Hur bör våra myndigheters språk utvecklas —tidsenligt eller stilenligt?

 

Av professor em. ERIK WELLANDER

 

 

 

Brytning mellan gammalt och nytt
Bland vårt modersmåls skilda stilarter är två på grund av sin natur föga känsliga för tidernas och modernas växlingar. Det är religionens språk och juridikens. Det heter Fader vår och såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, trots att nutida svenskt språkbruk kräver lydelsen Vår far och liksom vi också förlåter dem som är skyldiga oss —för många är icke blott innebörden i sådana ord utan även formen helig. På liknande sätt heter det än i dag Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, trots att nutida språkbruk kräver annan ordföljd och delvis andra ord: vrångvisa och förvunnen förstås icke av vår tids svenskar, fördärva och utan förstås kanske halvt, välfärd missförstås i anknytning till det moderna begreppet välfärd.
    Hur länge kan ett sådant tillstånd vara?
    Med en bild hämtad från den organiska naturen brukar man säga att språket lever och utvecklar sig. Det betyder praktiskt taget att det förändras, i många fall till det bättre, i andra till det sämre, i regel utan plan eller syftning — det bara blir så. Före går det talade språket med snabb anpassning av uttrycksmedlen till dagens skiftande önskemål och behov, efter kommer det av starka traditioner bundna skriftspråket, långsamt följer juridikens språk, slitet mellan gammalhävd och nutids bruk.
    Den juridiska stilens historia speglar dessa slitningar, som ter sig helt naturliga mot bakgrunden av språkartens säregna livsvillkor. Denna bakgrund har nu fått en skarp och klar belysning i ett nyutkommet arbete: Elias Wessén, Svenskt lagspråk (Lund 1965).

 

 

Kanslispråk och lagspråk

Våra judiciella och administrativa myndigheters säregna språkform har liksom allt västerländskt ämbetsspråk sina anor i den senantika kurialstilen. I Sverige framväxte, allt eftersom latinet i konungens,

 

16—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

de andliga och världsliga stormännens och städernas skrivarstugor fick vika för modersmålet, ett svenskt kanslispråk. Detta språk stodi sin tidigare utveckling under stark påverkan av Hansans lågtyska kanslispråk och präglas senare alltfort i viktiga hänseenden av tyskt— efter Hansans fall och reformationens genomförande högtyskt —inflytande.
    Det svenska kanslispråket är till sin stil numera en renodlat skriftlig framställningsform, lämpad för tyst läsning. Huvudmassan av vad som nu i maskinskrift eller tryck går ut från våra myndigheter läses aldrig upp, kommer aldrig att ljuda för lyssnande öron.
    Mot detta kanslispråk avtecknar sig med väsentliga särdrag det svenska lagspråk, som när det är som bäst fullföljer en helt annan stiltradition. Denna går över 1734 års lag tillbaka till konstrikt utformade landskapslagar, avsedda att föredragas för åhörarna vid tinget och att sedan bevaras i minnet. »Nu skola män fara till tings och höra vår lagsaga, höra den de som äro här och säga den för dem, som sitta hemma. Och vår lagsaga hon börjar så» heter det i Smålandslagen. »Lagsagan» är alltså ursprungligen en rent muntlig svensk språkstil. I den centrala lagstiftning som svarar mot de gamla balkarna i 1734 års lag söker skickliga skribenter givetvis att så vitt möjligt fasthålla den hävdvunna stilen, men i övrigt behandlar vår tids författningar så många, så olikartade, så invecklade och merendels så triviala ämnen, att de endast undantagsvis kan fylla de höga stilistiska krav som av ålder ställts på svensk lag. I själva verket visar modern lagtext i det hela föga av traditionell lagstil i egentlig mening men dess mer av kanslispråket sådant detta numera utvecklat sig.
    Under sådana omständigheter synes det gagnlöst att söka behandla lagspråket för sig som en särskild stilart. Kanslispråket sätter alltmer sin prägel även på lagskrivningen. Detta språk visar sig emellertid i sitt hävdvunna skick icke tillfredsställa nutidens behov, ej heller dess stilistiska smak.

 

 

Juridiskt författande och skönlitterärt

    De anmärkningar som ofta i skarpa ordalag riktas mot vårt officiella språk går väsentligen ut på att det för allmänheten, stundom även för myndigheterna, är svårförståeligt eller rent av obegripligt, att det i uttryckssätt och meningsbyggnad är krångligt och tillkonstlat och att det med sin ordslösande framställningsform är alltför omständligt.
    Det är nu i koncentrerad form en kritik som av granskare brukar riktas mot vår sakprosa över huvud, men erinringarna får onekligen

 

en särskild skärpa när de drabbar en språkart som med hänsyn till läsare, ämnen och syften borde vara just otvetydig, lättfattlig och koncis.
    Som mål för önskade reformer framhålls också obetingad klarhet, flärdlös enkelhet och stram korthet.
    Kritiken mot myndigheternas språk är livlig och vaken. Tidningarna trycker gärna av mindre lyckade provbitar av kanslisvenska, och allmänheten läser dessa språkprov med skadeglatt intresse. Den drabbade är ju en maktägande, som skriver lagar, pålägger skatter, beivrar överträdelser och idkar åtskilligt annat som är ägnat att hos allmänheten skapa ovilja. Det är som Sture Petrén säger (SvJT 1952 s. 852):
Den enskilde medborgaren får i allt större utsträckning se sina göranden och låtanden reglerade av statliga föreskrifter. I allmänhet gå dessa, som Sir Ernest Gowers framhåller, ut på att den enskilde icke får göra något som han vill göra, måste göra något som han icke vill, eller får göra vad han önskar endast om han går igenom en rad besvärande formaliteter. Såsom läsare av de statliga anvisningarna måste allmänheten därför antagas vara mindre gynnsamt disponerad. Det är i betraktande härav mera än någonsin av vikt att staten uttrycker sig klart och begripligt.

 

Förhållandevis är mängden av brister och fel hos kanslispråket knappast större än hos modern svensk skönlitteratur. Skulle mot förmodanen jämförande undersökning utfalla till kanslispråkets nackdel, så måste den som vill döma rättvist besinna olikheten i själva uppgiften. En skönlitterär författare väljer och ratar ej blott bland de uttryck som språket ställer till förfogande utan även bland de föreställningsinnehåll som i varje särskilt sammanhang erbjuder sig att ge uttryck åt. Diktaren väljer ju själv sitt ämne och sättet att uppfatta och lägga fram detta. Han kan vara hur subjektiv som helst, hur utförlig eller hur summarisk som helst, han kan till och med vara hur oklar och hur inexakt som helst. Den författare åter som har att utforma en officiell framställning är bunden av det givna innehållet, han skall skriftligen lägga fram vad vederbörande myndighet vill ha sagt, varken mer eller mindre. I stället för att välja stoff som han behärskar eller hyser intresse för tvingas han in på ständigt nya ämnesområden. Hans syn skall vara den opartiske iakttagarens, hans framställning objektiv och exakt, knapp men tillräcklig, klar i ordval och satsbyggnad, logisk i uppläggning och disposition. Han får ej kringgå svårigheter genom att välja allmänna och vaga ordalag, än mindre förbigå sådant som på grund av gängse uttrycks otillräcklighet eller tankars dunkel visar sig svårformulerat. Han kan ej tillgripa den utväg, som står den ortografiskt osäkre postanvisningssändaren till buds, att i stället för svårstavade 70 (med bokstäver skutti/skjutti/stjutti

 

e. d.) kronor skicka 80 (med bokstäver åtti). Därtill kommer att den tid som kan ägnas åt genomarbetning och knådning och slutlig utformning av det givna stoffet merendels är knapp, ofta uppenbarligen för knapp.
    Kanslisvenskans handhavare kan ej heller alltid förväntas angripade språkliga svårigheterna med samma iver som en författare som för egen talan. Om det så gäller en kunglig proposition till riksdagen kan avfattningen av ett textstycke rörande »huruvida viss galt vore så utvecklad och i övrigt besutte sådana egenskaper, att tillstånd kunde och borde lämnas för hans upplåtande till allmänheten för betäckningsändamål» knappast påräkna starkare »engagemang» från den skrivandes sida.
    Till allt detta kommer att en kanslispråkig text så ofta är resultatet av fleras bemödanden. Ett lagförslag, ett kommittébetänkande tillkommer genom grupparbete — i detta sammanhang passar ordet lagarbete mindre väl. En skrivelse från en myndighet formas kanske av en person efter direktiv av en annan och granskas och rättas sedan av denne eller av en tredje, måhända även av en fjärde. Dylik kontroll skänker naturligtvis ökad säkerhet i stoffets behandling och språkets utformning, men det myckna ändrandet medför också vådor icke blott för framställningens stilistiska enhetlighet och rytmisk melodiska klang utan även för språkriktigheten. Ej sällan syns det på språkbruk och stilart tydligt att olika pennor varit i verksamhet på ett och samma alster.
    Understundom är de rent språktekniska svårigheterna stora, för atticke säga oövervinnliga. Redogörelsen för en invecklad apparatursfunktion eller för en krock i en gatukorsning kan muntligt genompekningar på föremål, bild eller karta göras kort och klar och uttömmande men kräver mycken omsorg och möda om den skall återges i skriftlig form. Resultatet lämnar också mången gång övrigt att önska, helst som läsaren saknar lyssnarens möjligheter att genom frågor omedelbart få dunkla enskildheter ytterligare belysta.
    Det händer också att den som får att formulera en lagtext eller anvisningar till en deklarationsblankett ställs inför olösliga problem. Det är fallet särskilt när de tankar som skall uttryckas icke har genomarbetats till full klarhet, när komplikationer som för vissa läsare är påtagliga realiteter icke förutsetts, när nödiga undantag icke uppmärksammats o. d. Med tanken ordet föds på mannens läppar, heter det, men om tanken ej är tänkt färdig är det vanskligt att lita till det gamla ordet »wo Begriffe fehlen, da stellt ein Wort zur rechten Zeit sich ein». Det är för mycket begärt att ett ord som kanske nödbett inställer sig skall täcka ett ännu icke klarnat begrepp. I själva

 

verket når nog en reformplan aldrig full klarhet förrän den i varje detalj fått adekvat språkligt uttryck.

 

 

Från Louis De Geer till Björn Kjellin

Den kritik som från allmänhetens sida brukar riktas mot kanslispråket är alltför väl känd för att här behöva exemplifieras. Av dess större intresse är de erinringar som kommer från mera sakkunnigt håll. Några exempel må ge en föreställning om vilka frågor som under senare tid har tilldragit sig särskilt intresse.

De Svenska domstolarnes skrifsätt är i våra dagar ganska ofta utsatt för ogynnsamma omdömen; och man hörer temligen allmänt klagas öfver dess vidlyftighet och svårfattlighet, på samma gång, som man gör sig lustig öfver dess förmenta pedanteri.

Så inleder Louis De Geer år 1853 sin berömda skrift »Om den Juridiska stilen» (år 1953 omtryckt i SvJT). I stort sett är den ett försvar för denna stil, vars tankereda, uttrycksfullhet och skönhet han icke tröttnar att prisa. Särskilt kritiken mot stilens svårfattlighet avvisar han i det hela (s. 4): »Vi hafva ofta funnit den som vunnit en rättegång med förvånande hastighet fatta hvad som för den tappande varit alldeles obegripligt.» De anmärkningar han själv gör riktar sig mot enskildheter, såsom den överdrivna användningen av »juridiska pronomina» av typen förstnämnde, merberörde, bemälde, »bruket att, med en preposition och dess nomen, skilja en annan preposition från sitt nomen», den i vissa fall alltför krångliga meningsbyggnaden.
    Om meningsbyggnaden skriver han bl. a. (s. 4):

 

Men om domstolarnes skrifsätt verkligen icke är så lättfattligt, som det kunde vara, så är detta visserligen icke en följd af dess vidlyftighet, utan tvertom af dess korthet. Det är sannt, att man der ofta träffar långa meningar, men dessa äro just medlet att skrifva en lång sak kort; emedan man endast derigenom kan, med bibehållande af språkets riktighet och slutledningarnes sammanhang, undgå att upprepa samma sats.

 

I den alltid aktuella frågan om den juridiska stilens förhållande till dagens språk ställer sig De Geer måttfullt avvägande (s. 28 f.):

 

Hos oss vill man införa stundens samtals-språk i sjelfva domen. Att följa dessa vexlande moder anstår dock föga en dom, som då den vunnit lagakraft, d. v. s. kraft af lag, grundlägger rättsförhållanden för evärdeliga tider, och kommer att läsas långt efter det man glömt huru andra dagens pennor sprättat. Häraf följer dock ingalunda att ej domstolarne på lagom afstånd skola följa språkets utveckling och tillegna sig de nya skott, som deruti fått fast rot.

 

Vad meningsbyggnaden beträffar hade icke minst domstolarna verk-

 

ligen nått långt i konsten att i perioder hopa bisatser, och bisatser till bisatser. Härom skriver J. Kreüger i en uppsats: »Några ord om den juridiska stilen i Sverige» (Naumanns Tidskrift 18, år 1881, s. 546 ff) bl. a.:

Den berättande juridiska stilen, hvartill jag räknar protokoll och rubrik (inbegripet berättelse) utmärker sig i vårt land företrädesvis för benägenhet att använda långa perioder, . . . Denna metod att skrifva långa meningar kan visserligen ej frånkännas en egenskap, som man vid ett ytligt betraktande ej skulle vara böjd att tillerkänna densamma, nemligen korthet, enär den tjenar att undvika återupprepningar. Men den åstadkommer stelhet och tyngd och, hvad värre är, försvårar uppfattningen. . . . Ifrågavarande förfarande innefattar också ett fel mot det naturliga. Jag vill fråga om det kan falla någon in, då han talar, att gifva sitt tal sådan form, som ifrågavarande? Och talet är onekligen det naturliga mönstret för det skrifna ordet.

 

    Med den räsonnerande juridiska stilen menar jag den, som framställer beslutet (utslaget, domen). Äfven detta anses böra så inrättas, att det utgören enda punkt. . . . Bäst synes mig emellertid vara att äfven i afseende på den räsonnerande stilen följa den naturliga anvisning, som talet gifver vid handen, samt skrifva punktvis, så framt ej skälen äro få och ej vidlyftiga, i hvilket fall den brukliga metoden utan olägenhet, ja med verklig fördel, kan användas.

 

Denne iakttagare, till yrket universitetssekreterare i Lund, har sålunda redan tillägnat sig den teoretiska syn på stilarterna enligt vilken talet är det självklara mönstret för det skrivna ordet. Denna syn bestämmer också hans uppfattning om ordförrådet:

 

Ett fel, som vidlåder den juridiska stilen i Sverige . . . är att den, hvad beträffar ordmaterialet, begagnar ett språk, som icke så litet skiljer sig från hvad som eljest anses utgöra kännetecken på en god Svenska. Den svenska juridiska stilen begagnar ofta ord, som ej förekomma i vanlig modern Svenska, . . . Ett sådant ord är t. ex. öfvermaga, i stället hvarför vanlig svenska har ordet minderårig.
    Ännu origtigare synes det mig vara, att den juridiska stilen, i stället att begagna det uttryck, hvarmed ett begrepp betecknas i vanligt språk, begagnar ett annat af språkbruket för annat begrepp nyttjadt ord, ty sådant kan vara vilseledande. Sålunda nyttjar den juridiska stilen adjektivet »qvick», som i vanlig svenska betyder helt annat, i stället för lefvande.
    Jag nämnde, att den juridiska stilen förkastar uttryck, hvilka begagnas af erkändt goda författare. Sålunda medgifver ej den juridiska stilen begagnandet af pronomen »ingen» utan fordrar i stället uttrycket »icke någon», hvilket är längre.
    Den juridiska stilen skiljer också onödigtvis emellan ord, som i vanlig Svenska nyttjas i samma bemärkelse. Den juridiska stilen gör t. ex. skilnad emellan pronomina »bemälde» och »berörde», begagnande det förra endast för att beteckna person, det senare endast för att utmärka sak. Skillnaden är onödig.

 

Då särskilt periodbyggnaden exempelvis i domstolarnas beslut blivit

 

föremål för allmänt och ganska billigt löje må här en anmärkning inskjutas: det var ingenting dumt i denna framställningsform. Den tvingade författaren att på en gång överblicka hela det samlade materialet, att tänka igenom det och ordna det så, att de olika ledens inbördes rangordning blev klar: det väsentliga framhävdes, likvärda moment likställdes, det mindre väsentliga underordnades och det oväsentliga ströks. Kraven på logisk stringens gynnade tankeskärpan på den slappa mångordighetens bekostnad. Den omständigheten att periodbildningen av oskickliga skribenter fattats som självändamål och missbrukats långt utöver karikatyrens gräns bör icke få skämma bilden av ett framställningssätt som i sin bästa form var ett mönster av tankereda, överskådlighet och klarhet.
    Kreügers kritik av dåtidens juridiska stilkonst har väsentligen historiskt intresse. Alltjämt gällande är däremot »Kungl. Maj :ts nådiga cirkulär till samtliga förvaltande ämbetsmyndigheter i riket, angående affattandet af utlåtanden, skrifvelser m. m. i ämbetsärenden; gifvet i Stockholms slott den 22 mars 1907» (kontrasignerat av Julius Juhlin, numera återgivet under UL 1: 12):

 

OSCAR &c. &c. Vår ynnest &c. Enär det skrifsätt, som användes vid affattandet af framställningar och yttranden i ämbetsärenden, ofta icke tillgodoser tillbörliga anspråk på enkelhet och tydlighet, vilje Vi härigenom anbefalla samtliga förvaltande ämbetsmyndigheter i riket att affatta sina skrifter i klara, korta meningar och således undvika invecklade satsbyggnader och onödiga upprepningar samt i öfrigt söka tillägna sig ett klart och enkelt skrifsätt.
    Vid besvarande af ämbetsskrifvelser och remisser må yttrande tecknas å skrifvelsen eller remissakten, såvida lämplig plats för sådan anteckning däråfinnes. Yttrandet må i de fall, då det är tillstyrkande och icke anses erfordra särskild motivering, affattas allenast med angifvande af sådant tillstyrkande.
    I fråga särskildt om affattande af resolutioner och utslag vilje Vi anbefalla myndigheterna att, åtminstone i de fall, då resolutionen eller utslagetär af vidlyftigare beskaffenhet, använda ett framställningssätt, som låter innehållets särskilda delar framträda hvar för sig, så att den sammanbindning mellan de olika delarna, som hittills varit vanlig, och som ofta gjort innehållet svårbegripligt, undvikes.

