Notiser

 

 

Regeln om strikt ansvar säkrar skadeståndet i hundmedierade brott när oaktsamhetsbedömningarna i rätterna varierar

 

1 Inledning
Hundangrepp kan ske var som helst där hundar och människor rör sig och vistas; i hemmen, trapphus och gårdar, parker och torg, motionsslingor och lekplatser. De kan också ske på ställen där hundar och människor samlas för att låta hundarna leka, träna och tävla.
    Det är inte ovanligt att hundägaren/hundföraren vägrar att uppge sitt namn, och inte heller är alltid hunden lagenligt registrerad. Enligt 2 kap. 8 § trafikförordningen är trafikanten skyldig att vid trafikolyckor uppge namn och adress samt lämna upplysningar om händelsen. Liknande förpliktelse saknas vid olyckor som orsakas av hundar.
    Hundlagstiftningen saknar tydliga normer hur hundägare ska bete sig i olika situationer för att avvärja faror som utgår från hunden, och vägledning behöver därför sökas i rättspraxis. I denna rättsanalytiska framställning redogörs inledningsvis för procedurerna hos myndigheterna efter anmälan om bristande tillsyn av hund, samt vilka brottsrubriceringar som kan aktualiseras när en hund förorsakat person- och/eller sakskada. Därefter behandlas betydelsen av fastställande av ägarskapet till hunden, valet av skadeståndsgrund, samt aspekter på skadornas dokumentation och värdering. Sedan följer exempel på rättsliga avgöranden där effekten av valet av skadeståndsgrund framgår. Som underlag till framställningen används i huvudsak, förutom gällande lagstiftning, förarbeten gällande hund- och djurskyddslagstiftning och rättsliga avgöranden från både under- och överinstanser.

 

2 Var kan man anmäla hundangrepp och vad gör myndigheterna?
När en person och/eller dennes hund blivit angripna och skadade av annans hund ska anmälan göras till både polisen och länsstyrelsen. Polisen utreder om brott har begåtts, och länsstyrelsen utreder om hundägaren brustit i tillsynen över och skötseln av sin hund. Utredningarna pågår parallellt utan att den ena behöver vänta ut den andra. Länsstyrelsen, som sedan 1 juni 2018 ansvarar för handläggning av ärenden enligt lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, tillsynslagen, kan besluta att den angripande hunden omhändertas och besiktas för att sedan fatta beslut om till exempel avlivning, eller att den kan lämnas tillbaka till ägaren, eller omplaceras. Länsstyrelsen kan också besluta, utan att hunden omhändertas, att meddela föreläggande om koppel- och munkorgstvång, och till exempel förbjuda att hunden rastas av minderåriga. Föreläggandets innehåll anpassas till de aktuella förhållandena. Vad som i sammanhanget ska förstås med god och bristande tillsyn av hund framgår i bland annat Hundansvarsutredningen.1

 

1 SOU 2003:46 Hund i rätta händer — om hundägarens ansvar. s. 59–60. Länsstyrelsen har ansvaret för tillsynslagen sedan 1 juni 2018, dessförinnan polisen. Flytt av ansvaret medförde inte sådana ändringar i lagstiftningen som skulle ha gjort de tidigare lagförarbetena eller rättspraxis ogiltiga.

