Hur har inrättandet av Patent- och marknadsöverdomstolen påverkat förutsättningarna för Högsta domstolens prejudikatbildning?

 

 

Av hovrättslagmannen CHRISTINE LAGER

Den 1 september 2016 inrättades Patent- och marknadsöverdomstolen som en särskild domstol inom ramen för Svea hovrätts organisation. I denna artikel diskuteras vad den reformen inneburit för prejudikatbildningen. Hur har den påverkat Högsta domstolens prejudikatbildning? Kan det dras några slutsatser om den har förbättrat eller försämrat förutsättningarna för en enhetlig prejudikatbildning? Avslutningsvis görs också några korta jämförelser med förutsättningarna för en enhetlig prejudikatbildningen på det hyresrättsliga och arbetsrättsliga området.

 

1 Patent- och marknadsdomstolsreformen
Patent- och marknadsdomstolsreformen innebar att två nya särskilda domstolar bildades inom ramen för det allmänna domstolssystemet. I första instans infördes Patent- och marknadsdomstolen inom Stockholms tingsrätts organisation och i andra instans infördes Patent- och marknadsöverdomstolen inom Svea hovrätts organisation. Samtidigt avskaffades de två specialdomstolarna Marknadsdomstolen och Patentbesvärsrätten.
    De nya domstolarna fick exklusiv behörighet att handlägga samtliga immaterialrättsliga mål- och ärendetyper som tidigare handlades i allmän domstol, i Patentbesvärsrätten respektive i vissa fall i allmän förvaltningsdomstol. De nya domstolarna fick alltså exklusiv behörighet att handlägga mål och ärenden om upphovsrätt, patent, varumärken, företagsnamn och mönsterskydd m.m. Vidare fick de nya domstolarna exklusiv behörighet att handlägga alla marknadsföringsrättsliga och konkurrensrättsliga mål- och ärendetyper som tidigare handlades i Marknadsdomstolen som enda instans eller, i vissa fall, i Stockholms tingsrätt som första instans samt Marknadsdomstolen som andra och sista instans. Behörighet gavs för såväl tvistemål och ärenden som för brottmål.
    Förändringarna innebar att Sverige, efter många år av diskussioner och förslag, fick en helt ny och samlad domstolsordning för immaterialrätten och marknadsrätten. Domstolsprövningar som tidigare hade varit spridda på tingsrätter och hovrätter, på specialdomstolarna Marknadsdomstolen och Patentbesvärsrätten, på förvaltningsrätter och kammarrätter — samt när det gällde prejudikatfrågor på Högsta domstolen, Högsta Förvaltningsdomstolen och på Marknads-

domstolen — koncentrerades alltså till Patent- och marknadsdomstolen som första instans och Patent- och marknadsöverdomstolen som andra instans, med vissa begränsade möjligheter att överklaga till Högsta domstolen.
    Enligt förarbetena var de huvudsakliga skälen för den nya domstolsordningen att de immaterialrättsliga och marknadsrättsliga målen tillhörde de mest komplicerade och omfattande mål som handlades i domstol. Det medförde ett tydligt behov av specialistkompetens hos domarna. Eftersom den dåvarande domstolsordningen var splittrad och de olika måltyperna hade tydliga samband behövdes en koncentration av domstolsordningen för att öka förutsättningarna för en högkvalitativ och effektiv handläggning. (Se prop. 2015/16:57 särskilt s. 128–131. För en mer utförlig beskrivning av det nya domstolssystemet se Christine Lager, De nya svenska patent- och marknadsdomstolarna, Nordiskt Immateriellt Rättsskydd nummer 1/2019).

