BROTTSBALKEN

 

AV sTATSRÅDET HERMAN KLING

 

När 1962 års riksdag antog förslaget till brottsbalk innebar det, att mer än 50 års utrednings- och lagstiftningsarbete resulterat i ett lagverk, som skall ersätta vår nu gällande, snart 100-åriga allmänna strafflag och åtskilliga lagar som anknyter till denna lag.
    Redan år 1909 uppdrogs åt professor Johan Thyrén att göra en utredning angående straffrättsliga frågor. Detta utredningsuppdrag utvidgades sedermera till att avse utkast till en helt ny strafflag, ämnad att ersätta 1864 års strafflag. Man fann emellertid så småningom, att denna tanke icke kunde realiseras i ett sammanhang. I stället inriktade man sig på att genomföra arbetet i etapper, samtidigt som man genomförde partiella reformer beträffande sådana spörsmål som lämpade sig för fristående behandling.
    Från slutet av 1930-talet omhänderhades det förberedande utredningsarbetet av två kommittéer, straffrättskommittén, som under ledning av riksmarskalken Birger Ekeberg behandlade bestämmelserna om de särskilda brotten och vad därmed äger samband, och strafflagberedningen som med hovrättspresidenten Karl Schlyter såsom ordförande övervägde utformningen av reaktionssystemet. Utredningsarbetet avslutades av straffrättskommitténår 1953 och strafflagberedningen år 1956.¹ Även vid den fortsatta beredningen av ärendet inom justitiedepartementet har arbetet delats upp i olika avsnitt och lagrådsgranskningen har skett i två etapper, år 1958 och åren 1960—61.
    Nu föreligger det samlade resultatet av de gångna årens reformarbete i ett enhetligt lagverk. I enlighet med vad som iakttagits vid annan reformverksamhet beträffande större rättsområden har bestämmelserna inordnats i en balk, som infogas i detsystem som uppdragits i 1734 års lag. Brottsbalken har därvid fått den plats som intogs av de båda missgärnings- och straffbalkarna, vilka upphävdes vid tillkomsten av 1864 års strafflag.
    Såsom nämnts är det snart hundra år sedan en fullständig ny-

 

¹ Se SvJT 1953 s. 282 och 1957 s. 136

1—633004. Svensk Juristtidning 1963

kodifiering av vår straffrätt skedde. 1864 års strafflag finns emellertid icke kvar i sitt ursprungliga skick. Åtskilliga ändringar har skett. Sedan det systematiska arbetet med en reformering av gällande lagstiftning inletts, har sålunda den omfattande grupp som brukar benämnas förmögenhetsbrotten reviderats genom lagstiftning år 1942, och brotten mot staten och allmänheten ändrades år 1948. Inom reaktionssystemet har förändringarna framför allt tagit sig uttryck i särskilda lagar vid sidan av strafflagen. Här må nämnas 1931 och 1937 års böteslagstiftning, ungdomsfängelselagen år 1935, lagstiftningen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt åren 1927 och 1937, den nya lagen om villkorlig dom år 1939, straffverkställighetslagen år 1945, de nya tillräknelighetsreglerna också från år 1945 och 1952 års lagstiftning om påföljd för brott av underårig.
    Denna lagstiftning återspeglas i brottsbalken. Det betyder, att balken i vissa delar i huvudsak innebär en kodifiering av gällande rättsregler. När det gäller bestämmelserna om de särskilda brotten, är det väsentligen endast brotten mot person som nu framträder i ett nytt, helt reviderat skick. I fråga om påföljdssystemet sker förändringar inom vidsträcktare områden.
    Även om brottsbalken sålunda icke betyder en total revidering av vårt gällande straffrättssystem, innebär de i brottsbalken föreslagna förändringarna tillsammantagna en väsentlig reform. Reformen framträder icke bara i den systematiska bearbetningen av regelsystemet. Brottsbalken ger också uttryck för vår tids samhällssyn och vår tids syn på de straffrättsliga problemen och innebär att tendenser och värderingar som framträtt vid tidigare lagstiftning har fått ett samlat uttryck.
    Det har här framhållits, att brottsbalken innefattar det samlade resultatet av de gångna årens reformarbete på det centrala straffrättsliga området. Detta innebär emellertid icke, att reformarbetet därmed är avslutat. För det första har man, trots de långvariga förberedelserna, eller kanske just därför, icke kunnat undvika att det finns vissa områden, på vilka nya förändringar är aktuella men vilka man icke ansett vara av den beskaffenhet att de bör fördröja brottsbalksarbetet. Fråga kan därför snart nog uppkomma om ändring i balken. Ett sådant område gäller reglerna om förverkande av egendom, där reformarbetet för närvarande diskuteras på nordisk bas. Den andra synpunkten är av mera allmängiltigt slag. Liksom allt annat mänskligt är brottsbalken givetvis icke fullkomlig. Även om balken, såvitt nu kan bedömas, bör i sina huvuddrag kunna bestå för lång tid framåt,