 

Ett karakteristiskt drag hos »den gamla klassiska juridiska stilen i vårt land», nämligen seden att efter tyskt mönster »emot vanligt språkbruk och emot svenska språkets anda draga verbet från sin naturliga plats ned till slutet av meningen» (det rör sig om sådan ordföljd som sätter sig någon som häktas skall till motvärn mot den som äger häktningen verkställa i Johan Thyréns utkast till strafflag) påtalades av Hjalmar Westring i ett anförande vid Svenska kriminalistföreningens årsmöte 1916 (s. 188 ff):

 

Jag tror icke, att detta är någon alldeles likgiltig sak. Lagstiftaren måste hålla sig i nivå med den tid, då han skriver sin lag. Denna är ämnad att bestå en längre tid framåt, men bör icke redan vid sin tillkomst vara i ena eller andra hänseendet urmodig, och det vågar jag påstå är fallet, om man skriver så som i de exempel jag anfört.

 

Ett betydelsefullt inlägg gjorde Birger Wedberg år 1928 med sin skrift »Lagstil». Medan De Geer finner det riktigt att domstolarna på lagom avstånd följer språkets utveckling och Kreüger i anslutning till en då modern språkvetenskaplig doktrin (se s. 250) finner det självklart att de måste anpassa sig efter det moderna talspråket önskar Wedberg en obunden och fördomsfri prövning av konkurrerande uttrycksmöjligheter. Efter att ingående ha granskat skilda lagrumsformuleringar med hänsyn till klarhet, enkelhet, korthet, följdriktighet, värdighet, klangskönhet o. s. v. bestämmer han, i anknytning till Hjalmar Westrings uttalande år 1916, sin principiella ståndpunkt (s. 38) så:

 

Visst är det sant att lagstiftaren ej bör nyttja ett språk som genom sin ålderdomlighet eller eljes är besvärligt för lekmannen. Ingen tänker sig att i en reformerad rättegångsbalk finna »övermaga» bibehållet. Men å andra sidan är det skevt att fordra att lekmannen skall igenkänna sitt eget vardagsspråk i lagtexten eller att denna skall tillfredsställa en kriarättares krav. Språket har många stilarter, och lagstilen är lika berättigad att leva sitt eget liv som de övriga. Vad det företrädesvis kommer an på är icke att deför vanligt skriftspråk gällande syntaktiska reglerna noggrant följas utan vilket skrivsätt ger lagbudet den bästa turnyren såsom lagbud betraktat.

 

Den 7 juni 1946 utfärdade Kungl. Maj:t, efter hemställan av bränslekommissionen, ett »cirkulär till statsmyndigheterna angående sparsamhet med papper och kuvert», (nr 278), vari det bl. a. heter:

 

Kungl. Maj:t finner — under erinran om de bestämmelser som i besparingssyfte meddelats i cirkulären den 5 juni 1931 (nr 213) angående remissers verkställande och besvarande, den 1 december 1939 (nr 841) angående vissa besparingsåtgärder samt den 18 september 1942 (nr 796) angående expedition av beslut m. m. i vissa fall — gott anbefalla statsmyndigheterna att iakttaga en ökad sparsamhet med skriv- och tryckpapper samt kuvert. Därvid bör särskilt iakttagas följande.
    1. Ett kortfattat skrivsätt skall eftersträvas.

 

Enligt direktiv den 17 januari 1947 hade den s. k. trycksakskommittén att ägna uppmärksamhet även åt den språkliga utformningen av kommittétrycket. I sitt betänkande (Det statliga utredningstrycket, SOU 1950: 25) säger kommittén härom (s. 25) :

 

Såväl i den offentliga diskussionen om kommittétrycket som i svaren på vår rundfråga framföras med styrka önskemål om större enkelhet och starkare koncentration i språket. Uppenbart är att dessa önskemål om reformer i utredningssvenskan icke kunna avvisas. Denna art av vårt svenska skriftspråk

 

tenderar onekligen att bli alltmer vag och främmande för det levande språk, som talas och skrives i umgänget mellan människor.
    Som en reaktion häremot ha under senare år i en del betänkanden försök framträtt till ett medvetet populärt skrivsätt. Med all respekt för dessa strävanden måste en närmare analys leda till den slutsatsen, att de stundom kommit språket att sjunka under den nivå, som bör känneteckna stringent och vårdad normalprosa.

 

Även frågan om det speciella lagspråket hänsköts under utredningsarbetets gång till trycksakskommittén, som tecknar läget så (s. 26):

 

Hur en god lagstil bör utformas kan säkert vara föremål för delade meningar. Å ena sidan märkes en strävan mot en tidlös stil, som kanske främst nås genom vissa arkaiserande drag, å den andra söker man anknytning  till det moderna språkbruket. Sin fulla giltighet har fortfarande det stilideal, som för snart hundra år sedan uppställdes av Louis De Geer, nämligen att lagen bör vara »tydlig, kort, allvarsam, ren och oprydd».

 

Den 22 mars 1959 höll hovrättspresidenten Björn Kjellin hos Nämnden för svensk språkvård ett föredrag över ämnet »Kan våra myndigheters språk moderniseras?» (sedermera i något förkortad form tryckt år 1960 såsom nr 22 i nämndens skriftserie). Framställningen ger en livfull bild av frågeställningen på området.
    Kjellin ansluter sig (s. 5) helhjärtat till dem som ivrat för en modernisering av vårt officiella språk. »Man kan inte låta myndigheternas språk utvecklas på annat sätt än skriftspråket i allmänhet.» Något tvång behöver dock icke utövas: »Om bara språket i nya lagar och författningar moderniseras, följer myndigheterna efter.»
    Konkreta exempel hämtar Kjellin väsentligen från verbens böjning, där han utförligt dröjer vid två drag: det finita verbets pluralformer och konjunktiven i indirekt anföring.
    I fråga om pluralböjningen betraktar Kjellin reformen som redan genomförd i det allmänna språkbruket, där det icke längre heter vi gå utan vi går. »Vad saken gäller är bara på vad sätt och vid vilken tidpunkt man skall göra de nödvändiga konsekvensändringarna i domstolarnas och myndigheternas språk.» Han erinrar (s. 2) om en motion i riksdagen år 1952, som väcktes av en rad riksdagsmän med en skara kända publicister som kärntrupp och förklarar:

 

Riksdagen antog utan debatt en rekommendation att man snarast borde övergå till att använda enbart singularformerna i riksdagstrycket. Kanslihuset måste då följa med, ty en stor del av riksdagstrycket produceras i departementen. Det anbefalldes i ett cirkulär från de konsultativa statsråden år 1952 att i princip alla anföranden till statsrådsprotokollet skulle avfattas med singularformer och att den språkformen skulle användas i lagrådsremisser, sakkunnigdirektiv m. m., som hade formen av skriftligt återgivande av muntliga anföranden. Däremot undantog man lagar och författningar samt beslut i löpande ärenden.

 

Detta är nu enligt Kjellin en inkonsekvens som i längden är ohållbar. Men den väg reformivrarna slagit in på är icke den rätta. Vägen att inverka på myndigheternas språk måste vara att börja från toppen, med lagtexter och andra författningstexter: »Det är just författningsspråket, som är det viktigaste stilbildande elementet i kanslispråket.» Det stämmer med vad Louis De Geer på sitt mer bildrikaspråk formulerade så (s. 10): »Lagen är härvid att anse såsom hjertat i all juridisk skrift, och domstolarnes språk äro de ådror, som från hjertat sprida lagens innehåll och tillgodogöra det åt samhällskroppens särskilda delar.»
    Vill man snabbt nå genomgripande resultat är den av Kjellin förordade vägen utan tvivel den bästa. I verkligheten har emellertid utvecklingen i vad det gäller verbens pluralböjning gått en annan väg. Det började på allvar under åttiotalet med att universitetslärare i nordiska språk (så främst Adolf Noreen i Uppsala) under inflytande av en allmän strömning inom språkvetenskapen (i Sverige företrädd särskilt av Esaias Tegnér d. y. i Lund) förklarade talspråket vara det egentliga språket och degraderade skriftspråket till ett»språk i andra hand», ett sekundärt meddelelsemedel som hade att efter bästa förmåga rätta sig efter talets förändringar, gärna fattade som framsteg. Det är den lära som ligger bakom Kreügers ovan återgivna uppfattning rörande den juridiska stilen.
    Den nya läran mottogs med entusiasm av ledande kretsar inom folkskolan. Den tillämpades främst på verbböjningen, där slopandet av de särskilda pluralformerna lockade med viss lättnad i undervisningen. Skriftspråkets traditionella pluralformer framställdes som föråldrade, som obligatoriska föremål för inlärande endast i den mån man nödgades sysselsätta sig med gångna tiders litteratur. Det är naturligt att de, som sedan seklets början bibringats denna åskådning, vid seklets mitt var beredda att utan debatt godtaga den förenklade verbböjningen i riksdagens tryck. Tidningarnas telegrambyrå och dagspressen hade redan tidigare i nyhetsmaterialet genomfört reformen, huvudmassan av skönlitterära författare i sin produktion likaså.
    Kvar vid det gamla står nu språkbruket i lagar och författningar. Men generationsväxlingen verkar mäktigt på språkutvecklingen. Man har att räkna med ett framväxande släkte för vilket formerna vi gå och de göra ter sig lika föråldrade som I gån och Vi göre (veterligt). En naturlig följd härav blir att den förenklade verbböjningen kommer att tillämpas vid nyskrivning av lagar. Det kan med tämlig visshet förutses att 1963 års förslag till ny regeringsform blir bland de sista lagförslag som ännu brukar de gamla pluralformerna.

 

    Författningsutredningen skriver själv i motiven härom (SOU 1963: 17):
Vad den språkliga utformningen av lagförslagen angår har utredningen eftersträvat enkelhet i satsbildningen och i görligaste mån sökt använda korta, svenska ord hämtade från det levande språket. I överensstämmelse med gängse lagspråk har emellertid i förslagen verbens pluralformer bibehållits; från klarhets- och tydlighetssynpunkt skulle hinder ej möta att använda enbart singularformer.

 

    De senaste nyheterna på detta område är att Högsta Domstolen i plenum den 7 mars 1966 beslutat »att från och med den 15 april 1966 icke vidare använda verbens pluralisformer» och att Regeringsrätten den 15 mars 1966 fattat enahanda beslut.

 

Litet annorlunda ligger det till med konjunktiven i indirekt anföring. Den frågan har icke tilldragit sig allmän uppmärksamhet, och diskussionen har även i fackkretsar varit mindre livlig. Men man måste räkna med att även på detta område generationsväxlingen kommer att leda till genomgripande förändringar. Presens konjunktiv lever ju numera blott i stående uttryck av typen Gud ske lov, Gud vare med dig, Leve sjuttioåringen. Till ytter mera visso kan konstateras att dessa verbformers funktion för mången är oklar — man hör allt oftare sådana konstruktioner som Leve honom! Bruket av imperfekt konjunktiv inskränker sig hos det yngre släktet i språkligt ledande landsdelar till sådana former som vore och finge och ersätts även där alltmer av indikativ eller omskrivning. Det heter Om jag var rik och fick trevligt sällskap så for jag medsamma till Paris. Till bilden hör att även känslan för tempus avtrubbas; det heter nu allt oftare han beter sig som om han är galen. Denna utveckling vore >var > är griper för närvarande omkring sig även i ledig prosastil. I överensstämmelse med rådande doktrin skjuter grundskolan så länge som möjligt upp inlärandet av konjunktivens former och funktioner såsom tillhörande en gången tids språk.
    Följderna av denna utveckling är givna. Inom få år kommer konjunktivens imperfektformer: vore, finge, gåve o. s. v., som i det officiella språkets indirekta anföring spelat en så framträdande roll, att för huvudmassan av svenska folket kännas lika främmande som varde (ljus) och tillkomme (ditt rike). Kravet att de ålderdomliga verbformerna slopas i varje framställning som riktar sig till allmänheten kommer då att göras gällande med sådan styrka att utgången är otvivelaktig. Därmed går en beprövad uttrycksmöjlighet förlorad, och man måste söka andra medel för att utmärka den indirekta anföringen. Se vidare Joël Laurin, Verbets form då en utsaga återges i indirekt anföring (SvJT 1954 s. 410 f).

 

Modernisering i mån av behov

Om man med modernisering av vårt officiella språk menar dettas anpassning till vår tids villkor och behov så är det självklart att viss sådan modernisering är icke blott önskvärd utan helt enkelt nödvändig. Nutidens lika djupgående som snabba förändringar på skilda områden — vetenskap, teknik, materiella resurser, samhällsliv, världsåskådning — ställer lagstiftning, rättskipning och förvaltning inför ständigt nya uppgifter, som obetingat kräver nya uttrycksmedel. Givetvis rör det sig framför allt om ordförrådet. Detta ökas oavlåtligt genom upptagandet av nya uttryck för nya företeelser, medan det i ringare mån minskas genom bortfall av uttryck för vad som kommit ur bruk.
    Nya begrepp tillförs oss merendels utifrån, klädda i främmande ordskrud. Om denna ständigt fortgående utökning av ordförrådet råder delade meningar bland annat i frågan om hur det främmande språkstoffet skall behandlas i svenskan: översättas eller endast anpassas till svenska språkvanor? Den frågan har många aspekter men har icke rönt en uppmärksamhet som svarar mot dess vikt.
    I princip är inhemska ord att föredraga framför likabetydande utländska redan därför att inlärandet av det nya — vanligen engelska— ordet med dess ofta besvärliga stavning och uttal innebär en onödig belastning.
    Med de främmande orden följer gärna nyheter i språkets formsystem. Man skriver numera ogenerat Penta utombordsmotorer, Lufthansa trafikflyg, Europa Film, lågpris bokhylla, Blå rand cement. Den vedertagna sammansättningen människokroppen skjuts åt sidan av förbindelsen den mänskliga kroppen.
    Inflytelser från olika främmande språk gör sig även på annat sätt märkbara. Enligt gammal grammatisk regel kan i passiv sats endast den motsvarande aktiva satsens ackusativobjekt tjäna som subjekt, icke dess dativobjekt, ej heller ett prepositionsadverbial. I kanslispråket heter det alltså av ålder honom tillerkändes skadestånd, honom togs ingen hänsyn till. I våra dagar har man frigjort sig från latinsk och tysk grammatik och skriver han tillerkändes skadestånd, han togs ingen hänsyn till. Det är en nyhet som har vuxit fram inom kanslispråket självt — talspråket brukar passiv form mycket sparsamt.
    Om vedertagna kanslispråkiga uttryck utbyts mot nya, så betyder den semantiska identifieringen ett onödigt arbete, ofta besvärat avundran om det nya uttryckets användningsområde helt sammanfaller med det gamlas.
    Gäller det helt nya begrepp torde det i regel vara mest praktiskt att skapa nya uttryck. Gäller det delvis nya begrepp, modifika-

 

tioner av äldre begrepp, så ställs man inför valet mellan gammalt och nytt uttryck. Den föga utvecklade fyndighet eller kanske rättare den rädsla för resolut nybildning som synes känneteckna svenskt språkskapande pekar då närmast på bibehållande av det gamla uttrycket med nödig modifierande bestämning eller uttrycklig nydefinition.
    Beträffande språkliga nyheter över huvud har en holländsk teoretiker, dr C. A. Zaalberg, i ett inledningsföredrag vid årsmötet i De Maatschappij der Nederlandse Letter kunde i Leiden 1964 formulerat en princip som i nuvarande diskussionsläge kan göra tjänst som tankeställare: Onödiga ändringar av språket bör motarbetas. »Språket ändrar sig oavlåtligt; om så ej vore skulle ju italienska barn vid åtta års ålder kunna skriva latin. Men vi får icke tåla ändringar som är onödiga och ej medför tydliga förbättringar.»
    Särskilt påtagligt gäller detta om lagspråket, där så långt möjligtom samma sak bör brukas samma ord i nyare texter som i äldre.Varje ändring i ordalydelsen av en lagtext framkallar undran om den avser en förändring av innebörden. Avses endast en stilistisk justering, betyder denna undran onödigt arbete, tidsödande studium av motiven o. d.
    I ett den 14 juni 1965 avgivet utlåtande över familjerättskommitténs förslag till ändringar i lagstiftningen om äktenskapsrätten ifrågasätter Svea hovrätt lämpligheten av »enstaka punktingrepp» i en lagtext som en gång utarbetats med sådan omsorg som giftermålsbalken:

 

Det av kommittén valda tillvägagångssättet är f. ö. ägnat att medföra bl. a. den olägenheten att en läsare som finner att något för honom välbekant stadgande i giftermålsbalken erhållit en ny lydelse naturligen hemfaller åt undran huruvida denna nya lydelse innebär någon saklig ändring i vad som förut gällt och först genom forskning i kommitténs motivuttalanden kan förvissa sig om att så icke är fallet. Ibland förefaller det också som om kommittén alltför hastigt kastat fram förslag om en redaktionell jämkning av den ursprungliga lagtexten, utgående från att enligt vanlig språkuppfattning icke därigenom åt denna skulle förlänas en ändrad saklig innebörd. Som ett exempel härpå må nämnas 5 kap. 14 § första stycket giftermålsbalken, varest sista meningen i sin nuvarande lydelse som villkor för ena makens befogenhet att i vissa trängande fall avyttra eller inteckna andra makens fasta egendom föreskriver att rätten, efter inhämtande av yttrande från den senare makens närmaste fränder, som vistas i riket, medgiver åtgärden. Kommittén föreslår här att »fränder» utbytes mot »anhöriga», varom betänkandet endast innehåller konstaterandet att ordet fränder ersatts med »anhöriga». Detta korthuggna uttalande ger intryck av att kommittén menar att de båda orden har samma betydelse. Detta vill dock förefalla tvivelaktigt i det »anhöriga» enligt vanligt språkbruk torde beteckna en

 

trängre krets än fränder och framför allt föra tanken på make och barn, då sådana finnes. I nu förevarande sammanhang åsyftas emellertid icke make och uttrycket förefaller därför redan av denna anledning mindre lämpligt. Även om ordet fränder har en ålderdomlig klang, vilket kan förmodas vara anledningen till att kommittén vill borttaga detsamma, finner hovrätten därför i varje fall icke skäl att göra det av kommittén föreslagna utbytet och detta så mycket mindre som i motsvarande sammanhang olika andra lagar alltjämt kräver inhämtande av yttrande från närmaste fränder.

 

En utredning av innebörden i orden frände och anhörig skulle kräva mycket utrymme. Här räcker det med att konstatera att en klar begreppsbestämning faller sig synnerligen svår och att de båda orden icke kan betraktas som synonyma, alltså icke som sammanfallande till betydelse och användningsområde.

