En demokratifundamentalists syn på EU
Av f.d. riksdagsmannen BENGT-OLA RYTTAR
Eftersom jag varken är partiledare eller språkrör så vill jag börja med att varudeklarera mig själv. Jag är demokratifundamentalist. Min bakgrund som byggnadsarbetare under tjugo år gör att jag är starkt medveten om hur hårda kraven är från den ”vanliga” medborgaren för att acceptera vårt samhällsskick. Ett elitistiskt projekt, som EU, där makten blir diffus och där ansvarsutkrävande är så gott som omöjligt har enligt min mening mycket svårt att få legitimitet. Det tar många hundra år för en politisk kultur att växa fram och få uppslutning och tillit. Till skillnad från hur det är i alltför många EU-länder är inte/var inte svensk politik en angelägenhet för en begränsad elit, utan byggde på folkrörelseförankringen. Är det över huvud taget möjligt att tänka sig att ett system som bara omfattas med ”mycket intresse” av 35% av riksdagens ledamöter skall intressera medborgarna? Att vi började marschen in i EU utifrån att vi tappat självförtroendet som nation och med förhoppningen att EU skulle lösa våra problem har inte varit en bra utgångspunkt för förankring.
Den ofullbordade debatten inför medlemskapet är troligen förklaringen till att JA/NEJ-perspektivet fortfarande är så starkt i Sverige att EU-politiken inte politiserats i den utsträckningen som den borde ha gjort. De normala antagonistiska motsättningarna blir inte tillräckligt klara för medborgarna.
En viktig del av den politiska kulturen är naturligtvis juridikens roll i samhällssystemet. Här måste jag få säga att jag genom åren fått stor respekt för ert yrkeskunnande, ert ambitiösa förhållningssätt och er systemlojalitet. Men jag måste också säga att under senare år har jag blivit besviken när viktiga juridiska instansers remissyttranden över viktiga förändringar i vårt statsskick mynnat ut i att, detta är inte bra — men det är väl meningslöst att klaga.
När det gäller juridikens roll i framtiden är det några saker som bekymrar mig. EG-rätten har ett övergripande uppdrag att främja integrationen — vilket är en ideologisk fråga.
Inom EU finns tre olika rättstraditioner som inte kan smälta samman utan någon måste bli den som tar över. Den franska dominerar för närvarande och den kommer troligen att bli den som tar över. Jag kan inte bedöma om det kommer att vara acceptabelt för svenskarna, men jag vet att rättstraditionen är ännu djupare rotad än den politiska traditionen.