Några anteckningar kring dödsstraffet
Av f. d. presidenten MATHS HEUMAN
Under loppet av något mer än tio år, från 1761 till 1774, utkom tre verk som alla väckte enormt uppseende och som har inverkat inte bara på samtidens sätt att känna och tänka utan också på eftervärldens. Två av dem var romaner, om känslans rätt och hjärtats strider: Rousseaus »Den nya Heloise» och Goethes »Werthers lidanden». Det tredje verket var ingen roman, det var vad vi med modernt språkbruk skulle kalla ett kriminalpolitiskt arbete. Titeln var »Om brott och straff»,1 och författaren var en italienare, markis Cesare Beccaria från Milano, 25 år gammal, alltså i samma ålder som Goethe när han skrev Werther. I sin bok pläderade Beccaria för rättvisa och humanitet i straffprocessen och vid straffpåföljdernas bestämmande och verkställande. Han krävde avskaffandet av tortyr, ärelöshetsstraff och dödsstraff under normala förhållanden. Som stöd för avskaffandet av dödsstraffet åberopades främst att det var ineffektivt ur avskräckningssynpunkt. Boken är inte något litterärt mästerverk, argumenteringen är inte heller alltid klar, men ändå framkallade den entusiasm och beundran inte bara hos upplysningsmännen utan också hos den allmänna opinionen. Den utkom under loppet av några år i 32 upplagor enbart i Italien och den översattes till alla kulturspråk — till svenska 1770.2 Boken ger en ny syn på brott och straff och den bildaren av utgångspunkterna för de straffrättsliga reformer som genomfördes under de följande två seklen.3
Var och en som något följer med i den kriminalpolitiska debatten har säkert gjort den reflexionen att man sällan får höra några nya synpunkter framföras. Det är de gamla argumenten och propåerna som med nästan cyklisk regelbundenhet kommer igen, lite omblandade och i ny kapprock, men ändå desamma. På kriminalpolitikens område ges det få jungfruliga idéer. Detta gäller inte minst skälen
för och emot dödsstraffet.4 Argumenteringen har inte förskjutit sig mycket sedan Beccarias skrift kom ut. I ett avseende har ändå problemläget blivit förändrat. Det framförs numera sällan några absoluta skäl för och emot dödsstraffet. Anhängarna åberopar inte längre Kants kategoriska rättfärdighetskrav att »varje mördare obetingat och oberoende av samhällets intressen skall avrättas för att envar skall vederfaras vad hans gärningar äro värda och för att blodsskuld inte skall låda vid det folk som inte har utkrävt detta straff».5 Å andra sidan menar inte dödsstraffets motståndare att samhället skulle sakna rätt att under vilka betingelser som helst ta en farlig förbrytares liv. Man är nog nu på båda sidor om stridslinjen överens om att man inte kan lägga några absoluta rättfärdighetssynpunkter på frågan. Den kan inte lösas med absoluta argument. Man får hålla sig till de relativa skälen. Avgörande för ställningstagandet blir då dels de praktiska övervägandena om vad som är lämpligt och riktigt ur kriminalpolitisk synpunkt och dels hänsynen till etiska och känslomässiga värderingar i samhället.
Innan de skäl som åberopas för och emot dödsstraffet behandlas, skall något sägas om den faktiska utvecklingen och det aktuella läget såvitt angår förhållandena i fredstid.6
Utvecklingen under de sista 150 åren har varit enhetlig i det avseendet, att man dels i de länder där dödsstraffet finns kvar i lagstiftningen mer och mer har begränsat dess användningsområde från att omfatta en mängd brott till de allra grövsta brotten, främst olika slag av dödande, dels ock öppnat möjlighet för domstolen att välja mellan dödsstraff och livstidsstraff. Samtidigt har den faktiska
tillämpningen av dödsstraffet vid dessa mycket grova brott inskränkts både genom att domstolarna har visat allt större återhållsamhet att ådöma dödsstraff och genom att meddelade dödsdomar nådevägen av regeringen nedsatts till livstids straffarbete. Belysande är att från det att 1864 års strafflag trädde i kraft till dess att dödsstraffet år 1921 avskaffades endast 15 avrättningar verkställdes i Sverige, alltså 15 på något mer än ett halvsekel. Som jämförelse må nämnas att under decenniet före antagandet av 1864 års strafflag uppgick det genomsnittliga årliga antalet avrättningar till sju.7 Missgärningsbalken stadgade emellertid även efter humaniseringen 1779 och efterde under 1800-talet gjorda begränsningarna i dödsstraffets användningsområde liksom andra samtida strafflagar dödsstraff för ett mycket större antal brott än 1864 års strafflag.
Det är tveksamt om man kan peka på en klar tendens att helt ta bortdödsstraffet ur strafflagarna. Visserligen har flera stater under de sista 30 åren avskaffat dödsstraffet men ett stort antal stater har å andra sidan under samma tid åter infört dödsstraffet. Dödsstraffet är numera avskaffat i fredstid i bl. a. Italien, Nederländerna, Schweiz,Västtyskland, Österrike och de nordiska länderna samt i Storbritannien (sedan 19658). Men det finns fortfarande kvar i Belgien, Frankrike, Polen, Spanien, Sovjetunionen (återinfört 1950), i flertalet av de länder som ingick eller ingår i brittiska samväldet samt i Förenta Staterna (i 41 av de 50 delstaterna, i District of Columbia och i den federala lagstiftningen).