3 Brottsrubriceringen avhängig omständigheterna och offret för hundangreppet
3.1 Brottsbalksbrott
Enbart en människa kan begå brott, men en hund kan användas som brottsverktyg. I sammanhanget bortses från vad som gäller om företagsbot, 36 kap. 7 § BrB. Brott är en gärning som finns beskriven i brottsbalken (1962:700) eller i annan lag eller författning och för vilken straff som nedan sägs är föreskrivet (1 kap. 1 § BrB). Därutöver avses med brott att gärningen begås uppsåtligen, om inte annat är särskilt föreskrivet (1 kap. 2 § BrB). Oaktsamheten kan också vara grov. När en hund angriper en person kan brottsrubriceringen bli någon eller några av brotten som beskrivs i brottsbalkens tredje kapitel, de mot liv och hälsa.
    Om hund används som vapen och uppmanas att angripa en person kan brottsrubricering bli mord, dråp (3 kap. 1, 2 §§ BrB) eller misshandel (3 kap. 5 § BrB), beroende på resultatet, effekten, eller skadegörelse (12 kap. 1, 2 §§ BrB) och djurplågeri (16 kap. 13 § BrB) om brottsoffret är en hund. Om hunden däremot tar egna initiativ och angriper en person, kan brottsrubricering bli vållande till annans död (3 kap. 7 § BrB), vållande till kroppsskada (3 kap. 8 § BrB) eller framkallande av fara för annan (3 kap. 9 § BrB).
    Om en hund angriper en människa när ett barn har hand om den, blir hundägaren eller motsvarande (till exempel fodervärd), eller föräldrarna (om de äger hunden) ansvariga. Detsamma gäller om hunden angriper eller på annat sätt skadar barnet som för tillfället hade hand om den. Om ett barn skadas av familjens egen hund, kan föräldrarna, eller särskilt förordnade vårdnadshavare, bli skadeståndsskyldiga mot barnet, och också åtalade för vållande till kroppsskada eller i värsta fall, vållande till annans död.
    Om hunden tar egna initiativ och angriper och skadar en annan hund kan även brottet djurplågeri bli aktuellt, om den angripande hundens beteende var förväntat, hunden som blev biten fick utstå smärta och lidande av icke obetydlig intensitet och varaktighet, och om angripande hundens ägare agerade grovt oaktsamt i sammanhanget. Uppsåt är också möjligt, om till exempel hundägaren underlät att ingripa när hunden väl påbörjat angreppet.

 

3.2 Brott mot tillsynslagen och ordningslagen
Vilka gärningar som utgör brott mot tillsynslagen framgår i dess 22–24 §§. För att hundangrepp på människa eller djur ska vara brott mot tillsynslagen krävs att det finns ett tidigare föreläggande (exempelvis om koppeltvång, ibland också om munkorgstvång) eller förbud, som länsstyrelsen, efter den 1 juni 2018, meddelat hundägaren med stöd i 8 § tillsynslagen, dessförinnan Polismyndigheten.
    Straffet för brott mot tillsynslagens 8 § (att inte följa föreläggande eller förbud) är böter, medan de uppsåtliga brotten och oaktsamhetsbrotten mot liv och hälsa, samt djurplågeri, har fängelse i straffskalan. Dock kan bara den som fyllt 15 år dömas till straff för ett brott denne begått.
    Om hundägaren i samband med ett vållandebrott också bryter mot ett föreläggande eller förbud meddelat med stöd i 8 § tillsynslagen kan det senare användas som omständighet till stöd för att vållandebrottet bör anses som grovt. Det kan också användas som grund för att visa att oaktsamheten bör anses som grov, om gärningen avser djurplågeri (16 kap. 13 § BrB).

Hundägaren kan också ha brutit mot hundhållningsregler i lokala ordningsföreskrifter. Vilka gärningar som kan utgöra brott mot lokala ordningsföreskrifter varierar mellan kommunerna.2

4 Är ägarskapet samt lagenliga registreringen fastställda?
Vem som ägde (alternativt varaktigt hade hand om hunden) när hundangreppet ägde rum måste klargöras, då utformningen av det strikta ansvaret anknyter till detta.
    Samtliga hundar som stadigvarande finns i Sverige ska enligt 2–3 §§ tillsynslagen vara märkta så att de kan identifieras. Hundägaren ska låta registrera sitt ägarskap i centrala hundregistret, som förs av Statens jordbruksverk.
    Den som varaktigt förfogar över hunden (till exempel fodervärd) intar ställningen som övervakningsgarant, och är därmed skyldig att avvärja risker som utgår från hunden. Normalt sett är detta ägaren, eller någon som varaktigt har hand om hunden, som bär huvudansvaret för de skador som hunden orsakar. Denne bör därför enbart delegera ansvaret för hunden till en person som har tillräcklig kompetens för uppgiften. Personen måste också vara straffmyndig.
    Huvudsyftet med regeln om strikt ansvar är, ”förutom att tillgodose den skadelidandes krav på ersättning, att hos hundens ägare och vårdare inskärpa vikten av att genom noggrann tillsyn hindra hunden från att orsaka skada.”3 En hovrätt har fastställt att hundägaren har oinskränkt skadeståndsansvar för personskador som hunden orsakat den som tillfälligt vårdade hunden.4 Den som däremot mottagit hunden till underhåll eller nyttjande, som hund- och kattpensionathållare, har ansetts vara att bedöma enligt kontraktsrättsliga regler, och inte regeln om strikt ansvar, när pensionathållaren själv skadats av inackorderad hund.5 Om hunden däremot hade skadat en utomstående under vistelsen på pensionatet, hade pensionathållaren ansetts vara den som var strikt ansvarig för skador och olägenheter som hunden hade orsakat.

