Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–2020

 

 

Av docent JESSICA ÖSTBERG

Innehållsförteckning

 

1 Aktiebolag
1.1 Aktieägarnas frihet från personligt betalningsansvar 1.2 Aktierna 1.2.1 Likhetsprincipen och generalklausulen, även fråga om lojalitetsplikten och jäv 1.2.2 Fråga om tillämpning av 4 kap. 37 § ABL vid väckande av talan mot skiljedom 1.3 Klandertalan och talan mot beslut om styrelseval 1.3.1 Fråga om bestämmelsen i 7 kap. 50 § ABL är en talerättsregel 1.3.2 Talan mot beslut om styrelseval och fråga om rätt till intervention 1.3.3 Talerätt för aktieägare som utan laglig grund strukits i aktieboken, även om införingar i aktieboken 1.4 Företrädarskap och kompetensöverskridande 1.4.1 Befogenhetsöverskridande vid konkursansökan och om verkan därav 1.4.2 Fråga om fullmakts giltighet när ett bolag har trätt i likvidation 1.4.3 Styrelsens behörighet då krav på styrelsesuppleant ej är uppfyllt 1.4.4 Faktisk företrädare 1.5 Ökning av aktiekapitalet 1.5.1 Rättsverkan av emissionsgarantier 1.6 Värdeöverföringar 1.6.1 Fråga om tillämpning av värdeöverföringsreglerna på transaktioner i ett handelsbolag 1.6.2 Fråga om koncernbidrag utgör förtäckt värdeöverföring samt om formkrav och bristtäckningsansvar 1.6.3 Preskriptionstid vid olovlig värdeöverföring respektive återvinningskrav 1.7 Låneförbudet 1.7.1 Påföljdsbestämning vid brott mot låneförbudet 1.7.2 Lån till styrelsesuppleant och tidpunkt för när lån ska anses lämnat 1.8 Inlösen av minoritetsaktier 1.8.1 Avtal om avstående av rätt till tvångsinlösen 1.8.2 Tillämpning av särregeln

1.8.3 Fråga om upphävande av skiljedom i inlösentvist på grund av handläggningsfel 1.8.4 Talan om ersättning till god man och om kostnadsansvar 1.8.5 Rättegångskostnadsansvar vid talan mot skiljedom avseende inlösentvist 1.9 Likvidation och konkurs 1.9.1 Om upplöst bolags behörighet att vara part i rättegång och om beslut att fortsätta likvidation 1.9.2 Entledigande av likvidator på grund av rubbat förtroende för dess opartiskhet 1.9.3 Fråga om likvidators oaktsamhet vid bristande avsättning av medel till tvistig skuld 1.9.4 Likvidation efter bolagets upplösning på grund av underskottskonkurs 1.9.5 Beslut om tvångslikvidation respektive utseende av syssloman enligt 25 kap. 21–23 §§ ABL 1.9.6 Fråga om likvidators retentionsrätt m.m. 1.10 Personligt betalningsansvar vid kapitalbrist 1.10.1 Medansvar för nytillträdd styrelseledamot 1.10.2 Medansvar för styrelseledamot som avgått under ansvarsperioden 1.10.3 Tidpunkt för uppkomst av fordran vid tillämpning av 25 kap. 18 och 20 a §§ ABL 1.10.4 Om ansvarsperiodens upphörande enligt 25 kap. 20 § ABL 1.10.5 Betydelsen av borgenärs vetskap om styrelseledamots ansvarsgrundande underlåtenhet 1.10.6 Betydelsen av lagakraftvunnen dom på betalningsskyldighet vid prövningen av styrelseledamots medansvar 1.10.7 Fråga om medansvar är föremål för accessorisk preskription 1.11 Skadestånd 1.11.1 Revisors skadeståndsansvar — tillämpning av normskyddsläran m.m. 1.11.2 Om direkt och indirekt skada, skadeberäkning och jämkning

 

2 Personbolagen
2.1 Om förekomsten av bolagsförhållande 2.2 Bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter 2.2.1 Bolagsmans regressrätt 2.2.2 Fråga om tillämpning av bestämmelserna i aktiebolagslagen om olovlig vinstutdelning 2.3 Likvidation och upplösning samt uteslutning av bolagsman 2.3.1 Automatisk likvidation vid försäljning av verksamhet i enkelt bolag

 

 

 

3 Ekonomiska föreningar, inklusive bostadsrättsföreningar och samfällighetsföreningar
3.1 Ekonomiska föreningar 3.1.1 Skadeståndsansvar för styrelseledamot respektive föreningen vid obefogad uteslutning av medlem 3.2 Bostadsrättsföreningar 3.2.1 Fråga om bevisbörda angående majoritetskrav enligt 9 kap. 16 § första stycket 2 BRL 3.2.2 Om innebörden av SAS-principen och framtida medlemmars intresse 3.2.3 Utgör fråga om en talan väckts inom lagstadgad frist en processförutsättning? 3.2.4 Tolkning av stadgar 3.3. Samfällighetsföreningar 3.3.1 Om avsättning av medel till fond för underhåll 3.3.2 Stämmobeslut i strid mot en samfällighetsförenings ändamål 3.3.3 Tillämpning av kausalitetsprincipen och SAS-principen vid klander av stämmobeslut

 

4 Ideella föreningar
4.1 Klander av stämmobeslut 4.1.1 Betydelsen av längre tids passivitet

 

5 Stiftelser
5.1 Entledigande av styrelseledamot på grund av misskötsamhet

 

6 Övrigt
6.1 Bulvanförhållanden 6.2 Fråga om allmän förmånsrätt omfattar bolagsrevisorns arvode 6.3 Näringsförbud för faktisk ledare i ideell förening

 

 

 

 

 

Inledning
En rättsfallsöversikt i associationsrätt omfattande åren 2001–2010 publicerades av SvJT 2019.1 I det inledande avsnittet förutspåddes att rättsfallsöversikten omfattande åren 2011–2020 skulle bli än mer omfattande och så blev också fallet. I syfte att begränsa översiktens omfång har jag gjort vissa avgränsningar. Översikten omfattar sålunda rättsfall från Högsta domstolen (”HD”), dock ej notisfall, samt hovrättspraxis som har publicerats i Rättsfall från hovrätterna (”RH”).2 Översikten omfattar enbart rättsfall som rör central associationsrätt och därmed inte sådana som är att hänföra till andra rättsområden såsom till exempel straffrätt, immaterialrätt, fastighetsrätt, skadeståndsrätt, insolvensrätt eller arbetsrätt, även om något rättsfall som gränsar till eller delvis rör sådana områden har inkluderats. De behandlade rättsfallen har systematiserats och sammanfattats. Associationsformerna behandlas var för sig i enlighet med Håkan Nials systematik.3 De aktiebolagsrättsliga rättsfallen har, i likhet med praxisöversikten för åren 2001–2010, i huvudsak systematiserats med beaktande av lagens systematik. Två tydliga undantag härifrån har dock gjorts. Rättsfall rörande den så kallade generalklausulen behandlas under avsnittet Aktierna, eftersom den har en koppling till likhetsprincipen och dessutom är tillämplig i förhållande till såväl bolagsstämman som styrelsen. Vidare behandlas rättsfall som rör personligt betalningsansvar vid kapitalbrist under ett separat avsnitt trots att de, utifrån den valda systematiken, är hänförliga till avsnittet om likvidation och konkurs. Skälet till att jag har lyft ut de rättsfallen till ett särskilt avsnitt är att de är så pass många och inte främst rör likvidation, utan personligt betalningsansvar och därtill hörande frågor.
    Vidlyftiga domskäl har redovisats närmare i de fall där jag har bedömt dem vara av mer principiell betydelse eller intressanta av annat skäl. Som framgår av översikten innehåller många rättsfall hänförliga till den relevanta perioden principiellt intressanta, och i vissa fall kontroversiella, uttalanden i en eller flera frågor, vilket har medfört flera något mer utförliga referat. I den mån jag funnit det befogat har rättsfallen kommenterats kort, ibland med litteraturhänvisningar. I vissa fall har frågor kommenterats löpande i referatet i anslutning till specifika frågor som jag har funnit värda att kommentera. Någon mer djuplodande analys är det dock av förklarliga skäl inte fråga om. Hänvisningar till andra relevanta rättsfall har inkluderats, även om sådana hänvisningar inte kan garanteras vara fullständiga.

 

1 Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–2020, SvJT 2019 s. 1125 ff. 2 För en intressant empirisk studie (som dock till stor del inte innehåller fullständiga referat) över praxis rörande aktiebolagsrätt under perioden 2013–2017, inkluderande även hovrättspraxis som ej publicerats i RH, hänvisas till Hanna Almlöf, Aktiebolagsrätt i domstol — En rättsfallsstudie, JT 2017–18 nr 4 s. 785 ff. 3 Se för Håkan Nials praxisöversikter, Jessica Östberg, Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–2020, SvJT 2019 s. 1125 ff. på s. 1127.

 

Några generella reflektioner från det aktuella decenniets praxis är följande. Metodologiskt kan konstateras att HD i flera fall har tillämpat en objektiv teleologisk tolkningsmetod. Ordalydelsen och förarbetsuttalanden tillmäts visserligen ofta vikt, men ändamålsöverväganden med beaktande av reglernas skyddsintresse synes i flera fall ha varit utslagsgivande.4 I främst ett rättsfall5 har en komparativ utblick redovisats och i ett par rättsfall har en analogisk tillämpning av rätten diskuterats och även förordats.6 Flera centrala associationsrättsliga principer har befästs respektive konkretiserats i viss mån, däribland lojalitetsplikten7, omsorgsplikten8, kausalitetsprincipen vid klander9 och principen om samtliga aktieägares samtycke (”SAS-principen”)10. En stor mängd rättsfall finns inom området för personligt betalningsansvar på grund av kapitalbrist. Här finns flera betydelsefulla rättsfall som sammantaget har klargjort rättsläget i flera viktiga avseenden, inte minst i fråga om tidpunkten för fordrans uppkomst och ansvarsperiodens upphörande. Även inom området för tvångsinlösen finns flera intressanta rättsfall11 bland annat rörande ansvaret för rättegångskostnader och den så kallade särregeln, men där det mest omtalade12 rör frågan huruvida avtal om avstående från tvångsinlösen är bindande.
    Ett betydelsefullt rättsfall är NJA 2014 s. 272 ”BDO”, där teorin om befogad tillit samt den så kallade normskyddslärans tillämpning i ett aktiebolagsrättsligt sammanhang behandlades utförligt. Normskyddsläran har därefter tillämpats i flera efterföljande fall.13 I översikten återfinns även rättsfall som rör omdiskuterade och centrala frågor som gränsar mot den allmänna förmögenhetsrätten såsom ansvarsgenombrott14 och emissionsgarantiers bindningsverkan15 och inom handelsbolagsrätten har bland annat frågor rörande handelsbolagsmans regressrätt klargjorts16. I föreningsrätten kan bland annat noteras att i två avgöranden har stadgarnas kontraktuella natur och medlemmens kon-

 

4 Se bl.a. NJA 2013 s. 725, NJA 2016 s. 625, NJA 2018 s. 602, NJA 2018 s. 1038 och NJA 2019 s. 941. 5 NJA 2011 s. 932. 6 Se bl.a. NJA 2015 s. 466, NJA 2016 s. 604 och NJA 2019 s. 259. Analog tillämpning avfärdades dock i rättsfallen RH 2012:33 och NJA 2013 s. 1203 ”Liberala Tidningar II”. 7 NJA 2013 s. 117. HD har sålunda klargjort att styrelseledamöterna (i rättsfallet anförs det dock att styrelsen är syssloman, se vidare referatet nedan) och likvidatorn är sysslomän (se även NJA 2016 s. 962) och att de har en lojalitetsplikt och en omsorgsplikt. Vidare har det klargjorts att associationens intresse ska förstås som samtliga (befintliga) medlemmars intresse. 8 NJA 2016 s. 962. 9 NJA 2019 s. 587. 10 NJA 2013 s. 117, NJA 2015 s. och NJA 2019 s. 587. 11 Se avsnitt 1.8 nedan. 12 NJA 2011 s. 429. 13 NJA 2016 s. 609, NJA 2017 s. 1101 och NJA 2019 s. 978. 14 Se främst NJA 2014 s. 877. 15 NJA 2016 s. 107. 16 NJA 2016 s. 625 och NJA 2016 s. 1047.

 

traktuella förhållande till föreningen samt tillämpning av objektiva tolkningsmetoder vid tolkning av stadgar förordats.17

1 Aktiebolag
1.1 Aktieägarnas frihet från personligt betalningsansvar
Av 1 kap. 3 § aktiebolagslagen (2005:551, ”ABL”) följer att aktieägare saknar personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser med undantag för det ansvar som kan följa av 25 kap. 19 § ABL. Friheten från personligt betalningsansvar är en grundläggande aktiebolagsrättslig princip som lagfästes redan genom 10 § 1848 års aktiebolagslag och det är nog ingen överdrift att påstå att den har varit av grundläggande betydelse för hela den industriella utvecklingen. Friheten från personligt betalningsansvar medför ett behov av särskilda regler till skydd för borgenärerna och sådana återfinns enligt gällande rätt i framförallt 17–21 kap. respektive 25 kap. ABL. Dessa regler har dock visat sig inte ge ett fullgott skydd i alla situationer. I vissa särskilt allvarliga fall har därför aktieägare i praxis ålagts ett personligt betalningsansvar för bolagets skulder.18 I främst doktrin och förarbeten har talats om en princip om ansvarsgenombrott och det har anförts att principen kan tillämpas i flagranta fall om aktiebolaget är helt underkapitaliserat och osjälvständigt och det föreligger någon form av kvalificerad otillbörlighet.19 I praxis har principen inte tillämpats på ett stringent sätt och HD har, till skillnad från underrätterna, undvikit att tala om en tillämpning av principen om ansvarsgenombrott, även om det har talats om en princip i ett tillägg20, i en skiljaktig mening21 och i domskälen22. Principen om ansvarsgenombrott åberopades uttryckligen i rättsfallet RH 2011:24, som rörde ett så kallat processbolag. Två personer hade vid olika tillfällen varit styrelseledamöter i ett aktiebolag med ett aktiekapital om 100 000 kr. Bolagets enda verksamhet bestod i att driva en skadeståndstalan, som grundades på en av konkursförvaltaren överlåten rätt till ett eventuellt skadestånd mot styrelseledamoten i ett i konkurs försatt aktiebolag. Bolaget förlorade sedermera processen och ålades att betala motpartens rättegångskostnader. Därefter försattes bolaget, som saknade tillgångar, i konkurs. Det var inte möjligt att utröna vem eller vilka som ägde bolaget. Båda styrelseledamöterna ålades av hovrätten, med en mycket kortfattad motivering, personligt betalnings-

 

17 Se NJA 2016 s. 962 och NJA 2020 s. 822. 18 Se NJA 1935 s. 81, NJA 1942 s 473, NJA 1947 s. 647, NJA 1975 s. 45, NJA 1982 s. 244, NJA 1992 s. 275, NJA 1993 s. 188; NJA 2005 s. 608; MÖD 2013:28, Svea hovrätt mål nr T 7360–14, Hovrätten för Nedre Norrland mål nr T 1364–10, SOU 2001:1 s. 289, Sten Andersson m.fl., Aktiebolagslagen — en kommentar, Juno version 17, 2022-06-14, 1 kap. 3 § p. 2 19 Se t.ex. SOU 2001:1 s. 289 och prop. 2004/05:85 s. 205 ff. samt Sten Andersson m.fl., Aktiebolagslagen — en kommentar, Juno version 17, 2022-06-14, 1 kap. 3 § p. 2. Se även Jan Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag — en kritisk lärobok, 7 u. 2020, s. 406 ff. särskilt på s. 426 ff. med följdhänvisningar. 20 NJA 2000 s. 48. 21 NJA 2006 s. 420. 22 NJA 1992 s. 375.

ansvar för förpliktelsen att betala rättegångskostnaderna enligt principen om ansvarsgenombrott. Det som är udda i fallet är att det var styrelseledamöterna och inte aktieägarna som ålades betalningsansvar. Tingsrätten framhöll att det förhållandet att det inte var möjligt att utreda ägarförhållandena fick anses utgöra ett steg i undvikande av risk att drabbas av personligt betalningsansvar och att den enda rimliga lösningen då fick anses vara att ålägga styrelseledamöterna ett ansvar för skulder som de själva gett upphov till. Hovrätten anförde endast att omständigheterna var ”så speciella” att styrelseledamöterna borde åläggas ett personligt betalningsansvar. Att styrelseledamöterna ålades ett personligt ansvar för förpliktelsen berodde således på de särskilda omständigheterna i målet, där ägarförhållandena inte kunde utrönas. I normalfallet görs ansvarsgenombrott i förhållandena till aktieägarna (se vidare nedan).
    I NJA 2014 s. 877 ”Processbolaget” aktualiserades åter frågan om ansvarsgenombrott i samband med ett processbolag. Samtliga instanser ansåg i det fallet att aktieägarna var personligt betalningsansvariga för ett processbolags skyldighet att betala motpartens rättegångskostnader, dock med olika motivering. Bakgrunden till tvisten var i korthet följande. Två aktieägare förvärvade hälften var av ett aktiebolag med ett aktiekapital om 100 000 kr (”Processbolaget”). Den ena aktieägaren utsågs till styrelseledamot och den andra till suppleant och de båda tecknade ensam firman. Processbolaget förvärvade sedan en skadeståndsfordran mot en revisionsfirma, vilken grundade sig i oaktsam skatterådgivning. Processbolaget väckte talan mot revisionsfirman, men förlorade målet och ålades skyldighet att svara för revisionsfirmans rättegångskostnader om drygt tre miljoner kr. Kort därefter försattes Processbolaget i konkurs och bristen i konkursen uppgick i stort sett till samma belopp som fordran på rättegångskostnader. Bolaget hade inte bedrivit någon annan verksamhet än förandet av processen och kapital hade tillskjutits löpande allteftersom processkostnader uppstod.
    HD redogjorde inledningsvis för frågan om ansvarsgenombrott med hänvisning till bland annat förarbetena och anförde följande:

 

Uttalandena i motiven om ansvarsgenombrott får anses närmast ta sikte på det ansvar för aktieägare som kan följa av mera allmänt tillämpliga civilrättsliga principer. Sålunda kan förpliktelser enligt ett avtal under vissa förutsättningar göras gällande inte bara mot den som formellt har åtagit sig dem utan även mot den som har det reella intresset i saken, t.ex. när en verksamhet i en juridisk person i själva verket är att se som bedriven av ägaren själv (jfr NJA 1935 s. 81 och NJA 1975 s. 45). Vidare kan en aktieägare i vissa situationer bli ersättningsskyldig på grund av allmänna skadeståndsrättsliga regler (jfr NJA 1947 s. 647). Även i vissa andra särskilt kvalificerade fall kan ett personligt betalningsansvar för aktieägare komma i fråga. Vad som nu har sagts om möjligheten av ansvar för aktieägare kan beroende på omständigheterna tänkas gälla även annan än aktieägare, t.ex. en styrelseledamot.

 

Härefter konstaterades att ett förstärkt skydd för borgenärer är motiverat främst för så kallade ofrivilliga borgenärer såsom till exempel borgenärer som har en fordran på grund av deliktuell skada. I vilken utsträckning ett ansvar för annan än bolaget kan aktualiseras i förhållande till sådana borgenärer beror enligt HD på vilken typ av fordran som är aktuell och ändamålet bakom den rättsregel som fordran grundar sig på. I fråga om regeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740, ”RB”) av innebörd att tappande part ska ersätta vinnande parts rättegångskostnader framhöll HD att bestämmelserna ska ge ett skydd för en svarande som ju inte kan undvika att bli indragen i en process och att reglerna ska verka handlingsdirigerande och minska risken för processer med osäker utgång. Härefter konstaterade HD att Processbolaget hade bildats med det enda syftet att driva processen, att bolaget var underkapitaliserat, att Processbolaget endast hade utgjort ett medel för svarandena att kunna driva processen med begränsad risk att få bära motpartens rättegångskostnader vid ett ogillande av talan, samtidigt som de bibehöll eventuella ekonomiska fördelar med talan, samt att syftet således var att kringgå rättegångsbalkens regler om fördelning av rättegångskostnader och därmed det incitament och den balans som de reglerna syftar till att åstadkomma. Svarandena ansågs mot bakgrund därav personligen skyldiga att svara för revisionsfirmans rättegångskostnader och det ansågs inte finnas skäl att jämka beloppet.
    Underrätterna talade uttryckligen om principen om ansvarsgenombrott. HD:s domskäl är däremot mer svårtolkade och domen har analyserats och kritiserats i doktrinen.23 Vad som under alla förhållanden kan konstateras är att HD först och främst har klargjort att det inte är möjligt att kringgå reglerna om rättegångskostnadsansvar genom att starta ett underkapitaliserat aktiebolag och enbart driva en process genom aktiebolaget.24 Avgörandet sträcker sig dock längre än så. Det kan i och för sig konstateras att utrymmet för domstolarna att åberopa just principen om ansvarsgenombrott sådan den formulerats i förarbeten och doktrin möjligen kan anses ha minskat i och med avgörandet.25 Det kan dock

 

23 Se bl.a. Andreas Rönnheden, Ansvarsgenombrott och processbolag, JT 2015–16 s. 176–186, Erik Nerep, Ansvarsgenombrott i svensk rättspraxis — numera i s.k. processbolag, NTS 2015:1 s. 21–40, Jan Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag — en kritisk lärobok, s. 406 ff., Håkan Andersson, Ansvarsgenombrott — kvalificering vid processmissbruk, Infotorg Juridik, Johan Adestam, Ansvarsgenombrott och aktieägares personliga ansvarsfrihet — en analys mot bakgrund av NJA 2014 s. 877, Ny Juridik 2:15 s. 7 ff. och Wiktor Brandell, En principiell analys av ansvarsgenombrottets existens i svensk rätt, JT 2018–19 nr 1 s. 3 ff. Brandell analyserar ansvarsgenombrottsinstitutet ur ett principiellt perspektiv med hänvisningar till ett omfattande rättskällematerial. 24 Se även Svea hovrätts dom i mål nr T 12324-19, ett mål som följde på NJA 2014 s. 272 ”BDO”. 25 Johan Adestam har tolkat domen så att HD har klargjort att det inte finns någon princip om ansvarsgenombrott i svensk rätt, men att ägarna däremot enligt andra principer kan bli personligt betalningsansvariga i vissa fall (se Johan Adestam, Ansvarsgenombrott och aktieägares personliga ansvarsfrihet — en analys mot bakgrund av NJA 2014 s. 877, Ny Juridik 2:15 s. 7 ff.) För egen del ställer jag mig något tveksam till den slutsatsen.

 

noteras att såväl underinstanser som HD har hänvisat till principen i efterföljande praxis.26 Det står under alla förhållanden klart att ansvarsgenombrott kan komma ifråga i vissa särskilt kvalificerade fall. Genom domen har det vidare klargjorts att det under vissa förutsättningar inte är möjligt att utnyttja rätten (till exempel aktiebolagsformen och den därmed följande friheten från personligt betalningsansvar) för ett syfte som står i strid mot ett ändamål som skyddas av rättsordningen genom ett specifikt regelverk. Rättsfallet kan därmed sägas ge uttryck för förbudet mot (eller principen om) rättsmissbruk, en princip som under senare tid vuxit fram alltmer i praxis och doktrin i nordisk rätt och som för övrigt har ansetts ligga till grund för principen om ansvarsgenombrott.27 En fråga som framstår som något oklar är vilken betydelse distinktionen mellan frivilliga och ofrivilliga borgenärer egentligen bör ha i detta avseende, inte minst med beaktande av rättsfallet NJA 1935 s. 81 som rörde en frivillig borgenär. Det har i doktrinen ifrågasatts om inte det centrala snarare är i vilken utsträckning borgenären i det enskilda fallet är skyddsvärd.28 Ytterligare ett rättsfall där fråga om ansvarsgenombrott diskuterades är RH 2018:34. I det fallet hade ett bolag anställt skogsarbetare från Kamerun, men inte betalat arbetarnas löner. Verkställande direktören och ägaren av bolagets ansågs inte betalningsskyldig för lönerna, då det som hade visats om hur verkställande direktören uppträtt inte kunde anses utgöra ett kvalificerat otillbörligt agerande enligt de principer som fastställdes i till exempel NJA 2015 s. 899 ”Olovliga stridsåtgärder” och NJA 2005 s. 608 ”Max och Frasses”.

 

1.2 Aktierna
1.2.1 Likhetsprincipen och generalklausulen, även fråga om lojalitetsplikten och jäv I rättsfallet RH 2013:63 prövades frågan om generalklausulen i 8 kap. 34 § 1975 års aktiebolagslag (1975:1385, ”1975 års ABL”), vilken har sin motsvarighet i 8 kap. 41 § första stycket ABL, kunde tillämpas på en ställföreträdares beredning och framläggande av förslag till beslut. I målet, som ytterst rörde skadeståndsansvar gentemot aktieägare enligt 15 kap. 1 § 1975 års ABL, prövades även fråga om tillämpning av jävs-

 

26 Se t.ex. HQ-domen, Stockholms tingsrätt dom den 14 december 2017 i mål nr T 9311-11, T 9306-11, T 17512-11 och T 17809-11 s. 2308 och Svea hovrätts dom i mål nr T 11882-131, Svea hovrätts dom i mål T 1337-17 (som följde på NJA 2013 s. 1250), Hovrätten för Övre Norrlands dom i mål T 87-17 och HD:s dom i mål T 723-21 ”Den kinesiska investeringen” p. 22. 27 Se t.ex. Gertrud Lennander, Rättsmissbruk genom att dra fördel av eget illojalt agerande, Lars Edlund m.fl. (red.), Festskrift till Stefan Lindskog, Stockholm 2018, s. 421 ff., Jori Munukka, Rättsmissbruk: En rättsfigur under framväxt, Mårten Schultz (red.) Stockholm Centre for Commercial Law årsbok, 2008, s. 162 f., Stefan Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, En kommentar, 2 u., Zeteo, avsnitt 7.1 och Wiktor Brandell, En principiell analys av ansvarsgenombrottets existens i svensk rätt, JT 2018–19 nr 1 s. 16 ff. 28 Se Johan Adestam, Ansvarsgenombrott och aktieägares personliga ansvarsfrihet — en analys mot bakgrund av NJA 2014 s. 877, Ny Juridik 2:15 s. 7 ff. på s. 15.

 

bestämmelsen och överträdelse av bolagsordningen. Mellan parterna avgjordes även en tvist om avtal rörande avstående från tvångsinlösen, vilken slutligt avgjordes av HD i NJA 2011 s. 429 (se avsnitt 1.8.1 nedan). Ifråga om de rent rättsliga bedömningarna noterade hovrätten inledningsvis (helt korrekt) att den så kallade normskyddsläran, vilken bland annat är tillämplig vid skadeståndsansvar gentemot tredje man29, innebär att en tredje man, till exempel en aktieägare, inte kan åberopa brott mot lojalitetsplikten som grund för ett (externt) skadeståndsanspråk, eftersom lojalitetsplikten syftar till att skydda bolagets (och inte enskild aktieägares eller borgenärs) rätt. Obiter dicta diskuterade hovrätten även den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen kort med hänvisning till NJA 2011 s. 429. Härefter redogjordes för bakgrunden till generalklausulerna. Det noterades att förarbetena inte ger något stöd för att generalklausulerna skulle vara tillämpliga redan på beredning och framläggande av förslag till beslut av en enskild styrelseledamot eller verkställande direktör. Med hänvisning till vissa uttalanden i rättsfallet NJA 2000 s. 404 samt med beaktande av att rörelsefriheten för styrelseledamöter och verkställande direktören skulle kunna begränsas på ett ogynnsamt sätt om redan beredning och förslag till beslut skulle omfattas av generalklausulerna kom domstolen fram till att endast ett efterföljande fattat styrelsebeslut eller stämmobeslut kan omfattas av generalklausulernas tillämpningsområde, men däremot inte beredningen eller förslaget till beslut. Med liknande argumentation kom hovrätten även fram till att beredningen och förslaget inte kunde anses innebära en överträdelse av bolagsordningen. Ifråga om överträdelse av jävsbestämmelsen noterade hovrätten att det visserligen förelåg en intressekonflikt, men att parterna genom en bestämmelse i bolagsordningen hade avtalat att vissa frågor, däribland den i målet aktuella, krävde beslut av samtliga partsutsedda styrelseledamöter. Genom den bestämmelsen ansågs parterna ha avtalat bort jävsbestämmelsen i aktiebolagslagen. Denna slutsats är ingalunda given. Det förhåller sig visserligen så att aktieägare kan avvika från jävsbestämmelsen genom ett enhälligt beslut av samtliga aktieägare enligt den så kallade SAS-principen.30 Den anses emellertid gälla avståenden i enskilda fall.31 Det bör däremot inte vara möjligt att med tillämpning av SAS-principen ge avkall på sin rätt på förhand genom till exempel en bestämmelse i bolagsordningen.32 Det kan noteras att såväl tingsrätten som

 

29 Se vidare rättsfallet NJA 2014 s. 272 nedan. 30 Se t.ex. NJA 1981 s. 1117 och NJA 2013 s. 117. 31 Se t.ex. Niklas Arvidsson, Associationsrättsligt samtycke och skadestånd, särskilt om förhållandet mellan samtyckesprincipen och associationsintresset, SvJT 2014 s. 653 ff. särskilt på s. 654 f., Jan Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag — en kritisk lärobok, s. 21 och Johan Danelius och Johannes Ericson, Tvångsinlösen av aktier och aktieägaravtal, SvJT 2011 s. 857 ff. på s. 858. 32 Ibid. Se angående SAS-principen och jävsbestämmelsens tvingande natur m.m. Jessica Östberg, Styrelseledamöters lojalitetsplikt: särskilt om förbudet att utnyttja affärsmöjligheter, Stockholm 2016, s. 291 ff.

den skiljenämnd som prövade tvångsinlösenmålet kom till samma slutsats i denna fråga.
    I praxisöversikten avseende åren 2001–2010 redogjordes i avsnitt 1.1.2 för Svea hovrätts dom den 8 maj i mål T 1438-05 rörande tillämpning av generalklausulen vid ett beslut om likvidation. I det fallet kom hovrätten fram till att likvidationsbeslutet stred mot generalklausulen, men förhållandena var i viss mån särpräglade. I rättsfallet NJA 2013 s. 1250 prövades återigen frågan om ett likvidationsbeslut fattat av en stämmomajoritet stred mot generalklausulen i 7 kap. 47 § ABL respektive 8 kap. 41 § första stycket ABL.33 I målet, som ytterst rörde fråga om skadestånd enligt 29 kap. 1 och 3 §§ ABL, uppkom även fråga om tilllämpning av jävsbestämmelsen i 8 kap. 23 § ABL. Bakgrunden i målet var följande. Ett konsultbolag (”Konsultbolaget”) ägdes av nio personer, vilka levererade konsulttjänster som underleverantörer till bolaget via egna konsultbolag. Utöver verkställande direktören, MP, fanns det inte några anställda i bolaget. Styrelsen utgjordes av aktieägaren DS tillsammans med två av övriga aktieägare. Oenighet uppkom efter hand mellan en av ägarna, KD, och övriga aktieägare om bland annat villkoren för inträde av nya aktieägare i bolaget. Efter vissa försök att hitta en lösning, där KD bland annat fick ett förvärvserbjudande avseende aktierna i bolaget från övriga aktieägare, sades det mellan parterna gällande aktieägaravtalet upp. I samband därmed beslutade Konsultbolagets styrelse att föreslå bolagsstämman att besluta om likvidation av bolaget. I ett protokoll från ett styrelsemöte i april samma år antecknades att styrelsen inte skulle vidta åtgärder för att ”driva in business” till företaget, eftersom alla aktieägare med undantag för KD önskade att bolaget skulle likvideras. Vid en bolagsstämma den 2 juni 2008 beslutades sedan om likvidation av Konsultbolaget. Med undantag för KD röstade samtliga närvarande aktieägare för beslutet om likvidation. Likvidatorn sålde sedermera Konsultbolagets rörelse för 100 000 kr på en offentlig auktion i början av juli 2008. Rörelsen förvärvades av ett bolag, vars aktier kom att ägas av bland andra samtliga tidigare aktieägare i Konsultbolaget, med undantag för KD samt MP. Den verksamhet som hade bedrivits i Konsultbolaget bedrevs i det nya bolaget under samma firmanamn som tidigare. Ett bolag som hade övertagit KD:s krav, stämde övriga aktieägare samt styrelseledamöterna och MP och krävde skadestånd enligt 29 kap. 1 § resp. 3 § ABL på grund av brott mot generalklausulerna i ABL och jävsbestämmelserna i 8 kap. 23 § ABL.
    Vad först gäller tillämpningen av jävsbestämmelserna konstaterade HD endast helt kort att ”[n]ågot handlande i strid mot aktiebolags-

 

33 Rättsfallet har analyserats av bland andra Niklas Arvidsson, Associationsrättens likhets- och likabehandlingsprinciper. En analys i ljuset av NJA 2013 s. 1250, JT 2014–2015 s. 263 ff. och Jessica Östberg, Styrelseledamöters lojalitetsplikt: särskilt om förbudet att utnyttja affärsmöjligheter, s. 244 f. Se även angående bl.a. likhetsprincipen och generalklausulen Niklas Arvidsson och Per Samuelsson, Ett och annat om vinstsyftet, generalklausulen, företagsvärdering och likhetsprincipen, Ronald J. Gilson m.fl., (red.), Festskrift till Rolf Skog, Stockholm 2021, s. 123 ff.

