TRE SPÖRSMÅL FRÅN TOLKNINGEN AV STRAFFLAGEN.
AV
PROFESSOR IVAR STRAHL.
Det kan ej förtyckas den som deltagit i utformandet av en lag att han är intresserad av de tolkningsfrågor till vilka den ger upphov. Den som skriver dessa rader medverkade såsom ledamot av straffrättskommittén i utarbetandet av förslaget till 1942 års nya bestämmelser om förmögenhetsbrotten i strafflagen och har därför med särskilt intresse tagit del av de åsikter som framkommit beträffande deras tolkning.
I det följande skall jag tillåta mig att i tre tolkningsfrågor utveckla meningar som jag själv tidigare gjort gällande och försöka försvara dem mot åsikter som företrätts av andra. En särskild anledning att nu taga till orda har jag i att fjärde upplagan av EKEBERG—STRAHL—BECKMANS kommentar till förmögenhetsbrotten utkommer samtidigt som jag skriver detta. I de två första frågorna tager kommentaren icke någon bestämd ståndpunkt till de yppade meningsskiljaktigheterna. I den tredje frågan företräder den en mening motsatt min.
1. PERSEDEL TILLGREPP.
Det händer då och då, att värnpliktig eller annan militär från en kamrat olovligen tager någon av de denne tilldelade persedlarna för att kunna avlämna dem till förrådet i stället för motsvarande persedel som tilldelats honom själv men förkommit. Sådana fall ha bedömts av Högsta Domstolen i NJA 1932 s. 676 såsom tjänstefel, i NJA 1944 s. 449 såsom egenmäktigt förfarande enligt 20: 6 i dess lydelse efter 1942 års strafflagsändringar. I de lägre instanserna hade i båda fallen dömts för snatteri.
Det är alltjämt omtvistat, huruvida fall av detta slag böra bedömas såsom egenmäktigt förfarande eller som stöldbrott. Ena-
handa fråga uppstår i andra fall där saker utlämnats till flera som ha att återlämna dessa eller avlämna lika många av samma slag och det inträffar att, inom kretsen av de på detta sätt redovisningsskyldiga, någon fråntager annan sak för att kunna fullgöra sin skyldighet, såsom då den som lånat en bok från ett bibliotek tager ett annat exempelar av samma bok från annanlåntagare för att kunna återställa en bok av det slag han lånat.
I min skrift »Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten» (1948, s. 54 ff) har jag instämt i Högsta Domstolens mening att det i de båda anförda rättsfallen icke föreligger stöldbrott.
I fråga om motiveringen har jag emellertid uttryckt tvivelsmål.
Såsom skäl varför Högsta Domstolen icke dömde för snatteri anförde domstolen i det senare av de båda rättsfallen, att gärningsmannen icke förövat tillgreppet i avsikt att tillägna sig persedlarna, i detta fall ett par stövlar. Det förefaller mig dock, som om man borde anse att hans uppsåt gick ut på ett tillägnande, eftersom han ämnade fullgöra sin redovisningsskyldighet med stövlarna. Genom att avlämna stövlarna till förrådet i stället förde stövlar han utfått därifrån skulle han ha förfarit som om han vore ägare till dem. Att kronan i själva verket var ägare till stövlarna synes icke vara en avgörande invändning. Tillgrepp kanvara stöld även om det avser pengar var med gärningsmannen vill betala en skuld till deras ägare.
Ett bättre skäl för Högsta Domstolens ståndpunkt förefaller mig vara, att skaderekvisitet icke var uppfyllt. Ty vad som häntär allenast, att stövlarna flyttats mellan personer vilka båda voro i lika mån skyldiga och villiga att hålla dem kronan tillhanda.
I REGNERS och HENKOWS kommentar »Den militära strafflagstiftningen» (1951, s. 143 f) har emellertid kritik riktats både mot Högsta Domstolens och mot mitt resonemang. Enligt denna kommentar är i fall av ifrågavarande slag stöldbrottets rekvisit uppfyllda såväl med avseende å skada som beträffande tillägnelseuppsåt, och fallen äro därför enligt kommentaren att bedöma som stöldbrott.