 

5 Om grunder för skadestånd när en hund orsakar skada
I samband med huvudförhandling kan åklagaren eller målsägandebiträdet begära skadestånd åt målsäganden. Brott kan, förutom påföljd, ”föranleda förverkande av egendom, företagsbot eller annan särskild rättsverkan, så ock medföra skyldighet att gälda skadestånd.” (1 kap. 8 § BrB). Skadeståndslagen (1972:207) används generellt som grund. Den är dock en subsidiär lag, vilket framgår i dess 1 kap. 1 §: ”I denna lag meddelade bestämmelser om skadestånd tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.” Eftersom det i tillsynslagen särskilt föreskrivs om ersättning för skador orsakade av hundar, tillämpas tillsynslagen, i stället för skadeståndslagen, när hund orsakat en skada. Första stycket i tillsynslagens 19 § gäller inte för skador som orsakas av en tjänstehund när en polisman eller vaktpost

 

2 Se Sarenbo Sirkku och Doane Marie. Är hundhållningsreglerna i lokala ordningsföreskrifter tids- och lagenliga samt anpassade efter lokala förhållanden? Förvaltningsrättslig tidskrift häfte 3, 2019. 3 NJA 1996 s. 104.4 RH 2001:6. 5 NJA 1996 s. 104, 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter.

eller annan person som vid försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning använder hund i tjänsten, om den skadelidande har betett sig på ett sådant sätt att det har varit motiverat att ingripa mot honom eller henne.
    Skadorna kan vara personskador (kroppsliga och psykiska skador på människa) eller sakskador (djur, föremål, persedlar). Det har bara under det senaste året kommit flera rättsliga avgöranden där den angripande hundens ägare åtalats för vållande till kroppsskada (3 kap. 8 § BrB) och där skadeståndsfrågan låtits vinna eller falla med brottet, det vill säga om rätten dömer den tilltalade för brottet eller inte.6 I mål med flera målsägande kan dessutom skadeståndet ha av ombuden grundats på olika lagstiftningar.7 Vid friande dom uteblir skadeståndet, vilket bland annat en dom från Svea hovrätt visar.8 Vid användning av 19 § tillsynslagen blir situationen en annan. Den befäster nämligen hundägarens eller innehavarens strikta ansvar, vilket innebär att skadan ska ersättas oavsett vållande:

 

19 § En skada som orsakas av en hund skall ersättas av dess ägare eller innehavare, även om han eller hon inte vållat skadan. Vad ägaren eller innehavaren har betalat i skadestånd har han eller hon rätt att få tillbaka av den som vållat skadan.

 

Om någon annan vållat skadan (till exempel genom att hota, slå och provocera hunden) kan hundägaren i efterhand kräva tillbaka skadeståndet från denne. Jämkning av skadestånd till noll har skett när till exempel ägaren till en mindre hund låtit den löpa lös varvid den gått fram till en bunden, större hund som sedan bet ihjäl den mindre hunden.9 Ersättning för kränkning utgår i princip enbart vid uppsåtliga brott10. I ett mål hade åklagaren säkrat skadeståndsfrågan enligt följande:11

Åklagaren har anfört att skadeståndsyrkandet kopplat både till åtalspunkten 1 och åtalspunkten 2 i första hand grundar sig på påståendet om brott. I andra hand har åklagaren anfört att ersättning ska utgå med stöd av 19 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, dock med den reservationen att denna bestämmelsen inte kan grunda ansvar för kränkningsersättning.

 

I målet blev det fällande dom (för vållande till kroppsskada) i ena åtalspunkten och friande i den andra, men eftersom skadeståndsanspråket var säkrat enligt ovan löste sig skadeståndet för båda målsägandena.

