Om vådan av lagstiftning genom förarbeten — en kommentar till artikeln Inverkandekrav vid skiljedomsklander

 

 

Av jur. kand. FREDRIK SJÖVALL

I SvJT 2010 s. 829 tecknar Niklas Elofsson konturerna av en rättsutveckling som innebär att en skiljedom skall åsidosättas så snart det kan konstateras att skiljemännen gått utöver uppdraget, utan att någon egentlig bedömning görs av om uppdragsöverskridandet inverkat på utgången. Denna utveckling saknar stöd i såväl syftet bakom ogiltighets- och klanderinstituten i stort som i de särskilda skäl som motiverar klandergrunden uppdragsöverskridande. Lagstiftning i frågan vore välkommen. Till dess bör domstolarna avstå från att fortsätta på den inslagna vägen.

 

1. Niklas Elofssons artikel beskriver den senaste tidens rättsutveckling i fråga om vad som krävs för att ett s.k. uppdragsöverskridande skall medföra att en skiljedom upphävs efter klander. Närmare bestämt rör det sig om felets inverkan på skiljedomen när uppdragsöverskridandet består i att skiljemännen dömt över icke åberopade omständigheter. Det som läggs fram i artikeln grundar sig på en gedigen undersökning av praxis som Niklas Elofsson redovisar i sitt examensarbete vid Uppsala universitet, ”Skiljemäns uppdragsöverskridande och handläggningsfel. En analys med utgångspunkt i klandrade skiljedomar under perioden 1999–2009”.1 Denna mycket välkomna exposé kompletterar den tidigare i JT 1999/00 s. 677 redovisade analysen av Emilia Skog (numera Lundberg), som avsåg klandrade avgöranden i Svea hovrätt under perioden 1987–1997.
    För att resonemanget om betydelsen av inverkandekrav i artikeln skall bli fullständigt, bör det emellertid kompletteras i ett avseende. Det handlar om förhållandet till den bakomliggande utvecklingen av klandergrunden att skiljemännen dömt över icke åberopade omständigheter.
    Vid en jämförelse mellan Niklas Elofssons undersökning och Emilia Skogs kan konstateras att antalet fall där klandergrunden uppdragsöverskridande åberopas på senare år ökat markant. I ett stort antal av de mål som Niklas Elofsson undersökt prövades påståenden om uppdragsöverskridande bestående i att skiljemännen dömt över icke åberopade omständigheter. Under perioden 1987–1997 förekom inte ett enda sådant påstående i Svea hovrätt. Det är en utveckling som rimmar illa med det grundläggande önskemålet att skiljedomar skall vara

 

1 Examensarbete vid Uppsala universitet våren 2010.

slutliga. Utvecklingen beror sannolikt inte på att skiljemän på sistone blivit mera vårdslösa i hur de hanterar parternas åberopanden. Det är mera troligt att två andra faktorer ligger bakom ökningen av klandermål. För det första är nu de flesta överens om att uppdragsöverskridande enligt 34 § första stycket 2 lagen (1999:116) om skiljeförfarande faktiskt innefattar, förutom fall då skiljemännen gått utöver yrkandena, även fall då skiljemännen dömt över icke åberopade omständigheter. Gällande rätt har förändrats under tiden. För det andra erbjuder denna klandergrund en mycket rik flora av argument att ta till för den som är missnöjd med ett avgörande i sak.

