ÄR TERMEN RÄTTIGHET ETT SYNTAKTISKT HJÄLPMEDEL UTAN MENING?

 

AV

 

PROFESSOR PER OLOF EKELÖF.

 

Man kan ha delade meningar om det är VILHELM LUNDSTEDTS positivrättsliga framställningar eller hans arbeten inom den allmänna rättsläran, som haft den största betydelsen. I framtiden kommer emellertid säkerligen de senare att bli mest uppmärksammade. Medan ny lagstiftning och ändrad praxis medför att positivrättsliga arbeten snart förlora i aktualitet, ha nämligen de rättsfilosofiska problemställningarna varit ungefär desamma tiderna igenom. I en festskrift för Vilhelm Lundstedt på hans 70-årsdag kan det under sådana förhållanden vara lämpligt att även problem av detta slag upptas till behandling. För min del sker detta dock icke utan tvekan. Visserligen har jag även tidigare uttalat mig om det nedan behandlade spörsmålet. Men arbetet härpå har bragt mig till insikt om hur vanskligt det är för en jurist att syssla med rättsfilosofi. För den som har att ägna sig åt positivrättsliga problem är det svårtatt få tid till att hålla sig à jour med utvecklingen inom en vetenskap som ligger juridiken så fjärran som filosofien. Å andra sidan kunna rättsfilosofiska undersökningar emellertid vara av stort värde för juridiken. Det visar icke minst Vilhelm Lundstedts författarskap. Och den som är jurist har i vissa avseenden större förutsättningar än en filosof av facket att på ett fruktbart sätt angripa rättsfilosofiska frågeställningar. Han har lättare att bedöma vilka av dessa, som äro av praktisk betydelse, och känner bättre till var man har att finna det för en rättsfilosofisk analys erforderliga materialet.
    Innebörden av sådana termer som äganderätt och fordran ha i nordisk doktrin under de sista åren varit föremål för en ganska livlig debatt. Denna inleddes av mig genom en uppsats i TfR, där jag gjorde gällande att dessa termer inom juridiken begagna-

 

TERMEN RÄTTIGHET. 547des i tvenne olika betydelser. Den ena hänförde sig till vad jag kallade ett komplext rättsfaktum och den andra till ett komplex av rättsföljder.1 Denna uppfattning kritiserades av STRAHL, som ansåg att de ifrågavarande termerna endast användes i den förra betydelsen.2 Den motsatta uppfattningen — att man med en rättighet av visst slag endast menar ett komplex av rättsföljder — hade tidigare gjorts gällande i doktrinen. I den ovannämnda debatten yttrade sig därefter Ross, vilken ansåg detvara en fåfäng möda att försöka fastställa innebörden av termen äganderätt.3 Denna var nämligen ett framställningstekniskt hjälpmedel utan varje mening. Den siste som uttalat sig ifrågan är WEDBERG.4 Denne uppställer Ross' uppfattning och min egen som alternativa lösningar på problemet. Så vitt jagkan finna uttalar sig Wedberg däremot icke om vilken av dessa som har mest skäl för sig.
    Av alla dessa skiftande åsikter skola vi här endast syssla medden enligt vilken en sådan term som äganderätt är — som Ross uttryckt saken — »ett meningslöst ord vilket fyller en framställningsteknisk funktion». Vad innebär då detta påstående? Ross anser att hans uppfattning är begriplig utan att man görklart för sig vad termen »meningslös» betecknar i ett sådant sammanhang.5 Det tror jag vara en illusion.
    Låt oss taga satsen »Andersson har äganderätt (är ägare) till Åby 11». Denna sats skulle enligt Ross vara meningsfull, ehuru han såsom ovan påpekats är av den uppfattningen att termen äganderätt saknar all mening. Han framhåller sålunda följande: »Påstanden, at A har ejendomsret til en ting, har, taget i sin helhed, semantisk referens til den komplekse situation, at der foreligger en af de kendsgerninger, der siges at stifte ejendomsret, og at A kan vindicere, kræve erstatning o. s. v.»6 Hur är detta möjligt, om termen äganderätt saknar varje mening? An-

 

1 TfR 1945 s. 211. Se vidare TfR 1946 s. 309 och SvJT 1950 s. 151.

2 TfR 1946 s. 204 och 1947 s. 481.

3 Festskrift for Ussing (1951) s. 468. I sitt arbete »Är juridiken en vetenskap?» (1950) påstår AHLANDER termen rättighet beteckna »en relation mellan vissa rättsfakta och vissa rättsföljder» (s. 148). Denna uppfattning kommer ej att här närmare beröras. Se emellertid min framställning nedan s. 554 och i SvJT 1950 s. 167 f. samt vidare WEDBERG i SvJT 1952 s. 126.

