Promiskuitet och felaktiga domar i faderskapsmål. Intill d. 1 jan. 1950, då föräldrabalken trädde i kraft, gällde som bekant 1917 års lag om barn utom äktenskap. Enligt denna skulle talan om faderskapet till utomäktenskapligt barn anhängiggöras genom stämning å mannen. Om det blev utrett att svaranden haft samlag med modern å tid, då barnet kunde ha avlats, skulle han anses såsom fader, där det ej var uppenbart att barnet ej avlats vid samlaget. Eftersom svaranden ej hade rätt att göra invändning om att barnets moder under konceptionstiden haft samlag även med annan, medförde ifrågavarande bestämmelser att modern i viss mån fick valrätt vid faderskapets fastställande.
    Denna olägenhet var icke förbisedd vid lagens tillkomst. Från medicinskt håll hade förklarats, att det i lagstiftningen icke under några omständigheter borde tagas hänsyn till möjligheten att avgöra, vilken som vore barnets fader då modern under konceptionstiden haft samlag med två eller flera män. Under sådant förhållande fann lagberedningen, som utarbetat det till grund för 1917 års lag liggande förslaget, att faderskapstalan i fall av promiskuitet strängt taget borde ogillas, därest man icke ville taga dansk och norsk lag till förebild och låta enbart underhållsskyldighet ådömas alla konkumbenterna. Ingendera av dessa utvägar ansågs emellertid vara förenlig med svensk rättsuppfattning, och i lagen upptogs därför i princip den reglering som redan lång tid dessförinnan utbildats i praxis. Den bakom 1917 års lag liggande tanken torde kunna uttryckas så att det, när full klarhet ej kunde påräknas, ur barnets synpunkt måste vara bättre att en man, vilken dock fullgjort vad som enligt naturens ordning kunnat ge upphov till barnet, förklaras vara fader än att faderskapet ej alls bleve fastställt. Därvid förutsattes att faderskapet i stort sett endast skulle medföra förpliktelse att betala underhållsbidrag och alltså icke arvsrätt.
    När lagstiftaren sålunda år 1917 medvetet tog risken att det rättsligen fastställda faderskapet icke alltid skulle överensstämma med det biologiska, är det ju icke anmärkningsvärt, om det befarade förhållandet stundom inträffat. Och att det skett, kan icke vara tvivel underkastat. Men frågan är, i vilken utsträckning på detta sätt materiellt felaktiga domar förekommit. Såsom redan nämnts fanns vid tiden för lagens tillkomst icke möjlighet att avgöra, från vilken av två eller flera konkumbenter barnet härstammade. Genom blodprovsundersökning, som sedan 1930-talet alltmer kommit till användning i faderskapsfrågor, ha åtskilliga felaktiga domar kunnat undvikas.

 

HUGO HENKOW. 383Man kan därför utgå ifrån att antalet sådana domar med tiden minskat. Men fortfarande saknas möjlighet att i varje fall, då mer än en man kan komma i fråga såsom fader, med full säkerhet fastslå det biologiska faderskapet. Det är då uppenbarligen uteslutet att för förfluten tid vinna ett fullt korrekt svar på frågan om de felaktiga domarnas antal.
    Ett intressant försök att bedöma omfattningen av promiskuitet och felaktiga domar i faderskapsmål har emellertid gjorts i en av hovrättsassessorn GUSTAV MALMER författad artikel (SvJT 1951 s. 737). Malmer utgår från resultatet av de blodprovsundersökningar som verkställts vid statens rättskemiska lobaratorium under åren 1930—1948. Med hänsyn till de faktiska uteslutningsfallens antal och den vid varje tidpunkt gällande teoretiska uteslutningschansen kommer han fram till att »uteslutningsfallen» hela tiden uppgått till omkring 40 % av det antal, som varit att vänta om ingen av de utpekade männen verkligen varit fader. Under antagande bl. a. att de kvinnor, som haft flera män att välja på, i hälften av fallen lyckats utpeka den rätte barnafadern, drar Malmer härefter den slutsatsen, att mödrarna i våra faderskapsmål i omkring 80 % av fallen (2 x 40 %) under konceptionstiden haft samlag med mer än en man, samt uttalar i samband härmed, att man ej kommer ifrån det faktum att mer än 50 % av mödrarna måste ha haft samlag med två eller flera män under konceptionstiden och att procentsiffran mycket väl kan ligga närmare 100 än 50. Slutligen anser sig Malmer kunna konstatera att för tiden innan blodprovsundersökningarna kommo i bruk bortåt 40 % av alla män, som av domstolar förklarades som fäder, i verkligheten ej voro fäder och att därefter siffran 40 %, allteftersom vetenskapen gått framåt, reducerats men ännu ej understiger 20 %.
    Resultatet av denna undersökning är onekligen överraskande. Är det verkligen riktigt att promiskuiteten bland mödrarna i faderskapsmålen uppgår till omkring 80 %, synes det vara berättigat att hysa icke blott en nedsättande uppfattning om mödrarna utan även tvivel om 1917 års lagstiftare valde den bästa vägen att komma till rätta med faderskapsproblemet. Rent intuitivt vill man emellertid icke tro, att siffran kan vara så hög. Det skulle ju genomsnittligt betyda att av fem handlagda faderskapsmål fyra avsett fall, där modern haft samlag med två eller flera män under konceptionstiden. Det synes sålunda vara anledning att något närmare granska Malmers beräkningar. För enkelhetens skull kommer det följande dock endast att hänföra sig till ett, slumpvis utvalt år.
    Under år 1947 uppgick antalet blodprovsundersökningsfall vid rättskemiska laboratoriet till 1,127. Av dessa voro 170 uteslutningsfall. Den faktiska uteslutningsprocenten var följaktligen 15 %. Eftersom den teoretiska uteslutningsmöjligheten vid denna tid uppgivits vara 36 %, kan man säga att de antagliga uteslutningsfallen utgjorde 15/36 eller alltså ungefär 40 % av samtliga undersökningsfall. Uttrycket antagliga uteslutningsfall betecknar sålunda här liksom i det följande

