Utformningen av Högsta domstolens avgöranden nu och då

 

 

Av advokaten CHRISTER DANIELSSON

Genom en jämförelse av förmögenhetsrättsliga HD-avgöranden under de fyra åren närmast före fullföljdsreformen 1971 och dagens avgöranden klargörs likheter och skillnader i hur domar och beslut skrivs. Skillnaden är tydlig, och utvecklingen leder till såväl risker som möjligheter.

 


Nu, 50 år efter fullföljdsreformen, kännetecknas Högsta domstolens domar och beslut av bl.a. följande:1 1. Avgörandena inleds med en beskrivning av faktiska förhållanden av relevans för frågan i målet och parternas huvudsakliga argumentation. Det gör att domen eller beslutet står på egna ben och kan läsas utan att först ta del av underrätternas avgöranden. I denna bakgrundsbeskrivningen noteras också kortfattat utgången i tingsrätt och hovrätt.
    2. I regel formulerar HD därefter, under egen rubrik, vad målet enligt domstolens mening gäller. För ett ta ett exempel som är helt färskt när denna text skrivs:2 ”Målet gäller om köparna [av ett bolag] har haft en skyldighet att lojalt verka för att uppnå den omsättning som skulle utlösa det avtalade åtagandet att överta säljarens resterande borgensåtagande [mot en bank] och om de i så fall har ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att åsidosätta denna skyldighet.” Det klargörs således redan i inledningen vad prejudikatfrågan är eller, i vart fall, vad som är i fokus för HD:s prövning.
    3. Resten av avgörandet består i regel av två avsnitt, ett generellt och en bedömning — under egen rubrik — av det enskilda fallet mot bakgrund vad domstolen kommit fram till i det generella avsnittet. För att fortsatt exemplifiera med det nyssnämnda målet så gällde det förekomsten av och innehållet i en avtalsrättslig lojalitetsplikt. Dessa frågor behandlar HD i det generella avsnittet under rubrikerna Lojalitet i avtalsförhållanden och Omfattningen av lojalitetsplikten. HD kommer därvid bl.a. fram till att en part ”efter bästa förmåga” ska respektera även de intressen som motparten har till följd av avtalet. Vid sin bedömning av det enskilda fallet finner HD att ”köparna inte efter bästa förmåga hade verkat för att omsättningsmålet skulle uppnås” och att de ”därmed [hade] åsidosatt den lojalitetsplikt som avtalet innefattade”.

 

1 Jag har utgått från HD:s avgöranden i förmögenhetsrättsliga frågor men det som här sägs om hur domar och beslut utformas gäller väsentligen också för andra rättsområden. 2 ”Omsättningsmålet”, NJA 2021 s. 943.

514 Christer Danielsson SvJT 2022 4. I den generella delen redogör HD, ofta ganska brett, för den rättsliga omgivningen kring den egentliga frågan i målet. Det händer att HD uttalar sig obiter i en sådan fråga. Detta har — som jag återkommer till — väckt en del kritik.
    5. Mycket ofta, om än inte alltid, förekommer i det generella avsnittet hänvisningar till rättspraxis, väsentligen domstolens egna avgöranden men någon gång också domar från framför allt de norska och danska högsta domstolarna. Även referenserna till juridisk litteratur är frekventa. Christina Ramberg skriver att sådana förekom i hälften av alla förmögenhetsrättsliga avgöranden under åren 2006–2015.3 Utan att ha räknat tror jag att litteraturhänvisningarna nu är ännu mer frekventa. I det mål jag här exemplifierar med, Omsättningsmålet, hänvisade HD till sex egna avgöranden och till fyra litteraturuttalanden.
    6. Det ovan beskrivna sättet att utforma avgöranden medför att HD:s domar och beslut ofta blir ganska långa. I vart fall i förmögenhetsrättsliga mål, som varit mitt fokus, handlar det många gånger om ett betydande antal trycksidor i Nytt Juridiskt Arkiv.
    Som praktiker (skiljedomare och ombud i kommersiella tvister) måste jag givetvis vara insatt i samtida rättspraxis och jag är därför väl förtrogen med HD:s sätt att numera utforma sina avgöranden. Däremot föranleder min dagliga praktik sällan att jag behöver studera prejudikat från tiden före fullföljdsreformen.
    När jag inbjöds att medverka som paneldeltagare i det seminarium som dokumenteras i det här numret av Svensk Juristtidning gjorde jag en översiktlig genomgång av förmögenhetsrättsliga HD-avgöranden under de fyra åren närmast före fullföljdsreformen, alltså åren 1967– 1970, i syfte att undersöka likheter och skillnader i hur domar och beslut skrivs. Efter den genomgången kan jag konstatera att det är en mycket påtaglig skillnad mellan hur HD utformar sina avgöranden nu jämfört med då.
    Jag noterar sammanfattningsvis följande om dåtida domskrivningsstil.
    1. Typiskt sett finns ingen sammanfattande redogörelse för de faktiska förhållandena eller parternas argumentation. Det är därför nödvändigt att först läsa underrätternas dom eller beslut för att kunna fullt ut tillgodogöra sig HD:s avgörande.
    2. Det finns i själva avgörandet i regel ingen explicit identifiering av vad som utgör prejudikatfrågan. Vägledning ges dock i bästa fall av den rubrik som rättsfallet åsätts i Nytt Juridiskt Arkiv.4 3. Det finns ingen formaliserad indelning i en generell del och tillämpning i det enskilda fallet. I den mån det alls finns några uttalanden om vad som är gällande rätt, vävs de in i domstolens resonemang om den konkreta tvistefrågan. Det synes också sällan, om

