Högsta domstolen som prejudikatinstans — ett finländskt perspektiv

 

 

Av justitierådet i Finland JUHA HÄYHÄ

Några år efter att Högsta domstolen i Sverige gjordes till en mer renodlad prejudikatinstans genomfördes en liknande reform i Finland. Det rådande läget leder till intressanta diskussioner om rollfördelningen mellan de högsta domstolarna och såväl lagstiftaren som rättsvetenskapen.

 


1 Inledning
Det glädjer mig stort att kunna vara här och gratulera Sveriges högsta domstol för dess 50 år som prejudikatinstans. Vi i Norden hör till samma rättskulturella familj och i synnerhet Sveriges och Finlands relationer har traditionellt varit täta på rättens område. Det torde inte vara någon överraskning att Finlands högsta domstol fick en liknande ställning som ren prejudikatdomstol efter Sverige (1980) och med Sveriges system som en starkt inverkande förebild.
    Vid sådana här festligheter är det vanligt att vända blicken bakåt och genomskåda vad det har inneburit att fungera som prejudikatinstans. Som sagt hör vi i Norden till en gemensam rättskultur som har sin tradition och är en produkt av sin tid. Den utvecklar sig likaså med tiden. Vi i högsta domstolar har våra säregna roller i denna utveckling.
    Men rättskulturella förändringar är inte bara beroende av oss. Det finns också andra viktiga aktörer som har sina roller i rättskulturens utformning. Högsta domstolar i samtliga nordiska länder utför sina uppgifter under samverkan av både lagstiftning och rättslitteratur. Dessutom bör beaktas de influenser som vunnit insteg i vår rättskultur p.g.a. det europeiska tillnärmandet och globaliseringen över huvud taget.
    Rättskulturen är mer än summan av de institutioner som påverkar i dess utveckling. I mitt bidrag koncentrerar jag mig på rollfördelningen mellan ovannämnda aktörer och försöker skissera fram det som är det säregna i prejudikatbildning jämfört med andra insatser på rättskulturens område.
    Trots att jag personligen försöker följa vad som händer i den övriga Norden i synnerhet på förmögenhetsrättens område måste jag ändå erkänna att jag inte är någon expert på komparativ forskning. Jag har mest erfarenhet av de finländska förhållandena och detta är orsaken till att mitt anförande är upprättat från den synvinkeln. Men jag hoppas att de rättskulturella sambanden som vi i Norden har, gör det möjligt att göra mig förstådd ändå. Jag försöker också hålla mig på en relativt allmän nivå som torde vara tillåtet i ett festtal. Fotnotsapparaturen har

SvJT 2022 Högsta domstolen som prejudikatinstans… 505 sänkts till sitt yttersta minimum. Med den erfarenhet som jag har, får ni bara lita på mina ord.

 