 

 

Talspråket som norm för myndigheternas språk

Den fråga som nu närmast står på dagordningen är den, i vad mån även kanslisvenskans stilistiska grundkaraktär, däri inbegripet dess grammatiska och syntaktiska struktur med formelement av alla slag, prepositioner, negationer o. d., skall ändras och jämkas till närmare överensstämmelse med nutidens talade språk.
    I en artikel om det officiella språkets vård (Statstjänstemannen 1963, h. 4) uppställer Gunnar Olsson till ledning för stilvalet denna huvudprincip: »Det vårdade talspråket skall vara norm för vårt skriftspråk.» Det är enkelt och klart besked. I verkligheten är denna princip icke så alldeles lätt att följa. Talspråket är, även om det bestäms som »vårdat», ingalunda en fast avgränsad enhet som under alla förhållanden kan tjäna som norm för vårt officiella språk. Det erbjuder en rik skala av uttrycksmöjligheter mellan vilka val måste träffas. Språkmän av facket grips inför de många kategoriska principuttalandena av en stilla undran, om icke med vårdat talspråk i dylika sammanhang i själva verket menas det språk som av tränade jurister brukas vid föredragning. Å andra sidan måste naturligtvis även i kanslispråket hänsyn tas till skilda faktorer, främst olika ämnen och olika läsare. Frågan om talspråket som norm för kanslispråket är sålunda alltför komplicerad för att kunna lösas med en formel avså generell innebörd.
    Vad slags överväganden det härvid rör sig om framgår bäst av konkreta exempel.
    I finansdepartementets »Anvisningar angående myndigheternas anslagsframställningar för budgetåret 1966/67» ges bl. a. följande råd (s. 45):

 

Omskrivningar och satsförkortningar med perfekt eller presens particip är

 

vanliga i stelare former för kanslispråk men bör undvikas i den stil som skall användas i propositioner. Alltså inte »det förut sagda» utan »vad jag har sagt förut», inte »de av remissinstanserna redovisade synpunkterna» utan »de synpunkter som remissinstanserna har redovisat», inte »ett belopp motsvarande föreningens utgifter» utan »ett belopp som motsvarar föreningens utgifter».

 

Rådet är i sin generella form ägnat att framkalla tvekan. Sådana uttryck som det förut sagda och de av remissinstanserna redovisade synpunkterna kan näppeligen betecknas som »omskrivningar» eller »satsförkortningar», och de förekommer även i mindre stela former av sakprosa. Däremot brukas de ej i naturligt talspråk; varningen för dylikt bruk av particip synes sålunda vara grundad endast på principen om talspråket som norm.
    Från praktisk författarsynpunkt talar emellertid goda skäl för behållande även av participuttrycken. De erbjuder välkomna möjligheter till omväxling med de anbefallda relativsatserna, de gör meningen kortare, de ger en annan rytm, som i vissa fall kan vara bättre, och de möjliggör bruk av en relativ anknytning som icke bekvämligen kan anbringas efter den i anvisningarna förordade relativsatsen. Om varningen vänder sig även mot ordföljden i uttrycket ett belopp motsvarande föreningens utgifter så är den naturligtvis berättigad så till vida att ställningen med participet efter sitt huvudord är främmande icke blott för talspråket utan även för detta närstående stilarter. Men just denna ordföljd är i många sammanhang ändamålsenlig och smidig att ta till. Att utdöma den vore att beröva kanslispråket en värdefull uttrycksmöjlighet — jämför en efter anvisningarnas regel byggd skrivning: Man har möjlighet att välja mellan att driva dem med a) naturligt uran, b) svagt anrikat uran eller c) uran som anrikats med plutonium som alstrats i reaktorn under drift med den gammaldags participiella formuleringen . . . och c) uran, anrikat med plutonium som alstrats . . . (eller är här oriktigt).
    Vad slutligen betydelsen beträffar kan skillnaden mellan de båda uttryckssätten för ett känsligt språköra te sig högst avsevärd. Det är ingalunda blott estetiskt finsmakeri när Arnulf Øverland i sin tänkvärda stridsskrift »Hvor ofte skal vi skifte sprog?» (Oslo 1948, s. 30) säger:
Underlig er det, at folk ikke merker nogen forskjell på to setninger som disse: »Endelig kom vi til en brusende elv», og »Endelig kom vi til en elv, som bruste.» I siste tilfelle forsvinner elven i en relativsetning, både synsog lydbilledet blir grumset.

 

Anvisningarnas råd skulle vara helt riktigt, om det gällde en muntlig framställning. För många år sedan gavs i en promemoria för be-

 

gynnande radioföreläsare råd av alldeles samma innebörd. Där framhölls att en talare som vänder sig till en stor och heterogen lyssnarskara måste »tala muntligt», alltså avstå från sådana ord och vändningar som alltför tydligt vittnar om beroende av manuskript. Bland de utpräglat skriftspråksfärgade uttryck som talaren varnades för var just dessa participkonstruktioner som icke kan läsas med naturligt tonfall utan vid muntligt framförande ohjälpligen verkar överlästa, upplästa från papper.
    Om nu propositionerna verkligen lästes upp för lyssnande åhörare, skulle dylika varningar vara på sin plats. Då så ej är förhållandet, finns ingen anledning att avstå från allmänt brukade och praktiskt synnerligen användbara uttrycksmöjligheter. Det beträffande propositioner ofta åberopade skälet att »anförandet är muntligt» är en fiktion, som snarast bör få vika för en mer realistisk syn på frågan.
    Anvisningarna fortsätter:

 

Kanslispråket har en benägenhet att placera predikatsverbet sist i vissa slag av bisatser, t. ex. »A uppger att anledning till erinran icke finnes». I ledigare skriftspråk och i talspråk — alltså även i propositioner — bör konstruktioner som medger en annan ordföljd användas, t. ex. »A uppger att det inte finns någon anledning till erinran».

 

Även detta råd är av tvivelaktigt värde. Den anbefallda formuleringen är två ord längre än den andra, vilket ej är litet i en mening med så få ord. I den kortare meningen är bisatsen enligt en urgammal stilistisk princip bättre »sluten», genom att subjektet anledning till erinran placerats före det nekade predikatet. Vad som föranlett anvisningarnas rekommendation är väl främst den lättare och livligare talspråkiga rytmen, som vinns genom infogande av de båda onödiga orden det och någon med därav betingad ändring i ordföljden. Till den nya skrivningen knyts givetvis förhoppningar att den med sin ledigare rytm skall påverka närmast de följande meningarna och ytterst framställningen i dess helhet. Det är en smaksak— mången tränad och skicklig propositionsförfattare torde finna det rytmisk-melodiska fallet i den kortare meningen bättre lämpat för ämnet.

 

 

Klarhet

Beträffande utvecklingen av våra myndigheters språk nu och framdeles är önskemålen mångahanda och går delvis starkt i sär. På en punkt råder emellertid sedan gammalt full enighet: det gäller kravet på klarhet. Framställningen måste vara både entydig och lättfattlig. I den kungliga stadfästelsen av 1734 års lag heter det att

 

»Konung Carl then XI . . . nödigt funnit, at utse och förordna vissa lärda och förståndiga män, som skulle sätta Lagen på tydelig och brukelig Svänska», och detta krav att vårt officiella språk skall vara begripligt för menige man har alltjämt fasthållits som oeftergivligt.
    När ett tankeinnehåll skall meddelas ett antal människor, måste författaren naturligtvis göra klart för sig vad slags människor han vänder sig till, fackmän som behärskar terminologien på området, en vidare krets som har en viss om ock ytlig kunskap i ämnet, eller den breda allmänhet som med ringa insikt studerar exempelvis myndigheternas anvisningar rörande deklaration. Vad som utan vidare fattas av en läsare kan vara helt obegripligt för en annan. Sådana ord som taxeringsår, skönsmässigt bedömande, urminnes hävd, kvarstad, vederlag, missfirma tillhör icke allmänhetens ordförråd och kräver alltså, om de måste användas, förklaring.
    Detsamma gäller givetvis också uttryck och vändningar som efter ty nedan sägs, vid äventyr av talans förlust, Kungl. Maj:t lämnar ansökningen utan avseende.
    Särskild försiktighet måste iakttagas beträffande ord som i fackspråket brukas i annan betydelse än den allmänt gängse: bestrida avgiftshöjningar, biträda en mening, föranleda ansvar, utgöra dagsverken, livränta som . . . utgått vid sjukdom, av rätten befunnen övertygad om olovlig varuutförsel. Sådana ord som bestrida och övertyga fattas av den svenska allmänheten i en betydelse som icke passar i sammanhanget och vållar därmed onödigt bryderi.
    Klagomålen över oklarheter i myndigheternas språk är för många och för olikartade för att här kunna ens någorlunda representativt exemplifieras. Bristande klarhet har sålunda påtalats i bestämmelserrörande folkomröstning, omsättningsskatt, inskränkning av offentligheten vid domstol, ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda, polisens rätt att bruka skjutvapen, i löneblanketter, mantalsskrivningsblanketter, deklarationsformulär med bilagor och anvisningar, o. s. v. i oändlighet.

 

 

Följderna av oklar formulering i ett viktigt aktstycke kan vara vådliga.
    I oktober 1939 riktade Åke Holmbäck i andra kammaren till försvarsministern denna fråga:

 

Avfattningen av mobiliseringskungörelserna har föranlett osäkerhet hos många värnpliktiga, huruvida de vore inkallade till tjänstgöring. För närvarande pågår i Karlskrona rättegång mot cirka 200 personer, vilka uteblivit från tjänstgöring, enär de på grund av kungörelsernas avfattning icke ansett sig vara pliktiga till inställning. Har statsrådet vidtagit åtgärder för

 

17—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

att vid kommande tillfällen mobiliseringskungörelserna skola bli fullt förståeliga för de inkallade?

 

Härpå svarade chefen för försvarsdepartementet den 18 oktober, bland annat:

 

Kungörelsens innehåll är i formellt hänseende riktigt. Jag vill också påpeka, att från Vaxholmsregementet, beträffande vilket samma kungörelse också gällde, feltolkningar av motsvarande omfattning icke försports. För att förebygga en feltolkning som den vid Karlskronaregementet skedda hade kungörelsen emellertid måhända kunnat förtydligas så, att det särskilt utsagts, att utöver till årsklasserna 1932—1935 hörande ersättningsreservister dessutom de angivna ersättningsreservisterna av årsklasserna 1937 och 1938 skolat inrycka.

 

Departementschefen tar alltså lojalt de sina i försvar, men vilket försvar! Kungörelsen är formellt riktig — vad hjälper det om polis och inskrivningsmyndigheter icke fattar innebörden, om vid ett regemente tvåhundra särskilt utbildade karlar ej inställer sig? Den omständigheten att icke lika många feltolkningar försports från Vaxholmsregementet är en tröst för ett tigerhjärta.
    Åklagaren yrkade vid regementskrigsrätten ansvar för rymning. I rättens många domar heter det, med ringa variation:

 

    Av utredningen i ett flertal mål, som varit föremål för krigsrättens handläggning, har krigsrätten inhämtat att icke endast de värnpliktige utan jämväl polis- och inskrivningsmyndigheter i stor utsträckning tolkat kungörelsen i förevarande del på enahanda sätt som N.N.
    Enär med hänsyn till omständigheterna i målet N.N:s uraktlåtenhet atti behörig tid iakttaga inställelse till tjänstgöring vid anbefalld förstärkt försvarsberedskap icke bör för N.N. föranleda ansvar,
    alltså finner regementskrigsrätten åklagarens talan icke kunna bifallas.
    Statsverket skall självt vidkännas de kostnader, som uppkommit för inför passande till regementet av N.N.

 

En sorglig ryktbarhet har deklarationsformulären. Ett till allmän självdeklaration hörande formulär nr 1 g innehåller för beskattningsåren 1959 och 1960 bl. a. denna anvisning:

 

1 Ogift skattskyldig, vars bruttointäkter av kapital enligt punkterna 1—3 nedan uppenbarligen inte överstigit 300 kr. och vars behållna förmögenhet (jfr sid. 2) inte överstiger 80 000 kr., behöver inte lämna specificerade uppgifter angående inkomst av kapital.
    2 För gift skattskyldig gäller motsvarande befrielse, därest makarnas sammanlagda bruttointäkter av kapital enligt punkterna 1—3 nedan uppenbarligen inte överstigit 600 kr. och därest makarnas sammanlagda behållna förmögenhet inte överstiger 80 000 kr.

 

Anvisningen har i flera fall av deklaranter uppfattats så, att despecificerade uppgifterna behövt lämnas endast då såväl bruttointäkter av kapital överstigit 300 resp. 600 kr. som behållen förmögenhet överstigit 80 000 kr.

 

    Vid Stockholms rådhusrätt yrkades i ett av dessa fall ansvar å deklarant som i överensstämmelse med denna uppfattning i självdeklaration den 15 februari 1960 och den 15 februari 1961 underlåtit att lämna de specificerade uppgifterna, ansvar för falskdeklaration eller i andra hand för vårdslös deklaration.
    Rådhusrätten lämnade emellertid »med hänsyn till avfattningen av anvisningarna till formulär 1 g» åtalet utan bifall.
    I Svea hovrätt yrkade åklagaren att deklaranten för den oaktsamhet han låtit komma sig till last genom den år 1961 avgivna deklarationen måtte fällas till ansvar för vårdslös deklaration, men hovrätten fann icke skäl göra ändring i rådhusrättens dom.
    På grund av vad som förefallit hemställde förste taxeringsintendenten den 2 maj 1963, »att Riksskattenämnden måtte vidtaga sådana redaktionella ändringar av formulär Nr 1 g, att någon tvekan om och i vad mån uppgiftsskyldighet föreligger, icke kan uppstå».
    Formulär nr 1 g är numera ändrat på sätt som synes utesluta missförstånd. Det vilseledande och är utbytt mot eller. Begripandet har också underlättats genom att därest har ersatts med om.
    Mobiliseringskungörelser berör hundratusentals människor, deklarationsanvisningar miljontals. Om formuleringar missuppfattas och åtal ogillas »med hänsyn till avfattningen», så faller ansvaret uppenbarligen på de myndigheter som icke skrivit klart nog. »Ignorantia iuris nocet» heter det annars, men om okunnigheten om lagens innebörd beror på en formulering som medger annan tolkning än den avsedda, så måste den av lagens lydelse vilseledde gå fri. Se Thornstedt, Om rättsvillfarelse (1956) s. 177 ff.
    I februari 1961 föranledde de nya blanketterna och anvisningarna för de s. k. arbetsgivareuppgifterna för den allmänna tilläggspensioneringen två interpellationer i riksdagen. I den ena framhölls: Årets arbetsgivaruppgifter rörande bl. a. allmänna tilläggspensioneringen har förorsakat stort bekymmer och besvär såväl hos allmänheten som bland de myndigheter som har att göra den första granskningen av blanketterna. En av orsakerna härtill torde vara att blanketter och anvisningar inte sänts ut i tid. Anvisningarnas bristfällighet och svårbegriplighet har även i hög grad bidragit härtill.

 

I den andra interpellationen sades bl. a.:
Samstämmiga uppgifter ger vid handen att allmänheten på grund av bristfällig information haft betydande besvär och svårigheter att fullgöra sina uppgiftsskyldigheter. Även myndigheter, till vilka allmänheten vänt sig förvägledning, har haft svårigheter att lämna begärda upplysningar.

 

Vid debatt i första kammaren den 10 februari förklarade chefen för socialdepartementet bl. a.:

 

Jag kan instämma med interpellanterna i att allmänheten måste ha svårt att förstå anvisningarna och att fylla i blanketterna rätt. Jag kommer att medverka till att det till nästa gång blir så enkelt som omständigheterna medger att fullgöra uppgiftsskyldigheten . . . Blanketternas och anvisningarnas innehåll bestämmes av de lagregler som skall tillämpas, och möjligheten att åstadkomma enkla formulär blir i hög grad beroende av de gällande lagbestämmelsernas utformning . . . Riksförsäkringsanstalten, som handhar tilläggspensioneringen, har haft den inte alldeles lätta uppgiften att på kort tid utarbeta tillämpningsföreskrifter till lagstiftningen och utforma blanketter av olika slag.

 

Bilden är sålunda klar. Lagbestämmelserna har icke utformats så att de direkt kunnat läggas till grund för tillämpningsföreskrifter. Desom haft att utarbeta dessa har icke fått erforderlig tid att ge dem en form som varit begriplig för de många läsarna. Dessa har därigenom åsamkats omak med tolkningsförsök och bekymmer för följderna av feltolkning.
    Kan då framställningens klarhet främjas genom det så ofta förordade närmandet till talspråket? Här ger svaret sig självt. I god ämbetsstil är allt: innehåll, planläggning, sats- och meningsbyggnad, ordval, genomtänkt och övervägt och omsorgsfullt utformat enligt bestämda traditioner, medan det oförberedda talet, även i högst vårdad form, under påverkan av tillfälliga associationer och interlokutörers inkast rör sig synnerligen fritt, med omtagningar, utvikningar, förklaringar, preciseringar och rättelser hämningslöst infogade men med grammatiska, logiska och lexikaliska onöjaktigheter orättade. »Talesproget er kulturens råmateriale, skriftsproget er tankens presisjonsinstrument», säger Arnulf Øverland i sin s. 255 citerade skrift (s. 38).I allra högsta grad gäller det om juridikens språk att det måste vara ett precisionsinstrument. I fråga om klarhet har det föga att lära av råmaterialet-talspråket.
    När vid ett köpmannamöte i Malmö under andra värlskriget kritik riktades mot livsmedelskommissionens cirkulär, vilkas språk betecknades som svårförståeligt, förklarade en representant för kommissionen att det visst icke var någon konst att begripa formulären; skulle de någon gång vara litet tillkrånglade, så berodde det på att de även måste tjäna som underlag för domstolarnas behandling av mål rörande kristidsbrott.
    Här skymtar ett problem som i skilda länder har sysselsatt mången sakkunnig: är det över huvud möjligt att skriva exempelvis en trafikstadga så, att den passar både för domare som skall handlägga trafikmål och för den allmänhet som går på gator och vägar eller kör bil? Det har ifrågasatts en uppdelning på två eller rent av tre olika framställningar, en i vanlig lagform, en mera resonerande, av-

 

sedd för allmänheten, och därutöver möjligen en särskilt tillrättalagd för skolornas undervisning i »trafikvett».
    Problemet är icke löst, men det anmäler sig oupphörligt på nytt. Om lösningen låter vänta på sig, så beror det nog främst på svårigheten att finna stilister som är både vuxna uppgiften och villiga att ta itu med den.

 

 

Korthet

När Kungl. Maj:t i cirkuläret den 7 juni 1946 anbefallde statsmyndigheterna att eftersträva ett kortfattat skrivsätt, avsågs närmast sparsamhet med skriv- och tryckpapper. Men naturligtvis är det även från andra — i nuvarande läge långt viktigare — synpunkter ett angeläget önskemål att myndigheterna i sitt skrivsätt allvarligt beflitar sig om den korthet som utan omsvep låter saken framstå så konturskarp som möjligt.
Praxis i den breda kanslispråksproduktionen visar att cirkulären från 1907 och 1946 ej alltid tillräckligt beaktas. Exempel i tusental kan hämtas från de mest skilda områden av administrativ verksamhet. En kungörelse om anmälan till aktiebolagsregistret avslutas med dessa ord: Kungl. Patent- och registreringsverket har denna dag meddelat godkännande av förevarande handling, betygas. Stockholm den 18 november 1963. Ex officio: Namn. Detta på intet sätt uppseendeväckande belägg har valts därför att formuleringen hos en sakkunnig läsare har framkallat ett temperamentsutbrott:

 

1. Varför står det denna dag? När datum är utsatt, kan det väl inte gärna vara fråga om någon annan dag.
    2. Verket har meddelat godkännande av handlingen. Varför inte godkänt handlingen?
    3. Verket har meddelat godkännande av förevarande handling. Det kan väl inte gärna vara fråga om någon annan handling.
    4. Godkännandet betygas ex officio. Det är väl självklart, att det inte är fråga om några privatjippon?
    5. Varför inte skriva: Godkänd 18/11 1963. Patentverket.

 

Den utan jämförelse vanligaste försyndelsen är den omotiverade substantiveringen av verben: i stället för godkänna skrivs meddela godkännande av, i stället för inställa sig skrivs iakttaga inställelse, i stället för handläggas skrivs vara föremål för handläggning. Skäl för sådan omskrivning finns av många slag. Man vill t. ex. undvika upprepning: Kärlens innehåll tömmes i behållare. Tömningen skall verkställas utanför svinstallet. Kan upprepningen icke på annat sätt undvikas, har man att mot varandra väga olägenheterna. Alltför ofta leder då den på skilda utbildningsstadier inympade rädslan för upprepning till att verbet substantiveras.

 

    Om en skicklig författare med hänsyn till »subjektsregeln» skriver Riksdagen har beslutat inrättande av ett gymnasium i X-stad så är det intet skäl för en efterföljare att skriva Styrelsen har beslutat inrättande av en vicedirektörspost — det är styrelsen som själv inrättar den nya posten, och det bör alltså heta beslutat inrätta.
    Ej sällan föranleds substantivering av tvekan om en böjningsform. En författare som underkänner både förlöpte och förlopp som imperfektum till förlöpa skriver Överläggningen fick ett hetsigt förlopp. En författare som hejdar sig inför frågan om hur adjektivet skall böjas i satsen då resolutionen eller utslaget är vidlyftig/vidlyftigt/vidlyftiga löser på enklaste sätt problemet genom att skriva då resolutionen eller utslaget är av vidlyftig beskaffenhet.
    Dessa och dylika skäl för förlängning av en given text måste naturligtvis godtagas. Klandervärd blir substantiveringen när den brukas utan skäl, vanemässigt, enbart som hörande till stilen. I bankoutskottets utlåtande 1947: 44 heter det bl. a.: Kommittén föreslår, att sakregistret till riksdagstrycket göres till föremål för en översyn i syfte att er nå en nedskärning av dess omfång — det är två helt onödiga verbalsubstantiv. I utskottets yttrande heter det: Enligt utskottets uppfattning framstår det som i hög grad önskvärt, att största möjliga förenkling av skrivsättet . . . kommer till stånd . . . Det kunde lika väl heta Utskottet finner det högst önskvärt att skrivsättet . . . såvitt möjligt förenklas — det är 10 ord i stället för 19.
    Ett annat förlängningsmedel är omskrivningen med particip eller nomen agentis: De missförhållanden, som i detta hänseende äro utmärkande för farvattnen i Södra Kvarken, bli särskilt framträdande mot bakgrunden av den livliga utveckling av sjöfarten, som varit kännetecknande för de senaste två årtiondena. Docent Ason har förordnats att under tiden . . . vara innehavare av en e. o. forskartjänst i teoretisk kärnfysik . . . Även dylik omskrivning är i vissa fall berättigad, men i de anförda meningarna liksom i otaliga andra ber orden blott på en slapp stilistisk vana.
    Ett tredje sätt att i onödan förlänga framställningen är att i stället för enkla ord bruka sammansättningar. En författare som vill nyttja ordet silo i pluralis men icke hittar lämplig ändelse bildar sammansättningen siloanläggningar. En annan författtare ser ej varför den senare sammansättningsleden tillfogas men finner det långa ordet stilenligt och nyttjar det även i singularis: siloanläggning. I ett utlåtande nyttjas omväxlande ordet vindtunnel och sammansättningen vindtunnelanläggning utan iakttagbar skillnad i betydelsen.
    På skilda sätt kommer så massor av sammansättningar i bruk. En

 

författare använder om sättandet av mål exempelvis för viss undervisning ordet målsättning. En annan uppfattar det längre ordet som en finare, mera meningsfylld liktyding och brukar det där det alls icke rör sig om sättande av mål utan blott om mål. Det är nu en modesak att bruka sådana sammansättningar även där det enkla ordet exakt uttrycker vad som menas: frågeställning, problemställning, storleksgrad, storleksordning o. s. v.
    Louis De Geer säger sig känna domstolar som för att taga sin värdighet i akt och av fruktan för åtlöje undviker ordet svin och aldrig försummar att i stället säga svinkreatur. Se vidare s. 281 ff.
    I dessa och dylika förlängningskonster har det talade språket ringa eller ingen del. En stilförskjutning åt talspråket till skulle alltså för juristsvenskan betyda en utveckling till det bättre.
    Kraven på korthet i framställningen möts nog åtminstone principiellt och på mer sakkunnigt håll med förståelse. Se finansdepartementets anvisningar s. 43 f.
    Reaktionen mot ordspillan får stundom starka uttryck. Med anledning av år 1948 inkomna petita utsändes från justitiedepartementet (5 augusti 1948) en »PM med vissa anvisningar rörande utformningen av petitaframställningar»:

 

Framställningarnas omfång bör radikalt skäras ned. I en av sekreteraren i 1946 års riksdagsarbetsutredning utarbetad promemoria anföres bl. a.: »Statsverkspropositionens utgångsmaterial är i huvudsak petita framställningarna från ämbetsverk och andra myndigheter. Varje reform av statsverkspropositionens avfattning måste därför börja med de petita framställningar, på vilka den i huvudsak bygger. Ämbetsverkens petita präglas ofta av en omständlighet som inte alltid synes vara sakligt motiverad. I synnerhet torde detta gälla beträffande undervisningsverken och de lärda verken, där skrivkunnigheten är stor och ordrikedomen ohämmad. Ämbetsverken måste tvingas till större koncentration i sina framställningar (vilket också kan komma att medföra den önskvärda bieffekten att det blir svårare att i petita ersätta svaga argument med många ord).»
    Även om det anförda icke till alla delar har tillämpning beträffande verk under justitiedepartementet, ger följande sammanställning en uppfattningom det oproportionerliga omfång som plägar ges även framställningar avseende anslag under andra huvudtiteln.

 

    Motiveringen bör göras så koncentrerad och klaratt den utan omarbetning eller förkortning kan intagas i huvudtiteln. Därest mera omständliga och detaljerade redogörelser likväl anses erforderliga, böra dessa icke ingå i själva anslagsskrivelsen utan bifogas som bilagor.

 

Det officiella språkets svaghet för omständligt skrivsätt beror nog främst på det enkla faktum att det tar mycken tid och kostar mycken möda att skriva kort. Om det långvariga arbetet med 1734 års

 

lag säger Gustaf Cronhielm, då Lag-Commissionens arbete den 3 mars 1731 föredrogs Riksens Råd och Ständer, bl. a.:
Arbetet har sannerligen varit icke mindre svårt och besvärligit än långvarachtigt och bekymmersamt. Och ehuru väl det kunde synas icke så hafva varit, aldenstund verket ey är stort och vidlöftigt ut han litet och kort, så är doch kortheten just det som särdeles förorsakat möda och omhugsande, jaså, at man ofta har måst använda några timars tid att påfinna ett enda laggilt och lämpeligt ord, eftersom det och heter: Lex brevis esto et imperiosa.

 

 

Om då talspråket finge tjäna som mönster, vad skulle bli resultatet av en genomgripande omläggning åt det hållet?
    Utan tvivel skulle en konsekvent genomförd stilreform i den riktningen sopa bort mycket överflödigt i nu gängse juristsvenska, men framställningen i det hela skulle knappast bli kortare, i många fall längre, såsom tydligt framgår icke minst av domstolarnas bandupptagningar.
    Det talade språket får sin karaktär av de omständigheter under vilka det brukas. Det är som förut sagts omedelbart, oförberett, ogenomtänkt, och lösligheten i tankesammanhang och meningsbyggnad leder ofrånkomligt till slöseri med ord. Den ledighet i stilen som finansdepartementets anvisningar förordar vinns bl. a. genomökning av antalet ord. Ett ohejdat närmande till talspråket ger lättstilen ett drag av »pratighet», som illa harmonierar med allvarliga ämnen.
    De stilmedel som förlänger en normal talspråkig mening är av mångahanda slag.
    Såväl i temperamentsfulla inlägg som i mera saklig argumentering inleds meningen i talspråket gärna med en fras av typen Saken är den, att . . . Saken ligger så till, att . . . Det förhåller sig ju så, att . . . Förhållandet är ju det, att . . . Det var på det viset, att . . . Vad jag vill säga är det, att . . . Om det skulle bli så att svenska kyrkan skulle skiljas från staten, hur skulle ni då . . . Utan tvivel är sådana inledningar utmärkt ägnade att ge en skriftlig framställning karaktären av talat språk, men ord utan verkligt innehåll betyder ett slöseri med läsarens tid. Vad som grammatiskt är huvudsats har logiskt ingenting alls att säga, det som skall meddelas kommer i bisatsen. Ofta har den inledande satsen ingen annan uppgift än att ge den talande ett ögonblicks rådrum för att förbereda fortsättningen. Dylika förberedelser har normalt ingen uppgift i en framställning som gör anspråk på att vara genomtänkt och färdig.
    Ytterst vanligt i talat språk är att meningarna drygas ut genom s. k. emfatisk omskrivning: Vad är det han heter nu igen? Vad var

 

det han gjorde i Södertälje? Vad som var viktigast var den kyrkliga utvecklingen. Mina rop på hjälp var det ingen som hörde. Sven är inte den som drar sig för arbete. Normalt kanslispråk har föga användning för dylik uttrycksfullhet.
    I otvunget talspråk faller det sig naturligt att liksom tänja på satserna medelst allehanda kringgående vändningar, varvid bl. a. substantivet sak spelar en framträdande roll. En mening som denna: Det är en sak som jag vill påminna om i det här sammanhanget, och det är det, att barnen inte får ansträngas för hårt krymper i kanslispråkigt referat ihop till Talaren framhöll (vikten av) att barnen icke får ansträngas för hårt. Här avtecknar sig två stilarter skarpt mot varandra. Det innebär intet förklenande av den ledigare stilarten om det bestämt sägs ifrån att denna krympning i ett formsträngare språk är riktig, ja nödvändig. Hur övrig sakprosa än utvecklar sig bör kanslispråket ställa sig avvisande till skrivningar som dessa: Ungdomsarbetet är en sak som helt naturligt ligger föreningen om hjärtat. Alkoholism är en sak som går att behandla — är alkoholism en sak? Skall meningens huvudsats tas i anspråk för meddelandet att alkoholismen är en sak? Att ungdomsarbetet är en sak?
    Utdrygningen blir icke bättre genom att kanslispråket nyttjar tyngre substantiv: Ett mera påtagligt förhållande är, att omfattningen av de föreslagna länsskolnämndernas arbetsuppgifter inte synes ha någon rimlig motsvarighet i deras organisation. Det är sannolikt omöjligt att undgå det förhållandet att den ekonomiska situationen i våra länder påverkas av vad som händer våra grannar — avser inskottet endast att göra upprepningen av att drägligare? Det är ju också ett allmänt känt förhållande, att den förkortade arbetstiden i stor utsträckning användes till extraarbete utanför den ordinarie arbetsplatsen — är detta ett förhållande, räcker ej Det är allmänt känt? I annat fall är det att befara, att enhetsskolans genomförande blir en faktor, som ytterligare påskyndar glesbygdernas uttunning — behöver det sägas att enhetsskolans genomförande blir en faktor?
    Hit hör också det ursprungligen emfatiska bruket av något och någonting: Ordförandeskapet i en av de viktigaste utredningarna efterkriget är inte något som man kan sköta på lediga stunder. Internationella kapitalrörelser är något som kan verka störande på svensk ekonomi. Den finansiella bördan inte bara för dessa familjer utan förpopulationen i dess helhet är förvisso någonting som bör tas på allvar.
    Lika naturligt som detta sätt att dryga ut framställningen med intetsägande ord är i ledigt talspråk, lika främmande bör dylika förlängningskonster vara för sakligt kanslispråk.

 

    Vanan att späda ut satserna med innehållslösa ord och vändningar är hos talspråket så fast rotad, att en mer koncentrerad framställning verkar sökt. Det väcker uppmärksamhet, om en ordförande säger:Vill någon yttra sig om fondberäkningen? Normalt heter det Är det någon som vill yttra sig? Det är äkta muntlig stil, men finns något skäl för att införa sådana i onödan skrymmande uttryckssätt i kanslistilen?

 

 

Enkelhet: önskvärda närmanden till talspråket

Den enkelhet i skrivsättet som i påfallande krångliga ordalag anbefalls av 1907 års cirkulär (se s. 247) har av sakkunniga bedömare ansetts böra vinnas väsentligen genom planmässigt närmande av det officiella språket till det levande talspråket. Över huvud har väl hos alla som ivrat för det talade språket som mönster syftet varit att lätta upp den traditionella juristsvenskan genom att befria den från onödig tyngd, stelhet och krånglighet. Man har hoppats att om den byråkratiska slentrianen i ordval och uttryckssätt brötes myndigheternas språk skulle kunna bli för allmänheten lika lättillgängligt som en enkel men redig muntlig framställning. Mot tanken att i princip och över lag driva utvecklingen i denna riktning har emellertid gjorts vägande invändningar, särskilt av Wedberg. Om meningsutbytet i frågan ej alltid blivit så givande som varit önskligt, så beror det som förut antytts icke minst på att företrädarna för skilda åsikter på basis av ett knappt material dragit generella slutsatser. Ett fylligare och mera mångsidigt material kommer bedömningen att skifta starkt från fall till fall. Ett säkrare omdöme måste grundas på jämförande värdering av uttrycksmöjligheter där talspråk och kanslispråk visar karakteristiska olikheter.
    På formsystemets område är talspråkets uttrycksmedel ofta avgjort att föredraga.
    I bruket av pronomen skiljer sig kanslispråket starkt från talspråket. Här är ändringar både önskvärda och möjliga.
    Det ymniga bruket av den samme såsom uttryck för annat än identitet beror närmast på tyskt inflytande men främjas i svenskan bl. a. av den gamla regeln att en mening icke får sluta snöpligt, med ett obetonat ord. I det avseendet är man nu för tiden mindre noga: Den nya ordningen har icke motsvarat de förväntningar som ställts på densamma — hellre på den; somliga ändrar ordföljden och skriver på den blivit ställda o. d., men om viss betoning får falla även på prepositionen är på den i satsslutet helt drägligt. I en meningsom denna: Edert lån å 4 000 kronor förföll till betalning den 1 ok-

 

tober 1961, varför vi bedja Eder benäget ordna detsamma kan satsslutet göras rytmiskt fullt tillfredsställande även om -samma stryks.
    Ren slentrian föranleder en skrivning som denna: Skolöverstyrelsen fann icke skäl tillstyrka ansökningen och Kungl. Maj:t fann densamma icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
    Till de ord som i onödan tynger kanslistilen hör främst de »juridiska pronomina» som Louis De Geer talar om: bemäld, ovan berörd, ovan omförmäld o. d., likaså ovan angiven o. d. I den mån dessa utan svårighet kan ersättas med bestämd artikel eller demonstrativt pronomen, bör sådant utbyte ske.
    Bättre än de ofta återkommande den förre, den senare, den förstnämnde o. s. v. är i regel upprepning av substantiven: Tillgången på arbetskraft är betydligt större än efterfrågan. Hur stor den senare är kan man emellertid ännu inte uttala sig om — hellre efterfrågan. En jämförelse mellan den svenska och den danska radion utfaller knappast till den förstnämndas favör — hellre den svenskas. Se vidare s. 288.
    Som pronomen nyttjas också vederbörande, enkannerligen där det moderna han/hon befinns alltför klumpigt: Läraren kan då . . . överlåta åt eleverna att arbeta själva och eleven kan gå fram i den takt, som passar vederbörande bäst — man kan lugnt skriva honom, det heter ju Den som spar han har. Önskar någon i förväg rekvirera arbeten, . . . ringer vederbörande till låneexpeditionens nummer . . . — enklare han, som i svensk lag av ålder brukas om båda könen, ännu enklare Den som önskar i förväg rekvirera . . . ringer . . .
    Det relativa vilken, som är obrukligt i tal, bör i kanslispråket nyttjas endast då som av någon anledning icke kan användas: Detta problem blir nästa stora sociala fråga vilken pockar på sin lösning —bättre som. Rent stötande är vilken efter sådan och samma: Här avses främst sådan undervisning vilken meddelas i specialklasser. Licens bör kunna beviljas under samma förutsättningar vilka ovan angivits. En formulering som denna: I den följande debatten har uppmärksamheten också riktats mot kommunikationsdepartementet, vilket byggnadsstyrelsen sorterar under innebär ett stilbrott. Det heter antingen under vilket byggnadsstyrelsen sorterar eller som byggnadsstyrelsen sorterar under. Konstruktionen med som tillhör visserligen främst talspråket men är otadlig även i kanslispråket och såsom kortare och ledigare att föredraga.
    I nutida svenska brukas icke demonstrativt adverb inledande relativ sats: I handläggningen av detta ärende, därvid skiljaktig mening ej förekommit, ha deltagit . . . Sådant är lätt att undvika i framställning som vänder sig till allmänheten.