Till stöd för meningen att skaderekvisitet är uppfyllt anföres i kommentaren, att man ej lårer böra räkna med att kronan kan ha rätt till ersättning av den från vilket tillgreppet skett. Detta är, tror jag, i och för sig riktigt. Man skall nog icke fästa avse-
ende vid huruvida kronan kan få ersättning av denne, lika litet som vid vanlig stöld den bestulnes ersättningsanspråk mot tjuven betager gärningen dess karaktär av stöld. Men i så fall börman icke heller vid bedömande huruvida skada föreligger taga hänsyn till att kronan har ett ersättningsanspråk mot gärningsmannen för de förekomna persedlarna. Man bör icke finna skaderekvisitet uppfyllt därigenom, att kronan till äventyrs har ett fullvärdigt ersättningsanspråk mot gärningsmannen för de förkomna persedlarna och att detta bringas att upphöra genom att denne tillhandahåller persedlar som kronan oberoende av detta anspråk haft rätt att återfå, nämligen av den andre. Hela fråganom kronans rätt till ersättning från den ene eller andre böranses irrelevant för skadebedömningen. Men om så är fallet, vilken skada har då tillskyndats kronan i och med tillgreppet? Persedlarna hållas ju alltjämt kronan till handa på samma villkor som förut.
För att visa, att de ifrågavarande fallen böra bedömas såsom stöld eller snatteri, göres vidare i REGNERS och HENKOWS kommentar en jämförelse mellan dessa fall och de där en värnpliktig under enahanda omständigheter tillgriper persedlar från kronans förråd. Enligt kommentaren äro sådana fall att bedöma som stöldbrott, och det är även min mening. Däremot tycker jag icke, att de, såsom säges i kommentaren, äro väsentligen likartade med de andra fallen och att alla fallen därför böra bedömas på samma sätt. Tvärtom består, i mitt tycke, en skillnad mellan de båda typerna av fall. Om persedlar överföras från kronans förråd till en värnpliktigs skåp, äro de nämligen icke längre omedelbart tillgängliga för kronan, och denna har så tillvida lidit en skada. Att såsom påpekas i kommentaren det kan förhålla sig så, att en befattningshavare är redovisningsskyldig för förrådet och att kronan därför till äventyrs kan få sin skada täckt av honom, spelar ingen roll för stöldfrågan, liksom också den eventuella förekomsten av försäkring är irrelevant.
Nu är det icke min mening att påstå, att lagens ord och dessas tolkning i andra hänseenden än det förevarande tvinga till att omfatta den mening som här hävdats. Min argumentering i det föregående gör icke anspråk på mera än att ange en konstruktion för lösningen av det ifrågavarande spörsmålet vilken harmonierar med lagtexten och dess tolkning i övrigt. Även den kritiserade argumenteringen torde röra sig på detta formella
plan. Men i en fråga sådan som denna, i vilken lagens ord icke ge mycken ledning, kan man ofta tvista i det oändliga med sådana formella argument. Det utslagsgivande måste då blivade sakliga skäl som må kunna anföras.
Ett sakligt skäl att bedöma tillgrepp från kamrat såsom egenmäktigt förfarande men tillgrepp från kronans förråd som stöldbrott är, att de värnpliktiga säkerligen i regel göra en bestämd skillnad mellan dessa fall. Det förra ter sig nog för dem i allmänhet icke som stöld, antagligen beroende på att persedlar så lätt förirra sig från den ene till den andre. Det är också lämpligt, att stöldbeteckningen förbehålles sådana handlingar som framstå såsom särskilt föraktliga. Man bör icke av sin önskan att avhålla från andra handlingar, som det må vara angeläget att motarbeta, låta förleda sig att hänföra dem under stöldbegreppet och därmed urvattna detta. Sålänge stöld uppfattas som ett högst allvarligt brott, bör man vidare betänka sig innan man stämplaren lagöverträdare som tjuv.