lagens jävsbestämmelser har inte förekommit från styrelseledamöternas eller den verkställande direktörens sida”. Skälet till detta ställningstagande torde vara att jävsbestämmelsen i 8 kap. 23 § ABL rör fråga om avtal eller rättegång, vilket det inte var fråga om i det aktuella fallet, eftersom styrelsens rättshandling avsåg ett förslag till beslut om likvidation. En helt annat fråga, som dock inte var föremål för prövning i målet, är att ett förslag till beslut om likvidation under vissa förutsättningar kan strida mot styrelseledamöternas allmänna lojalitetsplikt.34 Vidare kan konstateras att beslutet att inte driva in affärer till bolaget rimligen stred mot vinstsyftet, eftersom bolag, fram till den tidpunkt då det försätts i likvidation, ska förvaltas med syfte att ge vinst till fördelning mellan ägarna enligt 3 kap. 3 § ABL (om inte annat har angetts i bolagsordningen). Inte heller denna fråga var dock föremål för prövning i målet.
    Huvudfrågan i målet var huruvida likvidationsbeslutet var ägnat att ge en otillbörlig fördel åt majoriteten på bekostnad av minoritetsaktieägaren. Inledningsvis gjorde HD ett svårtolkat uttalande angående generalklausulerna och likhetsprincipen i 4 kap. 1 § ABL. HD konstaterade sålunda att generalklausulerna ska ”ses tillsammans med likhetsprincipen, som är en grundläggande princip inom aktiebolagsrätten och som kommer till uttryck i 4 kap. 1 § aktiebolagslagen”. Härefter anfördes att ”[d]en [det vill säga likhetsprincipen] innebär att alla aktieägare är likställda och att alla aktier har lika rätt i bolaget”. Dessa uttalanden bör rimligen tolkas så att den allmänna associationsrättsliga likhetsprincipen innebär att alla aktier och aktieägare/medlemmar har lika rätt i associationen.35 Frågan om tolkningen av likhetsprincipen har diskuterats i stor omfattning i doktrinen under senare år och flera författare företräder den uppfattning som HD synes ge uttryck för.36 HD konstaterade härefter att generalklausulerna syftar till ”upprätthålla likhetsprincipen och vara ett skydd för aktieägare mot maktmissbruk från majoritetsaktieägare” och att de kan användas för att motverka åtgärder som reellt gynnar en aktieägare (men inte aktiernas lika rätt)

 

34 Se vidare Jessica Östberg, Styrelseledamöters lojalitetsplikt: särskilt om förbudet att utnyttja affärsmöjligheter, s. 147 ff. 35 Se bl.a. prop. 1973:93 s. 84. Jfr dock Erik Lidman, Informationsmässig likabehandling enligt aktiebolagslagen, SvJT 2021 s. 1 ff. 36 Se bl.a. Sten Andersson m.fl., Aktiebolagslagen — En kommentar, Juno version 17, 7 kap. 47 §, Karin Eklund och Daniel Stattin, Aktiebolagsrätt och aktiemarknadsrätt, 2 u., Uppsala 2016, s. 186 f., Jan Andersson och Lars Pehrson, Likhetsprincipen och generalklausulerna, Carl Svernlöv (red.) Aktiebolagslagens minoritetsskydd, Stockholm Centre for Commercial Law skriftserie nr 7, s. 109 ff. på s. 117, Svante Johansson, Aktiebolagslagens generalklausuler. Insjöar eller torra land?, Ulf Bernitz m.fl. (red.) Festskrift till Lars Pehrson, Stockholm 2016, s. 163 ff., Erik Nerep, Om generalklausulerna och likhetsprincipen i aktiebolagslagen, Ulf Bernitz m.fl. (red.) Festskrift till Lars Pehrson, s. 315 ff., Erik Lidman, Informationsmässig likabehandling enligt aktiebolagslagen, SvJT 2021 s. 1 ff., Niklas Arvidsson och Per Samuelsson, Ett och annat om vinstsyftet, generalklausulen, företagsvärdering och likhetsprincipen, Ronald J. Gilson m.fl., (red.), Festskrift till Rolf Skog, s. 123 ff. och Jessica Östberg, Styrelseledamöters lojalitetsplikt: särskilt om förbudet att utnyttja affärsmöjligheter, s. 235.

på andras bekostnad. Härefter diskuterades bestämmelserna om likvidation. Det framhölls att likvidationsbestämmelsen i 25 kap. 1 § ABL innebär att en minoritet inte kan tvinga majoriteten (notera att majoritetskravet innebär mer än hälften av de på bolagsstämman avgivna rösterna) att fortsätta bolagets verksamhet. Angående det aktuella målet konstaterades att likvidationsbeslutet inte innebar något åsidosättande av likhetsprincipen, eftersom det formellt var samma för alla aktieägare (notera att även här framhålls likhetsprincipens tillämpning i förhållande till aktieägare och inte enbart aktierna) samt att ägarna hade försökt att hitta en lösning på konflikten genom förhandlingar och ett utköpserbjudande, varefter aktieägaravtalet sades upp. HD framhöll att ägarna i den situationen hade ett berättigat intresse av att inte tvingas fortsätta bolagets verksamhet, utan att istället få till stånd en avveckling av verksamheten. Beslutet respektive förslagen från styrelsen och verkställande direktören stred därmed inte mot generalklausulerna enligt HD. Det förhållandet att några av de tidigare ägarna förvärvade verksamheten till ett mycket lågt pris förändrade inte bedömningen. Justitierådet Dag Mattsson var skiljaktig i fråga om domskälen.37 HD har i och med avgörandet slagit fast vikten av att samarbeten som inte fungerar ska kunna avslutas genom ett beslut om likvidation. Svensk rätt saknar, till skillnad från exempelvis norsk rätt38, särskilda exitregler för privata bolag, varför likvidationsinstitutet onekligen får en särskilt stor vikt vid bland annat allvarliga samarbetsproblem. Samtidigt ska noteras att det i målet framhölls att aktieägarna hade försökt lösa tvisten i god anda och att minoritetsaktieägaren hade fått ett inlösenerbjudande, vilket synes ha påverkat otillbörlighetsbedömningen. Det är därmed inte uteslutet att beslut om likvidation kan strida mot generalklausulen i andra fall, även om kravet på otillbörlighet medför att det endast bör bli aktuellt vid tydliga fall av maktmissbruk. Det ska i sammanhanget tilläggas att aktieägare som samarbetar nära och har ingått ett aktieägaravtal (muntligen, skriftligen eller konkludent) kan ha en lojalitetsplikt mot varandra på kontraktuell grund alternativt på bolagsrättslig grund om överenskommelsen utgör ett enkelt bolag.39 Ett beslut om likvidation som företas i rent illojalt syfte bör kunna strida mot en sådan lojalitetsplikt. Detta ligger också i linje med HD:s uttalande om lojalitetsplikt i NJA 2017 s. 981 (se avsnitt 1.3.3 nedan).

 

 

37 Rättsfallet har kommenterats av Niklas Arvidsson, Associationsrättens likhets- och likabehandlingsprinciper — En analys i ljuset av NJA 2013 s. 1250, JT 2014–15 nr 2 s. 263 ff. 38 Se bl.a. §§ 4–24 och 4–25 Lov om aksjeselskaper. 39 Se vidare angående aktieägares lojalitetsplikt Jessica Östberg, Om aktieägares lojalitetsplikt, SvJT 2018 s. 265 ff. med följdhänvisningar, Margrethe Buskerud Christoffersen, Aksjeeiers lojalitetsplikt, Oslo 2019 och Høyesteret dom HR 20201947-a.

1.2.2 Fråga om tillämpning av 4 kap. 37 § ABL vid väckande av talan mot skiljedom I 4 kap. 37 § första stycket 1 ABL stadgas att en aktieägare inte får utöva de rättigheter gentemot bolaget som aktierna ger förrän aktieägaren är införd i bolagets aktiebok. I rättsfallet RH 2015:38 prövades frågan om en aktieägare som hade förvaltarregistrerade aktier och som väckte talan vid Stockholms tingsrätt mot en skiljedom i ett mål om tvångsinlösen enligt 22 kap. ABL hade talerätt trots att han inte var införd i bolagets aktiebok (på grund av förvaltarregistreringen). Hovrätten framhöll att förfarandet kring inlösen av minoritetsaktier inte innebär ett sådant utövande av rättigheter gentemot bolaget som avses i 4 kap. 37 § ABL. Istället berör bestämmelserna själva äganderätten till aktier, aktieägare emellan. Det framhölls att vare sig ordalydelsen i 4 kap. 37 § ABL, en subjektiv teleologisk tolkning av 4 kap. 37 § eller förfarandebestämmelserna i 22 kap. ABL talade för att bestämmelsen i 4 kap. 37 § ABL skulle vara tillämplig i ett inlösenförfarande. Det konstaterades härtill att utrymmet för analogier i ett så detaljerat regelverk som ABL är begränsat och att en analogi endast kan bli aktuell om mycket starka skäl föreligger när syftet är att begränsa möjligheten till domstolsprövning av en till äganderätten knuten fråga. Till skillnad från tingsrätten kom hovrätten mot bakgrund härav till slutsatsen att aktieägaren hade rätt att väcka talan mot skiljedomen trots att han inte var införd i aktieboken.40

1.3 Klandertalan och talan mot beslut om styrelseval
1.3.1 Fråga om bestämmelsen i 7 kap. 50 § ABL är en talerättsregel Av 7 kap. 50 § ABL följer att en aktieägare, styrelse, styrelseledamot eller verkställande direktör har rätt att väcka talan i allmän domstol mot ett bolagsstämmobeslut som inte har tillkommit i behörig ordning (så kallat formellt fel) eller som på annat sätt strider mot aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen (så kallat materiellt fel). I RH 2015:19 uttalade hovrätten att bestämmelsen utgör en talerättsregel som fordrar att domstolen ex officio gör en talerättsprövning innan frågan kan prövas i sak. Om talan har väckts av en person som saknar talerätt, ska käromålet således avvisas på grund av rättegångshinder. För en sådan ordning talar enligt hovrätten främst skyddsbehovet för de frånvarande aktieägarna som blir bundna av att en klanderdom vinner bifall (7 kap. 52 § första stycket ABL).

 

1.3.2 Talan mot beslut om styrelseval och fråga om rätt till intervention I rättsfallet NJA 2015 s. 466 ”Ållonö” uppkom fråga hur talan ska föras mot ett stämmobeslut om val av styrelse när det påstås att beslutet inte har fattats på en sammankomst som utgör bolagsstämma. I målet

 

40 Se angående denna fråga Johan Danelius, Aktieägande och aktieinnehav som förutsättningar för tvångsinlösen, Ronald J. Gilson m.fl. (red.), Festskrift till Rolf Skog, s. 345 ff. på s. 347 f. Se även NJA 2017 s. 981 angående tillämpningen av 4 kap. 37 § ABL, avsnitt 1.3.3 nedan.

prövades även fråga om rätt till intervention på bolagets sida för en av de på ”bolagsstämman” valda styrelseledamöterna. Vad gäller den förstnämnda frågan kom HD fram till att bestämmelserna om nullitetstalan ska tillämpas analogt när talan förs mot ett bolagsstämmobeslut på den grunden att beslutet fattades på en sammankomst som inte utgjort en bolagsstämma. Som skäl härför anfördes bland annat att det rent sakligt inte finns skäl att skilja sådana fall från renodlade nullitetsfall och att det ibland kan vara svårt att dra gränsen mellan vad som är en nullitet och vad som inte alls utgör ett stämmobeslut. Vad sedan beträffar beslutets betydelse för talerätten respektive bolagsrepresentationen i processen konstaterade HD att frågan bör avgöras med beaktande av betydelsen av kontradiktion, det vill säga att båda sidornas ståndpunkter ska kunna bli framförda och bemötta. Domstolen inledde med att fastställa att den ”gamla styrelsen” och dess ledamöter bör ha talerätt när det angripna beslutet består i val av ny styrelse och det är fråga om ett nullitetsfall eller om det påstås att beslutet inte är ett bolagsstämmobeslut. Vad som bör gälla i övriga fall (till exempel vid klander) lämnades uttryckligen därhän.
    Härefter prövades frågan om bolagsrepresentation vid styrelsekonkurrens. Med hänvisning till NJA 2008 s. 796, där HD kom fram till att ett styrelseval som utgångspunkt är helt overksamt om det föreligger ett nullitetsfel eller om valet har skett vid en sammankomst som inte utgör en bolagsstämma, konstaterades att ”den gamla” styrelsen i allmänhet bör vara behörig att företräda bolaget i processen. Det framhölls att en sådan ordning motverkar att bolagets företrädare fråntas kontrollen genom bolagskapningar och att ordningen med en serie av konkurrerande bolagsstämmor på så sätt undviks. Mot en sådan ordning ansågs i viss mån rättsfallet NJA 1960 s. 52, som rörde frågan om vem som tecknade en förenings firma, tala. Emellertid konstaterades att läget är annorlunda om det, som i det aktuella fallet, finns en bakomliggande tvist om vem som är rätt ägare till aktierna. Om det i rättegången klarläggs att styrelsevalet är ogiltigt så drabbas bolaget som tappande part av ett rättegångskostnadsansvar som enligt HD inte borde bäras av bolaget. HD framhöll vidare att kontradiktionen i ett sådant fall kan säkerställas genom att den som med anspråk på att vara aktieägare står bakom det ifrågasatta styrelsevalet ges rätt till självständig intervention enligt bestämmelserna i 14 kap. 9 och 11 §§ RB. Härutöver konstaterades att bestämmelsen i 7 kap. 52 § andra stycket ABL bör tillämpas analogt, vilket innebär att domen även gäller för aktieägare som inte har fört talan. Efter ett övervägande av olika argument för och emot kom HD fram till att oavsett vad som bör gälla vid nullitetstalan (med tanke på NJA 1960 s. 52) talar övervägande skäl för att bolaget i fall som det aktuella ska företrädas av den ”gamla styrelsen” samtidigt som de som påstår sig vara nya aktieägare och som således står bakom den ”nya styrelsen” får sitt intresse tillgodosett genom interventionsreglerna. Frågan om den som har valts till styrelseledamot

enligt det angripna beslutet har interventionsrätt besvarades däremot nekande av HD, då rätt till intervention förutsätter att saken rör den interventionssökandes rätt, vilket inte var fallet i målet. Ett interventionsintresse kan enligt HD föreligga antingen på den grunden att saken rör den interventionssökandens eget intresse eller på den grunden att den interventionssökande har en skyldighet att bevaka annans intresse. Justitieråden Svante O. Johansson och Göran Lambertz var skiljaktiga med olika motiveringar. Svante O. Johansson ansåg med hänvisning till NJA 1960 s. 52 att bolaget ska företrädas av den ”nya styrelsen” när konkurrerande bolagsstämmor gör anspråk på att ha utsett behörig ställföreträdare för bolaget. Mot bakgrund av NJA 1960 s. 52 och HD:s avgränsning till fall då det görs gällande att ett styrelseval inte har fattats på en sammankomst som utgör bolagsstämma torde rättsfallets prejudikatvärde vara begränsat. Av visst intresse ur metodologisk synpunkt är dock att HD i målet tillämpade två bestämmelser analogt.41

1.3.3 Talerätt för aktieägare som utan laglig grund strukits i aktieboken, även om införingar i aktieboken Enligt 7 kap. 50 § ABL får som framgår ovan talan mot bolagsstämmobeslut föras av bland andra aktieägare. Av 4 kap. 37 § första stycket 1 ABL framgår att aktieägare måste vara införd i aktieboken för att kunna utöva sina rättigheter mot bolaget. Av 7 kap. 50 § 2 ABL framgår emellertid att även den som obehörigen har vägrats att bli införd i aktieboken har talerätt mot bolagsstämmobeslut. I NJA 2017 s. 981 ”Den strukna aktieägaren”,42 uppkom fråga om även en aktieägare som obehörigen strukits i aktieboken har en sådan talerätt. Ett bolag (”Aktieförvärvaren”) hade genom en nyemission förvärvat aktier i ett annat bolag, (”Bolaget”). I enlighet med 5 kap. 9 § första stycket ABL fördes Aktieförvärvaren in i Bolagets aktiebok. I strid mot vissa överlåtelsebegränsningar, däribland förbehåll om förköp och hembud, överlät Aktieförvärvaren sedan sina aktier till ett dotterbolag. När överlåtelsen blev känd påtalades att överlåtelsen var ogiltig samt att hembudet gällde. I samband därmed återfördes aktierna till Aktieförvärvaren med förklaringen att överlåtelsen till dotterbolaget var en rent koncernintern transaktion som av misstag hade skett med förbiseende av överlåtelsebegränsningarna. Innan detta skedde hade emellertid Bolagets styrelse gjort ändringar i aktieboken som resulterade i att Aktieförvärvaren felaktigt ströks som aktieägare. Strykningen i aktieboken ledde till att Aktieförvärvaren inte mottog kallelse till en bolagsstämma där beslut fattades om bland annat ansvarsfrihet för styrelse och verkställande direktör samt en nyemission som medförde en kraftig utspädning av Aktie-

 

41 Även i rättsfallet NJA 2014 s. 604 diskuterade HD möjligheten av analog tillämpning av bestämmelserna om värdeöverföringar. Jfr dock hovrätten i NJA 2017 s. 981 (se avsnitt 1.3.3 nedan). 42 Rättsfallet har nyligen kommenterats av Niklas Arvidsson och Per Samuelsson, Klander och aktiebolagsrättslig legitimation, Lars Edlund m.fl. (red.), Festskrift till Stefan Lindskog, s. 15 ff.

förvärvarens aktieinnehav. Aktieförvärvaren väckte därför talan mot Bolaget och yrkade att de nämnda bolagsstämmobesluten skulle upphävas. Tingsrätten ansåg att strykningen i aktieboken saknade grund. Vidare konstaterade tingsrätten att de bolagsstämmobeslut som hade fattats utgjorde nulliteter (med som tingsrätten uttryckte saken obegränsad klanderfrist) enligt 7 kap. 51 § andra stycket 3 ABL och att felen fick anses ha haft betydelse för stämmobeslutens utgång. Besluten upphävdes därför. Hovrätten kom överraskande fram till att det saknades skäl att tillämpa bestämmelsen i 7 kap. 50 § 2 ABL analogt på fall där en aktieägare obehörigen hade avförts ur aktieboken och avvisade Aktieförvärvarens talan med undanröjande av tingsrättens dom.
    HD kom till samma slutsats som tingsrätten med en utförlig motivering som innehåller uttalanden i flera intressanta rättsfrågor. Inledningsvis gjordes ett par principiella uttalanden rörande förandet av aktieboken. Det framhölls inledningsvis att styrelsen (eller av styrelsen bemyndigad person) genast ska föra in en förvärvare av aktier i aktieboken, dock endast under förutsättning att förvärvet har styrkts och den nya ägaren har begärt att få bli införd i aktieboken. Det noterades särskilt att införing av nya ägare i aktieboken inte ska ske på eget initiativ av styrelsen. I fråga om strykning av ägare i aktieboken konstaterades att strykning normalt sker i samband med att en ny ägare förs in i aktieboken, men att det inte finns något som hindrar att en strykning sker utan samband med införing av ny ägare under förutsättning att den tidigare ägaren har begärt att få bli struken i aktieboken. HD framhöll att korrigeringar kan ske på eget initiativ, men poängterade att sådana korrigeringar endast får avse rättelser av uppenbara misstag. I övrigt konstaterade HD att en aktieägare bara kan bli struken om det genom domstols (eller skiljenämnds) avgörande har slagits fast att aktieboken har ett felaktigt innehåll. I fråga om sådana ändringar som framgår av 5 kap. 9 § andra stycket ABL och som till exempel kan avse adressändring framhölls att de kan göras på eget initiativ, men att inte heller den bestämmelsen ger styrelsen rätt att på eget initiativ får föra in eller stryka aktieägare. Ifråga om rätten att klandra bolagsstämmobeslut anförde HD att bestämmelsen i 4 kap. 37 § ABL ger uttryck för en allmän princip av innebörd att en aktieägare kan utöva sina förvaltningsrättigheter endast om aktieägaren är införd i aktieboken och att huvudregeln därför är att talerätten går förlorad om en aktieägare stryks i aktieboken. Det framhölls härefter att principen gäller undantagslöst i fråga om deltagande i bolagsstämma, men att det inte är givet att så bör vara fallet ifråga om utövande av minoritetsrättigheter. Vad avser denna fråga kan noteras att bestämmelsen enligt ordalydelsen omfattar utövande av rättigheter gentemot bolaget. Först och främst omfattas utövande av förvaltningsrättigheter (främst rätt att delta i och rösta på bolagsstämma) och ekonomiska rättigheter (däribland rätt till vinstutdelning). Ifråga om minoritetsrättigheter kan noteras att endast sådana som avser en rätt gentemot bolaget bör omfattas av bestämmelsens

tillämpningsområde. Således bör utnyttjande av rätt till inlösen enligt 22 kap. ABL falla utanför tillämpningsområdet, eftersom den bestämmelsen tar sikte på en rätt gentemot majoritetsaktieägaren.43 Detsamma bör rimligen gälla till exempel rätten att påkalla inlösen enligt 29 kap. 4 § ABL.
    Vad gäller bestämmelsen i 7 kap. 50 § 2 ABL noterade HD att den syftar till att skydda aktieägare mot illojalt agerande från styrelsens sida, och att samma behov av skydd finns även för den aktieägare som har blivit struken i aktieboken utan laglig grund. Mot bakgrund härav samt då övriga sanktioner såsom skadestånd och straffansvar inte ansågs ge ett fullgott skydd fann HD att en aktieägare som har blivit felaktigt struken i aktieboken har en bibehållen talerätt enligt 7 kap. 50 § ABL samt att det saknar betydelse om styrelsen varit i god tro och om aktieägaren underlåtit att protestera mot strykningen. Angående sistnämnda fråga gjorde HD följande intressanta uttalande rörande aktieägares lojalitetsplikt, en fråga som alltjämt får anses outvecklad i svensk rätt44:

 

En särskild fråga är om denna fortsatta talerätt är beroende av att den strukna aktieägaren så snart han eller hon får reda på strykningen agerar på visst sätt, t.ex. uppmanar styrelsen att på nytt föra in honom eller henne i aktieboken. Vad som talar för det är framför allt att samarbetet inom ett bolag kan ställa krav på viss ömsesidig lojalitet och att det därför kan ankomma på aktieägare att gemensamt verka för att lösa konflikter dem emellan. Trots detta — och med hänsyn till det betydande skyddsintresse som obehörigen strukna aktieägare har — bör det dock inte vara en förutsättning för den fortsatta talerätten att aktieägaren protesterar mot strykningen hos styrelsen. (Min kursivering.)

 

Uttalandet torde främst ta sikte på aktieägare i fåmansbolag. I fåmansbolag samarbetar aktieägare ofta nära och många gånger har ett aktieägaravtal (som kan utgöra ett enkelt bolag) ingåtts. Aktieägare i fåmansbolag kan därför ha en mer eller mindre (beroende på omständigheterna) långtgående lojalitetsplikt, vilket ligger i linje med det så kallade ”Omsättningsmålet”, NJA 2021 s. 943.45

 

43 Se RH 2015:38, se avsnitt 1.8.5 nedan, samt Johan Danelius, Aktieägande och aktieinnehav som förutsättningar för tvångsinlösen, Ronald Gilson m.fl. (red.), Festskrift till Rolf Skog, s. 345 ff. på s. 347 f. och Erik Nerep m.fl., Aktiebolagslag (2005:551) 4 kap. 37 §, Lexino 2019-07-01 (JUNO). 44 Se dock Jessica Östberg, Om aktieägares lojalitetsplikt, SvJT 2018 s. 265 ff. samt för norsk rätt Margrethe Buskerud Christoffersen, Aksjeeiers lojalitetsplikt, Filip Truyen, Aksjonaerenes myndighetsmisbruk – en studie av asl./asal. § 5-21 og uskrevene misbruksprinsipper, Oslo 2005 s. 66 f. och s. 78 ff. och Høyesteret dom HR 2020-1947-a. 45 Ibid.

 

1.4 Företrädarskap och kompetensöverskridande m.m.46
1.4.1 Befogenhetsöverskridande vid konkursansökan och om verkan därav En särskild firmatecknare har samma behörighet som styrelsen att företräda bolaget. Däremot saknar särskild firmatecknare som utgångspunkt befogenhet att ingå avtal eller andra rättshandlingar för bolagets räkning.47 I NJA 2011 s. 723 ”Duveholm” hade tingsrätten fattat beslut om att försätta ett bolag (”Bolaget”) i konkurs baserat på en konkursansökan undertecknad av en av tre styrelseledamöter i Bolaget, vilka alla var ensamma firmatecknare. Beslutet överklagades av de två andra styrelseledamöterna, som gjorde gällande att det inte hade fattats något styrelsebeslut om att Bolaget skulle försättas i konkurs. HD konstaterade att det förhållandet att någon är behörig firmatecknare inte i sig innebär att vederbörande också har befogenhet att för bolagets räkning ansöka om konkurs samt att ett beslut om att ett aktiebolag ska inge konkursansökan normalt behöver fattas av styrelsen för att vara giltigt. HD noterade att frågan om vilken verkan det har att det först vid överklagandet av ett konkursbeslut aktualiseras att en ställföreträdare kan ha överskridit sin befogenhet inte har getts ett tydligt svar i förarbetena och dessutom varit föremål för skilda bedömningar i hovrätten. Med beaktande härav meddelade HD, med ändring av hovrättens beslut, tillstånd till målets prövning i hovrätten.
    Handläggningen av målet återupptogs härefter i hovrätten och målet avgjordes slutligt genom NJA 2012 s. 97. Som grund för talan gjorde Bolaget även gällande att den firmatecknare som undertecknat konkursansökan saknade behörighet att företräda bolaget samt att bolaget inte var på obestånd. Hovrätten avslog överklagandet. Domstolen framhöll med hänvisning till 12 kap. 15 § RB att en ställföreträdares bristande befogenhet saknar betydelse vid domstolens prövning av frågan huruvida konkursbeslutet ska bestå. Angående frågan om obestånd ansåg hovrätten att Bolaget inte hade visat att bolaget inte var på obestånd.
    HD redogjorde inledningsvis kort för behörighets- och befogenhetsreglerna i aktiebolagslagen. Det konstaterades härefter att ställföreträdaren hade överskridit sin befogenhet när konkursansökan ingavs utan att styrelsen eller bolagsstämman dessförinnan hade fattat ett beslut om att inge konkursansökan. Vad gäller frågan om verkan av den bristande befogenheten vid överklagande av ett konkursbeslut kom HD med hänvisning till bestämmelsen i 2 kap. 22 § konkurslagen (1987:672) fram till att en gäldenär måste visa att bolaget är solvent för att få ett konkursbeslut upphävt och att detta således även gäller när ett bolag påstår att det förelåg bristande befogenhet hos den ställföreträdare som ansökte om konkurs. Som skäl härför anfördes dels bestämmelsens orda-

 

46 Frågor rörande styrelsen som ställföreträdare har nyligen behandlats av Ola Åhman, Styrelsen som aktiebolagets ställföreträdare inför domstol, Lars Edlund m.fl. (red.), Festskrift till Stefan Lindskog, s. 847 ff. 47 Se bl.a. NJA 1995 s. 437.

lydelse, dels skälen bakom bestämmelsen, att förhindra illojala förfaranden gentemot vissa borgenärer. I målet ansågs det inte visat att Bolaget inte var på obestånd, varför överklagandet avslogs. Justitieråden Agneta Bäcklund och Stefan Lindskog var skiljaktiga och ansåg att bestämmelsen i 2 kap. 22 § konkurslagen inte var tillämplig när konkursansökan hade lämnats in av en ställföreträdare som saknade befogenhet. Stefan Lindskog yttrade sig i ett särskilt tillägg och framhöll där bland annat att bolagets inställning till en konkursansökan som inges av en ställföreträdare enkelt kan visas genom företeende av ett styrelseprotokoll och att detta borde ha begärts av tingsrätten, men att denna brist däremot inte utgjorde domvilla. Rättsfallet visar på en konflikt mellan två regelverk, det konkursrättsliga och det aktiebolagsrättsliga och där HD:s majoritet gav det konkursrättsliga regelverket företräde.

 

1.4.2 Fråga om fullmakts giltighet när ett bolag har trätt i likvidation I NJA 2012 s. 328 prövade HD frågan huruvida en fullmakt utfärdad av styrelsen upphör att gälla då ett bolag träder i likvidation och en likvidator är utsedd. HD konstaterade inledningsvis att en fullmakt normalt inte upphör att gälla när en fullmaktsgivare dör (21 § lag [1915:218] om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, ”avtalslagen”), men att motsatt huvudregel däremot gäller när fullmaktsgivaren får en förvaltare förordnad för sig eller försätts i konkurs (22 och 23 §§ avtalslagen). Domstolen konstaterade att likvidatorns uppgift att avveckla bolaget många gånger försvåras av utestående fullmakter som ger någon annan möjlighet att företräda bolaget i olika situationer. Eftersom likvidatorn enligt 25 kap. 30 § ABL träder i styrelsens och verkställande direktörens ställe och sålunda ansvarar för bolagets förvaltning, ansåg HD att denne bör ha ensam rådighet över bolagets ekonomiska förehavanden. Även det förhållandet att en särskild firmatecknare utsedd av styrelsen anses förlora sin rätt att företräda ett bolag vid likvidation och det faktum att det inte föreligger någon principiell skillnad mellan firmatecknarens och fullmäktigens rätt att företräda bolaget, talade enligt domstolen för en sådan bedömning. Mot bakgrund av det anförda konstaterade HD att en fullmakt upphör att gälla när likvidator är utsedd. Denna bedömning, framhöll HD, utgör dock inte några hinder för likvidatorn att ge fullmakt åt någon annan.

 

1.4.3 Styrelsens behörighet då krav på styrelsesuppleant ej är uppfyllt Av 8 kap. 35 § ABL framgår att styrelsen företräder bolaget och tecknar dess firma. Om styrelsen består av färre än tre ledamöter ska det enligt 8 kap. 3 § ABL finnas minst en suppleant. Vidare stadgar 8 kap. 21 § ABL att styrelsen är beslutför om mer än hälften av styrelseledamöterna (eller det högre antal som angivits i bolagsordningen) är närvarande. Ett styrelsebeslut i ett ärende kan enligt 8 kap. 22 § ABL fattas endast om styrelsen representeras av mer än hälften av de närvarande röster-

na, alternativt med annan röstmajoritet som föreskrivs i bolagsordningen. I NJA 2015 s. 312 uppkom frågan om den enda styrelseledamoten i ett bolag var behörig att överklaga ett konkursbeslut för bolagets räkning, trots att bolaget inte uppfyllde lagens krav på suppleant.48 Ett bolag hade försatts i konkurs den 13 mars 2015 efter egen ansökan undertecknad av styrelseledamoten P.B. Av ett registreringsbevis per samma dag framgick att bolagets styrelse skulle bestå av lägst en och högst tio ledamöter med högst tio suppleanter. Vidare framgick att styrelsen bestod av P.B. (ordförande) och ytterligare tre personer, däribland A.T., samt att firman tecknades av styrelsen eller av var och en av styrelsens ledamöter. I nära anslutning till ingivandet av konkursansökan utträdde samtliga ledamöter utom A.T. ur bolagets styrelse. Både P.B. och A.T. överklagade härefter konkursbeslutet. Hovrätten avvisade överklagandet med hänvisning till att bolaget saknade behörig styrelse och firmatecknare. Hovrättens beslut överklagades av A.T. som uppgiven ställföreträdare. Av registreringsbevis ingivet till hovrätten framgick att A.T. var ensam styrelseledamot och att suppleant saknades.

HD konstaterade att en styrelseledamot inte i eget namn kan överklaga ett konkursbeslut, men att detta däremot kan göras för bolagets räkning, förutsatt att ledamoten är behörig att företräda bolaget. Vidare konstaterades med hänvisning till NJA 2005 s. 72949 att styrelsen är behörig att företräda bolaget om den representeras av en sådan majoritet som krävs för att fatta det beslut som ligger till grund för rättshandlingen. Det noterades vidare att aktiebolagslagens krav på suppleant vid färre än tre ledamöter infördes i syfte att motverka olägenheter som kan uppstå vid förhinder för en ledamot. Härefter konstaterade HD att ”om bolaget inte uppfyller lagens eller bolagsordningens krav när det gäller styrelsesuppleanter, så inverkar det inte på styrelsens behörighet”. En annan ordning hade enligt HD inneburit att bolaget inte skulle kunna företrädas och just det var en konsekvens som lagstiftaren syftade till att undvika genom kravet på suppleant. Istället menade HD att kvarvarande ledamot eller ledamöter är behörig att företräda bolaget så länge den/de kvarvarande enligt 8 kap. 21 och 22 §§ ABL och bolagsordningen kan fatta beslut och bilda majoritet för ett beslut. HD konstaterade således att A.T. var behörig att överklaga konkursbeslutet, trots avsaknaden av en styrelsesuppleant. Det kan noteras att HD helt bortsåg från det förhållandet att bolagsstämman hade fattat ett beslut om att styrelsen skulle bestå av fyra styrelseledamöter, vilket innebar att tre platser blev vakanta när alla utom A.T. avgick ur styrelsen. Det fanns därmed rent formellt ingen beslutför styrelse och således ingen som kunde fatta beslut om att överklaga konkursansökan vid tidpunkten för överklagandet av konkursbeslutet. Utgången får mot bakgrund härav betraktas som pragmatisk. HD kom till en lösning som visserligen kan

 

48 Se bland annat rättsfallen NJA 1993 s. 605, NJA 1997 s. 168, RH 2004:33, NJA 2005 s. 729 och NJA 2008 s 796. 49 Rättsfallet har kommenterats kort i Jessica Östberg, Svensk rättspraxis i associationsrätt 2001–2010, SvJT 2019 s. 1125 ff., avsnitt 1.2.1.

ifrågasättas om lagen tolkas utifrån ordalydelse och systematik, men som kan framstå som ändamålsenlig mot bakgrund av reglernas syfte, i vart fall såvitt avser frågan om betydelsen av avsaknaden av suppleant. Det visar således på HD:s benägenhet att tillämpa en teleologisk metod i aktiebolagsrättsliga mål.50

1.4.4 Faktisk företrädare
I främst den aktiebolagsrättsliga doktrinen har frågan om ansvaret för de facto directors respektive shadow directors diskuterats under senare år.51 Den härskande uppfattningen är att såväl de facto directors som shadow directors kan åläggas ett skadeståndsansvar i allt väsentligt på samma grunder som en styrelseledamot. Frågan har även behandlats i svensk rättspraxis, men där har ofta andra begrepp än just de facto directors och shadow directors använts.52 I NJA 2017 s. 690 ”Kompanjonens ansvar” som rörde grovt bokföringsbrott respektive försvårande av skattekontroll, prövade HD huruvida en person, S.H.R., som var hälftendelägare, suppleant och firmatecknare i ett bolag, skulle kunna åtalas för brott i egenskap av faktisk företrädare. Det stod klart att den andra hälftendelägaren, tillika styrelseledamoten, M.N., hade haft det faktiska ansvaret för bokföringen och administrationen i bolaget. S.H.R. hade i huvudsak haft till uppgift att leverera varor till kunder. Tingsrätten friade på olika grunder både M.N. och S.H.R. från brott, men hovrätten kom till motsatt slut.

    HD diskuterade inledningsvis innebörden av det så kallade garantansvaret för bolagets bokföring och medelsförvaltning. Domstolen konstaterade att det är styrelsen som bär garantansvaret, att styrelsen kan delegera vissa uppgifter, men att det måste ske med omsorg och under tillsyn samt att om verkställande direktör finns är det denne som ”ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att bolagets bokföring ska fullgöras i överensstämmelse med lag och för att medelsförvaltningen ska skötas på ett betryggande sätt”. Härefter konstaterades att såväl styrelseledamöter som verkställande direktören kan ådra sig ansvar för bland annat bokföringsbrott genom underlåtenhet att utöva tillsyn och kontroll. Vid bedömningen av detta ansvar är eventuell arbetsfördelning av betydelse. I samband med detta konstaterande gjordes följande principiellt intressanta uttalande:

 

 

50 Se t.ex. NJA 2005 s. 792, NJA 2013 s. 725, NJA 2018 s. 602, NJA 2018 s. 1038 och NJA 2019 s. 941. 51 Se t.ex. Carl Svernlöv, Ansvarsfrihet — Dechargeinstitutet i svensk aktiebolagsrätt, 2 u., Stockholm 2008, s. 61 ff., samt Rolf Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, 3 u. 2017, s. 41 ff. Se för skillnaden mellan och innebörden av begreppen Jessica Östberg, Styrelseledamöters lojalitetsplikt: särskilt om förbudet att utnyttja affärsmöjligheter, s. 303 ff. och densamme i Om aktieägares lojalitetsplikt, SvJT 2018 s. 265 ff. på s. 298 med referenser i bl.a. not 196. Se även prop. 2000/01:150 s. 70 f. och s. 100 angående personligt betalningsansvar vid kapitalbrist. 52 Se NJA 1997 s. 418. Jfr dock HQ-domen, Stockholms tingsrätt dom den 14 december 2017 i mål nr T 9311-11, T 9306-11, T 17512-11 och T 17809-11 s. 2304 f., där de nu angivna begreppen användes.

Styrelsen är visserligen skyldig att fortlöpande kontrollera att arbetsfördelningen i bolaget fungerar. En styrelseledamot har emellertid då normalt rätt att utgå från att de uppgifter som han eller hon får om hur bokföringen sköts är riktiga. Endast om styrelseledamoten har skäl att misstänka att dessa uppgifter är vilseledande, eller om han eller hon faktiskt har ett särskilt uppdrag att utöva tillsyn över bokföringen, finns det en straffrättslig skyldighet att reagera och undersöka förhållandena med risk för att annars bli ansvarig för underlåtenhet att agera (se t.ex. NJA 1936 s. 78 och NJA 2003 s. 550).

 

Det står således klart att styrelseledamöter ur ett straffrättsligt perspektiv kan utgå ifrån att uppgifter som de får angående hur bokföringen sköts är riktiga. Däremot måste styrelseledamoten reagera och vidta åtgärder om det finns skäl att misstänka att uppgifterna inte är korrekta. Det finns inte skäl att se saken på ett annat sätt i fråga om det skadeståndsrättsliga ansvaret.53 Det konstaterades härefter, med hänvisning till rättsfallen NJA 1976 B 29, NJA 1979 s. 555 och NJA 1993 s. 740, att det legala ansvaret för formella ställföreträdare även omfattar faktiska företrädare. En diskussion av begreppets innebörd fördes, varvid HD med hänvisning till 3 § lag (2014:836) om näringsförbud och förarbeten till den lagen konstaterade att en faktisk företrädare är en person som de facto har utövat ett bestämmande inflytande över en verksamhet. Att personen i fråga har möjlighet att utöva visst inflytande (exempelvis i egenskap av aktieägare) eller har behörighet att binda bolaget gentemot tredje man på grund av firmateckningsrätt eller fullmakt, är däremot inte tillräckligt för att denne ska anses vara faktiskt företrädare. I fråga om S.H.R. konstaterades att S.H.R. var hälftendelägare, firmatecknare och suppleant och att han skött leveransen av varor till kunder, men att han aldrig inträtt i funktionen som styrelseledamot eller utövat ett bestämmande inflytande. Vidare fanns det en klar arbetsfördelning, där M.N. var den som faktiskt skötte bokföring, medelsförvaltning och administration. Mot bakgrund av dessa omständigheter ansågs det inte visat att S.H.R. var faktisk företrädare i bolaget, varvid åtalet ogillades. Det kan konstateras att utgången i målet ligger väl i linje med den diskussion som har förts i doktrinen om ansvaret för de facto directors och shadow directors.

 

1.5 Ökning av aktiekapitalet
1.5.1 Rättsverkan av emissionsgarantier Av 13 kap. 13 § första stycket ABL följer att teckning av aktier enligt huvudregeln ska ske på en teckningslista som innehåller emissionsbeslutet. Av andra stycket samma bestämmelse framgår att viss information ska tillhandahållas aktietecknaren i samband med aktieteckningen. Om en aktieteckning inte sker i enlighet med formkraven följer av 13 kap. 14 § ABL att den endast kan göras gällande om emissionsbeslutet registreras utan att bristen har anmälts hos Bolagsverket.

 

53 Se NJA 2009 s. 221 som dock rörde personligt betalningsansvar.

I samband med företrädesemissioner på aktiemarknaden är det brukligt att ett antal så kallade garanter mot ersättning åtar sig att på vissa villkor teckna aktier i emissionen för det fall emissionen inte fulltecknas. Det är således vanligt att emissionsgarantin innehåller ett teckningsåtagande. Ofta ställer garanten säkerhet för sitt åtagande. Syftet med garantin är att säkerställa att emissionen blir fulltecknad. En fråga som har diskuterats, inte minst mot bakgrund av rättsfallet NJA 1918 s. 394, där en utfästelse att teckna aktier inte ansågs bindande på grund av brister i formkraven, är under vilka förutsättningar teckningsåtaganden och emissionsgarantier är bindande. I rättsfallet NJA 2016 s. 107 ”Labs2-avgörandet” aktualiserades vissa intressanta frågor rörande bland annat emissionsgarantiers bindningsverkan. Det har analyserats och kritiserats i stor utsträckning i doktrinen54 och det har föranlett två följdmål i HD rörande domvilla och resning.55 Bakgrunden till tvisten var följande. Styrelsen för ett bolag (”Bolaget”) fattade i augusti 2007 ett preliminärt beslut om att genomföra en nyemission med företrädesrätt för befintliga aktieägare. Ett avtal om emissionsgaranti av det slag som redogjorts för ovan ingicks härefter med ett antal privatpersoner. I oktober 2007 fattade bolagsstämman ett emissionsbeslut i linje med styrelsens preliminära beslut. Ett prospekt upprättades, vari det upplystes om emissionsgarantin. Information om denna lämnades dessutom i ett pressmeddelande. Då emissionen inte fulltecknades krävde Bolaget att emissionsgarantierna skulle infrias. Ett par av garanterna vägrade dock att infria sina åtaganden att teckna aktier. Ett annat bolag (”Trygghetsbolaget”) erbjöd sig då att teckna aktier upp till den nivå som krävdes för en fulltecknad emission. Erbjudandet antogs av Bolaget. Trygghetsbolaget infriade sitt åtagande och tilldelades tecknade aktier. Emissionen registrerades sedan. Härefter överlät Bolaget sina krav mot garanterna till Trygghetsbolaget, som krävde ersättning från garanterna mot att Trygghetsbolaget skulle utge tecknade aktier i Bolaget. Målet gällde således huruvida garanterna var skyldiga att betala Trygghetsbolaget för teckningslikviden mot att de skulle erhålla aktierna. Tingsrätten och hovrätten ogillade Trygghetsbolagets talan. I underinstanserna prövades inte frågan om emissionsgarantiers bindande verkan, då domstolarna ansåg att garantiavtalen hade blivit infriade genom Trygghetsbolagets fyllnadsteckning, varför emissionsgarantin inte kunde grunda någon rätt för Trygghetsbolaget gentemot garanterna.

 

54 Se t.ex. Alexander Unnersjö, Emissionsgarantiers bindande verkan och interventionsbetalarens ställning, JT 2016–17 s. 409, Erik Ellenius, Emissionsgarantier — en analys i ljuset av Labs2-avgörandet, Juridisk Publikation 2/2016 s. 367, Torgny Håstad, Emissionsgarantimålet NJA 2016 s. 107, nu fråga om domvilla och resning samt lämplig domstol för vissa extraordinära ärenden, JT 2016–17 s. 605 ff., Patrik Schöldström, Helgar ändamålet medlen? Emissionsgarantimålet och processrätten, SvJT 2017 s. 142 ff. och Göran Lambertz, Processrätten i emissionsgarantimålet, SvJT 2017 s. 334 ff. 55 Mål Ö 1810-16 (domvilla), beslut den 19 september 2016, och mål Ö 5886-16 (resning av beslutet i domvillomålet), beslut den 19 april 2017.

HD tog ett helt annat grepp och konstaterade att domstolen hade att ta ställning till två huvudfrågor: (i) om ett brutet teckningsåtagande i en emissionsgaranti grundar rätt till skadestånd för emittenten, och, om denna fråga besvaras jakande, (ii) om en tredje mans infriande av en garants förpliktelse genom fyllnadsteckning innebär att inga rättigheter längre kan göras gällande enligt garantin (vilket tingsrätten och hovrätten hade kommit fram till) eller om fyllnadsteckningen i förening med en överlåtelse av rättigheterna enligt garantin kan medföra att den tredje mannen har rätt att bli utlöst av garanten. HD:s domskäl är mycket utförliga och innehåller uttalanden i flera intressanta förmögenhetsrättsliga och processuella frågor. Inom ramen för denna framställning saknas utrymme och skäl att gå igenom samtliga dessa frågor. Istället presenteras kort de viktigaste förmögenhetsrättsliga frågorna i målet. Härutöver hänvisas främst till en utförlig analys av Alexander Unnersjö56 och för en analys av de processuella frågorna hänvisas till Torgny Håstad57, Patrik Schöldström58 och Göran Lambertz59. Inledningsvis framhöll HD att målet inte handlade om frågan huruvida den som utfäst sig att teckna aktier kan förpliktas att göra det, det vill säga den fråga som besvarades nekande i NJA 1918 s. 394. Efter en redogörelse för innebörden av en emissionsgaranti och olika former av teckningsåtaganden konstaterade HD att en emissionsgaranti är en ensidig förpliktelse att ingå ett avtal av särskilt slag, att teckna aktier. Vad gäller frågan om ett underlåtet infriande av en teckningsutfästelse kan utgöra ett skadeståndsgrundande avtalsbrott konstaterades att den frågan bör avgöras mot bakgrund av vad som allmänt gäller för rättshandlingar av det slaget. Bindningsverkan av såväl optionsavtal avseende fast egendom som andra köp- respektive säljoptioner diskuterades. Med hänvisning till NJA 1992 s. 66 konstaterades att utgångspunkten är att optionsavtal är bindande även avseende formbundna transaktioner.60 Det uttalades att bindningsverkan av en utfästelse att ingå ett formbundet avtal inte ska begränsas mer av formkravet än vad dess ändamål motiverar. HD undersökte därför i vilken utsträckning undantag skulle kunna göras med hänsyn till de ändamål som ligger bakom formkraven för aktieteckning. Domstolen förklarade härvid att formkraven avser att tillgodose de behov av klarhet, transparens samt ordning och reda som finns i ett aktiebolag. Det konstaterades därför att formkraven inte föranledde någon annan bedömning än att ett emissionsgarantiavtal var bindande, om garantin gjordes skriftligen och garanten hade fått adekvat information om villkoren och förutsättningarna för nyemissionen. I fråga om skadeberäkningen presenterade HD

 

56 Alexander Unnersjö, Emissionsgarantiers bindande verkan och interventionsbetalarens ställning, JT 2016–17 s. 409 ff. 57 Emissionsgarantimålet NJA 2016 s. 107, nu fråga om domvilla och resning samt lämplig domstol för vissa extraordinära ärenden, JT 2016–17 s. 605 ff. 58 Helgar ändamålet medlen? Emissionsgarantimålet och processrätten, SvJT 2017 s. 142 ff. 59 Processrätten i emissionsgarantimålet, SvJT 2017 s. 334 ff. 60 Se vidare NJA 1994 s. 130 och NJA 2001 s. 75 samt RH 2014:25.

en formel (som dock inte behövde tillämpas i målet) för hur skadestånd ska beräknas när en emissionsgaranti har brutits. Den andra frågan besvarade HD på grundval av följande motivering. Det konstaterades att ett skadeståndsanspråk, i likhet med andra penningfordringar, i och för sig är överlåtbart. Överlåtelsen av garantirättigheterna till Trygghetsbolaget ansågs dock sakna all verkan, eftersom garanternas avtalsbrott hade blivit läkt genom Trygghetsbolagets fyllnadsteckning, som skedde innan överlåtelsen. HD menade dock att redan det förhållandet att Trygghetsbolaget (frivilligt) hade infriat garanternas förpliktelser medförde att Trygghetsbolaget trädde in i Bolagets rätt gentemot garanterna. Trygghetsbolaget fick således en subrogationsgrundad regressrätt gentemot garanterna. HD konstaterade vidare dels att eftersom aktierna hade emitterats och innehades av Trygghetsbolaget hade Trygghetsbolaget både rätt och skyldighet att överföra aktierna till garanterna, dels att skadeståndsbeloppet svarade mot den erlagda teckningslikviden. Domens ratio decidendi är således (i) att teckningsåtaganden i garantiåtaganden är bindande i den meningen att ett bristande fullgörande utgör ett skadeståndsgrundande avtalsbrott, förutsatt att garantin är skriftlig och garanten har blivit adekvat informerad om nyemissionens villkor och förutsättningar, och (ii) att ett infriande av en annans (i målet garanternas) förpliktelse kan medföra att den presterande får en subrogationsgrundad regressrätt gentemot den förpliktade (i målet garanterna).61

1.6 Värdeöverföringar
1.6.1 Fråga om tillämpning av värdeöverföringsreglerna på transaktioner i ett handelsbolag I NJA 2014 s. 604 behandlades frågan om det är ”möjligt att med en analog tillämpning av aktiebolagslagens kapitalskyddsregler angripa borgenärsskadliga dispositioner i ett handelsbolag där aktiebolaget är bolagsman, utifrån de principer som ligger bakom kapitalskyddsreglerna”. HD besvarade frågan jakande, men framhöll att en sådan möjlighet dock måste tillkomma ett aktiebolag och således inte handelsbolaget, eftersom det är värdet av aktiebolagets andel i handelsbolaget som skyddas genom regelverket. Det noterades också att systematiken i aktiebolagslagen bygger på att det är aktiebolaget som för talan om återbäring och eventuell bristtäckning. Rättsfallet behandlas i mer detalj under avsnitt 2.2.2 nedan. Intressant att notera ur ett metodologiskt perspektiv är att analog tillämpning av aktiebolagslagens regler i förhållande till en annan associationsform i och för sig förordas och detta trots väsentliga skillnader i borgenärsskyddssystemen.

 

 

61 Fråga om eventuellt skadestånd vid bristande betalning av tecknade aktier behandlades i NJA 2021 s. 427. En person hade i det målet tecknat och tilldelats aktier i en nyemission. Aktierna betalades dock inte och förverkades härefter av bolaget. Aktiebolaget ansågs inte ha rätt till skadestånd till följd av den uteblivna betalningen.

1.6.2. Fråga om koncernbidrag utgör förtäckt värdeöverföring samt om formkrav och bristtäckningsansvar I 17 kap. 1 § ABL förtecknas de värdeöverföringar som kan förekomma enligt ABL, med undantag för gåva som särregleras i 17 kap. 5 § ABL. En viktig åtskillnad som görs är den mellan öppna och förtäckta värdeöverföringar. Såsom öppna värdeöverföringar betecknas vinstutdelning enligt 18 kap., minskning av bland annat aktiekapitalet för återbetalning till aktieägarna och förvärv av egna aktier (se 17 kap. 1 § 1–3 ABL). Förtäckta värdeöverföringar regleras i 17 kap. 1 § 4 ABL och ska uppfylla följande rekvisit: 1) Det ska vara fråga om annan affärshändelse, som 2) innebär att förmögenheten minskar och 3) inte har rent affärsmässigt karaktär. Förtäckta värdeöverföringar har ansetts lagliga om de uppfyller kraven i 17 kap. 3 § ABL och SAS föreligger.62 I 18 kap. ABL finns vissa formaliabestämmelser om öppna vinstutdelningar. Bland annat gäller att det är bolagsstämman som fattar beslut om vinstutdelning enligt 18 kap. 1 § första stycket, att styrelsen har vetorätt i fråga om vinstutdelningens storlek enligt 18 kap. 1 § andra stycket och att styrelsen enligt 18 kap. 4 § ska avge ett yttrande om utdelningens försvarlighet mot bakgrund bestämmelserna i 17 kap. 3 § andra och tredje styckena ABL. I doktrin och förarbeten har rättsföljden av ett utelämnat yttrande enligt 18 kap. 4 § ABL diskuterats och det råder viss oenighet beträffande frågan om sådana yttranden krävs vid förtäckta värdeöverföringar.63 Bakgrunden är ett förarbetsuttalande av innebörd att yttrandet syftar till att skydda både aktieägarnas och borgenärernas intresse.64 Frågan om innebörden av ett utelämnat yttrande enligt 18 kap. 4 § ABL vid en förtäckt värdeöverföring var en av de frågor som prövades i NJA 2015 s. 359.65 I det fallet lämnade ett helägt dotterbolag under 2007 ett koncernbidrag till moderbolaget i form av nedsättning av en fordran, som hade uppkommit i anledning av en rörelseöverlåtelse från moderbolaget till dotterbolaget, där skulderna översteg tillgångarna. Moderbolaget hade således utfärdat ett skuldebrev till dotterbolaget i samband med rörelseöverlåtelsen motsvarande storleken på de övertagna skulderna och koncernbidraget verkställdes i praktiken genom att fordran mot moderbolaget sattes ned, eller med andra ord genom att moderbolagets fordran motsvarande koncernbidraget kvittades mot skulden om samma belopp. Koncernbidraget fastställdes på årsstämman 2008 i samband med framläggande av årsredovisning för 2007, vilken innehöll koncernbidraget. De båda bolagen försattes därefter i konkurs. Dotterbolagets konkursbo väckte talan mot de tidigare styrelseledamöterna och verkställande direktören och yrkade att tingsrätten skulle förplikta dessa att solidariskt betala en

 

62 Se bl.a. Jan Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag — en kritisk lärobok, s. 164 ff. 63 Se bl.a. Jan Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag — en kritisk lärobok, s. 194 ff. 64 Se prop. 2004/05:84 s. 388 f. 65 Rättsfallet har kommenterats av Jan Andersson, Olovlig värdeöverföring och koncernbidrag i HD — mekanisk juridisk verkstad eller rättspolitisk designbyrå?, JT 2016–17 nr 1 s. 124 ff.

summa motsvarande koncernbidraget. Som grund för detta åberopades att bidraget hade lämnats i strid mot försiktighetsregeln i 17 kap. 3 § andra stycket ABL, att styrelsen inte hade upprättat ett yttrande om vinstutdelningens försvarlighet i enlighet med 18 kap. 4 § ABL, och att koncernbidraget enligt 17 kap. 6 § ABL därför skulle återbäras. På grund av att utsikterna för en sådan återbäring var svaga, ansåg konkursboet att bristtäckningsansvar enligt 17 kap. 7 § ABL skulle aktualiseras. På begäran av parterna hänsköt tingsrätten följande två frågor till HD: 1. Kan ett bristtäckningsansvar enligt 17 kap. 7 § ABL aktualiseras för svarandena när en värdeöverföring har genomförts genom att ett dotterbolag har lämnat ett koncernbidrag till moderbolaget som har kvittats mot en skuld till dotterbolaget? Vilken ska rättsföljden vara av att ett öppet redovisat koncernbidrag har lämnats av dotterbolaget till moderbolaget utan att svarandena har upprättat ett yttrande enligt 18 kap. 4 § ABL, men med den ende aktieägarens samtycke? Inledningsvis redogjorde HD kort för några av de bestämmelser som reglerar olovliga värdeöverföringar. Det framhölls att den primära rättsföljden vid olovlig värdeöverföring är ogiltighet med återbäringsskyldighet enligt 17 kap. 6 § ABL, och alltså inte ersättningsskyldighet. Vidare noterades att bristtäckningsansvar aktualiseras om det uppkommer en brist vid återbäringen. Vad gäller den första av frågeställningarna konstaterade HD att moderbolaget inte hade mottagit någon faktisk betalning som kunde återbäras vid ogiltighet. Istället innebar en ogiltighet att moderbolaget inte kunde göra gällande någon fordran mot dotterbolaget för kvittning av sin skuld, vilket innebar att dotterbolagets fordran kunde göras gällande till sitt ursprungliga belopp. Mot bakgrund av att det inte fanns något belopp att återbära kunde något bristtäckningsansvar inte aktualiseras. Vad gäller den andra frågeställningen konstaterade HD att koncernbidraget visserligen utgjorde en värdeöverföring enligt ABL och att den således träffades av bestämmelserna i 17 kap. ABL angående värdeöverföringar, men att det inte utgjorde någon (öppen) vinstutdelning (enligt 17 kap. 1 § 1 ABL) som måste följa de formella förfarandereglerna i 18 kap. ABL. Istället ansågs koncernbidraget utgöra en förtäckt värdeöverföring. Detta ställningstagande hade stor betydelse för den fortsatta bedömningen, eftersom reglerna om vinstutdelning i 18 kap. ABL (innefattat styrelsens skyldighet att upprätta ett yttrande enligt 4 §) då inte blev tillämpliga. Det förhållandet att något yttrande enligt 18 kap. 4 § ABL inte hade lämnats saknade därför omedelbar betydelse för ledningens eventuella bristtäckningsansvar enligt 17 kap. 7 § ABL.
    Rättsfallet har sammanfattningsvis bidragit med klargörande av tre frågor. En första fråga som klargjordes var att koncernbidrag ska anses utgöra förtäckta värdeöverföringar, trots att de redovisas öppet och fastställs på årsstämma genom framläggande och godkännande av årsredovisningen. Denna slutsats har med visst fog kritiserats av Jan

Andersson.66 Det ska särskilt noteras att koncernbidrag således alltid kräver godkännande av samtliga aktieägare för att vara giltiga. Härutöver klargjordes att det inte behöver framläggas något yttrande enligt 18 kap. 4 § ABL vid förtäckta värdeöverföringar. Istället räcker det att SAS föreligger och att kraven i 17 kap. 3 § ABL är uppfyllda för att de ska vara lagliga. Denna slutsats är fullt logisk, eftersom en förtäckt värdeöverföring per definition så att säga är förtäckt, vilket innebär att formaliareglerna enligt 18 kap. inte har följts. Det är fråga om olika typer av affärstransaktioner, varigenom ett värde överförs till en aktieägare eller annan. Det kan tyckas beklagligt att inte HD tog tillfället i akt att obiter dicta uttala sig om innebörden och följden av ett uteblivet yttrande enligt 18 kap. 4 § i andra fall, det vill säga vid öppna värdeöverföringar. Det är alltjämt oklart om SAS ersätter alla formaliaregler enligt 18 kap. ABL, inklusive 18 kap. 4 §, eller om kravet på framläggande av sistnämnda yttrande kvarstår och vad rättsföljden är vid uteblivet yttrande.67 Den tredje frågan som klargjordes är att bristtäckningsansvaret är helt subordinerat återbäringsskyldigheten och att det således endast kan aktualiseras i de fall det överförda värdet inte har kunnat återbäras. I de fall ogiltigheten innebär att en nedskriven fordran åter tas upp till det ursprungliga värdet kan något bristtäckningsansvar inte komma ifråga, eftersom det inte har förekommit någon brist vid återbäring i det fallet.

 

1.6.3 Preskriptionstid vid olovlig värdeöverföring respektive återvinningskrav I NJA 2011 s. 755 behandlade HD dels frågan om preskriptionstid vid krav på återbäring av olaglig värdeöverföring, dels fråga om preskription av återvinningskrav.68 HD fastställde att ett krav på återbäring på grund av olovlig utdelning preskriberas tio år efter tillkomsten enligt allmänna regler om preskription (se 1 och 2 §§ preskriptionslagen, 1981:130) under förutsättning att återbäringskravet rör en fordran och inte krav riktat mot viss egendom samt konstaterade, med hänvisning till NJA 1987 s. 259, att intressegemenskap mellan bolag såsom till exempel ett koncernförhållande, inte utesluter preskription. Vad gäller frågan om preskription av återvinningstalan kom HD, efter en utförlig motivering, fram till att allmän fordringspreskription om tio år gäller samt att utgångspunkten för fordrans uppkomst bör vara ”den disposition som återvinningskravet riktas mot, om kravet är av sådant slag att det kan preskriberas”. Justitieråden Göran Lambertz och Martin Borgeke var skiljaktiga.

 

 

66 Se Jan Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag — en kritisk lärobok, s. 94 och s. 160 ff. 67 Se t.ex. Jan Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag — en kritisk lärobok, s. 197. 68 Se NJA 1987 s. 259, NJA 1994 s. 705 och NJA 2001 s. 805.

1.7 Låneförbudet
1.7.1 Påföljdsbestämning vid brott mot låneförbudet Huruvida brott mot låneförbudet i 21 kap. ABL är av sådan art att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse prövades i RH 2012:50. Hovrätten framhöll att HD i NJA 1986 s. 56 ansett att en fängelsepåföljd framstod som nödvändig av allmänpreventiva skäl i ett fall där en person uppsåtligen vid fyra tillfällen brutit mot låneförbudet i 1975 års ABL. Vidare anfördes att ett viktigt syfte med låneförbudet är att förhindra att personer tar ut medel från sitt bolag för privat konsumtion utan att betala skatt, att brottet normalt är svårt att upptäcka, i likhet med andra skattebrott, samt att fängelsestraff har större preventiv effekt i sådana sammanhang. Dessa skäl talade enligt hovrätten med styrka för att normalpåföljden vid uppsåtliga brott mot låneförbudet borde vara fängelse. I det aktuella målet framhölls att den tilltalades förbjudna uttag inte var gjorda med skatteundandragande syfte, då den tilltalade hade deklarerat och betalat inkomstskatt på beloppen. Artvärdet ansågs därmed inte ”särskilt högt” och straffvärdet uppskattades till två till tre månaders fängelse. Påföljden ansågs kunna bestämmas till villkorlig dom med samhällstjänst.

 

1.7.2 Lån till styrelsesuppleant och tidpunkt för när lån ska anses lämnat I 21 kap. 1 § ABL stadgas att ett aktiebolag inte får lämna penninglån till vissa personer, däribland aktieägare och styrelseledamöter samt vissa närstående till dessa. Om penninglån ändå lämnas i strid mot låneförbudet ska mottagaren återbära medlen enligt 21 kap. 11 § ABL. Brott mot låneförbudet är dessutom straffbelagt enligt 30 kap. 1 § ABL, vilket innebär att legalitetsprincipen måste beaktas vid tolkning och tilllämpning av bestämmelsen.69 I NJA 2015 s. 578 hade ett aktiebolag beviljat lån till en person som först vid tidpunkten för utbetalningen inträtt som suppleant i bolagets styrelse. Låntagaren var således inte suppleant vid tidpunkten för låneavtalets ingående. Tingsrätten och hovrätten kom bland annat med hänvisning till bedömningen i rättsfallen NJA 1980 s. 311 och NJA 1995 s. 418 (som dock rörde olovlig värdeöverföring) fram till att ett lån ska anses ha lämnats vid tidpunkten för låneavtalets ingående och ogillade talan.

    Två frågor aktualiserades vid prövningen i HD: 1) Ingår en suppleant i den så kallade närståendekretsen i 21 kap. 1 § 2 ABL? och 2) Vid vilken tidpunkt ska ett lån anses ha lämnats vid tillämpningen av 21 kap. 1 § ABL? Domstolen besvarade den första frågan jakande. Det konstaterades dels att enligt 8 kap. 3 § andra stycket ABL ska lagens bestämmelser om styrelseledamöter — i den mån de är tillämpliga — gälla även för styrelsesuppleanter, dels att det har uttalats i förarbetena till ABL att låneförbudet är avsett att gälla även för styrelsesuppleanter. Vad avser frågan om tidpunkten för när ett penninglån ska anses vara lämnat kom HD fram till att ett lån ska anses ha lämnats redan då ett

 

69 Se vidare NJA 2021 s. 388 ”Utbetalningen till majoritetsägaren”.

bindande låneavtal ingås, och att det således är förhållandena vid tidpunkten för avtalets ingående som blir avgörande för låneförbudets tilllämplighet. De skäl som framfördes av domstolen var huvudsakligen att det skulle medföra en för stor osäkerhet för såväl avtalsparterna som tredje man att lämna avtalet svävande fram till tidpunkten för utbetalningen samt att den förordade tolkningen är förenlig med allmänna principer (hänvisning skedde här till NJA 1980 s. 311 och NJA 1995 s. 418). Tolkningen ansågs dessutom ligga väl i linje med avtalsrättsliga utgångspunkter och lagtextens formulering (”lämna penninglån”). På de angivna grunderna kom HD fram till att lånet till suppleanten inte träffades av låneförbudet i 21 kap. 1 § ABL.

 

1.8 Inlösen av minoritetsaktier70
1.8.1 Avtal om avstående av rätt till tvångsinlösen I 22 kap. 1 § första stycket ABL stadgas att en aktieägare som innehar mer än nio tiondelar av aktierna i ett bolag har rätt att lösa in övriga aktieägares aktier, så kallad tvångsinlösen.71 Minoritetsaktieägarna har också en motsvarande rätt att få sina aktier inlösta av majoritetsaktieägaren. Uppstår tvist kring rätten till inlösen, ska denna avgöras av skiljemän enligt 22 kap. 6 § ABL. Reglerna i 22 kap. ABL syftar enligt förarbetena främst till att underlätta fusioner mellan dotter- och moderbolag, att skydda minoritetsaktieägare (genom att dessa ges en möjlighet att ta sig ur den utsatta position som en minoritetsställning innebär) samt att tillgodose det allmänna intresset av rationella ägarförhållanden i näringslivet.72 I rättsfallet NJA 2011 s. 429 uppkom fråga om vilken verkan, om någon, en avtalad begränsning av rätten till tvångsinlösen har.73 Bakgrunden i målet var följande. Två utländska bolag hade ingått ett joint venture agreement, det vill säga ett aktieägaravtal, rörande ägandet av aktierna i ett svenskt bolag (”Bolaget”). Enligt avtalet hade den ena aktieägaren (”Majoritetsaktieägaren”) rätt att av den andra (”Minoritetsaktieägaren”) lösa in alla aktier utom en under vissa förutsättningar. I skiljedom fastställdes sedermera att Majoritetsaktieägaren hade rätt att lösa in alla aktier utom en av Minoritetsaktieägaren. Inlösen skedde därefter i enlighet med

 

70 Se vidare avsnitt 1.2.2. ovan angående fråga om tillämpning av 4 kap. 37 § ABL vid väckande av talan mot skiljedom 71 En alternativ term är minoritetsinlösen. I denna rättsfallsöversikt används genomgående termen tvångsinlösen. 72 Se prop. 2004/05:85 s. 437 ff. 73 Rättsfallet har kommenterats av bl.a. Johan Danelius och Johannes Ericson, Tvångsinlösen av aktier och aktieägaravtal, SvJT 2011 s. 857 ff. Se not 3 i angivna artikel för litteraturhänvisningar, Niklas Arvidsson, Högsta domstolen och den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen, JT 2011–12 nr 1 s. 50 ff., Erik Nerep, Aktiebolagsrättslig verkan av aktieägaravtal — särskilt om begränsningar i rätten till tvångsinlösen enligt 22 kap. ABL, Festskrift till Torkel Gregow, Stockholm, 2010, s. 355 ff., Daniel Stattin, Högsta domstolen tolkar särregeln vid tvångsinlösen av aktier, en kommentar till NJA 2011 s. 932, SvJT 2012 s. 488 ff. och Gustaf Sjöberg, Tvångsinlösenreglerna tvingande, JT 2011–12 nr 1 s. 149 ff. I NJA 1972 s. 29 fastställdes att ett avtal om rösträttsutövning som strider mot aktiebolagslagen kan vara giltigt parterna emellan, även om det saknar aktiebolagsrättslig verkan.

skiljedomen. Några månader senare meddelades en skiljedom angående tvångsinlösen enligt 22 kap. ABL. Genom skiljedomen fastställdes att Majoritetsaktieägaren hade rätt att lösa in den kvarvarande aktien i Bolaget. Talan väcktes därefter mot skiljedomen av Minoritetsaktieägaren och tingsrätten prövade genom mellandom frågan huruvida Majoritetsaktieägaren hade rätt att lösa in den omtvistade aktien, trots att Majoritetsaktieägaren genom avtal hade avstått från en sådan rätt. Tingsrätten besvarade frågan jakande och hovrätten fastställde tingsrättens domslut.
    HD konstaterade inledningsvis att det råder stor enighet i doktrinen om att aktieägaravtal gäller mellan parterna, men att det saknar verkan gentemot bolaget. Det följer enligt HD av den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen, enligt vilken avtal mellan aktieägare aldrig kan få aktiebolagsrättsliga verkningar. HD diskuterade härefter vad som avses med detta. Med hänvisning till förarbetsuttalanden, där det framgår att frågor om verkan av avtal mellan aktieägare är av avtalsrättslig natur, konstaterade HD att lagstiftarens uppfattning snarast måste förstås så att frågor som regleras i aktiebolagslagen är av ”aktiebolagsrättslig natur”. Vidare anfördes att lagstiftarens avsikt måste ha varit att lagens bestämmelser ska avgöra i vilken mån avtal som rör frågor som regleras i aktiebolagslagen kan få aktiebolagsrättslig verkan. För egen del har jag svårt att se logiken i HD:s resonemang. Det förhållandet att frågor som rör verkan av avtal mellan ägarna är av avtalsrättslig natur, innebär inte per automatik att frågor som regleras i aktiebolagslagen är av aktiebolagsrättslig natur. Mot bakgrund av HD:s slutsats framstår det vidare som oklart i vilken mån den vedertagna uppfattningen angående aktieägaravtalets verkan alltjämt står sig. Den vedertagna uppfattningen har varit att den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen innebär att aktieägaravtal inte binder bolagsorganen och att beslut som fatttas av bolagsorganen i strid mot en bestämmelse i ett aktieägaravtal inte är bolagsrättsligt ogiltigt.74 Det framstår med andra ord som oklart hur långt den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen nu sträcker sig.75 Härefter redogjorde HD för SAS-principen och distinktionen mellan dispositiva och tvingande regler i aktiebolagslagen. HD konstaterade att rätten till tvångsinlösen inte kan begränsas genom en bestämmelse i bolagsordningen. Mot bakgrund av syftena bakom tvångsinlösenreglerna (se ovan) fastställde HD, i likhet med underinstanserna, att det inte heller är möjligt att, med verkan i ett tvångsinlösenförfarande, på förhand inskränka rätten till tvångsinlösen genom en bestämmelse i ett aktieägaravtal. Hovrättens domslut fastställdes därmed. Det synes oklart vilken betydelse diskussionen kring frågan om den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen egentligen hade för utgången i

 

74 Se t.ex. Erik Nerep m.fl., Aktiebolagslag (2005:551) 3 kap 1 §, punkten 3.1, Lexino 2019-07-01 (JUNO) med följdhänvisningar. 75 Se angående den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen bl.a. Niklas Arvidsson, Högsta domstolen och den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen, JT 2011–12 nr 1 s. 50 ff.

