Det straffrättsliga samarbetet — ett inlägg
Av överåklagaren NILS REKKE
När man talar om straffrättslig harmonisering/tillnärmning eller hur man nu vill uttrycka det bör man kanske skilja mellan samordning eller rättsligt samarbete och harmonisering i egentlig mening.
Det rättsliga samarbetet inom EU tycker jag är en framgång. En framträdande representant för åklagarväsendet lär vid EU-inträdet har framfört åsikten att det var svårt att se att medlemskapet skulle komma att nämnvärt påverka åklagarnas verksamhet. Internationellt operativt samarbete var ju närmast något för polisen. Vederbörande har inte blivit sannspådd.
Just för åklagarverksamheten har Eurojust och det rättsliga nätverket EJN bildats. Dessutom infördes för några år sedan möjligheter för åklagarna att ta direktkontakt med varandra i operativa ärenden utan att behöva ta omvägen över Justitiedepartementet. Jag vill inte säga att internationella kontakter har blivit vardagsmat för alla åklagare. Men från att ha varit en angelägenhet för en begränsad specialistkrets — framför allt kanske åklagare som handlagt större narkotikaärenden — har det internationella samarbetet och de möjligheter detta kan ge i alla händelser blivit något som åklagarna är medvetna om och också utnyttjar i allt större utsträckning.
Harmonisering i form av riktlinjer och gemensamma prioriteringar för att öka möjligheterna till straffrättsligt samarbete är alltså något som jag tror på.
När det gäller straffrättslig lagharmonisering är jag mera tveksam. Inte för jag tror att den svenska lagstiftningen alltid står i en klass för sig. Vi har också våra blinda fläckar och behöver säkert impulser utifrån. Den straffrättsliga regleringen av människohandel som grundas på ett rambeslut inom EU tycker jag är ett bra exempel, även om bestämmelsen inledningsvis har visat sig ganska svår att använda.
Den allvarligaste invändningen är i stället att harmoniseringen lett till den straffinflation som andra här har pekat på. Ministrarna vill naturligtvis visa handlingskraft även på det internationella planet. Men alltför ofta är det opinionsstormar på hemmaplan som blir drivkraften. Av mina erfarenheter av arbetet i den straffrättsliga arbetsgruppen under det svenska ordförandeskapet minns jag särskilt rambeslutet om straffrättsliga åtgärder mot människosmuggling. I början av förhandlingarna presenterade Storbritannien ett förslag som innebar att medlemsstaterna för de allvarligaste brotten skulle införa möjligheter att döma till fängelse i minst tio år. Bakgrunden var den mycket