står utvecklingen ej stilla, och man får räkna med att synpunkter, som i dag vinner allmän anslutning, i en framtid kan komma att förlora i betydelse i jämförelse med andra värderingar i den tidens rättssamhälle. Denna rättsutveckling torde komma att ske snabbare på vissa områden än på andra. Särskilt torde frågor, som gäller påföljderna för brott och behandlingen av lagöverträdare, fortgående komma att ägnas stor uppmärksamhet.

 

    En utförlig genomgång av brottsbalkens olika bestämmelser skall icke lämnas här. Till närmare behandling upptages endast huvudgrunderna i balken och vissa detaljfrågor av större principiellt intresse.
    Balken innehåller tre huvudavdelningar, av vilka den första upptager vissa allmänna bestämmelser, den andra handlar ombrotten och den tredje om påföljderna.
    I den första huvudavdelningen, som omfattar två kapitel, meddelas vissa grundläggande bestämmelser om brott och brottspåföljder. Man har sålunda funnit det angeläget att definiera begreppet brott. Någon sådan i lag angiven definition finns icke i gällande rätt. Vidare anges vad i brottsbalken förstås med påföljd för brott. I detta avseende är att framhålla, att man eftersträvat att göra de olika brottspåföljderna i princip likställda, så att icke vissa påföljder anses ha företräde framför andra, vilka i särskilda fall tillämpas i stället för dem som egentligen skulle komma ifråga. Av praktiska skäl har emellertid straffbegreppet bibehållits såsom gemensam beteckning för de påföljder, vilka anges i eller i anslutning till bestämmelserna om de särskilda brotten, d. v. s. böter, fängelse, suspension, avsättning och disciplinstraff.
    I första huvudavdelningen upptages också bestämmelser om svensk jurisdiktionsrätt i straffrättsligt avseende. Nuvarande bestämmelser härom har i formellt avseende väsentligt omarbetats för att underlätta förståelsen av det tämligen komplicerade regelsystemet. Den svenska jurisdiktionsrätten blir utvidgad, framförallt när det gäller brott utom riket av dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare. Denna utvidgning är ett led i det pågående samarbetet inom Norden för att möjliggöra verkställighet av ådömda straff m. m. i annat land än domslandet samt för att öka möjligheterna till ömsesidig rättshjälp i andra hänseenden inom straffrättens och straffprocessens områden.
    Flertalet kapitel i brottsbalken innehåller bestämmelser om de särskilda brotten, den s. k. brottskatalogen. När det gällt att bestämma vilka handlingstyper som skall anses brottsliga, har rikt-

punkten varit att i görligaste mån tillgodose samhällets krav på skydd för skilda allmänna och enskilda intressen utan att medborgarnas handlingsfrihet inskränkes mer än som är oundgängligen nödvändigt. Man har vid avgränsningen av det kriminaliserade området på grundval av nutida samhälls- och rättsuppfattning övervägt vad som bör förklaras vara brottsligt.
    I enlighet med den lagstiftningsteknik som numera allmänt brukas, har brottsbeskrivningarna i brottsbalken givits en mera generell avfattning än den kasuistiska skrivning som var bruklig i äldre tider. Relativt allmänt utformade brottsbeskrivningarmåste med hänsyn till nutida komplicerade samhällsförhållandenges i åtskilliga fall, men stor möda har nedlagts på att undvika alltför vaga och tänjbara brottsbeskrivningar.
    De i balken upptagna brotten lägges i princip under allmänt åtal. Konstruktionen med målsägandebrott bibehålles endast ifråga om ärekränkningsbrotten. I något större utsträckning föreskrives såsom förutsättning för allmänt åtal, att angivelse sker avmålsäganden. Med endast få undantag har dock i dessa fall inrymts befogenhet för åklagaren att, om målsäganden ej tar initiativ till brottets beivrande, väcka åtal, såframt detta finnes påkallat från allmän synpunkt. Liksom för närvarande stadgas särskild åtalsprövning vid vissa brott. Sådan åtalsprövning har dock begränsats till fall, där skälen att inskränka allmän åklagares rätt eller skyldighet att anställa åtal hänför sig till visst eller vissa brott och äger samband med brottstypen som sådan.
    Som redan nämnts, har stora partier av strafflagens bestämmelser om de särskilda brotten reformerats under de senaste decennierna. Dessa delar, som avser förmögenhetsbrotten och brotten mot staten och allmänheten, har infogats i brottsbalken med endast smärre ändringar. En total överarbetning har dock gjorts när det gällt att anpassa straffskalorna till brottsbalkens påföljdssystem. Beträffande brotten mot person har skett en mera genomgripande revision. Dessa brott upptages i kapitlen om brott mot liv och hälsa, om brott mot frihet och frid, om ärekränkning, omsedlighetsbrott och om brott mot familj.
    Bestämmelserna om brott mot liv och hälsa innebär en avsevärd förenkling av de nuvarande komplicerade och föråldrade reglerna i 14 kap. strafflagen. När det gäller brottstyperna mord och dråp hänföres icke, såsom i gällande rätt, till mord alla fall av uppsåtligt dödande, som skett med berått mod. Gränsen mellan de båda brottstyperna, av vilka mord är den svåraste, drages i stället med hänsyn till hur grovt brottet framstår vid beaktande

