SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

FAMILJERÄTT 1936-1938.

 

AV

 

HOVRÄTTSASSESSOR NILS BECKMAN.

 

Som fortsättning på den i SvJT 1937 s. 809 införda översikten över de i NJA under 1931—1935 refererade rättsfallen på familjerättens område lämnas här en liknande rättsfallsöversikt för åren 1936—1938. Framställningen delas liksom föregående gång på fyra avsnitt, äktenskaps-, släkt-, förmynderskaps- och successionsrätt.

 

ÄKTENSKAPSRÄTT.

 

    Beträffande trolovning förekom i NJA 1937 s. 49 tillämpning av GB 1: 6. Enligt nämnda lagrum äger en kvinna, med vilken hennes trolovade avlat barn, att, om trolovningen upplöses genom mannens död och kvinnan är i behov av underhåll samt inom sex månader efter dödsfallet framställer sitt anspråk hos den som sitter i boet eller hos rätten eller domaren, njuta skälig andel av mannens kvarlåtenskap, dock ej utöver hälften därav. Rättsfallet avsåg en man och en kvinna, som 1907 fått ett barn tillsammans och 1921 ingått trolovning med varandra samt därefter intill mannens död 1932 sammanlevat såsom äkta makar. Kvinnan, som omhändertog mannens kvarlåtenskap, uppgav vid bouppteckningen fordran på lön till belopp överstigande behållningen. Sedan dödsbodelägarna stämt på utbekommande av kvarlåtenskapen, godtog underrätten kvinnans löneanspråk, varemot hovrätten förkastade detta och istället tillämpade GB 1: 6. Hovrätten ansåg alltså trolovningen upplöst genom mannens död (jfr NJA 1932 s. 401 och vad därom anförts i SvJT 1937 s. 810) samt konstaterade att kvinnan var i behov av underhåll; genom att vid bouppteckningen anmäla löneanspråk ansågs hon ha förvarat sin rätt jämlikt GB 1:6. Hovrätten tillerkände henne därför enligt detta lagrum hälften av kvarlåtenskapen. Hos HD fullföljde endast kvinnan talan, varför frågan om tillämpning av GB 1: 6 icke (direkt) var föremål för prövning i HD. Att denna fråga det oaktat refererats i NJA beror tydligen på att hovrättens rättstillämpning ansetts beaktansvärd. Avgörandet förefaller också tilltalande. Visserligen bjuder det emot att kalla det trolovning, om en man och en

 

41—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

642 NILS BECKMAN.kvinna under åratal sammanbo utan att gifta sig, men några särskilt betänkliga konsekvenser synas icke följa därav. En sådan kvinna kan tydligen ofta ha berättigat anspråk på mannens kvarlåtenskap, men sällan kan hon anses ha rätt till lön. I NJA 1937 s. 563 framställde en kvinna, som sammanbott med en man till hans död och skött hans hushåll, anspråk på lön för de 10 sista åren, men detta anspråk ogillades, enär hon icke styrkt, att avtal mellan mannen och henne träffats därom att hon för sitt arbete hos honom skulle utöver kost, bostad och erhållna kläder bekomma kontant lön, samt det med hänsyn härtill och övriga omständigheter i målet måste antagas, att mannen och kvinnan icke avsett att hon skulle äga att uppbära kontant lön. Tydligen är det ofta svårt att avgöra, huruvida det huvudsakligen varit kvinnan som hjälpt mannen eller han henne. Kvinnans anspråk är därför icke jämförligt med ett löneanspråk utan snarast med en hustrus giftorätt. I den mån efterlevande makes rätt blir tillgodosedd annorledes än genom giftorätt, vilket nog kan tänkas komma att ske i form av en utveckling av lagstiftningen om rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap, skulle man kunna tänka sig en liknande och mera allmängiltig lösning även av nu förevarande fråga. Denna synes vara ett specialfall av det allmänna spörsmålet om de skäliga anspråk på en avlidens kvarlåtenskap, som kunna tillkommade med honom sammanboende. Till detta spörsmål, i vad det rör med föräldrar samboende barn, får jag anledning återkomma vid redogörelsen för NJA 1937 s. 524 (se släkträtten under rubriken barns underhållsskyldighet gentemot föräldrar).
    En egendomlig uppfattning om äktenskapets rättsverkningar kommer till synes i gåvoskattemålet NJA 1937 s. 533. Sedan makar i nytt äktenskap - vilka icke upprättat äktenskapsförord- vunnit boskillnad, erhöll vid bodelning dem emellan vardera maken allenast sitt giftorättsgods; det oaktat ansågs den av makarna, som därvid fått mer än hälften av makarnas sammanlagda giftorättsgods, pliktig att för det överskjutande (frånsett inre lösören) erlägga gåvoskatt. I SvJT 1937 s. 811 har jag uttalat den uppfattningen, att om make vid bodelning i nytt äktenskap tilldelas sin egen egendom (enskild eller giftorättsgods), det aldrig kan betraktas såsom gåva, även om andra maken i aldrig så hög grad eftergivit sin rätt enligt GB 6: 2 att bekomma hälften av makarnas behållna giftorättsgods. 1938 års arvsskattekommitté föreslår också, att ingen gåvoskatt skall uttagas i förevarande fall (se SOU 1939:18 s. 142). Enligt förslaget skall skattskyldighet icke äga rum för vad make vid bodelning, som förrättats av annan anledning än makes död, erhållit utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet, i den mån värdet därav icke överstiger värdet av hans giftorättsgods eller, om äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av samfälld egendom, som av honom i boet vid äktenskapets ingående eller därefter införts. Att detta förslag för de nya äktenskapens del överensstämmer med vad som utan särskild regel bort anses gällande uttalas visserligen icke av kom-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1936-1938. 643mittén men följer a fortiori av dess resonemang beträffande arv (se nedan under rubriken arvsrättens natur). Då arvingar kunna verkställa egendomsfördelningen sig emellan efter gottfinnande utan attdet innebär gåva, kan det tydligen så mycket mindre vara gåva, om vid en motsvarande rättshandling inter vivos »arvlåtaren» får behålla sin egendom. I de äldre äktenskapen, där vardera maken under äktenskapet äger viss andel i den gemensamma egendomen, skulle utgången i brist på särskilt stadgande bliva en annan än i de nya äktenskapen, men starka skäl kunna tydligen åberopas för att såsom kommittén föreslagit — genom uttryckligt stadgande fastslå liknande skatteregler i båda fallen.
    Beträffande rättshandlingar mellan makar gäller, att ändring i den lagstadgade förmögenhetsordningen inom äldre äktenskap ej kan ske genom överenskommelse mellan makarna (de kunna över huvud ej avtala med varandra) samt inom nya äktenskap kräver särskild form, äktenskapsförord. I alla äktenskap kunna makarna emellertid formlöst avtala om hur bodelning vid blivande skilsmässa skall ske. I NJA 1937 s. 180 ansågs en make ha under bestående äktenskap med bindande verkan för sig och sina arvingar eftergivit sin rätt i det gemensamma boet. Något egentligt avtal om bodelning förelåg icke, men hustrun, som förlupit sin man och farit utrikes, hade där ingått nytt gifte utan att framställa anspråk på delaktighet i den egendom mannen innehade (jfr nedan under rubriken bodelning). Rättsfallet avsåg ett äldre äktenskap, men tydligen kunna alldeles liknande skäl föranleda behov av att i nytt äktenskap anse giftorättsanspråk formlöst uteslutet.
    Beträffande formen för upprättande av äktenskapsförord förelåg i NJA 1937 s. 226 spörsmålet, huruvida den i testamentslagen 2: 1 för testamente lagfästa principen, att handlingen skall undertecknas eller underskriften vidkännas i vittnenas samtidiga närvaro, även gäller äktenskapsförord. Så ansågs icke vara förhållandet, utan ett äktenskapsförord ansågs upprättat i laga form, när makarna omedelbart efter det de undertecknat handlingen skickat den med bud till en på förhand vidtalad granne, som jämte en för makarna okänd person bevittnade handlingen (jfr NJA 1933 s. 676 och vad därom anförts i SvJT 1937 s. 811 f).
    Underhållsskyldighet på grund av äktenskap åligger enligt GB 5: 2 makarna var efter sin förmåga. Har ena maken under ett kalenderår bidragit till familjens underhåll mer än sålunda åligger honom, äger han enligt GB 5: 6 regressrätt mot andra maken; talan om ersättning måste dock väckas inom ett år efter kalenderårets utgång. Därefter kan regresskravet enligt NJA 1937 s. 342 ej ens åberopas till kvittning. Rättsfallet ger i övrigt exempel på den praktiska skälighetsprövning från domstolarnas sida, som erfordras vid tillämpning av ifrågavarande bestämmelser (jfr SvJT 1938 Rf s. 62). - Jämlikt GB 11: 28 i dess lydelse enligt lag d. 15 mars 1935 kan såväl rättens beslut som avtal angående underhållsbidrag