 

5.1 Psykiska besvär pga. en dödad hund ingen tredjemansskada
När en hund, inför sin ägare, A, dödades av tre stora hundar av raserna rottweiler och dobermann, yrkade A skadestånd av hundägare B som låtit sina tre hundar löpa utan tillsyn, med bl.a. 20 000 kr för psykiskt lidande.12 Som skadeståndsgrund åberopades 1 kap. 3 § och 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Tingsrätten ifrågasatte inte att A:s förlust inneburit sorg och

 

6 Solna tingsrätts dom 2020-04-29 i mål nr B 6088-18, Norrköpings tingsrätt dom 2020-06-10 i mål nr B 3366-19, Lunds tingsrätt dom 2021-01-21 i mål nr B 2539-20, Göteborgs tingsrätt dom 2021-01-29 i mål nr B 13663-20, Kalmar tingsrätt dom 202102-17 i mål nr B 660-20. 7 Göta hovrätt dom 2019-12-19 i mål nr B 1562-12. 8 Svea hovrätt dom 2014-10-13 i mål nr B 2127-13. 9 Södertörns tingsrätt dom 2021-02-01 i mål nr FT 17441-20. 10 2 kap. 3 § skadeståndslagen. 11 Borås tingsrätt dom 2019-10-23 i mål nr B 1996-19. 12 RH 2000:17.

saknad, men menade att skada av detta slag utgör en s.k. tredjemansskada för vilken ersättning inte utgår, och lämnade yrkandet utan bifall.
    Hovrätten ansåg det visat att till följd av angreppet A ”tillfogats sådana medicinskt påvisbara psykiska besvär som är att hänföra till personskada”. Hovrätten fann också att det förelåg adekvat kausalitet mellan den oaktsamhet som B visat genom att ha sina hundar lösa utan att ha tillräcklig kontroll över dem och de psykiska besvären som A erhållit. Dessa var således inte att betrakta som tredjemansskada och därför förpliktades B att utge 8 000 kr skadestånd till A.13 I detta ärende blev alltså skadeståndet avhängigt överinstansens beslut.

 

5.2 Skadorna måste dokumenteras
Den som drabbats av hundangrepp bör få skadorna dokumenterade i samband med besöket på vårdinstansen, och hunden hos veterinären/djursjukhuset. De skadade föremålen/persedlarna och alla kvitton behöver sparas för att målsäganden ska kunna styrka utgifter, veterinärarvode, bussbiljetter osv.
    Om åtal för djurplågeri blir aktuellt, behöver till exempel veterinären intyga att hunden som blev angripen blev utsatt för smärta, ångest och avsevärt lidande i samband med angreppet. Som tidigare visats, kan skadestånd yrkas också för mänskligt psykiskt lidande.

 

5.3 Sakens värde
Djur betraktas som saker i svensk rättsordning. Enligt 5 kap. 7 § 1–2 skadeståndslagen ska skadestånd med anledning av sakskada omfatta ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, samt annan kostnad till följd av skadan.
    Det finns dock rättsliga avgöranden där det fastställts att sällskapsdjur inte är vilka saker som helst, och att deras ”reparationskostnad” — dvs. veterinärarvoden — kan få överstiga djurets egentliga värde.14

5.4 Hemförsäkringens ansvarsdel ersätter skadorna hunden orsakat
Om den angripande hundens ägare har tecknat hemförsäkring med ansvarsdel kommer hemförsäkringen att ersätta skadorna som hunden orsakat. Om hemförsäkring saknas kan den skadelidande stämma den angripande hundens ägare i tingsrätten och kräva ersättning för sina skador. Om värdet av skadorna är hälften av prisbasbeloppet eller lägre (år 2021 lika eller lägre än 23 800 kr) kan målet behandlas som ett så kallat ”förenklat tvistemål”, och avgöras av en domare (i stället för tre). Risk för stora rättegångskostnader behöver inte befaras i denna måltyp.
    Brottsoffermyndigheten kan i vissa fall utge ersättning.15

6 Om hundens natur
I 1 § tillsynslagen föreskrivs att hundar och katter ska hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter. När allvarliga bitningar sker väljer ägarna till den

 

13 A.a. 14 NJA 2001 s. 65 (I och II).15 Se brottsskadelagen (2014:322).

 

bitande hunden ofta att avliva hunden. Det händer också att polisen avlivar hundar i akuta situationer.16 I båda fallen förstörs bevismaterial för utredningen. Hundens ”natur” kan inte längre prövas av polisens besiktningsmän, inte heller hälsotillstånd av veterinär, utan bevisningen gällande den individuella hundens egenskaper och beteende blir avhängig vittnesmål av ägaren, vittnen, sakkunniga, samt protokoll från platsundersökning och rekonstruktion av händelseförlopp.
    På åklagarens begäran förevisades en videoupptagning av situationer som berördes i ett yttrande för Svea hovrätt.17 Även en videoupptagning av en annan hund som prövades i samma situation förevisades. Protokoll från platsundersökning har använts som bevisning i mål där dödsfallet orsakades av vargar i fångenskap18, och rekonstruktion av händelseförlopp i ett djurplågerimål.19