av samtliga föreliggande omständigheter. En viktig fråga, som möter vid misshandelsbrotten och vissa andra brott, gäller de s. k. objektiva överskotten. Brottsbalken innebär i denna del, att ouppsåtliga verkningar av en gärning genomgående frånkännes betydelse, då det gäller uppsåtliga brott. Misshandelsbrotten har uppdelats i tre grader. Avgörande vid graderingen skall icke såsom för närvarande vara den skada, som åstadkommits genom gärningen, utan hänsyn skall tagas till samtliga uppsåtliga omständigheter vid brottet. I förekommande fall kan ådömas ansvar, utom för uppsåtlig misshandel, jämväl för vållande till annans död eller till kroppsskada eller sjukdom. Som oaktsamhetsbrott upptages även framkallande för annan av livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom.
    Även det kapitel som behandlar brotten mot frihet och frid innebär en modernisering av gällande rätt, varvid flera föråldrade regler utmönstrats. De bestämmelser, som avser frihetsberövanden, har avsevärt förenklats, och i fråga om mera okvalificerat rättsstridigt tvång har skett en precisering av det straffbara området. Särskild uppmärksamhet har ägnats frågan om skydd för personer, som blir utsatta för hot om grova brott. Gärning, som innefattar sådant hot, lägges under allmänt åtal, och brottet har utformats såsom ett fridsbrott; straff kan följa så snart hotet skett på sätt, som varit ägnat att hos den hotade framkalla fruktan för hotets förverkligande.
    I fråga om ärekränkning skiljes mellan två brottstyper, förtal och förolämpning. För förolämpning är utmärkande, att det kränkande uttalandet riktar sig till den berörda personen själv. Vid förtalsbrottet avser kriminaliseringen lämnande av uppgifter — sanna eller osanna — som är ägnade att utsätta någon förandras missaktning. Ansvar skall dock ej ådömas, då den som lämnade uppgiften var skyldig att uttala sig eller då det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken; i sådant fall skall sanningsbevisning få föras. I kapitlet upptages även en bestämmelse om förtal av avliden.
    Kapitlet om sedlighetsbrotten innehåller flera nyheter av principiell natur. Ifrågavarande brott behandlas såsom övergrepp aven person mot annan person. För otuktsbrotten medför balken vissa strafflindringar; för de allvarligare fallen bibehålles dock tämligen höga straffminima. Viss utvidgning sker av det kriminaliserade området i syfte att skydda yngre åldersklasser från att dragas in i prostitution.
    De största nyheterna i brottsbalken hänför sig till påföljds-