En erinran om regeln in dubio mitius synes också vara på sinplats. Till den regeln bekänner man sig allmänt med läpparna, men det är fråga värt, om man icke stundom glömmer den i sin verksamhet.
Till allt detta kommer ytterligare de båda anförda domarna från Högsta Domstolen. En i notisform meddelad dom, NJA 1943 not. B 886, går i samma riktning som de anförda. Jag har svårt att finna annat än att praxis genom dessa domar får anses ha tagit ställning till frågan huruvida tillgrepp från kamrat i sådana fall som här varit på tal är att bedöma såsom stöldbrott och ha besvarat frågan nekande. Därmed borde denna vara avgjord, såvida man icke skulle kunna anföra sakliga skäl för en ändring av praxis eller kunna påvisa att den ståndpunkt praxisin tagit icke går att förena med lagen. Såvitt jag kan finna, har detta icke lyckats. Jag tror också, att praxis funnit den lösningsom de lege ferenda är den från alla synpunkter bästa.
2. PRESKRIPTION AV HÄLERI.
En man köpte på hösten 1942 tobaksvaror, vilka, såsom han hade skälig anledning misstänka, voro stulna, och behöll dem tilli juni 1944, då de togos i beslag av polismyndighet. Ställd under
åtal befanns han, enligt SvJT 1946 rf s. 40, skyldig till sådan efterföljande delaktighet som avsågs i 3: 10 enligt strafflagenslydelse före 1942 års ändringar. Detta brott ansågs emellertid preskriberat såsom varande ett icke perdurerande brott.
Rättsfallet har givit mig anledning att i boken »Om påföljder för brott» och i rättsfallsöversikten i SvJT 1949 s. 166 göra gällande, att preskriptionsfrågan hade bort avgöras annorlunda ombrottet bedömts enligt strafflagen i dess avfattning efter 1942. Efter att ha konstaterat att gärningen i så fall varit att anse som häleriförseelse enligt 21: 6 andra stycket, har jag nämligen hävdat, att häleri enligt 21: 6 första stycket första punkten och häleriförseelse enligt andra stycket, i den mån den svarar mot sådant häleri, böra anses perdurerande och att den perdurerande brottsligheten bör anses pågå så länge gärningsmannen behållersaken. I det nämnda rättsfallet skulle preskriptionstiden därför ej ha börjat löpa förrän varorna beslagtogos.
Mot denna åsikt har AGGE opponerat sig i Festskrift tillägnad Birger Ekeberg (1950, s. 13 ff). Enligt honom är häleri enligt första stycket första punkten och den däremot svarande häleriförseelsen icke perdurerande och blotta behållandet av saken icke brottsligt. Preskriptionstid bör enligt honom räknas särskilt för varje särskild positiv handling som i sigutgör straffbart häleri eller straffbar häleriförseelse.
Här må erinras om att strafflagen före 1942 i sitt delaktighetskapitel, närmare bestämt i 3: 9, hade bestämmelser om vad man kallade personlig och reell faution. Beträffande reell faution efter stöld och rån funnos emellertid särskilda bestämmelser i 20: 12 och 21: 9, av nästan samma innehåll som motsvarande bestämmelser i 3: 9. I 3: 10 stadgades straff för den som förfor såsom angavs i 3: 9 utan vetskap om för brottet men med skäl attmisstänka detta. I här intresserande del innehöllo 3: 9 och 10 bestämmelser om straff, under vissa förutsättningar, för den som, sedan brott ägt rum, gått den brottslige till handa såsom att han »emottagit, dolt, köpt eller föryttrat» gods som genom brottetåt kommet var »eller besörjt omarbetning eller förändring därav». I 20: 12 och 21: 9 talades ej om tillhandagående; de angivna handlingstyperna voro där ej anförda såsom exempel utan utgjorde hela brottsbeskrivningen.