4 Theoria 1951 s. 246.

5 Ross a. a. s. 483 not 3 a.

6 A. a. s. 479.

 

548 PER OLOF EKELÖF.tas satsen »A har ejendomsret til en ting» vara teoretisk, menar Ross tydligen att om »der foreligger en af de kendsgerninger, der siges at stifte ejendomsret», så kan satsen vara sann, medan den är falsk, om något sådant sakförhållande icke föreligger. Men är detta ej detsamma som att säga att med äganderätt i den nämnda satsen åtminstone bl. a. menas att A endera har köpt eller ärvt den ifrågavarande saken eller ock erhållit den i gåva o. s. v.?
    För att kunna bedöma detta spörsmål måste vi närmare analysera Ross uppfattning att ett ord kan sakna mening, ehuru den sats i vilken ordet förekommer är meningsfull. Tag satsen »Köpenhamn och Stockholm äro stora städer». Det i denna sats förekommande ordet »och» saknar »mening» i en viss betydelseav denna term. Visserligen gäller bestämda syntaktiska regler förordets användning. »Och» uttrycker icke disjunktion utan konjunktion. Men det är icke möjligt att ange något vilket dugersom en explicit definition av termen. Man skulle också kunna säga att det icke gäller några semantiska regler för densamma.
    Som framgår av Ross' ovan citerade uttalande är termen äganderätt icke »meningslös» i den betydelse som vi funnit vara fallet med ordet »och». Däremot kan man säga denna term sakna »mening» i en annan tänkbar betydelse härav. Ross sägeratt det icke finns någon realitet eller kvalitet som korresponderar med en sådan term.1 I det föregående ha vi funnit denna »korrespondera» med en bestämd realitet, nämligen att det föreligger en äganderätts titel av något slag. Ett av de alternativ Ross nämner skulle alltså vara oriktigt. Däremot har han rätt i att termen äganderätt icke korresponderar med någon »kvalitet» i den meningen att äganderätt ej är något allmänbegrepp i vanlig mening. Tag termen häst. Denna icke blott denoterar (betecknar) alla olika slags hästar utan konnoterar (medbetecknar) också vissa egenskaper som äro gemensamma för alla hästar. Så är icke fallet med termen äganderätt. Antag att med äganderätt menas en disjunktion av de olika äganderätts titlarna. Termen kan i så fall sägas konnotera denna disjunktion. Däremot konnoterar den icke några för de olika äganderättstitlarna gemensamma egenskaper i den vanliga betydelsen härav. Såtillvida är termen äganderätt sålunda utan »mening».

 

1 A. a. s. 472.

 

TERMEN RÄTTIGHET. 549    Mera tveksamt kan det däremot synas vara om icke termen äganderätt är ett vanligt allmänbegrepp då densamma avser ett komplex av rättsföljder. Visserligen måste man härvid göra vissa reservationer. Det får således anses vara en öppen fråga omdet finns något allmänbegrepp, som i sig innefattar olika rättsordningars »äganderätter».1 Vidare är det uppenbart att »äganderätt till en jordbruksfastighet» kan innebära ett annat komplexav rättsföljer än t. ex. »äganderätt till en bostadsfastighet». Men antag det är fråga om att fastställa vad som enligt gällande svensk rätt utgör äganderätt till jordbruksfastighet just för närvarande. Det tycks som om vissa av de därmed avsedda rättsföljderna tillsammans utgör det karakteristikum som skiljer sådan äganderätt från andra slags rättigheter såsom t. ex. åborätt och arrenderätt.2 Å andra sidan synes emellertid äganderättsbegreppet vara så konstruerat att samtliga de rättsföljder, som ingå i det ifrågavarande komplexet, äga giltighet i alla de fall då det är fråga om äganderätt. Om någon av dessa rättsföljder — den må vara aldrig så speciell eller praktiskt betydelselös — saknar giltighet, så föreligger en annan rättighet än äganderätt. Under sådana omständigheter förefaller det mig riktigast att anta denna term konnotera hela det komplex av rättsföljder som är anknutet till en äganderättstitel. Detta innebäratt äganderätt även i den nu ifrågavarande betydelsen ej är något allmänbegrepp i vanlig mening. Såsom vi ovan påpekat utmärks ett sådant av att termen konnoterar endast vissa egenskaper hos de företeelser som densamma denoterar.
    Såvitt jag kunnat finna har emellertid ingen som yttrat sig i den inledningsvis berörda debatten velat tillskriva olika slags rättigheter någon mening i den senast avsedda betydelsen. I min första uppsats ställde jag mig uppgiften »att finna ett mera specificerat uttryck, som kunde ersätta termen fordran i vissa satser utan att substitutionen medförde att satserna därigenom förlorade sin juridiska funktion».3 Och om jag förstått Strahl rätt har han haft samma inställning till problemet. En dylik substitution måste vara möjlig även om termen fordran icke konnoterar vissa gemensamma egenskaper hos det som termen betecknar. Däremot förutsätter substitutionen givetvis att ter-