Som exempel från senare tid på tendensen att begränsa de brott för vilka dödsstraff får tillämpas må nämnas att Canada 1967 för en försöksperiod av fem år begränsat dödsstraffet till uppsåtligt dödande av polis och fångvårdspersonal. Tendensen att domstolarna väljer livstidsstraff istället för dödsstraff och att man nådevägen underlåter verkställighet av ådömt dödsstraff belyses av amerikansk praxis. I början av 1930-talet avrättades sålunda i Förenta Staterna årligen cirka 150 personer. I början på 60-talet hade siffran sjunkit till 50.
9 År 1967 avrättades två personer, år 1968 ingen.9a
Tecken tyder på att medborgarna i gemen är mer negativt inställda till avskaffande av dödsstraffet än de lagstiftande församlingarna. Det är kanske inte ägnat att förvåna. Skulle den allmänna opinionen få helt bestämma kriminalpolitikens utformning, skulle
reformerna inom strafflagstiftningen säkert kraftigt ha fördröjts. Opinionsundersökningar i Västtyskland har visat att år 1950 55 % var för att återinföra dödsstraffet. Denna siffra hade stigit till 72 % år 1955 och till 75 % år 1958. En opinionsundersökning i Österrike gav liknande resultat. År 1958 ville 75 % återinföra dödsstraffet. Viden amerikansk undersökning 1955 var 68 % för och 25 % emot dödsstraffet. 7 % hade ingen mening.10 I Sverige motionerades vid 1940 års riksdag att dödsstraffet skulle återinföras dels för brott som vittnade om särskild råhet och ondska — man tänkte på vissa förbrytelser mot barn, ungdom och värnlösa gamla — dels också förförräderi och spioneribrott även om de hade begåtts under fredstid. I anledning av en uppmärksammad spioneriaffär väcktes vid 1953 års riksdag ånyo motion om att dödsstraff skulle återinföras vid högförräderi och grovt spioneri även om brottet hade förövats under fred. Motionerna avslogs emellertid.10a Den sista stora spionaffären (1963) föranledde ingen sådan motion. En svensk opinionsundersökning från 1959 visade att 28 % av vuxna svenskar ville återinföra dödsstraffet. 17 % var tveksamma och 55 % uttalade sig bestämt emot dödsstraffet. I de yngre åldrarna var opinionen för dödsstraffet starkare än i de äldre. Inte mindre än 38 % av dem som var under 35 år ville återinföra dödsstraff. En norsk opinionsundersökning från 1960 utvisar att 15 % godtog dödsstraffet, 70 % var motståndare och 15 % tveksamma.11
Vid de tyska opinionsundersökningarna framkom också andra siffror av intresse. Dödsstraffet hade fler anhängare bland män än bland kvinnor, fler bland lantbefolkningen än bland stadsbefolkningen, fler bland yngre än bland äldre, fler bland de högre inkomsttagarna. Däremot kunde det inte påvisas någon skillnad mellan olika trosbekännare. Man frågar sig vad förklaringen kan vara till att folkmeningen syns vara mer positivt inställd till dödsstraffet än ledamöterna i folkförsamlingarna. En tysk kriminolog har framfört tanken att detta förhållande kan sammanhänga med sensationsreportaget. Skrivs det mycket om rånmord och sexualmord, får allmänheten lätt det intrycket att dessa grova brott ständigt ökar och opinionen kräver hårdare tag. Nu bör man naturligen inte fästa alltför stort avseende vid folkmeningen i sådana känslomässiga frågor. Den kan snart nog ge utslag i motsatt riktning. Låt oss inte heller glömma attdet visserligen är angeläget att strafflagstiftningen bärs upp av det allmänna rättsmedvetandet i landet, men att å andra sidan lagstift-
ningen inte bara får vara en spegelbild av den allmänna rättskänslan. Lagstiftningen är själv en av de faktorer som skapar rättsmedvetandet. Lagstiftaren får inte göra avkall på sin reformerande och vägvisande uppgift.
Men åter till debatten.12 De skäl som främst åberopas till förmånför dödsstraffet är att detta straff skulle verka mer avskräckande än livstids straffarbete och att samhället därför inte kan avstå från detta yttersta medel att skydda medborgarna mot de allra farligaste förbrytarna, d. v. s. de potentiella mördarna, alltså den allmänpreventiva synpunkten. För att klarlägga hur det förhåller sig med dödsstraffets avskräckande verkan har man gjort statistiska undersökningar hur mordfrekvensen 13 har påverkats i de länder där man har avskaffat eller där man på nytt har infört dödsstraffet. Bl. a. har man gjort jämförelser mellan mordfrekvensen i amerikanska delstater med samma sociala struktur, där man har dödsstraff och där man har avskaffat det men återinfört det. Det senare har inträffat i inte mindre än åtta delstater.14 I Schweiz hade man före 1942 dödsstraff i tio kantoner under det att dödsstraffet var avskaffat i 15. Också där har man kunnat göra jämförelser. En av de sista av dessa undersökningar genomfördes 1953 av den brittiska kungliga kommission15 som fått uppdrag att reformera den engelska strafflagstiftningen på detta område. Kommissionen kom, i likhet med tidigare undersökningar, till det resultatet att man inte kunde finna något statistiskt belägg för att det skulle förekomma något samband mellan dödsstraff och mordbrottslighet.