2 Gällande rättsläge i Finland och vägen dit
Året 1980 ändrades fullföljdssystemet till sin nuvarande utformning i Finland.1 Enligt 1 § 2 mom. lagen om Högsta domstolen har denna domstol i uppgift att övervaka rättskipningen inom sitt behörighetsområde. Tillgången till denna rättsinstans är inte fri utan lyder de förutsättningar som framkommer i 30 kap. 2 § rättegångsbalken. Som huvudprincip gäller regeln att den som vill överklaga ett avgörande av en hovrätt skall söka besvärstillstånd hos högsta domstolen. Enligt 3 § samma kapitel kan besvärstillstånd meddelas endast om det med avseende på lagens tillämpning i andra liknande fall eller med hänsyn till en enhetlig rättstillämpning är av vikt att ärendet prövas av högsta domstolen.
    Fullföljdssystemet har gällt i sina huvuddrag i beskrivet skick sedan 1980. Man kan säga att systemet i stort liknar sitt svenska motstycke. I och med reformen 1980 förändrades högsta domstolen i Finland till en prejudikatinstans. Motiven bakom reformen i Finland var dock inte kvalitativa. Den främsta orsaken var målanhopningen. Då högsta domstolen grundades ett år efter att Finland fick sin självständighet 1919 hade man ännu ett fullständigt treinstanssystem av domstolar. Ändring i samtliga avgöranden kunde obegränsat sökas ännu i högsta instans. Behovet för begränsningar förekom dock fort. Redan 1922 infördes de första fullföljdsbegränsningar som var i kraft i stort sett oförändrade ända tills 1980. De begränsningar som gällde före 1980 var i huvudsak kvantitativa till sin natur. Som huvudregel gällde att ändring inte kunde sökas i mindre mål och gränsen för bestämmande av vilka mål som hörde till denna kategori var fastställd i lagen. Det som var avgörande var storleken av målets intresse. I tvistemål var det värdet i pengar och i brottmål straffets svårighetsgrad. Dessutom gällde vissa begränsningar som berodde på målens art.
    Initiativet till en reform kom av högsta domstolen själv. Det gjordes i domstolens utlåtande om betänkandet av högstadomstolskommittén 1974. I sitt utlåtande föreslog högsta domstolen att ändring i mål som hovrätten avgjort i andra instans, skulle kunna sökas huvudsakligen blott på prejudikatsgrund.
    Initiativet gjordes snart efter Sveriges reform och det är lätt att se att inspiration hade hämtats därifrån. Reformen innebar också en förändring från kvantitativa till kvalitativa kriterier för fullföljdsbegräns-

 

1 En beskrivning om bakgrundsfaktorerna finns tillgänglig på svenska i president Curt Olssons (president för högsta domstolen i Finland 1975–1989) artikel Högsta domstolen fyller 60 år i boken Högsta domstolen 60 år från 1979.

506 Juha Häyhä SvJT 2022 ningar. Beviljandet av besvärstillstånd blev huvudsakligen beroende av målets rättsliga dvs. prejudiciella betydelse.
    Lagförslaget väckte kritik i Finland. Det ansågs att maktbalansen mellan lagstiftaren och lagskipningen skulle rubbas. Före reformen framfördes argument enligt vilka högsta domstolen i och med det nya fullföljdssystemet skulle få en sådan maktställning som tillkommer lagstiftaren. Likaså kritiserades reformen till den del som högsta domstolen själv fick avgöra vilka mål som upptas till behandling. Trots dessa kritiska röster genomfördes lagförslaget och resultatet kan utläsas i de paragrafer som jag redogjorde för ovan.

 

3 Läget strax efter reformen
Får man makt så måste man också kunna bära det ansvar som är anknutet till maktutövningen. Kritiken som före reformen hade framförts hade inte fallit i glömska inom högsta domstolen. Denna kritik bemöttes av domstolens president Olavi Heinonen (president 1989– 2001) när ett tillräckligt antal år hade gått efter att reformen trätt i kraft för att erfarenheterna av det nya systemet på ett pålitligt sätt kunde kommenteras. I en artikel från 1993 medgav han att det utan tvekan stämde att högsta domstolen i hög grad kunde påverka urvalet av de mål i vilka besvärstillstånd beviljades.2 Enligt Heinonen hade besvärstillståndssystemet dock inte medfört något väsentligt nytt med tanke på maktfördelningen mellan lagstiftaren och rättskiparen. De publicerade avgörandena var enligt honom av samma slag som tidigare. Han kunde inte hävda att högsta domstolen skulle ha tenderat att avgöra principiellt mera betydande frågor än tidigare.
    Heinonen ansåg att den makt lagstiftaren tidigare utövat redan under en längre tid hade glidit över till lagskiparen. Detta hade dock skett som en följd av lagstiftarens åtgärder. På grund av bland annat de snabba förändringarna i samhället är de nya lagarna mera elastiska, öppna och beroende av prövning än tidigare. Därför kunde ett avgörande ofta vara beroende av domarens prövning i en situation, där svaret tidigare hade kunnat läsas i lagboken.
    I samma artikel berörs också förhållandet till rättsvetenskap. Enligt Heinonen bör ett prejudikat vara både lagenligt och rättvist. Att behärska dessa är en förutsättning för att högsta domstolen med framgång kan utveckla rättsordningen. I sammanhanget knöt han ihop rättvisan med de allmänna rättsprinciperna. Heinonen ansåg att de allmänna rättsprincipernas betydelse i det juridiska tänkandet och i rättskipningen hade ökat. En orsak var enligt honom den prövningsrätt som i allt högre grad tillerkänts lagskiparen. För att ett rättvist slut-