Vid 1942 års reform bröts såväl den personliga som den reella
fautionen ut ur sammanhanget med delaktighetsbestämmelserna och upptogos som särskilda brott i strafflagens speciella del. Den reella fautionen gjordes till brottet häleri, upptaget i 21: 6. Där stadgas i första stycket första punkten straff för den som »köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör sig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakens återställande». I andra punkten stadgas straff för den som bereder sig otillbörlig vinning av någons brottsliga förvärvoch vidare för den som hävdar genom brott tillkommen fordran. I alla dessa tre fall kräves enligt första stycket uppsåt. I andra stycket stadgas, med hänsyftning på vart och ett av de tre fallen, straff även för den som icke insåg men hade skälig anledning antaga att brott förelåg. Beteckningen häleri omfattar första styckets fall. Andra stycket brukar kallas häleriförseelse.
En jämförelse mellan de här citerade ordalagen i äldre 3:9 och nya 21: 6 visar, att den nya avfattningen är något mera generell. Medan exemplen i den äldre texten genom ordet »såsom» innebära en begränsning av det straffbara området till handlingar likartade med de exempelvis anförda, har i den nya texten generellt stadgats straff för den som tager befattning med saken, förutsatt att beteendet är ägnat att försvåra sakens återställande. Avfattningen av 21: 6 avviker från den som användesi 3:2, varest efter anförande av exempel stadgas straff för densom tager annan dylik befattning.
Agge har emellertid fäst sig vid att straffrättskommitténs motiv till 21:6 icke såsom straffbara omtala andra typer av handlingar än sådana som voro straffbara enligt den äldre lagtexten och sluter därav, att någon ändring icke avsetts eller åstadkommits såvitt angår själva förfaringssättet. Den nya lagtexten skulle därför, lika litet som den äldre, omfatta »ett rent passivt behållande av saken, eventuellt förenat med begagnande, som automatiskt följer efter ett köp eller mottagande av den olovligen åtkomna egendomen». Härtill är att genmäla, att straffrättskommitténs motiv genomgående äro så knappa att det icke är befogat att lägga vikt vid att något icke omtalats där.
Av mycket större betydelse än den av Agge påpekade omständigheten är den genomgripande förändring som 1942 skedde beträffande brottets konstruktion. Förut betraktades brottet somett slags delaktighet i annans brott, efterföljande delaktighet i
förbrottet. Nu har det upptagits såsom ett självständigt brott i strafflagens speciella del, jämställt med andra om än så till vida egenartat som till brottsbeskrivningen hör att det föregåtts av ett annat brott. Lagstiftaren har, lika direkt som i fråga om andra brott, straffbelagt vissa beteenden som äga rum efter det att brott förövats.
Vad beträffar det första av de tre i 21: 6 upptagna hälerifallen, vilket är det som här är i fråga, bygger kriminaliseringen, såsom framgår av motiven och lagtexten, på tanken att man bör straffa den som tager sådan befattning med en genom brott frånhänd sak att det blir svårare för ägaren att återfå saken. Den grundläggande tanken är, att sådan sak skall lämnas i fred från åtgärder som äro ägnade att försvåra sakens återställande, icke såsom förut att man ej bör få straffritt tillhandagå den som förövat brott.
Tankegången har genomförts följdriktigt med avseende å den förr besvärande frågan huruvida befattning med substitut för en genom brott frånhänd sak är straffbar. Enligt den för 3: 9 bärande tanken borde sådan befattning ha varit straffbar, ehuru ordalagen icke syntes medge detta. Enligt 21:6 första stycket första punkten är befattning med substitut icke straffbar. Det kräves, att gärningsmannen tager befattning med själva saken. Denna betraktas såsom så att säga smittad.1 Ett sådant betraktelsesätt har man icke ansett sig kunna genomföra beträffande substitut för saken. Befattning med substitut kan bestraffas endast i den mån gärningsmannen därmed bereder sig otillbörlig vinning, ett förfarande som bestraffas enligt andra punkten.
Konstruktionen av brottet i första punkten leder i ett visst hänseende till en svårighet som är av intresse i detta sammanhang. Svårigheten gäller frågan om den, som beträffande en genom brott frånhänd sak företagit flera i första punkten straffbelagda handlingar, därmed begått flera brott.
