Taleändring efter utslag eller tredskodom

 

 

Av docent MARTIN SUNNQVIST1

Ett praktiskt problem som kan uppstå är att en kärande vill lägga till ett yrkande på väsentligen samma grund som ett tidigare framställt yrkande efter det att ett utslag i mål om betalningsföreläggande eller en tredskodom i tvistemål meddelats mot svaranden och denne begärt återvinning. Då gäller i vissa avseenden reglerna för överrättsprocess, men i andra avseenden utgör målet en (fortsatt) tingsrättsprocess. I artikeln diskuteras reglerna för denna typ av taleändringar, och det konstateras att de lösningar som valts i rättspraxis inte är alldeles entydiga och leder till en del följdproblem. En annan fråga som tas upp är om det är möjligt för en sökande i mål om betalningsföreläggande att göra taleändringar vid överklagande av ett utslag, något som det kan finnas behov av t.ex. om det på grund av en omständighet som inträffat efter utslaget finns anledning att höja ett yrkat belopp.

 

 


1 Inledning
En talan om att någon ska betala ett belopp kan antingen föras som ett tvistemål med början i tingsrätt och inleds då genom att borgenären, processuellt sett käranden, ansöker om stämning mot gäldenären, svaranden.2 Talan kan också föras vid Kronofogdemyndigheten genom en ansökan om betalningsföreläggande, varvid borgenären, då kallad sökanden, för talan mot gäldenären, som i detta sammanhang liksom i tingsrättsprocessen kallas svaranden.3 Från processen hos Kronofogdemyndigheten, den summariska processen, finns övergångar till tingsrättsprocessen. Detta hänger samman med att Kronofogdemyndigheten inte ska avgöra tvister. När ett betalningskrav visar sig vara tvistigt, dvs. när kravet bestrids, kan sökanden begära att målet helt eller i den bestridda delen lämnas över till tingsrätt.4 Om så sker, betraktas de av sökanden ingivna hand-

 

1 Jur.dr, docent och universitetslektor i rättshistoria vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet; undervisar i rättshistoria och civilprocessrätt. F.d. rådman i Malmö tingsrätt. Tack till universitetslektor Lotta Maunsbach samt doktoranderna Alexander Hardenberger och Kristian Gustafsson som har gett mig värdefulla synpunkter på tidigare versioner av denna text. 2 Här bortses från negativ fastställelsetalan, där en kärande som inte anser sig vara gäldenär i förhållande till svaranden väcker talan mot denne och vill få fastställt att någon betalningsskyldighet inte föreligger. 3 De kursiverade begreppen kanske är självklara för de flesta läsare men nämns här för att underlätta den fortsatta läsningen. 4 33 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

24 Martin Sunnqvist SvJT 2022 lingarna som stämningsansökan, och talan anses väckt när ansökan om betalningsföreläggande kom in till Kronofogdemyndigheten.5 Om ett utslag har meddelats i den summariska processen, kan svaranden begära återvinning. Även i den situationen ska målet lämnas över till tingsrätt.6 Det processuella läget är då jämförbart med fallet då en tredskodom meddelats mot svaranden i tingsrättsprocessen.7 Genom en tredskodom förlorar normalt den part målet som försummat att avge svaromål eller inställa sig vid en förhandling.8 Oavsett om tingsrätten har meddelat en tredskodom som sedan återvunnits, eller om Kronofogdemyndigheten har meddelat ett utslag som sedan återvunnits, har ännu ingen egentlig sakprövning gjorts av målet. När prövningen återupptas efter återvinning ska delvis reglerna för tingsrättsprocessen, delvis reglerna för hovrättsprocessen, tillämpas. Detta hänger samman med att återvinning är ett rättsmedel, och att den som begärt återvinning inte ska riskera att hamna i ett sämre läge än enligt utslaget eller tredskodomen. Här uppkommer ett antal processuella frågor om vilka taleändringar käranden kan göra i denna situation, frågor som inte har fått ett alldeles entydigt svar i rättspraxis och i litteraturen men som ska diskuteras närmare i denna artikel.
    Det finns inte enbart en koppling mellan den summariska processen och tingsrättsprocessen på så sätt att käranden kan vilja göra taleändringar efter det att svaranden har begärt återvinning. Den som har ansökt om betalningsföreläggande kan vilja göra en taleändring efter det att utslag meddelats men innan detta vunnit laga kraft och fått rättskraft.9 En fråga som därför också ska tas upp är om och i vilken utsträckning en sökande som fått bifall till sin ansökan kan överklaga till tingsrätt10 och där ändra sin talan. Allra först ska förbudet mot taleändringar och dess undantag presenteras. Därefter kommer jag att ta upp fallet då käranden vill ändra sin talan efter det att utslag eller tredskodom meddelats och svaranden begärt återvinning. Efter det kommer jag att ta upp fallet då sökanden vill ändra sin talan i samband med att samma part överklagar ett utslag.
    Syftet med artikeln är att belysa de principiella ställningstaganden som ligger till grund för de bedömningar som gjorts i litteraturen och i rättspraxis samt att ifrågasätta om praxis borde ändras i något avseende. Detta sistnämnda ifrågasättande avser huruvida det borde finnas mer generösa möjligheter att lägga till ytterligare yrkanden på väsentligen samma grund i tingsrättsprocessen även efter tredskodom

 

5 60 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning. 6 52–54 §§ lagen om betalningsföreläggande och handräckning. 7 60 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning. 8 44 kap. rättegångsbalken. 9 Se till rättskraften 64 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning. 10 Se till överklagandemöjligheten 55 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning.

SvJT 2022 Taleändring efter utslag… 25 eller utslag. Detta bygger på att tanken att det ska anses som om processen förs i högre rätt efter utslag eller tredskodom kan ifrågasättas, samtidigt som det finns goda skäl för att möjligheterna till taleändringar är begränsade när processen verkligen förs i högre rätt.

