Besluten runt prejudikatfrågan — vad betyder de?

 

 

Av hovrättsrådet CATHARINA MÅNSSON

Artikeln behandlar betydelsen av Högsta domstolens ställningstaganden i sådana straffrättsliga frågor som ligger vid sidan av prejudikatfrågorna i de vägledande avgörandena. Den övergripande frågeställningen gäller vilket avseende som underrätterna bör fästa vid det som Högsta domstolen uttalar i de delar som domstolen inte har angett som prejudikatintressanta. Författaren blickar även framåt och resonerar kring hur Högsta domstolen kan göra det lättare för läsaren av ett prejudikat att förstå vad som är avsett att vara vägledande och vad som rättstillämparen inte behöver fästa lika stort avseende vid.

 


1 Inledning
Nu när 50 år har passerat sedan Högsta domstolens roll som prejudikatinstans renodlades känns den tidigare ordningen, där Högsta domstolens avgöranden i första hand var skrivna för parterna i målet, tämligen avlägsen. I stället är det en självklarhet att Högsta domstolen, sedan 1971 års reform, har sin främsta roll i att bilda prejudikat och skapa rätt. Domstolens vägledande avgöranden utgör viktiga komplement till lagstiftningen och de främjar enhetlighet i rättstillämpningen. Man kan faktiskt föra saken så långt, att processen där sker för samhällets skull och inte för parternas. Visserligen finns det inget i den svenska prejudikatläran som tvingar underrätterna att följa Högsta domstolens vägledande avgöranden. Oaktat detta kan rättsläget inte uppfattas på annat sätt än att utgångspunkten är att prejudikaten följs. Det framstår som en självklarhet att varje underrättsdomare i sin strävan efter att behandla lika fall lika följer anvisningar som har getts av högre instans. Man kan också, som Torkel Gregow har gjort, ställa frågan vad det tjänar till att ha en prejudikatinstans om prejudikat inte behöver följas.1 Högsta domstolen är för övrigt själv lojal i förhållande till sina tidigare prejudikat. Enligt 3 kap. 6 § rättegångsbalken är principen att det ska hållas ändringsplenum för att domstolen ska kunna avvika från en rättsgrundsats eller lagtolkning som varit antagen av domstolen. Vidare kan man utgå från att en ledamot som har varit skiljaktig i ett avgörande följer majoritetens mening i senare mål där samma fråga kommer upp på nytt.2

 

1 Se Torkel Gregow, Några synpunkter på frågan om prejudikats bindande verkan, Festskrift till Gösta Walin, 2002 s. 123. 2 A. a. s. 118 f.

SvJT 2022 Besluten runt prejudikatfrågan… 451 Frågan i vilken utsträckning prejudikat är bindande som rättskälla har under lång tid varit föremål för diskussioner.3 Debatten har under åren haft många dimensioner men kan sägas ha gått tydligt framåt sedan slutet av 1940-talet, då JO år 1947 uttalade sig i frågan i ett ärende om åtalspreskription och Första lagutskottet gav sin syn på saken.4 Vad debatten i dag gäller är inte om, utan i stället hur pass bunden man bör vara av prejudikaten.
    Denna artikel tar inte sikte på prejudikatbundenheten som sådan. Likaså lämnas frågor som rör klara obiter dicta utanför denna framställning. För övrigt är det min hållning att det kan finnas skäl att beakta även sådana uttalanden som görs vid sidan om saken.5 Högsta domstolen har ju då satt prejudikatfrågan i relation andra rättsliga frågor, t.ex. på närliggande rättsområden, för att systemen ska hålla ihop. Skrivningarna utgör dessutom en tydlig signal om hur man tänker sig att saken kommer att hanteras av Högsta domstolen när den kommer i ”skarpt läge”.
    Det som jag här vill lyfta fram är i stället den specifika frågeställningen, vad ett vägledande avgörande betyder när det gäller ställningstaganden runt prejudikatfrågan. Fastän frågeställningen är av generellt slag, begränsar jag mig till straffrättens område.
    De ställningstaganden som jag avser är de som ligger före respektive efter bedömningen i prejudikatfrågan. Förenklat kan man säga att det handlar om alla beslut som Högsta domstolen fattar men som inte rör prejudikatfrågan. Petter Asp benämner denna typ av beslut som ställningstaganden i den vertikala analysvägen, eller direkta steg på vägen.6 När Högsta domstolen avgör alla dessa delfrågor rör det sig såklart om tillämpning av gällande rätt från domstolens sida. Skälen för ställningstagandena beskrivs dock mer eller mindre utförligt. Bland kollegor i underrätt har jag genom åren mött olika attityder till hur man bör förhålla sig till dessa delar av ett avgörande från Högsta domstolen, allt från att besluten ges inget värde till att de ses som en del av prejudikatet och därmed anses vägledande. Attityderna löper således över hela spektrumet. Men jag tänker mig också att den enskilde domaren kan ha olika förhållningssätt med huvudregler och undantag beroende på

 