 

2. Även i 1929 års lag om skiljemän (1929:145) fanns i 21 § bestämmelser om uppdragsöverskridande och om klander av skiljedom på denna grund. Åtminstone under senare delen av den tid den gamla lagen var i kraft var det en omstridd fråga huruvida det faktiskt utgjorde ett uppdragsöverskridande att lägga icke åberopade omständigheter till grund för avgörandet.2 Som framgår av Emilia Skogs undersökning var påståenden om detta i praktiken mycket sällsynta. Det torde också stå klart att 1929 års lagstiftare med uppdragsöverskridande ursprungligen knappast avsett att skiljemännen lagt icke åberopade omständigheter till grund för avgörandet. Enligt den gamla rättegångsbalken hade dispositionsprincipen en annan innebörd än den har idag.3 Termerna ”omständighet” och ”åberopande” har nu specifika betydelser och ingår i den begreppsapparat som utarbetats i anslutning till den nya rättegångsbalk som trädde i kraft den 1 januari 1948. Så är t.ex. den sofistikerade distinktionen mellan bevisfakta och rättsfakta, medelbart och omedelbart relevanta omständigheter, av senare datum än 1929.4 Det förhållandet att lagstiftaren år 1929 inte förutsåg att skiljedomar skulle klandras med hänvisning till att skiljemännen dömt över icke åberopade omständigheter (rättsfakta) förklarar också avsaknaden av ett krav på att uppdragsöverskridandet skall ha inverkat på avgörandet. Ett sådant krav behöver inte uppställas för ett uppdragsöverskridande som består i att skiljemännen går utöver yrkandena, eftersom detta med nödvändighet inverkar på avgörandet. Säkerligen

 

2 Se SOU 1994:81 s. 175. 3 Jfr t.ex. Kallenberg, Svensk civilprocessrätt II, Lund 1927, s. 16 ff, särskilt s. 17: ”Domstolen, som har att pröfva existensen af den rättighet käranden genom sin stämning gjort till processföremål, går ej utöfver stämningens ram och förbryter sig ej mot dispositionsprincipen genom att själfvmant beakta ett rättshindrande eller rättsupphävande faktum, allt förutsatt, att ej i svarandens uraktlåtenhet att åberopa samma faktum ligger ett medgifvande av kärandens anspråk eller åtminstone ett uttryck för en vilja, att det ifrågavarande faktum ej skall tagas i beaktande.”. 4 Min erfarenhet av arbete i domstol — särskilt i hovrätten — är att en mycket stor majoritet av dem som uppträder i domstol inte har klart för sig innebörden av dessa begrepp eller t.ex. den successiva relevansens princip. Det kan med fog ifrågasättas om en ordning som är så svårtillämpad verkligen är rationell och ändamålsenlig.

var det uppdragsöverskridanden av sådant grundläggande slag som 1929 års lagstiftare framför allt hade för ögonen.

 

3. I det lagstiftningsärende som föregick den nu gällande lagen om skiljeförfarande diskuterades betydelsen av att icke åberopade omständigheter lagts till grund för skiljedomen. Departementschefen anförde i propositionen att ”utgångspunkten måste vara att skiljemännen är bundna att avgöra tvisten med stöd av de omständigheter som parterna har åberopat till stöd för sin talan.”5 Detta nyanseras därefter på så sätt att denna ordning kanske inte bör gälla för utländska parter, kanske inte i den mån parterna gått med på att tvisten avgörs efter skälighet och kanske inte heller i vissa fall då parterna utformat sin talan på ett sätt som inte följer rättegångsbalkens mönster.
    Departementschefens uttalanden6 får ses som ett definitivt ställningstagande mot den tidigare gällande ordningen och för att principen i 17 kap. 3 § rättegångsbalken, nämligen att dom inte får ges utöver åberopande omständigheter, skall gälla som klandergrund i skiljeförfaranden.
    Därefter anförde departementschefen: ”Det ovan anförda illustrerar svårigheterna med att formulera en för alla fall tillämplig regel som mer precist anger skiljemännens behörighet i nu aktuellt avseende. Även denna fråga har ett visst samband med den om skiljemännens materiella processledning (avsnitt 8.7). I sistnämnda fall har regeringen avstått från att föreslå någon uttrycklig regel. Regeringen gör motsvarande bedömning nu. Regeringen vill dock framhäva vikten av en tydlig processledning med avseende på de rättsliga åberopandena.”7 (Min kursivering) Den nya regeln om uppdragsöverskridande formulerades således endast i förarbetena till lagstiftningen. Den gamla lagtexten från år 1929 står än idag kvar i stort oförändrad, men den har genom de återgivna uttalandena fått en ny och vidare innebörd. Att bestämmelsen nu verkligen har denna innebörd, torde vara väl etablerat.8 Det kan tilläggas att de förbehåll och nyanser som principen förenats med i förarbetena till den nya lagen sällan eller aldrig nämns i praxis.