 

3 Christina Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, 2017, s. 331. 4 Sådana rubriker finns ju också i nutida rättsfall. Det som skiljer förr från nu är således att det idag dessutom anges i själva avgörandet vilken frågan i målet är.

SvJT 2022 Utformningen av Högsta domstolens avgöranden… 515 ens alls, förekomma att HD tecknar den omgivande rättsliga miljön på det sätt som sker numera. Det är så att säga mera pang på i den konkreta tvisten. Vad som är prejudikatet får utläsas av de resonemang som leder fram till avgörandet av denna, utan att HD dessförinnan uttalar sig i generella termer om rättsläget. Till detta kommer som sagt att referatrubriken kan ge vägledning. Uttalanden obiter synes ha varit mycket sällsynta.
    4. HD är sparsam med att referera till rättspraxis, och hänvisningar till den juridiska litteraturen förekommer näst intill inte. Under de fyra NJA-årgångar jag har gått igenom hänvisar HD en (1) gång till ett litteraturuttalande till stöd för en rättslig bedömning som domstolen gör!5 Det sistnämnda betyder emellertid knappast att justitieråden inte tog till sig doktrinen. Snarare uppfattar jag frånvaron av litteraturhänvisningar så att domstolen på den tiden inte såg något behov av att förankra sina uttalanden i rättsvetenskapen; den egna auktoriteten var tillräcklig.
    5. Den tidens skrivteknik resulterade i att avgörandena blev mycket kortare än nu. Själva domskälen upptar sällan mer än ett par trycksidor i NJA. Det räcker med att okulärbesiktiga NJA-volymerna för att konstatera denna skillnad. För ett ta ett exempel: 1968 refereras 106 fall i NJA. Till dessa åtgick 603 trycksidor. 50 år senare, 2018, innehöll NJA 93 referat. Dessa sträckte sig över 1 164 sidor.
    Det ovan sagda kan illustreras genom att jämföra ett prejudikat från 1968 med ett från 2018.
    Det förstnämnda är NJA 1968 s. 303. Det är ett prejudikat som det fortfarande flitigt hänvisas till i den avtalsrättsliga litteraturen. Exempelvis finns tre hänvisningar i senaste upplagan av Jan Rambergs och Christina Rambergs Allmän avtalsrätt, 11:e uppl. 2019, och fem hänvisningar i senaste upplagan av Axel Adlercreutz m.fl. Avtalsrätt I, 14:e uppl. 2016. Målet har utförligt behandlats av Torgny Håstad i skriften Avtalslagen 90 år.6 Han konstaterar att fallet illustrerar möjligheten att åsidosätta ett avtal enligt 33 § avtalslagen men att det också aktualiserar rättsfrågan ”om en fullmäktigs behörighet har samma betydelse när tredje man yrkar ogiltighet som när han yrkar bundenhet för huvudmannen” (s. 243). Torgny Håstad betecknar målet som ”en milstolpe i utvecklingen av konsumentskyddet” (s. 251). HD:s dom upptar en dryg trycksida i NJA. De egentliga domskälen består av fem korta stycken som samtliga uteslutande hänför sig till fakta i målet, dvs. HD gör inga generella uttalanden om rättsläget av den typ som numera är legio. Domskälen innehåller inga hänvisningar till rättspraxis eller doktrin.