3 Se bl.a. Petter Asp, Skäl, slut och skiljaktighet — noteringar kring svensk prejudikatlära, SvJT 2021 s. 444 ff. med hänvisningar samt Christina Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, Stockholm 2017. 4 JO:s ämbetsberättelse år 1947 s. 113 ff. och 1 LU 1947:1 s. 3 f. Sedan JO uttalat bl.a. att ett avgörande som Högsta domstolen avgjort i plenum med stor majoritet utan vidare torde böra följas ifrågasatte Första lagutskottet uttalandet som alltför kategoriskt. Första lagutskottet anvisade i stället att man som allmän princip bör hålla fast vid den uppfattningen, att endast tyngden av de skäl som av Högsta domstolen åberopas till motivering för domsluten bör vara avgörande för Högsta domstolens inflytande på rättstillämpningen i de lägre instanserna. 5 Jfr Cristina Ramberg, Prejudikat som rättskälla, SvJT 2017 s. 773, på s. 780. 6 Se Petter Asp, a. a. s. 471. Jfr även Peter Melz, Obiter dicta i Regeringsrättens prejudikatbildning — hjälpsamt eller förvirrande? Regeringsrätten 100 år, Uppsala 2009 s. 348.

452 Catharina Månsson SvJT 2022 vilken fråga det gäller och hur Högsta domstolen har motiverat sitt ställningstagande.
    Utan att göra anspråk på att teckna den fullständiga bilden av denna rättsfallstolkningsfråga vill jag belysa den i vart fall ur ett underrättsperspektiv. Vad betyder dessa olika synsätt för rättstillämpningen? Är det ett problem att åsikterna går isär? Hur löser man i så fall detta?

 

2 Högsta domstolens domskrivningsmetod — en utveckling över tid
Det kan konstateras att Högsta domstolen sedan 1971 års reform, förutom att förändra sitt arbetssätt, även har förändrat sin metod att ta sig an de rättsliga spörsmål som ett mål gäller. Prejudikatfrågorna mejslas numera ut för läsaren. Därtill kommer att domarna och besluten har blivit allt längre och allt mer detaljerade.
    När det gäller straffrättens område tänker jag särskilt på ett avgörande som nydanande i sättet att skriva dom: ”Socialkontorsfallet” NJA 2000 s. 314. Vid tidpunkten när det kom var jag tingsnotarie. Jag minns att jag uppfattade avgörandet som mycket informativt, närmast som en handledning åt en praktiker. Man ska komma ihåg att vid den tiden var utbudet av doktrin och litteratur som beskrev det praktiska hantverket vid påföljdsbestämningen tämligen begränsat. Med sina utvecklade och generella resonemang i påföljdsbestämningsfrågor kom ”Socialkontorsfallet” att bli till stor nytta för domare i underrätt. Rättsfallet har under åren även citerats vid ett flertal tillfällen av Högsta domstolen. Det har också kommit många ytterligare fall där Högsta domstolen — utöver att knäcka själva prejudikatfrågan — med utförliga skrivningar har lämnat generella men tydliga anvisningar om hur olika delar av straffrätten bör tillämpas.7 Numera använder sig Högsta domstolen av en relativt fast struktur när domen eller beslutet ska byggas upp. Avgörandena skrivs efter principen ”stand alone”. Det betyder att läsaren inte först måste ha tagit del av hovrättens och tingsrättens avgöranden för att förstå vad saken gäller. Efter en presentation av målet och prejudikatfrågan följer regelmässigt en redovisning av lagstiftning, förarbeten och praxis. Därefter kommer en beskrivning av hur rättsläget ska uppfattas, innan det slutligen görs en bedömning i det aktuella fallet. Detta skrivsätt är förnämligt för såväl underrätter som åklagare och advokater när de ska tilllämpa gällande rätt.
    Med den struktur och disposition som Högsta domstolens avgöranden numera har råder det således ingen tvekan kring vilken prejudikatfrågan (eller prejudikatfrågorna) är. Det kan dock nämnas att Högsta domstolen stundtals skriver att det ”främst” är de angivna prejudikatfrågorna som behandlas. En sådan skrivning väcker funderingar om vilka av de övriga ställningstagandena i målet, ”stegen på

 

7 Se t.ex. ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176 angående uppsåt, ”Skärtorsdagsdomen” 2008 s. 359 om flerfaldig brottslighet, ”Balkongmålet” NJA 2015 s. 702 angående bevisvärdering och ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 angående försöksbrott.