7 Om oaktsamhet samt några exempel på bedömning
7.1 Bedömning av hundägarens oaktsamhet
När en hund fått tillfälle att bita innebär det att hundägaren har brustit i sin tillsyn över hunden. Skadan hade inte uppstått om hundägaren hade sett till att behövliga åtgärder satts in för att förhindra effekten, skadan. Att inte förebygga att hunden får tillfälle att skada kännetecknar underlåtenhetsbrottet.

 

7.2 Några exempel på oaktsamhetsbedömningar och utfall av skadeståndet
De här följande exemplen visar var domstolarna sätter aktsamhetsnormens ambitionsnivå. Det är aktsamheten i det särskilda fallet som avgör och ”domstolen har i det hänseendet frihet att avgöra hur högt aktsamhetskravet bör sättas”.20

1. Tingsrätten bedömde det som aktsamt att hålla kamp- och vakthundar tillsammans med uppdragsmässig hållning av barn med särskild problematik. Något otillåtet risktagande bedömdes inte ha uppkommit på A:s sida när denne lämnade hunden (4-årig amerikansk bulldogghane på 50 kg som på dagtid hölls inlåst) och barnet, som hade varit i hemmet fem månader, ensamma på altanen 3–5 minuter, varvid barnet blev bitet av hunden i bland annat halsen. Dödsorsaken var förblödning från skada på den högra halspulsådern. Inte heller kunde det läggas A till last som oaktsamhet att inte genast kunna avbryta angreppet, eller att dennes hundar tidigare dödat hund, då också utan att kunna avbryta angreppet. Som skadeståndsgrund användes 19 § tillsynslagen för båda målsäganden, som hade olika ombud. Tingsrätten tillerkände skadestånd med 64 281 kr till ena målsäganden och med 30 000 kr till den andra.
    Hovrätten fastställde tingsrättens dom efter prövning av en delfråga och höjde det ena skadeståndet från 30 000 till 79 560 kr.21

2. Enligt tingsrätten förelåg ingen straffbar oaktsamhet i att överta/ha tillsyn över en blandrashund av kamphundstyp och hålla den fri i bostaden utan att först noga ha försäkrat sig om hundens rasegenskaper, uppfostran

 

16Polismyndighetens användning av särskilda hjälpmedel för våldsanvändning, Statistik för åren 1990-2019, NOA, Utvecklingscentrum Stockholm 2020-05-11, s. 7.17 Svea hovrätt 2003-05-12 i mål nr B 1474-01. 18 Norrköpings tingsrätt, 2016-12-21 i mål nr B 442-15. 19 Svea hovrätt, 2015-02-17 mål nr B 176-14. 20 Striwing, Helena, Djurplågeri. En studie i lagstiftning och rättsfall. Norstedts. s. 58. 21 Göta hovrätt 2020-04-09 i mål nr B 2457-19.

och lynne, särskilt då små barn fanns i hemmet. Enligt vissa uppgifter hade hunden tidigare bitit/visat aggressivitet mot andra människor och flera gånger under kort tid blivit omplacerad. Den tilltalade kunde inte förhindra att hunden gick till attack mot målsäganden (ett spädbarn), genom att bita denne i huvudet och skaka om varvid omfattande bitskador i ansikte och huvud uppstod.22 Attacken skedde när hunden hade varit i A:s hem i fyra dagar.
    Skadeståndsanspråket var totalt 32 600 kr fördelat på 5 000 kr för kränkning, 2 600 kr för sveda och värk och 25 000 för lyte och men (ärr i pannan).
    Den tilltalade frikändes från vållande till kroppsskada, 3 kap. 8 § 1 st. BrB. Det enskilda anspråket ogillades då skadeståndsgrunden var den brottsliga gärningen.

 

3. Tingsrätten frikände A och B från ansvar för vållande till kroppsskada när hunden för andra gången skadade barnet C.

 

Den händelse som inträffade i slutet av […] föregicks av att [C] drog [hunden] i svansen och utgjorde inget onormalt beteende av en hund. Att [B] och [E] därefter kom överens om att hunden inte skulle få vara med barnen var bara för att lugna […]. Hunden hade inte före den händelsen varit aggressiv. [A] och [B] hade ingen anledning att tro att det fanns någon risk för att hunden skulle attackera [C]. Någon oaktsamhet har därför inte förelegat. [A] och [B] ska således frikännas.

 

Tingsrättens skiljaktiga mening återges nedan:

 

Vid bedömningen av vilka aktsamhetskrav som bör ställas på en hundägare är av betydelse att hundar ska hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador, se 1 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter. Att en hundägare eller innehavare har ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av hunden har även viss betydelse. Även om motsvarande straffrättsligt ansvar inte föreligger indikerar det att de aktsamhetskrav som ska ställas på en hundägare eller innehavare är väldigt höga (se Svea Hovrätts dom i mål nr B 2127- 13 och Hovrätten för Västra Sveriges mål nr B 4258-11). Aktsamhetsbedömningen kan också påverkas av vilken hund det är fråga om, se ovan nämnda mål från Hovrätten för Västra Sverige. I målet är det utrett att pitbullterriern […] vid ett tidigare tillfälle angripit [C]. Det får vidare beaktas att ett barn som är tre år inte är i stånd att bedöma om det agerar på ett sätt som får hunden att känna sig trängd eller provocerad genom att exempelvis dra den i svansen. Eventuella risker för barnen måste också utgå från att barnen kan agera på ett sådant sätt. Jag anser mot bakgrund av att [hunden] tidigare angripit [C] och att de tilltalade kommit överens med [E] om att hunden inte skulle vara där med barnen att de båda tilltalade varit medvetna om att det funnits en risk för att [hunden] skulle angripa [C]. Genom att lämna hunden obevakad med [C] har de brustit i sin tillsyn och inte vidtagit tillräckliga säkerhetsåtgärder. [A] och [B] har begått gärningen av oaktsamhet.

Hovrätten bedömde, till skillnad från tingsrätten, att underlåtenhet att sörja för tillräcklig tillsyn, som ledde till multipla skador hos barnet, innebar en sådan klandervärd oaktsamhet att A och B ska dömas till ansvar:23

[C] var knappt fyra år när [denne] skadades av hunden […] en andra gång. [B] har beskrivit [C] som framåt, aktiv och orädd. Små barn liksom hundar är oberäkneliga och medför i sig ett allmänt krav på god tillsyn när de är tillsammans.

 

22 Norrköpings tingsrätt dom 2020-06-10 i mål nr B 3366-19. 23 Hovrätten Västra Sverige dom 2019-05-27 i mål nr B 1321-19.

Enligt hovrätten medför det förhållandet att [C] tidigare hade skadats vid kontakt med hunden en ökad risk för att det skulle kunna hända igen. [B] och [A] har varit införstådda med de faktiska omständigheterna som ligger till grund för den bedömningen. Även om såväl [B] som [A] befann sig i [barnets] närhet när hunden attackerade […], står det klart att ingen av dem hade haft uppmärksamheten riktad mot dessa och övervakat samspelet mellan barn och djur. Hovrätten anser att [B] och [A] därmed har brustit i sin tillsyn över [C] i förhållande till hunden. Den bristande tillsynen har lett till [barnets] skador. [B] och [A] underlåtenhet att sörja för tillräcklig tillsyn innebär en sådan klandervärd oaktsamhet att envar av dem ska dömas till ansvar för vållande till kroppsskada. Åtalet är alltså styrkt och ska bifallas.

 

Som grund för skadeståndsanspråket anfördes brottsliga gärningen och 19 § tillsynslagen, och skadeståndet bestämdes till 20 655 kr.
    Hovrätten dömde A och B för vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 § första stycket brottsbalken till dagsböter.

 

4. Oförmågan att kunna stoppa attacken lades hundägaren till last av en hovrätt.24 Det bedömdes som oaktsamt, till skillnad från tingsrätten, att inte se till att ”psykiskt defekta”25 amstaffhundar inte lämnade hundrummet utan att vara försedda med till exempel selar och/eller munkorgar. Det ansågs också uppenbart att ägaren inte förmått påkalla hundarnas uppmärksamhet och stoppa angreppet och hundarnas aggressivitet när angreppet väl startat. Skadeståndsyrkandet grundade sig på den brottsliga gärningen och skadeståndet bestämdes till 18 894 kr.