 

1 Se min framställning i SvJT 1946 s. 353 f.

2 Se min framställning i SvJT 1950 s. 161.

3 TfR 1945 s. 243.

 

550 PER OLOF EKELÖF.men i fråga har mening i den betydelsen att densamma »korresponderar med en viss realitet». Så som vi ovan påpekat innebär detta nämligen ingenting annat än att termen anger de faktiska betingelser under vilka man använder densamma i satser av den typ, som undersökningen gäller.
    Emellertid har Ross även ett positivt skäl för att en term som äganderätt måste vara meningslös. Som demonstration av hans tankegång må följande juridiska slutledning begagnas.
    Den som köpt en fastighet, har äganderätt till densamma.
    Den som har äganderätt till en fastighet, kan sälja densamma.
    Den som köpt en fastighet, kan sälja densamma.
    Ross anser att denna slutledning förutsätter att termen äganderätt endera är meningslös eller ock har samma betydelse i båda premisserna. Det senare menar han vara orimligt. Antas äganderätt beteckna ett komplext rättsfaktum, blir nämligen den första premissen analytisk, medan detsamma blir förhållandet med den andra premissen för den händelse äganderätt betecknar ett komplex av rättsföljder.1
    Men varför kan då icke ena premissen i den ovannämnda slutledningen vara analytisk? Så vitt jag kunnat finna anför Rossintet skäl härför. Problemet är värt en undersökning.
    Att definitioner och analytiska satser överhuvudtaget ej skulle kunna ingå som element i slutledningar är en orimlig uppfattning. Enbart juridiken erbjuder otaliga exempel på dylika slutledningar. Antag att det gäller att bedöma huruvida det i visst fall föreligger en gåva. Man frågar sig då först vad som enligt gällande rätt utmärker denna rättsliga företeelse. Därefter undersöker man om det förefintliga materialet uppvisar de egenskaper som känneteckna gåva. Och så kommer slutsatsen: här föreligger (icke) gåva.
    Stundom hämtas den analytiska sats man använder sig av iett juridiskt resonemang direkt ur lagen. Som exempel må nämnas att RB 10: 1 börjar med följande stadganden: »Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist. Är svaranden mantalsskriven å ort inom riket, anses den orten som hans hemvist.» Ur den senare av dessa regler kan härledas att en mantalsskriven persons hemvist är den plats, där han är mantalsskriven. Denna sats, som tydligen medhänsyn till den i lagen givna definitionen är analytisk, läggs

 

1 Ross a. a. s. 472 och 480.

 

