Litteratur

 

 

 

MARCUS TULLIUS CICERO, Om staten och Om lagarna, översättning Magnus Wistrand, Bokförlaget Daidalos, 2023, 338 s.

 

Stoicismen har visserligen rönt vissa framgångar i självhjälpsböcker och på sociala medier under de senaste åren. Men det finns likväl tecken som tyder på att antiken överlag inte sällan betraktas med styvmoderliga ögon i Sverige. Skolverkets förslag för några år sedan om att ta bort antikens historia från grundskolans kursplan är ett sådant tecken (även om förslaget sedermera drogs tillbaka). Detta i sig är ett nog så gott skäl att uppmärksamma latinisten Magnus Wistrands och förlaget Daidalos arbete med att fortsätta översätta en av det romerska rikets mest kända profiler till svenska för en nutida publik. Under 2021 gav man ut Marcus Tullius Ciceros ”Om plikterna”. I år har man så också gett ut två av Ciceros verk i en och samma bok, De re publica, som översatts till ”Om staten”, jämte De legibus, ”Om lagarna”. I boken går det att läsa att någon modern svensk översättning av det förstnämnda verket tidigare har saknats, medan det senare aldrig tidigare har översatts till svenska.1 Cicero kom att utöva ett synnerligen starkt inflytande över såväl den intellektuella utvecklingen i romarriket som den västerländska kulturen i stort. Arbetet med att översätta och ge ut böcker som den nu aktuella för samtida läsare är därför mycket lovvärt.
    Boken inleds med ett sammanfattande levnadsporträtt av Cicero som är i princip identiskt med sin föregångares inledande del. Det utgör dock en god introduktion kring Ciceros liv, hans bekantskaper och sammanhang, vilket gör det enklare att tillgodogöra sig de efterföljande översatta verken. Cicero levde 106–43 f.Kr., en tumultartad tid i det romerska väldets historia. Han verkade som statsman, vältalare och författare och är ihågkommen inte minst för sina brev och nedskrivna tal — hans gärning på retorikens område är vida känd. ”Om staten” och ”Om lagarna” är emellertid utformade som dialoger och samtal. I den förstnämnda får mestadels huvudpersonen Scipio Africanus den yngre verka som Ciceros röst. Cicero själv leder diskussionen i det andra verket, assisterad av sin bror Quintus och vännen Atticus. Dessvärre har stora delar av källmaterialet inte bevarats, vilket av lätt insedda skäl försvårar läsningen. Wistrand har dock tydligt redovisat när stycken i texterna saknas. Han har likaledes varit mån om att förklara vilka utländska översättningar han har granskat i sitt arbete och angett ordförklaringar i notapparaten. Däri har han också redogjort för de avvägningar som gjorts när det funnits tveksamheter avseende hur ett visst ord eller stycke ska översättas. Det hela ger ett synnerligen gediget intryck.
    Cicero var en anhängare av den tidigare nämnda stoiska skolan. Han var dock ingen yrkesfilosof, men verkade som en förmedlare av den grekiska filosofin till en romersk läsekrets. Detta märks i de aktuella dialogerna. Många är hänvisningarna till grekiska filosofer, inte minst Platon som Cicero uppenbart var djupt imponerad av. ”Om staten” och

 

1 Det kan dock noteras att utdrag ur De legibus har översatts tidigare, se Åke Frändberg och Stig Strömholm, Rättsteoretiska klassiker — en antologi, Stockholm 1988, s. 48–56.

”Om lagarna” inspireras tydligt av Platons Staten respektive Lagarna, och då inte bara vad gäller valet av titlar. Men till detta tillförs ett tydligt romerskt perspektiv, där bland annat romersk historia, religion, statskunskap och juridik får ta plats. I det närmaste förtjänar några av många intressanta tankegångar särskilt hänförliga till juridiken att uppmärksammas. I ”Om staten” går det bland annat att läsa hur Cicero likställer staten med folkets sak för att sedan utveckla enligt följande: ”Men ett folk är inte en samling människor som förts samman på vilket sätt som helst, utan en samling av ett stor antal individer som förenats av en gemensam rättsuppfattning och gemensamma intressen”.2 Han menar att lagen är det band som håller samman medborgarsamhället, med en lika rätt för alla. Vidare sammankopplar han filosofernas arbete med lagstiftarens, genom att hävda att det riktiga och hedervärda som filosofer säger har fastslagits av dem som skriver statens författningar. Han hänvisar i sammanhanget till Platons lärjunge Xenokrates som på frågan om vad hans elever lärde sig av honom ska ha svarat: ”Att av egen vilja göra det som lagarna tvingar dem till”.3 Vidare anför Cicero i ”Om lagarna” att en stat utan lag inte ska räknas som en stat. Lagen måste vidare räknas bland de högsta goda tingen. ”Alltså upprätthåller lagen en skillnad mellan vad som är rättvist och vad som är orättvist i enlighet med universums urgamla och primära natur, som människors lagar rättar sig efter när de straffar de usla men försvarar och skyddar de goda.”4 Enligt Cicero kan av människor stiftade lagar bara vara ”rätt” så länge de överensstämmer med ett i naturen medfött högsta förnuft. Medan innehållet i den så kallade positiva rätten varierar är naturrätten universell och evig. Han redogör, i likhet med ”Om staten”, således för den naturrätt som fått så stor betydelse inom den allmänna rättsläran. Via bland annat Thomas av Aquino och Hugo Grotius förs sedermera naturrätten in långt in i modern tid. Än i dag utgör den en grundläggande del i utbildningar inom bland annat juridik världen över.
    Efterordet är skrivet av tysken Otfried Höffe, professor emeritus i filosofi, som inleder sin text med det tidigare nämnda citatet om att staten är folkets sak. Han redogör därefter för bland annat hur Cicero har förvaltat arvet efter de grekiska filosoferna, och hur andra genom historien tolkat och bemött Ciceros skrifter. Texten tjänar som en god, sammanfattande avslutning. Tillsammans med inledningen och de översätta verken bidrar den till att boken upplevs som en harmonisk enhet. Slutligen kan nämnas att det personregister som finns i föregångaren ”Om plikterna” gärna hade fått ha en motsvarighet i denna utgåva. Det är dock en liten anmärkning. Wistrand uppmärksammar också insiktsfullt att somliga kanske finner att fotnoterna är för många (eller för den delen för få). Även om de någon gång kan störa flytet i läsningen vägs det dock klart upp av de intressanta fakta om exempelvis romersk historia och de mer eller mindre kända personerna som Cicero omnämner eller åsyftar, däribland Julius Caesar, Arkimedes och Pythagoras. Boken är sammanfattningsvis inte läsvärd enbart på grund av de nya översättningarna som bidrar till en förståelse för grundläggande insikter inom till exempel lag

 

2 Om staten, Bok I, avsnitt 39. 3 Om staten, Bok I, avsnitt 3. 4 Om lagarna, Bok II, avsnitt 13.

och rätt, vilket hade varit gott nog. Utan den utgör dessutom en förträfflig ingång till det gamla Rom och antikens värld i ett smidigt format.

 

Samuel Holmedal