 

målet mot bakgrund av de ovan redovisade teleologiska övervägandena.76 Vidare ska noteras att domens ratio decidendi är begränsat till att avse inskränkningar i rätten till tvångsinlösen gjorda på förhand och det tar vidare sikte på just bundenhet med verkan i ett tvångsinlösenförfarande. Huruvida avtal om tvångsinlösen är avtalsrättsligt bindande är således alltjämt en öppen fråga och det mesta synes tala för att sådana avtal kan vara bindande parterna emellan, även om konsekvenserna av detta rimligen kan bli märkliga. Vidare finns det goda skäl som talar för att avståenden som görs när en lösenställning väl har uppkommit normalt är giltiga med verkan i ett tvångsinlösenförfarande.77 Sammantaget kan sägas att domen har klargjort framförallt en viktig fråga, men samtidigt skapat vissa frågetecken rörande främst den närmare innebörden och räckvidden av den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen. Metodologiskt kan noteras att subjektiva teleologiska överväganden tillmättes stor vikt.

 

1.8.2 Tillämpning av särregeln Enligt 14 a kap. 1 § i den numera upphävda försäkringsrörelselagen (1982:713, ”FRL”) har en aktieägare som innehar mer än nio tiondelar av aktierna i ett försäkringsaktiebolag rätt att inlösa övriga aktieägares återstående aktier. Om lösenbeloppet för en aktie är tvistigt, ska det bestämmas med hjälp av 14 a kap. 2 § FRL. Huvudregeln stadgar att inlösenbeloppet ska bestämmas så att det motsvarar det pris som aktien skulle ha haft vid en försäljning under normala förhållanden (se 14 a kap. 2 § andra stycket 1 FRL). I fjärde stycket finns emellertid ett undantag, den så kallade särregeln, som stadgar att om lösenförfarandet har föregåtts av ett offentligt erbjudande att förvärva samtliga aktier i försäkringsaktiebolaget och om erbjudandet har antagits av ägare till mer än nio tiondelar av de aktier som erbjudandet avser, ska lösenbeloppet motsvara vederlaget vid det offentliga erbjudandet om inte särskilda skäl motiverar annat. Bestämmelserna bygger på motsvarande bestämmelser i 22 kap. ABL.
    I NJA 2011 s. 932 hade ett försäkringsbolag (”Budgivaren”) upprättat ett prospekt med ett offentligt erbjudande till aktieägarna i ett annat försäkringsaktiebolag (”Målbolaget”), enligt vilket ”samtliga aktieägare” erbjöds att överlåta sina aktier till Budgivaren mot ett visst vederlag bestående av dels kontanter, dels aktier i Budgivaren. Vissa jurisdiktioner, däribland USA, Australien, Kanada och Japan, hade dock undantagits från erbjudandet. Undantaget berörde aktieägare med ett totalt innehav om ca 17,7 procent av aktierna. När anmälningstiden för uppköpserbjudandet löpte ut, hade bolaget förvärvat 98,25 procent av

 

76 Niklas Arvidsson har dragit slutsatsen att HD har tillämpat den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen analogt, en slutsats som jag personligen ställer mig tveksam till, se Högsta domstolen och den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen, JT 2011–12 nr 1 s. 50 ff. på s. 52. 77 Se Gustaf Sjöberg, Tvångsinlösenreglerna tvingande, JT 2011–12 nr 1 s. 149 ff. på s. 155 f.

samtliga aktier i Målbolaget. I samband med ett skiljeförfarande för inlösen av de återstående aktierna uppkom fråga om lösenbeloppet skulle bestämmas med utgångspunkt i särregeln eller ej. Skiljenämnden besvarade frågan nekande. Efter det att Budgivaren hade överklagat skiljedomen till Stockholms tingsrätt, lyfte tingsrätten till HD ”frågan om tolkningen av 14 a kap. 2 § fjärde stycket försäkringsrörelselagen såvitt avser de matematiska rekvisiten i den angivna särregeln, och sålunda huruvida regeln är tillämplig på den i målet aktuella frågan om inlösen av aktier i [Målbolaget]...”. De frågor som HD ytterst hade att ta ställning till var således enligt HD dels om kravet på ”samtliga aktier” var uppfyllt i det aktuella erbjudandet, dels om erbjudandet kunde anses ha antagits ”av ägare till mer än nio tiondelar av de aktier som erbjudandet avser”, allt med tanke på erbjudandets jurisdiktionsundantag. Budgivaren hade anfört att begränsningarna i fråga om jurisdiktion hade motiverats av att värdepapperslagstiftningen inom de undantagna jurisdiktionerna i hög grad skiljer sig från den svenska lagstiftningen på området. HD godtog denna motivering och förklarade att förfarandet att undanta vissa jurisdiktioner ligger väl i linje med en sedan länge etablerad praxis på aktiemarknaden. I enlighet med vissa doktrinuttalanden och en bestämmelse i UK Companies Act 2006 framhöll HD att det vore att starkt begränsa särregelns tillämpningsområde om regeln inte kunde tillämpas i de fall då vissa jurisdiktioner undantagits från ett offentligt uppköpserbjudande (något som alltså är mycket vanligt). Vidare framhöll HD att de aktieägare som befann sig i de undantagna jurisdiktionerna hade god möjlighet att ta del av erbjudandet genom att till exempel lämna aktierna till försäljning i en jurisdiktion där överlåtelse är tillåten. Angivna förhållanden, lagstiftarens presumerade avsikt samt ändamålsöverväganden talade enligt HD sammantaget för att särregeln var tillämplig i målet. I enlighet därmed drogs även slutsatsen att erbjudandet kunde anses ha antagits ”av ägare till mer än nio tiondelar av de aktier som erbjudandet avser”. Utgången i målet innebär således att de vanligt förekommande jurisdiktionsundantagen i offentliga uppköpserbjudanden inte förhindrar en tillämpning av särregeln. Justitieråden Ella Nyström och Gudmund Toijer var skiljaktiga och ansåg att särregeln inte var tillämplig i målet, då erbjudandet med tanke på jurisdiktionsundantaget inte kunde anses omfatta samtliga aktier. Minoriteten valde således att tillämpa en mer bokstavstrogen, restriktiv tolkning av regelverket, under det att majoriteten valde en ändamålsorienterad tolkning och kom till en lösning som framstod som rimlig.78 Som HD framhöll hade motsatt (av minoriteten förordad) tolkning i praktiken begränsat särregelns tillämpningsomfång avsevärt, eftersom det hör till etablerad praxis att undanta vissa jurisdiktioner. Mot bakgrund av särregelns syfte och funktion kan det knappast ha varit lagstiftarens avsikt. Intressant att notera ur metodo-

 

78 Rättsfallet har kommenterats och kritiserats av Gustaf Sjöberg, Tvångsinlösen — särregelns tillämplighet, JT 2011–12 nr 4 s. 892 ff.

logiskt hänseende är även den komparativa utblicken mot UK Companies Act.

 

1.8.3 Fråga om upphävande av skiljedom i inlösentvist på grund av handläggningsfel I 22 kap. 5 § första stycket ABL föreskrivs att en tvist om huruvida det finns en rätt eller skyldighet till inlösen av minoritetsaktier eller om lösenbeloppets storlek ska prövas av skiljemän (tre om inte samtliga ägare kommer överens om annat) och att lagen (1999:116) om skiljeförfarande (”LSF”) i tillämpliga delar gäller för skiljeförfarandet, om inte annat stadgas i 22 kap. ABL. Vid tiden för avgörande NJA 2013 s. 1032 ”Liberala Tidningar I” hade 22 kap. 5 § dock en annan lydelse: ”[...] Om inte något annat följer av bestämmelserna i detta kapitel, gäller i fråga om skiljemännen och förfarandet inför dem i tillämpliga delar vad som förskrivs i lagen (1999:116) om skiljeförfarande.” (Min kursivering.) I NJA 2013 s. 1032 hade minoritetsaktieägare i ett bolag (företrädda av en god man) väckt talan vid tingsrätten och yrkat att en skiljedom om inlösen till viss del skulle upphävas med stöd av 34 § första stycket 6 LSF.79 Yrkandet avvisades av tingsrätten. Hovrätten undanröjde dock avvisningsbeslutet och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt behandling. Hovrättens beslut överklagades, varvid det yrkades att tingsrättens avvisningsbeslut skulle fastställas. Minoritetsaktieägarna menade att det hade förekommit ett handläggningsfel i inlösenförfarandet, då minoritetsaktieägarna inte hade fått begärd tid för att utföra sin talan. Majoritetsaktieägaren i bolaget bestred talan och invände att klanderreglerna i 33–36 §§ LSF inte är tillämpliga på skiljedomar vid inlösentvister enligt 22 kap. ABL, eftersom de inte inryms under rubrikerna ”Skiljemännen” (7–18 §§) eller ”Förfarandet” (19–26 §§) i LSF (jfr dåvarande lydelse i 22 kap. 5 § ABL ovan). Frågan som prövades i målet var därför huruvida det är möjligt för tingsrätten att inte bara ändra en skiljedom i materiellt hänseende utan även upphäva en skiljedom om inlösen av minoritetsaktier genom klandertalan enligt reglerna om klander i LSF. Efter en utförlig motivering kom HD till slutsatsen att ”ifall de bestämmelser i skiljeförfarandelagen om skiljemännen eller förfarandet som enligt 22 kap. 5 § första stycket aktiebolagslagen gäller i en inlösentvist har åsidosatts, så ska den förfördelade parten ha rätt till de rättsmedel som föreskrivs i skiljeförfarandelagen. Det ankommer då på tingsrätten att göra den prövning som enligt lagen ska göras av hovrätt vid klander av skiljedom.” Målet återförvisades därför till tingsrätten i enlighet med hovrättens beslut. I målet klargjordes sålunda att tingsrätten, i ett mål där talan förs mot en skiljedom om inlösen, inte bara kan ändra domen i materiellt hänseende, utan även upphäva domen enligt LSF vid hand-

 

79 Motsvarande bestämmelse finns nu i 34 § 7 LSF. Bestämmelsen ändrades genom SFS 2018:1954 (se vidare prop. 2017/18:257).

läggningsfel i skiljeförfarandet. I domskälen betonades bland annat att ordningen med skiljenämnd som första instans i inlösentvister har motiverats med möjligheten till särskild sakkunskap i värderingsfrågor, varför det således är av vikt att prövningen i en inlösentvist främst ligger i skiljeförfarandet. Vidare åberopades att en ordning där handläggningsfel i skiljeförfarandet inte kan föranleda upphävande av skiljedomen skulle kunna äventyra minoritetsaktieägarnas rättegångskostnadsskydd enligt 22 kap. 23 § ABL, en bestämmelse som motiveras av att tvångsinlösen utgör ett ingrepp i äganderätten. Det ska tilläggas att justitieråden Ann-Christine Lindeblad och Lena Moore var skiljaktiga. I samband med vissa lagändringar som syftar till att stärka minoritetsskyddet klargjordes bestämmelsen i 22 kap. 5 § ABL i linje med majoritetens uppfattning och utgången i målet.80 Den av HD fastställda rättsregeln är således numera lagfäst.

 

1.8.4 Talan om ersättning till god man och om kostnadsansvar81 Enligt bestämmelserna i 22 kap. 8 § ABL kan i vissa fall en god man utses som företrädare för minoritetsaktieägarna i en inlösentvist. Den gode mannens uppgift är att utse en gemensam skiljeman för minoritetsaktieägarna och därefter bevaka frånvarande aktieägares rätt i tvisten (se 22 kap. 10 § ABL). Av uppdraget följer även en rad behörigheter, vilket framgår av hänvisningen i 22 kap. 10 § tredje stycket ABL till 12 kap. 14 § första stycket 2–6 RB. Det är majoritetsaktieägaren som ska svara för ersättningen till bland annat den gode mannen (se 22 kap. 23 § första stycket ABL). I rättsfallet NJA 2013 s. 1203 ”Liberala Tidningar
II” uppkom fråga om det ingår i den gode mannens uppdrag att företräda minoritetsaktieägarna med avseende på en förd talan om ersättning till den gode mannen själv.82 Bakgrunden till tvisten var följande. Den 29 september 2010 meddelades en skiljedom i en tvångsinlösentvist, där minoritetsaktieägarna företräddes av en god man. I skiljedomen jämkades ersättningen till den gode mannen. Denne väckte därefter, på minoritetsaktieägarnas vägnar, talan mot skiljedomen och yrkade att majoritetsaktieägaren skulle förpliktas att utge hela den yrkade ersättningen.
    HD konstaterade inledningsvis att det inte finns någon närmare reglering i lagen rörande den gode mannens rättsliga förhållande till de frånvarande aktieägarna och att åsikterna om den rättsliga ställningen gått isär i förarbetena.83 Domstolen förklarade härefter att det rättsliga

 

80 Se prop. 2019/20:194 s. 67. 81 Fråga om minoritetsaktieägares ersättningsanspråk behandlas bland annat av Urban Båvestam, Minoritetsaktieägares anspråk på ersättning i tvångsinlösenförfaranden, Ronald J. Gilson m.fl. (red.), Festskrift till Rolf Skog, s. 271 ff. Se även Johnny Herre, Gode mannens rätt till ersättning för rättegångskostnader, Ronald J. Gilson m.fl. (red.), Festskrift till Rolf Skog, s. 611 ff. 82 Talan vid tingsrätten avsåg även skiljedomen i övriga delar, se NJA 2013 s. 1032, avsnitt 1.8.3 ovan. 83 Jfr SOU 1997:22 s. 265; prop. 2004/05:85 s. 461 och 819 samt lagrådet i prop. 2004/05:85 s. 1426.

förhållandet mellan den gode mannen och minoritetsaktieägarna måste bedömas i ljuset av de mycket speciella förhållanden som präglar gode mannens uppdrag, däribland förhållandena att minoritetsägandet ofta är mycket spritt och att minoritetsaktieägare sällan önskar ta aktiv del i tvisten. Mot bakgrund härav ansåg HD att utrymmet för analogier från andra områden är begränsat och att bedömningen i frågan huvudsakligen måste bedömas utifrån uppdragets särskilda syfte. Härefter konstaterade HD att den gode mannens rätt till ersättning är en i förhållande till minoritetsaktieägarna självständig rätt till ersättning som kan genomdrivas av den gode mannen. Det konstaterades följdriktigt att den gode mannen visserligen kan väcka talan mot en skiljedom med avseende på beslutet om dennes ersättning, men att en sådan talan inte kan föras i egenskap av företrädare för minoritetsaktieägarna, utan enbart av den gode mannen som kärande i egen sak.
    Ett rättsfall som starkt anknyter till den fråga som behandlades i NJA 2013 s. 1203 är NJA 2018 s. 994 ”Liberala Tidningar III”. I det fallet behandlades frågan om en god man för frånvarande aktieägare har en självständig rätt till ersättning från majoritetsaktieägaren när den gode mannen har väckt talan mot en skiljedom i en inlösentvist och vunnit bifall. Inledningsvis redogjorde HD kort för förfarandet vid en inlösentvist och den gode mannens rättsliga ställning. Vad avser sistnämnda fråga uttalade HD kort att den gode mannen kan anses verka som en legal ställföreträdare för de frånvarande aktieägarna och upprepade slutsatsen i NJA 2013 s. 1203 att de rättsliga konsekvenserna av uppdraget i huvudsak får bedömas utifrån uppdragets särskilda syfte. Härefter diskuterades med hänvisning till bestämmelserna i 22 kap. 23–25 §§ ABL kostnadsansvaret. Det konstaterades med hänvisning till NJA 2013 s. 1203 att en god man som väcker talan mot en skiljedom rörande den egna rätten till ersättning ska betraktas som kärande i egen sak, eftersom en sådan talan rör dennes självständiga rätt att rikta ersättningsanspråk mot majoritetsaktieägaren. Kostnadsansvaret bestäms då med tillämpning av de allmänna principerna i 18 kap. RB. Vad gäller frågan hur det förhåller sig i de fall då den gode mannen har väckt talan mot skiljedom för minoritetsaktieägarnas räkning konstaterade HD att en god man även i en sådan situation har en självständig rätt till ersättning från majoritetsaktieägare, men noterade att majoritetsaktieägarens skyldighet att utge ersättning förutsätter att denne är tappande part.

 

1.8.5 Rättegångskostnadsansvar vid talan mot skiljedom avseende inlösentvist Av 22 kap. 24 § ABL följer att den part eller god man som är missnöjd med en skiljedom meddelad i en inlösentvist har rätt att väcka talan vid Stockholms tingsrätt. I rättsfallet NJA 2020 s. 264 ”Minoritetsaktieägarens kostnadsansvar” behandlades frågan om ansvaret för rättegångskostnader i de fall en minoritetsaktieägare har väckt talan i allmän domstol i

enlighet med 22 kap. 24 § ABL.84 I 22 kap. 25 § ABL stadgas att majoritetsaktieägare svarar både för sina egna och motparts eller god mans rättegångskostnader i de fall då denne har väckt talan, om inte annat följer av 18 kap. 6 eller 8 §§ RB. Av bestämmelsen framgår dock inte vad som gäller då en annan part än majoritetsaktieägaren har väckt talan vid tingsrätten. I domskälen behandlade HD inledningsvis syftet bakom reglerna om tvångsinlösen i 22 kap. ABL. Det noterades att syftet bakom regleringen har ansetts vara bland annat att underlätta fusioner mellan moder- och dotterbolag, men också att underlätta samhällsekonomiskt viktiga omstruktureringar i näringslivet, vilket ligger i det allmännas intresse. Vidare konstaterades att bestämmelserna också ansetts utgöra en del av minoritetsskyddet. Härutöver förklarade HD att 7 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719, ”ExprL”) i praxis har kommit att förstås så, att en sakägare aldrig ska behöva betala den exproprierandes rättegångskostnader, och att denne endast svarar för sin egna rättegångskostnader när denne själv har väckt talan och förlorat. Även om reglerna om tvångsinlösen har ansetts innehålla expropriationsliknande inslag och utformats av lagstiftaren med reglerna i ExprL i åtanke, framhöll HD att någon fullständig överensstämmelse med ExprL inte har eftersträvats. Att tolka innebörden av 22 kap. 25 § ABL på motsvarande sätt som 7 kap. 3 § ExprL var därför inte möjligt enligt HD. Domstolen pekade istället på motiven till aktiebolagslagen som anger att majoritetsaktieägarens ansvar för rättegångskostnader i 25 § utgör en särreglering som är tänkt att avse bara de fall där majoritetsaktieägaren själv för saken till allmän domstol.85 I alla andra fall ska reglerna i 18 kap. RB om rättegångskostnader tillämpas, vilket innebär att en minoritetsaktieägare som tappande part kan förpliktas att ersätta majoritetsaktieägares rättegångskostnader.

 

1.9 Likvidation och konkurs
1.9.1 Om upplöst bolags behörighet att vara part i rättegång och om beslut att fortsätta likvidation Enligt 25 kap. 44 § första stycket ABL ska en likvidation fortsätta bland annat om det framkommer en tillgång efter upplösningen eller om det av annat skäl uppkommer behov av en likvidationsåtgärd. I NJA 2011 s. 774 hade HD att ta ställning till huruvida ett bolag efter dess upplösning hade partsbehörighet och därmed rätt att föra talan om prövning av en obetald fordran. Talan hade väckts av tidigare företrädare för bolaget. HD konstaterade att ett upplöst bolag är behörigt att vara part i en rättegång om det fattas beslut om att fortsätta likvidationen enligt 25 kap. 44 § första stycket ABL samt att ett sådant beslut måste fattas av likvidatorn. Vidare noterades att en tidigare företrädare som är missnöjd med likvidatorns beslut kan begära att likvidatorn entledigas enligt 25 kap. 29 § ABL. Då beslut om fortsatt likvidation inte hade fattats

 

84 Se vidare NJA 1992 s. 854, NJA 1994 s. 523 och NJA s. 1996 s. 293. 85 Se NJA 2013 s. 1032 och NJA 2018 s. 994.

av likvidatorn i det aktuella målet (utan av en tidigare företrädare) ansåg HD att det upplösta bolaget saknade behörighet att vara part i rättegången, till följd varav överklagandet avslogs.

 

1.9.2 Entledigande av likvidator på grund av rubbat förtroende för dess opartiskhet I RH 2012:28 hade en advokat utsetts till likvidator i ett aktiebolag. Advokaten hade tidigare biträtt bolaget och majoriteten av bolagets aktieägare som ombud i en tvist mot en annan aktieägare. Till följd härav uppkom fråga om advokatens lämplighet som likvidator. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning av innebörd att advokaten skulle entledigas från uppdraget som likvidator enligt 25 kap. 29 § ABL. Enligt domstolen var advokatens förhållande till aktieägarna sådant att det rubbade förtroendet för likvidatorns opartiskhet. Huruvida advokaten rent faktiskt var partisk eller opartisk var inte av intresse i frågan. En parallell drogs till vad som gäller för konkursförvaltare genom hänvisning till RH 1998:83.

 

1.9.3 Fråga om likvidators oaktsamhet vid bristande avsättning av medel till tvistig skuld Enligt 25 kap. 34 § ABL ska en likvidator ansöka om kallelse på ett bolags okända borgenärer så fort som möjligt efter det att uppdraget har tillträtts. Till ansökan ska bifogas en förteckning över bolagets kända borgenärer. En borgenär förlorar rätten att kräva betalt för sin fordran om borgenären inte har upptagits i förteckningen över kända borgenärer och inte heller har anmält sin fordran inom föreskriven tid, så kallad preklusion. Om borgenären emellertid kan visa att gäldenären kände till fordran innan anmälningstiden löpte ut kvarstår rätten att kräva ut sin fordran (se 4 § andra stycket och 6 § lag [1981:131] om kallelse på okända borgenärer).86 För likvidatorn är nästa steg att avveckla verksamheten och betala bolagets alla kända skulder enligt 25 kap. 35 § ABL. För det fall det råder tvist om en skuld ska likvidatorn enligt 25 kap. 38 § ABL avsätta tillräckliga medel för att kunna betala skulden och sedan skifta resterande tillgångar. I NJA 2016 s. 609 ”Benchmark I” uppkom fråga om en likvidators beslut att skifta ett bolags tillgångar utan att sätta av medel till betalning av en tvistig skuld innebar en överträdelse av 25 kap. 38 § ABL och om beslutet var oaktsamt. Talan i underrätterna rörde fråga om likvidators skadeståndsansvar gentemot enskild borgenär på grund av att likvidatorn hade skiftat medel utan att avsätta medel till en tvistig fordran. I bägge instanserna ogillades talan på den grunden att likvidatorn inte ansågs ha agerat oaktsamt. HD meddelade partiellt prövningstillstånd i den angivna frågan

 

86 Av NJA 1963 s. 184 följer att en fordran är att anse som känd om den tidigare styrelsen haft kännedom om fordran och det gäller således även om den var okänd för likvidatorn.

 

rörande oaktsamhet och förklarade frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt vilande.
    Inledningsvis redogjorde HD för bestämmelserna rörande likvidatorns uppgifter och ansvar. Med hänvisning till NJA 2014 s. 272 ”BDO”87 konstaterades att omfattningen av likvidatorns ansvar gentemot tredje man avgörs av den överträdda bestämmelsens skyddsändamål enligt normskyddsläran. Det noterades att skyddsändamålet styr både förutsättningarna för ansvar och den ersättningsberättigade kretsen. I fråga om bestämmelsen i 25 kap. 38 § ABL framhölls att den ger uttryck för en avvägning mellan aktieägarnas avvecklingsintresse och borgenärsintresset samt att den skyddar en borgenär med en tvistig fordran från att bolagets möjlighet att betala skulden försämras genom skiftet av tillgångarna. Vidare noterades att en borgenär med en tvistig fordran, till skillnad från en aktieägare, inte kan klandra skiftet. En tvistig skuld, menade domstolen vidare, kan uppkomma såväl vid en tvist rörande grunden för fordran som vid en tvist om huruvida en fordran faktiskt varit känd för bolaget vid anmälningstidens utgång (vilket det i målet var fråga om). HD framhöll också att en skuld principiellt får anses vara tvistig då någon anser sig ha en fordran på bolaget och likvidatorn inte godtar betalningsskyldigheten. Likvidatorn har då en skyldighet att avsätta pengar till den tvistiga skulden före skiftet. Angående frågan om oaktsamhet konstaterade HD att likvidatorn hade överträtt bestämmelsen i 25 kap. 38 § ABL, en bestämmelse som är klar och tydlig och inte föranleder några svåra ställningstaganden. Mot bakgrund härav utgjorde regelbrottet en oaktsam handling. Domstolens rättstillämpning ligger i linje med en så kallad bunden culpabedömning, enligt vilken ett brott mot en rättslig föreskrift ger en presumtion för oaktsamhet.88 Likvidatorns skadeståndsansvar gentemot borgenären avgjordes i ett senare mål, NJA 2019 s. 978 ”Benchmark II” (se avsnitt 1.11.2 nedan).

 

1.9.4 Likvidation efter bolagets upplösning på grund av underskottskonkurs Av 25 kap. 50 § ABL följer att ett aktiebolag som är försatt i konkurs är att anse som upplöst om konkursen avslutas utan överskott. Om det efter konkursens avslutande finns tillgångar som inte omfattas av konkursen, eller om talan väcks mot bolaget, eller om det av annat skäl uppkommer behov av en likvidationsåtgärd, ska domstol enligt samma bestämmelse besluta om likvidation. I RH 2015:25 uppkom fråga om det var motiverat att besluta om likvidation enligt angivna bestämmelser för att tillvarata en tvistig och något osäker fordran. Hovrätten besvarade frågan nekande, och detta trots att det fanns ett åtagande av innebörd att bolaget inte skulle behöva stå för eventuella rättegångskostnader. Hovrätten konstaterade att det var fråga om en tvistig och osäker fordran samt att det saknades garantier för rättegångskostnads-

 

87 Se vidare avsnitt 1.11.1 nedan. 88 Jfr NJA 2011 s. 454.

åtagandet. Endast ett påstående om ställd säkerhet kunde inte godtas. Vidare saknades det utredning om garantens (som även var klagande) ekonomiska situation. Dessutom noterade hovrätten att omständigheterna var sådana att klaganden själv kunde föra talan om den aktuella fordran. Hovrätten konstaterade mot bakgrund härav att det inte framstod som motiverat att besluta om likvidation.89 I NJA 2017 s. 569, som också rörde tillämpning av 25 kap. 50 § ABL, prövade HD frågan om ”en borgenär kan begära att en (efter en underskottskonkurs i aktiebolag) upplöst huvudgäldenär ska träda i likvidation för att borgenären ska kunna vidta en preskriptionsavbrytande åtgärd, samt i så fall, om underlåtenhet att vidta sådana åtgärder medför att borgenären har förlorat sin rätt att kräva betalning av borgensmannen”.90 HD besvarade båda frågorna jakande. Som motiv till det jakande svaret på den första frågan anfördes att en borgenär kan ha ett berättigat intresse av att ”hålla liv” i sin fordran mot ett upplöst bolag, till exempel på grund av att det kommer fram nya tillgångar, eller på grund av att de har en principiell skyldighet att bevaka att en borgensmans regressrätt bevaras. Mot bakgrund av att borgenären i det aktuella fallet under en längre tid (ca 1,5 år) hade underlåtit att vidta sådan preskriptionsavbrytande åtgärd (det vill säga ansöka om likvidation) ansågs borgenären ha förlorat rätten att kräva betalt av huvudgäldenären och därmed även av borgensmannen.91

1.9.5 Beslut om tvångslikvidation respektive utseende av syssloman enligt 25 kap. 21–23 §§ ABL Av 25 kap. 21 § första stycket ABL följer att en domstol kan, på talan av ägare till minst en tiondel av aktierna, besluta att ett bolag ska träda i likvidation om en aktieägare, genom att missbruka sitt inflytande i bolaget uppsåtligen har medverkat till en överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. En förutsättning är dock att det finns särskilda skäl till det på grund av missbrukets långvarighet eller av någon annan anledning. Om det finns en påtaglig risk för ett fortsatt missbruk som väsentligt skadar kärandens rätt, har domstolen vidare en möjlighet att om så yrkats utse en eller flera sysslomän som förvaltar bolaget i styrelsens och verkställande direktörens ställe till dess att domstolens likvidationsbeslut har vunnit laga kraft (se 25 kap. 23 § ABL). Det har saknats HD-praxis, där bestämmelserna, som infördes i och med 1975 års ABL92, tillämpats,

 

89 Fråga om likvidation efter ett bolags upplösning prövades i NJA 2005 s. 417, ett rättsfall som i vissa delar liknar det aktuella och som hovrätten synes ha tillmätt stor betydelse. 90 Se vidare NJA 1992 s. 351 och NJA 2014 s. 107 samt RH 2015:42. Jfr NJA 2005 s. 44, som dock avgjordes innan den utökade regleringen i 25 kap. 50 § ABL trädde ikraft. 91 För en kritik av rättsfallet, se Torkel Gregow, Gäller preskription av en fordran endast i förhållandet mellan borgenären och gäldenären?, Stefan Lindskog m.fl. (red.), Festskrift till Jan Kleineman, s. 313 ff. 92 Se vidare SOU 1971:15 s. 329 f. och prop. 1975:1385 s. 253 f. och 502 f.

men en specifik tvist har nu föranlett såväl ett rättsfall rörande tillämpningen av 25 kap. 21 § ABL som publicerats i RH, RH 2018:39, som ett HD-fall rörande tillämpningen av 25 kap. 23 § ABL, NJA 2018 s. 545 ”Mama Africa”. Rättsfallet RH 2018:39 är av intresse då det på ett förhållandevis tydligt sätt illustrerar en tillämpning av rekvisiten i 25 kap. 21 § ABL. Inledningsvis uttalade hovrätten följande angående rekvisitet ”missbruk av sitt inflytande”:

 

Det är tillräckligt att majoritetsaktieägarna uppsåtligen har medverkat till en överträdelse. Detta kan ske genom att majoriteten röstar på visst sätt på bolagsstämman eller under ett styrelsemöte. Det kan också ske genom att majoriteten instruerar någon på bolagsstämma eller i styrelsen att handla på visst sätt. Det är inte tillräckligt att överträdelsen avser allmänna rättsgrundsatser eller principer som inte kommit till sådant uttryck utan den måste avse ovan nämnda lagar eller bolagsordningen. Det är inte heller tillräckligt att majoriteten kontinuerligt och fullständigt konsekvent utnyttjar sina rättigheter enligt bolagsordningen och aktiebolagslagen.