SvJT 2022 Besluten runt prejudikatfrågan… 453 vägen”, som också är avsedda att ha betydelse som prejudikat. Att tolka ”främst” som att domstolen vill tillmäta alla delfrågor på vägen mot domslutet ett prejudikatvärde vore att föra saken allt för långt.8 Men nog måste skrivningen ses som ett uttryck för att Högsta domstolen själv ser att även andra frågor i prejudikatet bör vara till vägledning för rättstillämpningen. Problemet blir bara att de frågorna i så fall inte är identifierade. Kanske är skrivningen ett sätt för Högsta domstolen att lämna öppet för att domstolen själv, i efterföljande avgöranden, ska kunna plocka upp och hänvisa tillbaka till uttalanden i avgörandet som har gjorts i andra frågor än prejudikatfrågan? Hur som helst, genom att Högsta domstolen anger prejudikatfrågan i målet går det också att avgöra vilka frågor som ligger vid sidan av denna. Det är helt enkelt ”alla andra” frågor. En dimension i detta är att man reder ut var rågången går mellan en prejudikatfråga och andra, i olika grad närliggande, frågor.
    Även i ställningstagandena i frågor i den vertikala analysvägen är Högsta domstolen ofta generös med skäl. Därmed är vi tillbaka i ämnet för denna artikel: Vad betyder det som Högsta domstolen skriver i sådana delar? Dock finns det även exempel på tämligen kortfattade, till och med intetsägande, skrivningar i frågor som ligger runt prejudikatfrågan. Är skrivningarna ytterst knapphändiga blir det av det skälet inte möjligt att generalisera ur dem. Frågan behöver då också ställas vad det betyder när Högsta domstolen inte skriver skäl för sina ställningstaganden. Hur bör rättstillämparen förhålla sig till själva slutsatsen när slutledningen inte redovisas, t.ex. i fråga om hur en påföljd kom att bestämmas? Och hur ska man se på bedömningar som inte riktigt går att passa in i en bedömningsstruktur som Högsta domstolen tidigare har anvisat?

 

3 Några nedslag i den straffrättsliga prejudikatfloran
3.1 ”Balkongmålet” NJA 2015 s. 702
B dömdes i Högsta domstolen för försök till mord. Han hade kastat eller under rörelse släppt sin fru från balkongen till deras lägenhet. En prejudikatfråga var om en komplettering av gärningsbeskrivningen var tillåten. I övrigt angavs att målet främst gällde, om den bevisning som hade åberopats var tillräcklig för att det skulle vara styrkt att B hade begått den gärning som påstods. Efter ett inledande ställningstagande i frågan, om en komplettering av gärningsbeskrivningen var tillåten, låg tyngdpunkten i domskälen allmänt på bevisprövningen i brottmål. När Högsta domstolen hade redovisat sin inställning till hur bevisbedömningen borde göras — både mera generellt och i det specifika fallet — och funnit styrkt att B hade begått den åtalade gärningen, återstod några frågor i målet: Rubricering, påföljd, skadestånd och ersättningsfrågor. Ersättnings-

 

8 Jfr t.ex. Stefan Lindskog, Dag och jag och Högsta domstolen, SvJT 2015 s. 415, på s. 417.

454 Catharina Månsson SvJT 2022 frågorna saknar intresse i detta sammanhang och lämnas därför därhän.
    Hur brottet borde bedömas behandlade Högsta domstolen kort i två punkter (p. 75 och 76). I skadeståndsdelen anslöt sig domstolen till tingsrättens uppfattning (p. 83). I påföljdsdelen (p. 77–82) förde Högsta domstolen däremot ett utvecklat resonemang kring varför straffvärdet motsvarade fängelse i fjorton år. Med tanke på att Högsta domstolen inte i något tidigare avgörande har redovisat en mer samlad syn på hur försöksbrott bör straffvärdebedömas är skrivningen i p. 78 av särskilt intresse. I denna punkt gav Högsta domstolen följande generella anvisning.

 

78. Straffvärdet av ett försöksbrott är normalt lägre än straffvärdet av motsvarande fullbordade brott. Inom ramen för den tillämpliga straffskalan påverkas straffvärdet av försöksbrott av flera faktorer. En sådan är hur stor den konkreta faran har varit för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan. En annan är hur långt handlandet har fortskridit. Har gärningsmannen gjort allt som krävs för att den brottsliga effekten ska inträda är straffvärdet ofta högre än om det har återstått något för gärningsmannen att göra för att brottet ska bli fullbordat. Även vilken form av uppsåt som har förelegat kan ha betydelse.

 

Denna skrivning följdes sedan av en bedömning i det aktuella fallet av straffvärdet:

 

79. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2013 s. 376, p. 29, uttalat att utgångspunkten enligt de regler som ska tillämpas i detta mål är att straffet för (fullbordat) mord ska bestämmas till fängelse i fjorton år, om omständigheterna varken är förmildrande eller försvårande.

 

80. I det här fallet är omständigheterna försvårande. L har blivit utsatt för brottet i sitt hem och gärningsmannen är en närstående person, som hon borde ha kunnat lita på. I förhållande till B har L befunnit sig i en skyddslös ställning och haft svårt att värja sig. Gärningen har inneburit att L, efter att först ha slagits blodig, har tillfogats synnerligen allvarliga kroppsskador som riskerar att påtagligt sätta ned hennes livskvalitet för resten av livet och hennes möjligheter att ta hand om sonen. Vidare har gärningen begåtts med avsiktsuppsåt.

 

81. Det sagda innebär sammantaget att B genom gärningen har visat mycket stor hänsynslöshet. Om brottet hade fullbordats skulle straffvärdet ha motsvarat fängelse i sexton år. Det förhållandet att brottet inte fullbordades bör i detta fall medföra bara en begränsad reduktion av straffvärdet. Det motsvarar därför fängelse i fjorton år.

