Litteratur

BRITT BJÖRNEKE, FREDRIK BOHLIN, MARIE B. HAGSGÅRD och MARIA SUNDIN, Klarspråk i domar, Studentlitteratur 2020, 215 s.

I ett avsnitt av TV-serien Domstolen — friad eller fälld för några år sedan fick vi följa en man som hade åtalats för att han förtöjt sin husbåt på en otillåten plats. Efter genomförd rättegång hämtade mannen sin dom på Svea hovrätt och försökte tillsammans med en kompis att förstå vad domslutet blev. Så mycket förstod han som att staten skulle svara för kostnaden för försvararen men innebörden av att ”hovrätten ogillar åtalet” gick honom förbi. Visserligen rätt och riktigt på juridiskt språk (”juridiska” som man kallar det i boken), men vad hjälper det när den som domen i första hand riktar sig till inte förstår innebörden. En riktig tankeställare för hovrättsjuristerna blev det i alla fall och hovrättens mallar ändrades snabbt från ”hovrätten ogillar åtalet…” till ”hovrätten frikänner NN från åtalet…” Att mycket återstår i domstolarnas klarspråksarbete står klart. Redan år 2008 lämnade förtroendeutredningen sitt betänkande ”Ökat förtroende för domstolarna” (SOU 2008:106) och konstaterade där att det i fråga om läsbarhet av domstolarnas avgöranden fanns en hel del problem. Problemen gällde allt från struktur och disposition till uttryckssätt och ordval. Även den juridiska argumentationen i avgörandena var ibland bristfällig. Utredningen antog att den viktigaste orsaken till att det fanns sådana problem i domar och beslut förmodligen var att domstolsjurister sällan har ett mottagarperspektiv när de skriver sina texter. Detta beror framför allt på traditionen för hur domstolsjurister lär sig hur domar och beslut bör utformas, nämligen att tidigare avgöranden fungerar som rättesnören och mallar, även när det gäller frågor som har med den språkliga utformningen att göra. Det blir i ett sådant sammanhang inte naturligt att fundera över hur texten kommer att uppfattas och förstås av enskilda parter. Utredningens uppfattning var att dåvarande domskrivningsideal behövde förändras. Domstolsjurister behövde i framtiden i större utsträckning ta intryck av klarspråksarbete när det gäller utformningen av domar och beslut. Man konstaterade att det språkpolitiska målet att ”den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig” gäller även domstolarna. Detta mål är numera lagfäst i 11 § språklagen (2009:600).
    Sedan dess har arbete med både bemötande i stort och med klarspråk bedrivits på många håll inom de svenska domstolarna. Arbetet har bedrivits med olika grad av målmedvetenhet och intensitet på olika håll och man kan nog konstatera att det hänt en hel del när det gäller att modernisera domstolsspråket i domar och beslut. Men mycket återstår som sagt.
    Därför är denna bok välkommen. Boken vänder sig till dem som är intresserade av klarspråk i juridiska texter. I första hand tänker man sig att målgruppen är domstolsjurister som vill komma igång med klarspråksarbetet på den egna domstolen eller själv vill förändra sitt sätt att skriva. Men målgruppen är även t.ex. universitetslärare eller juridikstudenter, advokater och myndighetstjänstemän som skriver juridiska