 

Det kan noteras att hovrätten konsekvent anger att det är majoritetsaktieägarna respektive majoriteten som ska ha missbrukat sitt inflytande. Det ska härvid noteras att det avgörande för att utöva inflytande på bolagsstämma enligt 7 kap. 40 § ABL är att en (eller flera) ägare kontrollerar mer än hälften av de på stämman avgivna rösterna, och således inte mer än hälften av aktierna eller rösterna i bolaget. I bolag som har få deltagande aktieägare på bolagsstämman kan ibland ägare som kontrollerar en minoritet av det totala antalet aktier i bolaget utöva bestämmande inflytande på bolagsstämman. Vidare kan ägare med röststarka aktier utöva ett betydande inflytande i vissa bolag, trots att de kontrollerar en minoritet av aktierna i bolaget. Mot denna bakgrund är uttrycket majoritetsaktieägare något missvisande när bestämmelsens innebörd beskrivs. Vidare ska det noteras att det av bestämmelsens rubrik visserligen framgår att den syftar till att fånga upp just majoritetsmissbruk, men att det inte framgår av lagtextens ordalydelse. Av lagtextens ordalydelse framgår endast att det ska vara aktieägare som ska ha missbrukat sitt inflytande. Det torde dock i praktiken ofta vara fråga om majoritetsaktieägare, eller snarare kontrollägare, som träffas av bestämmelsens tillämpningsområde, eftersom det ofta krävs en röstmajoritet för att utöva inflytande i bolaget.

    Till skillnad från tingsrätten kom hovrätten vid en sammantagen bedömning fram till att majoritetsaktieägarna genom missbruk av sitt inflytande hade medverkat till flera överträdelser av aktiebolagslagen och årsredovisningslagen (1995:1554). Överträdelserna bestod i felaktigt bokförda affärshändelser, transaktioner som utgjort olovliga värdeöverföringar, nekad rätt till insyn för minoritetsaktieägare i strid mot 7 kap. 36 § ABL samt ovilja att samarbeta med en särskild granskare.

Ifråga om tillämpningen av 7 kap. 36 § ABL, en bestämmelse som det skrivits om en del under senare tid93, framhöll hovrätten följande:

 

I aktiebolag med högst tio ägare finns en upplysningsplikt och en insynsrätt såväl inom som utom bolagsstämman. Varje ägare i bolaget har rätt att få information om bolagets räkenskaper och andra handlingar, och allt som rör bolagets verksamhet, för att kunna bedöma frågor om bolagets ställning och resultat, eller för att kunna bedöma visst ärende som ska behandlas på bolagsstämman. Syftet med bestämmelsen är att i viss mån jämställa bolaget med förhållandena i handelsbolag, där delägarna normalt har en obegränsad insyn i företagets verksamhet. Varje aktieägare i bolaget har rätt att under bolagsstämman, eller utanför bolagsstämman få del av exempelvis bolagets böcker, räkenskaper och andra handlingar, inklusive korrespondens, protokoll, rapporter, analyser, avtal och orderböcker. Se Karnov, Djup kommentar — Lexino punkten 2 till 7 kap. 36 § aktiebolagslagen. (Min kursivering.)

 

Hovrätten anser med andra ord att insynsrätten är omfattande. Missbruket var enligt hovrätten att anse som grovt på grund av dess omfattning, överträdelsernas art (det hade gjorts stora uttag av medel från bolaget och insyn hade nekats) och det faktum att det hade pågått under lång tid. Dessutom fanns det en påtaglig risk för upprepning av majoritetsaktieägarnas missbruk, eftersom stora summor även vid tiden för avgörandet tycktes försvinna ur bolaget. På grundval härav fann hovrätten att det förelåg särskilda skäl för att besluta om tvångslikvidation enligt 25 kap. 21 § ABL.
    Frågan om förutsättningarna för utseende av syssloman prövades härefter av HD i rättsfallet NJA 2018 s. 545, som alltså avsåg samma tvist som RH 2018:39. HD konstaterade inledningsvis, med hänvisning till NJA 2005 s. 994, att när ett yrkande om utseende av syssloman framställs ska det handläggas som en rättegångsfråga. Av HD:s domskäl framgår vidare att förutsättningarna för beslut om syssloman huvudsakligen ska vara desamma som förutsättningarna för beslut om säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. 3 § RB, vilket innebär att käranden ska visa sannolika skäl för sin talan. I mål om utseende av syssloman innebär det enligt HD att käranden ska visa sannolika skäl för att det finns grund för tvångslikvidation enligt 25 kap. 21 § ABL. Vidare framhöll HD att en proportionalitetsbedömning bör göras vid tillämpning av 25 kap. 23 § ABL. Det noterades även att en begäran om syssloman bör kunna framställas i högre rätt och detta även om frågan inte har behandlats i en lägre instans. I det aktuella målet saknade det således betydelse att tingsrätten hade avslagit begäran om utseende av syssloman och att det inte framställdes något sådant yrkande i hovrätten. I fråga om rekvisitet att det

 

93 Se bl.a. Urban Båvestam, Några frågor kring den särskilda insynsrätten enligt 7 kap. 36 § aktiebolagslagen, Karin Blad m.fl. (red.), Vänbok till Anders Lagerstedt, Stockholm 2020 s. 39 ff. och Hanna Almlöf, Insynsrätt i ägarledda bolag, Marie Karlsson Tuula m.fl. (red.), Festskrift till Rolf Dotevall, Lund 2020, s. 13 ff. 94 Enligt NJA 2005 s. 9 får beslut om förordnande av syssloman enligt 13 kap. 22 § 1975 års ABL inte överklagas särskilt. Numera gäller dock enligt 25 kap. 23 § andra stycket ABL att beslut om förordnande av syssloman får överklagas särskilt.

ska finnas en påtaglig risk för att kärandens rätt kan komma att försämras väsentligt genom fortsatt missbruk uttalade HD att ”[k]äranden måste kunna belägga konkreta omständigheter som ger anledning att befara ett fortsatt missbruk och en väsentlig skada”. HD konstaterade härefter att endast förekomsten av ett tidigare, upprepat missbruk kan räcka i ett enskilt fall för att käranden ska anses ha uppfyllt bevisskyldigheten. HD kom genom vad som framkommit i målet (se RH 2018:39 ovan) fram till att käranden hade visat sannolika skäl för att majoritetsägarna hade missbrukat sitt inflytande i bolaget, att det fanns grund för tvångslikvidation enligt 25 kap. 21 § ABL samt att det fanns en påtaglig risk för att missbruket skulle fortsätta och att det skulle skada kärandens rätt väsentligt. Det ansågs inte finnas anledning att anta att ett förordnande om syssloman skulle innebära någon beaktansvärd skada för bolaget mot bakgrund av att det inte bedrev någon verksamhet och det konstaterades att den skada käranden skulle kunna drabbas av om någon syssloman inte skulle utses kunde antas vara avsevärt större. Ett beslut om att utse syssloman ansågs därmed inte oproportionerligt. HD beslutade mot bakgrund härav att utse en syssloman.

 

1.9.6 Fråga om likvidators retentionsrätt m.m. I NJA 2019 s. 259 ”Likvidators retentionsrätt” hänsköt tingsrätten följande frågor till HD: 1) Föreligger det på grund av bristande ömsesidighet hinder mot att kvitta en likvidators fordran på likvidationsbolaget avseende arvode för eget arbete mot det anspråk som likvidationsbolaget har på medel som likvidationsbolaget satt in på ett bankkonto i den advokatbyrås namn där likvidatorn är verksam, om medlen inte har varit sammanblandade med advokatbyråns medel? 2) Är likvidatorns fordran enligt punkten 1 utan vidare åtgärd förenad med säkerhetsrätt i bankmedlen enligt 4 § 3 förmånsrättslagen? Den första frågan besvarades jakande med hänvisning till rättsfallen NJA 2009 s. 500 och NJA 2014 s. 935. HD framhöll att rätt till kvittning som regel förutsätter ett ömsesidigt fordringsförhållande mellan gäldenären och borgenären och att en sådan ömsesidighet inte föreligger i fall som det aktuella där likvidatorn har en fordran på arvode och likvidationsbolaget har medel på ett klientmedelskonto i advokatbyråns namn. Även den andra frågan besvarades jakande efter en utförlig motivering. HD redogjorde bland annat utförligt för reglerna om panträtt och retentionsrätt vid framförallt olika uppdragsförhållanden. Det konstaterades att likvidatorn är en syssloman och att andra sysslomän i bolaget, till exempel styrelseledamöter, normalt inte bör ges retentionsrätt i bolagets medel, men mot bakgrund av uppdragets syfte, att likvidera bolaget, ansågs det finnas skäl att genom en analog tillämpning av 17 § kommissionslagen (2009:865) ge likvidatorn retentionsrätt i bankmedel som finns i likvidatorns besittning. Rättsfallet är av principiellt intresse då frågan om främst uppdragstagares säkerhetsrätt behandlas relativt utförligt, men också då HD uttryckligen framhåller att

likvidatorn är bolagets syssloman (p. 26), vilket ger en tydlig rättslig grund för likvidatorns omsorgsplikt och lojalitetsplikt mot bolaget. Samma inställning till uppdragets natur har intagits i förhållande till styrelseledamöter.95

1.10 Personligt betalningsansvar vid kapitalbrist96
1.10.1 Medansvar för nytillträdd styrelseledamot Om det finns skäl att anta så kallad kritisk kapitalbrist i ett bolag (eget kapital är mindre än hälften av det registrerade aktiekapitalet) är styrelsen enligt 25 kap. 13 § 1 ABL skyldig att genast upprätta och låta bolagets revisor (gäller endast om bolaget har revisor enligt 1 kap. 12 b § ABL) granska en kontrollbalansräkning. Om kontrollbalansräkningen visar att det föreligger kritisk kapitalbrist ska styrelsen snarast kalla till en första kontrollstämma för prövning av om bolaget ska träda i likvidation eller om bolagets verksamhet ska fortsätta under den så kallade rådrumsfristen som löper under åtta månader (se 25 kap. 15– 16 §§ ABL). Efter rådrumsfristen ska en ny kontrollbalansräkning upprättas och läggas fram på en andra bolagsstämma och bolaget får då endast fortsätta sin verksamhet om det registrerade aktiekapitalet är fullt täckt (se 25 kap. 17 § ABL). Vid viss underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser, uppstår ett personligt betalningsansvar för var och en av styrelseledamöterna, med undantag för dem som kan visa att de inte har varit försumliga. Ansvaret avser de förpliktelser som bolaget ådrar sig under tiden som styrelsens underlåtenhet består (se 25 kap. 18 § ABL). I aktiebolagslagen finns särskilda bestämmelser om ansvarsperiodens upphörande. Bland annat gäller att ansvarsperioden upphör att gälla om styrelsen upprättar och på bolagsstämma lägger fram en revisorsgranskad (om bolaget har revisor) kontrollbalansräkning som visar att bolagets eget kapital till fullo täcker dess aktiekapital (se 25 kap. 20 § ABL). Motsvarande bestämmelser fanns i 13 kap. 12, 17 och 19 §§ i 1975 års ABL i dess lydelse efter 1 januari 2002. I NJA 2012 s. 858 ”Trollhotellen”, klargjordes ett par viktiga frågor av HD rörande tillämpningen av kapitalbristregelverket.97 Såväl tingsrätten som hovrätten hade kommit fram till att två nytillträdda styrelseledamöter i ett

 

95 Se NJA 2016 s. 962, avsnitt 3.1 nedan. 96 Kapitalbristregelverket och senaste praxis har under senare tid kommenterats av bl.a. Håkan Andersson, Styrelseledamots kapitalbristansvar — associationsrättslig språklig ytstruktur med skadeståndsrättslig funktionell djupstruktur, Lars Edlund m.fl. (red.), Festskrift till Stefan Lindskog, s. 1 ff.; Rolf Dotevall, Något om lagval och personligt ansvar i aktiebolag, Lars Edlund m.fl. (red.), Festskrift till Stefan Lindskog, s. 145 ff. och Svante Johansson, Tvångslikvidation på grund av kapitalbrist — särskilt om styrelseledamöters medansvar, Lars Edlund m.fl. (red. ), Festskrift till Stefan Lindskog, s. 337–354. Reglerna rörande kapitalbrist är för närvarande föremål för översyn inom ramen för utredningen Bolaget som brottsverktyg, Dir 2021:115. 97 För en analys av rättsfallet och därtill knutna frågor se bland annat Håkan Andersson, Styrelseledamots kapitalbristansvar — associationsrättslig språklig ytstruktur med skadeståndsrättslig funktionell djupstruktur, Lars Edlund m.fl. (red.), Festskrift till Stefan Lindskog, s. 1 ff., särskilt s. 4–10.

bolag var solidariskt ansvariga för viss förpliktelse enligt bestämmelserna i 13 kap. 17 § 1975 års ABL trots att bristen i det egna kapitalet hade läkts genom en nyemission som tecknades och betalades i samband med tillträdet. Någon efterföljande kontrollbalansräkning hade dock inte upprättats och framlagts på bolagsstämma, vilket ansågs vara ett krav för att ansvarsperioden ska upphöra enligt 13 kap. 19 § 1975 års ABL. Den första frågan som HD hade att ta ställning till gällde om en fastställd årsredovisning som utvisar att en kapitalbrist är läkt kan likställas med en fastställd kontrollbalansräkning enligt 13 kap. 19 § 1975 års ABL och således avsluta ansvarsperioden. HD besvarade denna fråga jakande, under förutsättning att årsredovisningen har en adekvat aktualitet (i regel fastställd inom den lagstadgade tiden), se vidare avsnitt 1.10.4 nedan.
    En annan central rättsfråga som klargjordes i fallet var vad som gäller i fråga om ansvar för det fall en ny ledamot träder in i styrelsen under en löpande ansvarsperiod. I denna del uttalade HD att utgångspunkten är att i och med att en ansvarsperiod löper så föreligger det en ansvarsgrund för alla styrelseledamöter, inklusive nytillträdda och att frågan huruvida ett medansvar föreligger för den nytillträdda blir en fråga om det föreligger en ansvarsfrihetsgrund eller ej.98 Styrelseledamöterna måste således visa att de inte har varit försumliga. I fråga om nytillträdda styrelseledamöters ansvar uttalade HD att en förhållandevis ”generös och förstående” syn bör tillämpas i fråga om deras ansvar. De bör också ges viss tid för att sätta sig in i bolagets förhållanden och göra en bedömning av bolagets ekonomiska situation och de åtgärder som kan vara befogade. Det bör enligt HD göras en helhetsbedömning av samtliga omständigheter inklusive bolagets historik, samt styrelseledamöternas kompetens och arbetsfördelning. Det framhölls vidare att prövningen bör inrikta sig på huruvida styrelseledamoten ”på det hela taget agerat försvarligt i den situation som bolaget befann sig i”. Vidare uttalades att ”så länge styrelseledamoten har uppfyllt rimliga krav när det gäller att hålla sig informerad och att göra en seriös utvärdering av situationen, finns det sällan anledning att sätta i fråga de ställningstaganden som styrelseledamoten kom fram till”. Uttalandet kan sägas ge uttryck för den så kallade business judgment rule.99 Då, som i det aktuella fallet, kritisk kapitalbrist hade förelegat under en längre tid före styrelseledamotens inträde — ett förhållande som egentligen påfordrar en skyldighet att ansöka om likvidation — måste enligt HD även godtas att en nytillträdd styrelseledamot istället skyndsamt vidtar åtgärd för att läka kapitalbristen och sedan upprättar och på bolagsstämma framlägger en kontrollbalansräkning (eller årsredovisning) som kan påvisa att

 

98 Se NJA 2009 s. 210. 99 Se bland andra Carl Svernlöv, En svensk business judgment rule, Jan Andersson m.fl. (red.), Vänbok till Anders Lagerstedt, Stockholm 2020, s. 193 ff. Jfr Jan Andersson, Business Judgment Rule (BJR) och ansvarsfrihet i svensk rätt — behövs både hängslen och livrem? Marie Karlsson Tuula m.fl. (red.), Festskrift till Rolf Dotevall, Lund 2020, s. 37 f.

kapitalbrist inte längre föreligger. Då styrelseledamöterna i målet hade vidtagit adekvata åtgärder med avseende på kapitalbristen (framförallt genomfört en nyemission) bedömdes de inte ha varit försumliga, varför talan om medansvar ogillades.

 

1.10.2 Medansvar för styrelseledamot som avgått under ansvarsperioden I NJA 2014 s. 892 uppkom fråga i vilken utsträckning en styrelseledamot, som avgått sedan skyldighet att upprätta en kontrollbalansräkning enligt 13 kap. 12 § 1975 års ABL100 uppkommit, har ett personligt betalningsansvar för de skulder som bolaget ådragit sig efter styrelseledamotens utträde enligt bestämmelserna i 13 kap. 17 § 1975 års ABL.101 Såväl tingsrätten (dock med två skiljaktiga) som hovrätten fann att styrelseledamoten inte var betalningsskyldig och ogillade således käromålet.
    HD noterade inledningsvis att betalningsansvaret för avgående respektive tillträdande ledamöter har berörts i förarbetena till aktiebolagslagen och att det där har konstaterats att rättsläget är oklart och att frågan, i syfte att undvika en alltför stelbent reglering, har överlämnats till rättstillämparen. Det noterades härefter att medansvarsprövningen ska göras i två led i enlighet med vad som framgår av NJA 2009 s. 210 och NJA 2012 s. 858. Härefter konstaterades att lagtexten inte ger stöd för att betalningsansvaret upphör automatiskt med avseende på förpliktelser som uppkommer efter utträdet samt att en sådan ordning dessutom skulle strida mot lagens ändamål. Istället menade HD att en ansvarsgrund träffar även en styrelseledamot som avgår under en löpande ansvarsperiod och att detta gäller även förpliktelser som uppkommer efter avgången, förutsatt att det inte finns någon grund för ansvarsfrihet. Två typer av situationer som kan utgöra grund för ansvarsfrihet framhölls av domstolen. Den ena avsåg sådana typer av fall där försummelse inte kan tillskrivas en enskild styrelseledamot på grund av att denne har försökt vidta adekvata åtgärder (vilket ofta kommer till uttryck i form av en reservation mot styrelsebeslut) eller inte haft möjlighet att vidta åtgärder till följd av till exempel allvarlig sjukdom. I sådana fall, menade HD, kan den fortsatta verksamheten inte tillskrivas styrelseledamotens försummelse och ett fortlöpande personligt betalningsansvar framstår då inte som befogat och ändamålsenligt. Den andra typen av situation som HD diskuterade i målet var den då en ledamot väljer att lämna styrelsen trots att vederbörande i och för sig har möjlighet att se till att det påfordrade handlingsmönstret iakttas. I sådana fall framhöll HD att det krävs att styrelseledamoten visar att denne med visst fog kunnat räkna med att

 

100 Motsvarande bestämmelse finns nu i 25 kap. 13 § ABL. 101 Motsvarande bestämmelse finns nu i 25 kap. 18 § ABL. För en analys av rättsfallet och därtill knutna frågor se bland annat Håkan Andersson, Styrelseledamots kapitalbristansvar — associationsrättslig språklig ytstruktur med skadeståndsrättslig funktionell djupstruktur, Lars Edlund m.fl. (red.), Festskrift till Stefan Lindskog, s. 1 ff. särskilt s. 10–13.

styrelsens åligganden skulle komma att uppfyllas utan dröjsmål efter utträdet. Det framhölls avslutningsvis, med hänvisning till NJA 2012 s. 858, att en helhetsbedömning måste göras avseende huruvida den berörde styrelseledamoten agerat försvarligt. Med avseende på det specifika fallet noterade HD att den avgående ledamoten, i samband med försäljningen av det underkapitaliserade bolaget, hade informerat köparen om att det vare sig fanns tillgångar eller skulder i bolaget och att bolaget hade varit vilande. Köparen försäkrade då att han skulle upprätta relevanta handlingar och se till att allt gick rätt till innan ny verksamhet skulle startas upp. Den avgående styrelseledamoten hade också rådgjort med sin revisor angående hur hon skulle gå till väga och denne hade då påpekat att hon borde sälja bolaget till en kunnig person, eller ett seriöst bolag. Vid en sammantagen bedömning ansågs styrelseledamoten ha agerat försvarligt i samband med avgången. Hovrättens domslut fastställdes därmed.
    HD valde således att tillämpa en ansvarsregel med en generös försvarlighetsprövning för avgående styrelseledamot istället för att fastställa en regel av innebörd att det personliga ansvaret upphör för förpliktelser som uppkommer efter avgången. Utgången är inte given och torde framstå som överraskande för många praktiker, inklusive styrelseledamöter. Ett argument som åberopades för ett ansvar var som framgår ovan att lagtextens ordalydelse inte gav stöd för att betalningsansvaret upphör automatiskt med avseende på förpliktelser som uppkommer efter avgången samt att en sådan ordning dessutom skulle strida mot lagens syfte. Mot detta kan anföras att bestämmelsen i 25 kap. 18 § ABL träffar styrelseledamöters ansvar för förpliktelser som uppkommer under en ansvarsperiod och att det snarare borde ha angetts tydligt i lagen om ansvaret för en styrelseledamot kan omfatta förpliktelser som uppkommer även efter det att uppdraget har upphört. Det personliga betalningsansvaret är ett ansvar som, beroende på förpliktelsernas storlek, kan bli mycket betungande för en styrelseledamot. Det kan mot den bakgrunden ifrågasättas om avgångna styrelseledamöter, vilka ju inte längre är styrelseledamöter och inte längre har någon kontroll över verksamheten, utan uttryckligt lagstöd ska kunna göras ansvariga för förpliktelser som har ingåtts av exempelvis kvarvarande styrelseledamöter. Det kan också noteras att ordningen inte är förenlig med vad som gäller för handelsbolagsmäns ansvar enligt 2 kap. 22 § lag om handelsbolag och enkla bolag (”HBL”). Genom att anmäla sin avgång till handelsregistret, något som kan göras omedelbart vid avgången, försätts tredje man i ond tro och det personliga ansvaret för bolagets förpliktelser upphör därmed. Anmälan om en avgång ska även ske i fråga om styrelseledamöters avgång, eftersom avgången får verkan först i och med att anmälan sker (se 8 kap. 13 § första stycket 2 ABL). Till skillnad från handelsbolagsmän kan således styrelseledamöter bli betalningsansvariga för förpliktelser, trots att anmälan om avgången har skett till Bolagsverket. Mot bakgrund av omständigheterna i målet kan dock

konstateras att det inte ställs särskilt höga krav för att en styrelseledamot ska anses ha agerat försvarligt om en ansvarsperiod löper vid avgången. Justitierådet Lena Moore var skiljaktig och ansåg, i likhet med underinstanserna, att en styrelseledamot som avgår under en löpande ansvarsperiod normalt inte bör vara medansvarig för förpliktelser som uppkommer efter avgången, med undantag för det fallet att bolaget efter avgången står utan styrelse.

 

1.10.3 Tidpunkt för uppkomst av fordran vid tillämpning av 25 kap. 18 och 20 a §§ ABL I NJA 2013 s. 725 ”Kosmiska Ocean” hade tingsrätten hänskjutit två frågor till HD rörande tidpunkt för uppkomst av fordran vid tillämpningen av ansvarsbestämmelsen i 25 kap. 18 § ABL. Ett bolag (hyresgästen) ingick den 10 december 2004 ett hyresavtal avseende en lokal i en fastighet. När hyresgästen en tid senare försattes i konkurs var hyror avseende perioden 28 april 2005 till 31 december 2006 obetalda. Därtill hade hyresvärden inte erhållit ersättning för ett arbete på hyresobjektet som hade avtalats i början av 2005, men som inte hade fakturerats förrän den 9 november 2006. Med anledning av de obetalda fordringarna väcktes talan om betalningsansvar mot en styrelseledamot enligt 25 kap. 18 § ABL. I målet var det ostridigt att det fanns skäl att anta kritisk kapitalbrist i bolaget från och med början av 2006 och att styrelseledamoten underlåtit att upprätta en kontrollbalansräkning i enlighet med 25 kap. 13 § ABL. De två frågor som hade hänskjutits till HD var: 1) När ska förpliktelsen att betala hyra för lokalen anses ha uppkommit vid tillämpning av 25 kap. 18 § ABL och 2) När ska förpliktelsen för hyresgästen att erlägga ersättning för arbetena på lokalen anses ha uppkommit vid tillämpning av 25 kap. 18 § ABL. HD förklarade, med hänvisning till NJA 2009 s. 291, att frågorna måste bedömas med beaktande av det syfte som uppställts med bestämmelsen i 25 kap. 18 § ABL, nämligen att förmå styrelsen att vidta det handlingsmönster som lagen föreskriver. Domstolen konstaterade att det av regleringen inte kan utläsas någon skyldighet att varna nya eller befintliga borgenärer för bolagets kapitalbrist. Det uttalades dock att eventuella möjligheter att rättsligt och faktiskt påverka avtalsförhållandet genom till exempel en avbeställningsrätt, måste beaktas vid tillämpningen av 25 kap. 18 § ABL. HD framhöll att starka skäl talar för att styrelsen ska bära ett medansvar för förpliktelser som inte hade uppstått om bolaget hade använt en avbeställningsrätt under ansvarsperioden. Eftersom hyresgästen i målet inte hade någon avtalsenlig rätt att avbeställa arbetet på hyresobjektet, gjorde HD bedömningen att betalningsförpliktelsen avseende arbetet på lokalen måste anses ha uppkommit vid beställningstidpunkten, det vill säga före ansvarsperiodens inträde. När fakturan skickades eller när fordran förföll till betalning saknade således betydelse. Gällande hyresförpliktelserna kom HD fram till att dessa måste anses ha uppkommit redan vid avtalets ingående, det vill

säga även detta före ansvarsperiodens inträde. Återigen framhölls det faktumet att hyresgästen inte hade någon möjlighet att påverka avtalsförhållandet under ansvarsperioden. Det noterades härvid särskilt att hyresfordran hänför sig till den risk som uppkom redan vid ingåendet av hyresavtalet.
    Bestämmelsen i 25 kap. 20 a § ABL stadgar att personligt betalningsansvar enligt 25 kap. 18 § ABL upphör, om inte talan om ett sådant ansvar väcks inom tre år från den tidpunkt då förpliktelsen uppkom eller inom ett år från förfallodagen. I NJA 2019 s. 941 hade två bolag träffat en förlikning i form av en avbetalningsplan avseende en oreglerad hyresskuld. Enligt förlikningsavtalet skulle hela skulden förfalla till betalning omedelbart, om inte avbetalningsplanen följdes. När betalningarna upphörde och detta villkor aktualiserades, väckte borgenären talan mot gäldenärens enda styrelseledamot. Käranden gjorde gällande att styrelseledamoten hade ett personligt betalningsansvar enligt 25 kap. 18 § ABL för förpliktelsen (det vill säga det återstående beloppet av hyresskulden), eftersom denna uppkommit under en pågående medansvarsperiod för styrelseledamoten. Tingsrätten kom fram till att förpliktelsen hade uppkommit i och med förlikningsavtalets ingående och ålade styrelseledamoten ett personligt betalningsansvar för skulden enligt 25 kap. 18 § ABL. Hovrätten gjorde, mot bakgrund av ändamålet med bestämmelsen i 25 kap. 20 a § ABL och det förhållandet att förlikningsavtalet inte innebar någon materiell ändring av förpliktelsen, bedömningen att förpliktelsen skulle anses ha uppkommit i och med ingående av hyresavtalet och ogillade talan.
    HD hade således att ta ställning till vid vilken tidpunkt en förpliktelse som omfattas av en senare förlikning ska anses ha uppkommit i den mening som 25 kap. 20 a § ABL avser. Inledningsvis redogjorde HD kort för motiven bakom talefristerna i 25 kap. 20 a § ABL. Det konstaterades att det är fråga om en specialpreskription och att bestämmelsen infördes i syfte att mildra och tydliggöra ansvaret för företagare och underlätta för dem att återgå till att bedriva näringsverksamhet efter en konkurs. Härutöver noterades att bestämmelsen i 25 kap. 20 a § endast innebär att ansvaret för en specifik förpliktelse upphör och att bolagets ansvar för en förpliktelse inte påverkas av preskription enligt 25 kap. 20 a § ABL. HD konstaterade vidare att tidpunkten för en förpliktelses uppkomst i 25 kap. 20 a § ABL ska bestämmas på samma sätt som vid tillämpning av 25 kap. 18 § ABL. I fråga om tillämpningen av 25 kap. 18 § noterades att uppkomsttiden för en förpliktelse ska bestämmas under beaktande av ändamålet med regleringen.102 Det framhölls att ändamålet med kapitalbristregelverket ytterst är att skydda borgenärerna, att det personliga betalningsansvaret har en handlingsdirigerande funktion samt att för hyresfordringar gäller som utgångspunkt att dessa ska ha uppkommit redan genom ingående av avtalet enligt NJA 2013 s. 725, se ovan. I fråga om betydelsen av att en förpliktelse

 

102 Se NJA 2013 s. 725 och NJA 2009 s. 291.

omfattas av en senare förlikning, framhöll HD att en ny talefrist börjar löpa om en förpliktelse förändras på ett sådant sätt att den får anses ersatt av en ny förpliktelse samt att en förlikning kan innebära att en ny förpliktelse ersätter den ursprungliga. Om emellertid en förlikning endast bekräftar den ursprungliga förpliktelsen ska förlikningen inte tillmätas betydelse vid bestämmandet av tiden för förpliktelsens uppkomst. Däremot kan en ny förpliktelse enligt HD anses ha uppkommit genom en förlikning om det har skett en materiellt väsentlig förändring av den ursprungliga förpliktelsen genom förlikningsavtalet. Av betydelse för denna fråga kan bland annat vara vilken riskökning förändringen har inneburit. Bedömningen av denna fråga ska enligt HD ske med utgångspunkt i vilka rättsliga och faktiska möjligheter som finns att påverka avtalsförhållandet vid förlikningstidpunkten. Det framhölls härvid att när, som i det aktuella fallet, risken med den ursprungliga förpliktelsen redan har realiserats genom uppsägning av hyresavtalet, saknar ofta även större förändringar rörande betalningsvillkoren betydelse. I målet kom HD fram till att en ny förpliktelse inte hade uppkommit genom förlikningen, eftersom avtalet endast preciserade hur den ursprungliga hyresskulden skulle betalas. Det var således inte fråga om en materiell förändring av den ursprungliga förpliktelsen. Det ansågs sakna betydelse att den ursprungliga förpliktelsen hade satts ned genom kvittning. Preskriptionsregeln i 25 kap. 20 a § ABL blev därmed tillämplig och medansvar för styrelseledamoten kunde inte utkrävas. I NJA 2020 s. 526 ”Medansvar för rättegångskostnader” prövade HD vid vilken tidpunkt en förpliktelse att betala ersättning för rättegångskostnader ska anses uppkomma vid tillämpning av 25 kap. 18 § ABL. HD hänvisade i målet till de båda rättsfallen NJA 2013 s. 725 och NJA 2019 s. 941, vilka redogjorts för ovan, samt till NJA 2009 s. 291. Det konstaterades bland annat att det inte finns någon allmängiltig princip för att bestämma när en fordran ska anses ha uppkommit samt att syftet med regelverket bör tillmätas stor betydelse när frågan bedöms. I fråga om den aktuella bestämmelsen om medansvar noterades härefter att syftet är att skydda borgenärerna, men att det också måste beaktas att regeln utgör ett undantag från principen om frihet från personligt betalningsansvar. Mot bakgrund av syftet med reglerna förklarade HD, i likhet med hovrätten, att en förpliktelse att betala rättegångskostnader uppkommer löpande i takt med att kostnaderna upparbetas vid en tillämpning av 25 kap. 18 § ABL (och alltså inte i samband med att huvudfordran uppstår, vid väckande av talan eller i samband med att domen avkunnas).

 

1.10.4 Om ansvarsperiodens upphörande enligt 25 kap. 20 § ABL I NJA 2012 s. 858 ”Trollhotellen” klargjordes som framgår av avsnitt 1.10.1 ovan ett par viktiga frågor rörande tillämpningen av kapitalbristregelverket, däribland frågan om en fastställd årsredovisning som utvisar att kapitalbristen är läkt kan avsluta en ansvarsperiod, trots den specifika

regleringen rörande ansvarsperiodens upphörande i 25 kap. 20 § ABL.103 Såväl tingsrätten som hovrätten kom fram till att så inte kunde vara fallet utan att det krävdes upprättande och framläggande av en särskild kontrollbalansräkning i enlighet med stadgandets ordalydelse. HD besvarade däremot frågan jakande, under förutsättning att årsredovisningen har en adekvat aktualitet (i regel fastställd inom den lagstadgade tiden). Det främsta argumentet för detta var enligt HD att en årsredovisning aldrig kan visa ett högre eget kapital än en kontrollbalansräkning, eftersom redovisningsreglerna är strängare för en årsredovisning än för en kontrollbalansräkning med tanke på de särskilda redovisningsreglerna i 13 kap. 13 § 1975 års ABL. HD konstaterade att innebörden av denna slutsats var att: ”den som tillträder som ny styrelseledamot i ett aktiebolag för vilket en i rätt tid fastställd årsredovisning utvisar full täckning för aktiekapitalet inte behöver befara att en ansvarsperiod löper på grund av förhållanden som har inträffat före räkenskapsårets utgång”. (Min kursivering.) En mindre principiellt viktig fråga som prövades av HD, men som ändå är av visst intresse, var vilken betydelse det, om någon, hade att den nyemission som läkte kapitalbristen och som hade beaktats i årsredovisningen, visserligen hade betalats före årsskiftet, men registrerats först den 31 mars. Av betydelse för denna fråga är att aktiekapitalet är ökat först i och med registreringen (se 4 kap. 12 § sista stycket 1975 års ABL). I denna del tillämpade HD rätten på ett pragmatiskt, men ändamålsenligt, sätt. Det konstaterades sålunda att det förhållandet att registrering av nyemissionen inte hade skett före räkenskapsårets utgång saknade betydelse i fråga om ansvarsperiodens slutpunkt, eftersom nyemissionen var registrerad när bolagsstämman hölls, vilket enligt HD innebar att det då hade skett ett slutligt och i förhållande till bolaget ovillkorat tillskott av fritt eget kapital som läkte kapitalbristen enligt vad som framgick av årsredovisningen. Det framhölls att situationen således skilde sig från den som var aktuell i NJA 1937 s. 87. En annan mindre fråga som avgjordes rörde värdet på tillgångar som upptagits i en balansräkning (kontrollbalansräkning eller årsredovisning). I denna fråga uttalade HD att det värde som anges för en tillgång ska godtas, om inte borgenären visar att tillgången ska tas upp till ett lägre värde.
    I NJA 2018 s. 602 ”Konkursbolagets skulder” hade ett bolag (gäldenärsbolaget) försatts i konkurs efter egen ansökan. En tid senare uppstod en tvist mellan gäldenärsbolaget och ett annat bolag (borgenärsbolaget). Konkursförvaltaren i gäldenärsbolaget meddelade att han inte hade för avsikt att träda in i tvisten, varför bolagets enda styrelseledamot valde att driva denna vidare. Tingsrätten ogillade gäldenärsbolagets talan och förpliktade bolaget att ersätta borgenärsbolaget för rättegångskostnaderna. Borgenärsbolaget väckte talan mot styrelse-

 

103 För en analys av rättsfallet och därtill knutna frågor se bland annat Håkan Andersson, Styrelseledamots kapitalbristansvar — associationsrättslig språklig ytstruktur med skadeståndsrättslig funktionell djupstruktur, Lars Edlund m.fl., Festskrift till Stefan Lindskog, s. 1 ff., särskilt s. 4–10.

ledamoten en tid därefter och yrkade att denne skulle betala ett belopp i huvudsak motsvarande rättegångskostnaderna. Som grund för detta anfördes att styreledamoten var personligt betalningsansvarig för förpliktelsen, eftersom denna uppkommit när en ansvarsperiod för styrelseledamoten enligt 25 kap. 18 ABL löpte. Innan konkursbeslutet hade styrelseledamoten nämligen underlåtit att i enlighet med 25 kap. 13 § ABL upprätta en kontrollbalansräkning trots att det fanns skäl att anta kritisk kapitalbrist i bolaget och medansvarsperioden löpte när förpliktelsen att betala rättegångskostnaden uppkom. Tingsrätten förklarade i en mellandom att ansvaret enligt 25 kap. 18 § första stycket 1 ABL inte omfattar förpliktelser som uppkommit sedan bolaget försatts i konkurs, medan hovrätten kom till motsatt slutsats.