Äldre rätt besvarade motsvarande fråga nekande. Även om flera handlingar förövades, voro de dock delaktighet i ett ochsamma brott och skulle därför uppfattas som ett enda delaktighetsbrott.
Enligt gällande rätt är frågan icke lika enkel. Den som i olika sammanhang begått handlingar som avses med straffbestämmelsen kan tyckas ha i flerfaldig måtto förbrutit sig mot denna. I själva verket hävdar också Agge, att skilda handlingar ägnade att försvåra sakens återställande utgöra särskilda brott som konkurrera med varandra.1
Det är emellertid föga troligt, att någon under förarbetena till 1942 års reform tänkt sig att övergivandet av konstruktionen efterföljande delaktighet skulle få till följd att den som exempelvis köpt en stulen sak, sedermera tagit sig för att omarbeta den och slutligen sålt den skulle straffas för tre brott eller att en tjuvgömmare skulle anses ha begått ett nytt häleribrott för varje gång han flyttar saken till ett nytt gömställe. En sådan ståndpunkt är icke blott opraktisk. Den innebär också en omotiverad höjning av straffmaximum för ett mycket stort antal av de fall som höra under lagrummet. Nog bör det maximum lagrummet innehåller anses vara tillräckligt även för en brottslighet, som består av flera av de i lagrummet åsyftade handlingarna.
Om detta är riktigt, kan emellertid straffbestämmelsen ej anses rikta sig mot var och en av de handlingar som anges i lagrummet särskilt för sig. Vad som i lagrummet straffbelägges är då i stället ett beteende, vari kan ingå en eller flera av de där angivna handlingarna.
Frågar man nu vidare, hur det kan komma sig att lagen såsom ett enda brott behandlar ett beteende bestående av flera handlingar, synes svaret bli, att vad lagen riktar sig mot icke är var och en handling för sig utan själva upprätthållandet av det genom förbrottet uppkomna, såsom icke önskvärt betraktade tillståndet. Därmed förklaras, att om väl en gång en handling företagits som är ägnad att försvåra sakens återställande, såsom ett köp eller ett döljande, en ny handling, sådan som ett omarbetande eller en försäljning, icke är en ny kränkning. Den är nämligen att fatta såsom ett fortsatt upprätthållande av tillståndet. Men i så fall har brottet icke upphört efter den första handlingen. Genom att behålla saken därefter har hälaren upprätt
hållit det genom brottet uppkomna tillståndet och därmed fortsatt sin brottslighet. Häleriet fortsätter enligt denna upppfattning så länge hälaren behåller saken.1
Tolkningen bygger mindre på lagens ord än på förhållandenas natur. Det hävdas icke, att orden »tager befattning» språkligt skulle nödvändiggöra att även ett behållande innefattas under straffbestämmelsen, endast att orden kunna fattas så. Tolkningen innebär därför icke, att den, som i god tro för förvaring mottagit en genom brott frånhänd sak men senare kommer i ond tro, redan genom att behålla saken skulle drabbas av straff enligt lagrummet. Någon skyldighet att vara verksam för att återställa sådan sak får lagrummet icke anses stadga. Tolkningen innebär allenast, att sedan någon företagit en handling ägnad att försvåra sakens återställande, hans brottslighet perdurerar sålänge han behåller saken.
Lagrummet skall enligt denna tolkning läsas i analogi med 15: 17.2 Där stadgas straff för den som med visst uppsåt tager och bortför eller i sitt våld kvarhåller kvinna mot hennes vilja. Att innebörden icke kommit till så tydligt uttryck som i denna paragraf kan förklaras med att man icke varit medveten om något behov att förebygga antagandet av brotts flerhet och att frågan om utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning är en fråga av sekundär betydelse.