TERMEN RÄTTIGHET. 551till grund för bedömande av vilken domstol som utgör en personsforum personae.
    Enligt den uppfattning jag tidigare gjort gällande skulle en analytisk sats, som handlar om rättigheter av visst slag, ange att viss bestämd omständighet utgör moment i det komplexa rättsfaktum vilket betecknas som rättigheten i fråga. Eller också skulle satsen ge upplysning om att viss bestämd rättsföljd ingår i det därtill anknutna komplexet av rättsföljder. Att dylika satser kunna ha en uppgift att fylla i juridiska resonemang synes mig uppenbart. Innehållet i de synnerligen komplicerade företeelser det här är fråga om kan inte omedelbart överblickas. Ett bedömande av frågan om föreliggande fakta konstituerar äganderätt, förutsätter därför ofta en analys av det komplexa rättsfaktum, som betecknas som äganderätt. Och vet man någon vara ägare till en sak, kan fastställandet av om denne har viss befogenhet med avseende på saken förutsätta en undersökning av de befogenheter som ingå i det komplex av rättsföljder som betecknas som äganderätt.
    Vidare må understrykas att om termen äganderätt i den ovan återgivna slutledningen skulle ha någon mening, så måste en av premisserna vara teoretisk. Om båda premisserna antas vara vanliga rättsregler och sålunda skulle uttrycka att något under viss angiven förutsättning skall eller kan ske, så blir slutledningen orimlig. Slutsatsen kan endast härledas ur en annan rättsregel av samma struktur jämte en teoretisk sats. Och förden händelse jag här ovan riktigt fastställt den »mening» som inom juridiken tillkommer en rättighetsterm, måste denna teoretiska sats tydligen vara analytisk. Den utsäger endera att köp är ett av de alternativ som ingår i äganderätt som komplext rättsfaktum eller ock att befogenheten att sälja ingår i det komplex av rättsföljer, som vi beteckna med samma term.
    Men låt oss återvända till uppfattningen att termen äganderätt saknar mening. Även under denna förutsättning kan termen tydligen fylla sin funktion i den senast diskuterade slutledningen. Detta förhållande tillmäta Ross och Wedberg stor betydelse, något som sammanhänger med en speciell användning av juridiska termer vid formulering av rättsregler t. ex. vid utarbetande av en lag.1 De rättsregler som vi sammanfatta under beteckningen »äganderättsinstitutet» bruka utformas dels

 

1 Ross a. a. s. 474 ff. och WEDBERG a. a. s. 272 ff.

 

552 PER OLOF EKELÖF.som regler om de faktiska betingelserna för förefintligheten av äganderätt samt dels som regler om de rättsföljder vilka äro anknutna till förefintligheten av äganderätt. Med detta uttryckssätt blir antalet rättsregler långt färre och sålunda lättare att överblicka, än om varje särskild rättsföljd anknötes till faktiska betingelser som utgöra förutsättning för dess giltighet. Och termen äganderätt fyller härvid »en framställningsteknisk funktion», som icke förutsätter att termen har någon mening. Lagboken skulle ju inte bli mindre användbar om man på de ställen i densamma, där termen äganderätt förekommer, utböte denna mot en på visst sätt utförd asterisk.
    Om riktigheten av det senast framhållna kan ej råda någon tvekan.1 Antag emellertid att detta tas till intäkt för att äganderätt är en meningslös term. Denna uppfattning har mycket vittgående konsekvenser, något som framgår av följande uttalandeav Ross: »I folkeretten fremstilles i eet sæt regler, hvilket område, der henregnes til en bestemt stat som dennes territorium. At dette område har karakter af  'territorium' er i sig selv udenal mening.2 En sådan opstår først i forbindelse med et andetsæt av regler, hvori udtrykkes, hvilke retsfølger der knyttersig til et områdes karakter af territorium. Også i dette tilfældeville det være muligt at fremstille retsforholdene uden anvendelse af det indskudte begreb (territorium), men fremstillingen ville unægtelig blive meget kompliceret og uoverskuelig.»3 Motsvarande resonemang kan föras med avseende på praktiskt taget alla juridiska termer. Reglerna t. ex. om gåva kunna ju formuleras som regler dels om vilka omständigheter som konstituera gåva och dels om vilka rättsföljder som äro anknutna till gåva såsom rättsfaktum. Följaktligen skulle även termen gåva vara meningslös.
    Vidare må uppmärksammas att den ovan återgivna tankegången lika väl kan tillämpas på en teoretisk slutledning som denna:

 

1 Däremot kan jag ej instämma i följande uttalande av WEDBERG a. a. s. 272: »To establish that such and such an object O is the property of a person P at atime T, seems to be of interest only as a step toward concluding that, hence, such and such legal consequences ensue.» Detta gäller icke alltid. Antag att jag får den upplysningen att Andersson är ägare till Aby 11 samt att jag vill undersöka om detta är riktigt. Denna undersökning leder icke fram till ett fastställande av »that such and such legal consequences ensue».

2 Kurs. av mig.

3 Ross a. a. s. 478.

 

TERMEN RÄTTIGHET. 553Sokrates är en människa.
En människa är dödlig.
Sokrates är dödlig.