HD hade således att ta ställning till huruvida ansvarsperioden fortlöper även efter det att ett bolag har försatts i konkurs och om medansvaret därmed omfattar även de förpliktelser som bolaget i konkurs ådrar sig. HD redogjorde inledningsvis kort för de aktuella bestämmelserna inklusive deras syften. Det konstaterades att bestämmelserna syftar till att tillgodose såväl ett avvecklingsintresse som ett varningsintresse.104 I fråga om ansvarsperiodens avslutande noterades, med hänvisning till NJA 2012 s. 858, att inte enbart de omständigheter som räknas upp i 25 kap. 20 § ABL kan avsluta ansvarsperioden, utan även andra omständigheter om det mot bakgrund av bland annat bestämmelsernas syften och funktion inte är rimligt att ansvarsperioden löper vidare. Efter en genomgång och analys av förhållandena vid likvidation respektive konkurs konstaterade HD att effekterna av en konkurs skiljer sig från effekterna av en likvidation bland annat på så sätt att styrelsen har viss möjlighet att ådra bolaget (som konkursgäldenär) olika förpliktelser efter ett konkursbeslut (se 25 kap. 49 § ABL), vilket däremot inte är fallet vid likvidation. Det framhölls dock att denna möjlighet är förhållandevis begränsad med hänsyn till att konkursförvaltaren ensam har rådighet över den egendom som ingår i konkursboet och med beaktande av den osäkerhet som konkurstillståndet skapar i förhållande till tredje man. HD konstaterade att den praktiska situation där styrelsen kan rättshandla för konkursbolaget och ådra det kostnader är en situation som den i det aktuella målet, där styrelsen driver vidare en pågående rättegång som konkursförvaltaren inte vill träda in i. Det framhölls dock, vilket är värt att framhålla, att styrelsen i princip kan vara skyldig att driva vidare processen om förutsättningarna motiverar det. Härtill noterades att handlingsmönstret i 25 kap. 13–17 §§ ABL framstår som opraktiskt och meningslöst efter ett konkursbeslut samt att intresset bakom de reglerna (avvecklingsintresset och varningsintresset) tillgodoses genom konkursförfarandet. Ifråga om riskerna för en borgenär vid processande mot en konkurs-

 

104 I fråga om varningsintresset ska noteras att det i realiteten endast gäller gentemot aktieägare då de informeras om kapitalbristen och den ekonomiska situationen i samband med första och andra kontrollstämman. Det finns däremot ingen skyldighet att informera borgenärerna om kapitalbristen.

gäldenär som ensamt svarar för rättegångskostnaderna framhölls att svensk rätt saknar begränsningar i fråga om rätten för en ekonomiskt svag part att föra talan vid domstol samt att problem som är av främst processrättsligt slag bör lösas på annat sätt än genom tillämpning av aktiebolagsrättsliga bestämmelser. Mot bakgrund av det anförda förklarade HD att medansvarsperioden enligt 25 kap. 18 § ABL ska anses upphöra i och med ett konkursbeslut.
    Enligt 1 kap. 1 § och 2 kap. 6 § tidigare gällande lag (1996:764) om företagsrekonstruktion (”LFR”)105 kan en näringsidkare som har betalningssvårigheter rekonstruera sin verksamhet genom ett särskilt förfarande som kräver ett domstolsbeslut, så kallad företagsrekonstruktion. Regleringen om företagsrekonstruktion har till syfte att hjälpa krisdrabbade företag att fortsätta med sin verksamhet som ett alternativ till att avveckla verksamheten genom konkurs. Beslut om företagsrekonstruktion får enligt 2 kap. 6 § andra stycket LFR inte meddelas, om det saknas skälig anledning att anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan uppnås. Rekonstruktionen i sig innebär framför allt ett skydd mot alla typer av exekutiva åtgärder från borgenärernas sida (se 2 kap. 17– 18 §§ LFR). Förfarandet skiljer sig från likvidation och konkurs huvudsakligen på så sätt att företagsrekonstruktion inte innebär någon inskränkning i ett företags rådighet över egen egendom. Förvisso gäller upplysnings- och lydnadsplikt gentemot rekonstruktören samt krav på samtycke av denne i vissa fall, men samma långtgående begränsning i möjligheten att rättshandla (som är fallet vid likvidation och konkurs) föreligger inte vid rekonstruktion (se bland annat 2 kap. 14–15 §§ LFR). Denna principiellt viktiga skillnad utgjorde ett av HD:s huvudargument i NJA 2018 s. 1038 ”Rekonstruktionsbolagets skuld”. I det målet meddelades prövningstillstånd rörande frågan huruvida styrelsens medansvarsperiod enligt 25 kap. 18 § ABL kan avslutas genom beslut om företagsrekonstruktion. Underinstanserna hade besvarat frågan nekande. Även HD fann att beslut om rekonstruktion inte medför att medansvarsperioden avslutas. Det framhölls att aktiebolagslagens kapitalbristregler är ett sammanhängande och förutsebart system som inte bör frångås av rättstillämparen annat än då andra handlingsmönster till syfte och funktion går att rättsligt likställas med det som fordras av lagen. Mot bakgrund av att syftet med en företagsrekonstruktion skiljer sig från syftet med både likvidation och konkurs och då det inte finns några regler om kontroll av aktiekapitaltäckning enligt reglerna för företagsrekonstruktion ansågs regelverket om företagsrekonstruktion inte tillgodose de intressen som motiverar kapitalbristregelverket. HD:s avgörande medförde att den situationen kunde uppstå, att styrelsen i syfte att undvika medansvar enligt kapitalbristregelverket, var tvungen att besluta om likvidation, trots att företagsrekonstruktion var inledd och det fanns goda möjligheter att rädda bolaget. Mot bakgrund av

 

105 Från och med den 1 augusti 2022 gäller lag (2022:964) om företagsrekonstruktion.

detta och då det inte ligger i linje med syftet bakom de nyligen ändrade reglerna om företagsrekonstruktion har bestämmelsen i 25 kap. 16 § ABL ändrats såtillvida att det har införts ett undantag från skyldigheten att hålla en andra kontrollstämma inom åttamånadersfristen under en pågående företagsrekonstruktion. Enligt den nya bestämmelsen i 25 kap. 16 § första stycket 2 ABL behöver den andra kontrollstämman inte hållas förrän tidigast två månader efter det att företagsrekonstruktionen har avslutats. Detta innebär att om skyldigheten att hålla den andra kontrollstämman redan har inträtt när företagsrekonstruktionen avslutas, det vill säga om åttamånadersfristen har löpt ut vid den tidpunkten, måste den andra kontrollstämman hållas senast inom två månader från avslutandet av företagsrekonstruktionen. Om däremot åttamånadersfristen löper ut senare än två månader efter det att företagsrekonstruktionen avslutats kan den andra kontrollstämman hållas inom den ”vanliga” åttamånadersfristen.106

1.10.5 Betydelsen av borgenärs vetskap om styrelseledamots ansvarsgrundande underlåtenhet I avgörandet NJA 2014 s. 948 hade ett bolag under ett antal år bedrivit verksamhet trots att bolagets egna kapital understeg hälften av det registrerade aktiekapitalet. Styrelsen underlät att upprätta och låta bolagets revisor granska en kontrollbalansräkning i enlighet med 25 kap. 13 § ABL och talan om personligt betalningsansvar väcktes mot en enskild styrelseledamot med stöd av 25 kap. 18 § ABL. Betalningskravet avsåg obetalda redovisningstjänster och framställdes av ett bolag som hade känt till såväl den rådande kapitalbristen som styrelsens underlåtenhet att vidta de åtgärder som aktiebolagslagen föreskriver. Till följd härav uppkom fråga om en styrelseledamot som har underlåtit att vidta åtgärd enligt 25 kap. 18 § ABL är solidariskt ansvarig med bolaget för förpliktelse som uppkommer för bolaget under den tid som underlåtenheten består även om borgenären haft kännedom om underlåtenheten när förpliktelsen uppkom. Frågan hänsköts av tingsrätten till HD.
    HD förklarade efter en prövning att en styrelseledamot som har underlåtit att vidta åtgärd som avses i 25 kap. 18 § ABL, inte är solidariskt ansvarig med bolaget för förpliktelse som uppkommit under den tid som underlåtenheten består, när borgenären har haft vetskap om underlåtenheten och inte förbehållit sig rätten att göra det solidariska betalningsansvaret gällande. Som skäl härför anförde HD bland annat följande. Det konstaterades efter en kort redogörelse för reglernas syfte och innebörd att en borgenär som har vetskap om att det föreligger kritisk kapitalbrist hos ett bolag och att en ansvarsperiod enligt 25 kap. ABL löper, men som ändå väljer att träffa avtal med bolaget i förlitan på det personliga ansvaret inte kan anses ”påtagligt skyddsvärd”. Det framhölls att den aktuella regleringen har till syfte att stärka bolagets

 

106 Se prop. 2021/22:215 s. 441 f.

ställning vid kapitalbrist alternativt att säkerställa att bolaget avvecklas under ordnade former och att detta syfte främjas på bästa sätt genom att en potentiell borgenär förväntas klargöra för bolaget (i form av ett förbehåll) huruvida medansvar kan komma att göras gällande eller ej. Ett sådant klargörande skulle enligt HD möjliggöra att styrelsen på ett mer informerat sätt kan fatta beslut om hur kapitalbristen och situationen i övrigt ska hanteras. HD tillade även att ett förbehåll kan tänkas vara underförstått, och att en tvist om detta måste bedömas med beaktande av allmänna avtalsrättsliga principer.
    Justitieråden Göran Lambertz och Dag Mattsson var skiljaktiga och framhöll att lagtexten är klar och tydligt och att eventuell förändring av rättsläget (på sätt framgår av HD:s dom) bör ske genom lagstiftning och inte genom praxis. Ett undantag från det personliga betalningsansvaret fastställt i praxis skulle enligt dem innebära att den som rättshandlat med bolaget i förlitan på det personliga betalningsansvaret skulle göra en oväntad rättsförlust, vilket inte ansågs godtagbart och inte heller ändamålsenligt. Som framgår av de skiljaktigas yttrande tilllämpade majoriteten rätten på ett mycket extensivt och pragmatiskt och för en borgenär säkerligen överraskande sätt. I själva verket tillskapades genom avgörandet en helt ny regel som inte har något stöd i lagtexten.

 

1.10.6 Betydelsen av lagakraftvunnen dom på betalningsskyldighet vid prövningen av styrelseledamots medansvar Av 17 kap. 11 § RB följer att en lagakraftvunnen dom äger rättskraft, innebärande att saken som har avgjorts genom domen inte kan bli föremål för prövning på nytt, res judicata. Ett nytt mål om samma sak ska således avvisas. Domens rättskraft är som utgångspunkt begränsad till parterna, med undantag för de fall då tredje man är bunden av ena partens civilrättsliga förfogande över det omtvistade rättsförhållandet. Om en domstol bedömer att den sak som ska prövas inom ramen för en ny process inte omfattas av rättskraften från en tidigare lagakraftvunnen dom, kan domen ändå komma att ha betydelse genom sin bevisverkan. I NJA 2015 s. 346 ”Layer Cake” uppkom fråga vilken betydelse en tidigare lagakraftvunnen dom om betalningsskyldighet för ett bolag gentemot en borgenär ska tillmätas vid en senare prövning av en styrelseledamots personliga betalningsansvar gentemot samma borgenär enligt 25 kap. 18 § ABL. Tingsrätten och hovrätten kom fram till att endast bevisverkan kan föreligga, men däremot inte rättskraft. HD framhöll att det inte föreligger någon saklig skillnad mellan styrelseledamöter i aktiebolag och bolagsmän i handelsbolag. HD konstaterade härefter att enligt de normer som i praxis107 och doktrinen har utarbetats för handelsbolag gäller att en dom om betalningsskyldighet för ett handelsbolag är bindande även i förhållande till bolagsmannen, vilket innebär att denne i en eventuell efterföljande process inte kan göra

 

107 NJA 1985 s. 466 och NJA 1989 s. 519.

några invändningar som träffar rättsförhållandet mellan borgenären och handelsbolaget. Däremot noterades det att invändningar som är hänförliga till bolagsmannens eget rättsförhållande till borgenären (till exempel en kvittningsinvändning) kan framställas utan hinder av den tidigare domens rättskraft.
    Vad gäller den i målet aktuella frågan konstaterade HD att ett bolag kan förfoga över en enskild styrelseledamots rättsställning genom att ådra bolaget förpliktelser, förutsatt att ett medansvar föreligger enligt 25 kap. 18 § ABL. HD förklarade härefter att en dom som är förpliktande för ett bolag i allmänhet bör vara bindande vid prövningen av en styrelseledamots medansvar enligt 25 kap. 18 § ABL, vilket innebär att styrelseledamoten i princip inte kan göra invändningar som rör rättsförhållandet mellan bolaget och borgenären. Den tidigare lagakraftvunna domen har alltså rättsverkan (och inte enbart bevisverkan) i den efterföljande processen. Det framhölls dock att det inte finns något hinder mot att styrelseledamoten gör invändningar som hänför sig till ledamotens eget rättsförhållande såsom till exempel en kvittningsinvändning, eller att ledamoten gör en invändning om att domen har grundats på ett medgivande som har framförts av en person som saknat behörighet eller att ställföreträdaren genom medgivandet har överskridit befogenheten och motparten var i ond tro om detta förhållande.

 

1.10.7 Fråga om medansvar är föremål för accessorisk preskription I rättsfallet RH 2015:42 prövades frågan om medansvaret är föremål för accessorisk preskription.108 Hovrätten konstaterade i målet att medansvaret enligt 25 kap. 18 och 19 §§ ABL är föremål för accessorisk preskription och att borgenären därför inte kan åstadkomma preskriptionsavbrott gentemot bolaget genom att kräva betalt av en medansvarig styrelseledamot eller aktieägare. Det spelar härvidlag ingen roll om bolaget har upplösts innan fordringarna mot bolaget har preskriberats. Det ska noteras att prövningen rörde rättsläget före införandet av bestämmelsen i 25 kap. 20 a § ABL av innebörd att ansvaret upphör om inte talan väcks inom tre år från förpliktelsens uppkomst eller inom ett år från det att fullgörelse av förpliktelsen skulle ha skett. Enligt nu gällande regler är preskriptionslagen inte tillämplig på fordringar som grundar sig på 25 kap. 18 eller 19 § ABL (se 25 kap. 20 a § tredje stycket ABL). Det är således inte möjligt att förlänga ansvarsperioden genom preskriptionsavbrott eller att åberopa rätt till kvittning enligt 10 § preskriptionslagen. Som framgår av andra stycket i 25 kap. 20 a § ABL gäller bestämmelserna i första stycket samma bestämmelse dock inte i förhållande till regressanspråk.109 För regressanspråk gäller istället bestämmelserna i preskriptionslagen (se 25 kap. 20 a § tredje stycket ABL).

 

108 Se vidare NJA 2004 s. 3, NJA 2005 s. 44 (bestämmelsen i 25 kap. 50 § ABL är dock utökad i jämförelse med vad som gällde vid tiden för avgörandet), NJA 2014 s. 107 och NJA 2017 s. 569. 109 Se NJA 2009 s. 221 och prop. 2012/13:65 s. 9.

1.11 Skadestånd
1.11.1 Revisors skadeståndsansvar — tillämpning av normskyddsläran m.m. I NJA 2014 s. 272 ”BDO” aktualiserades frågan om revisors externa skadeståndsansvar på grund av bristande revision av årsredovisning.110 Det är ett principiellt viktigt avgörande, då omfattningen av revisors ansvar gentemot tredje man — ett ansvar som i teorin kan tänkas bli mycket omfattande — klargjordes och avgränsades med tillämpning av normskyddsläran och teorin om befogad tillit. Rättsfallet är något svårtolkat i vissa avseenden och det har analyserats och kommenterats i doktrinen.111 Målet rörde i korthet ett så kallat omvänt förvärv som genomfördes i syfte att ett onoterat spelbolag (”Spelbolaget”) skulle komma åt en börsplats som innehades av ett bolag som var producent och förläggare av spel och innehåll för mobiltelefoner (”Börsbolaget”). Enligt ett pressmeddelande skulle Börsbolaget lämna ett offentligt uppköpserbjudande avseende samtliga aktier i Spelbolaget. Enligt erbjudandet skulle aktier i Spelbolaget överlåtas till Börsbolaget i utbyte mot nyemitterade aktier i Börsbolaget. En aktie i Spelbolaget skulle ge 91 aktier i Börsbolaget, vilket innebär att de tidigare ägarna av Spelbolaget skulle äga drygt 90 procent av aktierna i Börsbolaget efter förvärvets (apportemissionens) genomförande. Baserat på priset om 4,12 kr per aktie i Börsbolaget var det totala värdet av apportemissionen ca 1,9 miljoner kr. Ägare som förfogade över drygt 40 procent av aktierna i Spelbolaget förband sig genom ett samgåendeavtal att acceptera erbjudandet. Kort tid efter förvärvets genomförande stod det klart att prognoserna avseende verksamheten i Börsbolaget inte skulle hålla och att det förelåg brister i Börsbolagets räkenskaper. Aktiekursen föll kraftigt och verksamheten avvecklades så småningom. Detta till trots hade bolagets revisor före förvärvet avgett en revisionsberättelse utan anmärkningar avseende den aktuella periodens årsredovisning. En kapitalförsäkringstagare sålde aktier som låg i kapitalförsäkringsdepån för ett genomsnittligt pris om 0,66 kr per aktie kort tid efter förvärvets genomförande. Talan om skadestånd väcktes av ett företag som förvärvat skadeståndsfordringen från kapitalförsäkringsägaren och kapitalförsäkrings-

 

110 Fråga om en revisors skadeståndsansvar enligt 15 kap. 2 § 1975 års ABL för felaktiga uppgifter i årsredovisning samt om jämkning av skadestånd på grund av medvållande från en bank sida bestående i bristande kreditprövning prövades i NJA 1998 s. 734. I NJA 1996 s. 224 prövades en revisors ansvar gentemot en bank på grund av vilseledande värdering av tillgångar vilken påverkat en kreditgivning i samband med en omstrukturering. I fråga om utomobligatorisk skada se även NJA 2013 s. 145. Se också NJA 1991 s. 625, NJA 2008 s. 339, och NJA 2009 s. 104. 111 Se bland annat Jan Andersson och Daniel Sveen, Skyddet för investerare efter BDO-domen. Bör investerare överhuvudtaget bry sig om svenska börsnoterade aktier?, JT 2017–18 s. 233 ff., Andreas Rönnheden, Preciserat revisorsansvar: Ersättningsberättigad krets och kausalitetsprövning i flera led, JT 2014–15 nr 1 s. 142 ff., Jan Kleineman, Floodgateargumentet — rättskällekampen mellan Aktiebolagskommittén och lagförarbetena, Ronald J. Gilson m.fl. (red.) Festskrift till Rolf Skog 2021, s. 729 ff. och Pontus Etéus, Revisorns ansvar efter BDO-målet — ordningen återställd?, JT 2014–15 nr 4 s. 780 ff.

tagaren. Som grund för talan åberopades att revisorn i samband med fullgörandet av uppdraget uppsåtligen eller av oaktsamhet brutit mot god revisionssed i samband med upprättandet av årsredovisningen för 2005 samt vissa revisionsutlåtanden i ett prospekt, att det hade lett till en ren förmögenhetsskada för kapitalförsäkringsägaren eller kapitalförsäkringstagaren samt att revisionsfirman och revisorn var solidariskt skadeståndsskyldiga mot antingen kapitalförsäkringsägaren eller kapitalförsäkringsinnehavaren.
    Till grund för prövningen i HD lades hovrättens bedömningar i oaktsamhetsfrågan. Enligt hovrätten fanns det brister i revisionen avseende värderingen av aktier i ett dotterbolag och en därmed sammanhängande goodwillpost om ca nio miljoner kr, vilken borde ha skrivits ned med i vart fall fyra miljoner kr enligt käranden. Den andra bristen hade sin grund i en i dotterbolaget redovisad intäkt om ca 1,2 miljoner kr vilken hänförde sig till ett EU-projekt som dotterbolaget hade avslutat efter räkenskapsårets utgång. I årsredovisningen borde en upplysningsskyldighet om eventuell återbetalningsskyldighet ha lämnats. Käranden gjorde gällande att det förelåg kausalitet mellan oaktsamheten och den påstådda skadan på så sätt att vid en aktsamt utförd revision skulle anmärkningar avseende goodwillposten och återbetalningsskyldigheten ha lämnats i revisionsberättelsen och att det skulle ha medfört att det omvända förvärvet (apportemissionen) inte hade kommit till stånd eller att det hade skett på förmånligare villkor. Det noterades att målet gällde endast frågan om skadeståndsansvar och att således någon skadeberäkning inte skulle göras. Vidare lade HD till grund för sin bedömning att beslutet om deltagande i emissionen togs i samband med att samgåendeavtalet ingicks, varför de revisorsutlåtanden som avgavs i anslutning till prospektet (vilket upprättades efter samgåendeavtalets ingående) saknade betydelse för utgången i målet.
    Den första frågan som HD prövade var hur den ersättningsberättigade kretsen ska avgränsas i fråga om revisorns ansvar gentemot tredje man. HD framhöll inledningsvis att svensk rätt intar en restriktiv inställning till ansvaret för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden med hänvisning till det så kallade floodgate-argumentet112, vilket vilar på bland annat behovet av förutsebarhet samt proportionalitet och att det är faktorer som är relevanta även i fråga om avgränsningen av revisorsansvaret gentemot tredje man, varvid hänvisning även gjordes till det skydd som brottsbalkens svindleribestämmelse ger. I fråga om tolkningen av begreppet ”annan” i 29 kap. 1 och 2 §§ ABL konstaterades att vägledning får hämtas från den överträdda normens skyddsändamål enligt normskyddsläran och att det intresse som revisorns granskningsplikt avser att skydda inte kan bestämmas abstrakt och på ett entydigt sätt för alla fall. Det konstaterades härefter dels att bestäm-

 

112 Se angående floodgateargumentet bland annat NJA 2009 s. 16 och Jan Kleineman, Floodgateargumentet — rättskällekampen mellan Aktiebolagskommittén och lagförarbetena, Ronald J. Gilson m.fl. (red.), Festskrift till Rolf Skog, s. 729 ff.

melsen rörande granskning av årsredovisningen enligt god revisionssed bland annat syftar till att den som lägger en årsredovisning till grund för ett affärsbeslut ska skyddas, förutsatt att tilliten till årsredovisningens riktighet har varit befogad, dels att normskyddet omfattar även andra än aktieägare.113 Vidare framhölls att kravet på att revisionen ska ske enligt god revisionssed syftar till att säkerställa att just årsredovisningen är förenlig med god redovisningssed, det vill säga att redovisningen ger en rättvisande bild av bolagets ställning och resultat. Det är den skadelidande som ska bevisa att vederbörande har fäst tillit till årsredovisningen, men det noterades samtidigt att faktisk tillit normalt kan presumeras om det finns grund att anse att tilliten var befogad. HD konstaterade sedan att en kapitalförsäkringstagare bör likställas med en aktieförvärvare när det gäller normskyddet bakom regeln att revisionen av årsredovisningen ska ske enligt god revisionssed. Endast tillit av viss styrka och relevans för den förlustbringande transaktionen kan enligt HD ligga till grund för ett skadeståndsansvar. Tilliten till en årsredovisning måste enligt HD generellt anses vara befogad, om denna utgör en väsentlig del av beslutsunderlaget, men omständigheter i det enskilda fallet kan tala för en annan bedömning. Vidare konstaterades det principiellt viktiga att en genom börskursen förmedlad tillit till årsredovisningens riktighet normalt inte bör vara tillräcklig för att en revisor ska bli ersättningsskyldig enligt 29 kap. ABL. I målet fann HD att en befogad tillit till årsredovisningens riktighet hade förelegat. I fråga om prospekt gjordes ett intressant uttalande obiter dicta av innebörd att det ofta kan presumeras att en person som tecknar aktier inom ramen för en emission i förekommande fall har haft befogad tillit till uppgifterna i ett prospekt. Detta uttalande kan rimligen tillmätas betydelse i en framtida process om prospektansvar.
    HD gick därefter vidare till att pröva frågan om kausalitet. I den delen noterades inledningsvis att det måste föreligga ett orsakssamband mellan den oaktsamma revisionen och den ekonomiska skada som transaktionen medförde samt att frågan normalt bör ställas vad som skulle ha hänt om årsredovisningen hade varit riktigt (och således inte vad som skulle ha hänt om årsredovisningen hade varit fortsatt felaktig, men revisorn hade lämnat anmärkning i revisionsberättelsen), även om HD framhöll att undantag från huvudregeln kan behöva göras i enskilda fall. Det framhölls att kausalitetsprövningen vid en oaktsam revision således skiljer sig från situationen i den så kallade Landskronabranden NJA 2013 s. 145, där HD medgav en bevislättnad för den skadelidande rörande skyldigheten att visa underlåtenhet att vidta farereducerande åtgärder. Det handlade i målet ytterst om att hypotetiskt och på objektiva grunder pröva huruvida riktiga uppgifter i årsredovisningen hade inneburit att den skadelidande allvarligt skulle ha övervägt ett annat handlande, det ska med andra ord vara fråga om en så kallad beslutsrelevant informationsbrist. Det konstaterades också att i de fall då

 

113 Se härtill även NJA 1996 s. 224 och NJA 1998 s. 734.

flera händelseförlopp framstår som rimliga och närliggande bör utgångspunkten vara den händelseutveckling som framstår som mest sannolik. Vad beträffar det aktuella fallet konstaterade HD att aktieutbytet motiverades av tillgången till börsplatsen, att det var känt att Börsbolagets lönsamhet var dålig, samt att bristerna i årsredovisningen, goodwillposten och återbetalningen, vilka motsvarade ett felaktigt värde om maximalt ca fem miljoner kr, var marginella sett till transaktionsvärdet om ca 1,9 miljoner kr. Mot bakgrund härav kunde bristerna i årsredovisningen inte anses ha varit ”ägnade att motivera ett allvarligt övervägande av ett annat handlande än att ansluta sig till samgåendeavtalet”. Kausalitet mellan felaktigheterna i årsredovisningen och beslutet ansågs därmed inte föreligga.
    Sammanfattningsvis har i målet klargjorts under vilka förutsättningar en revisor kan bli ansvarig gentemot tredje man för brister vid revisionen av en årsredovisning. Revisorns ansvar gentemot tredje man har i och med domen begränsats, vilket synes ändamålsenligt med tanke på just det i domen åberopade floodgate-argumentet. Avgörandet är särskilt välkommet mot bakgrund av den ifrågasatta utgången i Prosolvia-målet. Av särskilt intresse är också tillämpningen av teorin om befogad tillit i ett aktiebolagsrättsligt sammanhang.114 Tillämpning av normskyddsläran aktualiserades även i rättsfallet NJA
2017 s. 1101 ”Q-bolaget”, som rörde fråga om revisors skadeståndsansvar gentemot styrelseledamöter som hade blivit betalningsskyldiga enligt bestämmelserna om kapitalbrist i 25 kap. 18 § ABL. Kärandena, tillika styrelseledamöterna, gjorde i målet gällande att deras betalningsansvar enligt 25 kap. 18 § ABL hade uppkommit till följd av brister i revisionen och ett ersättningskrav motsvarande det belopp som ledamöternas medansvar uppgick till riktades mot bolagets revisor. Kärandena gjorde gällande att om revisorn hade följt god revisionssed hade de upprättat en kontrollbalansräkning och därmed undvikit det personliga betalningsansvaret. Samtliga instanser fann att revisorn förfarit oaktsamt, men ogillade kärandens talan med tillämpning av normskyddsläran enligt de principer som fastställts i NJA 2014 s. 272.
    HD gick inledningsvis igenom bestämmelserna om funktionsfördelningen mellan styrelsen och revisorn med hänvisning till bestämmelserna i 8 kap. 4 § ABL respektive 9 kap. 3 § ABL. Det noterades att revisorns ansvar främst är ett kontrollansvar, men att revisorn i viss utsträckning ska ge råd och förslag till förbättringar med avseende på redovisningen och förvaltningen samt att det finns ett visst utrymme att lämna synpunkter inför upprättandet av årsredovisningen. Vidare konstaterades att syftet med reglerna är att skapa ett skydd för aktieägare och utomstående. I fråga om uttrycket ”annan” i 29 kap. 1 och 2 §§ ABL konstaterade HD, med hänvisning till NJA 2014 s. 272, att mot vem

 

114 Jfr NJA 1987 s. 692, NJA 2001 s. 878 och NJA 2019 s. 94. Se härtill vidare Jan Kleineman, Om den befogade tillitens skadeståndsrättsliga relevans, JT 2001–02 s. 625 ff.

och när ett ansvar ska föreligga enligt bestämmelserna avgörs av den åsidosatta regelns normskydd. Avgränsningen av normskyddet beror således bland annat på föremålet för revisionen och ändamålet med den åsidosatta normen. Vidare konstaterade domstolen att oaktsamhet vid revision av årsredovisning i princip aldrig kan medföra skadeståndsansvar för en revisor gentemot en styrelseledamot, eftersom styrelsen mot bakgrund av funktionsfördelningen i ABL har ett eget ansvar för årsredovisningen. Skyddssyftet bakom bestämmelserna om revision omfattar således inte de styrelseledamöter som är ansvariga för redovisningen. Ett tänkbart undantag kunde dock enligt HD föreligga om revisorn hade lämnat ett vårdslöst råd till styrelsen (även om rådet lämnats inom ramen för revisionsuppdraget). Ifråga om medansvaret enligt 25 kap. 18 § ABL konstaterades kapitalbristreglerna syftar till att skydda främst aktieägare och borgenärer. Det framhölls härvid att styrelseledamöterna själva har att bevaka sitt intresse att undvika betalningsskyldighet enligt 25 kap. 18 § ABL, inte minst i ljuset av reglernas handlingsdirigerande syfte. Revisorn kunde därför inte åläggas skadeståndsansvar gentemot styrelseledamöterna.
    Justitieråden Lars Edlund och Malin Bonthron var skiljaktiga i fråga om motiveringen i vissa delar. I korthet kan noteras att de tydligt framhåller att en styrelseledamot med tanke på funktionsfördelningen aldrig kan ingå i skyddskretsen för det externa ansvaret enligt 29 kap. ABL och att om ett eventuellt råd har lämnats av revisorn till styrelsen ska det anses ha lämnats till bolaget (företrätt av styrelsen). Det skulle enligt de skiljaktiga strida mot aktiebolagslagens syfte och systematik om en styrelseledamot som brustit i sina förpliktelser skulle kunna få skadestånd från revisorn för det skadeståndsansvar som styrelseledamoten genom det bristfälliga agerandet har ådragit sig. Justitierådet Stefan Lindskog yttrade sig i ett särskilt tillägg, varvid bland annat framhölls att inte heller en revisor kan begära ersättning av oaktsamma styrelseledamöter för en ersättning som utgivits till tredje man enligt 29 kap. 2 § ABL.