 

2 Artikeln finns också på svenska. Olavi Heinonen, Högsta domstolen och rättsordningen under 1990-talet, i Högsta domstolen 75 år, 1993.

SvJT 2022 Högsta domstolen som prejudikatinstans… 507 resultat kan uppnås är det skäl att förankra denna prövningsrätt i de allmänna rättsprinciperna.
    Det som händer ute i världen var inte heller obekant utan viktigt år 1993. Den var inte endast den finländska nationalstaten som påverkade synvinkeln. Enligt Heinonen hade även utvecklingen mot en internationalisering medverkat till att de allmänna rättsprincipernas betydelse hade ökat. De mänskliga rättigheterna hade medfört att rättvisebegreppet europeiserats. Vi påverkas förutom av de internationella konventionerna även av rättspraxis från den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter och av EG/EU-domstolen.
    Norden innehade en särställning i en komparativ bemärkelse. Heinonen riktade blicken mot andra nordiska länders sätt att motivera sina prejudikat. Resultatet är litet överraskande från dagens synvinkel. Heinonen jämförde sätten att motivera avgöranden mellan Norges, Sveriges och Finlands högsta domstolar. Han kom till den slutsatsen att man i Finland var mycket mera återhållsamma med att hänvisa till rättskällor. I Finland förekom även klart färre hänvisningar till lagberedningshandlingar och litteratur.
    Heinonens artikel var en milstolpe i den bemärkelsen att där fanns redan alla element som också idag är aktuella. Högsta domstolen har inte mera rollen som tredje rättsinstans utan domstolen omhändertar de specialuppgifter som hör till en prejudikatdomstol. Den viktigaste uppgiften är att skapa lagenliga och rättvisa prejudicerande avgöranden som är så öppet och fullständigt motiverade som möjligt. Det sätt som man motiverar prejudikat på är avgörande med tanke på kontrollen av den maktutövning som den nya rollen som prejudikatinstans innebar för högsta domstolen.
    Också den rättskulturella rollfördelningen är idag densamma. Högsta domstolar utför sina uppdrag i en rättskultur där inslag av lagstiftaren, rättsvetenskapen och utländsk rätt inverkar. Tyngdpunkterna kan förstås variera i tiden och beroende på rättsområde. Men också idag är det viktigt att fundera vad som skulle vara den ideala arbetsfördelningen dessa aktörer emellan. Några ord om detta.

 

4 Förhållandet till lagstiftaren
4.1 Lagens tidlöshet
I en demokratisk rättsstat är det lätt att hävda att den främsta maktutövaren på juridikens spelfält är lagstiftaren. Lagstiftaren har ju bakom sig folket som får bestämma vem som skall stifta lagar och hurudana lagar som skall stiftas. Gällande praxis i lagskipningen eller rättslitteraturens rekommendationer kan förvandlas till rättshistoria med bara några pennstreck av lagstiftaren.
    Trots detta har det inte hänt att hela rättsordningen ändras i och med nya folkvalda till parlamentet. I själva verket är det relativt få regler

508 Juha Häyhä SvJT 2022 i rättsordningen som tenderar att ha politiskt intresse och som blir föremål för reform under en valperiod. Rättssystemet som helhet har en längre hållbarhet över tid och de enstaka lagreformer som genomförs anpassas till detta sakernas tillstånd. Den gällande rättsordningen kan från denna synvinkel ses som en begränsande eller bromsande faktor för lagstiftaren. Detta under förutsättning att lagstiftaren vill respektera den övriga rättsordningen vid reformeringen av dess enstaka delar.