 

4. Det är mot denna bakgrund som avsaknaden av en särskild regel om att felet skall ha inverkat på avgörandet måste ses. Avsaknaden av en lagregel om ett inverkandekrav beror på att det saknas en lagregel om att skiljedom kan upphävas efter klander då skiljemännen gått utöver de av parterna åberopade omständigheterna.
    Med hänsyn till detta är det föga meningsfullt att söka svar på frågan om inverkandekravets närmare betydelse på annat sätt än genom

 

5 Prop. 1998/99:35 s. 145. 6 Uttalandena har saxats ur utredningen, se SOU 1994:81 s. 176 f. 7 A. prop. s. 146. 8 Se Högsta domstolens domskäl i NJA 2009 s. 128 på s. 139.

ett teleologiskt angreppssätt. Semantiska tolkningsförsök och försök att fastställa lagstiftarens avsikt med regleringen är dömda att stranda, eftersom lagtexten inte reglerar frågan om klandergrunden uppdragsöverskridande omfattar även icke åberopade omständigheter. Därför övervägde naturligen heller inte lagstiftaren om det skulle krävas att ett sådant uppdragsöverskridande inverkar på målets utgång. Till den frågan har alltså lagstiftaren över huvud taget inte tagit ställning.
    Bedömningar av om skiljenämnden i ett visst fall gått utöver de av parterna åberopade omständigheterna är inte lätta. Sådana bedömningar kan lätt glida över i bedömningar av materiell rätt. Så är t.ex. frågan vem som bär åberopsbördan för ett visst påstående en fråga som kan aktualisera en civilrättslig bedömning av lagstiftningens ändamål m.m.9 Om skiljenämnden gör ett misstag i en sådan bedömning, borde det alltså vara ett fall av felaktig rättstillämpning som inte utgör skäl att upphäva skiljedomen.10 Antag t.ex. att skiljenämnden — felaktigt, men efter att uttryckligen ha tagit ställning i rättsfrågan vem som bär åberopsbördan — kommer fram till att det vid en viss typ av fel åligger köparen att åberopa att reklamation har skett.11 Säljaren uttalar sig över huvud taget inte i frågan. Av utredningen framkommer inget som tyder på att reklamation har skett. Skiljenämnden finner således att köparen inte kan göra sitt anspråk gällande och ogillar talan. Är detta att gå utöver parternas åberopanden, eller att göra en felaktig rättstillämpning? Beror svaret kanske på huruvida skiljenämnden uttryckligen tagit ställning i rättsfrågan? Förändras svaret om vi antar att köparen uttryckligen åberopar att reklamation har skett, men säljaren är fortsatt tyst? I verkligheten är frågorna om åberopanden sällan lika lättanalyserade.
    Skiljedomsutredningens och departementschefens bedömning att även det förhållandet att skiljenämnden lagt icke åberopade omständigheter till grund för skiljedomen kan utgöra klandergrund, motiveras huvudsakligen av önskan att skiljedomen inte skall komma som en överraskning för parterna. Parterna skall ha kommit till tals i alla frågor och skiljedomen bör framstå som ett naturligt (om än naturligtvis inte av båda önskat) svar på parternas talan. Det är detta syfte som även bör vara vägledande i fråga om ett inverkandekrav skall uppställas och i sådant fall hur det skall formuleras.