Den här hävdade tolkningen får möjligen en konsekvens beträffande förövaren av brott, som kan vara förbrott till häleri enligt första punkten. Om denne genom sitt brott eller senare företagit en handling, som i och för sig är sådan att den faller under lagrummet, och därefter behåller saken, borde, kan man tycka, häleribestämmelsen drabba honom, om han lagföres sedan det i första hand begångna brottet preskriberats och regeln
att brottslings åtgärder med brottsobjektet konsumeras av brottet sålunda ej längre står hindrande i vägen. Ty om straffbestämmelsen i första punkten riktar sig mot upprätthållande av ett genom brott uppkommet tillstånd, synes det svårt att motivera, varför han skall vara undantagen från dess räckvidd.
Det praktiska fallet är, att någon begått stöld och behåller tjuvgodset så länge att stölden blivit preskriberad. Hade han istället för att stjäla saken mottagit den av en tjuv för förvaring, skulle han enligt den här hävdade tolkningen vara att döma för häleri. Det förefaller omotiverat, att han skulle behandlas mildare för det han själv stulit saken.1
Detta är onekligen en djärv följdsats av den här framförda tolkningen. Den är så djärv, att den utsätter hela det förda resonemanget för tvivelsmål därest den är en nödvändig konsekvens av tolkningen. I sak förefaller den emellertid tilltalande. Ty det är svårt att vara til freds med att en tjuv skall genom preskription gå fri från ansvar under det att han, uppsåtligen, behåller tjuvgodset, kanske dagligen ser det eller rent av använder det dagligen. Det bör tilläggas, att det sällan torde inträffa att en tjuv beträdes med besittning av tjuvgods sedan stölden preskriberats.
3. SKADEREKVISITET VID OREDLIGT FÖRFARANDE, TROLÖSHET MOT HUVUDMAN OCH BEHÖRIGHETSMISSBRUK.
I 20—22 kap. användes ordet skada i betydelsen ekonomiskskada. Stundom kräves enligt brottsbeskrivningen i dessa kap. för straffbarhet, att den ifrågavarande handlingen (vid vissa brott en av gärningsmannen föranledd disposition) innebär skada. Detta är händelsen vid stöld (20: 1), bedrägeri (21: 1), utpressning (21:4) och förskingring (22:1). I dessa fall kräves också, att handlingen innebär vinning, n. b. för gärningsmannen. I andra fall kräves skada utan att lagen betjänar sig av verbet innebära, så vid huvudfallet av oredligt förfarande (21: 7), vid trolöshet mot huvudman (22: 5) och vid ett fall av behörighetsmissbruk (22: 6). I stället står i de ifrågakommande lagrummen »skadar».
I det vid den första gruppen av brott uppställda kravet att handlingen skall innebära skada och vinning ligger till en början, att handlingen skall ha karaktären av förmögenhetsöverföring. Man har velat från de ifrågavarande brotten utesluta fall, där handlingen visserligen medför både skada och vinning men dessa ej stå i nödvändigt samband med varandra. Att någon lurat annan till en ändamålslös utgift har sålunda icke ansetts böra hänföras till bedrägeri allenast på den grunden att gärningsmannen till äventyrs förmåtts till brottet genom löfte om belöning. Att vinning av detta slag tillfaller gärningsmannen har ej ansetts vara ägnat till karakteristik av bedrägeri: vilket brott som helst kan ju tänkas medföra en belöning.
I kravet att handlingen skall innebära skada och vinning ligger emellertid ytterligare, att skadan och vinningen skola uppstå redan i och med handlingen. Senare uppkommen skada eller vinning tages ej i betraktande, liksom å andra sidan icke heller den omständigheten att skadan sedermera upphäves eller vinningen går förlorad betager gärningen dess brottslighet.
Kravet att handlingen skall innebära skada och vinning har denna dubbla syftning. Det kräves, dels att förmögenhetsöverföring sker, dels att denna sker omedelbart genom handlingen.
Det är anledning att uppmärksamma kravets dubbla innebörd. I och för sig vore det tänkbart, att lagen nöjde sig med att kräva förmögenhetsöverföring. Det vore icke otänkbart, att den som genom vilseledande förmått annan att av honom köpa en postaktier till gängse kurs skulle kunna bli straffad för bedrägeri om aktierna sedermera sjönke i värde och affären därför vid denna senare tidpunkt visade skada för köparen och motsvarande vinning för säljaren. En sådan ståndpunkt har lagen emellertid avböjt och det på goda skäl. Det är i själva verket viktigt, att senare inträdande skada och vinning icke få vara tillräckliga för att uppfylla rekvisitet förmögenhetsöverföring.