 

Genom det sätt som Högsta domstolen tog sig an prövningen av straffvärdefrågan är det svårt att uppfatta domstolen på annat sätt än att man ville säga något till vägledning för rättstillämpningen även i denna del. Högsta domstolen har också i senare avgöranden, nämligen ”GPS-

SvJT 2022 Besluten runt prejudikatfrågan… 455 puckarna” NJA 2020 s. 703 och ”Torpeden” NJA 2021 s. 73, återkommit till skrivningen i p. 78.

 

3.2 ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 ”Bussen i Östberga” är ett centralt avgörande inom den allmänna straffrätten och då särskilt på försöksbrottens område. Målet i Högsta domstolen gällde två personer, H och K. Tillsammans och i samförstånd med tre andra personer hade H krossat en ruta i en buss och hällt in dieselolja med avsikt att tända eld på bussen och därmed få den att brinna. K hade skjutsat de andra fyra åtalade personerna till platsen. Bussen stod intill tre lastbilar. En brand skulle ha inneburit förstörelse av inte bara bussen utan också lastbilarna. Prejudikatfrågorna var flera och angavs av Högsta domstolen på följande sätt.

 

5. Målet gäller i första hand när ett försök till mordbrand kan anses påbörjat, dvs. när den s.k. försökspunkten passeras. Det gäller också huruvida ett mordbrandsbrott, om det hade fullbordats, hade utgjort mordbrand av normalgraden eller varit att bedöma som mindre allvarligt. Slutligen aktualiseras gränsdragningen mellan medgärningsmannaskap och medhjälp till brott.

 

Övriga ställningstaganden i målet — före, mellan och efter bedömningarna i prejudikatfrågorna — gällde hur långt H:s uppsåt sträckte sig, om fara för brottets fullbordan hade förelegat, hur påföljderna för H respektive K skulle bestämmas och om de båda skulle betala skadestånd till målsägandena. Man skulle kunna argumentera för att uppsåtet och farebedömningen, vid sidan av försökspunkten, är så centrala delar i bedömningen av om det var fråga om en otillåten gärning över huvud taget att dessa delar hör till prejudikatfrågan. Med tanke på hur Högsta domstolen valde att uttrycka vad målet gällde anser jag emellertid att en sådan tolkning blir alltför extensiv.
    Just ställningstagandet i frågan om hur långt H:s uppsåt sträckte sig och om han hade haft uppsåt att begå ett fullbordat brott gavs en utförlig motivering av Högsta domstolen (p. 31–33). Domstolen angav dessutom en struktur för prövningen av gärningsmannens uppsåt vid försöksbrott (p. 15–18). Det ges goda möjligheter att generalisera ur dessa allmänna uttalanden. Behandlingen av denna fråga framträder med samma tydlighet som behandlingen av de utpekade prejudikatfrågorna. Detsamma kan sägas om hur farerekvisitet behandlades (p. 27, 28, 37 och 38). Även påföljdsbestämningen gjordes med utförlig motivering från Högsta domstolens sida (p. 50–55). Att Högsta domstolen ville säga något till vägledning för rättstillämpningen i dessa frågor är tydligt.
    I skadeståndsdelen är däremot bedömningen kortfattad och Högsta domstolen konstaterar endast att det föreligger en skadeståndsskyldighet med hänsyn till utgången i skuldfrågan och att yrkade belopp är skäliga (p. 56).

456 Catharina Månsson SvJT 2022 3.3 ”Grillen” NJA 2017 s. 814 ”Grillen” NJA 2017 s. 814 gällde narkotikabrott. R hade under nästan en månads tid bedrivit organiserad handel med kokain och cannabis med ett gatukök som bas för verksamheten. Hanteringen rörde tämligen stora mängder och riksåklagaren hade yrkat ansvar för synnerligen grovt narkotikabrott. Prejudikatfrågorna presenterades så här:

 

6. Målet i Högsta domstolen gäller dels om den brottsliga gärningen ska rubriceras som grovt narkotikabrott eller synnerligen grovt narkotikabrott, dels brottets straffvärde.

 

Vid sidan av de två av Högsta domstolen preciserade prejudikatämnena var det bl.a. två andra frågor som Högsta domstolen tog ställning till, nämligen påföljdsvalet och straffmätningen.
    Högsta domstolen skrev följande i dessa frågor.

 

22. Högsta domstolen gör inte någon annan bedömning än hovrätten när det gäller påföljd. Påföljden ska, med beaktande av att R har varit häktad med restriktioner, bestämmas till fängelse i fem år och fyra månader.

 

