Fråga om fri rättegång för kärandepart i bilmål. I 5:te häftet av SvJT för 1932 (s. 475) har jur. kand. ALBERT HANSSON under ovanstående rubrik behandlat en intressant fråga angående tillämpning av lagen om fri rättegång. Då de slutsatser rörande lagens tillämplighetsområde, som författaren dragit, torde kunna vara föremål för delade meningar, har undertecknad velat framhålla några synpunkter i ämnet.
    Författaren påpekar, att om A. blivit påkörd av en utav B. förd automobil som tillhör C., och vederbörande åklagare finner sigicke böra väcka ansvarstalan mot B. för vårdslös framfart, A. har möjlighet att genom rättegång vända sig mot C. och därvid erhålla förmånen av fri rättegång i målet. Denna förmån skulle däremot enligt författarens mening aldrig kunna beviljas A. i det fall, att C. själv framfört automobilen och åklagaren icke finner tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom. Grunden till att man kommer till olika resultat i dessa båda fall skulle vara den, att i förra fallet ett rent civilmål föreligger, under det att i senare fallet A. »icke kan undgå framställa påståendet, att ägaren-föraren varit vållande», varför målet måste bliva av brottmåls natur och stadgandet i 1 § 3 st. i lagen om fri rättegång lägger hinder i vägen för beviljande av ifrågavarande förmån. Författaren finner själv resultatet vara otillfredsställande och däri måste man giva honom rätt. Riktigheten av detsamma kan emellertid sättas i fråga.
    Enligt 2 § 1 st. i lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik är ägaren av automobil ansvarig för personskada, som tillfogas annan än passagerare i automobilen, även om ägaren ej är vållande. Endast om av omständigheterna framgår, att skadan ej förorsakats av bristfällighet å automobilen och ej heller vållats av föraren, är ägaren fri från ansvar. Jämlikt 3 st. i samma § är föraren lika ansvarig som ägaren, om ej av omständigheterna framgår, att föraren är fri från vållande. Om A. nu blivit påkörd av en automobil, som förts av ägaren C., och åklagaren finner sig icke kunna åtala C. för vårdslöshet, behöver A., därest han vill kräva skadestånd av C., ingalunda grunda sin talan på det påståendet, att C. varit vållande. Han behöver som rättsgrund försin talan endast åberopa, att C. påkört honom med automobil samt att av omständigheterna ej framgår, att C. är fri från vållande. Lägger A. sin talan på detta sätt, grundar han icke sina anspråk på en av C. begången brottslig gärning, utan på det förhållandet, att C, använt ett »allmänfarligt» trafikmedel, vars användande medför ansvar för skada, som orsakas av trafiken, även om vållande ej visas. Därest man håller fast vid den sedvanliga definitionen på brottmål, d. v. s. att brottmål är ett mål, däri talan grundas på brottslig gärning, blir en av A. enbart på bestämmelserna i 1916 års ansvarighetslag grundad rättegång icke att hänföra till brottmål. Vid sådant förhållande lägger ej heller det förut omnämnda stadgandet i lagen om fri rättegång hinder i vägen för beviljande av den fria rättegångsförmånen.
    Även om A. själv är vållande till olyckshändelsen och kanske t. o. m. fällts till ansvar därför, kan han föra skadeståndstalan mot C. jämlikt 1916 års ansvarighetslag och därvid erhålla fri rättegång. Endast i två fall av ifrågavarande natur är möjligheten att erhålla fri rättegång för kärandeparten utesluten. Det ena fallet är, att A. icke blivit påkörd av C:s automobil, utan medföljt som passagerare i densamma och skadats vid olyckshändelse med automobilen. Med hänsyn till innehållet i 2 § 1 st. i 1916 års ansvarighetslag är C. då skadeståndsskyldig, endast om han är vållande, och därest åklagaren anser sig icke kunna åtala i sådant fall, måste A., om han vill föra skadeståndstalan, grunda densamma på C:s vårdslöshet. Målet måste sålunda bliva brottmål och fri rättegång kan ej beviljas. Liknandet är fallet, om A. vid tillfället själv fört automobil och de honom åsamkade skadorna uppkommit vid sammanstötning mellan hans egen och C:s automobiler samt A. själv befinnes vållande. Under sådan förutsättning kan A. icke utfå skadestånd av C., såvitt ej visas, att jämväl C. är vållande, och en av A. självständigt förd skadeståndstalan måste alltså grunda sig på brottslig gärning. Fri rättegång är då utesluten.

Thorwald Bergquist.