 

2 ”Väckt talan får inte ändras” — huvudregel med åtskilliga undantag
Enligt 13 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken får väckt talan inte ändras. Denna huvudregel är dock försedd med åtskilliga undantag. Enligt styckets första punkt får käranden på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, om vilken talan väckts. Detta är tillåtet även i högre rätt. Den ursprungliga tanken var att ersättningsprestationer skulle omfattas av denna punkt.11 Om t.ex. tvisten rörde ett bestämt föremål som i högre rätt visade sig ha försvunnit eller förstörts, kunde anspråket på utfående av detta föremål bytas ut mot ett anspråk på ersättning i pengar.
    Den andra punkten i samma stycke avser fallet då käranden lägger till en fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken, och enligt den tredje punkten kan käranden bl.a. lägga till ett nytt yrkande på väsentligen samma grund. Detta kan endast göras under tingsrättsprocessen, dock krävs att yrkandet kan prövas utan olägenhet om det läggs till sedan huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till avgörande. I dessa delar har käranden en valmöjlighet — det är fråga om yrkanden som skulle kunna tas upp i ett senare separat mål, men som också genom taleändringsregeln kan tas in i ett redan pågående mål.
    Som en tänkt fjärde punkt i 13 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken skulle kunna läggas till den utvidgning som i rättspraxis skett med utgångspunkt i den första punkten. I NJA 1971 s. 317 tillät Högsta domstolen en taleändring som gick ut på att käranden justerade upp yrkat prisavdrag för ett fel i en badrumsrenovering. Käranden hade först — om man renodlar fallet — krävt prisavdrag med 150 kr avseende åtgärdandet av bubblor i en plastmatta som monterats på badrummets väggar. Under processens gång uppstod nya bubblor, och käranden justerade upp prisavdraget till 1 250 kr. Detta tillät Högsta domstolen enligt 13 kap. 3 § första stycket 1, eftersom ändringen grundade sig på en omständighet, som först under rättegången blivit känd för käranden. Det nya yrkandet fick anses utgöra ”annan fullgörelse”, även om det var fråga om en ”höjning av det i stämningsansökningen i denna del angivna beloppet”. Av avgörande betydelse måste ha varit att det på rättsfaktumnivå var fråga om ett och samma fel, och att detta fel kunde värderas till ett högre belopp. Det kostade mer att åtgärda felet, när det visade sig vara mera omfattande än som först antagits. Det förefaller nämligen som om käranden först hade utgått

 

11 SOU 1938:44 s. 184, NJA II 1943 s. 164, Natanael Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, Stockholm: Norstedts, 1949, s. 135.

26 Martin Sunnqvist SvJT 2022 från att felet kunde och behövde avhjälpas enbart beträffande den bubbla som hade uppstått. Sedan visade de ytterligare bubblor som uppkom, att den första bubblan bara var en del av, eller ett symptom på, ett mer grundläggande fel vid monteringen av mattan, varför hela mattan behövde bytas ut.12 Detta kan beskrivas som att ”det under processen framkommit att skadan varit större än vad som ursprungligen varit känt”.13 Det som gör fallet svårtolkat är att Högsta domstolen också fäste vikt vid att det nya yrkandet stödde ”sig på väsentligen samma grund som det ursprungliga”, något som skulle kunna antyda att det fanns skillnader på rättsfaktumnivå, dvs. att grunden hade förändrats på något sätt, och att mellanskillnaden mellan det gamla och det nya yrkandet hade kunnat prövas i ett separat mål.
    Fallet med plastmattan i badrummet skiljer sig från fall då det är fråga om anspråk uppdelade på olika poster, som t.ex. en skadegörande handling som leder till såväl sveda och värk som lyte och men, eller ett hyresavtal där olika månadshyror förfaller till betalning.14 Den nu diskuterade utvidgningen av 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken beskrivs visserligen i NJA 2016 s. 737 som ”extensiv och analog”, men det sägs också att utvidgningen har skett pga. ”[i]ntresset att undvika rättsförluster”.15 Detta ger stöd åt tolkningen att det på rättsfaktumnivå var fråga om ett och samma fel som värderades högre, något som innebär att det tillkommande beloppet inte hade kunnat prövas i en separat tvist. En yttre gräns för en möjlig rättsutveckling med utgångspunkt i NJA 1971 s. 317 skulle därmed kunna vara att det som ändringen avser inte kan läggas till grund för en separat talan.16 Ett annat skäl för en snäv tillämpning av undantaget är instansordningens princip och den allmänna önskan om att frågor inte ska prövas i hovrätt som första instans. När det gäller 13 kap. 3 § första stycket 1 finns anledning att fundera på hur rätten att göra en taleändring går ihop med kravet på prövningstillstånd i hovrätt. Om det finns en dom där svaranden förpliktats att lämna ut ett föremål, och det visar sig efter domen att föremålet inte finns i behåll, kan käranden trots fullt bifall till den vid tingsrätten förda talan överklaga domen och göra en taleändring för att få ut en ersättningsprestation. Detta torde utgöra ett skäl för hovrätten att bevilja prövningstillstånd. Även om det slut som tingsrätten kommit till inte skulle anses oriktigt utifrån de processuella förutsättningarna i den instansen, kan riktigheten av detta slut betvivlas

 

12 Jfr NJA 1984 s. 733, där det var fråga om olika fel i isoleringen i en byggnad, fel som hade uppkommit vid olika tidpunkter och på olika sätt. En dom beträffande ett fel hindrar då inte en ny talan om ett annat. 13 NJA 2019 s. 600 p. 11. 14 Karl Olivecrona, Rätt och dom, Stockholm: Norstedts, 1960, s. 292–293. Se också NJA 2021 s. 193. 15 NJA 2016 s. 737 p. 11 och 2019 s. 600 p. 10. Se även NJA 1974 s. 604, 1981 s. 1201, 1984 s. 807 och 1985 s. 618. 16 Jfr Roberth Nordh, ”Är det sak samma om saken är densamma eller inte?” i SvJT 2002 s. 12 på s. 21–23.

SvJT 2022 Taleändring efter utslag… 27 utifrån de nya förutsättningarna. Om tingsrättsdomen vunnit laga kraft, och frågan om ersättningsprestation uppkommer därefter, utgör det nya rättsfaktum som ger upphov till kravet på ersättningsprestation factum superveniens och kan läggas till grund för en ny talan.
Tillåtligheten i att lägga facta supervenientia till grund för en ny talan utgör ett undantag till att vad som avgjorts i det tidigare målet är res judicata. Det är därför konsekvent att kräva att ett factum superveniens inträffat efter det att den tidigare domen vunnit laga kraft. Om faktumet inträffat efter en dom men innan den vunnit laga kraft och fått rättskraft talar konsekvensen och även processekonomiska skäl för att faktumet bör tas upp i den redan pågående rättegången hellre än i en ny.17 I 13 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken finns en definition som säger att det inte anses vara en taleändring om käranden inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar en ny omständighet till stöd för sin talan. Detta kan uppfattas som en fiktion, eftersom det uppenbart är fråga om en ändring, men i rättskraftshänseende anses det som om ändringen inte hade gjorts.18 Även det som omfattas av inskränkningen, eller de omständigheter som hade kunnat läggas till som grund för talan, inkluderas i den negativa rättskraftens krets. Bestämmelsen i 13 kap. 3 § rättegångsbalken har ett nära samband med 17 kap. 11 § samma balk, och enligt huvudregeln ska den krets inom vilken justeringar kan göras sammanfalla med den krets som omfattas av den negativa rättskraften. Inte bara en lagakraftvunnen tvistemålsdom får rättskraft, utan detsamma gäller enligt 64 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning även ett lagakraftvunnet utslag i mål om betalningsföreläggande.
    Det som hade kunnat yrkas eller läggas till grund inom ramen för en tidigare talan kan inte tas upp i ett nytt mål. Nya yrkanden på väsentligen samma grund (13 kap. 3 § första stycket 3 rättegångsbalken) och fordringar som åberopas till kvittning (17 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken) finns i ett slags gråzon eller gränsland — de kan tas upp både i ett redan pågående mål och i ett nytt mål.19 När det