Vad de svenska siffrorna beträffar utgjorde vid sekelskiftet antalet fall av mord, dråp och misshandel med dödlig utgång omkring 10 per en miljon innevånare.16 Denna siffra sjönk sedan under de följande två decennierna fram till 1920 kontinuerligt ned till 5 på miljonen. Sedan höll sig siffran konstant på 5 fram mot slutet av
40-talet. Därefter kan det påvisas en långsam stegring av mordfrekvensen till 6 per en miljon innevånare.17 Det kan synas vara ett egendomligt sammanträffande att den kontinuerliga minskningen av mordfallen i Sverige upphörde samtidigt som dödsstraffet borttogs i början på 20-talet. Det förhållandet att siffrorna stabiliserade sig omkring 1920 och inte fortsatte att sjunka torde dock inte sammanhänga med dödsstraffets avskaffande. Förklaringen ligger nog i stället däri, att de som begår mord i mycket stor utsträckning är psykiskt abnorma17a eller befinner sig i en sådan speciell psykologisk situation att straffhotets verkan är ringa. Härom mera nedan. Det gör att man i varje samhälle måste räkna med ett visst antal mord som det inte går att nämnvärt nedbringa.
Nu är det naturligen alltid svårt att genom statistiska undersökningar klarlägga vilken betydelse användningen av en viss straffpåföljd har för kriminalitetsutvecklingen. Det är så många andra omständigheter som inverkar på brottskurvorna än straffsystemet och dess tillämpning. Man kan därför inte komma längre än att slå fast att de mycket omfattande statistiska undersökningar, som har gjorts i fråga om dödsstraffet, inte ger stöd för att det skulle finnas något samband mellan användningen av dödsstraff och mordfrekvens.
Men kan det verkligen förhålla sig så att dödsstraffet inte skulle ha en starkare avskräckande verkan än frihetsstraff på livstid? Siffrorna må säga vad de vill. Visar inte all erfarenhet att livet är kärare än allt annat? Kämpar inte nästan alla dödsdömda förtvivlat för att nådevägen få dödsstraffet förvandlat till livstidsstraff? Troligen har man att söka förklaringen till att dödsstraffet inte tycks verka mer avskräckande än livstidsstraffet i den speciella situationen hos dem som begår mord.
För att belysa detta skall här lämnas en överblick över mordsituationerna. Man bör då hålla i minnet att den s. k. prekriminella situationen ofta är mer komplicerad vid mord än vid andra brott. Vid andra grupper av brott brukar det vara ett bestämt motiv som framkallar gärningen. Vid förmögenhetsbrotten — stöld, förskingring, bedrägeri — är motivet vanligen ekonomiskt, vid misshandelsbrotten i regel behov av självhävdelse och vid sedlighetsbrotten av sexuellnatur. När det gäller mord kan däremot motivet vara av den mest skiftande art. Motivet förskjuter sig inte sällan mellan den första
brottsimpulsen och utförandet av gärningen. Olika motiv kan också sammanvävas. Morden kan uppenbarligen uppdelas också efter andra grunder än gärningsmannens motiv, t. ex. gärningsmannens personlighetsyp, förhållandet till offret o. s. v. För det syfte, varom nu är fråga, synes en uppdelning som i huvudsak tar sikte på gärningsmannens motiv vara lämpad.18
Vid uppdelningen av morden på grupper bortses här dels från barnamord där dödsstraff inte ifrågakommer19 dels ock från mord som begås av grovt sinnessjuka, där dödsstraff också är uteslutet.20Om man också lämnar åsido politiska mord och vissa praktiskt betydelselösa atypiska mordsituationer t. ex. barmhärtighetsmorden21så uppdelas morden lämpligen i fyra huvudgrupper: 1) mord av ekonomiska motiv, 2) sexualmord, 3) mord på grund av konfliktsituationer och slutligen 4) vad som efter v. Hentig kan betecknas som säkerhetsmord (Deckungsmord). Med säkerhetsmord avses mord som begås för att dölja ett annat brott eller för att hindra att något för mördaren besvärande förhållande blir känt.22
Till den första gruppen, mord av ekonomiska motiv, hör främst det okomplicerade rånmordet; en i Sverige vanlig form är taximorden. Utmärkande för de okomplicerade rånmorden är ofta att det inte föreligger någon rimlig proportion mellan mål och medel. Gärningsmannen tillhör ofta den enkla och infantila människotypen, som handlar utan någon grundligare planläggning. Men det finns också rånmördare som kallblodigt och beräknande sätter i scen sina
kupper så t. ex. ibland bank- och postrånare, där ett eventuellt mord kan ingå i brottsplanen. Gangstern är den mest utpräglade representanten för denna typ av mördare. Till vinningsmorden hör också mord på arvlåtare, mord för att undandra sig underhållsskyldighet t. ex. då fästmön blivit havande, mord på ockrare, försäkringsmord vare sig det nu är försäkringstagaren som bringas om livet eller någon som falskeligen utges vara försäkringstagaren, mord i vinningssyfte på personer som köpt in sig på ålderdomshem mot en summa i ett för allt. De tidigare i Sverige förekommande s. k. änglamakerskorna som mot en engångsersättning tog emot barn till obemärkta mödrar och sedan i vinningssyfte lät barnen avlida av vanvård hör också till gruppen mord av ekonomiska motiv.