 

    Man kan mycket väl fatta innebörden av denna slutledning utan att veta vad en människa är för något. Ja, även om termen människa är ett syntaktiskt hjälpmedel utan mening blir slutledningen konkludent. Däremot utgör detta uppenbarligen icke tillräckliga skäl för att anta termen i fråga vara meningslös.
    Slutligen förtjänar det uppmärksammas att även om en term som äganderätt överhuvudtaget icke förekom i lagboken, så skulle man ändock behöva använda densamma vid en systematisk bearbetning av lagens stadganden. Ja, för den händelse i varje särskilt stadgande en rättsföljd anknötes till noggrant spe-cificerade förutsättningar, bleve detta behov särskilt påfallande. Som ovan påpekats bleve nämligen i så fall antalet lagstadganden betydligt större, än om termen äganderätt använts i själva lagtexten. Detta skulle i sin tur medföra att man måste ha någon sammanfattande beteckning för de rättsfakta, som ha samma rättsföljder, samt för dessa rättsföljder. Annars bleve det ej möjligt att på ett någorlunda begränsat utrymme ge en beskrivning av innehållet i de lagstadganden som tillsammans konstituera »äganderättsinstitutet».
    Av det föregående torde ha framgått att man ej av den funktion, som termen rättighet fyller t. ex. inom lagskrivningstekniken, kan dra den slutsatsen att termen är meningslös i den betydelse som tillkommer detta uttryck, då ett sådant ord som »och» säges vara meningslöst. Om den kritiserade teorien är riktig — vilket förefaller mig osannolikt — måste andra skäl kunna andragas för densamma.
    Men är då min egen teori om innebörden av termen rättighetmera tillfredsställande än den av Ross lanserade?1 Osvi LAHTINEN säger om den förstnämnda i sin intressanta avhandling

 

1 Ross kritiserar i a. a. s. 484 not 12 och 13 min framställning i SvJT 1950 s. 155—156. Det medges att denna ger anledning till anmärkningar. Detta förklaras av att jag där ej tillräckligt klart skiljer mellan framställningen i min första uppsats samt den uppfattning jag kommit till sedan STRAHLS kritik föranlett mig att överpröva min ståndpunkt. Sistnämnda uppfattning kommer däremot till klart uttryck i följande uttalande på s. 165 i den i SvJT 1950 intagna uppsatsen: »I både A- och B-fallen skulle rättighet kunna beteckna såväl rättsfaktum som rättsföljd, ehuru slutledningarna härvid kommo att fylla olika funktioner i juridiskaresonemang. Och vad angår C-fallet, måste termen visserligen användas i samma 

534 PER OLOF EKELÖF.»Zum Aufbau der rechtlichen Grundlagen»: »Ekelöfs Ergebnisist wissenschaftlich nicht zufriedenstellend, weil das subjektive Recht bald eine Tatsache, bald eine Rechtsfolge bezeichnet.»Lahtinen anser emellertid detta förhållande icke utgöra tillräcklig grund för att avvisa min teori och jag tror också detta skulle vara förhastat. Själv har jag påpekat möjligheten att för de båda realiteter det är fråga om, använda sådana beteckningar som »äganderättsfaktum» och »äganderättsföljder».2 Den som försöker lansera en dylik terminologisk nyhet gör sig emellertid enbart löjlig. Chansen att vinna gehör för densamma torde vara lika med noll. Dessutom må erinras om att juridiska termer fylla även andra uppgifter än att tjäna som beteckningar för sakförhållanden. Det kan förhålla sig med termen rättighet som med termen straff. Den allmänna laglydnaden kan påverkas av att termen vinner användning inom juridiskt språkbruk. Detta skulle sammanhänga med de känsloreaktioner som äro förbundna med termernas användning.
    Vidare skulle jag vilja erinra om min framställning i SvJT 1950 s. 167 ff. Därav framgår att det finns definitioner på termen äganderätt, vilka ej innehålla den ovan berörda tvetydigheten. Såvitt jag kan finna äro de där diskuterade definitionerna ur rent logisk synpunkt likvärdiga med den av mig uppställda.Valet mellan dem måste därför bygga på ändamåls skäl. Att jag stannat för att låta en term som äganderätt beteckna endera rättsfaktum eller rättsföljd sammanhänger med att dessa båda begrepp i våra dagars jurisprudens framstå som de juridiska grundbegreppen par préférence. Härigenom har man fått behovav termer som beteckna komplexa rättsfakta samt komplex av rättsföljder. Hade det tekniska tillvägagångssättet inom juridiken varit annorlunda, är det mycket möjligt att en annan definition skulle visat sig mer ändamålsenlig.
    Det kan i detta sammanhang vara belysande att jämföra användningen av termen rättighet inom juridiken med termen naturkraft inom fysiken samt termen sjukdom inom medicinen. I samtliga dessa fall synes en gång den företeelse, som det är

 

betydelse i båda översatserna, men om denna betydelse är rättsfaktum eller rättsföljd spelar ingen roll.»