 

5. Med detta syfte för ögonen torde det vara mest ändamålsenligt om en skiljedom upphävs efter klander bara om uppdragsöverskridandet faktiskt haft någon inverkan på utgången i målet. Detta stämmer också bäst överens med det uttalade syftet bakom reglerna om upphä-

 

9 Jfr Boman, Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, s. 25. 10 Jfr distinktionen rättegångsfel-materiellt fel, se t.ex. Fitger, Kommentar till 50 kap. 28 § rättegångsbalken. 11 Alltså ett misstag om vilka rättsfakta som måste vara för handen för att ersättning i ett inomobligatoriskt rättsförhållande skall kunna utgå.

vande och klander, nämligen att de avser att skydda och upprätthålla grundläggande rättssäkerhetskrav. Det finns inget legitimt intresse av att få en skiljedom åsidosatt på grund av ett processuellt misstag som saknat betydelse för utgången i målet. En skiljedom bör upphävas efter klander bara om felet sannolikt har inverkat på målets utgång (jfr vad som gäller för rättegångsfel vid domstol, t.ex. 50 kap. 28 § och 59 kap. 1 § första stycket 4 rättegångsbalken ”kan antas” och det i gamla skiljemannalagen använda ”sannolikt kan antas”). Detta krav gäller för handläggningsfel, vilket var den klandergrund som före ”lagändringen” kunde tillämpas i fråga om skiljedomar som gått utöver åberopandena.
    Eftersom frågan om inverkande, när den uppkommer, faktiskt är av avgörande betydelse för utgången i klanderprocessen bör den också prövas noggrant av rätten. En sådan prövning måste gå in på om den icke åberopade omständigheten har en självständig betydelse. Bara om det tydligt framgår att nämnden tillmätt omständigheten avgörande betydelse bör skiljedomen upphävas. Ett sådant tydlighetskrav är påkallat eftersom det många gånger kan vara vanskligt att avgöra om domskälen återspeglar en fullständig bedömning. Något krav på att domskäl i skiljedomar skall vara fullständiga finns inte. Avsaknaden av sådana är en brist bara i den mån de helt saknas eller är så ofullständiga att det kan likställas med att de saknas.12 Det kan ofta vara svårt att avgöra om andra faktorer än de som uttryckligen nämns i domskälen spelat in vid avgörandet.13 Bedömningen måste därför framför allt vara en rimlighetsbedömning och göras med hänsyn till sammanhanget. Exempel på fall då stor försiktighet måste iakttas utgör enligt min mening att omständigheten nämns i förbifarten eller som en av många omständigheter som talar för t.ex. jämkning eller en viss avtalstolkning. Domstolen bör inte dra sig för att ställa frågan vad en rimlig och juridiskt riktig utgång hade varit om omständigheten inte förekommit.
    Hovrättens bedömning i NJA 1973 s. 740 utgör ett bra exempel på en sådan bedömning. Skiljenämnden fann att en otydlighet i ett avtal fick tolkas till nackdel för den part som uppenbarligen formulerat det. I själva verket hade parterna formulerat avtalet tillsammans. Klandertalan grundade sig då på ett påstående om handläggningsfel, men hade idag lika gärna kunnat grunda sig på påstående om uppdragsöverskridande (det hade inte åberopats att en viss part utformat avtalet). Hovrätten gjorde denna bedömning:

 

”Vad sedan angår frågan om felet med sannolikhet kan antagas ha inverkat på utgången är följande att beakta. Enligt skiljenämnden ger avtalets innehåll icke belägg för att byggnadsstyrelsen avstått från särskilt vederlag för

 

12 NJA 2009 s. 128, s. 140. 13 Jfr den i allmänna domstolar (alltför) vanligt förekommande lokutionen ”Vad parterna i övrigt anfört föranleder ingen annan bedömning.”. Denna trollformel kan rymma snart sagt vilka överväganden som helst, åberopade eller icke.