 

5. Tingsrätten bedömde det, till skillnad från hovrätten, som oaktsamt att inte vidta tillräckliga säkerhetsåtgärder med hunden vid möte på smal trottoar.26

Vid bedömningen av vilka oaktsamhetskrav som bör ställas på en hundägare är av betydelse att hundar ska hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador, se 1 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter. Vid bedömningen ska också beaktas att en ägare av en hund är skyldig att ersätta skada som hunden orsakar även om hen inte har vållat skadan (se 19 § samma lag). Av detta följer att de aktsamhetskrav som en hundägare har att rätta sig efter är höga. Vid möten med andra gångtrafikanter på en trottoar måste krävas att en hundförare håller sin hund under sådan uppsikt att hunden inte har tillfälle att angripa den mötande trafikanten. I detta fall har [A] gått med sin hund [3-årig omplaceringshund, 51 cm hög, hundaggressiv amstafftik, som denne haft sex månader] på en trottoar och mött [B]. Den aktuella trottoaren var så smal att om hunden inte hölls under särskild tillsyn kunde hunden bita eller på annat sätt angripa [B]. [A] hade kunnat vidta en rad olika åtgärder för att undvika att hunden skulle ha möjlighet att attackera [B]. [A] skulle t.ex. kunnat stanna upp och låtit [B] passera, hållit hunden i ett kortare koppel eller låtit hunden gå på andra sidan om [A]. Enligt tingsrätten innebär [A:s] agerande ett otillåtet risktagande och innebär en avvikelse från önskvärd aktsamhet. [A] ska därför dömas för vållande till kroppsskada.

 

I hovrätten bedömdes, med beaktande av vad som vid händelsen var känt för A om hundens natur, att A vidtagit tillräckliga försiktighetsåtgärder vid mötet genom att hålla hunden kopplad och tätt intill sig. Det förhållandet

 

24 Svea hovrätt dom 2003-05-12 i mål nr B 1474-01. 25Av utredningen framkom att hundarna var psykiskt defekta på så sätt att även överraskningsmoment som inte utgjorde något egentligt hot mot dem kunde fa dem att gå till våldsamt angrepp mot den/det som orsakat överraskningen. 26 Hovrätten för Övre Norrland dom 2016-05-04 i mål nr B 152-16.

att hunden ändå skadade B och dennes kläder innebär därför inte att A ur ett straffrättsligt perspektiv har agerat oaktsamt. Hovrätten fastställde tingsrättens dom i skadeståndsdelen. Skadeståndet som baserades på 19 § tillsynslagen vann bifall, 599 kr för skadade byxor.

 

6. Enligt tingsrätten bestod oaktsamheten av att A inte haft tillräcklig kontroll och uppsikt över den aggressiva hunden, en kamphundmix, som kunde ta sig ut genom två trappor samt ytterporten, från A:s lägenhet och angripa en äldre kvinna, B, utomhus.27