1 LAHTINEN (Diss. Helsingfors 1951) s. 196. Se även WEDBERG a. a. s. 250 under (i).

2SvJT 1950 s. 164.

 

TERMEN RÄTTIGHET. 555fråga om, ha uppfattats som en kraft, vilken vi — med utgångspunkt från modern verklighetsuppfattning — karakterisera som »magisk». På olika sätt kom sedermera denna primitiva kraftföreställning att rationaliseras. Gemensamt för dessa rationaliseringsförsök är att termerna i fråga tänktes beteckna ett egendomligt mellanled av något slag. Rättigheten är något »ideellt», något tillhörande »rättens värld», som har sin grund i rättsfaktum samt självt utgör grund för rättsföljden. Och vad angår termen sjukdom må erinras om att man under medeltiden och början av nyare tiden inom den skolastiska medicinen framhävde betydelsen av att skilja mellan »causa, morbus et symptoma». Sjukliga förändringar i kroppen orsakade »morbus» —en rubbning i balansen mellan de mystiska kvaliteter, varav människans själva väsen tänktes sammansatt — och denna rubbning orsakade i sin tur sjukdomssymptomen.
    Sedan man genomskådat det illusoriska i dylika föreställningssätt ha de ovannämnda termerna s. a. s. blivit lediga och kunna begagnas som beteckningar för annat än för det de tidigare nyttjats.1 Vad först angår termen naturkraft, används densamma stundom i samma betydelse som orsak fast det förefaller som den numera på det hela taget utmönstrats ur vetenskapligt språkbruk. Annorlunda förhåller det sig med termen sjukdom. Inom läkarvetenskapen används denna som beteckning på de förändringar i kroppen vilka orsaka sjukdomssymptomen. Och skulle dessas orsak vara mer eller mindre okänd eller kan samma symptom ha olika etiologi, förekommer det att termen används som en sammanfattande beteckning på de symptom det är fråga om. Vad man däremot undviker är attsom »sjukdomen» beteckna symptomen jämte deras orsaker. Detta förklaras väl av att även medicinen präglas av den naturvetenskapliga metoden, vilken förutsätter att man klart distingerar mellan orsak och verkan.
    I sistnämnda avseende råder en viss överensstämmelse mellan användningen av termen sjukdom och termen rättighet. Som

 

1Ross framhåller i a. a. s. 479: »Det er umuligt att tillægge ordet ejendomsretselvstændig semantisk referens i de praktiske slutninger, der opererer med ordet.— — —Dette er den simple følge af, at ordet 'ejendomsret' ikke korresponderermed noget virkeligt mellemkommende mellem betingende kendsgerning og følge— — —.» Efter orden innebär detta, att om termen rättighet icke betecknar ett mystiskt något mellan rättsfaktum och rättsföljd, så kan termen icke ha någon mening alls. Det förefaller mig vara ett godtyckligt resonemang. 

556 PER OLOF EKELÖF.jag understrukit i en tidigare uppsats har man inom modern juridik icke behov av någon term som betecknar det komplexa rättsfaktum jämte det därtill anknutna komplexet av rättsföljder.1 Däremot skulle det såtillvida föreligga en olikhet, att medan olika »sjukdomar» kunna tänkas medföra samma symptom, det såsom rättighet betecknade komplexet av rättsföljder äger giltighet om och endast om det därmed korresponderande komplexa rättsfaktum föreligger.2 Detta förhållande förklarar att man utan alltför stora vådor kan på en gång använda termen rättighet som beteckning för båda dessa realiteter. Gliderman, då man talar om viss rättighet, i tanken över från denena betydelsen av termen till den andra, är i allmänhet ingenskada skedd. Existensen av det komplexa rättsfaktum är alltid förbunden med att det därtill anknutna komplexet av rättsföljder äger giltighet, samt vice versa.
    Å andra sidan erbjuder den juridiska litteraturen många exempel på betydelsen av att man verkligen gör klart för sig den mening i vilken man i visst sammanhang använder en juridiskterm. Som exempel härpå må anföras den meningsmotsättning som förelåg under förarbetena till bestämmelsen om trolovningi GB 1: 1.3 Denna bestämmelse har följande lydelse:

 

    Trolovning är sluten, då man och kvinna med vittnen, ringväxlingeller annorledes överenskommit att ingå äktenskap med varandra.