 

17 Beträffande frågan var gränsen går för att ett mål är avslutat i factum superveniens-hänseende finns olika uppfattningar i doktrinen. Ekelöf ansåg tidpunkten för målets överlämnande till dom vara avgörande, dvs. när huvudförhandlingen avslutas, se Per-Olof Ekelöf m.fl., Rättegång, tredje häftet, 8 uppl., Stockholm: Norstedts juridik, 2018 s. 167. Per Henrik Lindblom har — på goda grunder, enligt min uppfattning — ansett att det är laga kraft–tidpunkten som är avgörande, se Per Henrik Lindblom, Miljöprocess del II, Uppsala: Iustus, 2002, s. 575–579 och 620–624. Jfr angående rätt till prövningstillstånd på processuella grunder NJA 2012 s. 179. 18 Olivecrona 1960 s. 295. 19 Beträffande nya yrkanden som är alternativa och ekonomiskt likvärdiga i förhållande till de tidigare, se nedan vid not 43. Beträffande fordringar som åberopas till kvittning förutsätter detta att det är fråga om motfordringar i processuell mening och inte invändningar mot betalningsskyldighet som sådan (krav på prisavdrag eller ersättning för avhjälpandekostnad), se Högsta domstolens beslut den 8 juni 2021 i mål Ö 2576-20 (”Renoveringen i Västervik”).

28 Martin Sunnqvist SvJT 2022 gäller yrkanden i olika poster, t.ex. månatligen förfallande hyror,20 hindrar den negativa rättskraften inte att nästa post tas upp i ett annat mål, samtidigt som 13 kap. 3 § första stycket 3 inte hindrar att nästa post tas upp i ett redan pågående mål.
    Enligt 10–11 §§ lagen om betalningsföreläggande och handräckning ska sökanden ange sitt yrkande, bestämt till belopp, och grunden för det. Någon särskild regel om rätten att göra taleändringar finns inte. I några hovrättsavgöranden har antagits att sökanden har en möjlighet att göra taleändringar, som t.ex. att lägga till nya yrkanden på väsentligen samma grund, fram till dess att ett föreläggande för svaranden att svara på ansökan utfärdas.21 Det råder emellertid inte enighet om att detta är det korrekta synsättet. Ett annat sätt att se på saken är att 13 kap. 3 § rättegångsbalken ska tillämpas även i den summariska processen.22

3 Ändring av yrkande efter utslag eller tredskodom, sedan svaranden begärt återvinning
Exempel 1: En hyresgäst betalar inte sin hyra. Hyresvärden ansöker om stämning och yrkar att hyresgästen ska förpliktas att betala förfallna hyror. Vid muntlig förberedelse inställer sig inte hyresgästen, och tredskodom meddelas. Hyresgästen begär återvinning, och målet tas upp på nytt. Vid ny muntlig förberedelse lägger hyresvärden till en månadshyra, som nu har förfallit. Får hyresvärden göra denna taleändring? Blir det någon skillnad om det inte var en tredskodom som meddelades i det första skedet utan ett utslag i mål om betalningsföreläggande, ett mål som sedan överlämnats till tingsrätt? Efter återvinning av tredskodom ska handläggningen av målet enligt 44 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken fortsätta där den slutade när frågan om tredskodom togs upp. Detta gäller enligt 60 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning också när det är fråga om återvinning av Kronofogdemyndighetens utslag; utslaget ska då anses som en tredskodom. Att handläggningen ska fortsätta där den slutade skulle kunna uppfattas som att allt som var möjligt före tredskodomen fortfarande är möjligt.23 I linje med detta ligger att anspråk på ersättning för rättegångskostnad enligt NJA 1983 s. 167 kan framställas efter tredskodomen avseende åtgärder före tredskodomen. Detta skulle inte vara möjligt om man vid tolkningen av 18 kap. 14 § rättegångsbalken tog fasta på att återvinning är ett rättsmedel. Även förenklad delgivning som har inletts före tredskodomen

 

20 Se ovan vid fotnot 14. 21 SvJT 1974 ref. s. 26, RH 1985:66, Bertil Häggman m.fl., kommentar till 21 § betalningsföreläggandelagen, JUNO version 8, 2006. 22 Lars Welamson, ”Svensk rättspraxis. Civil- och straffprocessrätt 1973–1979” i SvJT 1982 s. 81 på s. 188. 23 Med det uttryckliga undantag som finns i 44 kap. 7 b § andra stycket 2 rättegångsbalken, nämligen visst fall av tredskodom vid skriftligt fordringsbevis.

SvJT 2022 Taleändring efter utslag… 29 kan enligt NJA 1995 s. 601 fortsätta i det nya målet utan att information om förenklad delgivning delges på nytt.
    Återvinning är dock ett rättsmedel, och det har Högsta domstolen i några fall tagit fasta på. I analogi med 13 kap. 3 § första stycket 3 och andra stycket rättegångsbalken har Högsta domstolen då ansett att det inte varit möjligt att efter ett utslag eller en tredskodom framställa ett nytt yrkande på väsentligen samma grund. I NJA 1982 s. 95, som rörde återvinning i mål om betalningsföreläggande, förde Högsta domstolen följande resonemang.

 

Av [13 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken] framgår att [ett yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som tidigare väckt talan] inte får väckas i högre rätt. Partsställningen är visserligen densamma i återvinningsmålet som i målet om betalningsföreläggande och det är inte fråga om prövning i högre rätt. Emellertid är att märka att återvinning är ett rättsmedel. Beviset att utmätning får äga rum står fast till dess att dom meddelas i återvinningsmålet. Detta upptages på gäldenärens initiativ efter ansökan om återvinning för att få frågan om betalningsskyldighet för den fordran som avsågs med betalningsföreläggandet prövad i ordinär process. Enligt principen om förbud mot reformatio in pejus måste härav anses följa att gäldenären genom att söka återvinning inte skall behöva löpa risken av att denna åtgärd utnyttjas av borgenären för framställande av nya yrkanden. Bl a denna risk har, när fråga är om de devolutiva rättsmedlen, beaktats genom förbudet i 13 kap 3 § 2 st RB mot väckande av nytt yrkande i högre rätt, även om det stöder sig på väsentligen samma grund.