 

5 Det sker i NJA 1970 s. 72. HD hänvisade där till en dåtida entreprenadsrättsauktoritet till stöd för sin tolkning i en viss fråga av standardkontraktet AB 54. Det är således inte fråga om lagtolkning eller uttalanden om gällande rätt utan en tolkning av allmänna bestämmelser i entreprenadbranschen. Det kan därför ifrågasättas om ens detta fall är att jämföra med de litteraturuttalanden som numera är frekvent förekommande i HD:s avgöranden. 6 Verkan av sidolöpare vid konsumentköp, Avtalslagen 90 år, 2005, s. 243 ff.

516 Christer Danielsson SvJT 2022 Målet från 2018 är Flyget till Antalya, NJA 2018 s. 127.7 Det gällde huruvida en flygpassagerare var skyldig att reklamera en försenad flygning trots att det inte fanns någon i lag eller avtal angiven reklamationsplikt. HD:s dom sträcker sig över elva trycksidor i NJA. I domskälen redovisas mycket ingående lagregler om reklamation och rättspraxis kring reklamationsskyldighet utanför det lagreglerade området, både såvitt avser dröjsmål — som var frågan i målet — och fel. Avgörandet måste uppfattas så att det i vart fall vid dröjsmål föreligger en allmän reklamationsskyldighet i svensk rätt, något som dittills hade varit omstritt. I det enskilda fallet ansågs flygpassageraren ha reklamerat för sent.
    De båda här redovisade målen illustrerar den närmast dramatiska skillnaden mellan hur HD utformade sina prejudikat under åren direkt före fullföljdsreformen och nu.8 I sin lärobok i allmän rättslära identifierar Stig Strömholm fyra stadier i prejudikatavgörandenas utformning.9 Det senaste sägs inledas just 1971. Det beskrivs så här: ”Argumentationen antager en karaktär av fri diskussion … snarare än en auktoritativ utläggning. Alternativa lösningar jämföres ofta tämligen detaljerat; samhälleliga konsekvenser av alternativen utvecklas och bedömes även från allmänna lämplighetssynpunkter; grundläggande värderingar i lagstiftningen analyseras och appliceras på föreliggande problem. Man nöjer sig inte med öppna hänvisningar till förarbeten, praxis och i doktrinen förekommande ståndpunkter utan ger sig också in i en stundom omfattande kritisk diskussion av sådant material.” Detta är en god beskrivning av hur HD idag utformar sina avgöranden. Däremot tycker jag inte att uttalandet fångar domskrivningstekniken de första årtiondena efter 1971 års fullföljdsreform. Det är väsentligen först under, säg, de senaste femton åren som HD:s domar och beslut fått den utformning som jag redovisade inledningsvis. Samma iakttagelse gjorde Bertil Bengtsson när han i början 2010-talet skrev följande:10 ”Ännu för omkring 20 år sedan behöll dock domstolen i regel ett koncist skrivsätt, som visserligen klargjorde domstolens resonemang men brukade gå direkt på målet utan några utvikningar.”

 

7 En ytterligare nyhet i HD:s domsutformning är att man sedan några år namnger prejudikaten, både nya och i efterhand äldre prejudikat som behandlas i nya. När detta skrivs i början av 2022 finns drygt 800 namngivna prejudikat. NJA 1968 s. 303 är inte ett av dem. 8 Vid domskrivningen torde det ha viss betydelse vem som är referent (jfr Bertil Bengtsson, JT 2012–13 s. 743 ff., på s 747 f.). Man vågar nog konstatera att justitieråd med bakgrund i rättsvetenskapen inte sällan skriver mer utförligt än många av kollegorna. Johnny Herre, som innan han inträdde i HD var professor, var referent i det ovan diskuterade Flyget till Antalya, liksom i den synnerligen omfattande skadeståndsdomen Multitotal, NJA 2017 s. 9, där HD:s domskäl sträcker sig över 22 trycksidor i NJA. 9 Stig Strömholm, Max Lyles och Filippo Valguarnera, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 2020, s. 396 ff.. 10 Bertil Bengtsson, a.a. s. 743.