 

644 NILS BECKMAN.jämkas på grund av väsentligt ändrade förhållanden (jfr SvJT 1937 s. 816). I NJA 1936 s. 4 hade årligt underhållsbidrag till hustru först bestämts genom rättens beslut i skilsmässomål och därefter nedsatts genom avtal, varefter mannen stämde på ytterligare nedsättning. Denna talan ogillades, enär väsentligen ändrade förhållanden icke påkallade större nedsättning i det ursprungligen bestämda bidraget än som redan avtalsvis skett. Jämförelsen med mannens nuvarande ekonomiska förhållanden ansågs alltså böra avse ställningen vid tiden för beslutet i skillnadsmålet, icke ställningen vid tiden för det senare ingångna avtalet. - Jämlikt GB 11: 29 kan med avseende å förestående hemskillnad och äktenskapsskillnad träffat avtal om underhållsskyldighet jämkas, om det är uppenbart obilligt för ena maken. I NJA 1938 s. 62 yrkade hustru, som genom avtal avstått från rätt till underhåll efter äktenskapsskillnad, sådan jämkning i avtalet, att hon måtte få underhållsbidrag efter äktenskapsskillnaden. Hustrun, som var 60 år, anförde, att hon undertecknat avtalet av oerfarenhet och förhastande under nedbruten sinnesförfattning i anledning av mannens bryska och oförmodade begäran om skilsmässa efter 29 års äktenskap. Hon hade emellertid haft biträde av advokat vid avtalets ingående. HD ansåg avtalet icke vara uppenbart obilligt för hustrun (jfr NJA II 1916 s. 250 f samt vad nedan inom släkträtten anföres under rubriken föräldrars underhållsskyldighet gentemot barn).
    Frågan huruvida bodelning efter äktenskapsskillnad kan vara obehövlig besvarades i NJA 1936 s. 166. HD förklarade, att även om ena maken avstått från varje anspråk på egendom i boet, skulle likväl, med hänsyn särskilt till det ansvar för boets gäld som kunde åvila samma make, sådan bodelningsförrättning varom stadgas i GB 13: 1 äga rum (jfr NJA 1935 s. 613, behandlat i SvJT 1937 s. 817). — I NJA 1937 s. 41 framställde, sedan efter hemskillnad skifte i boet förrättats utan att uppteckning av tillgångar och skulder ägt rum, ena maken yrkande, att domstol måtte förordna om bouppteckning; yrkandet lämnades utan bifall. Målet avsåg ett äldre äktenskap och alltså tillämpning av 6: 14 och 7: 10 lagen d. 12 nov. 1915 om äktenskaps ingående och upplösning. I nya äktenskap är jämlikt GB 11: 20 bouppteckning obligatorisk, om giftorättsgods finnes. Ytterligare några rättsfall, avseende äldre äktenskap, skola i korthet omnämnas. I NJA 1936 s. 41 ansågs en, i anledning av äktenskapsskillnad, med tillämpning av äldre GB företagen delning av allenast viss egendom - en fastighet - i makarnas bo icke utgöra hinder för att vid verkställighet av dom, varigenom ett mot mannen efter delningen anhängiggjort fordringanspråk bifallits, utmäta den hustrun tillagda delen av fastigheten. I NJA 1936 s. 238 ansågs den omständigheten att ersättningsbelopp, som gift man uppburit i anledning av olycksfall, innefattade gottgörelse för förlust av framtida arbetsförtjänst icke medföra, att beloppet skulle — vid bodelning i anledningav hemskillnad — helt eller delvis betraktas såsom mannens enskilda egendom (jfr betr. livförsäkringsbelopp SvJT 1937 Rf s. 3). I arvs-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1936-1938. 645skattemålet NJA 1937 s. 374 ansågs vid stämpelbeläggning av bouppteckning efter avliden gift man, värdet av avkomst, som han i livstiden uppburit på grund av testamente och som enligt detta skulle efter hans död tillkomma hustrun, icke vara tillgång vari giftorätt äger rum (se om detta mål SvJT 1939 s. 179). NJA 1938 s. 422 avsåg frågan, huruvida vid bodelning mellan makar arrenderätt till kronoegendom — arrendetiden utgår d. 14 mars 1953 — är av beskaffenhet att böra upptagas såsom tillgång. Frågan besvarades jakande, oaktat arrenderätten icke kan fritt överlåtas.

 

SLÄKTRÄTT.

 

    Enligt 2 § lagen om äktenskaplig börd måste en gift man, som vill vinna förklarande att ett under äktenskapet fött barn icke har äktenskaplig börd, instämma sin talan inom sex månader från det han fick kunskap om barnets födelse, varvid mannen, om barnet ej har särskild förmyndare, skall hos rätten söka förordnande av god man att bevaka dess rätt. Enligt 8 § samma lag erhåller ett barn utom äktenskap äktenskaplig börd genom att dess föräldrar ingå äktenskap med varandra; angående fastställande av faderskapet gäller vad i lagen om barn utom äktenskap är stadgat. Dessa stadganden utsäga icke direkt, i vad mån och på vad sätt mannen äger föra talan om ett sådant legitimerat barns äktenskapliga börd. Denna fråga, som behandlats av häradshövding EDLING i SvJT 1936 s. 551har lösts i NJA 1937 s. 118. Sedan en man erkänt sig vara fader till ett barn utom äktenskap och gift sig med dess moder, förde han ett par år senare — i samband med skilsmässa — talan om att förklara sicke vara fader till barnet. Denna talan handlades i den ordning som avgives i lagen om äktenskaplig börd; för barnet förordnades sålunda särskild god man. Däremot ansågs den i 2 § stadgade preklusionstiden om sex månader för talans anhängiggörande icke — liksom tydligen ej heller 4 § - vara tillämplig i detta fall, utan mannens talan bifölls, sedan blodprov utvisat, att han icke kunde vara fader till barnet.
    Vidkommande äldre bördsbestämmelser förelåg i NJA 1936 s. 275 frågan, huruvida det kunde anses innefatta fästning, att ett i lönskaläge fött barns föräldrar efter dess födelse (1897) uttagit lysning sig emellan men sedermera — före lysningens avkunnande första gången — återkallat sin begäran. Denna fråga besvarades jakande och följaktligen förklarades barnet vara äkta jämlikt 5: 1 äldre GB jämförd med 4 § lagen den 12 nov. 1915 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.
    Fastställande av faderskap kan ske genom erkännande från mannens sida. Ett sådant erkännande måste för att vara bindande avgivas i viss form, antingen inför närmare angiven myndighetsperson eller genom skriftligt, av två personer bevittnat och av

 