 

2 En förkortad instansordning
Inför förändringarna förekom en hel del kritik och farhågor om att den nya domstolsordningen — om vanliga överklaganderegler skulle gälla — i vissa fall skulle leda till längre handläggningstider. Enligt näringslivet var det inte acceptabelt eftersom företagen hade behov av snabba avgöranden på dessa områden. Det stämde inte heller med att reformen syftade till att öka förutsättningarna för en effektiv domstolshandläggning.
    Det är bakgrunden till de särskilda överklaganderegler som infördes i 1 kap. 3 § tredje stycket i den nya lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar. Där framgår att huvudregeln är att Patent- och marknadsöverdomstolens domar och beslut i tvistemål och ärenden inte får överklagas. Patent- och marknadsöverdomstolen får dock, utom i fråga om vissa konkurrensärenden där skyndsamheten ansågs särskilt viktig, tillåta överklagande till Högsta domstolen om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen.
    Överklagandeförbudet för tvistemål och ärenden kompletterades alltså med en så kallad ventilregel (förutom för ärenden om företagskoncentrationer, se ovan). För brottmålen behölls dock vanliga överklaganderegler. Där vägde behovet och intresset av att kunna få avgöranden överklagade till Högsta domstolen tyngre än behovet av en snabbare handläggning (se a. prop. s. 162–163).
    De allra flesta avgöranden i Patent- och marknadsöverdomstolen avser domar och beslut i tvistemål och ärenden. Huvudregeln med ett överklagandeförbud men med en möjlighet att meddela ventil är alltså dominerande inom den nya domstolsordningen.
    Om Patent- och marknadsöverdomstolen tillåter överklagande, dvs. meddelar ventil, krävs även prövningstillstånd i Högsta domstolen. Det framgår av hänvisningarna till rättegångsbalkens och ärende-

lagens bestämmelser i 3 kap. 1 § och 2 § lagen om patent- och marknadsdomstolar.

 

3 Närmare om en förkortad instansordning och ventilregeln
Huvudskälet till en förkortad instansordning, men med en möjlighet för Patent- och marknadsöverdomstolen att meddela ventil, var behovet av en snabbare handläggning för de ärenden i den nya ordningen som först prövas i myndighet, t.ex. ansökningar om varumärkesregistreringar eller om beviljande av patent, samt för de marknadsrättsliga målen och ärendena som tidigare handlades i Marknadsdomstolen som enda eller i vart fall alltid sista instans. Men lagstiftaren stannade inte där. Eftersom den nya ordningen syftade till att gå från en splittrad till en samlad processordning infördes huvudregeln om överklagandeförbud, men med en möjlighet till ventil, för alla beslut och domar i tvistemål eller ärenden i Patent- och marknadsöverdomstolen (med tillägg av det totala överklagandeförbudet för företagskoncentrationer). (Se a. prop. s. 162.) För huvudfrågan i denna artikel — hur inrättandet av Patent- och marknadsöverdomstolen påverkat förutsättningarna för Högsta domstolens prejudikatbildning — är det avgörande hur överklagandebestämmelsen i 1 kap. 3 § tredje stycket i lagen om patent- och marknadsdomstolar bör tolkas och tillämpas. Går det att dra några slutsatser om när Patent- och marknadsöverdomstolen bör, eller kanske till och med ska, ge ventil till Högsta domstolen? En första utgångspunkt är att bestämmelsen enligt sin ordalydelse är fakultativ. Patent- och marknadsöverdomstolen får tillåta att ett avgörande överklagas till Högsta domstolen om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas där. Det står alltså inte skall (jfr bestämmelsen om prövningstillstånd i hovrätt enligt 49 kap. 14 § rättegångsbalken).
    I förarbetena till den nya domstolsordningen kommenteras den fakultativa bestämmelsen. Där anges bl.a. att mot bakgrund av den specialistkompetens på immaterialrättens, marknadsföringsrättens och konkurrensrättens områden som kommer att finnas i Patent- och marknadsöverdomstolen kan behovet av prejudicerande avgörande från Högsta domstolen antas vara mindre än på andra rättsområden som handläggs i de allmänna domstolarna. Som exempel på när behov av prejudicerande avgöranden från Högsta domstolen kan uppkomma framhålls att avgörandena från Patent- och marknadsöverdomstolen kan omfatta prejudikatfrågor på rättsområden som inte ligger inom denna domstols exklusiva behörighet. Men det anges att det även kan finnas skäl för ventil i frågor inom den exklusiva behörigheten och att Patent- och marknadsöverdomstolens möjlighet att meddela ventil bör gälla förutsättningslöst och utan begränsningar. (Se a. prop. s. 164–166.)