 

1.11.2 Om direkt och indirekt skada, skadeberäkning och jämkning I NJA 2016 s. 609 (se avsnitt 1.9.3 ovan) förklarade HD att en likvidators underlåtenhet att avsätta pengar till betalning av en tvistig skuld innebar en överträdelse av 25 kap. 38 § ABL samt att dennes handlande var oaktsamt bland annat med hänsyn till regelns lättbegriplighet. HD undanröjde hovrättens dom och återförvisade målet till hovrätten för fortsatt handläggning. I NJA 2019 s. 978 ”Benchmark II” prövades därefter frågan om likvidatorns skadeståndsansvar mot borgenären. Hovrätten ogillade talan på grund av bristande orsakssamband, då hovrätten ansåg att målet rörde fråga om indirekt skada för borgenär och käranden

inte hade visat att gäldenären inte kunde betala fordringen.115 En domare var skiljaktig. HD beviljade partiellt prövningstillstånd. De frågor HD hade att pröva var om likvidatorn var skadeståndsskyldig gentemot borgenären i egenskap av tredje man och — om skadeståndsskyldighet befanns föreligga — med vilket belopp skadestånd skulle utgå.
    Inledningsvis redogjorde HD kort för bestämmelserna om likvidators skadeståndsansvar samt för distinktionen mellan direkt och indirekt skada för tredje man. Det framhölls att det externa ansvaret tar sikte på bestämmelser i bland annat aktiebolagslagen som syftar till att skydda tredje man, att vissa bestämmelser syftar till att specifikt skydda tredje man mot direkt skada under det att andra syftar till att skydda både bolaget och tredje man, såsom till exempel bestämmelserna i årsredovisningslagen samt att brott mot sistnämnda typ av regler kan skada såväl bolaget som tredje man direkt, varvid hänvisning gjordes till NJA 1996 s. 224. Ifråga om culpabedömningen noterades att det är fråga om en sedvanlig culpabedömning och alltså inte om någon förhöjd culpatröskel. Härefter konstaterades att en borgenärs möjligheter att få betalt försämras om en likvidator underlåter att sätta av medel till en tvistig fordran och att det då redan vid skiftet föreligger en betydande ”risk för förlust och därigenom skada för tredje man”. Det är ägnat att förvåna att redan risk för skada anses utgöra skada. Den vedertagna uppfattningen inom aktiebolagsrätten är annars att skadan måste vara fullbordad och att det således inte räcker med risk för skada.116 En annan sak är att brott mot omsorgsplikten eller lojalitetsplikten kan föreligga redan vid risk för skada.117 HD konstaterade härefter att för att avgöra vad som utgör direkt respektive indirekt skada måste ledning hämtas i den överträdda bestämmelsen och denna måste tolkas mot bakgrund av skyddsändamålet, varvid hänvisning gjordes till bland annat NJA 2014 s. 272 och NJA 2017 s. 1101. Det konstaterades sedan att bestämmelsen i 25 kap. 38 § ABL skyddar även en tredje man från att bolagets möjlighet att betala skulden försämras genom skiftet och att en underlåten avsättning vid ett skifte inte skadar bolaget utan istället primärt tredje man. Här kan påpekas att det inte framstår som en korrekt tolkning av rättsläget att påstå att en lagregels skyddsändamål påverkar om det föreligger en direkt eller indirekt skada. För att avgöra om det föreligger en direkt eller indirekt skada krävs ingen tolkning av lagen och dess skyddsändamål. Det är istället fråga om en klassificering av rent faktiska förhållanden. En indirekt skada föreligger om primärt bolaget skadas och därigenom indirekt aktieägare eller annan och en direkt

 

115 Se angående indirekt skada NJA 1979 s. 157. Jfr NJA 1996 s. 224 som rörde direkt skada. För advokats skadeståndsansvar se NJA 2019 s. 877 och för konkursförvaltares ansvar se NJA 2005 s. 443. 116 Se till exempel Rolf Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, s. 54 ff. särskilt s. 55. 117 Se Jessica Östberg, Styrelseledamöters lojalitetsplikt: särskilt om förbudet att utnyttja affärsmöjligheter, s. 153 f. särskilt not 36.

 

skada om primärt tredje man skadas.118 En annan sak är att en tillämpning av normskyddsläran kan avgöra om skadan är ersättningsgill eller ej.
    Ifråga om skadeberäkningen konstaterade HD dels att likvidatorn innan skiftet bör sätta av medel för inte bara den tvistiga skulden utan även för dröjsmålsränta och kostnader för en eventuell process, dels att en oaktsam likvidator är ansvarig för det som fattas om medlen inte skulle räcka. Det ska härvid framhållas att kostnader för en process kan vara mycket svåra att uppskatta och de kan framförallt komma att uppgå till ansenliga belopp. Ett stort mått av fritt skön bör därför tillerkännas en likvidator vid denna bedömning.
    HD utvecklade sedan förutsättningarna för jämkning av skadestånd. Det framhölls i denna del att jämkning ska ske undantagsvis och bara tillgripas som en sista utväg i syfte att undvika orimliga konsekvenser. Det noterades att graden av oaktsamhet kan beaktas främst i fall då en mindre oaktsam handling har orsakat en stor skada. Vidare konstaterades det icke-kontroversiella att jämkning i princip är utesluten om en skada täcks av en ansvarsförsäkring. I de fall då försäkringen endast delvis täcker skadan menade HD att full ersättning normalt ska utgå om skadevållaren bedriver näringsverksamhet och har valt att teckna en försäkring till begränsat belopp, men att jämkning kan komma ifråga i de fall då en högre risk inte är möjlig att försäkra på rimliga villkor. Det noterades härefter att ett skäl mot jämkning kan föreligga om skadeståndet är av väsentlig betydelse för den skadelidande, men att hänsyn inte ska tas till att den skadelidande är förmögen eller har tecknat en försäkring. Angående bedömningen i det aktuella fallet kom HD fram till att det förelåg en skadeståndsgrundande oaktsamhet i och med underlåtenheten att sätta av medel till den tvistiga fordringen före skiftet, att skadan (”betydande risk för förlust”) var direkt och att det förelåg ett orsakssamband mellan underlåtenheten och skadan, att ersättning skulle utgå med yrkat belopp omfattande kapitalbelopp, dröjsmålsränta och rättegångskostnader samt att det inte förelåg skäl att jämka skadeståndet trots att ansvarsförsäkringen inte täckte hela beloppet, då en tydlig handlingsregel hade överträtts och det inte hade gjorts gällande att likvidatorn inte hade haft möjlighet att teckna försäkring till ett högre belopp på rimliga villkor samt då det förhållandet att fordran var marginell i förhållande till kärandens ekonomi inte utgjorde skäl för jämkning.
    Rättsfallet utgör ytterligare ett exempel på tillämpningen av normskyddsläran i associationsrätten. Av intresse är också tillämpningen av jämkningsregeln. För egen del ställer jag mig dock tveksam till bedömningen av skaderekvisitet och det förhållandet att redan risk för skada ansågs kunna ligga till grund för ett skadeståndsanspråk (jfr hovrättens bedömning).

 

118 Se särskilt den bedömning som gjordes i NJA 1996 s. 224 med hänvisning till NJA 1979 s. 157.

2 Personbolag
2.1 Om förekomsten av bolagsförhållande
I två rättsfall har frågan om förekomsten av ett bolagsförhållande prövats i förhållande till samägd egendom. Enkelt bolag och samäganderätt utesluter inte varandra. Ett samäganderättsförhållande kan således kompletteras av ett bolagsförhållande.119 I NJA 2012 s. 377 ägde två sambor en segelbåt med samäganderätt.120 I samband med att samboförhållandet upphörde uppkom fråga om ägarandelarnas storlek och talan väcktes vid tingsrätten om bland annat fastställande av bättre rätt till viss andel i segelbåten. Först i HD prövades frågan om ett enkelt bolagsförhållande hade uppkommit vid sidan om samäganderätten. HD bekräftade inledningsvis de så kallade bolagsrekvisiten innefattande krav på: ”att det finns ett uttryckligt eller konkludent avtalsförhållande mellan parterna, att det finns ett bolagssyfte som är gemensamt för delägarna och att delägarna är förpliktade att verka för detta ändamål”. Det noterades att en överenskommelse om hur den samägda egendomen ska användas och kostnaderna fördelas inte innebär att ett bolagsförhållande har uppkommit samt att det är den part som påstår en annan fördelningsgrund än den som framgår av lag (1904:48) om samäganderätt som har bevisbördan för att sådan fördelningsgrund (till exempel på grund av ett enkelt bolagsförhållande) ska användas. Vad gäller frågan om ett enkelt bolag förelåg i det aktuella målet konstaterade HD att båten inte skulle användas för ett gemensamt ändamål, varför reglerna om enkla bolag inte kunde tillämpas. I RH 2019:4 uppkom bland annat fråga dold samäganderätt till fast egendom kunde uppkomma i relationen mellan ett barn och dess föräldrar med stöd av den så kallade presumtionsregeln.121 Frågan besvarades nekande av hovrätten. Rättsfallet är av visst intresse ur ett associationsrättsligt perspektiv, då frågan om det förelåg samägande på grund av att verksamheten utgjorde ett enkelt bolag prövades även i detta i mål. Hovrätten noterade inledningsvis att ett enkelt bolag föreligger om två eller flera har avtalat att utöva verksamhet i bolag utan att handelsbolag föreligger enligt 1 kap. 3 § HBL. Med hänvisning till NJA 2012 s. 377 (se ovan) framhölls att enbart den omständigheten att delägare till samägd egendom har kommit överens om hur egendomen ska användas och hur kostnaderna ska fördelas inte behöver innebära att ett enkelt bolag föreligger. Vad gäller förhållandena i det aktuella målet konstaterade hovrätten att det inte hade framkommit ”tillräckligt tydligt” att parterna hade skött fastigheten gemensamt på ett sådant sätt att ett enkelt bolag hade uppstått.

 

 

119 Se NJA 1974 s. 314 och NJA 1980 s. 547. 120 Se vidare bl.a. NJA 1974 s. 314, NJA 1980 s. 547, NJA 1981 s. 693, NJA 1982 s. 589, NJA 1988 s. 112, NJA 1992 s. 163 och NJA 2008 s. 826. 121 Se härtill bl.a. NJA 2002 s. 142, NJA 2008 s. 826 och NJA 2013 s. 242.

2.2 Bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter
2.2.1 Bolagsmans regressrätt I 2 kap. 20 § första stycket HBL stadgas att bolagsmännen i ett handelsbolag svarar solidariskt för bolagets förpliktelser. Om en bolagsman har en fordran på grund av utgifter för bolagets räkning, fordran på förvaltningsarvode eller fordran på ränta på insats, föreligger en regressrätt gentemot annan bolagsman (se 2 kap. 12 § HBL). Av bestämmelsen följer emellertid även att sådan regressrätt inte kan göras gällande under bolagets bestånd. Enligt 2 kap. 44 § första stycket HBL är ett handelsbolag upplöst när skiftet har skett eller, i de fall då en likvidator har likviderat bolaget, när slutredovisningen har delgetts bolagsmännen. Av andra stycket samma bestämmelse följer dock att vid en underskottskonkurs ska bolaget anses upplöst när konkursen avslutas.122 I NJA
2016 s. 625 uppkom fråga om vad som krävs för att en handelsbolagsman som före och under ett handelsbolags konkurs har betalat skulder tillkommande bolaget ska ha regressrätt mot annan bolagsman. HD redogjorde inledningsvis för reglerna rörande bolagsförhållandets avveckling och för bestämmelserna i 2 kap. 44 § HBL. Det konstaterades bland annat att skiftet innebär en slutreglering av bolagsmännens inbördes förhållande och att bolagsman som har en negativ kapitalandel kan behöva tillskjuta medel, medan en bolagsman som har en positiv kapitalandel har rätt att få ersättning för detta. Ifråga om just underskottskonkurs konstaterades att även om bolaget är upplöst som juridisk person i samband med att konkursen har avslutats innebär inte det att bolagsmännens inbördes förhållande är slutreglerat. Istället krävs enligt HD att ett skifte sker för en sådan slutreglering. Härefter konstaterades att bestämmelsen i 2 kap. 12 § HBL måste anses omfatta alla fordringar som har sin grund i fordringsförhållandet och inte endast de som räknas upp i lagtexten (således omfattas även regressanspråk på grund av infriad bolagsskuld). HD tolkade därmed inte lagtexten strängt efter bokstaven, utan snarare med beaktande av dess ändamål, även om ändamålen inte åberopades uttryckligen. Det framhölls vidare att syftet bakom regleringen av innebörd att regressrätten inte kan göras gällande under bolagets bestånd var att uppmuntra till samråd mellan bolagsmännen och en försiktighet i fråga om förvaltningsåtgärder. Mot bakgrund härav samt med beaktande av innebörden av och förfarandet kring en slutreglering kom HD fram till att en fordran mot en annan bolagsman endast kan göras gällande som en del i den slutreglering som sker genom skiftet och att det gäller även vid en underskottskonkurs. Det noterades att bolagsmännen dock är fria att avtala om att regress ska få göras gällande under bolagets bestånd.123

 

122 I tredje stycket finns numera en särskild hänvisning till bestämmelsen i artikel 48.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden. 123 Se för en rättsfallskommentar Alexander Unnersjö, Allmänna regressförutsättningar gäller även för bolagsmännen i ett handelsbolag, JT 2016–17 nr 2 s. 463 ff.

HD valde således även i detta mål en ändamålsenlig tolkning framför en bokstavstrogen tolkning av lagtexten. I målet gjordes en skillnad mellan det yttre bolagsförhållandet, som vid en underskottskonkurs upphör när konkursen avslutas, och bolagsmännens inbördes mellanhavanden, vilka kräver en slutreglering genom ett skifte. Utgången kan inte gärna betraktas som annat än logisk och ändamålsenlig då bolagsmännens inbördes ansvar kan fastställas först genom en slutreglering, där bolagsmännens samtliga utlägg beaktas. Den är också förenlig med regressrättsliga principer.
    I NJA 2016 s. 1047 prövades om 2 kap. 12 § HBL ska tolkas så att skifte och därpå följande upplösning av ett handelsbolag måste ha skett innan en bolagsman som har utträtt ur bolaget kan kräva en annan bolagsman på ett lösenbelopp motsvarande den utträdde bolagsmannens fordringar på bolaget enligt 2 kap. 20 § HBL. I de förhållandevis utförliga domskälen hänvisade HD bland annat till NJA 2016 s. 625 och till doktrinen, där det har uttalats att en bolagsmans utträde innebär att bolaget inte längre består för dennes del och att utträdet således är att likställa med en partiell upplösning av bolaget. Med hänsyn härtill konstaterade HD att en bolagsman som har utträtt ur ett handelsbolag, med stöd av 2 kap. 20 § HBL och utan hinder av 2 kap. 12 § HBL, genast kan vända sig mot en annan bolagsman för att få betalt för sina fordringar på bolaget. Bestämmelsen i 2 kap. 12 § HBL uppställer därmed inget krav på att ett skifte och en faktisk upplösning av hela handelsbolaget ska ha ägt rum i en sådan situation.

 

2.2.2 Fråga om tillämpning av bestämmelserna i aktiebolagslagen om olovlig vinstutdelning I NJA 2014 s. 604 hade ett kommanditbolag, som hade ett aktiebolag som komplementär, pantsatt en fastighet till säkerhet för ett borgensåtagande som aktiebolagets moderbolag hade utfärdat till säkerhet för ett annat dotterbolags förpliktelser mot en bank. Den pantsatta fastigheten var i princip den enda tillgången i kommanditbolaget. Sedan moderbolaget till komplementären hade försatts i konkurs väckte kommanditbolaget talan mot banken om ogiltigförklaring av pantsättningen på den grunden att pantsättningen hade utgjort en olovlig utdelning enligt bestämmelserna i 12 kap. 1975 års ABL. Kommanditbolaget framhöll bland annat att det enligt 2 kap. 18 § HBL inte var bundet av pantsättningen, eftersom pantsättningen, som var vederlagsfri, stred mot bolagets vinstsyfte och därmed krävde samtycke av samtliga bolagsmän. Samtycket från komplementären (aktiebolaget) påstods vara ogiltigt enligt 12 kap. 2 och 5 §§ 1975 års ABL då det påverkade aktiebolagets kapital och inkräktade på det bundna egna kapitalet. Tingsrätten ogillade talan och hovrätten fastställde tingsrättens domslut.
    Efter att ha kort redogjort för handelsbolagslagens befogenhetsregler och innebörden av och syftet bakom kapitalskyddsreglerna i 1975

års ABL konstaterade HD att det i och för sig torde ”vara möjligt att med en analog tillämpning av aktiebolagslagens kapitalskyddsregler angripa borgenärsskadliga dispositioner i ett handelsbolag där aktiebolaget är bolagsman, utifrån de principer som ligger bakom kapitalskyddsreglerna”. Det bör noteras att behovet och lämpligheten av en analog tillämpning av aktiebolagslagens kapitalskyddsregler i förhållande till just handelsbolag, inte minst med beaktande av att de två bolagsformerna har helt olika typer av borgenärsskyddssystem, normalt är begränsad. I handelsbolaget består det tvingande borgenärsskyddet enbart av det personliga ansvaret för bolagsmän. För aktiebolagets del är däremot den viktigaste grundpelaren frihet från personligt betalningsansvar. Istället har aktiebolaget ett borgenärsskyddssystem som består av ett kapitalbindningssystem bestående av en tillskottsplikt och ett läckageskydd. Det är dock intressant att notera att en analog tillämpning av regelverket förespråkas i förhållande till en annan associationsform. En analog tillämpning av aktiebolagslagens (eller lagen om ekonomiska föreningar) kapitalskyddsregler bör till exempel ofta kunna vara befogad i förhållande till i vart fall sådana ideella föreningar som bedriver ekonomisk verksamhet och som har ett i stadgarna reglerat kapitalkrav.
    Efter påpekandet om möjlig analog tillämpning framhölls, mot bakgrund av syftet med kapitalskyddsreglerna, att en sådan möjlighet dock måste tillkomma aktiebolaget och således inte handelsbolaget, eftersom det är värdet av aktiebolagets andel i handelsbolaget som skyddas genom regelverket. Det noterades också att systematiken i aktiebolagslagen bygger på att det är aktiebolaget som för talan om återbäring och eventuell bristtäckning. Med hänsyn härtill ansågs kommanditbolaget inte kunna grunda någon rätt mot banken på aktiebolagslagens kapitalskyddsregler. Kerstin Calissendorff var skiljaktig i fråga om motiveringen och Lars Edlund yttrade sig i ett särskilt tillägg rörande bland annat processuella aspekter på en talan som grundas i överträdelse av aktiebolagslagens kapitalskyddsregler och som rör en andel i ett handelsbolag. Det ska noteras att för det fall ett aktiebolag för talan om återbäring/ogiltighet på grund av ett samtycke till en värdefrånhändande disposition i ett handelsbolag som är ogiltigt på grund av överträdelse av kapitalskyddsreglerna är det inte nödvändigtvis fråga om analog tillämpning av kapitalskyddsreglerna utan snarare om en (direkt) tillämpning av dem i förhållande till det värdefrånhändande samtycket. Se Lars Edlunds tillägg angående möjligheten för aktiebolaget att föra en talan mot tredje man om ersättning för det som överförts.

 

2.3 Likvidation och upplösning samt uteslutning av bolagsman
2.3.1 Automatisk likvidation vid försäljning av verksamhet i enkelt bolag Enligt 1 kap. 3 § HBL föreligger ett enkelt bolag om två eller flera parter har avtalat om att utöva näringsverksamhet i bolag utan att ett han-

delsbolag föreligger. Några formkrav för avtalet uppställs inte. Ett enkelt bolag kan därför bildas till exempel genom konkludent handlande och det löper då ofta på obestämd tid124, vilket innebär att det kan sägas upp (träda i likvidation) med sex månaders uppsägningstid enligt 2 kap. 24 § andra stycket HBL. I RH 2012:39 ansågs ett konkludent tillsvidareavtal om enkelt bolag rörande butiksverksamhet ha ingåtts. Verksamheten såldes efter ett antal år och en av parterna ansökte vid tingsrätten om förordnande av likvidator. Tingsrätten lämnade ansökan utan bifall på den grunden att det inte ens hade gjorts gällande att bolaget hade trätt i likvidation. Hovrätten konstaterade att ett enkelt bolag träder i likvidation automatiskt om en likvidationsgrund uppkommer. Härefter framhölls att det inte rådde tvist om att parterna var överens om att verksamheten skulle säljas och att verksamheten i samband därmed upphörde. Hovrätten ansåg därför att det enkla bolaget hade trätt i likvidation i samband med att verksamheten upphörde genom försäljningen. Eftersom den ena bolagsmannen hade motsatt sig likvidationen, beslutade hovrätten att likvidator skulle förordnas med stöd av 4 kap. 7 § HBL och 2 kap. 37 § HBL. Det förtjänar att framhållas att ett handelsbolag eller enkelt bolag inte alltid upphör automatiskt om en likvidationsgrund uppkommer. Om det föreligger en likvidationsgrund enligt 2 kap. 25 § HBL krävs det att en bolagsman begär att bolaget ska träda i likvidation. Däremot träder det automatiskt i likvidation om likvidationsgrund enligt 2 kap. 26–27 §§ HBL föreligger, om inte något annat har avtalats eller följer av 29–30 §§ HBL. I det aktuella fallet löpte sex månaders uppsägningstid, vilket innebär att överenskommelsen att sälja verksamheten var av avgörande betydelse för likvidationsfrågan.

 

3 Ekonomiska föreningar (inklusive bostadsrätts- och samfällighetsföreningar)
3.1 Ekonomiska föreningar
3.1.1 Skadeståndsansvar för styrelseledamot respektive föreningen vid obefogad uteslutning av medlem Frågan om skadeståndsansvar på grund av obefogad uteslutning av medlem för en ekonomisk förening respektive dess styrelseledamöter behandlades i NJA 2016 s. 962.125 I målet hade styrelsen och sedermera även föreningsstämman fattat beslut om att utesluta ett antal medlemmar till följd av att dessa, trots upprepad uppmaning från styrelsen, underlåtit att underteckna särskilda samarbets- och aktieägaravtal. Avtalen, som samtliga föreningsmedlemmar förväntades underteckna, var av stor betydelse i en pågående omstrukturering som skulle resultera i att föreningen ersattes av ett aktiebolag. Några av de uteslutna medlem-

 

124 Omständigheterna kan dock ge vid handen att en bestämd avtalstid föreligger, t.ex. om samverkan rör ett visst tidsbegränsat projekt (se Stefan Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag — en kommentar, s. 585.) 125 Rättsfallet har kommenterats av Torsten Sandström, HD mäklar fred i föreningsrättens Vilda västern, Infotorg Juridik, 21 november 2016.

marna ansåg att en vägran att ingå dessa avtal inte utgjorde giltig grund för uteslutning, varför skadeståndståndstalan väcktes mot både föreningen och dess styrelseledamöter. Tingsrätten ogillade käromålet på den grunden att det inte förekommit någon kränkning av de uteslutnas medlemskap. Hovrätten fastställde tingsrättens dom, men kom fram till att det hade saknats grund att utesluta medlemmarna ur föreningen. Mot bakgrund av hovrättens bedömning i denna del meddelade HD prövningstillstånd i frågan huruvida styrelseledamöterna och föreningen var skadeståndsskyldiga på grund av den obefogade uteslutningen.
    HD gjorde i målet flera principiella uttalanden inte minst med avseende på styrelseledamöternas rättsliga ställning och innebörden av styrelseledamöters omsorgsplikt, frågor som har behandlats i begränsad utsträckning i praxis. Inledningsvis behandlade HD frågan om förutsättningarna för styrelseledamöters skadeståndsansvar enligt 13 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.126 Det konstaterades sålunda att styrelseledamöterna står i ett direkt sysslomannaförhållande till föreningen och att ansvaret gentemot medlem ”vilar på sysslomannarättsliga grunder”. Detta innebar enligt HD att styrelseledamöterna har samma omsorgsplikt som vanliga sysslomän. Frågan om styrelseledamöternas rättsliga ställning har diskuterats i stor utsträckning i doktrinen127 och har även diskuterats av HD128. Vissa författare har, i likhet med HD i nu diskuterade fall, framfört uppfattningen att styrelseledamöterna är sysslomän, men det finns också de som anser att de snarare står i ett sysslomannaliknande förhållande alternativt att de har ett förhållande sui generis.129 Även om det inte torde ha någon större skillnad i praktiken om styrelseledamöterna anses ha en sysslomannaliknande ställning (något som jag själv har förordat) eller en ställning som regelrätta sysslomän är det jämväl betydelsefullt att frågan nu får anses klargjord av HD.
    Styrelseledamöternas omsorgsplikt har koppling till den så kallade business judgment rule, som i svensk rätt i huvudsak innebär att en styrelseledamot normalt inte kan anses ha agerat vårdslöst om ärendet har beretts på grundval av ett tillfredsställande beslutsunderlag och det har gjorts en avvägning och bedömning att affären/åtgärden låg i bolagets intresse.130 Intressant att notera är att HD i det aktuella målet

 

126 Motsvarande stadgande finns i 21 kap. 1 § lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar. 127 Se bland annat Jessica Östberg, Styrelseledamöters lojalitetsplikt: särskilt om förbudet att utnyttja affärsmöjligheter, s. 129 ff. 128 Se NJA 1981 s. 1117 och NJA 2013 s. 117. I sistnämnda fall konstaterade HD att styrelsen är syssloman. Det framstår som oklart om det är en felskrivning mot bakgrund av att styrelsen är ett bolagsorgan och det är de enskilda styrelseledamöterna som har en på sysslomannarättsliga grunder vilande omsorgs- och lojalitetsplikt. 129 Se not 127 med följdhänvisningar. 130 Se bland annat Carl Svernlöv, En svensk business judgment rule?, Jan Andersson m.fl. (red.), Vänbok till Anders Lagerstedt, s. 193 ff. Jfr Jan Andersson, Business Judgement Rule (BJR) och Ansvarsfrihet i svensk rätt — Behövs både hängslen och livrem?, Marie Karlsson Tuula m.fl. (red.), Festskrift till Rolf Dotevall, s. 37 ff.

framhöll att den omsorg som har iakttagits i fråga om beslutsunderlaget är av särskild betydelse för frågan om styrelseledamoten uppfyllt sin omsorgsplikt. HD framhöll härefter att det krävdes att styrelsen hade godtagbara utgångspunkter för uteslutningen och att ovidkommande hänsyn inte styrt handlandet. Det framhölls vidare att det kan krävas mer ingående överväganden och även inhämtande av särskild sakkunskap om en uteslutningsfråga är komplicerad och kan få stora negativa konsekvenser för medlemmen. Oavsett eventuellt inhämtande av särskild sakkunskap framhölls dock att ansvaret alltjämt ligger kvar hos styrelseledamöterna. Även dessa uttalanden bör i allt väsentligt äga bäring även på ansvaret för styrelseledamöter och verkställande direktören i aktiebolag.131 Bolagsordningen respektive stadgarna har i doktrinen ansetts utgöra ett avtal mellan medlemmarna och bolaget respektive föreningen.132 I det aktuella målet konstaterade HD följdriktigt att stadgarna ska tolkas med hjälp av objektiva avtalstolkningsmetoder och med beaktande av ”vad som med normalt språkbruk kan anses ligga inom föreningens ändamål”.133 Vad avser bedömningen i det aktuella fallet konstaterades — även om HD instämde i hovrättens bedömning att det saknades grund för uteslutningsbeslutet — att bedömningen att styrelsen inte kunde kräva att medlemmar skulle ingå aktieägar- och samarbetsavtalen vid äventyr av uteslutning ur föreningen var rättsligt komplicerad, att styrelsen hade anlitat juridisk expertis vid framtagande av avtalsvillkoren, samt att avtalsvillkoren hade föregåtts av omfattande bearbetning och diskussion med medlemmar. Det hade inte heller framkommit något som tydde på att uteslutningsbeslutet hade grundats på några ovidkommande hänsyn. Mot bakgrund härav konstaterades att styrelsen inte hade ”brustit i omsorg i så hög grad att ledamöterna har gjort sig skyldiga till skadeståndsgrundande oaktsamhet”. (Min kursivering.) Talan mot styrelseledamöterna avseende uteslutningsbeslutet den 30 december 2008 ogillades därför. Det kan noteras att uttrycket ”i så hög grad” vid culpabedömningen skulle kunna tolkas så att det hade krävts mer än vanlig culpa för ansvar, något som dock inte har stöd i lagtexten.
    Gällande föreningens skadeståndsansvar kom HD dock fram till en annan slutsats. Inledningsvis konstaterades med hänvisning till förarbetena att rättsförhållandet mellan en medlem och föreningen vilar på kontraktuell grund och att stadgarna kan jämkas med stöd av 36 §

 

131 Se föregående not. 132 Se t.ex. Stefan Lindskog, Något om tolkning och jämkning av bolagsordningar och andra associationskonstitutioner, Ronald J. Gilson m.fl. (red.), Festskrift till Rolf Skog, s. 793 ff. på s. 796 med hänvisning i noterna 15 och 21. Lindskog själv är kritiskt inställd till det kontraktuella perspektivet, se t.ex. s. 812. 133 Se även NJA 2015 s. 939, se avsnitt 3.3.2 nedan, som rörde tolkning av en samfällighetsförenings stadgar, NJA 2020 s. 822 och RH 2005:35. Motsvarande gäller vid avtal med en stor mängd parter, se NJA 2015 s. 741 ”Partneravtalet”.

 

avtalslagen.134 Då praxis avseende skadestånd på grund av uteslutning ur en ekonomisk förening saknas, hämtade domstolen vägledning i den praxis som föreligger för ideella föreningar. HD konstaterade sålunda att det har fastställts i praxis att en domstol kan pröva tvister om uteslutning ur en ideell förening om föreningens verksamhet har ekonomisk betydelse för medlemmen.135 Vidare noterades att en obefogad uteslutning kan medföra skadeståndsskyldighet för en ideell förening.136 Det konstaterades att ett argument som har framförts mot ett kontraktuellt skadeståndsansvar för ett aktiebolag gentemot ägarna är att ett sådant ansvar inte skulle vara förenligt med reglerna om värdeöverföringar från bolaget.137 Detta argument ansågs inte relevant beträffande uteslutning ur en ekonomisk förening mot bakgrund av att det då inte är fråga om en värdeöverföring, utan om att upprätthålla en grundläggande föreningsrättslig princip av innebörd att en medlem kan uteslutas endast med stöd av stadgarna. Det konstaterades att en medlem som blir utesluten utan giltiga skäl har rätt att få uteslutningen prövad av domstol och att det därmed också bör vara möjligt att få ersättning för ekonomisk skada som orsakats av en obefogad uteslutning och detta oavsett om det är styrelsen eller föreningsstämman som har fattat beslutet.
    HD biföll således de uteslutna medlemmarnas fastställelsetalan i den del som riktades mot den ekonomiska föreningen. Med hänsyn till HD:s specifika uttalanden ovan angående just uteslutningsbeslut torde prejudikatvärdet vara begränsat till främst sådana fall och fall som kan likställas därmed. Det finns således knappast skäl att tolka fallet så att HD generellt har öppnat upp för en associations skadeståndsansvar gentemot en medlem med hänvisning till det kontraktuella förhållandet mellan medlemmen och associationen. Det ska i sammanhanget framhållas att den kontraktuella relationen mellan en ekonomisk förening och dess medlemmar är tydligare än den kontraktuella relation som kan sägas föreligga mellan en aktieägare och ett aktiebolag genom bolagsordningen.138 Skälet härtill är att en ekonomisk förenings syfte alltid är att främja medlemmarnas ekonomiska intresse samt att det föreligger ett kooperativt krav och därmed ett åtagande från medlem-

 

134 Se prop. 1986/87:7 s. 81. Se även för en kritisk inställning Stefan Lindskog, Något om tolkning och jämkning av bolagsordningar och andra associationskonstitutioner, Ronald J. Gilson m.fl. (red.), Festskrift till Rolf Skog, s. 793 ff. på s. 807 ff. Lindskog är kritisk mot inställningen att det föreligger ett avtalsförhållande mellan medlemmen och associationen, se. s. 812. 135 Se bl.a. NJA 1977 s. 129 och NJA 1998 s. 293. Jfr NJA 1990 s. 687. 136 Se NJA 1936 s. 672. 137 Se bland annat härtill NJA 1935 s. 270. 138 Den kontraktuella relationen mellan aktieägare och bolaget är väl etablerad i bl.a. norsk och tysk rätt. Se för norsk rätt t.ex. Margrethe Buskerud Christoffersen, Aksjeeiers lojalitetsplikt, Oslo 2019, s. 138 och för tysk rätt Koch, Hüffer/Koch Aktiengesetz, 15 u., 2021, § 53 a Rn 13–17. I Høyesterets dom den 13 oktober 2020, HR 2020-1947-A, klargjordes att majoritetsaktieägare har en allmän lojalitetsplikt som gäller vid sidan av de lagbestämmelser som kan sägas ge uttryck för viss lojalitetsplikt.

mens sida att verka för föreningens ändamål. Aktiebolag ska visserligen bedrivas med vinstsyfte, men det finns ingen förpliktelse att verka för de enskilda aktieägarnas ekonomiska intresse därutöver och vidare gäller att aktieägare inte kan åläggas förpliktelser gentemot bolaget utöver eventuell inbetalning av aktiekapitalet.