646 NILS BECKMAN.barnavårdsmannen godkänt avtal (9 och 20 §§ lagen om barn utom äktenskap). I NJA 1936 s. 571 förelåg ett avtal, som bevittnats endast av barnavårdsmannen och dennes hustru. HD fastslog, att barnavårdsmannen på grund av sin nämnda egenskap varit jävig att vittna och att förty jämväl hans hustru varit jävig som vittne, varför avtalet förklarades icke äga den verkan, varom sägs i 20 § nyssnämnda lag. Av mannen 15 år efter barnets födelse och avtalets upprättande förd talan om att förklaras icke vara fader till barnet blev därför bifallen, när mannens motparter (modern och särskild god man för barnet) ej förmådde styrka samlag å tid då barnet kunde ha avlats; samlag hade nämligen ostridigt icke ägt rum senare än å 313:e dagen före barnets födelse. — Även ett i vederbörlig ordning tillkommet erkännande kan klandras av mannen, men det åligger honom då att styrka att han ej är barnets fader. I lagberedningens motiv anfördes, att en sådan bevisning endast i sällsynta fall torde lyckas och i regel ej på annat sätt än genom utredning antingen om impotens hos mannen eller redan förut inträtt havandeskap hos modern eller ock därom att mannen på grund av bortovaro eller annan dylik omständighet ej kan ha haft samlag med modern under konceptionstiden (NJA II 1917 nr 5 s. 422; jfr s. 469, där liknande uttalande göres betr. 7 § lagen om äktenskaplig börd). Numera ha möjligheterna till sådan bevisning blivit helt andra än lagberedningen hade att räkna med på grund av att det genom blodprov kan fastställas att en man icke är fader till ett barn (se NJA 1933 s. 636 och 1935 s. 22). Det helt förändrade sakläge vari bördsfrågorna därigenom kommit har medfört en naturlig tendens hos domstolarna att uppmjuka den i motiven antydda bevisbördan för att nå det materiellt rätta även i sådana fall då blodprovet ej möjliggör något avgörande. HD, som tidigare upprätthållit ett mycket strängt krav på bevisning (se NJA 1930 s.418, som avsåg tillämpning av 7 § lagen om äktenskaplig börd), har numera i NJA 1937 s. 428 givit tendensen till bevislättnad ett kraftigt stöd. En man, som erkänt sig vara fader till ett barn utom äktenskap, ansågs i detta mål ha styrkt sig icke vara barnets fader redan i och med att det blev ostridigt mellan mannen och modern, att samlag dem emellan ej ägt rum senare än 306:e dagen före nedkomsten (alltså utom konceptionstiden). Möjligen har i det refererade rättsfallet en särskild bevislättnad ansetts påkallad med hänsyn till att erkännandet skett omkring 3 månader före barnets födelse, varför mannen troligen underskrivit det under felaktigt antagande om när barnet skulle födas. HD:s dom, sedd i motsättning till en reservation inom hovrätten, talar emellertid emot att denna omständighet tillmätts betydelse. - I NJA 1936 s. 623 har HD vid föreläggande av edgång i mål om faderskap till fullgånget barn (gosse vägande 4.2 kg, längd 54 cm) räknat konceptionstiden fr. o. m. 300:e t. o. m. 240:e dagen före barnets födelse. Hovrätten hade använt den tidigare brukliga, utan hänsyn till barnets utvecklingsgrad bestämda konceptionstiden fr. o. m. 300:e t. o. m. 200:e dagen före födelsen. Genom HD:s

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1936-1938. 647avgörande kan anses fastslaget, att man icke bör räkna med längre konceptionstid än 61 dagar och att tiden skall fastställas med hänsyn till barnets utveckling vid födelsen. Är barnet fullgånget, blir konceptionstiden 300:e-240:e dagen före födelsen; en tabell över denna konceptionstid finnes i SvJT 1937 s. 893. Är barnets utveckling vid födelsen sådan, att det kan anses fött 10 dagar för tidigt, blir konceptionstiden tydligen istället 290:e-230:e dagen före födelsen o. s. v. (jfr SvJT 1937 s. 820). Rättsfallet torde icke få anses som något belägg för att edgångstemat bör avse hela konceptionstiden, utan modern bör åläggas ed på just den tid, vid vilken hon uppgivit samlag. Ha upprepade samlag under längre tid förekommit, kan ju dock hela konceptionstiden behöva användas. — Beträffande blodprov torde här få meddelas en översikt över de fall, i vilka faderskap för närvarande anses kunna uteslutas enligt de nu använda båda systemen, ABO-systemet och MN-systemet (jfr SvJT 1937 s. 822 och där angiven litteratur). ABO-systemet möjliggör tre grupper av uteslutningar, dels de s. k. klassiska uteslutningarna (hos barnet finnes en receptor, A eller B, vilken saknas hos modern och mannen), dels de s. k. Bernsteins-uteslutningarna (mannen 0-barnet AB, resp. mannen AB-barnet 0), dels ock uteslutningar enligt den s. k. fyrgensteorien, som avser receptorn A:s uppdelning i två, A1 och A2 (hos barnet finnes endera av sistnämnda båda receptorer, hos modern och mannen blott den andra). Uteslutningar av de båda förstnämndas lagen medföra utan vidare — alltså oavsett övriga omständigheter i målet — att faderskapstalan ogillas (NJA 1935 s. 307 och 1934 s. 507). Uteslutningar enligt fyrgensteorien medföra faderskapstalans ogillande blott om blodprovets resultat stödes av övriga omständigheter i målet (NJA 1937 s. 430). De »övriga omständigheter», som förelågo i sistnämnda mål, bestodo däri, att modern haft samlag med annan man å tid då barnet kunde vara avlat. Bevisning därom bör alltså i dylikt fall tillåtas. Vad MN-systemet angår, äro uteslutningarna av två slag. Om hos barnet finnes en receptor, M eller N, vilken saknas hos modern och mannen, anses faderskap uteslutet oavsett övriga omständigheter i målet (NJA 1937 s. 118). Det andra slaget av uteslutningar enligt MN-systemet grundas på regeln, att en person, hos vilken endast endera av receptorerna M och N finnes, icke kan få ett barn, hos vilket endast den motsatta receptorn finnes. Huruvida uteslutningar enligt denna regel äro avgörande i och för sig eller endast sammanställda med övriga omständigheter i målet synes fortfarande vara föremål för delade meningar i HD (NJA 1939 s. 64).
    Föräldrars underhållsskyldighet gentemot barn kan fastställas genom avtal. Om sådant avtals giltighet gälla vissa i 18 § lagen om barn i äktenskap givna specialregler, men där jämte gälla visserligen icke direkt avtalslagens ogiltighetsregler (dessa gälla blott rättshandlingar på förmögenhetsrättens område) men väl de i avtalslagen upptagna allmänna grundsatserna om ogiltighet

 

648 NILS BECKMAN.på grund av tvång, svek, ocker o. s. v. (jfr UNDÉN, Föräldrar och barn, uppl. 2, s. 85, BENTZON, Familieretlige Aftalers Retsgyldighed, i TfR 1920 s. 246 samt BJÖRLING, Löftes- och tillitsgrundsatsernas tilllämplighet utanför förmögenhetsrätten, i Nordiska juriststämman 1926 s. 53). I NJA 1936 s. 598 förklarades sålunda ett avtal om underhållsbidrag till barn efter äktenskapsskillnad ogiltigt jämlikt grunderna för 29 § avtalslagen på den grund att den underhållsskyldiga, modern, handlat under inverkan av rättsstridigt tvång från faderns sida. Han hade åtminstone indirekt hotat henne med åtal för äktenskapsbrott och även mot henne vidtagit andra åtgärder, som inneburit obehörigt ingrepp i hennes vilje- och handlingsfrihet. Under inflytande härav hade hon åtagit sig att utge underhållsbidrag till barnet med 5,000 kronor om året, men HD fann, att hon fullgjort sin lagliga underhållsskyldighet genom att hon betalat något över 2,000 kronor om året. Två justitieråd ansågo icke tvång utan ocker föreligga och åberopade därför istället grunderna för 31 § avtalslagen.
    Barns underhållsskyldighet gentemot föräldrar är beroende av behov å föräldrarnas och förmåga å barnens sida. Åt fader eller moder, som är ur stånd att själv försörja sig, skola barnen, var efter sin förmåga, giva skäligt underhåll (16 § lagen om barn i äktenskap). I NJA 1937 s. 524 förelåg spörsmålet, huruvida ett barn, som bidragit till sin moders underhåll i väsentligt större omfattning än som svarade mot barnets förmåga i förhållande till övriga barns, kunde anses äga regressrätt mot sina syskon. Regresskravet framställdes av en fattig sömmerska, som sammanbott med sin moder, mot en på annan ort bosatt rik son. Dottern ansågs berättigad till ersättning för vad å sonen belöpt av de underhållskostnader dottern under 10 år före kravets framställande fått vidkännas; den omständigheten att anspråket icke framställdes förrän någon tid efter moderns död ansågs icke i och för sig utgöra hinder för bifall till regresskravet. Utgången kan nog anses tilltalande i det enskilda fallet, men man kan hysa starka betänkligheter beträffande konsekvenserna av den tillämpade principen. Att bedöma syskons inbördes förmåga att bidraga till föräldrars underhåll synes icke vara lättare än att fastställa makars inbördes förmåga att bidraga till familjens underhåll; uppgörelse makar emellan skall jämlikt GB 5: 6 ske årsvis, men för regressanspråk mot syskon anger rättsfallet ingen annan gräns än 10-årspreskription (jfr NJA 1909 s. 551, där regresskrav ogillades därför att syskons deltagande i underhållet icke påkallats). Härtill kommer, att rättsfallet icke avser två likställda sysko nutan ett hemmavarande och ett icke-hemmavarande barn. Mellan hemmavarande och övriga barn föreligger en naturlig intressemotsättning; vanligen anse de förra sig ha gjort en uppoffring för föräldrarnas skull, varemot de senare förmena, att de, som fått undvara föräldrarnas stöd och reda sig på egen hand, blivit sämre ställda. Lön kunna de hemmavarande barnen sällan utan uttryckligt avtal anses berättigade till; i NJA 1939 s. 54 ogillades av dotter, som under