Påföljdsvalet var helt oproblematiskt med tanke på att straffvärdet låg på en mycket hög nivå, fängelse i fem år och sex månader. Den frågan lämnas därför utan vidare kommentar. Mer intressant är emellertid att det vid straffmätningen beaktades att R hade varit häktad med restriktioner under avsevärd tid och att detta föranledde att två månader drogs av från fängelsestraffets längd. Det är just frågan om häktningsrestriktioner som jag vill belysa.
    I det tidigare avgörandet ”Häktningsrestriktionerna” NJA 2015 s. 769 hade Högsta domstolen för första gången reducerat ett fängelsestraff med hänvisning till att den tilltalade under lång tid hade varit häktad med restriktioner. Häktningstiden med restriktioner hade pågått under omkring ett år. Detta föranledde en straffnedsättning, med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 9 brottsbalken, med två månader för var och en av de sex tilltalade. Fängelsestraffens längd bestämdes till mellan ett år och fyra månader som kortast och sju år som längst. Som namnet på rättsfallet antyder var prejudikatfrågan just om en straffnedsättning skulle ske på grund av den långvariga häktningstiden med restriktioner.
    Nu åter till ”Grillen”. När Högsta domstolen i ”Grillen” på nytt fann skäl att beakta häktningsrestriktionerna som billighetsskäl drogs det även här av två månader från fängelsestraffets längd. Man ska dock notera att Högsta domstolen i avgörandet inte redovisade hur lång tid som R hade varit häktad med restriktioner. Någon slutsats om hur avdraget beräknades gick därför inte att dra av domskälen, varken Högsta domstolens eller underrätternas. Hur länge restriktionerna pågick i ”Grillen” har dock tydliggjorts av Högsta domstolen i ett senare avgörande, ”Lönnfacken I” NJA 2018

SvJT 2022 Besluten runt prejudikatfrågan… 457 s. 150. Prejudikatfrågorna i ”Lönnfacken I” var brottsrubricering, påföljd och utvisning. Högsta domstolen skrev följande i fråga om restriktionerna.

 

25. H frihetsberövades den 17 januari 2017 och har haft restriktioner fram till den 30 juni samma år. Han har således varit underkastad restriktioner under kortare tid än sex månader. Normalt bör en sådan tid inte ses som så långvarig att den beaktas vid straffmätningen. Ytterst blir det dock fråga om att ta ställning till omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan därför tänkas situationer där det är möjligt att ta hänsyn även till ett frihetsberövande med restriktioner som något understiger sex månader, exempelvis om restriktionerna har inneburit en isolering som varit särskilt påfrestande för en ung person. I H:s fall föreligger inte några sådana omständigheter. Den tid som han har varit häktad med restriktioner ska därför inte beaktas vid straffmätningen (jfr ”Grillen” Högsta domstolens dom den 9 november 2017 i mål B 3492-17; i det målet beaktades att den tilltalade hade varit frihetsberövad med restriktioner i knappt sju månader).

 

I ”Lönnfacken I” var straffmätningen, och därmed frågan om billighetsskäl, en del av prejudikatfrågan. Att Högsta domstolen i ”Lönnfacken I” på detta sätt hänvisade till ”Grillen” är därför intressant. Har därmed ”Grillen”, genom hänvisningen, fått ett prejudikatvärde såvitt avser häktningsrestriktioner och billighetsskälens inverkan på straffmätningen? Man skulle i så fall kunna argumentera för att de tre avgörandena ”Häktningsrestriktionerna”, ”Grillen” och ”Lönnfacken I” tillsammans innebär att utgångspunkten är att någon reduktion av straffmätningsvärdet på grund av häktningsrestriktioner inte sker förrän restriktionerna har pågått under mer än sex månader och att om den tidsgränsen har överskridits så sker avdrag med två månader, även när tiden för restriktionerna inte når upp till ett år som i ”Häktningsrestriktionerna”. Också ställningstagandet i fråga om billighetsskäl som Högsta domstolen därefter gjorde i ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703, som där ledde till ett avdrag med två månader, kan åberopas som stöd för en sådan slutsats. I ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703 var huvudfrågan hur förberedelse till brott bör straffvärdebedömas. Högsta domstolen gav i domen generella och värdefulla anvisningar hur straffvärdebedömningen bör gå till. Så som prejudikatfrågan presenterades kan dock knappast frågan om beaktande av billighetsskäl vara en del av denna.9 I p. 37 uttalade Högsta domstolen:

 

37. J har i detta mål varit frihetsberövad med restriktioner i drygt åtta månader. Denna omständighet bör beaktas vid straffmätningen på så sätt att

 

9 Se punkten 4 i domen: ”Målet gäller främst straffvärdebedömningen vid förberedelse till mord. I målet aktualiseras också frågor om straffmätning vid flerfaldig brottslighet och om tillämpningen av 34 kap. 2 § brottsbalken, liksom frågor om ersättningen till den offentlige försvararen.”

 

 

458 Catharina Månsson SvJT 2022 straffets längd sätts ned (jfr ”Häktningsrestriktionerna” NJA 2015 s. 769 och ”Grillen” NJA 2017 s. 814).

 

Men i diskussion med kollegor har jag mötts av uppfattningen att Högsta domstolen varken i ”Grillen” eller annars har gett någon mera precis vägledning i frågan, hur stor reduktion som bör göras när restriktionerna har pågått under kortare tid än ett år. I sammanhanget bör nämnas att domarna i Hovrätten över Skåne och Blekinge vid en praxisdiskussion år 2016, med anledning av avgörandet ”Häktningsrestriktionerna”, har diskuterat vad som bör gälla när restriktionstiden uppgår till runt sex månader. Hovrättens ledamöter enades om att det bör vara en utgångspunkt att straffet reduceras med en månad vid sex månaders restriktionstid. För ett ställningstagande till om denna riktlinje är överspelad eller fortfarande gäller blir det avgörande om den enskilde domaren ger ”Grillen” ett prejudikatvärde i detta hänseende.

