Ugeskrift for Retsvaesen h. 39—52. Dommer G. SVEDSTRUP kommenterar grundlovens § 71 om domares oavsättlighet m. m. (s. 313—8). Uppsatsen behandlar på ett intresseväckande sätt flera paralleller till svenska förhållanden. Ett misstag begår förf. då han framställer svensk rätt så, som vore domare ovillkorligen pliktiga att avgå vid 67 års ålder. — Det dansk-svenska samarbetet inom arvslagstiftningen var såsom känt är inskränkt till frågan om makes arvsrätt och har för Danmark resulterat i en lag av d. 20 april 1926 om makars arvsrätt och oskiftat bo (se Sv. J. T. 1927 s. 396). Att dock en mera genomgripande reform vore önsklig i Danmark hävdar jur. dr O. A. BORUM i en längre uppsats (s. 264—300), däri den danska arvslagstiftningen av år 1845 ställes i belysning av vår nya lag om arv. En begränsning av släktens arvsrätt anser B. påkallad; såsom mest rationellt förordar han att låta arvsrätten upphöra med andra parentelen, men skall rätten utsträckas längre bör den enligt B. tillkomma även kusiner (så i spansk lag av 1928). Arvsfonden finner B. vara förebildlig; likaså anser han den svenska lagen i stort sett äga företräde framför den danska såvitt angår det utomäktenskapliga barnets ställning, förskott å arv och underhållsbidrag. Mer kritisk ställer sig B. till vår lags regler om efterlevande makes rätt. I Danmark utgör barnens laglott två tredjedelar av kvarlåtenskapen. B. finner denna regel böra bibehållas, ehuru han medger att en reducering av laglotten kunde motiveras med den nutida starka begränsningen av barnantalet. — Prof. BENTZON redogör för de viktigaste skiljaktigheterna mellan den nya finska äktenskapslagen och dansk rätt (334—9). Man får bl. a. veta att den finska lagens egendomsrättsliga system — all egendom som ena maken vid äktenskapets ingående har eller under äktenskapet förvärvar blir hans tillhörighet, men andra maken har giftorätt däri — i mycket liknar ett förslag som förf. år 1915 framlade för de skandinaviska kommissionerna. — I översättning meddelas (s. 305—12) en föreläsning som pariserprofessorn RENÉ DEMOGUE hållit vid Köpenhamns universitet om »Kontraktens Virkninger og Livet». På ett populärt sätt framställes huru romarrättens stela stränghet efter hand mildrats; som karakteristiskt för utvecklingen betonas att individualistiska synpunkter alltmer vika för känslan av samhällelig solidaritet och att rättigheter, som stiftats genom avtal, få anpassa sig efter ändrade förhållanden (t. ex. ekonomisk force majeure). — Jul. Lassen framställde dansk praxis så, som skulle även utanför handelsförhållanden den regel gälla att en prestation, vars förfallodag inträffar å helgdag, måste fullgöras dagen därförut. Häremot polemiserar fhv. Højesteretspræsident GRAM (s. 220—2). Enligt G:s mening kan vid lagens tystnad någon allmän regel icke uppställas, utan i vissa fall flyttar helgdagen förfallotiden fram, i andra tillbaka. — Det förslag till strafflag som i okt. 1929 framlades i Folketinget av justitieministern Zahle (tidigare förslag 1924 och 1928) är föremål för en granskning av prof. KRABBE (s. 249—64). Den är av väsentligen rent juridisk och lagteknisk art och lämnar mer ingripande kriminalpolitiska frågor å sido. Utan kommentar omnämnes sålunda bl. a. att förslaget accepterat dagsbotsystemet, vilket som bekant icke har någon vän i K. (se Sv. J. T. 1928 s. 502). Med gillande hälsas att förslaget avstått från åtskilliga allmänna bestämmelser som funnos hos dess föregångare, t. ex. definitioner på dolus och culpa, men K. menar att man gärna kunnat

gå längre i förenkling och utesluta bl. a. varje bestämmelse om nödrätten. Kritiken av förslagets allmänna del gäller i övrigt att det straffbara försökets område otillbörligt vidgats, att prövotiden vid villkorlig dom gjorts variabel (2—5 år), o. s. v. I fråga om den speciella delen påpekar K. såsom det mest intressanta straffbestämmelserna för bedrägeri och tjuvnad: straffmaximum är för det förra brottet 2 år högre än för det senare (8 års fängelse mot 6 års); egentligt återfallsstraff finnes ej för någotdera brottet. — Den för danska riksdagen nu föreslagna promulgationslagen till ny strafflag innehåller vissa bestämmelser motsvarande 6: 4 i vår S.L. Närmast med anledning härav skriver Højesteretssagf. BACHE om Privatretlig Erstatning for Tab af Forsørger (s. 345—56). Han finner både lagstiftning och lagskipning alltför benägna att medge dylik ersättning. — I Danmark förberedes sedan någon tid en processuell reform, i det att man vill låta lekmän deltaga såsom meddomare i behandlingen av brottmål. Frågan har dryftats i ett föredrag av Byretsdommer SCHARLING (s. 233—41). Jury, Nævninger, förekommer nu i ej fullt 1 procent av brottmålen i Köpenhamn; blott omkring 3 procent handläggas vid Landsret utan jury; i återstående 97 procent dömer lagfaren ensamdomare. Sch. väntar sig flera goda verkningar av reformen: tyngdpunkten i processen skulle flyttas från förundersökningen till domsförhandlingen, som nu »i Reglen er uden synderlig reel Betydning»; ackusationsprincipen, muntlighet och offentlighet skulle komma till sin rätt, vilket hittills skett »kun saare ufuldkomment». Men han döljer icke de kinkiga problem inom rättsmedelsförfarandet, som äro förknippade med anlitandet av meddomare i första instans. — I hög grad både roande och upplysande är att läsa vad läkaren KNUD MALLING har att säga om den traumatiska neurosen (s. 321 — 33), detta psykiska lidande som är »al Ulykkesforsikrings- og Pensionerings Akilleshæl, skabt af de sociale Love», och ej uppträder hos annan än den som därav kan hämta ekonomisk vinst. För skadeståndsanspråk grundade å traumatisk neuros ordinerar förf. snabb och definitiv behandling, resulterande i ingen eller ringa ersättning. — Dommer JOHN KNOX meddelar ett ur samarbete mellan jurister och läkare framgånget formulär till läkarintyg om färska kroppsskador (s. 340—2). Ett dylikt formulär vore säkerligen till gagn även hos oss, liksom våra läkare gärna kunde taga ad notam förf:s önskan att inhemska sjukdomsbeteckningar måtte nyttjas i st. f. latinska: »man kan godt bruge dansk Betegnelse f. Ex. for anus uden at forfalde til Platheder». —Dr ALF ROSS (se Sv. J. T. 1929 s. 524 f.) anmäler Lundstedts Obligationsbegreppet (s. 301—3). På grund av den danska medborgarskapslagsliftningens ganska stora överensstämmelse med den svenska må även nämnas prof. BERLINS synnerligen erkännande anmälan av Reuter, Das Recht der Staatsangehörigkeit in Dänemark, Stuttgart 1929 (s. 229—31). En minnesruna över Carl Torp har ristats av KNUD JARNER (s. 217—9). Den i Sv. J. T. ofta synliga signaturen E. L. redogör för lagfrågor vid Sveriges riksdag år 1929(s 318-9).

B. W.