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1936-1938. 649en följd av år sammanbott med sin moder, efter moderns död framställt anspråk på gottgörelse för arbete i hemmet och vård av modern. Oavsett om föräldrarna eller de hemmavarande barnen haft största nyttan av sammanlevnaden dem emellan kunna emellertid dessa barn sägas ha större naturligt anspråk på föräldrarnas kvarlåtenskap än övriga, åtminstone i den mån behov av underhåll föreligger. (Jfr det ovan under rubriken trolovning behandlade rättsfallet NJA 1937 s. 49, där liknande problem för samboende kvinnas del lösts på ett sätt, som är mindre ägnat att inge betänkligheter för konsekvenserna än den i NJA 1937 s. 524 antagna principen.) Sedan genom nya arvslagens regler om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap gjorts en första början till att bryta med den hittillsvarande principen om aritmetiskt schablonmässig fördelning av kvarlåtenskapen, synes gott hopp föreligga att nu berörda problem en gång skall bliva lyckligt löst i det sammanhanget (jfr HILLGÅRD i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1937 s. 306 f).
    Jämlikt 6 § första stycket lagen om adoption må barn under 21 år ej adopteras utan föräldrarnas samtycke; är den ena av föräldrarna död, sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, är den andres samtycke tillfyllest; är sådant fall för handen beträffande båda föräldrarna, skall förmyndarens samtycke inhämtas. Jämlikt andra stycket i samma § erfordras efter äktenskapsskillnad och beträffande barn utom äktenskap samtycke allenast av den av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet. Enligt NJA 1936 s. 276 skall sistnämnda föreskrift så förstås, att samtycke fordras av den vårdnadsberättigade av föräldrarna eller, om han är död, sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, av förmyndaren. I rättsfallet förklarades fader till barn utomäktenskap icke berättigad att, sedan modern avlidit, adoptera barnet utan samtycke av dess förmyndare (jfr UNDÉN, Föräldrar och barn, uppl. 2, s. 136 ff). - I NJA 1938 s. 494 hade ett barn utom äktenskap år 1928 adopterats av sina fosterföräldrar utan att barnets moder lämnat sitt samtycke därtill. År 1937 anförde modern nullitetsbesvär över adoptionsbeslutet. Hovrätten upptog besvären och undanröjde adoptionsbeslutet därför att moderns samtycke saknades. HD fann emellertid - särskilt med hänsyn till den långa tid som förflutit efter tillståndet till adoptionen - sådana omständigheter icke föreligga att modern kunde anses ha ägt att på sätt skett, under åberopande av RB 25: 10, fullfölja talan mot adoptionsbeslutet och prövade förty lagligt att, med upphävande av hovrättens utslag, lämna moderns talan utan avseende.

 

FÖRMYNDERSKAPSRÄTT.

 

    Av synnerligt intresse för frågan om verkan av omyndighet är NJA 1937 s. 321. Enligt 5: 3 förmynderskapslagen må den som förklarats omyndig utan hinder därav själv sluta avtal om tjänst eller annat arbete, såvitt ej rätten, när hänsynen till den omyndiges välfärd

 

650 NILS BECKMAN.kräver det, förordnar, att sådant avtal skall för honom ingås och uppsägas av förmyndaren. Rättsfallet avsåg en omyndigförklarad officer, som ämnade begära avsked med förtidspension. För att hindra detta anhöll förmyndaren om rättens förordnande att avtal om tjänst eller annat arbete skulle ingås och uppsägas av förmyndaren. Det framgick, att den omyndige visserligen själv kunde leva på förtidspensionen men icke fullgöra sina skyldigheter gentemot sin frånskilda hustru och hennes barn. Förmyndaren menade, att hänsynen till myndlingens familj borde likställas med hänsynen till myndlingens egen välfärd. HD lämnade emellertid ansökningen utan bifall. Avgörandet är otvivelaktigt riktigt. Omyndighet får icke utnyttjas till personalexekution för indrivande av familjerättsliga eller andra fordringar.
    Vad angår förmyndares förvaltning av omyndigs egendom, ansågs i NJA 1936 s. 116 stadgandet i 8:15 förmynderskapslagen, att rättens tillstånd fordras för att med inteckning för gäld belasta den omyndiges fasta egendom, vara tillämpligt även å dödning med förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen. Rättens tillstånd erfordras alltså ej blott för nyinteckning utan även för relaxering. För dödning i av söndiade lägenheter och avstyckade områden, vilkas inteckningsansvar enligt 37 § inteckningsförordningen allenast är subsidiärt, erfordras emellertid intet tillstånd.
    God man för omyndig skall enligt 11: 2 förmynderskapslagen förordnas bl. a. då förmyndaren och den omyndige äro delägare i samma dödsbo samt vid gåva från förmyndaren till den omyndige. Jämlikt 12: 21 sista punkten förmynderskapslagen äger förmyndaren i dylikt fall ej föra talan mot rättens beslut. Detta stadgande tillämpades i NJA 1936 s. 520. En moder, som var förmyndare för sitt barn och ämnade göra en gåva till barnet, hade anhållit om förordnande av god man för barnet; hon ansågs ej äga fullfölja talan mot rättens beslut att förordna annan person än hon föreslagit till god man. - God man skall av rätten förordnas i åtskilliga i 11:1-4 förmynderskapslagen närmare angivna fall. Ett fall är det i 11: 4 mom. 6 angivna, att särskilt stadgande finnes om egendoms ställande under vård och förvaltning av god man enligt förmynderskapslagen. Ett sådant särskilt stadgande är 4: 10 testamentslagen (jfr NJA II 1930 s. 443). NJA 1937 s. 37, som avsåg förordnande av god man i dylikt fall, behandlas här nedan i samband med testamentslagen. Ett annat fall, då rätten skall förordna god man, är det i 11: 4 mom. 5 förmynderskapslagen angivna, att jämlikt förordnande i testamente eller annan rättshandling av framtida händelse beror, vem egendom skall tillfalla, eller egendom först framdeles skall med äganderätt tillträdas, och det erfordras, att blivande ägares rätt bevakas eller att egendomen förvaltas för hans räkning. Alla godmanskap enligt förmynderskapslagen stå jämlikt 11: 6 nämnda lag under tillsyn av överförmyndare. Emellertid förekommer det att domstolarna på speciellt uppdrag förordna gode män i andra fall än lagen anger. (Om

 

S VENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1936—1938. 651god man för fideikommisskapital, som förordnas på uppdrag av K. M:t, se SvJT 1938 s. 319.) Dylika godmanskap stå ej under överförmyndarens tillsyn, och förmynderskapslagens regler kunna endast analogivis bliva tillämpliga. I NJA 1938 s. 89 förelåg ett testamente, enligt vilket egendom skulle vid framtida tidpunkt tillträdas av testators barnbarn men dessförinnan förvaltas av två gode män. Testator hade i testamentet utsett två personer till gode män men tillika förordnat att vid förfall för dem viss angiven domstol ägde förordna gode män. Sedan domstolen förordnat gode män, påyrkade överförmyndaren, att de till honom skulle inkomma med förteckning å den egendom godmanskapet omfattade. HD ansåg emellertid, att detta icke var ett godmanskap enligt förmynderskapslagen och att gode männens förvaltning alltså ej var underkastad överförmyndarens tillsyn. Ehuru fallet i övrigt kunde likställas med det i 11: 4 mom. 5 förmynderskapslagen angivna, ansågs tydligen förvaltning enligt nämnda lagrum ej erfordras, eftersom testator själv sörjt för förvaltningen (jfr NJA II 1924 s. 493 och 1930 s. 442 f). Beträffande god man att bevaka omyndig eller bortovarandes rätt i dödsbo är däremot förmynderskapslagen tillämplig, även om den avlidne uttalat sig i frågan; hans önskemål om personvalet skola blott jämlikt 11: 5 förmynderskapslagen beaktas av rätten, om det lämpligen kan ske.
    Överförmyndare kan enligt 3:9 förmynderskapslagen när som helst av rätten entledigas, om han finnes icke vara lämplig. Enligt vad som framgår av NJA 1937 s. 228 kan rätten entlediga en till överförmyndare vald, innan han tillträtt sin befattning, om det på förhand måste antagas, att han icke kan på tillfredsställande sätt handhava befattningen såsom överförmyndare. — I mål eller ärende, däri överförmyndaren fört talan, äger rätten enligt 12: 23 förmynderskapslagen, när skäl därtill äro, i det slutliga utslaget tillerkänna överförmyndaren ersättning av allmänna medel för det arbete han nedlagt å målets utförande ävensom för nödiga utgifter; rätten skall i utslaget pröva, huruvida ersättningen skall till statsverket återgäldas av överförmyndarens motpart. NJA 1938 s. 559 utvisar, att överförmyndaren kan få ersättning av allmänna medel, även om han förlorat målet och fått betala motpartens rättegångskostnader; i dylikt fall skall ersättningen tydligen stanna å statsverket.

 

SUCCESSIONSRÄTT.

 

    Enligt 7: 4 lagen om arv åtnjuter laglott1 skydd mot gåva som till syftet är att likställa med testamente — om ej särskilda skäl däremot äro. Sådana särskilda skäl ansågos i NJA 1937 s. 74 föreligga. Målet gällde makar i äldre äktenskap, som icke hade några gemensamma barn men väl var för sig barn i tidigare äktenskap. Hustrun hade givit sitt barn en med testamente likställd gåva av egendom,

 

1 Se LINDHAGEN och LIND, Arvslagen, uppl. 2, s. 113 ff, där hithörande rättsfall omtalas (se även NJA 1939 s. 171). 

652 NILS BECKMAN.som hustrun förvärvat genom eget arbete men som formellt var makarnas gemensamma egendom. Av mannens barn efter makarnas död framställt yrkande om tillämpning av 7: 4 lagen om arv ogillades. Anses lagrummet tillämpligt, skall vid laglottens beräkning värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen. Enligt NJA 1938 s. 388 skall vid bestämmande av laglottens storlek avkastning av den bortgivna egendomen icke tagas i beräkning utan blott gåvans kapitalvärde (jfr NJA 1934 s. 462 och 1935 s. 203 samt vad därom anförts i SvJT 1937 s. 828 f. I NJA 1934 s. 462 ansågs gåvotagare vid återbäring av gåva enligt förevarande lagrum även skyldig att återbära avkastning för tid före givarens död.)
    Belysande för arvsrättens natur är den i gåvoskattemålet NJA 1936 s. 532 berörda frågan, huruvida avstående av arv innebär gåva (jfr SvJT 1936 Rf s. 61 och 1937, s. 829). 1938 års arvsskattekommitté (SOU 1939: 18 s. 71 ff) besvarar frågan nekande, såvitt avståendet sker utan förbehåll. Arvingarna kunna verkställa egendomsfördelningen sig emellan efter gottfinnande. En ekonomiskt sämre ställd arvinge kan t. ex. tillgodoses genom en större andel än den legala utan att det överskjutande förvärvet förlorar karaktären av arv och blir gåva. Förvärvaren anses ha bekommit egendomen direkt från arvlåtaren, alltså genom arv, och icke genom gåva från den till arvet i första hand berättigade. Har åter vid bodelning, som skall äga rum mellan efterlevande make samt arvingar och universella testamentstagare, någondera sidan eftergivit sin rätt, är enligt kommitténs åsikt den ökning av andra sidans andel, som därigenom uppkommer, icke ett giftorätts- eller arvsförvärv utan ett gåvofång. Att en arvinge, som avstått från att göra sin arvsrätt gällande, skall anses aldrig ha erhållit något arv bestyrkes av NJA 1938 s. 190, där frågan prövades i ett rent civilrättsligt sammanhang. En arvinge hade godkänt ett testamente, som kunde antagas icke vara tillkommet i laga form. Sedermera blev arvingen försatt i konkurs, och hans konkursbo, som förmenade att testamentets godkännande innebure en gåva, anhängiggjorde talan om återvinning. HD ansåg, att arvingen genom godkännandet blivit utesluten från arv samt att återvinning icke kunde äga rum. Då arvingen definitivt avstått från att göra sin arvsrätt gällande, var tydligen därmed fastslaget, att han heller aldrig fått något arv; någon gåva, som kunde återvinnas, förelåg icke (jfr SvJT 1929 Rf s. 67).
    Även för testamentes begrepp är nyssnämnda rättsfall NJA 1938 s. 190 belysande. Däri ansågs nämligen en såsom gåvobrev betecknad handling, vilken efter utfärdarens död godkänts av arvinge, innefatta förordnande för dödsfalls skull och medföra verkan såsom testamente. Arvskattemålen NJA 1937 s. 103 och 594 — vari benifika skuldebrev, som förföllo till betalning först vid utfärdarens död och dessförinnan löpte utan ränta, ansetts i arvsskattehänseende likställda med testamente — ha behandlats i SvJT 1937 s. 303 f av prof. NIAL i hans uppsats om Dödsrättshandlingar och livsrättshand-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1936—1938. 653lingar (jfr BORUM, Dødsgaver, i SvJT 1939 s. 401 samt SOU 1939: 18 s. 141). NJA 1936 s. 658 avser frågan om lagfartsstämpel å testamente, vilken så tillvida är av intresse i förevarande sammanhang som den—om man icke anser stämpelplikten gälla endast legat angående fastighet — ställer domstolarna inför den civilrättsligt olösliga svårigheten att bestämma, huruvida en arvs- och testamentstagare tillskiftats viss egendom i arv eller i testamente (jfr SvJT 1937 Rf s. 53). Under framhållande av de svårigheter tillämpningen av bestämmelsen om lagfartsstämpel å testamente berett domstolarna har 1938 års arvsskattekommitté föreslagit bestämmelsens upphävande (se SOU 1939: 18 s. 241 f).
    Upprättande av testamente skall enligt 2: 1 testamentslagen regelmässigt ske skriftligen med två vittnen i vilkas samtidiga närvaro testator skall underskriva testamentshandlingen eller vidkännas sin underskrift därå. Detta innebär, att förordnandet skall innefattas i en handling, som av testator underskrives (se EKEBERG och GULDBERG, Den nya testamentslagen, s. 48 ff). Åt kravet bör emellertid givas en fri och i ordets bästa mening praktisk tolkning. I motiven framhålles, att formkravet kan uppfyllas även, då testator ej är skrivkunnig eller av annan anledning, t. ex. svår sjukdom, är oförmögen att själv teckna sitt namn; det räcker exempelvis, om handlingen undertecknas medelst bomärke eller »med hand på penna» (NJA II 1930 s. 187). NJA 1937 s. 221 gällde en testator, som var van att skriva och endast tillfälligt oförmögen därtill. När han skulle underteckna testamentet, skakade nämligen hans hand så mycket att han ej kunde skriva. Han lät då istället det ena testamentsvittnet teckna hans namn å handlingen. Testamentsformen ansågs uppfylld, oaktat testator efter testamentets upprättande levat tre år och varit i tillfälle att skriva. — I testamentslagen 2: 1 uppställes ytterligare det formkravet, att vittnena skola äga kännedom om handlingens egenskap av testamente, testator obetaget att låta dem veta dess innehåll eller ej. Detta formkrav bör anses uppfyllt, så snart vittnena antingen känna handlingens innehåll eller ock (genom uttryckligt uttalande av testator eller annorledes) dess egenskap av testamente (NJA II 1930 s. 186). Om testator icke kallar handlingen för testamente utan t. ex. för äktenskapsförord, spelar ingen roll, när vittnena känna innehållet. I NJA 1936 s. 47 hade i en såsom äktenskapsförord betecknad handling förordnats bl. a., att om mannen avlede före hustrun, boet skulle skiftas enligt lag; detta förordnande ansågs som ett i den ordning, som stadgas i 2: 1 testamentslagen, tillkommet giltigt testamente. I NJA 1936 s. 578 hade däremot testators namnteckning bevittnats av två personer, som varken kände handlingens innehåll eller dess egenskap av testamente; formkravet ansågs ej uppfyllt. Rättsfallet avsåg såväl före som efter testamentslagens ikraftträdande gjorda förordnanden; därigenom fastslås alltså, att samma formkrav, som lagfästs i testamentslagen, skall anses gälla även tidigare upprättade testamenten. — Är någon på grund av sjukdom eller annat

 

654 NILS BECKMAN.nödfall förhindrad att upprätta skriftligt testamente med två vittnen, må han enligt 2: 3 testamentslagen förordna om sin kvarlåtenskap muntligen inför två vittnen eller ock utan vittnen genom egenhändigt skriven och undertecknad handling; sådana s. k. nödtestamenten bliva emellertid ogiltiga, om testator sedermera under tre månader varit i tillfälle att förordna om sin kvarlåtenskap genom skriftligt testamente med två vittnen (jfr NJA II 1930 s. 196—198). Att testators syn ärså försvagad att han ej kan läsa en med vanlig skrivmaskinsstil uppsatt handling är enligt NJA 1938 s. 181 icke sådant nödfall, som medför rätt att med laga verkan upprätta muntligt testamente. I NJA 1938 s. 58 ansågs giltigt muntligt testamente icke vara tillkommet genom yttranden, som strax efter ett slaganfall fällts på dödsbädden och endast utgjort svar med »ja, ja» å härutinnan av vittnena framställda frågor (jfr NJA 1932 s. 161 och vad därom anförts i SvJT 1937 s. 830). I NJA 1937 s. 243 och 1938 s. 511 ansågos giltiga skriftliga, obevittnade testamenten, s. k. holografiska testamenten, föreligga. I ena fallet hade en läkare, som låg sjuk, förklarat sig testamentera halva sin kvarlåtenskap till sin hushållerska i händelse han avlede samma natt, vilken händelse också inträffade. Det andra fallet avsåg en dräng, som begick självmord och efterlämnade ett tydligen strax dessförinnan skrivet papper av innehåll att en namngiven flicka efter hans död skulle få 8,000 kronor.
    Enligt 2: 7 testamentslagen skall den som genom ensidig återkallelse eller ändring av inbördes testamente väsentligen rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnande tvara förlustig sin rätt på grund av testamentet. Stadgandet innebär ingen inskränkning i vardera testatorns rätt (enligt 2: 5 sista stycket testamentslagen) att återkalla sitt testamente; frågan är blott vilken verkan detta kan få beträffande andre testatorns testamente. Denna fråga blir ett spörsmål om tolkning av sistnämnda testamente och kan alltså enligt vanliga regler för testamentstolkning formuleras så: Framgår det att den ene testatorn ville ha sitt testamente betraktat som återkallat eller ändrat för den händelse den andre testatorn återkallade eller ändrade sitt testamente på sätt som skett? Enligt motiven bör denna fråga — frånsett sådan återkallelse eller ändring, som avser förordnande till andre testatorn personligen— regelmässigt besvaras nekande. (Se NJA II 1930 s. 217—232, varest utförlig redogörelse lämnas för inbördes testamentes begrepp och historiska utveckling.) Återkallelse eller ändring från ene testatorns sida av förordnanden, som avse förmögenhetens öden efter båda testatorernas död, kan enligt motiven sällan sägas rubba någon väsentlig förutsättning för rätten att njuta det inbördes testamentet tillgodo. I NJA 1936 s. 377 hade makar genom inbördes testamente förordnat, att efter enderas död den efterlevande skulle få nyttjanderätt till all kvarlåtenskapen samt att denna efter bådas död skulle delas mellan mannens och hustruns släkt, dock icke lika utan så att mannens släkt skulle erhålla största delen och hustruns släkt blott en mindre

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1936—1938. 655del, vilken mellan makarna räknades såsom hustruns särskilda förmögenhet. Vid mannens död utkrävde hustrun emellertid i giftorätt och fördel av bo oskifto mer än halva kvarlåtenskapen med äganderätt. Oaktat hon härigenom rubbade förutsättningarna för sekundosuccession enligt testamentet ansågs hon berättigad att med åberopande av testamentet erhålla nyttjanderätt till återstoden av kvarlåtenskapen, alltså mannens giftorättsandel. Ej ens sedan hustrun under målets gång avlidit efterlämnande ett testamente, enligt vilket hela hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla hennes släkt, ansågs mannens släkt ha haft fog för sitt yrkande om tillämpning av 2: 7 testamentslagen. Det må anmärkas, att detta lagrum endast är ett uttalande för ett speciellt fall av den allmänna grundsatsen om bristande förutsättningar för ett testamente (se härom NJA II 1930 s. 337 f samt GULDBERG i Festskrift för Marks von Würtemberg s. 195). Stadgandets placering i ett kapitel, som i övrigt handlar endast om form för upprättande och återkallande av testamente, är betingad av rent praktiska skäl. Till frågan om tolkning och tillämpning av inbördes testamenten återkommer jag här nedan under rubriken testamentstagares rätt i vissa fall.
    Regeln i 3:1 testamentslagen om testamentes tolkning i överensstämmelse med testators vilja tillämpades i NJA 1937 s. 345. En person, som testamenterat visst belopp till sina närmaste släktingar, efterlämnade vid sin död inga närmare släktingar än en avliden broders barn. Målet gällde, huruvida bland dessa skulle medräknas en son, som broderns hustru fött under äktenskapet men som aldrig bott i makarnas hem utan varit av hustrun inackorderad i fosterhem. Denne son tillerkändes visserligen äktenskaplig börd men förklarades icke vara testamentstagare, emedan det framgick att testator icke betraktat honom som broderns barn samt åt testamentet följaktligen icke kunde givas den tolkningen att han skulle inbegripas under testators släktingar. — NJA 1936 s. 47 gällde bl. a. frågan, huruvida förordnande i makars testamente att om mannen avlede före hustrun boet skulle skiftas enligt lag vore att tolka såsom avseende den vid testamentets tillkomst (1922) gällande men före upprättarens frånfälle ändrade lagstiftningen om arvsdelning (makes arvsrätt ändrad). Omständigheterna ansågos emellertid icke giva anledning till annan tolkning av förordnandet än att de vid mannens död gällande stadgandena om arvsrätt skulle tillämpas vid fördelning av hans kvarlåtenskap. Utgången var nog riktig med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet. Huvudregeln för tolkning av förordnanden om fördelning enligt lag e. d. får emellertid anses vara, att lagen vid testamentets tillkomst skall tillämpas (se SvJT 1937 s. 832). — Tolkning av fideikommissbrev förekom i NJA 1937 s. 212, som gällde bättre rätt till Arnö fideikommiss. — Om testamente icke kan verkställas såvitt angår viss testamentstagare, tillfaller den ledigblivna lotten i regelde legala arvingarna. Är testamente gjort om hela kvarlåtenskapen eller om allt utom bröstarvinges laglott, skola emellertid istället enligt 3: 7 testamentslagen universella testamentstagares lotter i motsvarande mån

 

656 NILS BECKMAN.ökas. Detta lagrum är ett tolkningsstadgande och skall förty enligt 3: 1 testamentslagen lända till efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet. I NJA 1938 s. 309 hade två makar, av vilka hustrun hade bröstarvingar, genom testamente beträffande förhållandena efter bådas död förordnat, att den som kunde komma att vårda dem på deras ålderdom skulle erhålla all fast egendom och hälften av den lösa samt att andra hälften av lösegendomen skulle tillfalla en hustruns dotter. Sedan makarna avlidit utan att någon vårdat dem såsom i testamentet förutsatts, ansågs hustruns i testamentet angivna dotter jämlikt 3: 7 testamentslagen berättigad till hela kvarlåtenskapen utom bröstarvinges laglott.
    4 kap. testamentslagen handlar om testamenstagares rätt i vissa fall. Under denna rubrik torde här i ett sammanhang få behandlas en grupp rättsfall rörande frågor, som visserligen till största delen icke direkt reglerats i detta kapitel men nära sammanhänga med där behandlade problem. En testamentstagares rätt till den testamenterade egendomen kan vanligen hänföras till någon av följande typer (se NJA II 1930 s. 269 ff): 1) full äganderätt (testamentstagaren äger utan inskränkning förvalta och förfoga över egendomen); 2) fri förfoganderätt, även kallad fri dispositionsrätt (testamentstagaren äger förvalta och förfoga över egendomen med den inskränkningen att han icke får förfoga däröver genom testamente eller annan rättshandling som till syftet är att likställa med testamente); 3) fideikommissrätt (testamentstagaren äger förvalta och förfoga över egendomen med den inskränkningen att efterföljande testamentstagares rätt att bekomma egendomen väsentligen oförminskad icke får äventyras); 4) nyttjanderätt (testamentstagaren äger förvalta och nyttja men icke förfoga över egendomen) samt 5) avkomsträtt (testamentstagaren äger varken förvalta eller förfoga över egendomen utan blott uppbära avkastningen eller räntan därav). Frågan vilken av dessa typer i ett visst fall skall anses föreligga besvaras ej i testamentslagens fjärde kapitel; testamentslagen ger ingen annan direkt antydan om svaret än den allmänna regeln att testamente skall tolkas i överensstämmelse med testators vilja. I doktrinen1 har tidigare gjorts gällande, att man till förmån för de legala arvingarna skulle tillämpa satsen »in dubio minimum præsumatur». Praxis går emellertid ej alls i denna riktning. Fastmer får huvudregeln anses vara den, att testator — om ej särskild anledning finnes till annat antagande — måste anses ha åsyftat full äganderätt. I NJA 1936 s. 201 hade makar genom inbördes testamente förordnat, att den efterlevande skulle utan intrång från den först avlidnes arvingar behålla kvarlåtenskapen såsom sin egen; i testamentet hade föreskrift ej givits huru med kvarlåtenskapen skulle förfaras efter båda makarnas död. Vid dessa förhållanden, säger HD, måste — då annat ej visats — antagas, att den efterlevande erhållit kvarlåtenskapen med full

 

1 OLIVECRONA, Testamentsrätten s. 420.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1936—1938. 657äganderätt utan inskränkning i avseende å rätten att däröver förfoga genom testamente. — Har testator förordnat om sekundosuccession, brytes emellertid presumtionen om full äganderätt. Visserligen kan det tänkas, att denna sekundosuccession enligt testators mening blott skall gälla för den händelse icke förste testamentstagaren förordnar annorledes, men att detta är meningen kan icke antagas utan alldeles särskilda skäl. I regel måste förste testamentstagarens rätt, då förordnande om sekundosuccession finnes, anses vara av annan typ (svagare) än full äganderätt. Såvitt angår universell testamentstagare, bör hans rätt i dylikt fall regelmässigt anses vara fri förfoganderätt, d. v. s. den näst full äganderätt starkaste tänkbara. Ett starkt stöd för denna åsikt kan hämtas ur förarbetena till bestämmelserna om makes arvsrätt i lagen om arv (NJA II 1928 s. 275 ff). Efter en ingående undersökning av de brukliga typerna av inbördes testamenten mellan makar uttalar lagberedningen (NJA II 1928 s. 285), att den ofria ställning, som en mera begränsad rätt än fri förfoganderätt skulle medföra för efterlevande maken, icke skulle stå i överensstämmelse med den självständighet, som i allmänhet inrymmes efterlevande maken genom våra inbördes testamenten. Vill någon medgiva efterlevande maken allenast en i vissa hänseenden begränsad rätt till den egendom han lämnar efter sig, bör han enligt beredningens mening fortfarande vara hänvisad till upprättandet av testamente. Fri förfoganderätt med sekundosuccession upptogs i lagen om arv som den legala ordningen för barnlösa makar; en mot 4: 1 testamentslagen svarande bestämmelse upptogs också från början i lagen om arv. Vad sålunda förekommit gäller visserligen direkt endast tiden efter tillkomsten av lagen om arv och endast makar. Principen att universell testamentstagares rätt, då förordnande om sekundosuccession finnes, är fri förfoganderätt, om ej annat framgår, gäller emellertid även i andra fall. Detta framgår såvitt angår äldre rättsförhållanden av NJA 1937 s. 39 samt såvitt angår annan än make av NJA 1937 s. 243. I sistnämnda rättsfall hade en man till sin hushållerska testamenterat hälften av sina tillgångar med föreskrift att dessa efter hennes död skulle återgå helt till testators arvtagare. Det ifrågasattes, att hushållerskans rätt skulle vara allenast avkomst eller nyttjanderätt. Domstolarna funno emellertid fri förfoganderätt föreligga, då i testamentet icke funnes stadgad någon inskränkning i hushållerskans rätt att under sin livstid förfoga över den testamenterade egendomen. Då förordnande om sekundosuccession finnes, bör alltså en universell testamentstagares rätt anses vara fri förfoganderätt vare sig den i testamentet betecknats som äganderätt (NJA 1938 s. 614) eller fri dispositionsrätt (NJA 1936 s. 459) eller testator alls icke använt någon benämning på rätten (NJA 1937 s. 243). Fri förfoganderätt skiljer sig som nämnt från full äganderätt allenast såtillvida att testamentstagaren icke äger förfoga över egendomen genom testamente (jfr 2: 1 lagen om arv och NJA II 1933 s. 648 f) eller annan rättshandling som till sitt syfte är att likställa med för-

 

24—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

658 NILS BECKMAN.ordnande för dödsfalls skull (NJA 1937 s. 39 m. fl.). Exempel på rättshandlingar som kunna ha dylikt syfte äro bodelning (NJA 1936 s. 459) och gåva (NJA 1935 s. 639 och 1938 s. 431). Även betydande gåvor kunna emellertid förekomma utan att syftet behöver anses vara sådant som nu sagts (NJA 1937 s. 39).1 I egendom som innehaves med fri förfoganderätt äger giftorätt ej rum (NJA 1938 s. 431). — Vad nu sagts om universell testamenstagares rätt, när förordnande om sekundosuccession finnes, äger ej tillämpning å legatarie. När testator förordnat, att egendom skall såsom legat tillfalla flera personer efter varandra, är det nämligen i regel testators mening, att egendomen skall oförminskad övergå från den ene till den andre (NJA II 1930 s. 321 f). En legataries rätt när förordnande om sekundosuccession finnes — sådan rätt kan kallas fideikommissrätt — kan därför icke innebära fri förfoganderätt över egendomen (se t. ex. NJA 1932 s. 341). Även i hans förvaltningsrätt kan ingrepp ske, om han äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller tillskyndar denne skada; i dylikt fall kan jämlikt 4: 10 testamentslagen förvaltningen fråntagas honom och anförtros särskild god man. I NJA 1937 s. 37 påkallades tillämpning av sistnämnda stadgande gentemot en universell testamentstagare av en sekundosuccessor, som tillerkänts rätt att vid den universelle testamentstagarens död erhålla egendom till minst visst värde. På dylikt fall ansågs emellertid stadgandet icke tillämpligt; den universelle testamentstagaren ansågs nämligen ha fri förfoganderätt och ej blott fideikommissrätt. Beträffande fideikommissaries rätt att överlåta eller pantsätta avkastning av fideikommisset hänvisas till NJA 1937 s. 63. — Av den föregående redogörelsen (särskilt NJA 1937 s. 243) framgår, att nyttjanderätt icke kan anses föreligga annat än om detta klart framgår av testamentet. I testamentslagen 4: 2—9 givas tillämpningsföreskrifter beträffande testamentarisk nyttjanderätt. I motiven (NJA II 1930 s. 276) förklarar lagberedningen, att nyttjanderättsupplåtelsen enligt sakens natur alltid måste bliva till sina verkningar mera svävande och mera ägnad att föranleda rättsosäkerhet och tvister än den fria förfoganderätten å ena sidan och rätten till allenast avkastning eller ränta å den andra; det kunde därför tänkas, att utvecklingen ginge mot ett mera allmänt begagnande av dessa båda senare institut, sedan väl de olika institutens företräden och olägenheter blivit bättre belysta genom den nyare lagstiftningen. De på senare år vidtagna höjningarna av arvsskattesatserna torde emellertid ha medfört, att nyttjanderättsformen kommit till större användning än lagberedningen hade anledning att räkna med; nyttjanderätt framstår nämligen ofta som fördelaktig ur arvsskattesynpunkt.2 — Även för att avkomsträtt skall anses föreligga kräves uttrycklig föreskrift därom (jfr arvsskattemålet NJA 1936 s.