 

3.4 ”Toppbyggs verifikationer” NJA 2020 s. 497 ”Toppbyggs verifikationer” NJA 2020 s. 497 gällde ansvar för bokföringsbrott. Ingen specifik prejudikatfråga finns angiven, men med hänsyn till hur rubriken till avgörandet har utformats får man intrycket att det var åsidosättanderekvisitet, huvudsakrekvisitet och rubriceringen som Högsta domstolen fokuserade på.
    G åtalades för grovt bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § brottsbalken med följande gärningsbeskrivning.

 

G har varit företrädare för Stockholm ToppBygg AB med säte i Stockholm. G har under tiden från och med den 1 maj 2013 till och med den 30 april 2014 i Stockholm uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen. Åsidosättandet består i att G bokfört eller låtit bokföra fakturor/verifikationer om sammanlagt 1 966 000 kr trots att fakturorna inte uppfyller kraven på vad en verifikation ska innehålla enligt 5 kap. 7 § bokföringslagen. Rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning kunde därför inte i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. Brottet är att bedöma som grovt då det avsett betydande belopp.

 

Till skillnad från många andra avgöranden, där Högsta domstolen tar sin utgångspunkt i hur hovrätten har bedömt olika sakomständigheter, dömde Högsta domstolen i detta fall ”fullt ut”.
    Domskälen innehåller generella resonemang om vad som utgör en affärshändelse och vad som gäller för en verifikation. Därefter utvecklar Högsta domstolen hur bedömningen av huvudsaksrekvisitet ska ske. I dessa delar anknyter Högsta domstolen till tidigare avgöranden där åtal för bokföringsbrott har prövats. Även när det gällde frågan, om ett bokföringsbrott bör bedömas som grovt brott, gör Högsta domstolen inledningsvis generella uttalanden som hänvisar till äldre praxis. Därefter följer prövningen av det aktuella fallet.

SvJT 2022 Besluten runt prejudikatfrågan… 459 Bedömningen mynnar ut i att verifikationerna som målet gällde inte uppfyllde bokföringslagens krav, varför bokföringsskyldigheten i bolaget hade åsidosatts. Huvudsakrekvisitet bedömdes vara uppfyllt och det förelåg därmed en otillåten gärning enligt 11 kap. 5 § första stycket brottsbalken. Nästa fråga att bedöma var då om G skulle hållas personligt ansvarig för detta. Högsta domstolen gjorde i denna del följande bedömning.

 

22. G hade som enda styrelseledamot i bolaget ett ansvar för bokföringen och han ansvarar därför för bristerna i bokföringen. Han har haft uppsåt till att rörelsen varit bokföringspliktig. Han har vidare känt till de bristfälliga verifikationerna och till vilka belopp de uppgick. G har därmed gjort sig skyldig till bokföringsbrott.

 

Någon annan slutsats kan inte dras än att Högsta domstolen dömde G för uppsåtligt bokföringsbrott. Skälen för detta är dock knapphändiga. Det framgår inte hur Högsta domstolen såg på den subjektiva täckningen av att bokföringsskyldigheten hade åsidosatts eller av huvudsaksrekvisitet, dvs. av att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning till följd av detta inte kunde i huvudsak bedömas. Frågan blir vad detta betyder.

 

3.5 ”Knivinnehavet i skolan” NJA 2020 s. 778 ”Knivinnehavet i skolan” NJA 2020 s. 778 gällde en gymnasielev, 16 år, som under en lektion i skolan bar på två dolda knivar. Samtidigt hade han ett metallrör i sitt elevskåp. För innehavet av dessa föremål åtalades han för brott mot knivförbudslagen. Prejudikatfrågan avgränsades på följande sätt.

 

4. Frågan i Högsta domstolen är främst om den gärning som tingsrätten och hovrätten har rubricerat som brott mot knivförbudslagen av normalgraden i stället bör bedömas som grovt brott.

 

Sedan Högsta domstolen hade redogjort för och tolkat regler om gradindelning och straffvärde samt knivförbudslagens bestämmelser gjorde domstolen bedömningen, att gärningen utgjorde grovt brott (p. 5–20). Påföljdsfrågan återstod sedan att ta ställning till. I denna uttalade Högsta domstolen följande.

 

21. Straffvärdet för grovt brott mot knivförbudslagen ligger på fängelsenivå. B var vid gärningen 16 år gammal. På grund av hans ungdom ska påföljden bestämmas till 35 timmars ungdomstjänst.

 

Med dessa kortfattade domskäl i påföljdsdelen kan man inte uppfatta Högsta domstolen på annat sätt än att domstolen inte avsåg att säga något särskilt i den delen. Det kan nämnas att Högsta domstolen vid sin påföljdsbestämning inte var begränsad i sin prövning med hänsyn

460 Catharina Månsson SvJT 2022 till reglerna om förbud mot reformatio in pejus. Underrätterna hade bedömt gärningen som brott av normalgraden och bestämt påföljden till 50 dagsböter och det var åklagaren som hade fört målet vidare till hovrätten och slutligen Högsta domstolen med yrkande om en skärpt rubricering. Processens ramar utgjorde därför inget skäl mot ett tydliggörande av straffvärdet. För de fall där reglerna om förbud mot reformatio i pejus begränsar Högsta domstolen finns det för övrigt exempel på att en redovisning av straffvärdet ändå ges.10 Trots avsaknaden av en precisering av straffvärdet går det att genom enkel ”baklängesräkning”, utifrån antalet timmars ungdomstjänst och B:s ålder vid brottet, räkna ut att straffvärdet ansågs motsvara fängelse i en eller två månader. Så någon större oklarhet om straffvärdet föreligger därför egentligen inte.