Betydelsen härav framträder icke i de vanliga fall där skada inträder i just det avseende i vilket den vilseledde blivit förd bakom ljuset, såsom då någon blivit lurad att köpa en med felbehäftad sak såsom felfri. I sådana fall blir skadans förhanden varo klar samtidigt med att det upptäcks att säljaren ljugit. Men däremot är begränsningen till omedelbar skada av vikt där vilseledandet sker genom en uppgift som icke har med skadan att skaffa. Även sådana fall rymmas under bedrägeribegrep-
pet. Det krävs nämligen för bedrägeriansvar blott, att den vilseledde genom vilseledandet förmåtts till en disposition som uppfyller rekvisitet förmögenhetsöverföring, liksom det för utpressning och ocker är tillräckligt att dispositionen föranletts på detför dessa brott utmärkande sättet. Det är, för att taga ett exempel, bedrägeri att lura någon att köpa en tavla genom oriktig uppgift att den föreställer en av köparens förfäder om det tillika förhåller sig så att tavlan icke är värd det betingade priset.1 Att sambandet mellan vilseledandet och skadan endast behöver vara kausalt medför, att skada, och vinning, som uppstår långt efter dispositionen och avslöjandet av uppgiftens oriktighet skulle vara tillräckliga för bedrägeriansvar om det icke tillika fordrades att skadan är omedelbar.
Det sagda kan illustreras genom ett närmare utförande av exemplet om mannen som förmådde annan att av honom köpaen post aktier till gängse kurs. Ponera, att vilseledandet skeddegenom oriktig uppgift att bolaget erhållit vissa stora beställningar samt att aktierna sedermera sjunka i värde på grund av försämrade konjunkturer. Att bedrägeriansvar i ett sådant fall icke kommer i fråga beror icke på att den oriktiga uppgiften avsåg något annat än konjunkturerna. Vad som utesluter bedrägeriansvar är, att skadan och vinningen ej uppstodo omedelbart genom dispositionen utan först sedermera.
Nu kan det frågas, och det är den frågan som föranlett dessa rader, om icke säljaren i detta exempel väl går fri från ansvarför bedrägeri men hemfaller till ansvar för oredligt förfarande. Lagens beskrivning av detta brott skiljer sig ju från beskrivningen av bedrägeri däri, att det icke fordras att dispositionen innebär skada och vinning. Är det då månne icke tillräckligt, att dispositionen orsakar skada? Brottet oredligt förfarande skulle, omden frågan besvaras jakande, göra tjänst som en reserv i förhållande till bedrägeriet icke blott så, att det, såsom otvivelaktigt är fallet, upptager handlingar som endast på den grunden gå fria från bedrägeriansvar att vinningsrekvisitet icke är uppfyllt, utan även så, att därunder skulle falla handlingar som väl medföra skada men icke omedelbar sådan.
I straffrättskommitténs motiv och i EKEBERG-STRAHL-BECKMANS kommentar uttalas, att vid oredligt förfarande, liksom ock
vid trolöshet mot huvudman och behörighetsmissbruk, icke kräves att skadan är omedelbar. Att lagen i sin beskrivning av dessa brott icke uppställer någon fordran på att handlingen skall innebära skada och vinning betyder enligt denna mening, både att dessa brott icke förutsätta förmögenhetsöverföring och att den skada som fordras icke behöver vara omedelbar. I min skrift Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten (s. 108 ff) har däremot företrätts den avvikande meningen att skadan även vid dessa brott måste vara omedelbar.1 Att lagen icke ifråga om dessa brott använder verbet innebära får enligt denna mening förklaras med att verbets användning begränsats till fall där det gällt att uttrycka ett krav på förmögenhetsöverföring.