 

    Lagberedningen berör i motiven till detta stadgande det fallet att någon, som är omyndig, trolovat sig utan föräldrarnas eller förmyndarens samtycke (jfr GB 2: 2 och 3). Som framgår av GB 1: 4 inverkar sådan brist på den i 3 § 2 st. i samma kapitel stadgade skadeståndsskyldigheten. I övrigt skulle däremot frånvaron av samtycke sakna betydelse för trolovningens rättsföljder. Lagberedningen sammanfattar denna sin ståndpunkt i följande uttalande: »Såsom trolovning lärer alltså böra anses jämväl avtal, som slutits utan samtycke av vederbörande giftoman, låt vara att sådant avtal allenast för äktenskapsmyndig kontrahent bör medföra alla en trolovnings rättsverkningar.»
    Lagrådet förefaller ha godtagit denna uppfattning, ty i sitt yttrande över förslaget uttalade det sig överhuvudtaget ej i den

 

1SvJT 1950 s. 169.

2 A. a. s. 165 ff. Se även WEDBERG i SvJT 1952 s. 125.

3 NJA 1916 II s. 12 ff. Min uppmärksamhet har fästs vid detta fall genom ett påpekande av prof. ÅKE MALMSTRÖM. 

TERMEN RÄTTIGHET. 557av lagberedningen berörda frågan. Däremot menade lagrådet att lagens stadganden tilläte »två från varandra väsentligt avvikande uppfattningar av trolovningens begrepp». Det framhålles härom i dess yttrande: »Det kunde göras gällande att två personer böra anses såsom trolovade, så snart de faktiskt stå i det inbördes förhållande, som får sin prägel därav att de äro ense om att ingå äktenskap med varandra. Enligt denna uppfattning kan en trolovning vara förhanden, även om mannen och kvinnan äro så nära släkt, att äktenskap dem emellan icke kan komma tillstånd, eller endera redan är gift.— — —Lagberedningen har emellertid helt visst utgått från en annan uppfattning om trolovningens begrepp. Att döma efter de i motiven gjorda uttalandena har trolovningsförhållandet ansetts vara icke av faktisk natur utan ett rättsförhållande, grundande sig på trolovningsavtalet, liksom äktenskapet grundar sig på vigseln. Träffas trolovningsavtal, oaktat mot äktenskapet vore hinder av förut nämnda beskaffenhet, skulle avtalet icke erhålla åsyftad verkan; kontrahenterna bleve då icke att anse som trolovade.1 Enligt förslaget lärer vara uteslutet att en trolovning kan bestå vid sidan av ett äktenskap, liksom ock att två trolovningar bestå vid sidan avvarandra.»2 Departementschefen anslöt sig till lagrådets uppfattning samt tillade att den kritiserade uppfattningen tedde sig »främmande för rättsmedvetandet».
    Varuti består egentligen det av lagrådet diskuterade problemet? Efter ordalydelsen synes uppfattningen att man med trolovning »icke menar ett rättsförhållande utan något av rent faktisk natur» innebära att trolovningsavtalet helt saknar rättsligrelevans. Men inte kan lagrådet ha avsett att polemisera mot en så orimlig åsikt. Lagen innehåller ju ett flertal stadganden omvilka rättsföljder som äro anknutna till en trolovning.
    Låt oss då närmare analysera innebörden av de båda uppfattningar lagrådet ställer mot varandra. Angående den av lagrådet accepterade åsikten säges »trolovning vara ett rättsförhållande, grundande sig på trolovningsavtalet, liksom äktenskapet grundar sig på vigseln». Här avses tydligen med »trolovning» ett komplex av rättsföljder. Men vad utgör då enligt lagberedningens åsikt det härmed korresponderande komplexa rättsfaktum? Ja, eftersom någon trolovning icke skulle uppkomma t. ex. om

 

1 Jfr NJA 1916 II s. 19 f.

2 Kursiveringarna av mig.

 