368 Litteratur SvJT 2021

texter. För domstolarnas del riktar sig boken både till allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar inklusive migrationsdomstolar.
    För den som vill komma igång med klarspråksarbetet innehåller boken alla de verktyg som behövs. I de två inledande kapitlen ger man argumenten till varför språket i domar och beslut behöver förändras. Boken resonerar kring varför jurister skriver så krångligt som man gör, om att tradition och gamla textmönster styr och att ett krångligt kanslispråk är att visa makt. Man konstaterar att jurister är duktiga på språkriktighet men däremot ofta dåliga på klarspråk och att ha ett mottagarperspektiv. Domstolsjurister skriver kanske oftare med läsare i överrätt eller andra jurister i tankarna än för parterna. Genom ett systematiskt klarspråksarbete kan man dock förändra juristspråket. Och det går faktiskt att skriva juridiskt korrekt på ett begripligt sätt. Det behövs bara lite god vilja. Och bra exempel! Man slår fast att en fungerande demokrati kräver begripliga myndighetstexter. Det handlar om medborgarnas förtroende för rättsväsendet och andra myndigheter. Det är viktigt för parterna att domstolen visar att den har uppfattat alla de argument som de för fram och att argumenten bemöts. Domstolens avgörande måste vara tydligt motiverat och ha ett enkelt språk, korta stycken och tydliga rubriker. Sättet att skriva domar skiljer sig åt mellan allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar men i båda domstolsslagen är det vanligt med långa textsjok som gör avgörandena svåröverskådliga.
    I bokens huvudkapitel ”Så skriver du en begriplig dom” slås den viktigaste utgångspunkten för att skriva en begriplig dom fast, nämligen mottagaranpassning. Sedan ges en rad handfasta råd och tips om hur man kan öka läsbarheten, både när det gäller disposition och struktur och utformning av själva texten. Dessutom ges en hel del ”varnande exempel” på mindre lyckade upplägg och formuleringar. Bara genom att bläddra lite på måfå i detta kapitel kan man direkt finna inspiration och hitta bra exempel på hur man kan formulera sig enkelt och begripligt utan att den juridiska tydligheten går förlorad.
    Därefter följer ett kapitel om hur man kan bedriva ett systematiskt klarspråksarbete på domstolarna. Det handlar om att skapa en medvetenhet om hur brukarna uppfattar våra texter, att involvera så många av skribenterna som möjligt i klarspråksarbetet och att gemensamt komma fram till moderna mallar och förebilder. Den helt avgörande faktorn för ett lyckat klarspråksarbete är att chefen är intresserad, engagerad och står för att klarspråksarbete är viktigt och prioriterat. Kvalitet i domskrivningsarbetet är inte bara att avgörandena är välgrundade och korrekta — mottagaren måste också kunna begripa dem.
    I ett avslutande kapitel ges några exempel på krångliga ord som kan bytas ut mot mer lättbegripliga. Många fler finns förstås. Som man säger i bokens baksidestext: ”fortfarande anför, uttalar, uppger, påtalar, framställer och yrkar man saker i juridiska texter, i stället för att säga mena, ange, framföra, påstå och begära samma saker.” Och, kan man tillägga, detta eviga ”föreligger” som juridiska texter gödslas med trots att ordet varit med i Statsrådsberedningens ”Svarta listan” med ord och fraser som kan ersättas i vart fall ända sedan 1993, när det oftast går lika bra med ”finns”.
    Man ger också förslag på ett antal ”autotexter”, dvs. vanliga formuleringar i domar och beslut som kan kopieras in vid behov. Sist i boken ges några exempel på moderna domar både från förvaltningsrätt och tingsrätt.

SvJT 2021 369

Visst kan man reagera på och ifrågasätta en del detaljer i de förslag och exempel som ges. Alla ord och formuleringar som föreslås kanske man inte köper rakt av. Att ersätta ordet ”artbrott” med ”brott som ofta leder till fängelse” kräver att man samtidigt talar om i vilka fall det trots allt går att undvika ett fängelsestraff. Exemplet ”HB har accepterat att det är han som har dödat ZM” är kryptiskt. Det låter mer som att AA har kommit till insikt om vad han gjort och förlikat sig med den insikten och inte som att han har erkänt det som åklagaren påstått. De flesta människor i vårt land har nog inget problem med att förstå vad ”erkänna” betyder utan att termen uppfattas som gammaldags och stel. ”Tingsrätten godtar åklagarens begäran” är väl inte ett helt tydligt uttryck. Varför inte lika gärna skriva t.ex. ”tingsrätten dömer som åklagaren har begärt”? Då slipper man dessutom en substantivering av verbet begära! Och ”ta bort” i stället för ”undanröja” (dvs. att tingsrättens dom inte ska finnas längre) — blir det begripligare? Varför inte låta ordet ”upphäva” betyda även ”undanröja”? Skillnaden mellan dessa två termer är ändå inte helt klar för de flesta.
    Detta är förstås inte en bok man sträckläser. Men man kan hitta många bra exempel både på bra och dåliga sätt att skriva. Som inspiration till ett målmedvetet klarspråksarbete bör den kunna vara mycket användbar. Boken borde finnas — och användas — på alla domstolar, likaväl som andra publikationer om t.ex. påföljdspraxis, skadeståndsnivåer och Myndigheternas skrivregler.

Per Sundberg