När man talar om sexualmord så tänker man i första hand på des. k. lustmorden d. v. s. fall då mordet innebär eller eljest är förbundet med sexuell tillfredsställelse. Men till sexualmorden bör man även föra fall, som har förekommit också i Sverige, där mordet tvärtom föranledes av den avsmak och det äckel som ibland uppstår motpartnern, särskilt efter sexuella excesser. Sexualmordet har ofta en explosionsartad karaktär särskilt hos de partiellt impotenta.
Vad konfliktmorden beträffar kan de utlösas av konflikter av de mest skilda slag. Äktenskapet kan vara en sådan konfliktanledning. Den ena maken vill gifta om sig, eller är utpinad av åratals äktenskapliga kontroverser. Ibland är det den rena ledan som framkallar mordet. Den naturliga lösningen av en sådan äktenskaplig konfliktsituation är ju skilsmässa, men detta framstår kanske av ekonomiska eller sociala skäl såsom uteslutet för gärningsmannen. Vidare de s. k.passionsmorden föranledda av otrohet av partnern eller av, ofta obefogad, svartsjuka eller av att den andra parten vill bryta förbindelsen. Fadermord hör också hit. Konfliktmördarna visar ofta depressiva, paranoiska eller epileptiska tendenser. Det kommer till en kortslutningsreaktion. Efter fullbordat dåd tar gärningsmannen ofta sitt eget liv. Mord på polis, vaktman eller fångvårdstjänsteman under flyktförsök hör till denna grupp. Likaså mord på utpressare av ett utpressarens offer som efter årtal av psykisk press till slut tar saken i egna händer. Dit bör man också räkna de förr i Sverige så vanliga fallen av dansbane- eller fylleridråp, där gammal ovänskap eller tillfälligt groll under spritens inflytande ändade med ett dråp.
Det återstår att nämna något om säkerhetsmord. Sådana är ju mycket populära i detektivromanerna men de är vanliga också i verkligheten. Den som har råkat bevittna ett grovt brott eller som har kommit att efteråt uppdaga gärningsmannen, skaffas ur vägen såsom ett farligt vittne. Bland amerikanska gangsters förekommer det att
man undanröjer den som har varit utsatt för ett grovt förmögenhetsbrott eller vittnen som har åsett gärningen eller rentav medbrottslingar på vilkas tystnad man inte vågar lita. Till säkerhetsmordet kan man också räkna sådana fall av mord på utpressare, då gärningsmannen, sedan hans tillgångar blivit uttömda, handlar i rädsla för att utpressaren står i begrepp att avslöja det förhållande som legat till grund för utpressningen. — Ett säkerhetsmord kan uppenbarligen vara planlagt, men särskilt bland säkerhetsmorden förekommer det mordfall som är att hänföra till en typ av mord — som inte kan klassificeras med hänsyn till motivet — och som man brukar beteckna som panikmord. Det gäller här personer som om de oväntat blir upptäckta när de är i färd med att begå ett brott, t. ex. ett inbrott, grips av panik och för att säkra sig dödar den som upptäckt dem (målsäganden, en polisman, en vaktman). Det har i svensk praxis också förekommit att när den som har gjort sig skyldig till ett sexuellt övergrepp eller blott till ett otillbörligt närmande mot ett barn förstår att barnet inte kommer att tiga med vad som har hänt, han tappar huvudet och röjer barnet ur vägen. Ibland ter sig det förhållande som gärningsmannen vill dölja genom brottet som tämligen betydelselöst, men paniken lämnar inte tid för eftertanke.
Av den nu gjorda översikten framgår att en mördare ofta befinner sig i en sådan speciell psykologisk situation att handlingens följder inte avskräcker honom. Det gäller ju både sexualmördare och sådana konfliktmördare som handlar besatta av svartsjuka eller hat eller andra passioner. Detta illustreras bland annat av det förhållandet att så många mördare av detta slag går rättvisan i förväg och tar sitt eget liv omedelbart efter dådet. I Sverige åtföljs en fjärdedel av alla mord av självmord. Vad panikmördare beträffar ligger det i sakens natur att de inte överväger konsekvensen av sin handling.