 

4.2 Är den nationella lagstiftaren suverän?
Lagstiftaren är alltså inte allsmäktig. Varje enskild lag bör anpassas till rättsordningen som helhet vartill de internationella konventionerna samt fri- och människorätter begränsar märkbart utrymmet för lagstiftarens frihet. EU-rättens inverkan på den nationella lagstiftarens suveränitet är också tillräckligt väl känt.
    Nationalstatens suveränitet är inte mera ett hinder för att hämta argument från utländsk rätt, bara normunderlaget tillåter detta. EUrätten och de mänskliga rättigheterna är förstås en sak för sig och har minskat nationalstatens betydelse.
    Men europeiseringen har inte märkbart minskat betydelsen av grannländernas erfarenheter. I Finland är det ofta rättsläget i Sverige som har fungerat som inspirationskälla, ibland också på det sättet att man tar avstånd från svensk praxis.

 

4.3 Lagstiftarens dilemma
Dessutom står lagstiftaren inför ett evigt dilemma. När en ny lag stiftas påförs vanligen omfattande och utförliga diskussioner gällande lagens förutsebara verkningar. Trots detta vet man i detta skede regelbundet mindre av lagens verkningar jämfört med det som är läget när den tillämpas. Om något så är det här en evig sanning och har givetvis sina konsekvenser för lagskipningen.

 

4.4 Lagförarbetena och lagtextens utformning
Jag medveten om att lagförarbetena traditionellt haft en central roll i Sverige. I Finland beror deras användbarhet i mycket på deras kvalitet och ålder. De återstår att se hur lagförarbetenas roll som rättskälla kommer att utveckla sig, för i både Sverige och Finland har man omorganiserat lagberedningen och i mycket koncentrerat sig på implementeringen av EU-rätten. Åtminstone på förmögenhetsrättens område har lagberedningen inte varit särskilt aktiv i principiellt stora och centrala reformer på sistone.
    Mycket beror på den abstraktionsnivå som lagstiftaren vid uppställningen av lagtexten använder. Nöjer man sig med allmänna och heltäckande formuleringar, finns det utrymme för rättspraxis att konkretisera var dessa abstrakta normformuleringar i olika situationer

SvJT 2022 Högsta domstolen som prejudikatinstans… 509 innebär. Allmänt formulerade paragrafer uttrycker ofta en huvudregel som i praktiken tenderar att få en vid tolkning. Situationen är ägnad att gynna analogislut.
    Ingen av de nordiska länderna har en civilkod lik den som gäller i Tyskland. Den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen är en brokig och bristfällig samling där konkreta och abstrakta normformuleringar kan gälla bredvid varandra. T.ex. lagar som rör kontrakts- och skadeståndsrätt har förblivit relativt osystematiserade. Det väsentliga (som t.ex. hur avtal kommer till i kontraktsrätten eller begreppet skada i skadeståndsrätten) står nödvändigtvis inte i lagens bokstav utan man måste läsa ett stycke juridisk doktrin för att bli upplyst. Detta sakernas tillstånd lämnar förstås utrymme för prejudikatbildning.
    Situationen ser annorlunda ut när lagstiftaren aktivt har stävat efter att med konkreta normformuleringar försöka reglera ett livsområde. Arbetsrätten, familjerätten och skuldsaneringsrätten kan i sammanhanget nämnas som exempel. Kännetecknande är stadgandenas rika antal och detaljerade utformning. Enstaka stadganden kan läsas som sådana eller de kan utgöra undantag från en mera allmänt hållen huvudregel. Konkreta normformuleringar kan framkalla resonemang som bygger på motsatsslutledningar. Behovet av prejudikat och dess betydelse i praktiken kan då se annorlunda ut jämfört med läget när formuleringarna är mera allmänt skrivna. Vad gör man om man misstänker att lagstiftaren har glömt någonting, är bara en fråga som man ofta ställer.