 

    Över huvud har vårt officiella språk i ordvalet mycket att lära avtalspråket.
    Sådana ur vardagens konkreta tankevärld lånade ord som smitning, tippning, rattfylleri verkar i förstone påfallande men är till och med i strängare lagstil välkomna som ersättare för abstrakta uttryck av typen obehörigt avvikande från olycksplats.
    Svenskan har ingen distributiv partikel som svarar mot tyskans je. Denna brist vållar uttryckssvårigheter som kanslispråket på skilda sätt övervinner, ofta dock med större våld än nöden kräver: Fyra ledamöter skulle utses av landstinget och en av vardera skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning — enklare vore samt en av skolöverstyrelsen och en av överstyrelsen för yrkesutbildning. Ett nytt barndaghem i vardera Hägerstensåsen, Årsta och Hammarbyhöjden-Johanneshov och två i Hökarängen hör till de förslag som utarbetats inom socialvårdens planeringskommitté — varför icke som i talat språk Ett nytt barndaghem i Hägerstensåsen, ett i Årsta, ett i Hammarbyhöjden-Johanneshov och två i . . . I vissa fall tycks distributiv uttrycket utan skada kunna bortfalla: Envar av Ason, Eson, Ison och Oson skall under ovan angivna förordnanden åtnjuta arvode med belopp, svarande mot lön enligt lönegrad 24, löneplan A. Stundom förekommande felkonstruktioner tyder på att hela uttryckstypen är mogen för avskrivning: Medger körbana framförande av fordon i samma riktning i två eller flera jämsides löpande filer, skall vad i föregående stycke sägs gälla för en var av sådan fordonsfil.
    Benägenheten att krångla till en enkel sak firar verkliga triumfer vid användningen av lånordet respektive: I Stockholm och Göteborg inrättades ögonavdelningar vid respektive Sabbatsbergs sjukhus och Sahlgrenska sjukhuset — i naturligt språk heter det I Stockholm inrättades ögonavdelning vid Sabbatsbergs sjukhus och i Göteborg vid Sahlgrenska sjukhuset. Fastigheten besväras av två inteckningar, meddelade uti Alby 1¹ respektive Alby 1² — enklare . . . två inteckningar, den ena meddelad i Alby 1¹, den andra i Alby 1².
    Ofta brukas ordet på ett sätt som vållar läsaren onödigt huvudbry: I slutkapitlet refereras tre utländska oftalmologiska meddelanden, som tryckts i handlingar utgivna av respektive Vetenskapssocieteten i Uppsala och Svenska Vetenskapsakademien — hur fördelar sig då de tre meddelandena? Om en författare skriver: I enheten ingår ett flertal komponenter, bl. a. »minnen» och transistorer till stort antal. Dessa importeras från England respektive USA, så tror man sig förstå vad han menar. Men om han sedan fortsätter: Övriga maskiner i dataanläggningen, såsom radskrivare, kortläsare och kortstans, magnetbandsstationer etc. är av amerikansk respektive fransk

 

tillverkning och levereras färdiga på platsen så vet man icke vad respektive skall betyda vare sig i ena eller andra fallet. Menas endast eller så är det riktigare att skriva det.
    Kanslispråkets förkärlek för fast sammansättning vid verb bidrar synnerligen verksamt till att göra stilen stel. Där valet mellan fast och lös sammansättning är fritt skriver man Chauffören hade i berusat tillstånd överkört Ason. I detta kuvert inlägges provvalsedeln . . . Tobaksmonopolet utkonkurrerar de fria affärerna. Var god förprickadet som önskas. Vi ha redan två gånger tillskrivit Eder i denna sak. Maskinen utskriver försäljarens provisionslistor, nedadderar provisionslistorna. Nedlägg fem öre, omvrid sedan handtaget.
    Den fasta sammansättningen ger en officiell prägel åt de banalaste föreskrifter: Upplyft först båda locken. Nedlägg därefter det undre om så erfordras. Den sätter sin färg även på muntligt framförda budskap: Tåg nr 6 inkommer nu på spår 3.
    Därtill kommer sådana sammansättningar som hemkomma, vidarebefordra, ombordtaga, vidmakthålla, tillrättalägga, igångsätta, iståndsätta, iordningställa, igenklistra. Till dessa sluter sig de många bildningarna av typen bekantgöra, fruktbargöra, nyttiggöra, nödvändiggöra, påtagliggöra, överflödiggöra, färdigställa, tidigarelägga, kompetentförklara o. s. v.: En hård skräll tydliggjorde för honom att något hårt föremål blivit påkört. Man väjer ej ens för det stilbrott som fast sammansättning med talspråkets kortare verbformer ovillkorligen leder till: De själva skulle påta sig det direkta ansvaret. Han har utgett en handledning i ämnet. Undersökningen synes vidhanden ge, att . . .
    Det gäller här en detalj inom formsystemet, men en viktig sådan. Kanslispråket besväras av ett otal långa och ohanterliga ord, som gör stilen tung och ovig. Bland dessa intar de fasta sammansättningarnaen bemärkt plats. Om dessa enligt talspråkets sed löses upp i sina beståndsdelar, får satserna en annan fart, en livligare rytm, som visat sig i stånd att gynnsamt påverka framställningens hållning i det hela.
    Bruket att i bisats utelämna hjälpverbet hava i perfektum och pluskvamperfektum, från början en germanism, är främmande för talspråket men nära nog regel i kanslispråket. Han vidhöll att han vid den tidpunkten varit hemma återger talets Han påstod fortfarande att han hade varit hemma då e. d. Utelämnandet av hjälpverbet medför bestämda fördelar: man spar ett ord, man undviker upprepning, man slipper ett stundom brydsamt tempusval. Icke dess mindre vore det från stilsynpunkt av värde om kanslispråket kunde, såsom finansdepartementets anvisningar förordar, återinföra bruket av hava i bisats. För närvarande går utvecklingen i motsatt riktning,

 

kanslispråket smittar av sig på närstående arter av tal (parlamentariskt, kommunalpolitiskt, förhandlingsmässigt, TV-aktigt o. d.), man hör allt oftare bisatser formas utan finit verb. Men få stilegendomligheter bidrar så starkt till att ge det muntliga anförandet en tråkig prägel av uppläst manuskript som detta utelämnande av ha, och knappast något enskilt stildrag har sådan förmåga att ge skriftlig framställning en livligare rytm och en ledigare ton som hjälpverbet i bisatsens perfektum och pluskvamperfektum. Detta är ingen anledning att avstå från den kanslispråkiga sedvänjan där den väl tjänar praktiska eller estetiska syften, men i övriga fall, och det är flertalet, skulle återinförandet av hava betyda ett viktigt steg till ett naturligare officiellt skriftspråk.
    Kanslispråket använder med förkärlek passiv form av verben även där handlingens subjekt anges och ingen anledning finns att undvika talspråkets naturliga aktiva form: Vi utbedja oss därför att, därest utbetalningskort innehas av Eder, vidfogade svarskort benäget måtte kompletteras och hit insändas.
    De nyssnämnda anvisningarnas varning för particip saknar ickegrund, det framgår av många exempel: Av en i ärendet företedd, den 1 oktober 1964 dagtecknad, såsom oåterkallelig betecknad, för G. utfärdad fullmakt framgår . . .
    Ett ålderdomligt inslag som starkt bidrar till att göra kanslispråket stelt är det ymniga bruket av presens particip i uttryck som dessa: Val av tre styrelsemedlemmar efter de i tur att avgå varande herrar Ason och Oson. Det är den äldsta i bruk varande kyrkogården i vårt land. Ett exempel på byggtakten är den under färdigställande varande bron i N. Med anledning härav bestämmes att tåg, stående å ändstationen, skall stannas så att den sista i tågsättet varande plattformen kommer mitt för refugens södra ända.
    Om kanslispråket nu övergår till talspråkets den äldsta kyrkogården som är i bruk, den sista plattformen i tågsättet o. s. v. så är det en vinst. Förr hette det De som inom under skolöverstyrelsens överinseende stående läroanstalt bestrida undervisning o. d., numera skrivs allt oftare skolor under skolöverstyrelsens inseende, anstalter under medicinalstyrelsens tillsyn, handelsskola under statsinspektion, verk under justitiedepartementet, städer utanför landsting o. s. v. Det är en avsevärd förbättring.
    Än ålderdomligare är participet i denna konstruktion: Kamrarna äga i alla frågor lika behörighet och myndighet; skolande riksdagen . . . sammankomma varje år. Då återbetalning av den erlagda ersättningen ägt rum endast för tid från och med den 1 juli 1948 bör sålunda jämväl återbetalning av ekonomipersonalen i förevarande

 

hänseende tillkommande ersättningsbelopp avseende budgetåret 1947/48 snarast äga rum; skolande därvid enligt nådigt beslut den 22 september 1949 kostnaderna bestridas av anslagen till mathållning respektive tvätt. Med stöd av nådigt beslut avstänges sjötrafiken inom det område, som begränsas av linjen Nickö . . .  Nickö, kommande för att tillkännagiva, att sjöfarten inom sagda område är avstängd, röda flaggor att vara hissade på Siaröfortet . . . Denna konstruktionkan icke frånkännas praktiskt värde men måste uppgivas redan av det skälet, att kanslistilister icke alltid förstår dess rätta bruk.
    Helt föråldrat är nu bruket av presens particip i passiv betydelse: hans innehavande tjänst.
    Som rent sabotage måste det betecknas när meddelelsesyftet gäckas genom bruk av lärt klingande och kvasi-abstrakta ord, som mindre avser att informera än att imponera: Höggradigt berusad körde en yngre kvinnlig bilist in i en snödriva . . . graden av berusning var så hög att kvinnan inte kunde stå upprätt då blodprovet skulle tas —betyder detta något annat än . . . hon var så berusad . . .? Att dessa svårigheter skulle vara av storleksgrad att behöva bringa oss till underkastelse i en dragkamp om våra fortsatta exportvillkor torde dock icke vara med verkligheten överensstämmande. Vid sju badplatser har vattnets renhetsgrad klart försämrats — kan en grad försämras? Det ankommer på statsmakterna att väga angelägenhetsgraden mellan skilda utgiftsändamål och ta ståndpunkt till vad som kan fullföljas och vad som av finansiella skäl måste anstå — kan grader vägas? Och vägas mellan ändamål? Man ställs inför ungdomsproblem av måhända större svårighetsgrad än någonsin förr — är graden stor? Sprängningsarbetet sker i dag med en enorm maskininsats och kräver därför en ytterst noggrann förplanering så att utnyttningsgraden blir den maximala. I dylika fall har ett naturligt språk enklare uttryck för den avsedda betydelsen: . . . ställs inför svårare ungdomsproblem än ..., . . . så att maskinerna blir fullt utnyttjade.
    De anförda exemplen, som ju visar påtagliga svagheter hos kanslispråket, ger också en föreställning om hur mycket detta verkligen kan vinna genom att stelbenta och opraktiska uttrycksmedel ersätts med talspråkiga synonymer.

 

 

Enkelhet: ej önskvärda inslag från talspråket

Hur långt kan då talspråket tjäna som norm för en så kräsen stilart som kanslisvenskan? Att det har mycket att bjuda som mönster har ovan visats, men vad förtjänar icke att efterbildas? Den diskussion i ämnet som länge förts och som senast fått ökad aktualitet genom

 

förslagen till ny regeringsform och till ändrad lydelse av giftermålsbalken ger ju tydligt vid handen att vad dessa frågor för sin lösning behöver ej är principiella uttalanden och allmänna riktlinjer utan detaljstudier, värderingar av faktiskt föreliggande uttrycksmöjligheter.
    När det gäller att något närmare granska enskildheterna i den stilförskjutning som från så många håll förordats, kan som utgångspunkt tjäna några ytterst vanliga ord, vilkas konkurrerande former vållat tvekan.
    Talspråket har i stor utsträckning försvagade former av ord som i skrift plägat behålla sin äldre gestalt. Sådana former som bli, ge, ha, ta, dra, la, sa innebär en förkortning utan att medföra någon oklarhet och är därför i regel välkomna som ersättning för de i många sammanhang onödigt tunga formerna bliva, giva, hava, taga, draga, lade, sade. Å andra sidan finns ingen anledning att bannlysa dessa. Redan av rytmiska skäl kan ett taga vara att föredraga framför ta, och sådana sammansättningar som andra och ådra och påta bör i vissa fall inge betänkligheter. Den som gärna skriver la fram och sa till hejdar sig inför sammansättningar som avla, bila, åla, motsa. Ofta är dylika former i skrift lika olämpliga som det uppsvenska talspråkets bila och åla för bilade och ålade. Om redan de enkla passivformerna las och sas är diskutabla, så gäller detta i än högre grad om sammansättningarna pålas och åtsas.
    Det får icke heller förbises att böjningsformer av samma ord ofta befinner sig på olika stadier i den utveckling som leder till obetingat godtagande i skrift. Medan presensformerna haver och bliver är helt obrukliga även i skrift, är infinitiverna hava och bliva ännu kanslispråkets normalformer. Till ge hör numera även i skriftspråket gett, men de mot ha, bli, ta, dra svarande enstaviga formerna hatt, blitt, tatt, dratt är lika dialektala som va och vatt, vilka former under stundom visar sig exempelvis i dikt.
    Talspråksformerna mej, dej, sej och säja har på sina håll förordats såsom särskilt ägnade att ge kanslispråket i det hela ett ledigare skick. De försök som i viss fackpress gjorts att exempelvis i författningstext införa skrivningen sej har dock snarast haft avskräckande effekt. Ändringen ställer också författaren inför besvärande val: skriver man sej och säja, måste man då för konsekvensens skull också skriva avsejkommen och försejgå och tronavsäjelse? Hur uttalas sådana ord?
    De som ivrar för stavningen lite drar sig nog för skrivningen Anslaget var alltför lite för det avsedda ändamålet, och de som gärna vill i analogi med lite skriva mycke ryggar med rätta tillbaka infören sådan skrivning som Läget betecknas som mycke allvarligt. Även övertygade anhängare av det talade ordets obetingade företräde

 

framför det skrivna torde i dylika fall uttala ändelsen -t. De som tvekar i valet mellan lite och litet väjer gärna undan och använder istället obetydligt, knappt tillmätt o. d. Hellre än att skriva mycke eller uttala mycket tillgriper man synnerligen o. d., i regel längre och tyngre ord. Det är icke minst dylika stilistiska och andra hänsyn som på detta område gör generella omdömen vanskliga.
    Ordvalet har av många ansetts vara det område där skriftspråket snarast bör anpassa sitt skick till talspråkets. Med skärpa har man vänt sig mot sådana ord som ej och icke, blott och endast, ock och även och krävt att de genomgående skall ersättas med inte, bara, också. Dylika yrkanden på radikala ingrepp i ordförrådet vittnar om stilistisk okänslighet. Svenskan är ingalunda något rikt språk, vi har icke råd att av doktrinära skäl avstå från ord som är i levande bruk. Varje författare som vinnlägger sig om vad han skriver vet hur fattigt vårt språk är på synonymer och hur svårt det är att tillfredsställa även blygsamma krav på omväxling. Jämväl estetiska — rytmiska och eufoniska — synpunkter kräver beaktande. Råkar en sats som denna flyta ur pennan: Nu ger de som reser in inte intryck av arbetssökande, så är den enklaste utvägen att ta till ej. Det har sitt värde att vid sidan av de tvåstaviga orden inte, bara, också kunna förfoga över de enstaviga ej, blott, ock. En gammal regel som iakttagits av många jurister föreskrev att man för att undvika vokalmöte skulle använda ej framför ord som började på vokal, medan icke brukades i övriga fall: icke sannolik men ej osannolik.
    Bortser man nu från alla dylika hänsyn, är ingenting lättare än att generellt förkasta ej, endast, jämväl och liknande ord såsom främmande för nutida talspråk. Längst har utvecklingen gått beträffande icke och ej. Det vill synas som om flertalet moderna författare numera icke vågade bruka annan negation än inte. Det betyder en förlust för vårt modersmål som blir så mycket mera kännbar därför att detta beträffande ett av våra vanligaste ord i onödan fjärmas från de nordiska frändespråken.
    Men vinner då icke språket i enkelhet vad det förlorar i valmöjligheter? Naturligtvis, visst blir språket enklare för skolbarn att lära och för vuxna att bruka, ju mer ordförrådet bringas ned mot ett minimum, ett »Basic Swedish». Men är det verkligen dit man syftar? Under senare år har orden föga och ringa i påfallande utsträckning fått vika för det allmännare litet. I många fall, där en någorlunda språkkunnig läsare väntar att finna föga eller ringa, möter nu detta platta litet, gärna stavat lite. Denna förändring ligger helt i linje med vad som sker när i underutvecklat språk ett substantiv som grej brukas om praktiskt taget vilket konkret föremål som helst, när ett

 

18—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

adjektiv som skaplig tränger ut en lång rad av adjektiv med berömmande innebörd i olika skiftningar eller när adverbet djävligt ersätter en hel skala av förstärkande adverb, från mycket och synnerligen till i högsta grad. Visst förenklas språket genom sådana förändringar, men är det verkligen åt det hållet man vill styra utvecklingen?

 

Vad är då i grunden det karakteristiska för detta talspråk, som av så många författare på området anbefalls som mönster för vårt officiella språk? Hur skulle det fungera som meddelelsemedel för svenska myndigheter?
    Redan en hastig mönstring ger vid handen att talspråket har många egenheter som alls icke lämpar sig att upptagas i ett till logisk klarhet syftande språk.
    En sådan egenhet är det överflödiga och stundom vilseledande någon, som ledigare stilarter så gärna tillfogar i nekad sats: Någon utredning kom aldrig till stånd; även Någon utredning saknades. Dubbeltydig är en sats som denna: Definitioner som kunde ge någon fasthet åt tankegången saknas. Merendels gäller det pluralen några, t. ex. Några skelettdelar räknar man inte med att finna. Man saknar några mer principiella synpunkter på den aktuella frågan. Några fasta principer är svåra att slå fast.
    I korrekt kanslispråk heter det Utredning kom ej till stånd. Utredning saknades. Skelettdelar räknar man ej med att finna. Man saknar mer principiella synpunkter.
    I bruket av konjunktioner avviker talspråket avsevärt från kanslisvenskan, och ledigare arter av skriftspråket följer efter, mer eller mindre troget. Sålunda används för för att utmärka förklaring eller orsak: Han kom inte i tid för tåget var försenat. Efter mellan brukas eller i stället för och, t. ex. Man har att välja mellan traktorer eller lokomotiv. Antingen är även i skrift vanligt i stället för vare sig, t. ex. Det gäller all lägre akademisk undervisning, antingen den meddelas vid universitet eller filial. Ifall brukas ej blott som villkorlig utan även som frågande konjunktion: Jag skulle fråga ifall vi får låna cykeln. Sådant språkbruk är ägnat att minska uttryckets skärpa och lämpar sig därför ej att införas i kanslisvenskan.
    Konjunktionen att utelämnas gärna i talspråket: Jag hör tåget kommer in nu. Han fick se en karl låg på gatan. Man tror frågan snart kommer opp. Detta lediga och bekväma uttryckssätt är icke önskvärt i ett språk där skillnaden mellan överordnad och underordnad sats icke markeras genom uttalet. Där heter det: Han fick se att en karl låg på gatan. Man tror att frågan snart kommer upp.
    Mot grammatikens regler för kongruens bryter numera talspråket

 

och detta närstående stilarter mycket obesvärat. Vedertagen är inkongruensen i vissa satstyper: Kräftor är gott. Matematik är svårt. Korta kjolar är modernt. Särskilt märkes att predikatsfyllnaden och likartade satsdelar icke konstrueras efter formen utan efter betydelsen: Huvuddelen av universitetets institutioner ligger samlade inom ett område med centrum i Engelska parken. Dylika friheter passar ej i språk som med hänsyn till innehållets vikt bör vara strängt i formen.
    Mera överseende är även vårdat kanslispråk gentemot sådan inkongruens som beror på ordföljden: Till utredningen är fogat tre särskilda yttranden. Anmärkningsvärt är den långa tid som den illegala verksamheten pågått. Lika väsentligt för pojkarnas del är sporten. När man ser filmen bör man ha klart för sig bakgrunden. Det får därför anses vara en samhällelig uppgift att få genomfört de planerade åtgärderna . . . Det är en utveckling som har tagit fart sedan predikatets numeruskongruens slopats.
    Även om här uppluckringen av det äldre formsystemet redan är så långt framskriden att motstånd kan synas lönlöst, är det uppenbartatt grammatisk kongruens är mer stilriktig i kanslispråket. I många fall är den för tydlighetens skull nödvändig.
    Emfas av skilda slag är lika naturlig för livligt tal som i grunden främmande för sakligt kanslispråk. Spioner var det ingen som trodde att de var blir i referat gärna ett slätstruket Ingen tog dem för spioner e. d. Det var i den här kröken som bilen började att slira blir helt enkelt I denna krök började bilen att slira.
    Uppenbart är att emfas gör framställningen livligare, men lika uppenbart är att den blott ytterst sparsamt kan brukas i allvarlig kanslistil. En olägenhet bland andra är att den vanligen i onödan förlänger satsen.
    Talspråket framhäver gärna ett ord genom upprepning: Tack tack! Hon var så trött, så trött. Det är en känslobetonad uttrycksform som icke lämpar sig i officiell framställning.
    I fråga om ordföljden tar sig talspråket många friheter, som tacksamt anammas i stilarter för vilka det levande talet med sin friska impulsivitet står som mönster. Några exempel: Förslaget har hittills bara mött motstånd från högern — menat är mött motstånd bara från högern. Båten var så full att den aldrig höll på att komma i väg. Han sade, att idrotten hade han alltid intresserat sig för. Ofta förirrar sig viktiga ord och hamnar i galen sats: Vem sa ni att hon har gift sig med? De här plantorna kommer jag inte ihåg vem som har beställt. Jag tror aldrig jag har läst något så uttömmande.
    Dylik livlighet gör för visso intryck, men då exempelvis ett allvarligt kommittébetänkande icke kan ens i kortare avsnitt hålla en sådan

 

stil, är det tryggast att avstå från uttrycksmedel som i sammanhanget måste kännnas som stilbrott. I nykter kanslisvenska heter det på sin höjd Båten var så full att den höll på att aldrig komma i väg. Han förklarade att han alltid hade intresserat sig för idrotten.
    I naturligt talspråk är det över huvud vanligt att det tankeled som först framträder för medvetandet också först får språkligt uttryck. En mening kommer därför ofta att inledas med ett ord eller en ordgrupp som uttalas innan den talande har klart för sig hur meningen skall fortsättas och avslutas. Detta vållar syntaktiska besvärligheterav skilda slag, såsom satsflätor: Ett sådant uppträde är det omöjligt att begära att hon skall komma ihåg varje detalj av.
    Bruket att börja med tankens utgångspunkt innan meningen i sin helhet fått syntaktisk form leder ofta till att det betonade begynnelseordet kommer att kastas fram isolerat, följt av paus. När meningen sedan fortsätter, infogas gärna ett annars onödigt pronomen: Fadern han var bortrest när olyckan skedde. Hjärtat det var gott. Båten den har vi inte sett röken av. Ett adverbial i meningens början följs vanligen av ett så: Om sommaren så bor han i skärgården. Dessutom så försöker vi ordna arbetsplatser. Men andra adverb förekommer: Till Uppsala, dit ska vi fara i morgon. Uti vår hage där växa blå bär. Även ett verb kan emfatiskt skjutas till meningens början och kräver då gärna en ersättning: Åka det vill han absolut inte. Flyttar gör han under inga förhållanden.
    Dylika egenheter i talspråkets syntax beror alltså på att man talar innan man tänker. Om de infördes i kanslisvenskan skulle de givetvis ge denna något av det muntliga ordets levande rytm och säkerligen dra med sig även andra friska inslag, men är en sådan utveckling att önska för ett språk, vars främsta kännetecken bör vara genomtänkt klarhet icke minst i meningsbyggnaden?
    En egenhet hos svenskt talspråk som saknar motsvarighet i de stora kulturspråken är samordnandet av två verb till en betydelsemässig enhet: han står och metar, han sitter och äter, han ligger och sover, han går och gifter sig, han är och badar.
    En enkel analys visar att de båda verben icke är samordnade i vanlig mening: ett uttryck som han är och badar omtalar visst icke att han dels är och dels badar. Samordningen är skenbar, förbindelsens verkliga struktur framgår av de många användningar som vållar satslösande skolbarn så mycket huvudbry: Båten blir en sevärdhet som folk står och stirrar på — folk stirrar på båten men står icke på den. Jag försöker lista ut vad de sitter och läser — vad hör till läser men icke till det närmaste verbet sitter. Strukturen blir klar om man säger att vad är objekt till den enhetliga förbindelsen sitter och läser.

 

Likaså: Det här har vi gått och tänkt på länge. Malmen utanför Linköping var han och besåg 1913. Ett tiotal vrak har medlemmarna redan varit nere och tittat på.
    Logiska kullerbyttor är vanliga: Han höll på och läste tidningen — det hjälper icke att skriva å. Den livaktiga produktionen håller på och stelnar i ett alltmer stereotypt mönster. Han passade på och smet. Försök och sitt still! Låt bli och skrik!
    Företeelsen kompliceras ytterligare genom att vanemässigt brukade förbindelser utvecklar speciella betydelser: Han gick och läste för Beskow. När doktor Allvetande i »Himmelrikets nycklar» säger: Ändamålet med vår resa är att söka nyckeln till himmelriket, som Sankte Per gått och slarvat bort, så uttrycker gått föga av gående men dess mera av det tillfälliga, slumpvisa, avsiktslösa som ligger i ordet i vissa sammanhang: Utan föräldrarnas vetskap har han gått och gift sig med en åldrande mannekäng.
    Om detta för ledigt talspråk så typiska och därför av kåsörer älskade stilmedel infördes i kanslispråket, skulle det utan tvivel verksamt bidraga till att lätta upp stilen och säkerligen locka med sig även andra drag ur det lediga vardagsspråket. Men är de som ivrar för talspråket som mönster för kanslisvenskan beredda att ta konsekvenserna i form av alla de grammatiska och logiska komplikationersom är förbundna med kopplingen?
    I talat språk spelar den s. k. gruppgenitiven en framträdande roll. Man säger Där går den ena av pojkarnas far. Vi står inte på någon av de krigförandes sida. Förlaget gav ut flera av våra stora författares böcker. En stor del av personalens löner. Romeo och Julias öde. Denna uttryckstyp blir allt vanligare även i ledigare skriftspråk. I vårdad framställning, även i kanslispråk, har gruppgenitiven godtagits i stelnade förbindelser såsom å dragande kall och ämbetes vägnar och därutöver till nöds i fall som två timmar och tio minuters uppehåll, ett år och tre månaders fängelse, men annars iakttas strängt att genitivändelsen läggs till det ord den hör till, alltså chefens för civildepartementet uttalande, rektors vid läroverket i Uppsala yttrande. Noggranna författare skriver uppehåll i två timmar och tio minuter, fängelse i ett år och två månader.
    Här står alltså stilart mot stilart. Somliga vill även här låta kanslispråket rätta sig efter talspråket och godtar alltså rektor vid läroverket i Uppsalas yttrande, en av de åtalades försvar, prövning har icke skett av någon av parternas trovärdighet o. s. v. Andra varnar för en sådan utveckling och pekar på de många fall där gruppgenitiven leder till dubbeltydighet: Inspektören besökte vissa av barnens föräldrar. Några av de anställdas villor ligga därute. Tre av bönder-

 

nas kor är smittade — är det tre kor eller tre bönder det är fråga om?
    Kanslispråket står här inför ett val. De vinster som nås genom anslutning till talspråket är kända. Men bör ej ändå beträffande ett språk som vill till det yttersta vinnlägga sig om klarhet och logisk skärpa valet utfalla till förmån för den strängare observansen?
    Ett annat exempel på sådant val erbjuder den s. k. satsflätan.
    I talspråk förekommer ofta meningar av denna byggnad: Det målet kan man inte säga att han har nått. Kvinnan som B. påstod var hans halvsyster rymde i slutet av maj. Fadern var angelägen om att delta i uppfostran av de barn som han visste var hans. N. knöt nävarna åt det unga paret, som han förstod hade satt polisen på spåret.
    I korrekt kanslispråk däremot heter det exempelvis: Det målet kan han icke sägas ha nått. Kvinnan som B. påstod vara hans halvsyster. Fadern önskade deltaga i uppfostran av de barn som han visste vara hans. N. knöt nävarna åt paret, som efter vad han förstod hade satt polisen på spåret.
    Frågan är då om kanslispråket här skall följa sina egna traditioner eller om det i denna punkt skall rätta sig efter talspråket. Skall det heta t. ex.: Han vände sig till en advokat som han visste var intresserad eller visste vara intresserad av frågan. Det ena låter ledigt, det andra mera stelt. Uttryckstypen Han vände sig till en advokat som enligt vad han visste var intresserad är ledigare, men längre. Rent onaturlig låter för svenska öron den stundom brukade konstruktionenen advokat, om vilken han visste att han var intresserad. Om man ändå tvekar inför kravet på en allmän övergång till talspråkets uttryckssätt, så beror det icke blott på att satsflätan i allvarligare sammanhang alltjämt känns som ett stilbrott: Här möter det problem som alla från början haft klart för sig skulle bli svårt att knäcka. Vid en husundersökning återfanns ytterligare kläder som kunde konstateras kom från Mörbybutiken, utan framför allt på att satsflätan i så många fall lämnar läsaren i ovisshet om det syntaktiska sammanhanget: Vid påsktiden trodde man att trafiken skulle kunna återupptas i full utsträckning. När uppgav han att han skulle resa till Umeå? Varför tror man att regeringen skall gå emot förslaget — hör varför till tror eller till skall gå emot? På västkusten väntar man att vädret skall bli bättre — är på västkusten bestämning till väntar eller till blir bättre?
    Vad stilläget beträffar kommer tiden att medföra en viss utjämning, men i satsbyggnadens logiska eller rättare ologiska struktur kan ingen förändring inträda.
    Nu finns det ju inom kanslispråket skilda stilistiska nivåer. Enkannerligen är skillnaden stor mellan språket i lagar och författningar

 

och språket i den vardagliga ämbetsrutinen. Om det förefaller rimligt att i mer anspråkslösa sammanhang godta gruppgenitiven och satsflätan, så bör de under alla omständigheter hållas fjärran från varje framställning med allvarliga krav på stringens.
    Gör det då någon skada, om en och annan mening är mindre välkonstruerad? Leder det till verkliga missförstånd?
    Mestadels icke. Men från språkvårdens synpunkt är det lika fullt ett önskemål att det reageras mot konstruktioner som, låt vara blott i vissa fall, blir vilseledande. På andra områden föredras verktyg som aldrig slinter framför verktyg som ibland slinter, även om det icke sker ofta.
    Därtill kommer en praktisk svårighet, som i den teoretiska diskussionen föga beaktats. I »Föreskrifter om civilförsvarsstyrelsens publikationsverksamhet» (1960, s. 18) heter det bl. a.:
Olika stilarter skall inte blandas i samma publikation. Sammanställs material från vitt skilda källor, måste de olika delarna redigeras om till en enhetlig stil.

Denna föreskrift är naturligtvis alldeles riktig, men den som i en publikation med stoff från skilda håll skall genomföra en enhetlig talspråkig stil ställs inför en synnerligen krävande uppgift Om i en text de gamla pluralformerna slopats, icke och endast ersatts med inte och bara liksom giva och taga med ge och ta, är det lätt att istället för iakttaga inställelse sätta in det enklare och kortare inställa sig — då slipper man också valet mellan taga och ta. Men så kommer en mening exempelvis med denna lydelse: Tjänsteman skall iakttaga tystnadsplikt beträffande förhållanden, vilka avser tjänsten och är av beskaffenhet att icke böra uppenbaras. Här är det lätt att byta ut vilka mot som, kanske också att minska tyngden i orden beträffande förhållanden och av beskaffenhet, men hur blir det med iakttaga tystnadsplikt? Hur långt ner skall man gå på skalan för attfå stilen enhetlig? Iaktta tystnad om sådant som . . .? Hålla tyst om . . .? Tiga om . . .? Tiga med . . .? Hålla mun när det gäller . . .? Domstolarnas bandupptagningar ger rika tillfällen till val, och valet är allt annat än enkelt. I många fall erbjuder sig på ifrågavarande stilplan över huvud intet uttryck som i betydelsen fullt motsvarar det uttryck som i sammanhanget känns störande kanslimässigt.
    Vad särskilt ordförrådet beträffar är det självklart att kanslispråket såsom uttryck för en särpräglad begreppsvärld måste betjäna sig av en rik egen terminologi. Denna strävar framför allt till exakthet. Många termer svarar mot begrepp som noggrant avgränsats genom definitioner. Andra är genom långvarigt konsekvent bruk till sin innebörd klart fixerade.

 

    Nu är det uppenbart att huvudmassan av juridiska och administrativa facktermer icke kan populariseras genom att översättas till ett mera folkligt språk. Allmänhetens svenska äger av naturliga orsaker inga synonymer till sådana kanslispråksord, över huvud inga exakta uttryck för sådana begrepp som avvittring, besvär, bodräkt, enskifte, fastighet, vederlag, kungsådra, taka händer, primärkommun, proposition, enkel fråga, gemensam votering, stanna i olika beslut, underställa prövningsnämnd. Allmänheten kan icke heller skilja mellan avvisning, förpassning, förvisning och utvisning.
    Många uttryck är fastslagna genom ordalydelsen i lagar och författningar och därför ej utbytbara. Även förbindelser där varje enskilt ord ingår i allmänt svenskt språkbruk kan vara oöversättliga. Sådana uttryck som brott mot trosfrid, olaga hot, anstiftan av osant intygande, djup och varaktig söndring kan icke omskrivas på ledigt talspråk utan att exaktheten i innebörden går förlorad.
    I fråga om dylika ord, och de är många, kan alltså ingen jämkning ske till förmån för talspråket. Den som icke behärskar den brukliga terminologien har att välja: antingen lära sig termerna eller anlita sakkunnig hjälp.
    Annorlunda ställer sig frågan beträffande de många begrepp för vilka uttryck finns både i kanslispråket och i levande talspråk. Skillnaden mellan de båda slagen av ord ligger då främst i den stilistiska karaktären, men ofta gäller det givetvis också exaktheten. Det utbyte av mindre kända juridiska termer mot ord ur modernt talspråk som innebär en vinst för begripligheten görs ofta på bekostnad av exaktheten. Varje ansats till förskjutning av stilen mot större ledighet kan, så långt stilens enhetlighet bibehålls, hälsas med tillfredsställelse. Men det är svårt att vid de »punktvisa angrepp» som gärna rekommenderas hålla stilen ens någorlunda enhetlig — för att icke tala om bestämdheten i innebörden.
    Då just denna omläggning av stilen genom systematiskt utbyte av ord har tillmätts stor betydelse i strävan till en enklare framställningsform synes en erinran om de svårigheter som här yppar sig vara påkallad. Ofta tycks valet verkligen stå mellan det inexakta och det svårfattliga eller rent av obegripliga. Men en god juridisk framställning kan aldrig offra exaktheten.

 

 

På ett område bör rågången mellan talspråk och kanslispråk obetingat respekteras.
    I talat språk nyttjas gärna ord hämtade ur olika miljöers slang eller jargong. Det är ett verksamt sätt att liva upp framställningen, ge den konkretion, tidston, lokalfärg, och i ledigare stilarter följer

 

man här uti gärna talspråkets exempel: Han fick jobb på ett hotell. Ett tag var han cykelbud. Han fick sparken. Han åkte fast för fylleri. Han var en fyllo. Grabbarna pallade äpplen. Kliv in i kärran. Det är en Cheva. Han har en spätta på bönpallen. Det var skojigt med fyrverkeriet. Dom stack. Dom bjöd på nya macker. Sånt är dom fina på.
    I vårdat kanslispråk kan sådana uttryck förekomma, men endast inom citationstecken eller med annan markering av distans.

 

 

Exemplen visar att vare sig det gäller formlära, syntax eller ordval generella regler för kanslispråkets modernisering icke bör eller ens kan uppställas. Avgörandena måste träffas från fall till fall under hänsynstagande till många skilda faktorer. Om vårt kanslispråk skall kunna förnyas och med framgång lämpas efter nutidens behov, måste mycket i dess hävdvunna skick ändras, men det får ske med urskillning. Den önskade förenklingen av myndigheternas språk får icke vinnas på bekostnad av valmöjligheter, uttrycksfullhet, nyansrikedom. Det blir språkvårdens uppgift att vaka över att varje särskild ändringverkligen gör framställningen enklare och naturligare utan skada för uttryckets klarhet, framställningens stilistiska enhetlighet eller de enskilda språkelementens hanterlighet.

 

 

Värdighet

I äldre diskussion av den juridiska stilen framhålls ej sällan språkets värdighet som en omistlig egenskap. Nu synes man på sina håll snarast sikta till att så vitt möjligt avlägsna till och med de drag avvärdighet som naturligt följer av ämnets art.
    Å andra sidan är det uppenbart att många författare i officiellt skriveri alldeles i onödan undviker det levande språkets fullt vårdade och allmänt brukade uttrycksmedel och söker ge stilen en högre lyftning genom att nyttja ord och vändningar av meningslös viktighet. Härom säger Kreuger bl. a.:
Den juridiska stilen bör onekligen bemöda sig om en viss värdighet. Men detta bemödande kan lätt gå för långt, hvarigenom värdigheten blifver komisk. Jag tror, att den juridiska stilen hos oss ej kan fritagas från anstrykning åt det hållet.

 

Älskad i snart sagt alla former av kanslispråk är konjunktionen samt. Det finns knappast något språkelement som storhopen av författare på området finner så speciellt ägnat att ge stilen en officiell hållning som detta ord. Samt uppfattas då som likabetydande med och men stilistiskt finare: Ason framförde reservanternas erinringar samt yrkade uppskov. Rent oriktigt nyttjas samt ofta nog: Planen

 

avser en kabel mellan Gotland samt svenska fastlandet. I god kanslistil, där samt har en delvis annan funktion än och, inskränks bruket av samt till de fall där sådan funktion avses.
    Skickliga författare undviker stundom alla och skriver i stället samtliga. Dessa båda ord är visserligen icke helt synonyma, det heter t. ex. Alla utom två hade infunnit sig, men det bör icke heta Samtliga utom två hade infunnit sig. Samtliga, det är alla utan undantag. Men man tar gärna till samtliga exempelvis för att undvika ett störande rim: Ordföranden skall kalla alla deltagare . . . ändrar man sålunda till kalla samtliga. Likaså tar man för att starkare framhäva innebörden det längre och ovanligare ordet: Det är angeläget att samtliga deltagare infinner sig.
    Där andra stilarter brukar alla använder emellertid många kansliskribenter gärna samtliga, men icke för att omväxla eller för att genom det tyngre ordet ge eftertryck, utan för att höja stilen: För val av stadsfullmäktige i Stockholm . . . kallas samtliga röstberättigade medlemmar av kommunen att söndagen den 16 september 1962 . . . infinna sig i här nedan för samtliga valdistrikt angivna lokaler, nämligen . . . Här brukas alltså trots upprepningen samtliga som en värdigare liktyding till alla — ordet kunde lika väl strykas.
    Det i normalsvenskan ytterst vanliga verbet få är ovanligt i kanslisvenskan. Där heter det bekomma, erhålla, mottaga, även undfå, utbekomma o. d.: Skattskyldig, som äger återbekomma överskjutande preliminär skatt . . . När konto öppnats erhåller Ni sparkontobevis. Stilistiskt är få fullvärdigt, det brukas i alla stilarter, och den omständigheten att det gamla participet fången (jfr undfången o. d.) fått en särskild betydelse borde icke hindra att verbet nyttjas i andra former. Han har fått bra betyg är i flera avseenden att föredra framför Han har erhållit goda vitsord. Det är sant att de stelare verben i vissa fall ger en särskild nyans åt betydelsen, men även detta skäl är merendels svagt. I meningar som dessa: Önskad avspänning mellan makarna kan vinnas endast om de erhålla en sakligare inställning till sina problem. Person som inte känner till att mikrotelefonen är utrustad med förstärkare kan erhålla ljudchock är få från betydelsesynpunkt avgjort bättre än erhålla.
    Även det stilistiskt helt färglösa ha undviks: Besitter Ni eljest yrkeskunskap? Beträffande ha brister åtminstone ingenting i participet, kanslispråket brukar gärna sådana former som havd, innehavd och medhavd.
    När sådana uttryck som se, få se, få syn på, varsna, märka, lägga märke till icke anses fylla kanslisvenskans anspråk på värdighet, tillgrips med förkärlek verben iakttaga och uppmärksamma. Dessa har

 

sitt värde såsom utmärkande en viss medvetenhet i seendet: En trädgårdsmästare iakttog dem cyklande på väg från brandplatsen. Han uppmärksammade att kvinnan hade sin handväska öppen. Det vanemässiga bruket vållar emellertid hos läsaren ovisshet om orden valts för betydelsens skull eller för stilvärdets. Ofta är stilvärdet det väsentliga, därpå tyder bl. a. att konstruktionen följer den ratade liktydingens mönster: N. iakttog mördaren gömma sparbanksboken på borggården. I bilen uppmärksammade han en guldklocka ligga på ett av sätena.
    Då kanslispråkets »valda ord» icke kan sägas tillföra texten någonting utöver stilvärdet och de ratade orden erbjuder synonymer som är fullt användbara i varje stilart, finns intet skäl att i onödan tillgripa de anspråksfulla verben iakttaga och uppmärksamma.
    Det i talat språk ytterst vanliga färglösa verbet säga nyttjas ogärna i kanslispråket, bl. a. på grund av tvekan i valet mellan det stela sade och det talspråkiga sa. I stället brukas en rad verb som ligger högre på stilskalan: anföra, mena, förmena, uttala, uttala sig, utlåta sig, yttra o. d. Dessa tjänar alltså endast som värdigare liktydingar till säga. Andra avser egentligen att precisera begreppet i skilda riktningar: betona, erinra, framhålla, framhäva, förklara, göra gällande, hävda, understryka, utveckla. Då emellertid dylika uttryck i stor utsträckning brukas vanemässigt enbart på grund av sitt stilvärde, är det i det enskilda fallet ofta svårt för läsaren att veta hur mycket av den särskilda betydelsen som verkligen menas, alltså i vad mån sådana anföringsverb som erinra och framhålla avses innebära enerinran, ett framhållande. I många fall, såsom i diskussionsprotokoll, är det tydligt att valet av verb bestäms uteslutande av önskan att omväxla på ett högre stilplan.
    Bör kanslispråket då för enhetlighetens skull göra rent hus med dessa många varianter och ersätta dem med vardagsspråkets oklanderliga men slätstrukna säga? Utan tvivel skulle en sådan förändring bidraga till att göra den onödigt exklusiva stilarten lättare tillgänglig. Utsikten till större framgång på denna väg förefaller dock ringa — behovet av variation och nyansering känns alltför starkt.
    En sällsam dragningskraft på svaga andar utövar verbet tillgodose, som i kanslisvenskan fyller de mest skilda behov: Lättmetall tillgodoser ökade krav på hygien. Målsättningen är att en väl ordnad utbildning efter varje handikappads behov blir tillgodosedd — är det icke behovet (av utbildning) som tillgodoses? Allmänheten får sinsjukvård tillgodosedd. Denna sjukvård måste få en inriktning mot tillgodoseendet av de sjukdomsgrupper som för socialförsäkringen närmast äro av intresse — är det sjukdomsgrupper som tillgodoses?

 

Blir bristen på arbetskraft inte tillgodosedd i Sverige,  får man förmoda att den enskilda värvningens sugkraft bevaras — är det verkligen bristen som tillgodoses? Ingen part kan bli lidande på att det skapas fastare former för tillgodoseendet av en arbetskraftspåspädning som sker med hänsyn till sysselsättningsläget och produktionsutvecklingen. Man vill tillgodose olika egna krav på bevakning av intressen och intressegrupper liksom tillgodoseende av personliga kvalifikationer — tillgodose ett tillgodoseende!
    Ett av språkets vanligaste och mest färglösa ord är kopulan vara. Detta verbs korta och lätta böjningsformer anses av många författare sakna den tyngd och det allvar som anstår ett officiellt språk. Man ratar därför sådana obetonade former som är och var och nyttjar istället verb med större ljudmassa och fylligare innebörd: utgöra, innebära, föreligga, beteckna, representera o. d., även där ingenting annat skall uttryckas än just vad verbet vara säger. Vid vanemässigt bruk förlorar de »valda» orden sin egentliga betydelse och blir allenast stela och omständliga synonymer till vara.
    Vanligast är utgöra. Det heter t. ex.: Föreningen utgör en sammanslutning av personer och institutioner, intresserade av . . . Femårsplanen utgör ett dokument på över 700 sidor. 127 gods utgör fideikommiss. Det ena ämnet utgöres av det språk, som i vederbörande skola är det grundläggande — är det upprepningen av är som skrämmer? Geografin utgör ett missgynnat ämne i skolan — betyder det något annat än geografin är missgynnad i skolan? De enda reservanterna utgjorde hr Ason och fröken Oson — vad finns här kvar av den fylligare innebörd som utgöra obestridligen haft? Varför då icke skriva vara?
    Sin fulla betydelse har föreligga i denna sats: Ännu föreligger inte något beslut beträffande den 17-åriga flicka som förfalskat kända signaturer. Möjligen även i denna: Anmäldes, att protokollet från sammanträdet den 7 februari 1961 förelåge justerat och godkänt. Men ofta tjänar föreligga endast som en finare stilvariant för vara: Så snart de nya aktierna föreligga färdiga, komma de att utlämnas mot återställande av vederbörligen kvitterade delbevis.
    Åtskilliga verb är i det konkreta fallet betydelsemässigt sämre än det enkla vara. Ett par exempel: Dessa år i början av 50-talet beteckna företagets mest produktiva period. En av anledningarna består i landets brydsamma ekonomiska situation.
    Om man i dessa och dylika fall nöjde sig med det i alla stilarter oklanderliga verbet vara, skulle det säkerligen bidraga till att göra kanslispråket mänskligare i tonen.
    Ett ord av upphöjt allvar är prägel: Redogörelsen bär sanningens

 

prägel. Det reformprogram som här redovisas bär konkretionens och den praktiska klarsynens prägel. Framställningen äger vederhäftighetens prägel.
    Vad författaren menar är icke sällan svårt att fastställa. Om en redogörelse sägs bära sanningens prägel, betyder det att den uppenbarligen är sann, eller att den blott synes sann, uppträder med sanningens yttre åthävor? Skall ordet prägel alltså förstärka begreppet sann eller försvaga det, genom en avsiktlig vaghet i uttrycket? Är Varken hans problemutformning eller hans omdöme bär självständighetens prägel blott en omskrivning, avsedd att befria författaren från bekymret med kongruensen i satsen Varken hans problemutformning eller hans omdöme är självständig/självständigt/självständiga? Ofta är uttrycket med prägel tydligen endast en meningslös kliché.
    På samma sätt som prägel missbrukas åtskilliga andra substantiv: Samtliga fick brännskador av lindrig art — jämför Samtliga fick brännskador, dock av lindrig art. Försvarskommittén har vid sina överväganden ifrågasatt, huruvida icke de uppgifter, som nu tillkomme militärmusiken inom försvaret, skulle kunna fyllas genom anordningar av mindre kostnadskrävande beskaffenhet. Jorden bör inte vara fuktig, hellre av torrare karaktär. Utredningen befarar att anordningen blir av långvarigare natur än ursprungligen avsetts. Förslaget bär inte aktualitetens stämpel — skiljer sig härom skrivningen från normaluttrycket endast stilistiskt eller även betydelsemässigt? Menas intet annat så är den enkla formuleringen är ej aktuellt avgjort bättre.
    Varför ratas en konjunktion som i alla stilarter är det naturliga uttrycket för vad som menas? Varför byts exempelvis det korta och exakta än ut mot det skrymmande och mer vaga i jämförelse med i satser som dessa: Bland 7 500 mödrar var låg födelsevikt vanligare hos dem som rökte i jämförelse med dem som ej rökte. Ungdomar som blivit föremål för omhändertaganden av skilda slag har gått en mörkare framtid till mötes i jämförelse med dem som haft turen att klara sig. Likaså: Dessa tre ämnen tills ammantagna . . . innebär ett större utrymme för konsthistorien i förhållande till nuvarande läroplan.
    Ju enklare och alldagligare saker det rör sig om, dess mer utmanar de anspråksfulla ordalagen löjet: Somliga klassrum blir på våren olidliga i temperaturhänseende, vilket medför att uppmärksamhetsgraden snabbt sjunker. En kommitté som uttrycker tanken att många bänkar inte är lagom stora för eleverna genom att konstatera i ett flertal fall synnerligen dålig sitt överensstämmelse mellan bänkstorlek och elev gör icke stilen värdig utan sig själv viktig.

 

    Strävan att genom sökta ord och vändningar förläna framställningen en högre lyftning leder som synes till ständiga försyndelser mot de grundläggande buden om klarhet, korthet och enkelhet. Det är en strävan som är helt missriktad. Vad som här behövs är en målmedveten omriktning av stilviljan, från byråkratisk förkonstling hän mot flärdlös naturlighet.
    I denna viktiga stilfråga har Louis De Geer (s. 11) sagt det förlösande ordet:

 

Det förhåller sig nemligen så med värdigheten i stil, att den icke får eftersträfvas såsom en särskild egenskap, utan sjelfmant inställer sig såsom en följeslagare till stilens förenade allvar, renhet och flärdfrihet.

 

 

Skönhet

I vårdad svensk prosa läggs vikt vid språkets skönhet. Det gäller sådana värden som ordens klang och satsernas rytmisk-melodiska fall, det gäller omväxling i uttrycken. På alldagliga skriverier med praktiskt syfte ställs naturligtvis blygsammare anspråk, men i mera kräsen juridisk framställning, såsom i lagtext, offras mycken möda på den yttre formen, som man söker göra så tilltalande som möjligt, gärna i anslutning till gamla traditioner inom svenskt rättsväsen.
    I det hela har dock de estetiska önskemålen alltmer fått stryka på foten. Kanslispråket försummar i stor utsträckning de mest elementära krav.
    Förr var man angelägen att efter latinskt mönster undvika vokalmöte (hiatus), man skrev t. ex. icke vanlig men ej ovanlig. Numera godtas även ord där vokaler med samma klang möts, som i bageriidkare, medan man i det längsta värjer sig mot sådan sammanställning som industri i Igelboda.
    Värre är det med konsonanthopningarna, som ej sällan är rent tungvrickande: blidkning, tillvänjning, utnyttjning, utnyttjbar, brottsplats, bostadskostnadspost, poströstvinst, riksskogstaxering o. d. I den mån sådana ord verkligen brukas i levande talspråk förenklas de på olika sätt: i poststation uttalas sålunda förbindelsen st bara en gång.
    Genom upprepad sammansättning skapas verkliga glosvidunder. Till det gamla kammaradvokatfiskalsämbetet sluter sig nu arbetsmarknadsstyrelsen, universitetskanslersämbetet o. s. v. Den i och för sig lovvärda strävan att skapa författningsrubriker som består av ett enda ord har givit sådana bildningar som konkurrensbegränsningslag, bekämpningsmedelsförordning, flyttningsersättningskungörelse, samarbetstidsbestämmelser, sinnessjuklagstiftningskommitté. Andra exempel på långa sammansättningar: näringsfrihetsombudsman, ålder-

 

domshemsföreståndarinna, ungdomsvårdsskoleorganisation, riksmordkommissionens brottsplatsundersökningsgrupp, bageriindustriarbetarefackförening, sjukpenningförsäkring, uppehållstillståndsprövning, förhandsanmälningsförfarande, vikariatslöneförordnande, familjedaghemsverksamhet, postsparbanksboksförfalskning, postgiroutbetalningskort, snälltågstilläggsbiljett.
    Det finns knappast ett ord så långt och så tungt att det icke kan sammansättas med -utredning: yrkesutbildningsutredningen, ungdomsupplysningsutredningen, jordbrukshögskoleutredningen, läkarundersökningsutredningen, nykterhetsvårdsutredningen, trafiknykterhetsutredningen, bostadsbyggnadsutredningen.
    Många sammansättningar har en rytm som är stötande enformig: upphovsrättslag, läsårsdaglön, tätortsfolkmängd, sjukhusdagvård,långtidssjukvård, långtidsvårdsplats, snälltågssittvagn, mittplattformsvagn, trådbusshållplats, grovplåtvalsverk, träkolstackjärn, handbollslandskamp.
    Klangen blir tröttande monoton: debetsedeldelen, meddelelsemedel, riksriktprislista, språkvårdsråd.
    Osköna är också sådana sammansättningar som levandegörande, tillgodohavandemeddelande, styrelseberättelse, stiftelsekungörelse, fängelsevistelse, besparingsberedning, anmärkningsanledning, tidningsspridning, trafikteknik, radiostudio, administrationsorganisation.
    Vad här sagts om det enskilda ordet gäller naturligtvis även om satsen: Kungl. Maj:t vill överlämna hos följande handling till . . . för att tagas i övervägande vid avgivande av det genom remiss den . . . infordrade utlåtande i det ärende, varom i bilagda handling förmäles. Samhällets reglerande inflytande skall göra sig gällande. Den mest glädjande företeelsen är den stigande förståelsen för betydelsen av samförståndet i Norden. Denna popularitet väntas snarare ökas än minskas. Uppehållet beräknas bekostas av stiftelsen. Ordföranden var tydligen muntligen informerad.
    Varje försök att muntligen ledigt och otvunget framföra satser somär späckade med dylika otympligheter strandar på ljudmaterialetsoframkomlighet. På detta område har det vårdade talspråket sin givna uppgift som mönster. Väl talad svenska har i klangen en omväxling som kan betecknas som förebildlig.
    Även det vårdade skriftspråket kräver i princip en behaglig omväxling, men detta innebär icke att omväxling i ordalagen alltid och under alla omständigheter skulle vara nödvändig eller ens önskvärd.Den rädsla för upprepning som bibringas blivande författare skjuter ofta över målet. Det är som om undvikandet av upprepning vore stilkonstens främsta omsorg. Härom säger Louis De Geer bl. a. (s. 6):

 

Med en i sig sjelf ganska lofvärd ästetisk sträfvan bemödar sig nemligen mängden af våra juridiska skriftställare om den största möjliga omvexling i former, någon gång ända därhän, att de för att undvika tavtologier beteckna samma sak med olika uttryck, hvilka icke återgifva fullt sammaskiftning av begreppet. Härpå förlorar Juridiken, utan att Ästetiken skördar vinsten.

 

Där kravet på skönhet kommer i konflikt med kravet på klarhet, måste de estetiska önskemålen utan vidare vika. För övrigt kan även upprepningen ha ett positivt estetiskt värde.
    Den sakliga framställningsform som bör känneteckna vårt officiella språk tål mycket väl en upprepning även där en estetiskt anspråksfullare stilart skulle föredraga en omskrivning. Särskilt variationer i uttrycket som kan väcka föreställningar om något i sak annat måste undvikas. Helt förkastligt är det sålunda att exempelvis i en bolagsordning eller ett testamente för omväxlings skull emellanåt byta utskola mot böra.
    Det talade språket har ingen motvilja mot rimlig upprepning. Särskilt kan lätta och korta formord tack vare skiftningar i uttalet stöta samman utan märkbar olägenhet. Sådana satser som Hör du du du. Det var det det. Det här med julklappar det är besvärligt det. Då kan vi gå då väcker ingen anstöt, och en mening som denna: En så ökänd rymmare som Ason som dömts till internering som oemottaglig för straff har placerats på en öppen fångvårdskoloni som Västergården, som i maskinskrift eller tryck onekligen drar uppmärksamheten tillde fyra som, frapperar icke i tal. Kanslispråket fordrar här att åtminstone två som ersätts med andra ord, t. ex. Ason, en ökänd rymmare, vilken som oemottaglig för straff dömts . . .
    Den i och för sig riktiga strävan till omväxling går emellertid i kanslispråket till överdrifter som gör framställningen längre, vållar läsaren onödigt besvär och ger en illvillig kritik alltför lätta triumfer. De Geer vänder sig särskilt mot visst pronomenbruk (s. 7):
För att så mycket som möjligt undvika att upprepa samma uttryck och samma sak, begagna nemligen våra juridiska författare esomoftast en mängd hjelpord, som man skulle kunna kalla »juridiska pronomina» . . . I stället för att t. ex. vid en tidsbestämning alltid utmärka samma år med sin siffra, heter det »nästlidne år, sistförflutne år, nyssnämnde år, sistberörde år, nästpåföljde år, förstnämnde år, merberörde år» o. s. v.

Denna De Geers varning gäller med oförminskad styrka än i dag. Några exempel må visa hur klumpiga medel man tillgriper för att undvika upprepning: Vad regeringsform och riksdagsordning nu har att säga om dylika frågor är otillräckligt. I förstnämnda grundlag heter det, att riksdagen skall sammanträda i rikets huvudstad . . . — från alla synpunkter bättre vore I regeringsformen heter det . . . Vid

 

denna tid råder en betydande skillnad mellan Stockholms och Göteborgs klimat. I den senare staden är den fuktiga blåsten besvärande — varför icke I Göteborg? Broförbindelsen mellan Ljusterö och Östra Lagnö över Klintsundet kommer sannolikt att påskynda exploateringen av den senare ön. På Östra Lagnö bor inte mera än sju familjer året runt — bättre . . . exploateringen av Östra Lagnö. Där . . . Målsättningsfrågorna har under 1950-talet varit starkt aktuella under så pass olika betingelser som i USA och Sovjet. På det förra hållet har utvecklingen . . . inneburit att — det heter och i Sovjet. I USA har . . .
    Rent parodiskt verkar det när den förre och den senare syftar på ord av helt olika art eller med olika genus och numerus: I det sliriga väglaget förlorade föraren väldet över motorcykeln, som av den höga farten kastades av vägbanan, varvid den förre kom under den senare och blev illa klämd. Arbetsmarknadspolitiken vill vara en service både till de enskilda löntagarna och åt näringslivet i den ömsesidiga anpassningen mellan de förras yrkesönskningar och det senares behov av olika slags arbetskraft.
    Den samverkan mellan olika författare som i så stor utsträckning ligger bakom officiella framställningar ägnas givetvis även åt att rensa bort mera stötande skönhetsfel. Men uppenbarligen leder just ett grupparbete där skilda synpunkter och formuleringar förs fram lätt till kompromisslösningar och »samlande skrivningar», där även berättigade estetiska krav får stå tillbaka för strävandena att jämka samman framkomna önskemål. En beryktad produkt av dylikt samarbete är den kommuniké som på sin tid utfärdades av det s. k. skolutskottet vid 1927 års riksdag: Vid sammanträde den 30 mars tillsattes en delegation för utrönande av möjligheterna för förhanden varon av förutsättningar för uppnående av en enig samling kringen gemensam ståndpunkt i problemet om anknytningen. Det märkliga med formuleringen är icke så mycket att den innehåller fem för som fastmer att den radar upp nio prepositionsattribut i följd med stegvis jämnt sjunkande dignitet och att åtminstone tre av dessa kan strykas utan nämnvärd ändring av betydelsen.
    Den historiska utvecklingen av ett stycke lagtext ger tillfälle till liknande iakttagelser. I ett 1300-tals-fragment av Östgötalagen har bevarats ett stavrimmat kärnord (Sv. Fornskrift-Sällskapets Saml., h. 139, s. 3):

 

ængin ma annan til arfs dræpa.

 

Innehållet i denna sats har sedan omformats på mångahanda sätt.I 1734 års lag heter det (Ärfda Balk 6 Cap. 1 §):

 

Ej må någor arf taga efter then, som han med vilja dräpit, utan vare han och alle therifrån skilde, som genom honom kunde komma at ärfva.

 

19—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

Denna lydelse behölls med smärre ändringar ända till slutet av år 1928:

 

Ej må någon arv taga efter den, som han med vilja dräpit, utan vare han och alla därifrån skilda, som genom honom kunde komma att ärva.

 

En ny formulering föreslogs av lagberedningen (Wedberg, Lagstils. 34):

 

Har den, som är annans arvinge, genom brottslig gärning uppsåtligen bragt arvlåtaren om livet, vare han förlustig sin rätt till arv efter den döde.
    Är brott, varom i första stycket sägs, förövat mot den, som skulle ägt taga arv efter arvlåtaren, äge gärningsmannen, där han eljest jämte den dräpte eller efter honom ägt rätt till arv efter arvlåtaren, ej annan rätt till sådant arv än honom skolat tillkomma, om den dräpte överlevat arvlåtaren.

 

Längre kan man näppeligen komma från landskapslagens kärva knapphet.
    En omarbetning i justitiedepartementet anknöt emellertid närmare till gammal lagstil. I lagen om arv den 8 juni 1928 heter det (10 kap. 3 §):
Ej må någon ärva den, som han genom brottslig gärning uppsåtligen bragt om livet.
    Dräper man sålunda någon, som skolat ärva, äge ej bättre rätt till arv än om den dräpte levat.

 

Det är trots så olustiga ord som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt om livet en viss spänstig rytm i denna paragraf.
    Denna rytm är nu helt fördärvad genom 1958 års sammanslagning av 10 kap. 3 § arvslagen och 6 kap. 1 § testamentslagen till 15 kap. 1 § ärvdabalken:

 

Ej må någon taga arv eller testamente efter den som han genom brottslig gärning uppsåtligen bragt om livet.
    Dräper han sålunda någon, som är arvinge eller testamentstagare efter annan, äger han ej bättre rätt till arv eller testamente efter denne än om den dräpte levat.

 

Inför sådana formuleringar som lagberedningens och nu senast ärvdabalkens undrar man om den estetiska sidan av saken någonsin kommit i betraktande vid omarbetningen.

 

 

Styrd språkutveckling

En fråga som i skilda sammanhang tränger sig på en uppmärksam iakttagare av vårt officiella språks utveckling är fundamental: Vem träffar i de enskilda fallen valet mellan förefintliga uttrycksmöjligheter? Vem har de slutliga avgörandena i sin hand?
    Om det moderna talspråket framställs som ett mönster för myndigheternas språk, så blir frågan varifrån det får allmän inriktning och

 

förnyelse i enskildheterna. Främst i ledet bland förnyare av vårt talspråk står bildningsmässigt underutvecklade gäng, slangord- och modeordskapande folkgrupper med ringa kännedom om svensk språktradition och med uttalad åstundan att efter förmåga bryta mot denna. Är det ytterst dylika kretsar som skall bestämma riktningen av vårt modersmåls utveckling även när det gäller officiellt språk?
    Svensk press och skönlitteratur visar nu för tiden en växande benägenhet att söka nya uttryck icke blott för nya företeelser utan ävenför gamla, väl kända och sedvanemässigt benämnda saker och förhållanden. De nya uttrycksmedlen hämtas gärna ur nyss antydda kretsars språk och därutöver ur främmande språk, främst engelskan, utan förändring eller med mer eller mindre fri efterbildning. Är en sålunda förnyad prosastil ägnad att visa vägen för utvecklingen av våra myndigheters språk?
    Avgöranden har i bemärkta fall träffats av lärarsammanslutningar och bekräftats av skolans administrativa ledning, givetvis under åberopande av tendenser i talspråk och ledigare skriftspråk. Undervisningsväsendets snabba expansion lägger nu i skolans och ytterst i den centrala skolmyndighetens hand allt större makt över vårt modersmåls framtida utveckling — är man även i juridiska kretsar beredd att utan prövning godtaga vad som på denna väg kommer fram?
    Stundom framförs i den svenska språkvårdens namn önskemål beträffande det officiella språkets utformning i ena eller andra avseendet. Sådana önskemål bottnar vanligen i en teoretisk grundåskådning, som dock kan skifta avsevärt — tyvärr har språkvårdarna ej alltid samma syn på vårt modersmåls tillstånd och behov. Kan en så splittrad sakkunskap ge den ledning som det ovissa läget just nu kräver?
    Gäller det juristsvenskan som helhet så är det dock uppenbart att utvecklingens allmänna riktning ytterst bestäms av dem som skriver lagar och författningar, som i kommittéer och beredningar, departement och verk ger form åt myndigheternas språk. Dessa författare påverkas från skilda håll, av byråkratisk rutin, av modebetonade strävanden till språklig likriktning, av vetenskapliga doktriner, av estetiskt svärmeri, av ofrånkomliga praktiska hänsyn.
    Att under sådana förhållanden behovet av råd och vägledning är starkt kännbart framgår av vad som förevarit i ämnet. Ett exempel:
    År 1948 väckte Åke Holmbäck i första kammaren en motion, nr 234, angående språklig granskning av vissa kommittéers förslag till lagtexter.
    Motionären föreslog:

 

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om övervägande av att till tjänst för de kommittéer, som syssla med större lagstiftningsupp-

 

gifter, ställa språkligt utbildade personer med uppgift att ur språklig synpunkt granska de lagtexter, som utarbetas.

 

I anledning härav yttrade första kammarens första tillfälliga utskott, bland annat (utlåtande nr 5):

 

Det kan icke förnekas att på senare tid utfärdats vissa lagar, vilka saknaden lättillgänglighet och goda språkliga utformning, som bör fordras. Så lider den av riksdagen år 1944 antagna nya aktiebolagslagen enligt samstämmiga uppgifter av språkliga felaktigheter samt är svårtillgänglig, särskiltför lekmän. I motion vid innevarande års riksdag — II: 371 — har yrkats en översyn av lagen i syfte att göra den överskådligare och lättbegripligare. Motionen har icke vunnit bifall, då det, bl. a. ur statsfinansiell synpunkt, icke ansetts försvarbart att igångsätta en omfattande lagstiftningsapparat blott för att åstadkomma lagändringar utan materiell innebörd.
    Då kravet på att lagbuden skola vara lättfattliga, tydliga och korta blir allt viktigare ju djupare lagstiftningen griper in i samhällslivet, anser utskottet i likhet med motionären, att åtgärder böra vidtagas för att giva de lagverk, som utarbetas i framtiden, en så god språklig form som möjligt.

 

    Utskottet hemställer därför,
    att första kammaren i anledning av förevarande motion, I: 234, för sin del ville besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj: t måtte framhålla önskvärdheten av att inom de kommittéer, som syssla med större lagstiftningsuppgifter, de lagtexter, som utarbetas, granskas ur språklig synpunkt av därtill särskilt kvalificerade personer.

 

Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Den 17 december 1948 överlämnade Kungl. Maj:t skrivelsen till den s. k. trycksakskommittén föratt tagas under övervägande vid uppdragets fullgörande. Se s. 249.
    Frågan aktualiserades på nytt vid 1954 års riksdag genom motioner, dels om inrättande av en rådgivande språknämnd (II: 293), dels om inrättande av ett språkvårdsråd (I: 274 och II: 300). I utlåtande över dessa motioner säger allmänna beredningsutskottet bl. a.:
Utskottet vill understryka önskvärdheten av att författningstexter, så långt möjligt är, ges en sådan utformning, att de utan särskilda svårigheter kan förstås av den stora allmänheten. . . .
    Ehuru utskottet sålunda delar motionärernas uppfattning att större klarhet och enkelhet i författningstexterna i många fall är möjlig, anser sig utskottet icke kunna förorda den i motionen föreslagna åtgärden att inrätta ett nytt organ för rådgivning eller biträde i annan form vid den språkliga redigeringen av författningar. Ett avgörande skäl har härvid för utskottet varit, att man i Nämnden för svensk språkvård redan har ett för ifrågavarande ändamål tjänligt instrument. Den mångsidiga representationen inom nämnden — bl. a. sitter i densamma representanter för tidningspressen och vissa folkbildningsorganisationer — har synts utskottet innebära en garanti för att allmänhetens intressen kommer till beaktande vid handläggningen av de till nämnden hänskjutna ärendena.
    Enligt vad nämnden uppgivit, har ledamöter i nämnden vid olika tillfäl-

 

len biträtt vid granskning av lagförslag. Det torde enligt utskottets mening icke böra ifrågasättas, att alla författningsförslag skall underställas språkvårdsnämndens prövning. . . . Utskottet finner lämpligt, att initiativ till språklig granskning genom nämnden får ankomma på de myndigheter eller kommittéer som har att utfärda författningar respektive uppgöra författningsförslag. Det synes emellertid önskvärt att nämndens befattning med författningarnas språkliga utformning blir väsentligt mera omfattande än den nu är. Möjlighet borde finnas icke endast för statliga myndigheter och kommittéer utan även för kommunala organ att anlita den i nämnden företrädda expertisen . . .
    En intensifiering av nämndens verksamhet i vad gäller författningsgranskning torde kunna bli av betydelse icke blott för de särskilda, nämnden underställda, fallen. Nytillkommande författningstexter torde ofta utformas med ledning av skrivsättet i författningar, som utkommit under tiden närmast innan. Författningar, vid vilkas tillkomst nämnden medverkat, skulle sålunda, särskilt om antalet sådana författningar bleve stort, kunna bidraga till större språklig enkelhet och klarhet även beträffande texter, som icke granskats av nämnden.

 

I sin årsberättelse för 1965 meddelar Nämnden för svensk språkvård att dess institut under året besvarat ungefär 2 050 förfrågningar.
    Av besvarade frågor (utöver smärre telefonförfrågningar o. d.) härrörde ungefär 300 från statliga och kommunala myndigheter. Bland större uppgifter för statliga organ kan här nämnas:
a) Utarbetande av promemoria om språket i lagar och författningar (för statsrådsberedningen)
    b) Granskning av språket i »Lag om vad som hör till fastighet» (underutarbetande, för statsrådsberedningen)
    c) Granskning av språket i »Lag om företagsinteckningar» (under utarbetande, för statsrådsberedningen)
    d) Granskning av manuskriptet till ADB-utbildnings sakkunnigas betänkande
    e) Granskning av förslag till skoglig terminologi, utarbetat av »Arbetsgruppen för skoglig terminologi» (för Skogshögskolan)
    f) Granskning av korrektur till keramisk ordlista (för Sveriges Standardiseringskommission)
    g) Granskning av skrivregler för Byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan (»BABS») och av manuskript till vissa kapitel av dessa anvisningar
    h) Granskning och bearbetning av lista över nationalitetsadjektiv och -substantiv (för UD)
    i) Granskning av främmande statsnamn o. d. i Postens taxehandböcker o. d.
    j) Utarbetande av promemoria om tilltalsord (du, ni, titlar) åt en av försvarsstaben tillsatt arbetsgrupp

 

Målet för strävandena

Den kritik av juristsvenskan som framkommit och som här givits exempel på har riktats mot olater av skilda slag: bristande klarhet, onödig längd, krånglighet i uttrycket o. d. Till denna negativa be-

 

dömning borde så fogas de positiva önskemål som man velat se förverkligade. Vart syftar man med sin kritik? Vart vill man komma på längre sikt?
    Den frågan är icke så beaktad som den förtjänade att vara, och svaret är allt annat än självklart.
    När det gäller vårt modersmål i det hela har problemet på sin tid ganska grundligt dryftats utan att enighet vunnits.
    Vår främste tänkare på området, Esaias Tegnér d. y., ville vid valet mellan lånat och inhemskt språkgods ge företräde åt »det tecken som lättast givet lättast förstås» (Svensk tidskrift 1874, sedan Urspråkens värld I, s. 137). Adolf Noreen utsträcker denna grundsats till språket över huvud och uppställer som generell regel: »bäst är vad som kan av den förevarande publiken exaktast och snabbast uppfattas och av föredraganden lättast produceras» (Nordisk Tidskrift 1885, sedan Spridda studier I, s. 147).
    Sådana bedömningsgrunder tänks tydligen gälla företrädesvis det i ständig omvandling stadda talspråket, vars många nyheter språkkritikern har att jämförande värdera. Noreen och hans efterfölja reser i språket ett »meddelelsemedel», som bör formas så bekvämt och praktiskt som möjligt såväl för talaren som för lyssnaren.
    Om en sådan avvägning kan synas rimlig beträffande vardagens talade språk, så passar den tydligen sämre för ett litteraturspråk där en författare vänder sig till tusentals läsare. För det språk som myndigheter brukar i meddelanden till den stora allmänheten är den helt orimlig — det kan ju där icke vara tal om vad som är lätt och bekvämt för författaren, syftet är endast och allenast att få meddelandet att på bästa sätt gå fram till läsaren.
    Avgörande vid valet mellan olika uttrycksmöjligheter blir då icke författarens bekvämlighet utan uteslutande förefintliga eller åstadkomliga uttrycksmedels lämplighet för ändamålet. Det är den ändamålsenlighet som Wedberg åsyftar när han med avvisande av språkligt pedanteri endast frågar efter »vilket skrivsätt ger lagbudet den bästa turnyren såsom lagbud betraktat».
    I den långa diskussionen om juristsvenskans utveckling har frågan om ändamålsenligheten skymts undan genom att motsättningen mellan det stilenliga och det tidsenliga kommit att dra till sig huvudintresset, och denna motsättning ger fortfarande anledning till ensidiga ställningstaganden. Vad som nu är att önska är icke en seger över hela linjen vare sig för modernt talspråk eller för traditionell juristsvenska utan en syntes, som i sig förenar det bästa av de båda språkarterna. Våra myndigheters omsorg om sitt framställningssätt bör tveklöst syfta till en organisk sammansmältning av tidsenligt och stilenligt till ett alltigenom ändamålsenligt officiellt språk.