 

Ett nytt yrkande av denna typ ska avvisas. Tankegången är alltså att hyresgästens utnyttjande av rätten till återvinning inte ska innebära att denne riskerar att försättas i ett sämre läge än tidigare i processen. Situationen att hyresgästen överklagar en dom till hovrätten och begär återvinning i tingsrätt har jämställts, och avgörandet kan grundas på principen om förbud mot reformatio in pejus.
Två justitieråd var skiljaktiga på så sätt att de ansåg att taleändringen var tillåten men att svaranden inte hade fått skäligt rådrum för att ingå i svaromål. Majoritetens bedömning utifrån 13 kap. 3 § första stycket 3 och andra stycket rättegångsbalken bekräftades emellertid i NJA 1989 s. 47. Att samma synsätt inte bara gäller återvinning av Kronofogdemyndighetens utslag utan också av tingsrätts tredskodomar bekräftades slutligen av NJA 1992 s. 55.
    Det skäl som Högsta domstolen angav för sin ståndpunkt är principen om reformatio in pejus, att den som själv överklagar inte ska riskera att komma i en försämrad position utan att även motparten överklagat. I NJA 1991 s. 453 hade sökanden i ett handräckningsärende begärt återvinning och då lagt till ett fastställelseyrkande. Det tilläts, eftersom förbudet mot reformatio in pejus inte aktualiserades när det var sökanden som klagade. Ett ytterligare skäl, utöver förbudet mot reformatio in pejus, för att inte tillåta en taleändring efter ett utslag eller en tredskodom är att svaranden, som är den som har begärt åter-

30 Martin Sunnqvist SvJT 2022 vinning, inte skulle ha något rättsmedel att ta till mot en ny tredskodom som inkluderar den ändring som gjorts. Varken återvinning eller överklagande skulle vara möjligt.24 Icke desto mindre har de ovan nämnda avgörandena kritiserats. I kommentaren till rättegångsbalken sägs att en svarande, som kanske vet att ett nytt yrkande är att förvänta, skulle kunna försätta sig i ett bättre läge i processen genom att vägra följa ett föreläggande av rätten och tvinga fram en tredskodom som leder till att käranden måste väcka en ny talan om det tillkommande anspråket. Ett tillåtande av ett nytt yrkande efter en tredskodom medför inte heller någon sådan olämplig förskjutning till överrätt som ska hindras genom bestämmelsen, eftersom yrkandet prövas i tingsrättsprocessen.25 Kritiken mot avgörandena är särskilt relevant beträffande löpande förpliktelser som hyror, där det snarare är regel än undantag att ytterligare sådana förfaller under processens gång. Yrkanden om sådana förpliktelser skulle med ett annat synsätt än det som valts i praxis kunna läggas till efter utslag eller tredskodom, även om de inte skulle kunna bifallas om inte svaranden fått del av dem. Eftersom 13 kap. 1 § tillåter fullgörelsetalan avseende förpliktelser som förfaller innan dess att målet avgörs, är det också fullt möjligt för käranden att ta in dessa i framtiden förfallande poster i det ursprungliga yrkandet, t.ex. med formuleringen ”och därutöver, till dess att målet avgörs, med X kr per månad med förfallodag den sista dagen i månaden före”. Detta är emellertid enbart möjligt om målet inleds genom ansökan om stämning, inte om det inleds med ansökan om betalningsföreläggande, för då får yrkandet bara omfatta förpliktelser som redan förfallit till betalning.26 Detta ger en hyresvärd ett incitament att ansöka om stämning i stället för betalningsföreläggande, något som egentligen ska motverkas av processekonomiska skäl.27 I NJA 1989 s. 47, som redan nämnts i korthet, uppkom också frågan om ett tillkommande skadestånd kunde hanteras enligt 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken, dvs. som en annan fullgörelse som grundar sig på omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för käranden. Högsta domstolen ansåg att skadeståndet utgjorde annan fullgörelse enligt den bestämmelsen, och det ansågs ha föranletts av omständighet som inträffat under rättegången, nämligen att möjligheter att beräkna skadeståndet förelegat först då. Yrkandet, som grundades på en föreskrift i samma kontrakt som tvisten i övrigt handlade om, tilläts därför. Det fördes inget resonemang om att skadeståndsyrkandet, om det också skulle läggas till grund för

 

24 44 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken och 49 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken. 25 Peter Fitger m.fl., kommentar till 13 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken, JUNO version 90, 2021. 26 2 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning. 27 Jfr 18 kap. 3 a § rättegångsbalken samt Martin Sunnqvist, ”Kronofogdekostnader i nytt förenklat tvistemål” i SvJT 2016 s. 62.

SvJT 2022 Taleändring efter utslag… 31 tredskodom, inte skulle kunna omprövas eftersom varken återvinning eller överklagande var möjligt.
    Genom NJA 1989 s. 47 har möjligen en ytterligare utvidgning gjorts i förhållande till NJA 1971 s. 317. I 1971 års fall var grunden densamma; det var fråga om samma fel som hade ökat i värde. Det fanns i 1971 års fall en risk för rättsförlust om ändringen inte hade tillåtits, eftersom ersättning för samma fel inte kunde tas upp på nytt. I 1989 års fall var det fråga om att ett yrkande på betalning av s.k. releaseavgifter med 10 439 kr ersattes av ett skadeståndsyrkande om 20 686 kr; avgifterna ingick uppenbarligen i skadeståndet. Det är inte alldeles klart om det var fråga om en och samma kostnad som ökat i värde eller om det var ett nytt yrkande på väsentligen samma grund, vilket har betydelse för om beloppsökningen hade kunnat tas upp i ett separat mål eller inte. Enligt en uppfattning var det fråga om två separata anspråk som kunde ha prövats i olika rättegångar.28 Det är då inte långsökt att tolka resonemanget i 1989 års fall så att det även kan tillämpas på hyror som förfaller successivt, eftersom de successivt inträffande förfallodagarna torde anses utgöra omständigheter som inträffar under rättegången. Enligt en annan uppfattning var det fråga om ett och samma anspråk som hade ökat i värde.29 Om det är den rätta tolkningen säger 1989 års fall inte mer än 1971 års fall, nämligen att en justering av ett belopp kan göras om samma anspråk har ökat i värde.
    Om man uppfattar NJA 1989 s. 47 så att det avgörandet tillåter tilllägg av nya yrkanden på väsentligen samma grund inom ramen för 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken, har de problem som uppkommit genom NJA 1982 s. 95 fått en möjlig lösning. I gengäld riskerar tillämpningsområdet för 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken att bli oroväckande stort: Första punkten skulle kunna ta över en stor del av tillämpningsområdet för tredje punkten, som ursprungligen syftade just till att möjliggöra bl.a. att en talan om utfående av en viss av flera periodiska prestationer utvidgades att omfatta också senare förfallna prestationer.30 Tolkningen av 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken har i så fall gått långt utöver vad som krävs för att undvika rättsförluster.
    Vad kan då lösningen på dessa problem tänkas vara? Ett första steg kan vara att inte göra en alltför långtgående tolkning av vad Högsta domstolen uttalade i NJA 1971 s. 317 om att det nya yrkandet hade väsentligen samma grund som det tidigare; även om det är en yttre