 

4 Analys
Med dessa axplock ur den straffrättsliga prejudikatfloran vill jag peka på att besluten runt prejudikatfrågan kan se påtagligt olika ut. Men vad betyder då dessa beslut och hur ska man som underrättsdomare förhålla sig till dem? Om vi först tar situationen med beslut med utförliga domskäl ser jag svaret som enkelt: I syfte att gynna en enhetlig rättstillämpning finns det ingen anledning att inte följa den vägledning som Högsta domstolen ger, även om det gäller ett ämne vid sidan av prejudikatfrågan. Ett stöd för att skrivningar av detta slag har en prejudikatverkan är att Högsta domstolen själv inte sällan hänvisar tillbaka till domskäl av detta slag när saken är uppe som en prejudikatfråga i ett senare mål. Så tror jag också att underrättsdomare generellt ser på saken.
    Svårare är det att besvara frågan vad som bör gälla i fall där Högsta domstolen inte skriver skäl för sina ställningstaganden eller dessa skäl är så kortfattade att det inte går att generalisera ur dem. Ett enkelt förhållningssätt skulle kunna vara att man helt bortser från sådana delar av Högsta domstolens avgöranden. En attityd av detta slag skulle nog stämma med Första lagutskottets skrivning år 1947 om att bara tyngden av de skäl som Högsta domstolen åberopar för sina domar bör vara avgörande för Högsta domstolens inflytande på rättstillämpningen i de lägre instanserna.11 Men prejudikattolkningsläran har onekligen utvecklats sedan den tidsperioden och för mig skaver det att anlägga ett så generellt och avståndstagande förhållningssätt till delar av Högsta domstolens domar. Skälet för att ge även beslut av det här slaget en prejudikatverkan är, som jag ser det, att Högsta domstolen faktiskt har gjort något också i dessa delar. Min egen hållning som domare är att jag relaterar även till ”omotiverade” och kortfattat förklarade ställningstaganden från Högsta domstolen när jag hanterar en motsvarande

 

10 Se t.ex. ”Hundsmugglingen” NJA 2018 s. 456. Jfr ”Polisjakten i Älvdalen” NJA 2021 s. 457 II. Se även ”Tejpningen” NJA 2013 s. 397. 11 1 LU 1947:1 s. 3 f. Se fotnot 4 i denna artikel.

SvJT 2022 Besluten runt prejudikatfrågan… 461 situation, i den mån det går att dra några slutsatser. Men en sådan inställning är nog inte självklar.
    Saken kompliceras dessutom om det före avgörandet fanns en mer eller mindre etablerad hovrättspraxis i frågan och denna praxis anvisar en annan utgång. Dessa fall kanske inte är så vanligt förekommande, men de finns. Ett exempel är häktningsrestriktionerna. Där hade ju Hovrätten över Skåne och Blekinge i en praxisdiskussion som i tid låg före ”Grillen-fallet” enats om en annan reduktionsmodell när det gäller restriktionstider på den nivå som var aktuell i ”Grillen”. Detta ställningstagande är nu oförenligt med Högsta domstolens slutsats i ”Grillen”. Frågan, hur man som domare i underrätt ska förhålla sig i en sådan situation, är inte enkel att besvara. Beslutsskälen i ”Grillen” var ju bristfälliga. Inte heller har Högsta domstolen i något av de senare avgörandena utvecklat saken eller gjort ”omtag” i frågan.
    En annan inte helt ovanlig situation är att Högsta domstolen, så som i ”Knivinnehavet i skolan”, inte skriver ut vad straffvärdet för brottet var.12 Vid påföljdsbestämningen är det för varje domare en central metod att relatera det fall som man har att hantera till andra fall, lika eller olika. Härigenom kan man bilda sig en uppfattning kring om straffvärdet ska sättas lägre, lika med eller högre än fallet man jämför med. För denna uppgift är underrätterna betjänta av att Högsta domstolen anger straffvärdet. Därför hade det varit bra om Högsta domstolen i ”Knivinnehavet i skolan” hade preciserat om straffvärdet motsvarade fängelse i en månad eller i två.
    Över huvud taget framstår det som en god ordning att alla domstolar sätter ned foten vid straffvärdebedömningarna. Detta är nödvändigt inte enbart för avgörandet av det aktuella målet utan även för den situationen, att det i en senare rättegång blir aktuellt att hantera nyupptäckt brottslighet. Då ska ju domstolen enligt 34 kap. 2 § brottsbalken göra en gemensam straffvärdebedömning av den gamla och den tillkommande brottsligheten. Har straffvärdet av brottet eller av vart och ett av brotten inte angetts i den tidigare domen måste domstolen i den senare rättegången göra antagande om vilka straffvärden som den tidigare domstolen hade kommit fram till att de brott hade, som inverkar på den nya påföljdsbestämningen.
    Läsningen av Högsta domstolens domar kan också försvåras om beslutsskälen, så som i ”Toppbyggs verifikationer”, är så knapphändiga att de inte följer den struktur som Högsta domstolen tidigare har anvisat för en prövning av subjektiv täckning och uppsåt och inte heller synliggör problematiken i detta. Fastän det är uppenbart att Högsta domstolen, genom det sätt som uppsåtsprövningen kom till uttryck i domen, inte såg prövningen i denna del som en del av prejudikatet framstår det inte som självklart att domen läses på det sättet. Jag ser i