Sammanfattningsvis är alltså skrivningarna i förarbetena om hur ventilbestämmelsen bör tillämpas mycket öppna.
    En betydelsefull fråga när det gäller hur ventilbestämmelsen bör tillämpas är om det finns en möjlighet att överklaga Patent- och marknadsöverdomstolens beslut i ventilfrågan. I så fall skulle ju Högsta domstolen kunna ge vägledning för när ventil ska meddelas. I förarbetena behandlas inte frågan om Patent- och marknadsöverdomstolens beslut i ventilfrågan får överklagas. Men redan av bestämmelsens fakultativa ordalydelse och även av systematiska skäl följer, enligt min mening, att det inte är möjligt att överklaga ett ventilbeslut vare sig ventil nekats eller beviljats. Ordalydelsen får skulle i så fall sakna betydelse och vidare skulle den särskilda överklagandebestämmelsen innebära en dubbelreglering och sakna en egen funktion. En överprövning av Högsta domstolen skulle ju i huvudsak vara detsamma som ett direkt ställningstagande av Högsta domstolen i frågan om prövningstillstånd. Att ett beslut om att neka ventil inte får överklagas framgår även av ett tidigare avgörande om en likalydande ventilbestämmelse i 43 § andra stycket lagen (1999:116) om skiljeförfarande (se NJA 2006 s. 530 och notera även att det vid den tidpunkten inte ens gällde prövningstillstånd i Högsta domstolen för denna måltyp).
    Slutsatsen är att Högsta domstolen inte har någon möjlighet att överpröva Patent- och marknadsöverdomstolens ventilbeslut och alltså ingen möjlighet att på så sätt ge vägledning för när ventil bör meddelas. Men kan det ändå inte, trots bestämmelsens fakultativa utformning, anges några mer fasta hållpunkter för hur ventilbestämmelsen bör tillämpas? Och kan det i så fall — utifrån dessa hållpunkter — dras några slutsatser om hur inrättandet av Patent- och marknadsöverdomstolen påverkat förutsättningarna för Högsta domstolens prejudikatbildning? Dessa frågor behandlas i de kommande avsnitten.

 

4 Hållpunkter för ventil
Enligt min bedömning kan följande hållpunkter ges för hur ventilbestämmelsen bör tillämpas. Den första hållpunkten är att ventil alltid, i linje med vad som anges i förarbetena, bör ges om Patent- och marknadsöverdomstolen uppmärksammar att det kan finnas en prejudikatfråga på ett rättsområde som inte ingår i domstolens exklusiva behörighet. Det kan exempelvis gälla allmän civilrätt, allmän processrätt eller grundlagsfrågor. För en enhetlig och högkvalitativ prejudikatbildning är det viktigt att ventil till Högsta domstolen alltid ges i sådana fall.
    Går man igenom de avgöranden där Patent- och marknadsöverdomstolen meddelat ventil kan man också konstatera att många av målen — såväl immaterialrättsliga som marknadsrättsliga — innehåller just allmänna frågeställningar som inte ingår i den ex-