 

28 Bengt Lindell, Processuell preklusion av nya omständigheter eller bevis rörande saken, Stockholm: Norstedts juridik, 1993, s. 353. 29 Roberth Nordh, Praktisk process I. Processens ram i tvistemål. Om yrkande och grunder, ändring av talan m.m., 2 uppl., Uppsala: Iustus, 2006, s. 55–56, och Nordh 2002 s. 22. Jfr även ett mindre utförligt resonemang hos Roberth Nordh, Praktisk process I. Processens ram i tvistemål. Om yrkande och grunder, ändring av talan m.m., 4 uppl., Uppsala: Iustus, 2019, s. 75. 30 SOU 1938:44 s. 185, NJA II 1943 s. 165, Natanael Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, Stockholm: Norstedts, 1949, s. 136.

32 Martin Sunnqvist SvJT 2022 ram som Högsta domstolen höll sig inom var det rent faktiskt i fallet så att det var samma grund i form av samma fel som var mer omfattande än som först hade antagits och därmed betingade ett högre värde. Till en sådan tolkning anknyter på ett passande sätt uppfattningen att det i NJA 1989 s. 47 var fråga om ett och samma anspråk, inte tillägg av ett nytt anspråk på väsentligen samma grund.
    Detta löser dock inte problemet med ytterligare förfallande hyror efter ett utslag eller en tredskodom. Väcks talan genom ansökan om stämning kan en förutseende kärande eliminera problemet genom att redan i ansökan ta med de hyror som kommer att förfalla fram till dess att dom i första instans meddelas. Men för att taleändring, med tillägg av de ytterligare hyror som successivt förfaller, ska vara möjlig, krävs att Högsta domstolen tar upp frågan i NJA 1982 s. 95 till ny prövning och ifrågasätter om principen om förbud mot reformatio in pejus verkligen, utan uttryckligt lagstöd, ska tolkas in i situationen då återvinning av ett utslag eller en tredskodom begärs. En praktisk lösning skulle kunna vara att den fortsatta tingsrättsprocessen uppfattas just som en fortsatt tingsrättsprocess, och att nya yrkanden på väsentligen samma grund skulle vara möjliga att framställa. Detta skulle vara processekonomiskt fördelaktigt. Den olägenhet som skulle kunna uppkomma är att den andra och slutliga tredskodomen i målet skulle utgöra den första prövningen av de tilllagda yrkandena. Att i just denna del betrakta den som en första tredskodom och tillåta begäran om återvinning avseende de tillagda yrkandena framstår dock som en mindre komplicerad effekt än att käranden ska hänvisas till att väcka en ny talan.

 

4 Ändring av yrkande vid sökandens överklagande av ett utslag
Exempel 2: En gäldenär betalar inte sin skuld. Borgenären ansöker om betalningsföreläggande. Under det att handläggningen pågår hos Kronofogdemyndigheten inkommer en betalning till borgenären, som sätter ned sitt yrkande. Sedan Kronofogdemyndigheten meddelat sitt utslag men innan det vunnit laga kraft upptäcker borgenären att betalningen av misstag har registrerats på gäldenärens konto; den skulle egentligen inte ha avräknats på den aktuella gäldenärens skuld. Borgenären överklagar utslaget och ändrar sin talan genom att återta nedsättningen. Får borgenären göra denna taleändring?31 Blir det någon skillnad om det inte är något misstag på borgenärens sida, utan det gäller en skada som efter det att utslaget meddelats men innan det vunnit laga kraft visar sig betinga ett högre värde än som först antagits? Och vad händer om det skulle vara frågan om ett nytt yrkande

 

31 Detta exempel och återstoden av artikeln bygger på ett tingsrättsbeslut (Malmö tingsrätts beslut den 17 april 2019 i mål Ä 2841-19), som artikelförfattaren stod bakom, och som i allt väsentligt fastställdes av hovrätten (Hovrättens över Skåne och Blekinge beslut den 29 maj 2019 i mål ÖÄ 1497-19). Skillnaden var att tingsrätten avvisade överklagandet med hänvisning till RH 1994:55 medan hovrätten ansåg att det rätteligen skulle avslås.

SvJT 2022 Taleändring efter utslag… 33 på väsentligen samma grund, som t.ex. en ytterligare hyra som förfaller till betalning? Mål om betalningsföreläggande kommer normalt till tingsrätt genom att svaranden har bestritt kravet eller begärt återvinning av ett utslag. Om ett utslag meddelats har sökanden normalt fått full framgång. Enligt 55 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning får dock en sökande som är missnöjd med ett utslag överklaga detta till tingsrätten inom tre veckor från dagen för utslaget. I lagförarbetena har som ett möjligt fall då det kan finnas behov av ett sådant överklagande nämnts att sökandens kostnadsersättningsyrkande prutats.32 Detta har i ett hovrättsavgörande, RH 2009:5, tolkats som att rätten att överklaga enbart kan avse kostnadsfrågan.33 Det är dock tveksamt om förarbetsuttalandena kan ges denna långtgående tolkning, som inte stöds av lagtextens ordalydelse.34 Hovrätten över Skåne och Blekinge har i det avgörande som det nu aktuella exemplet bygger på ansett att rätten för sökanden att överklaga utslaget inte är begränsad på det sättet.35 En utgångspunkt för diskussionen är vilka taleändringar som är möjliga under förfarandet hos Kronofogdemyndigheten. I hovrättspraxis har taleändringar tillåtits fram till dess att föreläggandet för gäldenären att svara på den ursprungliga ansökan utfärdats. I fallet SvJT 1974 ref. s. 26, som handlade om ett lagsökningsmål, förekom en typisk situation med nya yrkanden på väsentligen samma grund, nämligen nya hyror som förföll till betalning successivt och som grundade sig på samma hyreskontrakt som de hyror som målet ursprungligen gällde. Taleändringen gjordes sedan föreläggande hade utfärdats men innan svaranden hade delgetts det. De nya yrkandena avvisades av tingsrätten, och hovrätten fastställde beslutet.
    En skiljaktig ledamot i hovrätten ansåg att 13 kap. 3 § rättegångsbalken skulle tillämpas enligt 4 § rättegångsbalkens promulgationslag. Denna bestämmelse innebär att särskilda stadganden om rättegången i vissa mål ska gälla trots att de strider mot rättegångsbalken. I gengäld ska enligt förarbetena till lagen om lagsökning och betalningsföreläggande allmänna bestämmelser om rättegången i tvistemål tilllämpas även i den summariska processen, ”såvitt ej i lagen eller eljest särskilda bestämmelser äro meddelade eller tillämpning är utesluten