 

384 HUGO HENKOW.det antal uteslutningar som skulle kommit till stånd, om blodprovsundersökningarna givit bestämt utslag i samtliga undersökningsfall. Med andra ord, i 450 fall kan modern antagas ha utpekat fel man såsom fader.
    För att kunna bedöma förhållandena i faderskapsmålen, måste man givetvis äga kännedom om antalet sådana mål. Under ifrågavarande år avgjordes i första instans sammanlagt 1,122 faderskapsmål, varav 122 ogillades. Om nu samtliga nyssnämnda undersökningsfall hänförde sig till dessa mål, skulle de antagliga uteslutningsfallen utgöra 450/1,122 eller sålunda 40 % av målen. Att alla undersökningsfallen icke avsett rättegångarna, är emellertid tydligt. Detta framgår redan därav att, medan de faktiska uteslutningsfallen voro 170, antalet ogillade mål uppgick till endast 122. Någon anledning att tro att domstol underlåtit att ogilla ett käromål, om blodprovet uteslutit svaranden från faderskapet, torde icke finnas. I betydande utsträckning ombesörjes emellertid blodprovsundersökning innan talan anhängiggöres vid domstol. Om blodprovet i sådant fall utesluter den uppgivne fadern, blir det naturligtvis ej fråga om rättegång. Lämnar blodprovet icke någon ledning för faderskapsfrågans bedömande, torde ofta den uppgivne fadern finna det lönlöst att bestrida faderskapet och därför underteckna vederbörligt avtal. Icke heller i dessa fall kommer sålunda rättegång till stånd. På grund härav synes det vara rimligt att antaga, att endast hälften av ifrågavarande undersökningsfall belöpa på målen. Inom rättskemiska laboratoriet, där man icke har någon detaljerad kännedom i detta hänseende, har en dylik proportion konstaterats vid en särskild granskning av det första tusentalet undersökningsfall år 1950.
    Vid nu angivna förhållanden synes det kunna förutsättas att i faderskapsmålen endast förekommit 225 antagliga uteslutningsfall. I procent uttryckt uppgå de sålunda till 20 %. Frågan blir nu vilka slutsatser som kunna dragas härav. För det fortsatta resonemanget är det lämpligt att indela de 1,122 faderskapsmålen i tre grupper, nämligen 1) antagliga uteslutningsfall, 225, 2) övriga undersökningsfall, 338, samt 3) återstående 559 mål, vari undersökning ej skett.
    Vad angår den första gruppen har modern i samtliga fall utpekat fel man, och det är alltså klart att hon under konceptionstiden haft samlag med någon annan. Det förekommer emellertid att den av modern utpekade mannen ej alls haft umgänge med henne, åtminstone icke under konceptionstiden. Visserligen torde detta icke inträffa i större utsträckning, men det förefaller ej vara riktigt att helt bortse därifrån. Om man antager att sist åsyftade fall uppgå till 1/10 av samtliga till gruppen hörande mål, skulle alltså promiskuitetsfallen här utgöra 202.
    Beträffande den andra gruppen kan konstateras, att modern i samtliga fall utpekat rätt man. Någon absolut visshet föreligger naturligtvis icke i detta avseende, lika litet som det i fråga om de antagliga uteslutningsfallen är alldeles klart att modern utpekat fel man. Men

 