klusiva behörigheten för Patent- och marknadsöverdomstolen (Patent- och marknadsdomstolens avgöranden publiceras löpande på www.patentochmarknadsoverdomstolen.se). Att Högsta domstolen har och ska ha prejudikatrollen i frågor som ligger utanför Patent- och marknadsöverdomstolens exklusiva behörighet är enligt min mening mycket viktigt och självklart för att vi ska få en så enhetlig nationell prejudikatbildning som möjligt i centrala rättsområden såsom allmän civilrätt, allmän processrätt och grundlagsfrågor. En anknuten fråga för en enhetlig prejudikatbildning är att vi har två högsta domstolar som oundvikligen har viss överlappning som prejudikatinstanser, exempelvis i grundlagsfrågor. I det sammanhanget är det positivt med de möjligheter till korsvis tjänstgöring i de högsta instanserna som infördes år 2017 (se prop. 2016/17:174, 3 kap. 4 § sista stycket rättegångsbalken och 3 § lagen [1971:289] om allmänna förvaltningsdomstolar), samt att frågan om ytterligare samarbete mellan de högsta instanserna utreds (se Dir. 2020:11 Förstärkt skydd för demokratin och domstolars oberoende).
    Den andra hållpunkten för ventilbestämmelsens tillämpning är att ventil också bör ges generöst i prejudikatfrågor som överlappar eller gränsar till allmänna rättsområden. Det kan t.ex. gälla en skadeståndsbestämmelse som visserligen har en specifik reglering inom ramen för Patent- och marknadsöverdomstolens exklusiva kompetens, men som i den uppkomna prejudikatfrågan även berör en mer allmän skadeståndsrättslig prejudikatfråga.
    Den tredje hållpunkten är att det sällan finns skäl för ventil om den prejudikatfråga som uppkommer styrs av EU-rätt. De materiella bestämmelserna inom de rättsområden som ingår i Patent- och marknadsöverdomstolens exklusiva behörighet är till övervägande del EUrättsligt harmoniserade. Det innebär att EU-domstolens avgöranden i hög grad är styrande för rättstillämpningen. Patent- och marknadsöverdomstolen har alltså att tillämpa EU-domstolens avgöranden som vägledande och det framgår också av Patent- och marknadsöverdomstolens avgöranden att så görs. Finns det relevanta avgöranden från EU-domstolen som kan tillämpas och har det inte uppkommit någon annan prejudikatfråga finns det därför som utgångspunkt inte några skäl för ventil. Om det är osäkert hur EU-rätten ska tolkas och det krävs ett ställningstagande till det för att döma i målet är, som jag ser det, Patent- och marknadsöverdomstolen skyldig att inhämta ett förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket i EUF-fördraget.
Detta eftersom Patent- och marknadsöverdomstolen — på grund av ventilbestämmelsens fakultativa utformning — vid tillämpningen av artikel 267 är att betrakta som en domstol mot vars avgörande det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning. Och om domstolen inhämtar ett sådant förhandsavgörande och det inte finns några andra prejudikatfrågor finns det inte heller något skäl att meddela ventil.

Den fjärde hållpunkten är att ventilbestämmelsen överlag bör tilllämpas mer restriktivt när det gäller prejudikatfrågor inom Patent- och marknadsöverdomstolens exklusiva rättsområden, dvs. även om frågorna i målet inte styrs av EU-rätt. Den specialistkompetens bland domarna som var ett av huvudskälen till den nya domstolsordningen medför, precis som anges i förarbetena, att det många gånger inte finns samma behov av ett prejudikat från Högsta domstolen som på andra rättsområden.
    Den femte hållpunkten är att det ändå finns ett kvarstående behov av Högsta domstolen som prejudikatinstans även för frågor inom Patent- och marknadsöverdomstolens exklusiva områden. Ett exempel är om Patent- och marknadsöverdomstolen i olika avgöranden gör motsatta bedömningar av samma eller liknande rättsfrågor. Det finns ingen möjlighet för Patent- och marknadsöverdomstolen att avgöra frågor i plenum eller i någon form av utökade prejudikatsitsar. Sådana situationer är därför ett typexempel för när ventil bör meddelas. Andra exempel på när ventil bör meddelas i prejudikatfrågor inom Patent- och marknadsöverdomstolens exklusiva områden kan vara om domstolen, utan att ny lagstiftning tillkommit, avviker från tidigare prejudikat från Högsta domstolen. Ytterligare exempel är att det kan uppkomma prejudikatfrågor inom Patent- och marknadsöverdomstolens exklusiva områden som är så genomgripande att det därför bör ges en möjlighet till överklagande till Högsta domstolen.