SvJT 2022 Utformningen av Högsta domstolens avgöranden… 517 Mot bakgrund av utvecklingen under de senaste decennierna kan det nog vara anledning att i nästa upplaga av läroboken lägga ett femte stadium till de som Stig Strömholm identifierat.
    Hur ska man då se på HD:s nutida sätt att utforma sina avgöranden? Jag är övervägande positiv.11 Det säger sig självt att det nutida skrivsättet är pedagogiskt på ett helt annat sätt än det tidigare. HD:s redogörelser för den omgivande rättsliga miljön, tidigare rättspraxis och ståndpunkter i doktrinen gör att praktiskt verksamma jurister — domare, skiljedomare och ombud — får en god bild av vad som talar för och mot ett visst ställningstagande, var skiljelinjerna går.
    Bertil Bengtsson skriver att HD:s domar kan uppfattas som kortare rättsvetenskapliga uppsatser om den aktuella rättsfrågan och näraliggande rättsfrågor.12 Detta är menat som kritik och kontrasteras av Bengtsson mot tidigare korta och koncisa domskäl.
    För egen del tycker jag att det nutida sättet att utforma avgörandena är påtagligt fördelaktigt för oss brukare, som söker vägledning om innehållet i gällande rätt i HD:s avgöranden. Vi får, genom att bara läsa domen, en god överblick över spelplanen, och HD:s öppna sätt att inventera och värdera argument gör det lätt att förstå hur domstolen resonerat när den kommit fram till sin slutsats. I diskussionen hör man emellertid ibland kritiker — och alls inte bara Bertil Bengtsson — säga ungefär så här: HD skriver så mycket — och om allt möjligt — att det inte går att veta vad prejudikatet egentligen är. Det är enligt min mening att överdriva problemet, låt vara att något ligger i kritiken.
    Som nämnts redogör HD i det generella avsnittet ofta för den rättsliga miljö som omger den omedelbara prejudikatfrågan. Det medför att domstolen ibland uttalar sig om hur man ska se på sådana kringliggande frågor. Sådana uttalanden är förvisso inte prejudikat men likväl indikerar de hur domstolen — i vart fall i samma sits — skulle se på den fråga man därvid uttalat sig om.
    Problemet med detta har formulerats på följande sätt av Bertil Bengtsson:13 ”En risk som rimligen måste öka, om domstolen i sina resonemang tar ställning till alla möjliga teoretiska frågor vid sidan av den aktuella rättsfrågan, är att domstolen senare finner sig ha hamnat i en mindre lämplig regel som är svår att hantera på ett rimligt vis. Det är inte lätt att förutse alla möjliga fall där en princip kan bli tillämplig.” Stefan Lindskog, vilken som justitieråd i hög grad har medverkat till nuvarande domsskrivningsstil, konstaterar för sin del att den konkreta frågan i målet numera sätts i ett större sammanhang och att detta ”ger utrymme för vägledande uttalanden i sådana hänseenden som visserligen inte är helt nödvändiga för att avgöra målet, men som har ett direkt och naturligt samband med den omedelbart relevanta rättsfrågan”.

 

11 Jfr Christer Danielsson, Inlägg vid JT:s 25-årsjubileum den 20 oktober 2014, JT 2014–15 s. 528 f.. 12 Se Bertil Bengtsson, a.a., s. 743. 13 Bertil Bengtsson, aa., s .749.

518 Christer Danielsson SvJT 2022 Därigenom, tillägger han, klargörs rättsläget tidigare än vad som skulle ha skett om nya och för prejudikatbildningen lämpliga mål hade avvaktats. Om prejudikatbundenheten av sådana uttalanden skulle vara mindre därför att de anses vara obiter saknar enligt honom betydelse om uttalandet följs.14 Man kan väl sammanfattningsvis säga att Bertil Bengtsson lyfter fram riskerna med att HD skriver bredare än som strikt taget behövs för att avgöra prejudikatfrågan, medan Stefan Lindskog framhåller möjligheterna med detta angreppssätt. För min del anser jag att båda ståndpunkterna har fog för sig.
    På det förmögenhetsrättsliga området är det ganska få lämpliga prejudikatfall som når HD, vilket väl bl.a. beror på att många mål av det slaget avgörs i skiljeförfarande. I denna prejudikattorka finns det ett incitament för domstolen att arbeta med vad man har och ge de factovägledning även i näraliggande frågor. Att så sker är värdefullt för oss praktiker.
    Samtidigt går det inte att komma ifrån att de risker kritikerna pekar på är reella. Även med den överblick och de djupgående kunskaper som justitieråden kan förväntas besitta, är det förstås möjligt att uttalanden i frågor vid sidan av den egentliga prejudikatfrågan inte blir tillräckligt djupt penetrerade och att HD därför uttalar sig på ett sätt som senare, när en sådan sidofråga är den egentliga prejudikatfrågan, visar sig vara mindre lämpligt.
    Slutsatsen av detta blir för min del att HD bör fortsätta diskutera prejudikatfrågan i ljuset av den omgivande rättsliga miljön på sätt som nu sker men därvid mycket noga överväga hur man formulerar sig i kringfrågor.

 

14 Tillägg för egen del i NJA 2012 s. 535.