Händelsen utspelade sig utanför det hus där [A] har sin lägenhet. Av [A:s] egna uppgifter har framgått att hunden […] sprang ut när [A] skulle stänga ytterdörren till lägenheten och att hunden sedan tog sig ut genom porten och angrep [B] utanför huset. Av underlaget har det framgått att [B] åsamkades sårskada i bakhuvudet (15 cm långt och 10 cm i bredd) samt att en bit av skalpen (motsvarande ca 5 x 10 cm) saknades. Såret gick inte att sy ihop helt eftersom förlusten av vävnad var för stor. Transplantat av delhud utfördes med hud från lår. En andra transplantation krävdes och hud togs då från det andra låret. Högra örat var avslitet uppifrån och hängde endast fast i en liten skinnbit mätande ca 0,5 cm. Brosket i ytterörat var i flera bitar. Örat syddes tillbaka. Vidare hade [B] två sårskador på överläppen; en på höger och en på vänster sida. [B] hade även sårskada på högra näsvingen, blåmärke över näsa och kind samt sår på vänstra tummen. I utlåtandet anges även att skadorna inte har varit livshotande men att de kommer att ge upphov till omfattande kroppsliga men i form av ärrbildningar. Det står klart att skadorna orsakades av angreppet från hunden […]. Det är härvidlag irrelevant om skadorna på [B] överläpp orsakades av bett eller om de uppkom när [B] ramlade omkull vilket [B] gjorde i anledning av att hunden kastade sig på [denne] bakifrån. Tingsrätten konstaterar att hunden tillhörde [A:s barn] - [C] - men att det var [A] som hade ansvaret för den. […] Tingsrätten konstaterar att det saknas skäl att ifrågasätta [A:s] uppgifter. Det får sålunda godtas att hunden aldrig tidigare hade tagit sig ut från lägenheten på det sätt som skedde. Oaktat detta gäller att [A] inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att förhindra att hunden skulle komma fri och orsaka skada. Av [A:s] egna uppgifter framgår att [A] agerade med viss försiktighet når [denne] lämnade lägenheten, sålunda medveten om faran att hunden skulle ta sig ut. Av [A:s] egna uppgifter framgår vidare att [A] hade haft möjlighet att stänga dörren om [A] hade haft bättre uppsikt över hunden när [A] lämnade lägenheten. Vidare gäller att även andra åtgärder stod till buds för att säkerställa att hunden […] inte gick fri, t.ex. att stänga in den i ett rum när ytterdörren skulle öppnas. [A] har således inte haft en sådan kontroll över hunden som har varit påkallad med hänsyn till omständigheterna. [A] har därigenom av oaktsamhet orsakat skadorna på [B]. [A] ska därför dömas för vållande till kroppsskada.

 

Skadeståndgrunden var den brottsliga gärningen samt 19 § tillsynslagen. Skadeståndet bestämdes till 34 248 kr.

 

7. Rottweilertikens ägare A fick hjälp av bland annat B vid rastning av hunden. Den 17 november bet hunden ett femårigt barn (C) som lekte utanför en förskola. Den 29 november bet hunden en kvinna (D) i anslutning till hissen med fraktur och sår som följd. Enligt uppgift hade A ännu inte köpt munkorg till hunden. Den 12 januari året därpå bet hunden ytterligare ett barn (E), en åttaårig pojke som fick flera sår, blånader och svullnad på en hand.

 

27 Solna tingsrätt dom 2018-01-30 i mål nr B 6505-17.

Den 27 mars bet hunden en man (F) med omfattande sårskada som krävde 15 stygn i underarmen som följd. B hade informerats om att hunden skulle rastas försedd med munkorg enligt föreläggande. Föreläggandet var daterat 12 januari.
    Den 2 maj året efter sista bitningen dömde tingsrätten B för vållande till kroppsskada, fyra tillfällen. Målsägandena var C, D och E.
    C och D hade yrkat skadestånd av B. D hade gärningen som skadeståndsgrund.
    C hade som alternativ skadeståndsgrund att B haft strikt ansvar för hunden och därför var skadeståndsskyldig gentemot honom.
    E hade återkallat sitt tidigare framställda skadestånd. B förnekade gärningarna under åtalspunkterna 1 och 3 (barnen på 5 och 8 år) men erkände åtalspunkterna 2 och 4. B hade motsatt sig att betala de yrkade skadestånden och beträffande yrkandet från C invänt att det inte förelegat något strikt ansvar. Skadeståndet för C grundades på gärningen i domstolens beslut. Skadeståndet för D grundades på gärningen. D uppgav att denne inte fått ersättning av A med anledning av sina skador. Därför skulle B betala skadestånd för henne för sveda och värk och kostnader. B yrkade att hovrätten skulle frikänna denne från ansvar för vållande till kroppsskada i åtalspunkterna 1 och 3 och avslå C:s skadeståndstalan. Skadeståndsanspråk saknades gällande F och avskrevs gällande E. Hovrätten fastställde tingsrättens dom gällande brottet, skadeståndet till C, samt påföljden.28 Ett hovrättsråd hade skiljaktig mening och ansåg inte att det med tillräcklig styrka visades att B gjort sig skyldig till gärningarna i åtalspunkterna 1 och 3 och att tingsrättens dom därför skulle ändras i dessa delar.

 

 

 

 

Sirkku Sarenbo

 

 

 

28 Göta hovrätt dom 2018-12-19 i mål nr B 1562-18. Hundägaren A ställdes inte till ansvar, inte heller blev A eller B åtalad för brott mot tillsynslagen. Se 8, 19 och 23 §§ tillsynslagen.