Tankar om HD:s dispensprövning

 

 

Av f.d. justitierådet JOHAN MUNCK

Var det bättre förr? Kan dispensprövningen vässas, och borde verksamheten i HD renodlas än mer? Eller är det kanske redan bäst som det är?

 


År 2021 är det femtio år sedan Högsta domstolen (HD) förvandlades till en renodlad prejudikatinstans. Om man bortser från sådana mål där resningsskäl eller liknande föreligger krävs numera att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas av HD. Möjligheten att meddela prövningstillstånd när det ansågs förekomma skäl till ändring i hovrättens avgörande (ändringsdispens) avskaffades år 1971.
    Tidigare skulle prövningstillstånd meddelas även när ett avgörande ansågs ha synnerlig betydelse utöver det mål som det var fråga om, s.k. intressedispens. Det fanns flera organ som ansåg att någon liknande ventil behövdes även i fortsättningen, även om ändringsdispensen avskaffades. Det var väl dock inte så vanligt att prövningstillstånd meddelades på den grunden, och det är inte heller så lätt att ge exempel på fall där detta skulle fylla en funktion. Möjligen utgör 2021 års mål om tillstånd för Cementa till utökad och fortsatt täkt- och vattenverksamhet vid Slite ett exempel på fall där prövningstillstånd skulle kunna tänkas ha meddelats, om de äldre reglerna hade gällt.1 Men det är svårt att tänka sig att Högsta domstolen skulle ha kunnat göra så mycket nytta i ett sådant mål.
    Vinsten med 1971 års reform ligger väl främst i att man väsentligt underlättat Högsta domstolens arbete med dispensprövningen. Det är påfallande hur mycket mindre del av Högsta domstolens tid som ägnas åt denna verksamhet, om man jämför med hur förhållandena var för femtio år sedan. Men det är inte bara 1971 års reform som är orsaken till detta utan även andra reformer, särskilt då möjligheten för Högsta domstolen att i enklare fall avgöra en fråga om prövningstillstånd med endast en ledamot.
    Skulle man kunna förenkla dispensprövningen ytterligare? Ett system som påminner om de svenska reglerna om prövningstillstånd gäller för USA:s högsta domstol. Där lär ett genomsnittligt mål i vilket prövningstillstånd vägras endast kräva en genomsnittlig arbetsinsats på några sekunder. Men det är tveksamt om en utveckling i riktning mot ett sådant system skulle vara en fördel för svensk del. Parterna bör nog även i fortsättningen ha garantier för att åtminstone en

 

1 Högsta domstolens mål nr T 4746-21, beslut att inte ge prövningstillstånd meddelades 25 augusti 2021.

SvJT 2022 Tankar om HD:s dispensprövning 603 ledamot och i mer komplicerade fall tre ledamöter läser alla mål ordentligt. Annars riskerar systemet att förlora i trovärdighet.
    I flera andra länder ligger dispensprövningen eller motsvarande verksamhet utanför den högsta instansen. Men inte heller en sådan ordning synes vara ett mål att sträva efter för svensk del. Man bör trots allt inte underskatta värdet av den förtrogenhet som Högsta domstolen erhåller i fråga om rättskipningen i tingsrätt och hovrätt genom dispensprövningen.
    I annat sammanhang (Svea hovrätt 400 år, s. 194 ff) har jag pläderat för att Högsta domstolen i större omfattning än nu skulle inhämta yttranden från utomstående instanser, antingen på dispensstadiet eller också när prövningstillstånd meddelats. Inte minst när det gäller affärsjuridiska mål — där det ibland vill förefalla som om Högsta domstolen i det närmaste abdikerat till förmån för skiljeförfarande — skulle en sådan ordning kunna vara av värde. Den kanske skulle underlätta för Högsta domstolen att få fram prejudikat när det gäller sådana mål.
    I andra länder är det vanligt att den högsta instansen bereder olika organ tillfälle att yttra sig i ett mål och det förekommer också att domstolen tar emot spontana yttranden från sådana organ i rättstillämpningsfrågor. Systemet är känt under benämningen amicus curiaeförfarande (amicus curiae = domstolens vän eller medhjälpare).
    Enligt 32 kap. 6 § rättegångsbalken får dock domstolen inte självmant inhämta bevisning i dispositiva mål, inte ens med parternas samtycke. Synpunkter på lagtolkning eller rättspolitiska synpunkter utgör dock inte bevisning. Däremot utgör yttranden angående erfarenhetssatser och sakuppgifter förmodligen sådana uppgifter som Högsta domstolen inte får inhämta självmant. Det betyder att yttranden från utomstående organ måste inhämtas med viss försiktighet.
    En verkligt betydelsefull reform som skulle renodla Högsta domstolens verksamhet och även ha andra fördelar skulle vara att befria domstolen från extraordinära mål, främst resningar. HD själv skulle förmodligen hälsa en sådan reform med tillfredsställelse och även från advokathåll skulle man nog gärna se en förändring av detta slag.
    Men det är inte så lätt att åstadkomma en sådan ordning. Dels behövs en grundlagsändring (11 kap. 13 § regeringsformen), dels måste man tillskapa ett annat organ som kan ta hand om resningsmålen, t.ex. en sådan nämnd som nu är verksam i Norge. Justitiekanslern föreslog för flera år sedan att en reform av detta slag skulle utredas, men intresset har varit svagt.
    Jag tror emellertid att jag när det gäller Högsta domstolens verksamhet allmänt sett är benägen att hamna i vad författaren Sven Lindqvist har kallat Hamiltons slutsats. Uttrycket syftar på ett uttalande som nationalekonomen G A Hamilton i slutet av 1800-talet gjorde med avseende på fastighetslagstiftningen:

 

604 Johan Munck SvJT 2022 Om man tar i beaktande de avseenden, som i avseende på jordegendomen bör tagas i beaktande, så finner man, att det är allra bäst precist som det nu är.

 

Enligt Sven Lindqvist har konservatismen sällan fått en ståtligare utformning.