 

3.2 Bostadsrättsföreningar
3.2.1 Fråga om bevisbörda angående majoritetskrav enligt 9 kap. 16 § första stycket 2 BRL Beslut på en bostadsrättsförenings stämma ska enligt huvudregeln fatttas med enkel majoritet (se 9 kap. 14 § bostadsrättslagen 1991:614, ”BRL”, med hänvisning till 6 kap. lag (2018:672) om ekonomiska föreningar). Även beslut som innebär att en bostadsrättslägenhet kommer att förändras fattas med enkel majoritet, men detta förutsätter att den berörda bostadsrättshavaren har samtyckt till förändringen. Har samtycke inte lämnats, krävs det att en kvalificerad majoritet om minst två tredjedelar av de röstande på stämman röstar för beslutet. Dessutom måste hyresnämnden godkänna det (se 9 kap. 15 § och 16 § första stycket 2 BRL). Regleringen skyddar därmed den berörde bostadsrättshavaren. I avgörandet NJA 2012 s. 198 hade tre bostadsrättshavares begäran om nybyggnad av balkonger till deras respektive lägenheter behandlats på en bostadsrättsförenings årsstämma. Stämmoordföranden var av uppfattningen att ett beslut till de tre bostadsrättshavarnas fördel krävde kvalificerad majoritet. Då endast en enkel majoritet röstade för förslaget ansåg ordföranden att beslutet hade avslagits. Beslutet klandrades därför vid tingsrätten. Grunden för stämmoordförandens uppfattning (tillika grunden för föreningens ståndpunkt i domstolarna) var att en fjärde bostadsrättshavare, vars lägenhet också skulle komma att beröras av balkongbyggena eftersom den låg precis intill de andra lägenheterna, inte hade gett sitt samtycke. Beslut med kvalificerad majoritet ansågs därför vara erforderligt. Tingsrätten ändrade det relevanta stämmobeslutet så att föreningsstämman ansågs ha röstat ”ja till nya balkonger” och hovrätten fastställde domslutet.
    HD bekräftade inledningsvis att den hovrättspraxis som etablerats rörande balkongbyggen i det här avseendet ska gälla även fortsättningsvis. Av denna praxis framgår att skyddet i 9 kap. 16 § första stycket 2 BRL omfattar såväl bostadsrättshavare vars lägenheter förändras fysiskt av en åtgärd som bostadsrättsinnehavare vars lägenhet inverkas menligt till följd av en åtgärd (till exempel genom försämrat ljusinsläpp eller ökad insyn). Att den fjärde bostadsrättshavaren som berördes av balkongbyggena inte hade lämnat sitt samtycke skulle alltså i och för sig kunna utgöra ett skäl för att kvalificerad majoritet krävdes. Det ankommer emellertid på bostadsrättföreningen, uttalade HD, att utreda och bevisa att förutsättningarna för att kvalificerad majoritet enligt 9 kap. 16 § första stycket 2 BRL är uppfyllda. I målet hade den fjärde bostadsrättshavarens berörda lägenhet varken omnämnts i tingsrätten eller

hovrätten. Enligt HD:s mening utgjorde detta därför en ny omständighet som inte kunde bli föremål för prövning i högre instans enligt 55 kap. 13 § RB. På grund härav hade HD att utgå ifrån att endast de tre bostadsrättshavarnas respektive lägenheter berördes av balkongbyggena. Mot bakgrund av dessa omständigheter ansågs stämmobeslutet i fråga endast kräva enkel majoritet, varvid hovrättens domslut fastställdes.

 

3.2.2 Om innebörden av SAS-principen och framtida medlemmars intresse Ett principiellt intressant rättsfall är NJA 2013 s. 117 ”Kamelian”, som rörde fråga om tillämpningen av SAS-principen och skadeståndsansvar för styrelseledamöter i en så kallad byggmästarbildad bostadsrättsförening (”Föreningen”).139 I korthet kan sägas att målet rörde en viss för framtida bostadsrättshavare negativ överenskommelse rörande ett planerat garage, vilken hade ingåtts mellan byggbolaget och Föreningen, där Föreningen hade företrätts av tre styrelseledamöter, tillika interimsmedlemmar i Föreningen, vilka hade utsetts av byggbolaget (”Svarandena”). I juni 2010 stämde Föreningen Svarandena och yrkade ersättning för skada motsvarande det prisavdrag som Föreningen ansåg att överenskommelsen om ändrat utförande av garagen borde ha föranlett. Talan bestreds i första hand på den grunden att Svarandena hade beviljats ansvarsfrihet och i andra hand på den grunden att samtliga medlemmar i Föreningen (det vill säga de själva, vilka dessutom var ”representanter” från byggbolaget) hade samtyckt till ingåendet av avtalet. Frågan om betydelsen av samtliga medlemmars samtycke hänsköts till HD för avgörande. Den fråga som hänsköts löd: ”Kan bostadsrättsföreningen Föreningen 1 i Borås anspråk på skadestånd av F.S., S.S. och V.S. göras gällande trots att samtliga medlemmar i Bostadsrättsföreningen Föreningen 1 i Borås samtyckt till det beslut som fattats avseende ändrat parkeringshus?” HD besvarade frågan så att ”ett beslut som inom en bostadsrättsförening har fattats med samtycke från alla som var medlemmar i föreningen när beslutet fattades inte kan föranleda skadeståndsskyldighet för styrelseledamöterna, även om det skulle vara ett för föreningen ogynnsamt beslut som fattades”.
    Rent generellt är det korrekt att associationens intresse ska tolkas som samtliga medlemmars intresse och att SAS-principen innebär att

 

139 Se angående tolkningen av bolagets intresse, NJA 1981 s. 1117. En närliggande fråga behandlades i NJA 2021 s. 776. Se NJA 1992 s. 43 angående tillämpningen av 36 § avtalslagen på en skiljeklausul i ett avtal som hade träffats mellan ett byggbolag och en byggmästarbildad bostadsrättsförening. Se för en kritisk analys av fallet Jessica Östberg, Något om framtida medlemmars intresse och SAS-principen i ljuset av NJA 2013 s. 117, Håkan Julius m.fl. (red.), Bostadsrätten i initial- och övergångsskeden, Stockholm 2019, s. 55 ff. samt Niklas Arvidsson, Associationsrättsligt samtycke och skadestånd, särskilt om förhållandet mellan samtyckesprincipen och associationsintresset, SvJT 2014 s. 653 ff. Angående bolagets intresse vid insolvens, se Jessica Östberg, Något om bolagets intresse vid insolvens, Ulf Bernitz m.fl. (red.), Festskrift till Lars Pehrson, s. 455 ff.

 

ett beslut av samtliga medlemmar kan läka skadebringande beslut som strider mot aktieägarskyddsregler.140 Vad som dock kan kritiseras är att HD inte tog någon hänsyn till realiteterna i det aktuella målet, det vill säga att det var en interimsstyrelse och interimsmedlemmar bestående av representanter från byggbolaget som förvaltade Föreningen interimistiskt och som således fattade ett beslut som skadade Föreningen och framtida medlemmar, men gynnade byggbolaget. I just den situation som var aktuell i målet kan det tyckas att de verkliga intressenternas intressen, det vill säga de framtida bostadsrättshavarnas intressen, borde ha varit relevanta, och inte byggbolagets. Domstolen valde dock en bokstavstrogen rättstillämpning som inte kan anses ändamålsenlig och anpassad till den särpräglade situation som föreligger i fråga om just byggmästarbildade bostadsrättsföreningar.141 Ett principiellt intressant uttalande som gjordes i målet var dock följande:

 

Generalklausulerna i aktiebolagslagen och i föreningslagen är uttryck för den allmänna associationsrättsliga principen om styrelsens lojalitetsplikt i förhållande till associationen och dess medlemmar. Styrelsen har som organ för associationen en sysslomannaställning och det åligger alltså styrelsen att på ett lojalt sätt tillvarata alla medlemmars intressen. […] Reglerna i 6 kap. 10 och 13 §§ föreningslagen syftar till att skydda föreningsmedlemmarna mot förfaranden från styrelsens eller enskilda styrelseledamöters sida som är illojala antingen mot föreningen eller mot enskilda medlemmar. Mot bakgrund av syftet med reglerna kan de sättas åt sidan om alla berörda medlemmar samtycker till det handlande som är aktuellt (se NJA 1981 s. 1117).

 

Det får anses positivt att HD har bekräftat att lojalitetsplikten utgör en allmän associationsrättslig princip. Däremot är det inte korrekt att den gäller gentemot associationen och dess medlemmar. Lojalitetsplikten gäller istället enbart gentemot associationen.142 En annan sak är att generalklausulerna skyddar även enskilda medlemmar. Vidare kan det ifrågasättas om det verkligen är styrelsen som ska anses ha en sysslomannaställning och inte styrelseledamöterna (jfr NJA 2016 s. 962). Styrelsen är ett bolagsorgan som består av enskilda styrelseledamöter, vilka har ett uppdragsförhållande till bolaget och ett individuellt ansvar. Det är därför rimligen styrelseledamöterna som intar en sysslomannaställning i förhållande till bolaget och inte styrelsen som bolagsorgan. Justitierådet Lars Edlund var skiljaktig.

 

140 Se t.ex. Niklas Arvidsson, Associationsrättsligt samtycke och skadestånd, särskilt om förhållandet mellan samtyckesprincipen och associationsintresset, SvJT 2014 s. 653 ff. särskilt på s. 654 f., Jan Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag — en kritisk lärobok, s. 21 och Johan Danelius och Johannes Ericson, Tvångsinlösen av aktier och aktieägaravtal, SvJT 2011 s. 857 ff. på s. 858. 141 Se vidare Jessica Östberg, Något om framtida medlemmars intresse och SAS-principen i ljuset av NJA 2013 s. 117, Håkan Julius m.fl. (red.), Bostadsrätten i initial- och övergångsskeden, s. 55 ff. 142 Se Jessica Östberg, Styrelseledamöters lojalitetsplikt: särskilt om förbudet att utnyttja affärsmöjligheter, s. 139 ff.

Sammantaget kan sägas att HD i målet har behandlat ett par viktiga frågor, men samtidigt reser domen ett antal frågetecken, enligt vad som skisserats ovan. Utgången framstår inte som ändamålsenlig med beaktande av att domen har öppnat upp för byggbolag att fatta beslut som skadar framtida bostadsrättshavare så länge byggbolagets representanter samfällt har samtyckt till den för deras huvudman gynnande åtgärden.

 

3.2.3 Utgör fråga om en talan väckts inom lagstadgad frist en processförutsättning? I RH 2020:15 prövades frågan huruvida skadeståndstalan mot styrelseledamöter i en bostadsrättsförening har väckts inom den lagstadgade talefristen ska prövas som en processförutsättning eller som en del av saken. Med hänvisning bland annat till vad som gäller för sysslomän enligt HB 18 kap. 9 § samt med beaktande av NJA 2016 s. 900 och det förhållandet att preskription av associationsrättsligt skadeståndsansvar i litteraturen har hänförts till specialpreskription kom hovrätten fram till att frågan ska prövas som en del av saken.143

3.2.4 Tolkning av stadgar I rättsfallet NJA 2020 s. 822 ”Knoppens golvvärmesystem” prövades fråga om det var bostadsrättsföreningen eller bostadsrättshavarna som skulle ansvara för underhåll av ett aktuellt system för golvvärme. Huvudfrågan var därvid hur stadgarnas reglering rörande lägenhetens ”golv” skulle tolkas. Såvitt är av intresse för denna praxisöversikt kan konstateras att HD framhöll att stadgarna är att betrakta som ett avtal mellan medlemmarna i föreningen samt att stadgarna i en förening ska tolkas med objektiva tolkningsmetoder, i första hand ordalydelsen. När emellertid ordalydelsen inte ger något tydligt svar kan ledning sökas i bland annat systematik, villkorets syfte och ändamål samt avtalsföremålets natur och parternas ställning. Med hänvisning till NJA 2015 s. 741 framhölls även att det bör kunna beaktas att avtalsvillkoret ska fylla en ”förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen”. Efter en tolkningsoperation kom HD fram till att stadgarna skulle tolkas så att med uttrycket golv endast avses ytskiktet av golvet, vilket innebar att det var föreningen som skulle svara för underhåll av golvvärmen. Justitieråden Anders Eka och Eric M. Runesson var skiljaktiga och kom till motsatt slutsats. Oavsett de olika uppfattningarna om tolkningen av stadgarna är det principiellt intressanta att HD än en gång har framhållit stadgarnas kontraktuella natur samt tillämpningen av objektiva tolkningsmetoder.

 

 

143 Se angående HB 18 kap. 9 § bland annat NJA 1992 s. 16, NJA 2000 s. 31 och NJA 2000 s. 137. Se även NJA 2016 s. 900.

3.3 Samfällighetsföreningar
3.3.1 Om avsättning av medel till fond för underhåll Enligt 19 § andra stycket 1 lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (”LFS”) ska en samfällighetsförening avsätta medel till en fond för underhåll och förnyelse av gemensamhetsanläggningen, när denna är av kommunalteknisk natur eller annars av större värde samt inrättad för bland annat småhusfastigheter. Av tredje stycket samma bestämmelse framgår att styrelsen i de föreningar som omfattas av skyldigheten i andra stycket ska upprätta en underhålls- och förnyelseplan. I rättsfallet RH 2012:71 fastställdes att en samfällighetsförening inte kan underlåta att avsätta medel till en fond för förnyelse och underhåll med hänvisning till dels att föreningens stadgar inte innehåller några grunder för fondavsättningen, dels att planer för förnyelse och underhåll saknas. En annan ordning skulle ha inneburit att föreningen inte skulle behöva avsätta fondmedel av det enda skälet att föreningen hade underlåtit att vidta andra lagstadgade krav, vilket hade öppnat upp för kringgåenden.

 

3.3.2 Stämmobeslut i strid mot en samfällighetsförenings ändamål Av 18 § LFS framgår dels att en samfällighetsförening har till ändamål att förvalta den samfällighet för vilken den bildats (första stycket), dels att den inte får bedriva verksamhet som strider mot ändamålet (andra stycket). Vidare följer av 19 § första stycket samma lag att föreningen ska tillgodose samtliga medlemmars gemensamma bästa, samt att enskild medlems bästa får tillgodoses i skälig utsträckning. I rättsfallet NJA
2015 s. 939 prövades frågan i vilken mån ett stämmobeslut i en samfällighetsförening stred mot föreningens ändamål.144 Domen innehåller flera principiellt intressanta uttalanden rörande en samfällighetsförenings bundenhet till ändamålet och angående möjligheten att utveckla en verksamhet som bedrivs av en samfällighetsförening. I det aktuella målet var det fråga om en samfällighetsförening som förvaltade båtbryggor med rätt för medlemmarna att disponera båtplats, parkeringsplats och båtuppläggningsplats. Genom beslut vid en föreningsstämma fick styrelsen i uppdrag att ordna el och belysning till anläggningen. Beslutet klandrades på den grunden att det stred mot föreningens ändamål. Samtliga instanser ansåg att beslutet stred mot ändamålet och upphävde det.
    HD konstaterade att såväl lagtext som förarbeten anger att det ska finnas en direkt koppling mellan verksamheten och ändamålet samt att förarbetena uttrycker en restriktiv syn på verksamhet som går utanför ändamålet. Det framhölls att majoriteten inte ska kunna tvinga andra medlemmar att ta del av (och därmed tvingas bekosta) en verksamhet ”som inte utgör ett naturligt led i förvaltningen” samt att regeln syftar till att skydda minoriteten och skapa förutsebarhet för medlemmarna. Vidare angavs att föreningens uppgift endast är att ”utföra och driva”

 

144 Se härtill även NJA 1989 s. 291 och RH 2008:81.

och inte att vidareutveckla anläggningen samt att en allmän anpassning till utvecklingen, samhällets strävanden eller höjda krav från medlemmarna inte kan tillgodoses genom förvaltningen. Istället får sådana åtgärder ske genom en ny lantmäteriförrättning. Detta innebär enligt HD att uppdatering av befintlig teknisk utrustning kan vara berättigad, men att standardhöjningar omfattande till exempel ny teknisk utrustning typiskt sett faller utanför den verksamhet föreningen får bedriva. Ett undantag från denna huvudregel kan enligt HD göras om ändamålet har blivit inaktuellt och starka samhällsintressen motiverar en mer allsidig bedömning av åtgärderna. Det krävs då enligt HD att situationen klart och påtagligt har förändrats i förhållande till vad som gällde när stadgarna fastställdes. Ifråga om det aktuella fallet konstaterade HD att ändamålet fortfarande var aktuellt, att det inte ingick någon el- eller belysningsanläggning i den befintliga anläggningen och att beslutet därmed innebar installation av en ny anordning som inte fanns sedan tidigare. Detta innebar att beslutet skulle få till följd att föreningen skulle bedriva en verksamhet som inte omfattades av ändamålet. Mark- och miljööverdomstolens domslut fastställdes därmed och beslutet upphävdes. Avgörandet illustrerar tydligt hur centralt ändamålet med en samfällighetsförening är. Kontentan är att en samfällighetsförening är strikt bunden av sitt ändamål och att utrymmet för föreningsstämman eller styrelsen att ändra eller utveckla en verksamhet i en samfällighetsförening är i stort sett obefintligt. Det är således fråga om ett mycket starkt medlemsskydd som har sin grund i krav på förutsebarhet och att ingen medlem ska kunna tvingas att betala för något som inte följer av ändamålet. Avgörandet är högaktuellt med beaktande av önskemålet i vissa samfällighetsföreningar att installera laddstolpar för elbilar.

 

3.3.3 Tillämpning av kausalitetsprincipen och SAS-principen vid klander av stämmobeslut Av 7 kap. 50 § ABL följer att om ett stämmobeslut innehåller ett formellt eller materiellt fel får talan väckas vid domstol om att beslutet ska upphävas eller ändras. Motsvarande bestämmelse finns i 53 § LFS. En utgångspunkt är att formella fel inte påverkar giltigheten av ett stämmobeslut om det är bevisat eller måste antas att det har varit utan betydelse för beslutet, den så kallade kausalitetsprincipen.145 I rättsfallet NJA 2019 s. 587 ”Korsviken” prövades såväl kausalitetsprincipen som SAS-principen.146 Målet rörde en samfällighetsförening, i vilken kallelse

 

145 Se t.ex. Håkan Nial, Om klanderbara och ogiltiga bolagsstämmobeslut, Stockholm 1934, s. 10, Svante Johansson, Bolagsstämma i svenska aktiebolag, Stockholm 2018, s. 224, Hanna Almlöf, Bolagsorganens reglering och dess ändamålsenlighet. En aktiebolagsrättslig studie om ägarledda bolag, Stockholm 2014 s. 3 samt Niklas Arvidsson och Per Samuelsson, Stämmobeslut med formella fel, JT 2019–20 s. 291 ff. 146 Se även NJA 1936 s. 684, NJA 1973 s. 355 och Mark- och miljööverdomstolens dom den 18 maj 2018 i mål F 4865-17.

till en fortsatt bolagsstämma hade skett fyra dagar för sent. De beslut som fattades på stämman klandrades av en medlem. HD konstaterade inledningsvis att formella brister i ett kallelseförfarande kan läkas om samtliga medlemmar ger sitt samtycke. Härefter konstaterades, med hänvisning till förarbeten och doktrin, att det är en allmän associationsrättslig princip att formella fel inte gör ett stämmobeslut ogiltigt om det är ”tydligt att felet inte har inverkat på beslutets innehåll”. Bedömningen av om kausalitet föreligger måste enligt HD ske med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Felets följder såväl för berörda medlemmar som för föreningen ska därvid beaktas. Det framhölls att om ett fel har inneburit ett åsidosättande av grundläggande föreningsrättsliga principer talar det för att kausalitet föreligger. I fråga om kallelsereglerna framhävdes att de är av central betydelse för att medlemmar ska kunna utöva rätten till inflytande samt att formella fel som riskerar att medföra att medlemmar inte kan tillvarata sina rättigheter på bolagsstämma är allvarliga. Det förhållandet att en medlem genom sin närvaro på föreningsstämma kan framföra synpunkter och därigenom påverka stämmobeslut talar enligt HD för att brister i kallelseförfarandet som har medfört att en medlem inte har deltagit på stämman har inverkat på innehållet i fattade beslut, även om omständigheterna i det enskilda fallet kan tala för en annan bedömning.147 I det aktuella fallet ansågs en kallelse som skett fyra dagar för sent utgöra ett allvarligt fel i kallelseförfarandet. Trots att ansvarsfrihet hade beviljats med tolv röster mot två ansågs att omständigheterna sammantaget, främst att det var fråga om en allvarlig kallelsebrist och flera medlemmar inte deltog samt då revisorn hade avstyrkt ansvarsfrihet, inte vara sådana ”att det kan anses tydligt att felet inte har inverkat på beslutets innehåll”. Samma bedömning gjordes avseende övriga beslut som fattats genom acklamation. Det konstaterades avslutningsvis att kärandena hade rätt att klandra besluten oavsett att de hade varit närvarande på stämman när besluten fattades. Det klandrade beslutet upphävdes därför.
    Som noteras av Arvidsson och Samuelsson148 ”omformulerades” kausalitetsprincipen av HD i målet. Den tillämpades så att det måste vara ”tydligt” att det formella felet inte orsakat beslutets innehåll. Är detta villkor inte uppfyllt är beslutet ogiltigt. En slags presumtion för kausalitet tillämpades således. Detta är en stor förändring jämfört med tidigare tillämpning av principen enligt vilken beslutet ansågs giltigt om det visas eller måste antas att felet har varit utan betydelse för beslutet. Bakgrunden till den ändrade tillämpningen av regeln är att det i målet var fråga om ett åsidosättande av ”grundläggande föreningsrättsliga principer” (väsentliga brister i kallelseförfarandet). Det framhölls som

 

147 Jfr NJA 1973 s. 355. 148 Niklas Arvidsson och Per Samuelsson, Stämmobeslut med formella fel, JT 2019– 20 s. 291 ff. För egen del är jag tveksam till författarnas analys och tolkning av domen. Tvärtemot vad författarna anför motiverade HD sitt ställningstagande och det synes inte röra sig om en generell omformulering av kausalitetsprincipen.

framgår ovan att en medlem genom att närvara på stämman kan framföra synpunkter och på så sätt påverka ett stämmobeslut, vilket talade för att brister i kallelseförfarandet som har medfört att en medlem inte har deltagit på stämman har inverkat på innehållet i fattade beslut och detta även om omständigheterna i det enskilda fallet kunde tala för en annan bedömning. Mot bakgrund av dessa uttalanden bör tillämpningen av kausalitetsprincipen på det sätt som framgår av målet rimligen vara begränsad till främst de fall då ett fel har inneburit just ett ”åsidosättande av grundläggande föreningsrättsliga principer”. I övriga fall bör utgångspunkten rimligen vara att principen ska tillämpas enligt tidigare gällande praxis.149

4 Ideella föreningar
4.1 Klander av stämmobeslut
4.1.1 Betydelsen av längre tids passivitet Av allmänna rättsprinciper följer att en medlem i en ideell förening genom klandertalan har rätt till rättslig prövning av frågan om ett beslut av föreningsstämman har fattats i behörig ordning.150 Det finns dock inte någon lagstadgad tidsfrist för klandertalan och någon sådan frist har inte heller befästs i praxis. I rättsfallet RH 2012:33 prövades frågan om en längre tids passivitet (över sex år) hade inneburit att en medlems rätt att klandra beslut som fattats på en ideell förenings årsmöte hade gått förlorad. Hovrätten redogjorde kort för reglerna om klander i aktiebolagslagen och föreningslagen och konstaterade med hänvisning till doktrinuttalanden att den tremånadersfrist som gäller för de associationsformerna inte kan tillämpas analogt på beslut i ideella föreningar. Domstolen noterade vidare att det av doktrinen framgår att det i fråga om sådana beslut i aktiebolag och ekonomiska föreningar som utgör så kallade nulliteter (se för aktiebolag 7 kap. 51 § andra stycket ABL) har ansetts att en längre tids passivitet medför att rätten att väcka talan mot beslutet går förlorad. Härefter konstaterades att även i ideella föreningar bör gälla att en längre tids passivitet medför att möjligheten att klandra beslutet förloras. I målet hade klandertalan väckts efter så långt tid som sex år från beslutet. Enligt hovrätten medförde en passivitet under så lång tid att rätten att väcka talan hade gått förlorad. Sannolikt gäller att en betydligt kortare tid än sex år kan medföra passivitetsverkan ifråga om nulliteter i aktiebolag och ekonomiska föreningar och ogiltiga stämmobeslut i ideella föreningar.151 En annan fråga som prövades kort av hovrätten var huruvida hela årsmötet skulle kunna ogiltigförklaras på grund av att kallelse inte hade gått ut till alla medlemmar, vilket hade yrkats i målet. Hovrätten konstaterade

 

149 Jfr dock Niklas Arvidsson och Per Samuelsson (ovanstående not) som tolkar domen på ett mer långtgående sätt. 150 Se NJA 1987 s. 394. 151 Jfr dock Nerep m.fl., Aktiebolagslag (2005:551) 7 kap. 51 §, punkten 2.10, Lexino 2019-07-01 (JUNO).

att ett helt årsmöte inte kan ogiltigförklaras, utan tolkade talan så att det avsåg ogiltigförklaring av varje enskilt beslut.

 

5 Stiftelser
5.1 Entledigande av styrelseledamot på grund av misskötsamhet
Av 9 kap. 6 § stiftelselagen (1994:1220) följer att styrelseledamot som missköter sitt uppdrag kan entledigas av allmän domstol. Ansökan kan enligt 5 kap. 4 § första stycket 5 stiftelselagen ske av bland andra tillsynsmyndigheten, det vill säga Länsstyrelsen. I NJA 2019 s. 335 ”Snöklockan” prövades fråga om entledigande av styrelseledamöter i en stiftelse på grund av misskötsamhet. I det aktuella fallet, som initierades av Länsstyrelsen, bestod misskötsamheten enligt Länsstyrelsen i att styrelseledamöterna hade handlagt frågor i strid med jävsbestämmelserna i 2 kap. 14 § stiftelselagen och sin allmänna omsorgs-, vård- och lojalitetsplikt genom att tillgodose sina egna och närståendes intressen på så sätt att de hade (i) försett sig själva och närstående med hyreskontrakt i stiftelsens fastighet, (ii) överlåtit stiftelsens fastighet till en bostadsrättsförening och hade i dessa transaktioner kontrollerat samtliga led (iii) hade tillsammans med närstående på grund av upplåtna hyresavtal kunnat köpa knappt 40 procent av bostadsrättsföreningens lägenheter och (iv) haft ett väsentligt intresse i transaktionerna, vilka kunde ha stridit mot stiftelsens intresse. Styrelseledamöterna hade även enligt Länsstyrelsen i strid med bestämmelsen i 2 kap. 6 § stiftelselagen lånat ut en miljon kronor till bostadsrättsföreningen, där de genom majoritet i styrelsen hade ett bestämmande inflytande. Såväl tingsrätten som hovrätten ansåg att styrelseledamöterna hade misskött sina uppdrag och att det förelåg grund för entledigande. HD instämde i underrätternas bedömning och framhöll särskilt följande. Ifråga om tillsynsmyndighetens befogenheter vid entledigande konstaterade HD att regleringen syftar till att säkerställa stiftelsens möjligheter att verka för sitt ändamål med beaktande av att stiftelsen saknar medlemmar. Det noterades vidare att regleringen är av vikt inte minst för att upprätthålla tilltron till stiftelseinstitutet och därmed för viljan att bilda nya stiftelser. Vad gäller misskötsamhetens art framhölls att den måste vara på något sätt kvalificerad och röra exempelvis brottsliga ageranden, överträdelse av centrala regler såsom till exempel jävsreglerna eller befogenhetsreglerna, eller långvariga åsidosättanden. En allsidig bedömning måste göras även med beaktande av styrelseledamotens uppgifter och graden av culpa samt storleken av eventuell skada. Ledamoten ska ”på objektiva grunder har visat sig vara olämplig för uppdraget”. Det konstaterades vidare att en intressekonflikt föreligger om en stiftelse ingår avtal genom en styrelseledamot som har en ekonomisk intressegemenskap med motparten och att det gäller även om avtalet gynnar bägge parterna, det vill säga skada behöver inte påvisas. Däremot krävs det enligt HD att styrelseledamotens eget intresse är väsentligt på ett sådant sätt att det är ägnat att påverka styrelseledamotens agerande.

Vad avser bedömningen i det specifika fallet framhöll HD att styrelseledamöterna hade åsidosatt jävsreglerna (det vill säga centrala bestämmelser), att de hade haft ett väsentligt intresse som var ägnat att påverka avtalets innehåll, att frågan hade stor betydelse för stiftelsen och kunde orsaka stiftelsen skada samt att styrelsen kunde ha vidtagit den enkla åtgärden att ansöka om att tillsynsmyndigheten utsåg en god man som kunde företräda stiftelsen. Mot bakgrund härav ansåg HD att styrelseledamöterna hade misskött sina uppdrag på ett sådant sätt att de skulle entledigas, varför överklagandet avslogs. Avgörandet är intressant då vissa riktlinjer dras upp rörande tillämpning av jävsreglerna och bestämmelsen om entledigande på grund av misskötsamhet. För egen del beklagar jag dock att HD inte tog tillfället i akt att behandla innebörden av styrelseledamöternas lojalitetsplikt, vilket domstolen hade kunnat göra med tanke på talans utformning. I likhet med styrelseledamöter i aktiebolag har styrelseledamöter i en stiftelse en omfattande lojalitetsplikt till följd av den förtroendefulla ställningen. Mot bakgrund av att stiftelsen saknar en huvudman, det vill säga medlemmar, som löpande utövar kontroll över ledningen finns det anledning att se särskilt strängt på pliktbrott för styrelseledamöter i en stiftelse. Detta är av vikt inte enbart för att skydda befintliga stiftelsebildningar, utan även för att främja donationsviljan framdeles. Ett klargörande prejudikat i frågan om lojalitetsplikten för styrelseledamöter i en stiftelse vore därför önskvärt.

 

6 Övrigt
6.1 Bulvanförhållanden
Av 8 kap. 12 § ABL följer att till styrelseledamot får inte utan godtagbara skäl utses någon som inte avser att ta del i förvaltningen och organisationen i bolaget. Bestämmelsen är straffsanktionerad enligt 30 kap. 1 § tredje stycket ABL. I RH 2015:66 dömdes en person, förutom till näringsförbud, till villkorlig dom jämte samhällstjänst med stöd av dessa bestämmelser. Den dömde hade systematiskt förvärvat skuldsatta bolag och åtagit sig uppdrag som styrelseledamot i bolagen med syftet att dölja vem som utövade den faktiska ledningen över bolagen. Straffvärdet ansågs motsvara fyra månaders fängelse.

 

6.2 Fråga om allmän förmånsrätt omfattar bolagsrevisorns arvode
I 10 a § förmånsrättslagen (1970:979) stadgas att allmän förmånsrätt följer med fordran på ersättning för uppdrag att fullgöra sådan revision som är föreskriven i lag eller annan författning och för uppdrag som avser upprättande av räkenskapsmaterial till fullgörande av bokföringsskyldighet som är föreskriven i sådan ordning. En förutsättning är dock enligt samma bestämmelse att kravet avser arbete som har utförts de senaste sex månaderna innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. I rättsfallet NJA 2011 s. 621 uppkom fråga om allmän förmånsrätt enligt 10 a § förmånsrättslagen omfattar en revisors arvode för gransk-

ning av en kontrollbalansräkning.152 Tingsrätten besvarade till skillnad från hovrätten frågan nekande.
    HD konstaterade i målet att det inte av bestämmelsen framgår att den är avgränsad till att avse den revision som sker enligt 9 kap. ABL. Mot bakgrund härav samt med hänvisning till vissa förarbetsuttalanden om revisorns tvingande arbetsuppgifter153 fastställde HD att bestämmelsen i 10 a § förmånsrättslagen måste anses omfatta ”sådana författningsreglerade åtgärder som kan utföras av endast bolagets revisor och som denne på grund av sin ställning är skyldig att utföra”. Då granskning av kontrollbalansräkning uppfyller dessa krav (i de bolag som har revisor, se 1 kap. 12 b § ABL), konstaterades att granskning av kontrollbalansräkning utgör en sådan åtgärd som omfattas av 10 a § förmånsrättslagen, varför revisionsbolaget i målet tillerkändes förmånsrätt. Konkursbolagets överklagande avslogs därför.

 

6.3 Näringsförbud för faktisk ledare i ideell förening
I NJA 2012 s. 764 hade en person i egenskap av såväl formell som faktisk ledare för en ideell förening gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott. Utöver straffpåföljden yrkade åklagaren att personen skulle åläggas näringsförbud med stöd av 4 § andra stycket lagen (1986:436) om näringsförbud. HD hade således att ta ställning till huruvida en sådan ledare för en ideell förening överhuvudtaget kan åläggas näringsförbud enligt det aktuella lagrummet. Det ska noteras att en ny lag om näringsförbud (2014:836) har trätt i kraft sedan tiden för avgörandet och att rättsläget inte är detsamma enligt nu gällande lag. Lagtextens systematik har ändrats och även av förarbetena framgår att näringsförbud numera kan åläggas även faktisk företrädare för en ideell förening. Rättsfallet är dock alltjämt av visst intresse, då en tillämpning av legalitetsprincipen diskuteras och då vissa klargörande uttalanden görs angående lagtolkning i sådana fall då legalitetsprincipen är tillämplig.154 HD anförde sålunda att trots att näringsförbud inte utgör ett straff i egentlig mening, måste bedömningen utgå från den straffrättsliga legalitetsprincipen och därtill påkallade försiktighetshänsyn, eftersom näringsförbud utgör en långtgående inskränkning i en persons rätt att försörja sig. Det konstaterades att legalitetsprincipen innebär ett analogiförbud och att tolkning av lag i övrigt måste ske med försiktighet. Med hänvisning till NJA 1994 s. 480 konstaterades att försiktighetskravet bör tolkas så att ”ett val av det tolkningsalternativ som är mest oförmånligt för den enskilde förutsätter att detta vid en naturlig läsning av lagtexten framstår som klart mer närliggande än den andra tolkningsmöjligheten.” I målet ansågs den mest näraliggande tolkningen, som också var den mest förmånliga för den enskilde, vara att ideell förening

 

152 Rättsfallet har kommenterats av Bertil Oppenheimer, Revisors granskning av kontrollbalansräkning, JT 2011–12 nr 3. s. 743 ff. 153 Se prop. 1986/87:90 s. 174 f. 154 Se angående legalitetsprincipen även NJA 2021 s. 388 ”Utbetalningen till majoritetsägaren”.

inte omfattades av lagstadgandet. Näringsförbud för den faktiska ledaren i den ideella föreningen kunde därmed inte meddelas. Justitieråden Göran Lambertz och Kerstin Calissendorff var skiljaktiga.