 

4.5 Har högsta domstolar en egen rättskällelära?
I doktrinen är det vanligt att hävda att lagen är den främsta rättskällan. Konstaterandet är litet problematiskt från prejudikatinstansens synvinkel för utgångspunkten är typiskt att lagen inte ger ett entydigt svar på tvistefrågan. Jag är kanske en aning provokativ nu men jag skulle lyfta högsta domstolens egen praxis som primär rättskälla som beskriver det dagliga arbetet. Det här är någonting som utomstående ofta inte märker. Och här skiljer säkert prioriteringarna jämfört med det som är läget i rättsvetenskapen.
    Men saken är lätt att förklara. Det gäller ju att vara konsekvent med sig själv. Annars vore de uppgifter som hör till rollen som prejudikatinstans vara svåra att uppfylla. Redan likabehandlingsprincipen förutsätter detta. Jag menar ändå inte att det som står i prejudikat skulle vara normativt bindande för underrätterna eller högsta domstolen själv. I och med förändringarna i världen ändras också prejudikaturen. Men när ett nytt mål kommer på våra bord är det första vi brukar kolla: har vi avgjort denna fråga redan tidigare.

 

510 Juha Häyhä SvJT 2022 5 Förhållandet till rättsvetenskap
5.1 Från auktoritativa konstateranden till argumentation
Utan att i ett festtal börja dokumentera påståendet vill jag framhålla att det under den tidsperiod som vi haft högsta domstolen som prejudikatinstans skett en märkbar förändring i domsmotiveringarna. Den utveckling som redan president Heinonen noterade har fortsatt. Det allmänna intrycket av högsta domstolens domar från tiden före 1980 är att de var auktoritativa och kortfattade konstateranden om hur målet hade avgjorts. Man beskrev nog händelseförloppet i målet och den norm som tillämpades men vägen till hur man hade hittat just den normen avslöjades inte.
    En sådan stil är förståelig och kanske också tillräcklig om man uppfattar sin roll som endast sista rättsinstans utan förpliktelser att ta hänsyn till domens verkningar i ett vidare perspektiv. Utgår man från sådana premisser, känner man heller inget behov av att i motiveringarna föra en diskussion med andra rättskällor. Högsta domstolen som sådan är en auktoritativ rättskälla som inte behöver tilläggsargument för att rättfärdiga sina utslag.
    Tolkningen är dock gjord från dagens synvinkel och är fördenskull kanske för snäv och orättvis. Högsta domstolen har ju alltid försökt vara konsekvent med sin egen linje, vilket garanterar att det ändå inte varit fråga om något godtycke. Dessutom bör man minnas att målanhopningen var den främsta orsaken till reformen. Det kanske inte bara fanns tid för utförligare motiveringar.
    Men nu är läget ett annat. Man har tagit vara på kritiken gentemot högsta domstolens kortfattade och ibland kryptiska motiveringar. Högsta domstolens uppgift som prejudikatinstans är att ge prejudikat i frågor som lagen inte ger några tydliga svar på. Genom prejudikat skapar man rättsnormer för kommande motsvarande rättstvister och strävar till att säkerställa att domstolarna tolkar lagen på samma sätt. Man har uppfattat att högsta domstolens framgång i sin uppgift att utveckla rättsordningen är främst beroende av sättet på vilket de publicerade avgörandena motiveras. Högsta domstolen bör förtjäna sitt anseende varje dag och det gör man med så öppna och fullständiga motiveringar som möjligt. Tiden är nu en annan och vår rättskultur tolererar inte mera prejudikat som inte kan underställas en kritisk granskning. Domsmotiveringar bör också öppna sig till diskussion med andra rättskällor och i synnerhet med rättsvetenskapen. Istället för juridiska konstateranden har man övergått till juridisk argumentation som har likheter med rättsvetenskapens sätt att resonera.

