Bevisfrågor vid användning av avancerade elektroniska underskrifter — har Högsta domstolen missat halva poängen?
Av bolagsjuristen MATHIAS A. BJERKHAUG1
Att ingå avtal på elektronisk väg har i många sammanhang blivit standardförfarandet. Det är därför centralt att samhällets olika aktörer har förtroende för elektroniska underskrifter, samtidigt som konsumenter och mindre näringsidkare inte får lämnas med endast illusoriska möjligheter att göra invändningar mot komplicerade tekniska lösningar. eIDAS-förordningen2 kom till med syfte att harmonisera regelverket för hur avtal ingås elektroniskt på EU:s inre marknad, men genom NJA 2017 s. 1105 skapade
Högsta domstolen onödig osäkerhet kring hur elektroniska underskrifter ska bedömas. Ett förtydligande behöver göras om vad som utgör en så kallad avancerad elektronisk underskrift.
1 Inledning
I en tid då den digitala utvecklingen har accelererat på grund av en cocktail av mogen teknik och distansarbete går det att fråga sig om den rättsliga utvecklingen har hunnit med. År 2016 trädde eIDAS-förordningen i kraft, med syfte att tillhandahålla en gemensam grund för elektroniska underskrifter och på så sätt öka förtroendet för elektroniska transaktioner på EU:s inre marknad. Redan i första skälet i förordningens ingress går det att läsa att ”förtroendet för nätmiljön är avgörande för den ekonomiska och sociala utvecklingen. Bristande förtroende, särskilt på grund av upplevd brist på rättssäkerhet, gör att konsumenter, företag och offentliga myndigheter tvekar att utföra transaktioner på elektronisk väg och att använda nya tjänster.” År 2017 kom Högsta domstolen fram till slutsatsen att en så kallad avancerad elektronisk underskrift har en särskild presumtionsverkan. Högsta domstolen prövade dock inte rekvisiten för en avancerad elektronisk underskrift och mycket tyder på att den elektroniska underskrift som borgenären åberopade inte utgjorde en avancerad elek-
1 Författaren arbetar som bolagsjurist på Scrive. Scrive är en tillhandahållare av betrodda tjänster, inklusive underskriftstjänster. Författaren vill rikta ett tack till docent Marianne Rødvei Aagaard och informationssäkerhetsexperten Björn Hesthamar för värdefull granskning och kommentarer. 2 Förordning (EU) nr 910/2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden.