Förhållandet mellan läkarens rekommendation i intyg enligt lagen om personundersökning i brottmål och ådömd påföljd

 

Tidigare har en statistisk bearbetning av läkarutlåtanden enligt § 7 lagen om personundersökning i brottmål redovisats.¹ Undersökningen omfattade endast de läkarintyg vilka utmynnat i rekommendation om rättspsykiatrisk undersökning (RPU), om sluten psykiatrisk vård eller vård jämlikt nykterhetsvårdslagen eller barnavårdslagen (BVN). Det framkom att domstolar och åklagare i de få fall (2,4 %) då sluten psykiatrisk vård utan föregående RPU föreslogs i stor utsträckning följde undersökningsläkarens förslag. I regel intogs de tilltalade på sjukhus med vårdintyg, varefter de beviljades åtalseftergift. Rekommendation om överlämnande till vård jämlikt barnavårdslagen följdes i de flesta fall av domstolarna, medan däremot rekommendation om vård jämlikt nykterhetsvårdslagen endast mera sällan medförde dom till sådan vård.
    I det följande skall en redogörelse lämnas för överensstämmelsen mellan läkarens rekommendationer och slutgiltig dom beträffande samtliga de § 7 intyg som avgivits från Rättspsykiatriska kliniken under år 1967. En jämförelse har härvid gjorts med ovan nämnda undersökning samt med en undersökning av Karl-Erik Törnqvist,² vilken omfattar samma slags intyg, då benämnda § 4-intyg, avgivna av läkare vid Rättspsykiatriska kliniken åren 1954 och 1955. Jämförelsen har utförts bland annat för att pröva konsistensen i de rättspsykiatriska bedömningarna.

 

¹ Ann-Marie Jonsson och Lars Lidberg SvJT 1968 s. 740

² Karl-Erik Törnqvist SvJT 1957 s. 276.

Ann-Marie Jonsson, Lars Lidberg 237Material
Materialet utgöres av 511 intyg. Dessa uppdelades till en början enligt brottstypen men redovisas här utan dylik uppdelning. Skälen härtill är främst att uppdelningen i brottstyper visade sig medföra vanskligheter och godtycke beträffande vilka brottstyper som borde bli föremål för studium samt att det skulle bli nödvändigt att utesluta en stor del av materialet på grund av låga frekvenser för flera brottstyper.
    Ett mål har avskrivits enär den tilltalade avled före domen. Läkarrekommendationerna liksom dessas förhållande till domsluten presenteras i tabell I i siffror och i tabell II i procenttal. Domsluten har i förekommande fall följts till högsta juridiska instans. Endast den slutgiltiga påföljden har redovisats.

 

Förslag om rättspsykiatrisk undersökning (RPU)
Förslagen om RPU följes av domstolen i 78 %. I 5 % av de fall där RPU föreslagits dömdes till fortsatt sluten psykiatrisk vård utan att ny RPU företogs.

 

Fängelse
I samtliga fall där undersökningsläkaren rekommenderat tidsbestämt straff eller ej kommit med något förslag om påföljd eller rekommenderat någon åtgärd »efter frigivning» har detta tabellförts såsom rekommendation om frihetsstraff. Detta har gjorts, enär läkaren i de fall då ingen rekommendation föreslagits sannolikt varit övertygad om att påföljden för den undersökte skulle komma att bli fängelse. Man kan därför inte säga att något förslag om fängelse förelegat beträffande alla dem som tabellerats under rubriken fängelse. Överensstämmelsen mellan rekommendation och dom skall därför ej här kommenteras. Läkarna har ej heller uttalat sig om lämplig längd av straffet, varför någon uppdelning efter strafftiden ej gjorts i tabellerna vad beträffar »förslagen» om fängelse.

 

Villkorlig dom och skyddstillsyn
Villkorlig dom föreslås och tillämpas sällan beträffande § 7-undersökta personer, skyddstillsyn däremot mycket ofta. Läkarens rekommendation om skyddstillsyn utan intagning på tillsynsanstalt följdes i 54 % av fallen och förslag om skyddstillsyn med dylik intagning i 66 % vilket synes vara ganska höga frekvenser. I de till skyddstillsyn dömda innefattas även det fåtal av dem som erhållit föreskrift om öppen psykiatrisk vård.

 

Internering
Läkarförslag om internering följdes i drygt 60 %. Endast i fråga om 3,5 % av alla undersökta, eller 13 % av dem som ådömdes internering, förordnades om RPU före dom till internering. Påpekas må dock att 40 % av dem som dömdes till internering utan att RPU företogs i aktuellt mål hade genomgått RPU tidigare.

 

Nykterhetsvård
Rekommendation om nykterhetsvård följdes endast i 30 % av fallen, i 30 % ådömdes i stället fängelse, i 10 % skyddstillsyn utan vård på tillsynsanstalt, i 20 % böter och i 10 % sluten psykiatrisk vård utan RPU. Siffrorna är alltför små för att tillåta entydiga slutsatser.

Tabell I. Domslut överensstämmande med undersökningsläkarens rekommendation.Uttryckt i totalantal.

REKOMMENDATION		BÖTER	VILLKORLIG DOM	SKYDDSTILLSYN		UNGDOMSFÄNGELSE	FÄNGELSE	INTERNERING		ÖPPEN PSYK.VÅRD	RPU	FORTS.SLUTEN PSYK.VÅRD	BVN	NYKTERHETSVÅRDBÖTER
DOMSLUT				UTAN A.VÅRD	MED A.VÅRD			UTAN RPU	FORTSATT
BÖTER		2		7	4	4	2				4			2	25
VILLKORLIG DOM							1								1
SKYDDSTILLSYN	UTAN A.VÅRD			40	14	6	5	1			8		1	1	76
	MED A.VÅRD		2	6	20	7	2				3				40
UNGDOMSFÄNGELSE				1	1	55	16						1		74
FÄNGELSE	O-3 MÅNADER		1	3	2						2			1	9
	3-6 MÅNADER			10	3	2	31	1			3			1	51
	6-12 MÅNADER			4	7	1	6	1			9			1	29
	1 ÅR ELLER MER		2	10			43	3		2	21				81
INTERNERING	MED RPU										4				4
	UTAN RPU						5	10							15
	FORTSATT						2		5		5				12
ÖPPEN PSYK.VÅRD										1	1				2
SLUTEN PSYK.VÅRD				2			9		1		54			1	67
FORTS. SLUTEN PSYK.VÅRD											6	2			8
BVN				1	1						1		5		8
NYKTERHETSVÅRD							5							3	8
		2	5	84	51	76	127	16	6	3	121	2	7	10

N=510

Ungdomsfängelse
I fråga om denna påföljd följde domstolen i 72 % läkarförslagen, vilket utgör den påföljd där överensstämmelse mellan läkaruppfattning och dom är störst. Påpekas må att förslag om RPU såsom tidigare nämnts följdes i 78 %.

Kommentar
Av dem som föreslagits till RPU, dömdes drygt hälften till sluten psykiatrisk vård efter företagen RPU och fem till fortsatt sluten psykiatrisk vård utan föregående RPU. Av de 21 personer beträffande vilka RPU hade föreslagits och som dömdes till fängelse i mer än ett år hade ej mindre än 18 genomgått RPU i aktuellt mål. Ytterligare en av dem som fick fängelse överstigande ett år hade genomgått RPU, medan läkaren föreslagit villkorlig dom.
    Så som visats i vår tidigare undersökning dömer domstolen mycket sällan till längre frihetsstraff än sex månader utan att besluta om RPU, om sådan rekommenderats av undersökningsläkaren. I detta material har samman-

Läkarens rekommendation och ådömd påföljd

Tabell II. Domslut överensstämmande med undersökningsläkarens rekommendation. Uttryckt i procenttal.

