även de konstitutionella frågorna som aktualiseras av reglerna om införandet av EMU och euron ges en översiktlig behandling.
    Rättsliga frågor av särskild betydelse för svensk del är rubriken på kapitel 6. Där avhandlas den svenska ratificeringen av Amsterdamfördraget (jfr prop. 1997/98:58) samt Sveriges agerande i EMU-frågan liksom receptionen av EG-rätten vid de svenska domstolarna. I ett avsnitt som behandlar rättsutvecklingen och upptar några viktiga avgöranden betraktar författaren generellt sett det hittillsvarande utfallet såvitt avser mål vid svenska domstolar där EGrättsliga frågeställningar avgjorts som överraskande, för att inte säga imponerande gott.
    I avsnitt 6.4 och 6.5 redogör författaren för RF 10:5 och de konstitutionella förutsättningarna för nya suveränitetsöverlåtelser samt lagrådets yttrande över Amsterdamfördragets grundlagsenlighet.

    I kapitel 7 anläggs så det konstitutionellt teoretiska perspektivet på EG-rättens nuvarande utvecklingsskede — mellan statsförbund och federal förbundsstat. Domstolens utveckling av fördragen, EU:s särdrag samt betydelsen av och formen för fördragsändringar får sin belysning liksom förhållandet mellan EG-rätten och medlemsstaternas konstitutioner. Härefter granskas begreppen demokrati, legitimitet och suveränitet och läggs grunden för författarens slutsatser rörande behovet av en konstitutionell teori för den icke-statliga federation som EU idag utgör, en teori som i mycket hög grad beaktar i vilken utsträckning EU är en rättsordning sui generis och försöker förstå och finna institutionella lösningar åt EU vilka utgår från dess egenart. — Efter att sammanfattningsvis ha konstaterat att de teoretiska och principiella förutsättningarna för en konstitutionell teori för EG-rätten tycks föreligga övergår författaren i det avslutande kapitlet till en diskussion de lege-ferenda där konkreta reformförslag rörande institutionerna samt EU, medlemsländerna och legitimiteten avhandlas. Slutorden tycks bekräfta Helmut Kohls i boken återgivna liknelse om integrationen som en cykel som hela tiden måste styras och befinna sig i rörelse för att inte ramla omkull... Boken är försedd med sakregister, en fyllig litteraturlista och dito rättsfallsförteckning liksom en imponerande notapparat.
Ulf Johansson