Jag befarar, att om man ej kräver omedelbar skada, straffbarheten kommer att sträcka sig alltför långt och dess inträde bli beroende av tidpunkten för lagföringen.
Det anförda exemplet synes ägnat att ge stöd åt dessa farhågor.
Ty om det icke fordras att skadan uppstår i och med dispositionen utan det är tillräckligt att skadan orsakas av denna, torde en skada, i exemplet genom konjunkturförsämring, som inträder långt efter dispositionen vara tillräcklig för att uppfyllaskaderekvisitet. Ja, man kan fråga om det över huvud skulle finnas någon tidsgräns. Preskriptionstiden skulle nog ej börja löpa förrän skada inträtt. Det förefaller som om säljaren under en lång och obestämd tid skulle få leva under risk att på grund av konjunkturförsämring hemfalla till straff för oredligt förfarande och därmed också till skadeståndsskyldighet.
Detta torde icke kunna bemötas med en hänvisning till att skadan skall vara täckt av uppsåt. I fall av det slag exemplet tillhör sker försäljningen mycket ofta just för att på annan övervältra konsekvenserna av befarade händelser; man säljere medan man icke finner penningplaceringen säker nog. Icke heller torde en rimlig begränsning av straffbarheten kunna vinnas genom att uppställa och beakta ett krav på adekvat kausalitet mellan dispositionen och skadan. Ty vilken risk kan vara mera typisk för ett aktieköp, vilken nackdel mera påräknelig för
en aktieköpare — eller hur man vill fatta adekvansen — än att aktierna falla i värde på grund av försämrade konjunkturer? Och man kan icke gärna förneka förhandenvaro av skada med en hänvisning till att köparen haft tid på sig att sälja innan konjunkturerna försämrades. Det är att rekommendera köparen att vältra skadan på annan.
Till exempel har valts ett aktieköp. Men det sagda skulle ha tillämpning även om det varit företaget självt som såldes eller obligationer eller en jordbruksfastighet, ja vad som helst beträffande vilket en värdeförsämring ligger inom säljarens uppsåt och det efter tingens gång påräkneliga. Och värdeförsämringen behöver icke bero på konjunkturförsämring. Snart sagt vilken befarad händelse som helst kunde intaga konjunkturförsämringens roll i exemplet.
Märk nu vidare, att även om det vid tiden för ett åtal är aldrig så tydligt att affären varit ekonomiskt ofördelaktig för köparen, det dock kan hända att bolaget senare går så bra att skadan försvinner.
Det anförda ger, så vitt jag förstår, vid handen, att det är viktigt att frågan om skadans förhandenvaro hänföres till en bestämd tidpunkt, och som sådan kan icke annan än tiden för dispositionen komma i fråga.
Att intaga denna ståndpunkt medför icke någon besvärande begränsning av det straffbara. Ty huruvida skada föreligger viden viss tidpunkt avgöres genom ett ekonomiskt bedömande ochvid ett sådant tages hänsyn till kända risker, liksom f. ö. äventill kända chanser. Träffande, om än något tillspetsat, säger den tyske författaren HIRSCHBERG: »Vermögensgefährdung ist Vermögensschaden.»1
Vad i det föregående sagts om oredligt förfarande har i vissadelar tillämpning också på brotten trolöshet mot huvudman och behörighetsmissbruk. I allt fall är det klart, att frågan om skadans omedelbarhet enligt gällande rätt är att besvara på enahanda sätt vid de tre brotten.
Slutsatsen blir, att övervägande skäl tala för att man vid alla förmögenhetsbrott skall fordra att den ekonomiska skada som förutsättes skall vara en omedelbar sådan. Det är svårt att komma ifrån att Hirschberg har rätt, när han efter att ha yttrat:
»Vermögensgefährdung ist Vermögensschaden», fortsätter: »Wassich später ereignet, interessiert das Strafrecht überhaupt nichtoder kommt nur für die Strafzumessung in Betracht.»1 Detta torde vara härskande lära i Tyskland, fastän tyska strafflagens ordalag icke föranleda därtill. Det gör i stället förhållandenas natur.