REKOMMENDATION		BÖTER	VILLKORLIG DOM	SKYDDSTILLSYN		UNGDOMSFÄNGELSE	FÄNGELSE	INTERNERING		ÖPPEN PSYK.VÅRD	RPU	FORTS.SLUTEN PSYK.VÅRD	BVN	NYKTERHETSVÅRDBÖTER
DOMSLUT				UTAN A.VÅRD	MED A.VÅRD			UTAN RPU	FORTSATT
BÖTER		100		8,5	8	5,5	1,5				3,5			20
VILLKORLIG DOM							1
SKYDDSTILLSYN	UTAN A.VÅRD			47,5	27,5	8	4	6,5			6,5		14,5	10
	MED A.VÅRD		40	7	39	9	1,5				2,5
UNGDOMSFÄNGELSE				1	2	72,5	12,5						14,5
FÄNGELSE	O-3 MÅNADER		20	3,5	4						2			10
	3-6 MÅNADER			12	6	2,5	24,5	6,5			2,5			10
	6-12 MÅNADER			5	14	1,5	5	6,5			7,5			10
	1 ÅR ELLER MER		40	12			34	19		66,5	17,5
INTERNERING	MED RPU										3,5
	UTAN RPU					4	62,5
	FORTSATT					1,5		83,5		4
ÖPPEN PSYK.VÅRD									33,5	1
SLUTEN PSYK.VÅRD				2,5			7		17		44,5			10
FORTS. SLUTEN PSYK.VÅRD											5	100
BVN				1		1,5					1		71,5
NYKTERHETSVÅRD							4							30

SUMMA 100 PROCENT

lagt nio personer av 511, eller cirka 2 %, ådömts längre frihetsstraff än sex månader utan att föreslagen RPU företagits vid något tillfälle. 27 % erhöll sådan påföljd utan att i aktuellt mål föreslagen RPU kom till utförande.
    I likhet med vad som påvisades i ovan nämnda undersökning beträffande åren 1965 och 1966 följde, såsom redan nämnts, domstolen läkarens rekommendation om vård enligt barnavårdslagen i övervägande antalet fall men frångick ofta förslag om vård jämlikt nykterhetsvårdslagen.
    Internering, lagens hårdaste påföljd, för vilken tidigare rättspsykiatrisk undersökning ansågs obligatorisk, utdömes i Stockholmsområdet numera oftast utan att RPU företages. I inemot hälften av alla fall har dock de till internering utan aktuell RPU dömda tidigare varit föremål för RPU.
    Dom till fortsatt psykiatrisk vård är sällsynt. Detta sammanhänger med justitieombudsmannens uttalande år 1965, att RPU i aktuellt mål är nödvändig för alla som blivit definitivt utskrivna från mentalsjukhus efter dom till sluten psykiatrisk vård. På några mentalsjukhus synes man tillämpa mycket korta observationstider och korta försöksutskrivningsperioder före defi-

240 Läkarens rekommendation och ådömd påföljdnitiv utskrivning, även beträffande de av domstol till sluten psykiatrisk vård dömda patienter, som alltsedan tidig ungdom haft stora svårigheter att anpassa sig socialt och som därför varit i fortlöpande behov av stödjande och hjälpande åtgärder. I flera fall har på grund härav RPU utmynnande i identiska rekommendationer måst företas med mycket små intervaller, vilket starkt belastat det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
    Knappt 24 % av de undersökta föreslogs till RPU. Denna siffra överensstämmer väl med den från åren 1965 och 1966, då 22 resp. 29 % rekommenderades genomgå RPU före domfällandet. Åren 1954—1955 var antalet till RPU föreslagna något lägre, 18 %. Skillnaden är statistiskt signifikant endast gentemot år 1966.³ Frekvensen av läkarnas förslag om RPU synes sålunda vara relativt stabil genom åren.
    Det sagda gäller även antalet av dem som rekommenderats till RPU och vilka blivit rättspsykiatriskt särbedömda. Såväl i Törnqvists som i författarnas tidigare material (dvs. åren 1954—1955, 1966 och 1967) omfattar detta omkring hälften av alla. Detta tyder på god konsistens i den rättspsykiatriska bedömningen såväl vad beträffar från Rättspsykiatriska kliniken avgivna rättspsykiatriska utlåtanden som § 7-intyg. Samtidigt innebär detta att det under år 1966 uppblossande narkotikamissbruket bland de undersökta⁴ ej påverkat den rättspsykiatriska bedömningen, vilket bland annat med hänsyn till den allmänna debatten kanske kan synas förvånande. De flesta kriminella narkotikamissbrukare som genomgått § 7-undersökning omhändertas sålunda alltjämt på fängelser, ej på sjukhus.
Ann-Marie Jonsson, Lars Lidberg

 

³ Se den s. 236 not 1 omtalade artikeln.

⁴ Lars Lidberg och Ann-Marie Jonsson. Narkotikamissbruk sådant det avspeglat sig vid läkarintyg jämlikt lagen om personundersökning i brottmål år 1954—1955 jämfört med år 1965—1966. NTFK 1968 s. 232.