PROMISKUITET OCH FELAKTIGA DOMAR I FADERSKAPSMÅL. 385om man antagit att fel man utpekats i vissa antagliga uteslutningsfall, måste ju konsekvensen fordra ett antagande att i övriga undersökningsfall rätt man utpekats; något tredje gives icke. Härav följer emellertid ej att modern haft flera män att välja på. Blodprov torde mången gång tagas då modern oberättigat misstänkes för att ha haft umgänge även med annan. Det är väl troligt att det motsatta förhållandet är för handen i flertalet av målen, men faktiskt har man icke någon säker hållpunkt för en beräkning. Enda sättet är därför att uppskattningsvis antaga att t. ex. 2/3 av målen i denna grupp, d. v. s. 225, utgöra promiskuitetsfall.
    Även när det gäller den tredje gruppens mål, är man hänvisad till allmänna överväganden. Klart är ju nämligen att statistiken beträffande blodprovsundersökningarna icke kan tjäna till ledning i förevarande fall, där sådan undersökning ej skett. Sistnämnda förhållande ger emellertid en viss anvisning. Eftersom blodprovsmöjligheten numera är allmänt känd, kan man utgå ifrån att undersökning kommer till stånd så snart den uppgivne fadern har något skäl att misstänka modern för umgänge med även annan man. Den omständigheten, att blodprovsundersökning ej skett, kan således anses starkt tala för att promiskuitet ej föreligger. Å andra sidan är det naturligtvis möjligt att modern haft samlag med annan än den uppgivne utan att det föranlett någon misstanke. Sådana fall torde dock vara ganska sällsynta och kunna måhända uppskattas till 1/10 av gruppens mål eller sålunda 56.
    De sammanlagda promiskuitetsfallen skulle i enlighet härmed uppgå till 483. I förhållande till hela antalet faderskapsmål utgör detta 43 %.
    Härigenom har samtidigt erhållits en yttersta gräns för antalet domar som i ovan angivna mening äro felaktiga. För att ernå en närmare precisering bör man åter kasta en blick på de tre grupperna mål. I den första gruppens samtliga 225 mål har modern utpekat fel man, och risk för en oriktig dom har alltså förelegat. Den andra gruppen avser sådana mål, vari rätt man utpekats. Från dessa kan följaktligen helt bortses i detta sammanhang. Däremot måste nog vissa av tredje gruppens mål medtagas, nämligen en del av gruppens promiskuitetsfall. Mer än 1/3 av samtliga dessa torde dock icke ha medfört risk för felaktig dom, och totala antalet fall, där sådan risk förefunnits, skulle följaktligen bli 243. Domstolarna ha emellertid icke bifallit kärandens talan i alla dessa. Frånräknas antalet ogillade mål, 122, återstår 121. Denna siffra utgör tydligen antalet materiellt oriktiga domar, d. v. s. 11 % av samtliga mål ifrågavarande år.
    Av det anförda synes framgå, att den allvarligaste anmärkning som kan riktas mot Malmers beräkningar sammanhänger med att han icke beaktat undersökningsärendenas förhållande till faderskapsmålen. Om viss procent av undersökningsärendena utgör antagliga uteslutningsfall, är det uppenbarligen ej utan vidare klart att samma procent av faderskapsmålen utgör sådana fall. Hade Malmer

 

25—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

386 PROMISKUITET OCH FELAKTIGA DOMAR I FADERSKAPSMÅL.undgått detta misstag, skulle han i själva verket ha kommit till ungefär samma procentsatser som här i kontrollsyfte beräknats för år 1947, nämligen cirka 40 % promiskuitet och omkring 10 % felaktiga domar.
    Därmed är naturligtvis icke sagt att ens detta resultat är tillförlitligt. Det föregående utvisar att — frånsett de osäkerhetsmoment som bero på att detaljerad kännedom saknas om sambandet mellan undersökningsärenden och faderskapsmål, att antalet ogillade mål även omfattar vissa mål som ej upptagits till prövning etc. — flera på endast allmän erfarenhet grundade uppskattningar äro nödvändiga för att över huvud taget ett resultat skall vinnas. Av statistiken angående verkställda blodprovsundersökningar kunna direkta slutsatser dragas endast i begränsad omfattning, åtminstone när det gäller promiskuiteten. Ifrågavarande metod bör emellertid icke därför frånkännas allt värde. En uppskattning på grundval av statistiken och med utnyttjande av de fingervisningar denna lämnar måste vara väsentligt säkrare än en helt skönsmässig bedömning.
    Även om promiskuiteten bland mödrarna i våra faderskapsmål icke är större än 40 % och antalet materiellt felaktiga domar i samma mål ej överstiger 10 %, är detta dock illa nog. I vad mån föräldrabalkens nya regler i ämnet lyckats nedbringa det sistnämnda procenttalet, torde det ännu vara för tidigt att uttala sig om. De nutida möjligheterna att efter sannolikhetsbedömning avgöra frågan om faderskapet, då mer än en man kan komma i fråga, få emellertid anses vara så goda att det numera, i motsats till vad förhållandet var vid tillkomsten av 1917 års lag, borde kunna anförtros domstolarna att på friare grunder än hittills döma i faderskapsmål. Ärvdabalkssakkunniga ha också under samverkan med delegerade från våra nordiska grannländer utarbetat ett lagutkast, vilket innebär att, då modern under konceptionstiden haft samlag med två eller flera män, den som med största sannolikheten kan anses vara fader skall ådömas faderskapet. Blir detta utkast, som för närvarande bearbetas av de sakkunniga, upphöjt till lag, bör man komma åtminstone ett gott stycke mot målet att det rättsligen fastställda faderskapet alltid skall överensstämma med det biologiska. Hugo Henkow.