 

32 Prop. 1989/90:85 s. 138, jfr även s. 89. 33 Se även Bertil Häggman m.fl., kommentar till 55 §, JUNO version 8 2006. 34 Man kan här jämföra med rättsfallet NJA 2016 s. 3, som avsåg en — visserligen helt annan — situation då förarbetsuttalanden inte hade täckning i lagtext. Dessutom är rätten till en rättvis rättegång numera grundlagsskyddad enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen. Grundlagsskyddet bör ses i ljuset av rätten enligt Europakonventionens art. 6 till domstolsprövning när det gäller civila rättigheter och skyldigheter. Även om en fordringshavare kan sägas ha ett val mellan att anlita summarisk process i form av betalningsföreläggande och att anlita den vanliga tvistemålsprocessen, ger detta inte stöd för att det ska vara uteslutet att en sökande överklagar ett utslag på annan grund än att Kronofogdemyndigheten satt ned ett kostnadsyrkande. 35 Hovrättens över Skåne och Blekinge beslut den 29 maj 2019 i mål ÖÄ 1497-19.

34 Martin Sunnqvist SvJT 2022 på grund av sakens natur”.36 Den skiljaktiga ledamoten ansåg att det fanns starka praktiska skäl att kunna tillämpa 13 kap. 3 § första stycket 3 rättegångsbalken, och med tanke på dels att det skulle vara fråga om förfallna fordringar, dels att snabbheten i förfarandet låg i borgenärens intresse, stred en sådan rättstillämpning inte mot syftena med lagsökningsförfarandet. Lars Welamson kommenterade fallet med uttalandet att den skiljaktiga ledamoten övertygande hade gett skäl som motiverade intagande av dennes ståndpunkt.37 I ett annat hovrättsfall, RH 1985:66, angavs visserligen att rättsläget var oklart, men de grundläggande principerna för mål om betalningsföreläggande och vissa praktiska lämplighetsöverväganden föranledde i fallet den slutsatsen att tilläggsyrkanden framställda efter det att föreläggande utfärdats till svaranden inte borde tillåtas:

 

Mål om betalningsföreläggande är summarisk process. Varje ändring eller tillägg i fråga om yrkandena innebär mer komplicerad handläggning; processformen är ej väl ägnad för sådan, och rättens sammansättning liksom befattningshavarnas behörighet är anpassad till okomplicerade mål. Ändringar eller tillägg kan också medföra missförstånd och rättsförluster för parterna i mål av detta slag. Ett tilläggsyrkande, som kommer rätten tillhanda innan föreläggande utfärdats för gäldenären och som på tydligt sätt kan innefattas i det föreläggande som tillställs denne, kan möjligen vara förenligt med summarisk process; detsamma gäller sådan inskränkning av talan (nedsättning av yrkat belopp) som kommer rätten tillhanda i sådan tid att ändringen kan införas i slutbeviset. Det av [sökanden] gjorda tillläggsyrkandet är ej av något sådant slag.

 

I RH 1983:111, där en borgenär i lagsökningsmål yrkat betalning för fordran på hyra och sedan yrkat avhysning, utgick hovrätten från den skiljaktiga ledamotens synsätt i SvJT 1974 ref. s. 26 enligt följande.

 

Av 4 § lagen om införande av nya rättegångsbalken får emellertid anses följa att bestämmelserna i 13 kap. 3 § 1 st. 3 p. rättegångsbalken om ändring av talan är tillämpliga om inte sådan tillämpning är utesluten på grund av sakens natur. Yrkandet om avhysning får anses stödja sig på väsentligen samma grund som yrkandet om betalning. Enligt lagens regler är därför ett tilläggsyrkande om avhysning i och för sig tillåtet. Frågan huruvida på grund av sakens natur hinder möter mot att uppta ett sådant yrkande är att bedöma mot bakgrund av lagsökningslagens grundläggande principer om summarisk prövning och snabbt avgörande. Tilläggsyrkandet innebär ingen nämnvärd komplikation beträffande prövningen i sak. Eftersom skyndsamhet i förfarandet och ett snabbt avgörande huvudsakligen ligger i borgenärens intresse och möjlighet att meddela flera utslag i samma lagsökningsmål torde föreligga bör det vara tillåtet att framställa ett tilläggs-

 

36 SOU 1944:10 s. 125–126, NJA II 1947 s. 146, jfr även s. 19, samt se vidare Nils Börje Lihné, ”Summarisk process och tvistemålsreglerna — en relationsfråga” i Festskrift till Lars Welamson. Stockholm: Norstedts, 1987, s. 415–436. 37 Welamson 1982 s. 188.

