Litteratur

MATTI PELLONPÄÄ, Europeiska människorättskonventionen, FIDUCIAserien Alma, 2020, 740 s.

Matti Pellonpää tillhör de mest kunniga och erfarna svensktalande juristerna på Europakonventionens (eller Europeiska människorättskonventionen som den kallas på finlandssvenska) område. Han inledde sin karriär inom akademin och blev så småningom professor i folkrätt. Mellan 1990 och 1998 var han ledamot av Europarådets dåvarande kommission för mänskliga rättigheter. Han blev därefter Finlands domare i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg fram till 2006 då han återvände till Helsingfors för att tjänstgöra som domare i finska Högsta förvaltningsdomstolen.
    Om Hans Danelius bok Mänskliga rättigheter i europeisk praxis är Sveriges tegelsten om Europakonventionen så är Matti Pellonpää mannen bakom Finlands tegelsten, Euroopan ihmisoikeussopimu, på samma tema. Bokens senaste upplaga uppgår till inte mindre än 1 140 sidor på finska. Den i år utkomna boken Europeiska människorättskonventionen är en något förkortad version på svenska av denna tegelsten.
    Alla som någon gång arbetat med Europakonventionen vet att konventionens ordalydelse inte ger särskilt mycket vägledning i de olika rättigheternas innebörd i det konkreta fallet. För att komma till pudelns kärna krävs kunskap om Europadomstolens omfattande praxis som är under ständig utveckling. Denna praxis finns i och för sig samlad på HUDOC, en utomordentlig databas på domstolens hemsida med bra sökfunktion. Men det är en diger uppgift att vaska fram det relevanta ur långrandiga domar som är skrivna både för att ge svar på om en kränkning föreligger mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet och för att ge vägledning för tolkning i andra fall. En väl disponerad bok är därför ett oumbärligt verktyg för att förstå och tillämpa Europakonventionen.
    Pellonpääs bok är ett ypperligt bidrag för detta ändamål. Hans gedigna kunskap och förståelse av konventionen lyser igenom och gör texten lättillgänglig och rakt på sak utan onödiga komplicerade formuleringar. Författaren bjuder också på insiktsfulla kommentarer, till exempel att vissa frågor nästintill saknar praxis medan andra har mycket omfattande praxis — små kommentarer som besparar läsaren mycket eget efterforskningsarbete.
    Boken inleder med några förklarande kapitel om konventionssystemets tillkomst och framväxt följt av en intressant analys av Europakonventionens förhållande till inhemsk rätt, med fokus på finsk rätt, och Europeiska unionen. Därefter redogör Pellonpää för processen och kraven för att nyttja Europakonventionens tillsynsmekanism, Europadomstolen. Det utgör matnyttig information för den som vill ta ett fall till Europadomstolen.
    Den stora merparten av boken handlar om de materiella rättigheterna i Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll. Efter en redogörelse

för Europadomstolens tolkningsprinciper såsom effektivitetsprincipen, principen om autonom tolkning, legalitetsprincipen, subsidiaritetsprincipen m.fl. följer en genomgång, i turordning, av artiklarna som innehåller materiella rättigheter.
    Genomgången är pedagogiskt upplagd och delar upp de olika artiklarnas tillämpningsområde på ett begripligt och tillgängligt sätt. Ibland blir genomgången dock något översiktlig och viktiga avgöranden saknas. Som exempel finns en omfattande praxis kring statens ansvar att vidta åtgärder för att skydda liv enligt artikel 2 när en person är självmordsbenägen. Trots att Europadomstolens stora kammare i vägledande avgörande klargjorde rättsläget förra året saknas hänvisning till frågeställningen i Pellonpääs bok. Vid en snabb jämförelse av omfattningen på rättsfallsförteckningen i Pellonpääs respektive Danelius bok kan man också konstatera att Pellonpääs rättsfallförteckning är väsentligen mindre omfattande, 37 sidor medan Danelius är 72 sidor lång med mindre typsnitt.
    Även om Pellonpääs bok av naturliga skäl har mer fokus på finska förhållanden så är den ett värdefullt tillskott till litteraturen om Europakonventionen även för svenska jurister. Våra rättssystem är på många sätt väldigt lika och eftersom jag själv, i min tidigare egenskap av jurist på Europadomstolens kansli, har haft förmånen att föredra många mål mot Sverige för Pellonpää så vet jag att han har goda kunskaper även om svensk rätt. Boken kommenterar också svenska mål och svensk rättsutveckling på flera ställen.
    De finlandssvenska ordvalen ger också boken en särskild charm utan att för den sakens skull leda till missförstånd. Det är tämligen klart att det Pellonpää kallar oskyldighetspresumtion är det jag vanligtvis kallar oskuldspresumtion och när Pellonpää skriver procedurkrav skulle kanske jag ha skrivit processuella krav. På samma sätt är jag mer van att översätta margin of appreciation till bedömningsmarginal men jag förstår likväl begreppet prövningsmarginal.
    Pellonpääs bok berikar utan tvekan den svenska marknaden med en välskriven och uppdaterad bok om Europakonventionen. För egen del kommer jag ha två tegelstenar framför mig när jag tar mig an en europakonventionsfråga framöver.

Anna Rogalska Hedlund