Men så förekommer naturligen den motsatta typen som handlar först efter moget övervägande och utan något känslomässigt engagemang. Det finns mördare av vinningsskäl som har lagt upp sin brottsplan från utgångspunkten att de inte skall bli upptäckta. De begår inte sitt brott förrän de tror sig kunna utföra det utan upptäckt och räknar därför inte på allvar med något straff, varken dödsstraff eller något annat straff. Och därför kanske dödsstraffet inte heller har någon avskräckande verkan på denna kategori av mördare. Men det skall gärna medges att man kan resonera på rakt motsatt sätt just när det gäller presumtiva rånmördare av yrkesbrottslingarnas kategori. Man kan säga så här. Yrkesbrottslingen som mer eller mindre lever på brott måste självfallet räkna med att då och då hamna i fängelse. Det hör till yrkesriskerna som han är beredd att ta med ett visst
jämnmod. Men är det säkert att en sådan förbrytare är lika beredd att utsätta sig för en yrkesrisk som innebär livets förlust? Livstids straffarbete är naturligtvis också en skrämmande påföljd, men en kallt beräknande förbrytare kan kalkylera med att få nåd, att rymma o. s. v. Just för denna typ av beräknande och kallblodiga rånmördare skulle kanske dödsstraffet verka avskräckande. Den brittiska kommissionen tycks anse att detta resonemang har ett visst berättigande. I sitt berömda anförande mot dödsstraffet i riksdagsdebatten 1909 tog professor Thyrén avstånd från denna tankegång. Han yttrade med den för honom utmärkande ciceronianska retoriken: »För den yrkesmässige förhärdade brottslingen, som upprepade gånger har utsatt sig för svåra straff, blir straffet utav ena eller andra arten snart nog ett slags yrkesfara, som icke mera bekymrar honom, än det t. ex. bekymrar den vane sjömannen, huruvida det är 40 eller 50 procentinom hans yrke som omkommer på havet.»23
När det gäller dödsstraffets avskräckande verkan på personer som planlägger ett mord kan det väl rent allmänt sägas att det förhållande att en dödsdömd mördare när han väl står inför verkställigheten av dödsstraffet känner stark ångest inför döden inte behöver innebära att han vid planläggningen av mordet, alltså före brottet, reagerar på samma sätt inför ett dödsstraff som då för honom ter sig som en mer eller mindre osannolik möjlighet.
Men också om man beaktar allt detta vågar väl ingen påstå attdet inte under tidernas lopp har funnits en eller annan mordplan som har blivit uppgiven med tanke på att den skulle kunna föra sin upphovsman till schavotten.
Om jag får uppehålla mig ytterligare vid den allmänpreventiva synpunkten, dödsstraffets avskräckande verkan, så finns det ett förhållande som gör att just förhandenvaron av dödsstraff i ett landslagstiftning rent av kan leda till en försvagning av den allmänpreventiva effekten av mordets kriminalisering. Det är ett känt förhållande att i de länder där man har jury det ofta är svårt att förmå juryn att förklara en tilltalad överbevisad om mord, därest juryn räknar med att i så fall juristdomaren kommer att döma till döden och att dödsstraffet blir exekverat. Det lär finnas exempel på att habila amerikanska försvarsadvokater har försökt att få mordrättegångar förlagda till delstater där det finns dödsstraff, just därför att de har räknat med att möjligheten där kan vara störst att hos juryn uppnå en frikännande dom.
Till stöd för dödsstraffet har åberopats att dödsstraffet är det enda verkligt effektiva medlet att hindra en dömd mördare att begå ett
nytt mord, den individualpreventiva synpunkten. De flesta mördare som har dömts till livstidsstraff blir ju benådade under förutsättningatt frigivningen anses kunna ske utan risk.24 Den förut nämnda brittiska kommissionen har gjort omfattande undersökningar hur det förhåller sig med mördares återfall i brott. Det har därvid visat sig att det är ytterst sällsynt att personer som har ådömts långvarigt frihetsstraff för mord överhuvud återfaller i brott och ännu mer sällsynt är det att de begår ett nytt mord. Förklaringen härtill är säkert den att mordsituationen, som framgår av det förut sagda, ofta är så speciell att det är ovanligt att en mördare ställs inför en liknande situation en gång till i livet. Vid många typer av mord t. ex. vid fästmömord, svartsjukemord, »hustruplågarmord» o. dyl. är farligheten bara riktad mot en enda person eller vid familjemord mot en liten grupp personer. Om de genom brottet har upphört att existera har man överhuvud inte att räkna med någon större sannolikhet förframtida farlighet.25
Sellin har undersökt hur 384 amerikanska och europeiska mördare som blivit benådade har förhållit sig efter frigivningen.26 Bara 27 dömdes för nya brott och bara en enda för ett nytt mord. Återfall i mord förekommer alltså fastän de är sällsynta. Också i Sverige finns det exempel härpå. Det är rånmördare och framförallt sexualmördare som kan tänkas återfalla.