resterande förskott. Detta uttalande är det avgörande skälet för skiljenämndens bedömning att byggnadsstyrelsen är i och för sig bibehållen vid rätt att tillgodoräkna sig förskottet. Vidare konstaterar skiljenämnden att avtalet icke reglerar hur den del av entreprenaden som utförts före konkursen skall tillgodoräknas och att konkursboet, som uppenbarligen utformat texten till avtalet, borde ha sett till att bestämmelser därom upptagits i avtalet. Detta konstaterande innebär dock endast att en specialreglering i avtalet varit erforderlig för att dessa kostnader skulle behandlas annorlunda än de övriga och att det ålegat konkursboet såsom avtalsförfattare att sörja för detta. ... Med hänsyn till vad HovR:n sålunda funnit vara det väsentliga i skiljenämndens överväganden är det icke antagligt att utgången blivit en annan, därest skiljenämnden känt till att avtalet utformats närmast i samarbete mellan parterna. Skiljenämndens misstag beträffande författarskapet till avtalet kan därför icke anses utgöra sådant fel som med sannolikhet kan antagas ha inverkat på utgången. Förutsättning för hävande av skiljedomen föreligger således icke.”14 6. I de två hovrättsavgöranden som Elofsson behandlar är det svårt att se att en liknande prövning av felets inverkan på utgången i skiljetvisten har gjorts.15 Jag för min del håller det för sannolikt att hovrätten i dessa fall helt enkelt avfärdat denna, i målet sista, fråga utan närmare eftertanke. Att hovrätten medvetet skulle ha formulerat en rättsregel av viss innebörd framstår som helt osannolikt. Skälet till detta är, förutom att hovrätten då faktiskt borde ha företagit en prövning enligt den formulerade regeln, att målen varken refererats i Rättsfall från hovrätterna eller att hovrätten gett ventil för prövning i Högsta domstolen.16 Det borde rimligen ha gjorts om hovrätten ansåg att avgörandena förde rättsutvecklingen framåt.
    Hovrättsavgörandena utgör emellertid, som Niklas Elofssons artikel förtjänstfullt belyser, ett embryo till en rättsutveckling. Denna utveckling skulle innebära att uppdragsöverskridanden av nu diskuterat slag regelmässigt — såvida inte uppenbart — skulle anses ha inverkat på domen. Det vore olyckligt om rättsutvecklingen fortsatte på denna linje. I praktiken (vilket också framgår av den underlåtna prövningen i avgörandena) skulle det medföra att domstolen inte behövde pröva inverkandefrågan. I stället för en sådan ordning bör det syfte som angetts i förarbetena vara vägledande när frågan om uppdragsöverskridandens inverkan prövas, i varje fall till dess lagstiftaren tar aktiv ställning till huruvida skiljedom över icke åberopade omständigheter utgör ett uppdragsöverskridande eller inte. Att det inte finns ett givet svar på denna grundläggande fråga framgår av departementschefens ovillighet att införa en uttrycklig lagregel. Jag kan nöja mig med att konstatera att om sådana uppdragsöverskridanden hade inneburit ett

 

14 Referatet s. 744. Högsta domstolen, som över huvud taget inte ansåg att något fel begåtts, prövade inte frågan. 15 Alltså i Svea hovrätts mål T 8016-04 och T 4548-08. 16 Som bekant får dessa mål överklagas till Högsta domstolen bara om hovrätten ger sitt tillstånd till det, vilket endast skall göras av prejudikatskäl (43 § andra stycket lagen om skiljeförfarande).

allvarligt åsidosättande av rättssäkerhetsgarantier, hade frågan säkerligen kommit upp oftare även före ”lagändringen” 1999. Det saknas emellertid inom ramen för denna kommentar möjlighet att närmare gå in på detta. De skäl som anfördes för den nuvarande ordningen motiverar under alla förhållanden ett krav på att den klandrande parten visar att uppdragsöverskridandet sannolikt inverkat på utgången i skiljetvisten.