systemet. När det gäller den allmänna bakgrunden till balkens utformning i detta hänseende, bör först betonas, att våra kunskaper om brottsligheten och dess orsaker är mycket bristfälliga. Den kriminologiska forskningen har först på senare år kommit igång på allvar och forskningsarbetet har därför varken här hemma eller utomlands avsatt några mera betydelsefulla resultat som kan vara vägledande för det praktiska reformarbetet. Detta får å ena sidan icke vara något skäl att låta reformarbetet ligga nere men bör å andra sidan leda till att man undviker alltför stora omkastningar.
    Det ligger i öppen dag, att kriminaliteten icke kan med framgång bekämpas enbart genom åtgärder inom det straffrättsliga området. Kampen mot brottsligheten måste sättas in också inom åtskilliga andra områden av samhällslivet. Stor vikt måste tillmätas de allmänt förebyggande åtgärderna, bl. a. en upprustning av den psykiska barna- och ungdomsvården och en utbyggnad av familjerådgivningsverksamheten, men också andra områden och företeelser är av stor vikt, såsom polisens verksamhet, skolan, ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet samt alkoholmissbruket. Nödvändigheten av åtgärder inom dessa områden får emellertid icke undanskymma den betydelse, som de straffrättsliga reaktionsformerna och deras tillämpning har för bekämpandet av brottsligheten.
    Som strafflagberedningen framhöll är ett lämpligt utformat påföljdssystem utan tvekan ett mycket viktigt led i samhällets brottsförebyggande verksamhet. Den som begår brott skall löpa stor risk att bli upptäckt och upptäckta brott bör regelmässigt på ett eller annat sätt bli beivrade. Man måste vidmakthålla uppfattningen, att samhället allvarligt reagerar mot brott. Men detta betyder icke, att man icke skall ta hänsyn till den enskilde lagöverträdarens egenskaper och behov både vid valet av reaktionsform och vid den närmare utformningen av brottsreaktionen. Oftast framstår den påföljd, som är lämpligast med hänsyn till lagöverträdaren själv, också från allmän synpunkt som tillräckligt ingripande. Dessa grundsatser har kommit till uttryck i en bestämmelse i brottsbalkens första kapitel, som säger, att domstolen vid valet av påföljd skall med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad fästa särskilt avseende vid vad som finnes ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället.
    I förhållande till gällande rätt innebär brottsbalken att vissa påföljder försvinner. Sålunda sammanslås fängelse och straffar-

bete till ett enhetligt frihetsstraff, kallat fängelse. Förvaring och internering i säkerhetsanstalt ersättes av en påföljd, benämnd internering. Å andra sidan skapas nya påföljder. Villkorlig dom uppdelas i två påföljder, villkorlig dom och skyddstillsyn. Nya är också olika former av överlämnande till särskild vård, nämligen överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, vård enligt lagenom nykterhetsvård, vård enligt sinnessjuklagen och öppen psykiatrisk vård. Utöver de nu nämnda påföljderna upptar reaktionssystemet böter, suspension, avsättning, disciplinstraff för krigsmän och ungdomsfängelse.
    Genom att nya påföljder tillskapas får de rättstillämpande myndigheterna, framför allt domstolarna, större valmöjligheter än nu. Valmöjligheterna ökas också därigenom att man för tillämpningen av de särskilda påföljderna endast i få avseenden angivit absoluta förutsättningar. I de flesta fall är de begränsningar som uppställts för användningen av viss påföljd icke undantagslösa. Det har synts vara en fördel att möjligheter öppnas att i det enskilda fallet välja påföljd med beaktande av samtliga därvid föreliggande omständigheter. Vägledande synpunkter för valet av påföljd upptages dessutom i flera bestämmelser rörande de särskilda påföljderna.
    När det gäller fängelse har i åtskilliga fall den ram inom vilken domstolen kan utmäta straffet inskränkts. Genom att brotten i stor utsträckning indelas i olika svårhetsgrader, får domstolarna också noggrannare anvisningar för bestämningen av påföljden.
    Då man på detta sätt eftersträvat att icke göra straffskalorna alltför vida, har det å sin sida lett till att skalorna i undantagsfall kan te sig alltför trånga. Med hänsyn härtill upptages liksom i gällande rätt särskilda bestämmelser, som ger möjlighet attgå utanför straffskalornas gränser. Sålunda finns regler om nedsättning av straff i speciella fall — i brottsbalken kompletterade med en mera generell nedsättningsregel för utpräglade undantagssituationer. Det finns också regler om överskridande av eljest gällande maximum i återfallssituationer.
    De i brottsbalken upptagna återfallsreglerna skiljer sig i ett par avseenden från vad som nu gäller. Tillämpningsområdet för stadgandet om återfall har vidgats till att avse alla brott inom brottsbalken av viss svårhetsgrad. Å andra sidan borttages återfallsskärpningens obligatoriska karaktär. Stadgandet innehåller icke mer än en möjlighet att överskrida eljest gällande maximum vid återfall. Lika litet som för närvarande anges någon viss tid, inom vilken återfall skall ske för att straffskärpning skall kunna kom-