Man har varit inne på tanken att man för att förhindra återfall i mord hos dem som dömts till livstidsstraff skulle tillse att frigivning av nåd inte skulle få förekomma i fråga om mördare. Livstidsstraffet skulle verkligen bli ett straff på livstid. Det förhåller sig emellertid så att man knappast kan behålla normala människor hur länge som helst i fängelse. Vet en intagen att han inte har någon chans att bli frigiven, blir han så småningom livsoduglig, helt apatisk och dement. Man kan fråga sig om ett livstidsstraff utan chans till benådning verkligen är att föredra framför dödsstraffet.
Till förmån för dödsstraffet åberopades tidigare ibland ekonomiska skäl. Man har sagt att det var stötande att samhället i decennier skulle föda ett odjur i människohamn. Härom är att säga att om man låter ekonomiska synpunkter spela in, när det gäller ett människoliv, hamnar man lätt i nazisttidens avlivande av sinnessjuka, sinnesslöa och vanföra, överhuvud av människor som är värdelösa för samhället.27
Ett skäl mot dödsstraffet som ofta framförs är det att straffet är oåterkalleligt. Ett misstag kan aldrig rättas till. Med hänsyn till den skröplighet som utmärker allt mänskligt kan man inte bortse från att misstag kan göras. Rättshistorien känner åtskilliga sådana. Andenæs har mot detta resonemang invänt, att den teoretiska möjligheten att misstag kan ske inte får vara avgörande för vilka straffpåföljder som samhället får använda.28 Detta må vara principiellt riktigt. Men om den avrättade verkligen är oskyldig ter sig domsverkställigheten som skakande. Är han åter skyldig, gör sig en annan synpunkt gällande. Det förhåller sig ju så att många brottslingar även om bevisningen är överväldigande enständigt nekar och vidhåller sin oskuld.29 Erfarenheten visar att om den dömde blott fasthåller denna position det ofta efter någon tid uppstår oberättigade tvivel hos allmänheten om domens riktighet. Denna situation är med hänsyn till förtroendet för rättskipningen högst olustig. Men uppenbarligen är den särskilt olustig när det gäller en verkställd dödsdom.
Det finns också ett annat slag av justitiemisstag som kan åberopas mot dödsstraffet. Ett stort antal mördare är psykiskt abnorma. I alla västerländska lagstiftningar utesluter psykisk abnormitet straff, låt vara att skilda lagstiftningar har olika krav i fråga om arten och graden av den abnormitet som skall föreligga för att straffrihet skall inträda. Avgörandet om det föreligger sådan psykisk abnormitet att den skall leda till straffrihet ankommer formellt på domstolen. Men i realiteten blir, av lätt förklarliga skäl, den sinnesundersökande läkarens omdöme i regel bestämmande för domstolen. Frågan om liv eller död överflyttas på detta sätt från domstolen till rättspsykiatri-
kern.30 Skulle rättspsykiatrikern ha bedömt ett konkret fall så att straffrihet inte föreligger och domstolen ha ådömt dödsstraff, kan efter straffets verkställighet fråga uppkomma om rättspykiatrikerns ställningstagande varit medicinskt riktigt. Ett eventuellt misstag kandå inte rättas.
Man torde alltså sammanfattningsvis kunna säga att en undersökning av straffets rent praktiska syfte inte visar att dödsstraffet måste bibehållas som ett led i det normala straffsystemet. Avgörande förställningstagandet blir därför nog ändå till slut de etiska och känslomässiga värderingarna av dödsstraffet. Uppenbarligen kan just från etiska synpunkter starka invändningar göras mot detta straff.
Innan denna fråga diskuteras må något sägas om hur dödsstraffet verkställes i modern tid. Det är i huvudsak fyra metoder som används: galgen, den elektriska stolen, gaskammaren och giljotinen. Galgen, hängning, tillämpas inom den brittiska kulturkretsen och i sex av USA:s delstater, elektriska stolen används i 24 av delstaterna och gaskammaren i elva. Under senare år har man i fyra delstater övergått från hängning till de två sistnämnda avrättningsformerna. Giljotinen har hävd i Frankrike sedan den stora revolutionen. Strypning genom halsjärn (garrotering) används i Spanien. Arkebusering, skjutning, förekommer i Sovjetunionen och i en stor mängd ickevästerländska stater även i fredstid. För militära brott begångna under krigstid används praktiskt taget alltid denna exekutionsform. Den brittiska kommissionen har gjort noggranna undersökningar av de olika metoderna och har funnit att, om man bortser från arkebusering där döden inte alltid är ögonblicklig, de olika metoderna ur humanitära synpunkter är jämbördiga. Misslyckanden är ytterst sällsynta. Medvetslöshet inträder omedelbart när exekutionen påbörjas och döden följer snabbt därpå. Tiden från det att fången förs ur sin cell till exekutionens utförande är begränsad till ett par minuter.