 

12 Se även ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703. Där preciserade Högsta domstolen, i mål om förberedelse till mord, inte straffvärdena av det grova vapenbrottet och det grova häleriet som också var aktuella i målet.

462 Catharina Månsson SvJT 2022 stället en fara i att underrätterna inte bortser ifrån utan tvärt om kopierar ett sådant sätt att ”gena i domskälen”. Då riskerar tidigare vägledande avgöranden, som metoden för en uppsåtsprövning, att tappa i kraft och underrätterna kanske t.o.m. missar att göra relevanta bedömningar med koppling till täckningsprincipen. Risken för materiellt felaktiga underrättsdomar ökar i ett sådant scenario. I stället hade det i ett fall som detta varit önskvärt om Högsta domstolen hade behandlat uppsåtet på ett transparent sätt. Alternativet hade varit att inte skriva något alls, i vart fall inte något som kunde tolkas som ett uttryck för hur kravet på subjektiv täckning är utformat vid bokföringsbrott.

 

5 Vägen framåt
Att underrättsdomare har olika sätt att förhålla sig till Högsta domstolens beslut i frågor vid sidan av prejudikatfrågan är från min horisont tydligt. Det är också min uppfattning att skillnaderna i förhållningssätt är ett problem vid domstolarnas rättskipande verksamhet på ett generellt plan. Som jag bedömer det påverkar de olika sätten att se på Högsta domstolens ställningstaganden runt de tydligt angivna prejudikatfrågorna enhetligheten i rättstillämpningen på ett negativt sätt.
    Det finns olika vägar framåt för att lösa den problematik som de olika förhållningssätten till besluten runt prejudikatfrågan orsakar.
    En vore förstås att söka uppnå en samsyn kring prejudikattolkning. Men skulle landets underrättsdomare kunna enas om en heltäckande metod för tolkning av Högsta domstolens vägledande avgöranden? Som jag ser det är svaret nej. Det framstår som närmast utsiktslöst att nå dit. Även om den generella uppfattningen skulle vara att också besluten runt prejudikatfrågan är vägledande — i den mån skälen medger några slutsatser — kokar frågeställningen alltid ner till en rättsfallstolkningsfråga i det enskilda fallet. Och därmed går det knappast att säga något allmängiltigt i frågan.
    Ett annat sätt att lösa problematiken skulle kunna vara att Högsta domstolens prejudikatroll renodlas ytterligare och att Högsta domstolen inte slutligt avgör de olika målen. Högsta domstolens uppgift skulle i ett sådant system vara att uttala sig endast i den eller de utpekade prejudikatfrågorna. En ordning av detta slag — som finns på civilprocessrättens område för vissa fall — torde förutsätta lagstiftning. Och det är väl tveksamt om lagstiftaren skulle se ett behov av att gå denna väg. Den är nog alltför drastisk och dessutom knappast förenlig med svensk rättstradition.
    I stället tror jag på en tredje väg framåt. Problematiken kan, om inte lösas så i vart fall mildras, genom att Högsta domstolen alltid är tydlig i domskälen med hur prövningen av en viss fråga har skett. Och om domstolen dömer fullt ut i ett mål bör den ”vertikala beslutsstrukturen” följas. Vi ska inte underskatta hur det goda exemplet har en förmåga att sprida sig i underrätt. I sidofrågor som domstolen inte önskar uttala

SvJT 2022 Besluten runt prejudikatfrågan… 463 sig om kan ”strukturskelettet” var mycket avskalat, men det bör finnas där ändå. Det viktiga är då att Högsta domstolen inte, som man gjorde i ”Toppbyggs verifikationer”, hamnar i ett mellanläge och säger sådant som kan ge upphov till missuppfattningar beträffande rättsläget.
    Sedan är det ju alltid ett önskemål att Högsta domstolen utnyttjar det tillfälle som målet ger för att behandla de oklara frågor som finns. Ett exempel är vad täckningsprincipen betyder för de brottsrekvisit som är uppe till prövning, när detta inte tidigare har behandlats av Högsta domstolen. Sedan behöver en sådan fråga kanske inte alltid utpekas som en prejudikatfråga, bara för att saken inte tidigare har prövats. Även i de fall som Högsta domstolen dömer fullt ut i alla frågor i målet menar jag alltså inte att domskälen behöver innehålla utvecklade resonemang i alla delar. Vad som i stället är viktigt är att domstolen strävar efter att göra det tydligt vad som är avsett att vara prejudicerande och vad som inte är det. Sker det underlättas vår gemensamma ambition att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning.