Nya atomansvarighetskonventioner
    I SvJT 1961 s. 774 ff lämnades en kort redogörelse för 1961 års diplomatiska sjörättskonferens i Bryssel, vid vilken bl. a. behandlades frågan om en internationell konvention rörande skadeståndsansvar för

s. k. atomskador orsakade av driften av atomfartyg. Denna fråga slutbehandlades vid en fortsatt konferens i Bryssel i maj 1962; den 25 maj nämnda år öppnades en konvention i ämnet för undertecknande. Till sitt sakliga innehåll skiljer sig konventionen endast obetydligt från det förslag som utgjorde resultatet av 1961 års konferens och för vars huvuddrag en redogörelse som nyss nämnts redan lämnats i denna tidskrift. Beträffande de grundläggande principerna kan därför hänvisas till denna redogörelse. Det kan dock vara av intresse att därutöver särskilt beröra vissa centrala spörsmål.
    Atomdrivna krigsfartyg omfattas av konventionen — en omständihet som torde avsevärt försvåra för både Förenta Staterna och Sovjetunionen att ansluta sig till konventionen. Därmed är också utsikterna att konventionen träder i kraft inom överskådlig tid icke stora, eftersom förutom dessa båda länder f. n. endast Storbritannien har atomdrivna fartyg (en u-båt) och konventionen icke träder i kraft förrän den ratificerats av minst en »licensstat». Huruvida en ratifikation från Storbritanniens sida kan väntas synes än så länge ovisst.
    Ansvarsbeloppet fastställdes slutligen till 1 500 miljoner Poincaréfrancs (ca 100 miljoner dollar) per »atomolycka» — ett nordiskt förslag att bestämma beloppet till 70 miljoner dollar förkastades med stor majoritet.
    De viktiga spörsmålen om jurisdiktion och verkställighet av domar, som lämnades helt öppna vid 1961 års konferens, har i konventionen fått sin lösning. Huvudregeln beträffande jurisdiktion är, att mål om ersättning för atomskador skall anhängiggöras antingen vid domstolarna i den eller de konventionsstater där skada uppkommit eller vid domstolarna i licensstaten, d. v. s. den konventionsstat där vederbörande fartyg är hemmahörande. Detta innebär, att man i princip godtagit ett system som medger prövning av ersättningsanspråk i anledning av en och samma olycka vid domstolar i skilda länder. De svårigheter detta kan medföra i fråga om ersättningsbeloppens fördelning, då ansvarighetsbeloppet icke förslår till full gottgörelse åt alla skadelidande, har man sökt bemästra genom ett ganska komplicerat regelsystem. I korthet innebär detta, att i dylika katastrofsituationer hela ansvarighetsbeloppet skall inbetalas till domstol i licensstaten, vars domstolar därefter blir ensamma behöriga att reglera frågor rörande ersättningsbeloppens fördelning och utbetalning.
    Konventionen innehåller också — till skillnad från 1961 års förslag — en verkställighetsbestämmelse. Domar rörande ersättning för atomskada som meddelats av behörig domstol i någon av konventionsstaterna skall vara verkställbar i de övriga, varvid saklig prövning av tvisten ej skall få äga rum. Verkställighet kan vägras endast om sökanden erhållit domen genom bedrägligt förfarande (»where the judgment was obtained by fraud») eller om fartygsinnehavaren icke i tillbörlig ordning beretts tillfälle att utföra sin talan (»where the operator was not given a fair opportunity to present his case»).
    I den slutliga konventionstexten har definitionerna av »atomolycka» och »atomskada» utformats på sådant sätt, att »konventionella» skador kommer att omfattas av konventionen endast om de har sitt ursprung i ett händelseförlopp som framkallats av de speciellt farliga egenska-

perna hos atombränsle eller radioaktiva produkter som bildats i fartygets atomreaktor. En skada är m. a. o. att anse som atomskada i konventionens mening endast om den står i ett orsaksmässigt samband med dylika egenskaper hos de ifrågavarande ämnena.
    Det må slutligen anmärkas, att den 10-åriga preskriptionstiden även i fråga om olyckor, som orsakas av atombränsle eller radioaktiva produkter som vid olyckstillfället kommit ur fartygsinnehavarens besittning skall räknas från tidpunkten från olyckan och icke såsom enligt det tidigare förslaget från den tidpunkt då ämnena gick förlorade eller övergavs; i hithörande fall preskriberas emellertid ersättningsanspråken senast 20 år efter sistnämnda tidpunkt.
    1962 års konferens antog två resolutioner genom vilka tillsattes en »Standing Committee» med uppgift att studera bl. a. frågan om möjligheterna att inrätta något slags internationellt finansiellt garantisystem för säkersällande av rätten till ersättning för atomskada ävensom frågan om internationell jurisdiktion för avgörande av tvister rörande anspråk på ersättning för atomskada.
    Så länge icke någon av de stater som själva har atomfartyg anslutit sig till den nya konventionen torde frågan om en svensk ratifikation knappast vara aktuell. Frågan om en legislativ reglering av hithörande spörsmål har emellertid aktualiserats genom en våren 1962 gjord framställning av Förenta Staternas regering om tillstånd för det atomdrivna handelsfartyget »Savannah» att besöka svenska farvatten och hamnar. Nyligen har också utfärdats en »Lag om ansvarighet för skada i följd av atomfartygs drift» (SFS nr 158/1963). Lagen är av provisorisk karaktär och har utformats såsom en till 1960 års provisoriska atomansvarighetslag knuten fullmaktslag. I samband med den nya lagens införande har giltighetstiden för den provisoriska atomansvarighetslagen förlängts; denna lag skall i enlighet härmed gälla till den 31 december 1965.¹
    Av större praktisk betydelse är det arbete som under de senaste åren bedrivits för att åstadkomma en internationellt enhetlig reglering av frågor rörande ersättning för atomskada som orsakas genom driften av landbaserade atomanläggningar. I likhet med flertalet övriga medlemsstater i OECD har Sverige undertecknat en i juli 1960 inom OECD:s atomenergiorgan ENEA (»European Nuclear Energy Agency») avslutad atomansvarighetskonvention. Konventionen har dock ännu icke trätt ikraft. Den svenska atomansvarighetslagen bygger i allt väsentligt på samma principer som konventionen men är som nämnts av provisorisk karaktär. Atomskadeutredningen framlade i mars 1962 förslag till ny atomansvarighetslag, i sin helhet byggd på OECD-konventionen och utarbetad med den förutsättningen att Sverige skall ratificera denna konvention.² Nämnas bör även, att Sverige jämte tretton av ENEA:s övriga medlemsstater numera undertecknat en i Bryssel i januari i år avslutad tilläggskonvention till OECD-konventionen. Brysselkonventionen avser att etablera ett supplerande ersättningssystem, enligt vilket de anslutna staterna skall tillförsäkra de skadelidande ersättning intill ett sammanlagt belopp av 120 miljoner dollar vid varje olycka. Till den del försäkringsmässig täckning icke kan erhållas skall ersättning

¹ Jfr s 540 f.

² Beträffande detta förslag se SvJT 1962 s. 677 f. 

36 — 633004. Svensk Juristtidning 1963

inom denna ram utgå av statsmedel. I skiktet mellan 70 och 120 miljoner dollar skall ersättningarna enligt vissa närmare angivna grunder gäldas av de anslutna staterna gemensamt; här utgör Sveriges andel f. n. något mindre än 3 procent.
    Frågan om ratifikation av Paris- och Brysselkonventionerna har i så gott som samtliga västeuropeiska länder hittills hållits svävande, då man velat avvakta resultatet av det arbete som under de senaste åren bedrivits inom det internationella atomenergiorganet i Wien, IAEA (»International Atomic Energy Agency»), med sikte på att få till stånd en världsomfattande atomansvarighetskonvention för landbaserade atomanläggningar. Detta arbete har numera fullbordats. Vid en på IAEA:s inbjudan under tiden 29 april—19 maj i år avhållen diplomatisk konferens i Wien antogs och öppnades för undertecknande »Wien-konventionen angående skadeståndsansvar för atomskador» (»Vienna Convention on Civil Liability for nuclear damage»).
    I konferensen deltog ett femtiotal av IAEA:s medlemsstater, däribland de fyra nordiska länderna. Till konferensens president utsågs den indiske chefsdelegaten, Shri B. N. Lokur. Ordförande i den svenska delegationen var chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning ambassadören Sture Petrén, vilken dock på grund av andra göromål var förhindrad att deltaga i förhandlingarna; delegationen leddes därför istället av lagbyråchefen i justitiedepartementet Torwald Hesser. Övriga ledamöter var hovrättsassessorn Ulf Nordenson och förste sekreteraren Hans Olwaeus. Direktören i Svenska försäkringsbolags riksförbund Rickard Schönmeyr ingick i delegationen såsom sakkunnig.
    I det avslutande plenarmötet med konferensen tillämpades vid omröstning om de enskilda artiklarna och om framlagda ändringsförslag liksom vid den slutliga omröstningen om konventionen i dess helhet en regel om två tredjedels majoritet. I denna omröstning antogs konventionen med 43 röster mot 0. Samtliga nordiska stater röstade för konventionen. Canada, El Salvador, Förenta Staterna, Honduras, Marocko och Västtyskland nedlade sina röster.
    Wien-konventionen bygger på samma grundläggande principer som sina föregångare från Paris och Bryssel: strikt ansvar för innehavare av atomanläggning i avseende å atomskador, rätt för konventionsstat att begränsa innehavarens ansvarighet, obligatorisk försäkringsplikt (skyldighet för anläggningsinnehavaren att ställa annan likvärdig säkerhet för ansvarighetsbeloppet), kanalisation av ansvarigheten till anläggningsinnehavaren med motsvarande långtgående begränsningar av dennes regressrätt, speciella preskriptionsbestämmelser samt tvingande jurisdiktionsregler. Även i övrigt ansluter konventionstexten nära till Paris- och Brysselkonventionerna. Vissa icke obetydliga skiljaktigheter föreligger dock, vilka åtminstone delvis är av den art, att en samtidig ratifikation av Wien- och Paris-konventionerna icke torde kunna ske med mindre den senare konventionen underkastas vissa jämkningar.
    Definitionen av atomskadebegreppet har i Wien-konventionen utformats efter mönster av motsvarande definition i atomfartygskonventionen. Även i övrigt har i stort sett samma definitionsteknik kommit till användning i de båda konventionerna, vilket innebär, att de sakliga tilllämplighetsområdena i stort sett överensstämmer.

    Vad beträffar konventionens geografiska tillämpningsområde är läget i viss mån oklart. Det utkast som förelades konferensen innehöll en regel om att konventionen icke skulle gälla olyckor som inträffar eller skador som uppkommer i icke-konventionsstat, med mindre den stat där den ifrågavarande anläggningen är belägen genom lagstiftning utsträckt tillämpningsområdet. Denna bestämmelse uteslöts emellertid vid det avslutande plenarmötet, och den slutgiltiga texten innehåller icke några som helst regler om det geografiska tillämpningsområdet. Av allt att döma innebär detta, att man här är hänvisad till allmänna principer rörande nationella domstolars behörighet att pröva internationellt förmögenhetsrättsliga tvister samt den internationella privaträttens regler om tillämplig lag.
    Konventionen innehåller utförliga bestämmelser om ansvarigheten för atomolyckor som inträffar under transport av atommaterial (»nuclear material»). Huvudregeln är att den avsändande anläggningsinnehavaren svarar för dylika olyckor, men ansvaret kan överflyttas på den mottagande anläggningsinnehavaren genom uttryckliga bestämmelser i kontraktet mellan avsändare och mottagare. Vid transporter till och från icke-konventionsstat gäller speciella regler, utformade med sikte på att så långt möjligt tillgodose de skadelidandes intresse av att erhålla ersättning enligt konventionens bestämmelser, då skadorna orsakats av atommaterial som kommer från eller är avsett att nyttjas i atomanläggning i konventionsstat.
    Kanalisationsprincipen är knäsatt genom en regel, som kort och gott slår fast, att bortsett från vissa i konventionen angivna undantag ingen annan än innehavare av atomanläggning skall vara ansvarig för atomskada. Ett väsentligt undantag gäller beträffande ansvar som kan grundas på gällande internationella transportkonventioner. Man torde dock få räkna med att åtminstone flertalet av de äldre konventionerna inom en nära framtid ändras så att atomskador kommer att falla utanför deras tillämpningsområden; härigenom undanröjes helt de konflikter som givit upphov till undantagsbestämmelsen i den nya konventionen.
    Liksom i Paris-konventionen är skador på själva anläggningen och på annan egendom som finns inom anläggningens område och nyttjas i samband med driften av denna undantagna från tillämpningsområdet. Detsamma gäller som huvudregel vid transportolyckor beträffande skador på det transportmedel vari de skadeorsakande ämnena fanns vid olyckstillfället. Undantag gäller också beträffande skador orsakade genom olyckor som är en följd av krigshandlingar och liknande handlingar under uppror etc. eller av allvarligare naturkatastrofer.
    Frågan i vad mån ersättning för sålunda undantagna skador skall kunna utgå enligt allmänna skadeståndsregler har reglerats i konventionen. Såvitt gäller andra personer än anläggningsinnehavare gäller i kraft av den allmänna kanalisationsregeln att dylikt ansvar icke kan utkrävas, med mindre stöd härför kan hämtas direkt i konventionensbestämmelser. På danskt-svenskt initiativ infördes i konventionen en regel om att ansvar för skador av hithörande art kan göras gällande enligt allmänna regler gentemot fysik person som uppsåtligen vållat skadan. Bestämmelsen överensstämmer med en i konventionen intagen-

regressregel, enligt vilken anläggningsinnehavaren med avseende å skador för vilka han själv nödgats utge ersättning enligt konventionen kan göra regressrätt gällande — förutom gentemot den som avtalsmässigt åtagit sig regressansvar — endast gentemot fysisk person som uppsåtligen vållat atomolyckan.
    Konventionen innehåller också en bestämmelse om att i fråga om sådana skador på transportmedel, för vilka anläggningsinnehavaren på grund av ovannämnda undantagsbestämmelse icke svarar enligt konventionens regler, ansvar skall kunna utkrävas av anläggningsinnehavaren enligt allmänna skadeståndsregler. Bestämmelsen får anses berättiga till motsatsslut av innebörd att anläggningsinnehavaren icke i övrigt kan ådraga sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar för atomskador som ej omfattas av konventionens ersättningsbestämmelser.
    Enligt konventionen må anläggningsinnehavarens ansvarighet genom lagstiftning i den konventionsstat där anläggningen är belägen (installationslandet) begränsas till lägst 5 miljoner dollar för varje händelse. Någon skyldighet att tillämpa ansvarsbegränsning föreligger ej, och hinder möter sålunda icke att ålägga anläggningsinnehavaren obegränsat ansvar. Ansvarigheten skall emellertid städse vara i sin helhet täckt av försäkring eller annan säkerhet, och ytterst åligger det installationslandet att svara för ersättningarna.
    Konventionens preskriptionsbestämmelser är i allt väsentligt likalydande med motsvarande regler i atomfartygskonventionen. Den 10-åriga preskriptionstiden kan under vissa förutsättningar utsträckas, men en förutsättning är att ansvarigheten även efter utgången av tioårsperioden är täckt av finansiell säkerhet.
    Konventionens jurisdiktionsregler bygger på att beträffande varje särskild olycka endast en konventionsstats domstolar skall vara behöriga att handlägga ersättningsanspråken. Enligt huvudregeln skall jurisdiktion tillkomma domstolarna i den konventionsstat där olyckan inträffat eller, om olyckan i sin helhet skett utanför konventionsstaternas territorier, domstolarna i installationslandet. Skulle flera konventionsstaters domstolar vara behöriga enligt dessa regler, skall det ankomma på de berörda staterna att träffa överenskommelse i frågan och hänvisa tvisterna till domstolarna i en av staterna.
    I likhet med atomfartygskonventionen innehåller Wien-konventionen en verkställighetsregel. Förutom de två i Brysselkonventionen angivna undantagen från skyldigheten att verkställa utländsk dom upptager emellertid Wien-konventionen bestämmelser om att verkställighet kan vägras, om domen strider mot »ordre public» i den stat där verkställighet sökes eller eljest icke står i överensstämmelse med grundläggande rättsliga principer (»is not in accord with fundamental standards of justice»).
    Genom ett tilläggsprotokoll har öppnats möjlighet för konventionsstaterna att förbinda sig att hänskjuta mellanstatliga tvister rörande konventionens tolkning och tillämpning till Haag-domstolen. Protokollet skall ratificeras separat och blir således icke automatiskt bindande för de stater som ansluter sig till själva konventionen.
    Konventionen står öppen för undertecknande av samtliga de i konferensen deltagande staterna. Rätt att tillträda konventionen tillkom-

mer i övrigt samtliga Förenta Nationernas medlemsländer, medlemmar av FN:s »special agencies» samt medlemmar i IAEA. Den träder i kraft då den ratificerats av fem stater och dess giltighetstid är bestämd till tio år med automatisk förlängning för fem år i sänder för de stater som icke uppsagt konventionen till upphörande vid utgången av löpande tio- eller femårsperiod.
    Wien-konventionens förhållande till Paris-konventionen regleras av en bestämmelse om att den nya konventionen icke skall inverka på tilllämpningen av äldre atomansvarighetskonventioner som var i kraft eller öppna för undertecknande eller ratifikation, då Wien-konventionen öppnades för undertecknande i maj 1963; regeln gäller dock endast såvitt avser förhållandet mellan stater som tillträtt dylika äldre konventioner. Vissa av de konflikter som föreligger mellan Paris- och Wienkonventionerna är emellertid av den art, att förevarande bestämmelse icke synes innebära en fullt hållbar och tillfredsställande lösning. Det torde i själva verket bli nödvändigt att vidtaga en hel del ändringar i Paris-konventionen, om man vill hålla möjligheten öppen för OECDstaterna att även ansluta sig till Wien-konventionen.
    Bortsett från det sist sagda torde Wien-konventionen från svensk synpunkt kunna anses innefatta en på det hela taget tillfredsställande reglering av atomansvarighetsfrågorna. Därest de rent juridisk-tekniska svårigheterna i fråga om en samordning av Paris- och Brysselkonventionerna (rörande landbaserade anläggningar) samt Wien-konventionen kan bemästras och därigenom möjligheter öppnas för en samtidig anslutning från svensk sida till alla tre konventionerna, synes en ratifikation av Wien-konventionen icke från sakliga synpunkter inge några betänkligheter. Överläggningar om en revision av Paris- och Brysselkonventionerna ägde rum vid ett expertmöte inom ENEA redan i juli i år.

Ulf K. Nordenson