 

5.2 Rättslitteratur som rättskälla
I den här bemärkelsen tror jag att det har skett en klar förbättring sedan Heinonens artikel skrevs år 1993. I motiveringarna ser man

SvJT 2022 Högsta domstolen som prejudikatinstans… 511 hänvisningar till alla vedertagna rättskällor förutsatt att de har relevans i målet. Argument för och emot presenteras där som denna metod är tillämplig. Längden av motiveringar garanterar inte kvalitet men berättar kanske någonting om engagemanget.
    I Finland har man traditionellt varit relativt återhållsam med hänvisningar till rättsvetenskap men också sådana har börjat förekomma. I synnerhet på förmögenhetsrättens område är detta ibland en nödvändighet. Också rättskiparen har behov av systematiskt tänkande för att kunna orientera sig i rättsordningen. I brist på allmänna kodifikationer gäller det att ty sig till rättsvetenskapens systematiska framställningar av förmögenhetsrätten eller undersökningar i enstaka förmögenhetsrättsliga frågor för att få stöd för resonemanget. I stigande grad syns dessa utflykt också i motiveringarna.
    Men har vi gått för långt? Har vi börjat trampa på rättsvetarens tår? Hänvisningar till rättslitteraturen innebär ju lätt ett ställningstagande i en tvistig vetenskaplig fråga. Högsta domstolens uppgift kan ju inte vara att föra vetenskaplig diskussion. Är det inte långsökt att hämta stöd från rättslitteratur när man ändå har bara ett konkret mål som borde avgöras? Borde man inte hålla sig inom de gränser som händelseförloppet i det enstaka fallet ger utrymme för och inte i prejudikat försöka formulera allmänna rättssatser vars räckvidd går ut över dessa gränser?

 

5.3 Den rätta abstraktionsnivån
Sådana röster hör man ibland och de är inte helt obefogade. Det gäller att i prejudikat hitta den rätta abstraktionsnivån var man i motiveringarna skall röra sig på. Det här är ett dilemma. Om man är för trogen till händelseförloppet i målet och noggrant beskriver alla detaljer i detta blir det svårt att formulera en prejudikatsnorm som kunde tillämpas i andra liknande fall. Det kan bli svårt att hitta ett annat liknande fall om prejudikatet är belastat med ett rikligt detaljerat faktaunderlag. Metoden leder lätt till kasuistiska prejudikat som saknar förmågan att styra rättsutvecklingen.
    Men det finns risker också om man skriver med alltför allmänna ordalag. Underlaget för prejudikat är alltid det konkreta mål som skall avgöras. Målets händelseförlopp sätter också gränser för prejudikatets räckvidd. Det gäller att beskriva händelseförloppet så att de relevanta dragen i händelseförloppet är med. Vi har inte kompetens att skapa nya rättsnormer eller nya allmänna läror. Vi kan högst fortsätta lagstiftarens eller rättsvetarens arbete.

 

6 Slutord
Jag nästan glömde det viktigaste. En rättskultur påverkas inte enbart av lagstiftning, rättskipning och rättsvetenskap. Det finns en aktör vars betydelse är tyngre än dessa normativt orienterande aktörers. Vårt

512 Juha Häyhä SvJT 2022 arbete är alltid bundet till det som försiggår i verkligheten. Det är också detta som utgör det säregna i vårt arbete. Vi, om någon, vet att livet alltid är slugare än lagen, slugare än prejudikatbildning — ja, kanske till och med slugare än rättsvetenskapen.