ma i fråga. Det är emellertid givet, att skälen för skärpningminskar ju längre tid som har förflutit från det tidigare brottet. Efter en avsevärd tid bör straffskärpning över huvud icke ske. Denna tankegång leder till att uppgifter om mycket gamla domar saknar betydelse för bestämmande av påföljd för nytt brott. Den har också kommit till uttryck i det förslag till lag om allmänt kriminalregister, som numera remitterats till lagrådet.
    Reformarbetet avser emellertid icke endast de frihetsberövande åtgärderna. En huvudlinje i brottsbalken är att kriminalvård i frihet bör tillämpas i största möjliga utsträckning. Bakgrunden härtill är att man mer och mer har kommit till klarhet om de nackdelar som ur resocialiseringssynpunkt är förbundna med anstaltsvård. Det är tydligt, att de olägenheter, som följer med et tomhändertagande i anstalt, sammanhänger med själva beskaffenheten av denna form av ingripande mot lagöverträdare och endast i begränsad omfattning kan motverkas genom reformer inom själva anstaltsvården. Det har därför funnits angeläget, att påföljder som innebär frihetsberövande icke användes, när syftet med det kriminalrättsliga ingripandet kan nås med andra medel. En förutsättning härför är emellertid att kriminalvården i frihet inrymmer reaktionsformer, som är tillräckligt ingripande och effektiva. Ett steg i den riktningen togs redan genom den år 1959 genomförda möjligheten att jämte villkorlig dom ådöma ovillkorligt bötesstraff.
    Den utbyggnad av den öppna kriminalvården som nu sker går efter två linjer. Den ena tar sikte på de fall, då frihetsstraff av hittillsvarande art icke kommer till användning. För dessa fall uppdelas den nuvarande villkorliga domen på två olika slag av påföljder, villkorlig dom och skyddstillsyn. Villkorlig dom skall därvid användas för de lagöverträdare, för vilka icke någon annan åtgärd anses påkallad än den varning som själva domen innebär, eventuellt i förening med ett lämpligt avvägt bötesstraff. Denna påföljd får därigenom en relativt begränsad tillämpning. Skyddstillsyn åter avses för lagöverträdare, som är i behov avstöd och hjälp och kontroll för att deras anpassning i samhället skall främjas. Utmärkande för denna påföljd är att den dömde ställes under övervakning och att särskilda föreskrifter kan meddelas om hans livsföring. Genom att övervakningsorganisationen förstärkes kan ingripandet göras effektivare än vad fallet för närvarande är vid villkorlig dom. Delvis når man också denna effekt genom att viss tids behandling i anstalt skall kunna ingå som ett led i skyddstillsynen.

    Den andra av de linjer, som utbyggnaden av kriminalvården i frihet följer, avser lagöverträdare, som underkastas vanlig anstaltsbehandling. Den som friges från fångvårdsanstalt ställs ofta inför stora svårigheter och kan ofta icke på egen hand klara upp de problem, som återgången till ett normalt liv medför. För att underlätta övergången från anstalten till livet i frihet äger villkorlig frigivning rum och den frigivne ställes i allmänhet underövervakning.
    I brottsbalken fastslås nu, att vård i frihet bör ingå som ett naturligt led i behandlingen av dem, som intages i anstalt undernågon längre tid. De regler, som anger det närmare innehållet i den öppna kriminalvården, har därför fått i huvudsak samma innehåll för alla olika klientelgrupper eller alltså personer, som har dömts till skyddstillsyn, som har villkorligt frigivits från fängelse eller som vårdas utom anstalt efter dom till annan frihetsberövande åtgärd.
    Skall kriminalvården i frihet kunna spela den viktiga roll som här angivits måste den organisation som svarar för denna del av samhällsverksamheten vara effektiv. Detta har man sökt nå genom att inrätta övervakningsnämnder som skall få tämligen vida befogenheter. Vidare förutses en väsentlig utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen, en utbyggnad som redan påbörjats.
    När det gäller påföljdssystemet för de unga lagöverträdarnagöres åtskilliga avsteg från de grundsatser som eljest tillämpas.
    För den som är under 15 år kommer enligt brottsbalken lika litet som för närvarande straffrättslig reaktion i fråga. Beträffande åldersgruppen närmast däröver, 15—17-åringarna, fortsätter brottsbalken den utveckling som skett under de senaste decennierna. Ansvaret för att lagöverträdare i denna ålder beredeserforderlig vård lägges i princip på den sociala barna- och ungdomsvården. Denna lösning underlättas av att barnavårdslagstiftningen varit föremål för en grundlig översyn, som resulterat i dennya barnavårdslagen år 1960.
    Ställningstagandet till dessa frågor framträder i brottsbalken dels genom att den nya påföljden överlämnande till vård enligt barnavårdslagen fått ett vidare tillämpningsområde än det överlämnande för samhällsvård, som nu förekommer enligt 1952 årslag om påföljd för brott av underårig, och dels genom att begränsningar uppställts för tillämpningen av vissa av de övriga påföljderna. Begränsningarna gäller skyddstillsyn och framförallt de frihetsberövande påföljderna inom kriminalvården. Balken innehåller visserligen lika litet som gällande lag något abso-