Kommissionen har lämnat en ingående redogörelse för hur det tillgår vid de olika metoderna av avrättning. För att ge en bild av verkligheten bakom orden skall här redogöras för en av dem, den elektriska stolen, som tycks vara den minst motbjudande och brutala. Hängningen förefaller på något sätt vara särskilt förnedrande. Möjligen sammanhänger detta med rättshistoriska skäl. De gamla islänningarna tillämpade hängning endast mot slavar och personer av låg börd.31 Gaskammaren väcker ohyggliga historiska associationer och giljotineringen åstadkommer en kväljande mas-
sakrering. Elektriska stolen tycks därför vara den minst motbjudande metoden.
Så här beskriver den brittiska kommissionen på sitt sakliga sätt avrättningarna i elektriska stolen i District of Columbia:
Avrättningen äger rum klockan 10.00 på förmiddagen. Vid midnatt förs fången från de dödsdömdas avdelning till en cell som gränsar till exekutionsrummet. Klockan halv sex på morgonen rakas håret på hjässan och den ena vaden för att elektroderna skall kunna få god kontakt med kroppen. Under denna procedur är fången vanligen försedd med handklovar för att han inte ska kunna rycka till sig rakkniven. Klockan 7.15 läses dödsdomen upp för honom och klockan tio förs han till rummet med den elektriska stolen. Fem vittnen är närvarande, inberäknat representanter för pressen. Därjämte två läkare. Vittnena övervakar exekutionen genom ett galler eller genom ett fönster med mörkt glas, så att fången inte ska kunna se dem. I somliga delstater är antalet vittnen större och på några ställen ärde inte skilda från den dömde genom någon skärm. Tre fångvårdstjänstemän spänner fast den dömde vid stolen genom remmar runt livet, benen och vristerna. En mask placeras över hans ansikte och elektroderna fästes vid huvudet och benet. Så snart som denna procedur har genomförts, omkring två minuter efter det att den dödsdömde har lämnat cellen, ges en signal och strömmen kopplas på av en elektriker. Strömmen hålls sluten omkring två minuter. Under den tiden växlar man strömstyrka ett par gånger. När strömmen bryts faller kroppen framåt i stolen. Fången ger inte något ljud ifrån sig när strömmen släpps på, och medvetslösheten inträder synbarligen omedelbart. Han förklaras emellertid inte för död förrän några minuter efter det att strömmen har brutits. Benet är ibland lätt bränt. Men i övrigt visar kroppen inte någon skada. Såvitt känt är har det inte uppstått några särskilda svårigheter vid avrättningen av kvinnor. I Washington har det emellertid inte förekommit något sådant fall. Kroppen lämnas senare ut till de anhöriga. I Washington har man monterat den elektriska stolen i ett särskilt rum. I somliga stater använder man flyttbara stolar som då installeras av kompetenta elektriker. Något missöde har inte inträffat i Washington men i några andra stater har det hänt att strömmen inte fungerade när kontakten slöts. I vissa stater har man därför installerat en reservgenerator för att förebygga att exekutionen måste uppskjutas på grund av strömavbrott.
När man reagerar så starkt mot dödsstraffet är det inte så mycket mot det direkta utförandet — troligen är många andra dödssätt smärtsammare — utan reaktionen hänför sig till andra omständigheter: ångesten inför döden hos den som väntar på domens verkställande, låt vara att de dödsdömda brukar visa mod när deras stund väl är inne, den brutaliserande effekten på dem som skall utföra och närvara vid avrättningen, den nervösa pressen på medfångarna — i ett fängelse kan ju ingenting försiggå i hemlighet — den osunda sensation som avrättningen väcker hos allmänheten. Sensationen ökas genom att den dödsdömde nästan alltid söker nåd. Allmänhetens spänning stegras då självfallet i väntan på justitieminis-
terns avgörande i nådefrågan under detta spel om liv eller död — och ett spel är det ju. För vem kan på objektiva grunder avgöra om en gärning som föranlett en dödsdom skall sonas med döden eller livstids straffarbete?
Men den allvarligaste invändningen är denna. När samhället stadgar straff för mord vill samhället skapa respekt för människolivet. Men när staten tar mördarens liv så brister staten själv i respekt för livet. Kan inte detta ha en förråande och brutaliserande inverkan på medborgarna? Thyrén yttrade i sitt ovan omnämnda anförande mot dödsstraffet i riksdagsdebatten 1909: »Hade år 1789, vid franska revolutionens utbrott, dödsstraffet varit länge sedan avskaffat, utplånat ur rättsmedvetandet såsom ett lagligt straffmedel, så hade revolutionen icke rätt lätt kunnat tänkas taga den vändning till ett legaliserat skräckvälde, som den nu tog, i sällsam motsats till de humanitetsidéer, som eljest uppburo densamma.»32 Alltså vad man till äventyrs vinner genom dödsstraffet, det förlorar man kanske genom den nedvärdering av livet som följer med bruket av detta straff. Tanken har också uttryckts så: Om samhället avstår från dödsstraffet också vidde allra grövsta brotten så har samhället därigenom på starkast möjliga sätt understrukit principen om livets helighet och okränkbarhet.33
Det finns tecken som tyder på att under den sista mansåldern uppfattningen i den västerländska kulturkretsen om livets okränkbarhet i någon mån uppluckrats. Det kan erinras om att under debatten på 1930-talet om öppnandet av möjlighet till legal abort synpunkten om livets okränkbarhet »Tänt liv får ej släckas» starkt framhävdes inte minst från medicinsk håll.34 I dagens abortdebatt har denna synpunkt trätt i bakgrunden. Även eutanasidebatten torde utgöra ett tecken på denna förskjutning i värderingen, låt vara att eutanasiproblemet aktualiserats genom de ökade medicinska möjligheterna att hålla döende vid liv under lång tid. Man kan väl inte utesluta att det väldiga utsläckandet av liv under de sista decennierna: de otaliga militära och civila krigsoffren, Grafeneck, Auschwitz, Hiroshima, Vietnam, masshungersdöden liksom också medvetandet om den hotande befolkningsexplosionen försvagat känslan för varje livs okränkbarhet. Det återstår att se om på längre sikt denna känsloförskjutning skall inverka också på inställningen till dödsstraffet.