SvJT 2022 Taleändring efter utslag… 35 yrkande i vart fall så länge målet inte kommit i det skick att det kan avgöras.38

Rättsläget torde inte ha blivit klarare genom införandet av lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Även om 4 § rättegångsbalkens promulgationslag inte får samma betydelse för förfarandet vid Kronofogdemyndigheten som för domstolsförfarandet skulle en fast rättspraxis i den nu aktuella frågan kunna vara relevant ändå. Problemet är, som framgått, att det inte rådde klarhet före denna lags införande heller. De rättsfall som behandlats i föregående avsnitt ger knappast någon ledning för vad som gäller före ett utslag, med undantag för NJA 1991 s. 453, där sökanden i ett handräckningsärende hade begärt återvinning och då lagt till ett fastställelseyrkande; det tillläts, eftersom förbudet mot reformatio in pejus inte aktualiserades när det var sökanden som klagade. Slutsatsen så långt blir att en taleändring i vart fall är tillåten till dess att föreläggandet utfärdas, kanske — med stöd av RH 1983:111 — ända fram till dess att det är dags att meddela utslag. Det torde inte råda tvivel om att en nedsättning av ett yrkat belopp, dvs. en inskränkning av talan, är möjlig fram till dess att utslaget meddelas.39 Argumentet att taleändringar kan vara tillåtna för att en fordringsägare inte ska lida rättsförluster40 talar för en gentemot sökanden mer generös bedömning, vilken skulle möjliggöra en taleändring även efter utslaget, vid en övergång till domstolsprocess. När det först gäller frågan om taleändring i form av en beloppshöjning efter utslaget finns anledning att börja med att överväga hur den nu aktuella taleändringen skulle bedömas utifrån 13 kap. 3 § rättegångsbalken.
    Eftersom sökandens yrkande genom utslaget har bifallits fullt ut, såsom talan slutligen bestämdes vid Kronofogdemyndigheten, innebär ett återtagande av en inskränkning att ett nytt eller höjt yrkande framställs. Ett nytt yrkande får, enligt 13 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken, inte framställas i högre rätt. När sökanden överklagar Kronofogdemyndighetens utslag fungerar tingsrätten normalt som en överinstans i förhållande till den summariska processen. En jämförelse kan även göras med fallet då svaranden begär återvinning och målet fortsätter i tingsrätten, varvid tingsrättsprocessen jämställs med prövning i högre rätt och förbudet mot reformatio in pejus inträder.41 Taleändringen kan alltså inte tillåtas enligt 13 kap. 3 § första stycket 3 rättegångsbalken. Det finns för övrigt inte ett särskilt stort behov av att

 

38 Se beträffande hänvisningen till sakens natur NJA II 1947 s. 146 och Lihné 1987 s. 418–421. 39 Se härtill Lihné 1987 s. 424. 40 Se ovan diskussionen i anslutning till NJA 1971 s. 317, särskilt vid fotnot 15. 41 Rättsfallen NJA 1982 s. 95, 1989 s. 47 och 1992 s. 55 har behandlats ovan.

36 Martin Sunnqvist SvJT 2022 öppna en möjlighet att lägga till nya yrkanden på väsentligen samma grund efter utslaget, eftersom sådana kan tas upp i en ny process.42 Till följd av resonemangen i NJA 1999 s. 520 ska en ny talan med yrkanden som avser samma rättsföljd eller en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig i förhållande till det som redan prövats avvisas på grund av den negativa rättskraften, däremot inte yrkanden som är kvalitativt annorlunda och/eller kumulativa i förhållande till det som redan prövats.43 I linje med detta ligger att ett avgörande rörande ett delbelopp av en på vissa omständigheter grundad fordran normalt enligt NJA 1965 s. 235 leder till att en ny talan om återstående delbelopp måste avvisas, om inte det är fråga om olika poster som är kvalitativt annorlunda och som kan dömas ut vid sidan av varandra, som t.ex. ersättning för sveda och värk respektive lyte och men. Kvantitativa förändringar kan t.ex. bero på att ett hyresbelopp eller en köpeskilling har angetts till fel belopp.44 Som diskuterats i det föregående kan en kvantitativ förändring av ett yrkande ske enligt 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken och rättsfallet NJA 1971 s. 317. En sådan justering är tillåten även i högre rätt, men det krävs att justeringen görs på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för käranden. Här kan frågan ställas hur strängt detta krav ska anses vara; ska det vara fråga om faktisk visshet, vad sökanden borde ha insett, eller vad sökanden kunde ha insett? I NJA 1965 s. 94 uppställdes ett strängt krav på att en köpare av en maskin som kunde ha upptäckt ett fel borde ha gjort felet gällande i en tvist om betalning av köpeskillingen för maskinen.45 Felet kunde därmed inte såsom factum superveniens läggas till grund för prisavdrag i en senare tvist.46 En slutsats av detta skulle kunna vara att sådana taleändringar som omfattas av en snäv tolkning av NJA 1971 s. 317 skulle kunna göras efter ett utslag, dvs. sådana ändringar som avser en ersättningsprestation eller en beloppshöjning på oförändrad grund.
    Även i detta sammanhang kan den eventuellt mer långtgående tolkningen i NJA 1989 s. 47 av 13 kap. första stycket 1 rättegångsbalken och NJA 1971 s. 317 ställa till problem. Med stöd av det fallet

 

42 Se RH 2009:5, där sökanden överklagade och ville ha ersättning för inkassokostnad. Tingsrätten och hovrätten avvisade överklagandet och anförde att inkassokostnader ska behandlas som vanliga civilrättsliga fordringar. Detta torde innebära att kostnaden kunde tas upp i ett separat mål. 43 Se NJA 1977 s. 618, Peter Westberg, Civilrättskipning I, Tvistemål, 3 uppl., Stockholm: Norstedts juridik, 2021, s. 417–419, Roberth Nordh, ”Är endast olika rättsföljder som är likvärdiga samma sak?” i SvJT 2001 s. 655. 44 Olivecrona 1960 s. 293–296, Per-Olof Ekelöf m.fl., Rättegång, andra häftet, 9 uppl., Stockholm: Norstedts juridik, 2015, s. 161–162. 45 Det kan finnas anledning att ifrågasätta om inte kravet borde modifieras så att det är sådana fel som med rimliga ansträngningar kunde ha upptäckts som omfattas av rättskraften — annars kan kravet framstå som alltför strängt. 46 Situationen blir annorlunda om tvisten inte rörde betalningsskyldigheten som sådan utan just prisavdraget, se NJA 2017 s. 659. Det har alltså betydelse för rättskraftens omfattning om det i det första målet är leverantören som har yrkat betalning för varan eller om det är köparen som har yrkat prisavdrag.