558 PER OLOF EKELÖF.ena kontrahenten är gift, så består detsamma icke enbart av trolovningsavtalet jämte det förhållandet att ingen av kontrahenterna »slagit upp». Även frånvaron av vissa ogiltighetsgrunder ingår tydligen i i frågavarande komplexa rättsfaktum. Vidare må påpekas att även detta rättsfaktum av beredningen betecknas med termen trolovning. Sålunda påpekas möjligheten av att »den förbindelse (trolovningsavtalet), kontrahenterna ingått, rätteligen aldrig ägt eller ock redan förlorat egenskapen av trolovning». Tydligen begagnar beredningen termen trolovning i samma dubbelbetydelse som vi tidigare funnit vara utmärkande för användningen av rättighetstermer inom juridiken.
    Låt oss därefter övergå till den av lagrådet kritiserade uppfattningen. Enligt denna konstitueras trolovning i betydelsen av komplext rättsfaktum enbart av ett trolovningsavtal jämte det förhållandet att ingen av kontrahenterna »slagit upp». Det utmärkande för denna åskådning skulle nämligen vara att trolovningsavtalet medför det såsom trolovning betecknade komplexet av rättsföljder alldeles oberoende av om någon brist av det ena eller andra slaget förelåge vid avtalets ingående. Emellertid kan man fråga sig om ej denna uppfattning kommer i strid med GB 1: 4, enligt vilken såsom tidigare påpekats bristande samtycke medför att den i 3 § 2 st. stadgade skadeståndsskyldigheten bortfaller. Nej, detta behöver icke vara fallet. Såsom jag påpekat i mina tidigare uppsatser, fattas en rättsföljd ofta som hypotetisk i den meningen att den är betingad även av andra omständigheter än det med rättsföljden korresponderande rättsfaktum. Den till trolovningsavtalet anknytna skadeståndsskyldigheten uppfattas såsom betingad av det förhållandet, att om ena kontrahenten är omyndig, föräldrarna givit sitt samtycke till avtalet.
    Som framgått av det föregående hänför sig den berörda åsiktsmotsättningen väsentligen till frågan vad som utgör trolovning i betydelsen av komplext rättsfaktum. Enligt den avlagrådet kritiserade uppfattningen utgöra vissa fall trolovning vilka falla utanför det av lagrådet förordade trolovningsbegreppet. Detta skulle alltså vara innebörden av lagrådets påstående att medan trolovning enligt den förra uppfattningen är av »rent faktisk natur», den enligt den senare är ett »rättsförhållande». Man får betrakta det som uteslutet att lagrådet skulle ha vidhållit denna missvisande karakteristik, såvida det undersökt vil-

 

TERMEN RÄTTIGHET. 559ket komplext rättsfaktum och vilket komplex av rättsföljder, som enligt den ena och den andra uppfattningen betecknas med termen trolovning.
    Slutligen må här påpekas att lagrådet ansåg GB 1: 2 och 3 analogiskt tillämpliga för det fall att ena kontrahenten i trolovningsavtalet t. ex. var gift med en tredje man, samt att det var på dess förslag som den för närvarande i FB 1:4 st. 2 intagna bestämmelsen tillkom. På det hela taget ansåg lagrådet sålunda att de såsom trolovning betecknade rättsföljderna skulle inträda även i de fall, vilka det ville utesluta ur begreppet trolovning i betydelse av komplext rättsfaktum. Man kan fråga sig vad detkan föreligga för skäl för en så besynnerlig systematik. Emot att trolovningsavtal, som sakna giftomans samtycke, inordnas under trolovningsbegreppet hade lagrådet som ovan påpekats intet att invända. Och ändock synes den i detta fall föreliggande bristen vara av större betydelse för trolovningsavtalets rättsföljder än de av lagrådet berörda ogiltighetsgrunderna.
    Förklaringen torde ligga på ett socialmoraliskt plan. Några bestämmelser motsvarande dem om återgång av äktenskap saknas med avseende på trolovning. Antag nu att en gift man »trolovar» sig med sin älskarinna. Anses härigenom »trolovning» uppkomma, blir denna »bestående» såvida icke en av kontrahenterna »slår upp». Att lagen sanktionerar ett sådant uttryckssätt, kan ej bidra till goda seder på de erotiska förbindelsernas område. Måhända är detta också förklaringen till att departementschefen fann uppfattningen att trolovningen skulle vara något av »rent faktisk natur» »te sig främmande för rättsmedvetandet».