lut förbud mot att döma de yngsta lagöverträdarna till påföljder, som innebär frihetsberövande inom kriminalvården. Men avfattningen av förevarande stadganden och motiveringen till dem gör det fullt klart, att sådana påföljder får tillämpas endast i rena undantagsfall och med ännu större återhållsamhet än tidigare.
    Även när det gäller lagöverträdare i åldern 18—20 år stadgar brottsbalken vissa begränsningar beträffande fängelse. I stället ifrågakommer vidgad användning av ungdomsfängelse och tilllämpning av skyddstillsyn i förening med kort tids anstaltsbehandling.
    Särskilda regler har sedan länge gällt i fråga om behandlingen av sinnessjuka och sinnesslösa lagöverträdare. Redan före tillkomsten av 1864 års strafflag uppdelades lagöverträdarna med hänsyn till sinnesbeskaffenheten vid den brottsliga gärningens begående i straffbara och straffria; de senare skulle förklaras fria från straff. Denna uppdelning går tillbaka till den tid, då samhällsreaktionen mot brott enbart bestod av straff, utmätta med hänsyn till brottets svårhet och gärningsmannens skuld. Den utveckling, som efter hand skett inom det straffrättsliga påföljdssystemet, har till väsentlig del inneburit att vid sidan av de egentliga straffen tillskapats påföljder, där vid samhällsreaktionens närmare utformning hänsyn i stor omfattning kan tagas till behandlingsbehov hos lagöverträdaren. Dessa påföljder, som träder i stället för straff, kan emellertid enligt gällande ordning icke tillämpas å den, som begått brottslig gärning under inflytande av sinnessjukdom eller annan därmed jämställd psykisk abnormitet.
    Brottsbalken innebär betydande förändringar i det nuvarande systemet. Straffri förklaringarna avskaffas i princip, och de som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, föres in under det av domstolarna tillämpade reaktionssystemet. För denna grupp av lagöverträdare skall dock i första hand ifrågakomma överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen eller till öppen psykiatriskvård eller till vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård. Av övriga påföljder skall endast böter och skyddstillsyn kunna användas. Överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen, som innebär att lagöverträdaren skall vårdas på mentalsjukhus, får icke ske utan att den medicinska expertisen förklarat, att lagöverträdaren är i behov av sådan vård. Öppen psykiatrisk vård avses främst för sådana lagöverträdare, som icke är i behov av

vård på mentalsjukhus men bör komma i åtnjutande av viss psykiatrisk vård eller tillsyn.
    Påföljden överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård har konstruerats på liknande sätt som överlämnande tillvård enligt barnavårdslagen. Överlämnande till nykterhetsvårdskall kunna tillämpas beträffande den som bör bli föremål för övervakning eller för tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Tillämpningen har emellertid i huvudsak begränsats till att avse dem som begått brott av mindre allvarlig beskaffenhet.
    Ökad effektivitet i brottsbekämpandet har man sökt nå även genom att öka möjligheterna att kombinera olika påföljder. Bland annat kan böter ådömas jämte villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen.

 

    För att föra ut brottsbalken i det praktiska livet krävs ytterligare lagstiftning. Först måste de problem lösas, som sammanhänger med övergången från gammal till ny lag. Vidare har man att anpassa åtskilliga andra lagar till vad brottsbalken innehåller. Arbetet med denna lagstiftning bör kunna bedrivas så att proposition om erforderliga lagstiftningsåtgärder kan föreläggas 1963 års riksdag vid dess höstsession. Med utgångspunkt häri och med beaktande av behovet av en omfattande administrativ reglering kan man räkna med att brottsbalken får träda i kraft den 1 januari 1965, vilket skulle betyda att den nuvarande strafflagen upphör att gälla etthundra år efter det att den trädde i kraft.