SvJT 2022 Taleändring efter utslag… 37 skulle det (beroende på hur fallet tolkas47) kunna argumenteras för att även yrkanden som kan framställas i en senare process kan tas upp efter överklagande av utslaget. När det gäller sökandens överklagande av ett utslag finns det emellertid starka skäl att kräva att det justerade beloppet enligt 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken grundar sig på samma rättsfakta som tidigare, dvs. att justeringen avser en tillkommande del av det yrkade beloppet till följd av att det under processen framkommit att en skada eller ett fel betingar ett högre värde än vad som ursprungligen varit känt. Att det skulle vara rättsligt omöjligt med sådana överklaganden har jag svårt att se, eftersom en sådan begränsning saknar stöd i lag. På detta sätt upprätthålls tanken att en taleändring i högre rätt ska tillåtas endast om det behövs för att undvika rättsförlust.
    Om svaranden bestrider ett betalningsföreläggande eller begär återvinning av ett utslag, kommer målet i tingsrätten att handläggas som ett tvistemål eller ett förenklat tvistemål. Om däremot sökanden överklagar utslaget kommer överklagandet att leda till ett domstolsärende vid tingsrätten. Visserligen prövas en del domstolsärenden på ett tvistemålsliknade sätt, men det framstår som märkligt om vad som egentligen är ett tvistemål prövas i form av ett domstolsärende och om en förpliktelse för svaranden att fullgöra en civilrättslig prestation tas in i ett slutligt beslut i ett sådant ärende.48 Trots detta kanske formella överväganden av denna typ inte ska användas som argument för att en kärande som hade kunnat göra en taleändring i ett tvistemål inte ska kunna göra det efter en ansökan om betalningsföreläggande och därmed nödgas lida en rättsförlust.49

5 Sammanfattande slutsatser
Genom NJA 1971 s. 317 har en utvidgning av tillämpningsområdet för 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken gjorts på ett sätt som delvis är otydligt och därför riskerar att ställa till problematiska situationer. Så länge utvidgningen endast omfattar fall där rättsförlust annars skulle inträda är problematiken mindre betydande, och i de fallen är NJA 1971 s. 317 ett rimligt avgörande. En sådan tolkning förutsätter dock att fallet förstås utifrån de rättsfakta som faktiskt hade betydelse och att Högsta domstolens argumentation läses med urskillning. Dess uttalande att det nya yrkandet stödde sig på ”väsent-

 

47 Se ovan i anslutning till not 28–29. 48 Jfr NJA 1991 s. 453, där sökanden överklagade ett utslag om handräckning där sökandens talan lämnats utan bifall. Vid den tiden inleddes handräckningsmål vid tingsrätt, och tingsrätten fortsatte handläggningen i form av tvistemål. 49 En praktisk lösning skulle möjligen kunna vara att tingsrätten i ett sådant fall efter hörande av parterna beslutar att överklagandet ska tas upp som ett tvistemål eller förenklat tvistemål i stället för ett domstolsärende, i analogi med de regler och den rättspraxis som finns om övergång av mål mellan förenklat tvistemål och tvistemål (1 kap. 3 d § andra stycket rättegångsbalken, jfr senast NJA 2017 s. 281; frågan om överklagande av ett beslut om handläggningsformen i analogi med 49 kap. 4 § rättegångsbalken skulle möjligen bli problematisk).

38 Martin Sunnqvist SvJT 2022 ligen samma grund” som det tidigare riskerar att leda till alltför extensiva tolkningar. Om utvidgningen — vid en extensiv tolkning av NJA 1989 s. 47 — närmar sig möjligheten enligt tredje punkten att framställa nya yrkanden på väsentligen samma grund även i högre rätt, har väsentliga delar av systematiken i 13 kap. 3 § gått förlorad.
    En sådan extensiv tolkning av första punkten enligt NJA 1989 s. 47 kan dock leda till processekonomiskt rimliga resultat just i situationen då ett utslag eller en tredskodom återvunnits. Frågan är om man kan begränsa en sådan, i sig omfattande, utvidgning till just de fallen. Denna utvidgning stämmer också mindre väl med den i detta och flera andra taleändringsfall antagna grundsatsen att den processuella situationen efter ett utslag eller en tredskodom ska jämställas med rättegången i högre rätt.
    Frågan blir då om man kan frångå ställningstagandet att den processuella situationen efter ett utslag eller en tredskodom ska jämställas med situationen efter en tingsrättsdom. Detta rättsläge har skapats av Högsta domstolen utan stöd i lag, men har bekräftats i fast praxis. Det är emellertid inte otänkbart att ställningstagandet kan behöva omprövas. T.ex. skulle man kunna tillåta nya yrkanden på väsentligen samma grund efter ett utslag eller en tredskodom. Dock bör det i så fall ske till priset av att svaranden ska ha möjlighet till ett rättsmedel avseende just de tillagda yrkandena; den beträffande dessa yrkanden första tredskodomen kan inte också vara den slutliga.
    Om man i stället utgår från situationen då sökanden har fått fullt bifall till sin talan om betalningsföreläggande och handräckning borde möjligheten till taleändringar finnas men vara mycket begränsad. I detta skede finns — till skillnad från före utslaget, se RH 1983:111 — endast anledning att tillåta taleändringar i syfte att undvika rättsförlust. Vi är då åter inne på kärnområdet av NJA 1971 s. 317. Rimligen borde i så fall dessa mål inte läggas upp som domstolsärenden utan som tvistemål vid tingsrätt. Ett alternativ skulle kunna vara att anse att utslagets rättskraft är snävare än en tingsrättsdoms, något som skulle möjliggöra att den tillkommande delen av ett yrkat belopp i fall då en skada eller ett fel visat sig betinga ett högre värde tas upp i en senare process, vilket annars inte är möjligt.
    Vilka är då de mer grundläggande principkonflikterna bakom de nu diskuterade problemen? En dimension är intresset av att sökanden/käranden redan från början väcker en genomtänkt talan, ställt mot intresset av att sökanden/käranden kan anpassa sin talan efter vad som händer under processens gång. En annan dimension är intresset av att otvistiga krav hanteras i summarisk process, medan de verkliga tvisterna avgörs i domstol, med tyngdpunkt i första instans. En tredje dimension är den rättssystematiska — att systemet ska gå ihop, så att det som hade kunnat tas upp i en tidigare process inte kan tas upp i en senare, men också att rättsförluster ska undvikas så att

SvJT 2022 Taleändring efter utslag… 39 inte prövningen i någon del prekluderas utan att käranden haft en rimlig möjlighet att få denna del prövad.
    Utifrån dessa utgångspunkter anser jag att en ganska snäv tolkning av NJA 1971 s. 317 är rimlig, så att utvidgningen av 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken begränsas till vad som behövs för att undvika rättsförluster. Därvid bör man fästa störst avseende vid att det var fråga om ett höjt belopp avseende samma fel, och mindre avseende vid att Högsta domstolen också nämnde ”väsentligen samma grund”. Å andra sidan anser jag att en motsvarande möjlighet till taleändring kan vara rimlig i samma typ av fall i den summariska processen, då sökanden har skäl att höja ett yrkat belopp vid överklagande från Kronofogdemyndigheten till tingsrätten. Av processekonomiska skäl kan det också vara rimligt att nya yrkanden på väsentligen samma grund kan läggas till efter det att svaranden överklagat ett utslag eller en tredskodom, utan hinder av principen om förbud mot reformatio in pejus.