Sist något om användningen av dödsstraffet i krigstid och under därmed jämförliga förhållanden. Problemet ligger här i vissa avseenden till på ett annat sätt. Det allvarligaste brott som samhället kan bli utsatt för under krigsförhållanden är knappast mord utan i stället grova brott mot statens existens och mot krigsmaktens effektivitet, främst spioneri- och förräderibrott, obehörig kapitulation, stridsförsumlighet o. dyl. De värden som här står på spel är så stora att samhället inte anser sig kunna avvara dödsstraffet. En dom på livstids straffarbete anses icke verka tillräckligt avskräckande under ett totalitärt krig, när medborgarna, både de krigförande och de civila, ständigt riskerar att mista livet. Är det fråga om förräderi kan förrädarna ofta räkna med att, om fienden segrar, bli frigivna och kanske belönade.
Vad sen den etiskt-känslomässiga sidan beträffar så ter sig en avrättning knappast lika stötande under en period när den våldsamma döden är en alldaglig företeelse inte bara bland den krigförande ungdomen utan också bland civilbefolkningen och då medborgarna känner att den nationella existensen står på spel. I själva verket har det ifrågasatts om det inte tvärtom är så, att man måste kunna tillgripa dödsstraff i krigstid just för att hålla de känslomässiga reaktionerna i schack och för att gardera sig mot den blinda lynchjustice som annars skulle ta saken i egen hand och kanske urskiljningslöst drabba skyldiga och oskyldiga.35 I alla de skandinaviska länderna har man därför — för att undvika att som skedde vid retsopgöret i Danmark stifta lagar med tillbakaverkande kraft — såsom en beredskapsåtgärdredan i fredstid infört regler om dödsstraff under krig såsom ett alternativ till livstids fängelse vid förräderi- och spioneribrott och grova brott mot krigsmaktens effektivitet. Brottet skall ha begåtts under krigstid eller omedelbart dessförinnan. Inte bara militärpersonal utan även civilpersoner är underkastade dödsstraff. Såvitt kan utrönas har nästan alla andra länder, som avskaffat dödsstraffet i fredstid, behållit det för krigstid.35a
För något mer än 100 år sedan pågick i Frankrike en livlig agitation för dödsstraffets avskaffande. En anhängare av dödsstraffet, den franske publicisten Alphonse Karr, skrev i sin månadstidskrift Les Guêpes (januari 1849) några ord som alltfort dyker upp i debatten:
»Om man vill avskaffa dödsstraffet, så må herrar mördare börja.»36Om detta yttrande kan man, fastän med större rätt, säga som aesthetices professor Anders Lidbeck, när han hade åhört Tegnérs berömda tal vid reformationsjubileet 1817: »Det är qvickt, men falskt.»37 Ja,det är falskt därför att det inte är förbrytarna som skall leda oss, utan det är de positiva krafterna i samhället som skall gå i spetsen för utvecklingen. Kanske finns det inte någon säkrare mätare på ett samhälles andliga nivå än den hur det behandlar sina mänskligt sett mest värdelösa medlemmar, de sinnesslöa, de obotligt sjuka och inteminst de grövsta lagöverträdarna. För att inte låta den franske publicisten få sista ordet må erinras om ett uttalande som gjordes några år tidigare, 1844, av Johan Gabriel Richert i hans reservation till yngre lagberedningens förslag till straffbalk. Han anförde: »Min innerliga övertygelse är, att i samma mån som staterna under medvetande av sitt rätta mål, fortgå på den äkta humanitetens bana, d. v. s. i samma mån som de kristnas, i detta ords stora och sannabetydelse, i samma mån skola alla de straff, som kräva, icke människors förbättring, utan människors blod, bliva en styggelse även påjorden. Med denna övertygelse går jag i graven, fullt förvissad, attdödsstraffen icke, i något samhälle med verklig kultur, skola ett halvtsekel överleva mig.»38
Richert fick rätt, så vitt det gäller hans eget land. Den sista avrättningen i Sverige ägde rum inte fullt ett halvt sekel efter hans död.