 

5 Slutsatser om påverkan på prejudikatbildningen
Utifrån de angivna hållpunkterna kan det enligt min mening dras följande slutsatser om hur inrättandet av Patent- och marknadsöverdomstolen påverkat förutsättningarna för Högsta domstolens prejudikatbildning.
    Min första slutsats är att förutsättningarna för Högsta domstolens prejudikatbildning i frågor utanför Patent- och marknadsöverdomstolens exklusiva områden — dvs. allmänna civilrättsliga eller processrättsliga frågor, grundlagsfrågor m.m. — ökat genom den nya domstolsordningen. Huvudskälet till det är att Marknadsdomstolens avgöranden aldrig kunde överklagas till Högsta domstolen (annat än om det var fråga om särskilda rättsmedel). Numera meddelas ventil också i de måltyper som tidigare var förbehållna Marknadsdomstolen. Även för de måltyper som tidigare handlades i Patentbesvärsrätten finns numera möjlighet till ventil till Högsta domstolen i den nya domstolsordningen. Att dessa måltyper från Marknadsdomstolen och Patentbesvärsrätten inkluderats i den nya domstolsordningen har utan tvekan medfört att Högsta domstolens förutsättningar för en mer enhetlig prejudikatbildning på centrala rättsområden ökat.
    Min andra slutsats är att även om underlaget för Högsta domstolens prejudikatbildning i prejudikatfrågor inom Patent- och marknadsöverdomstolens exklusiva behörighet kan antas ha minskat finns

det ändå en kvarstående och viktig prejudikatroll för Högsta domstolen även där.
    Min tredje slutsats är att ventilregeln generellt har medfört förbättrade förutsättningar för Högsta domstolen att uppmärksamma prejudikatfrågor. Genom ventilen får Högsta domstolen ett urval och en uppmärksamhet på att det finns prejudikatfrågor från den överdomstol som genom sin prövning av målet har mycket stor kunskap om frågorna i målet. Ventilregeln fyller alltså en sorteringsfunktion som underlättar för Högsta domstolen i sitt — som jag antar — många gånger svåra urval att avgöra vilka av alla avgöranden som överklagas dit som ska få prövningstillstånd.

 

6 Sammanfattning och några tankar framåt
Sammanfattningsvis är det min bedömning att inrättandet av Patent- och marknadsöverdomstolen har förbättrat förutsättningarna för Högsta domstolens möjlighet att tillgodose behovet av en nationell enhetlig prejudikatbildning. Huvudskälen för min slutsats är dels att reformen ökat underlaget för Högsta domstolens prejudikatbildning, dels att den ventilregeln som gäller för de flesta av Patent- och marknadsöverdomstolens avgöranden fyller en effektiv och ändamålsenlig sorteringsfunktion för Högsta domstolens urval av prejudikatfrågor.
    Min goda erfarenhet av ventilregeln för Patent- och marknadsöverdomstolen gör att jag anser att det finns skäl att överväga om de överklagandeförbud som gäller inom vissa andra rättsområden också borde kompletteras med en motsvarande fakultativ ventilregel. (Ett annat alternativ vore att för dessa andra områden överväga en så kallad hissfunktion, dvs. en möjlighet att hänskjuta prejudikatfrågor till Högsta domstolen, jfr 56 kap. 13 § rättegångsbalken.) Jag syftar särskilt på avgöranden från Svea hovrätt i överklaganden från landets åtta hyresnämnder där Svea hovrätt alltid är sista instans och på avgöranden från Arbetsdomstolen där det inte heller finns någon överklagandemöjlighet (se 10 § lagen [1994:831] om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt respektive 2 kap. 4 § lagen [1974:371] om rättegången i arbetstvister). Att ge förutsättningar för Högsta domstolen att avgöra prejudikatfrågor som uppkommer i allmänna civilrättsliga eller processrättsliga frågor, i grundlagsfrågor och i andra allmänna frågeställningar även inom dessa måltyper skulle enligt min mening ytterligare förbättra förutsättningarna för en enhetlig prejudikatbildning till nytta för samhället i stort.