 

1Jfr 7:4 lagen om arv, vad därom anförts i NJA II 1928 s. 445 f, SvJT 1937 s. 828 f och härovan samt NIAL i SvJT 1937 s. 294 ff.

2 Jfr SIGRID BECKMAN i Sunt förnuft 1939 s. 171. Beträffande arvsskattesynpunkter å successiva förvärv hänvisas till SOU 1939: 18 s. 78—94. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1936—1938. 659104). Testamentstagare med avkomsträtt äger varken förvalta eller förfoga över egendomen. Huruvida avkomsträtten som sådan får överlåtas beror på vad testator velat. I NJA 1937 s. 584 ansågs, oansett att testamentet ej innehöll uttryckligt förbud mot överlåtelse av avkomsträtten, sådant förbud dock otvetydigt framgå av testamentets innehåll och dess syfte att bereda testamentstagaren en tryggad inkomst; avkomsträtten var därför också fredad mot utmätning. —Vad slutligen angår sekundosuccessionen, kan det stundom vara tveksamt, huruvida förordnande om sekundosuccession föreligger. NJA 1933 s. 367 rörde ett inbördes testamente mellan barnlösa makar, som icke innehöll annan bestämmelse i detta hänseende än att, om efterlevande maken önskade ingå nytt äktenskap, skifte enligt lag dessförinnan skulle ske mellan efterlevande maken och den avlidnes arvingar. Ehuru efterlevande maken aldrig ingick nytt gifte, ansågos den först avlidne makens arvingar berättigade till hans lott i boet vid den efterlevandes död; häremot stridande testamente av den efterlevande klandrades med framgång. (Jfr NJA 1938 s. 431, som rörde en liknande fråga beträffande ett testamente till förmån för två bröder.) Om den i testamentet angivna sekundosuccessorn avlider medan tidigare testamentstagare innehar egendomen, är därmed icke sagt att varje förordnande om sekundosuccession skall anses förfallet så att den testamentstagare som innehar egendomen får full äganderätt (jfr testamentslagen 3: 6 och NJA II 1930 s. 253). NJA 1938 s. 614 rörde inbördes testamente mellan makar, varigenom en fosterdotter insatts som enda sekundosuccessor. Sedan först mannen och sedan fosterdottern avlidit, ansågs hustrun likväl icke berättigad att genom testamente förfoga över mannens andel i boet utan denna skulle vid hustruns död tillfalla mannens arvingar. I NJA 1936 s. 580 hade makar (1892) upprättat ett inbördes testamente, som blott tillerkände den efterlevande maken all kvarlåtenskap men icke innehöll någon bestämmelse om sekundosuccession. Sedan båda makarna avlidit, ansågos efterlevande makens arvingar berättigade till all kvarlåtenskap. Då efterlevande make tillerkänts egendom genom testamente, som icke innehåller någon bestämmelse om sekundosuccession, har efterlevande maken full testationsfrihet (se NJA 1936 s. 201, refererat här ovan). Om efterlevande maken ej begagnar denna testationsfrihet, skall enligt vad lagberedningen uttalat (NJA II 1928 s. 341 f) egendomen tillfalla hans, ej den först avlidne makens arvingar. Detta kategoriska uttalande synes grundat på uppfattningen, att full äganderätt för efterlevande make skulle vara oförenlig med den i 2 kap. arvslagen stadgade ordningen. Detta var också riktigt enligt lagberedningens förslag, som innehöll bestämmelser om avskiljande till skydd för sekundosuccessorerna (se NJA II 1928 s. 311 ff). Dessa bestämmelser ha emellertid icke upptagits i arvslagen, utan den fria förfoganderätten skiljer sig från full äganderätt allenast såtillvida, att efterlevande maken i förra fallet saknar men i det senare äger full testationsfrihet. Har denna testationsfrihet ej begagnats, finnes ingen skillnad; det förefaller därför

 

660 NILS BECKMAN.alldeles förfelat att i dylikt fall genom fastställande av vilken rätt efterlevande maken haft söka besvara frågan om sekundosuccessionen. För denna frågas besvarande har man i första hand att lita till tolkning av testamentet, men då testamentet icke innehåller någon bestämmelse därom, synes det mig naturligast att tillämpa den legala ordningen, d. v. s. om den först avlidne maken dött före ikraftträdandet av arvslagen anse den etterlevandes arvingar ensamma såsom sekundosuccessorer men om den först avlidne maken dött efter ikraftträdandet av arvslagen tillämpa dess regler om hälftendelning. NJA 1936 s. 580 strider ej mot en sådan ordning, ty där hade första dödsfallet inträffat före arvslagens ikraftträdande. Numera ha visserligen domstolarna i NJA 1939 s. 270 ansett den först avlidne makens arvingar uteslutna från andel i kvarlåtenskapen även i ett fall, då båda makarna avlidit efter arvslagens ikraftträdande, men detta rättsfall avsåg ett före arvslagens ikraftträdande upprättat testamente och kan alltså innefatta tilllämpning av tolkningsregeln, att lagen vid testamentets tillkomst skall tillämpas. Beträffande efter arvslagens ikraftträdande upprättade testamenten står alltså fortfarande den teoretiskt tänkbara och praktiskt lämpliga möjligheten öppen att anse testamente till förmån för efterlevande make utan bestämmelse om sekundosuccession innefatta blott den avvikelsen från den i 2 kap. arvslagen stadgade ordningen, att efterlevande make får full testationsfrihet, varvid emellertid lagens regler om hälftendelning kvarstå som subsidiärt tillämpliga för det fall att testationsfriheten icke begagnas. Omfattar man motsatt ståndpunkt, så låter man testamentet, ehuru det icke innehåller någon bestämmelse om sekundosuccession, medföra en annan sekundosuccesssion än den i lag föreskrivna; efterlevande makens arvingar synas därför böra betraktas som sekundosuccessorer på grund av testamentet. En konsekvens härav blir, att om efterlevande maken tillträder kvarlåtenskapen på grund av sin lagliga arvsrätt utan att åberopa (bevaka) testamentet, detta icke utesluter möjlighet för efterlevande makens arvingar att efter hans död åberopa (bevaka) testamentet såsom ett förordnande om sekundosuccession till deras förmån. Huruvida HD är beredd att taga denna konsekvens får väl betecknas som tveksamt men ett visst stöd därför kan hämtas ur dels NJA 1939 s. 270, dels ock det ovan vid 3: 7 testamentslagen och nedan under rubriken testamentsbevakning omtalade rättsfallet NJA 1938 s. 309; sekundosuccessorn där var visserligen uttryckligen nämnd i testamentet men gjorde gällande jus accrescendi till annat än sin i testamentet angivna lott. Vidkommande frågan om sekundosuccessorernas rätt inträder vid det första eller det senare dödsfallet stadgas numera i 2: 1 lagen om arv, att vid efterlevande makes död de som då äro närmast till arv efter den först avlidne inträda som sekundosuccessorer. Deras rätt inträder alltså först vid efterlevande makens frånfälle (NJA II 1928 s. 295). Om ett före lagen om arv upprättat inbördes testamente innehåller, att den efterlevande maken skall erhålla äganderätt till kvarlåtenskapen och denna efter bådas död delas mellan vardera makens

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1936—1938. 661arvingar, tillfaller däremot den först avlidne makens andel dem som voro hans arvingar då han dog (NJA 1936 s. 454). Ett med såväl sistnämnda fråga som med frågan om arvsrättens natur överhuvud sammanhängande problem är huruvida rätt till sekundosuccession kan överlåtas; se härom 4: 6 testamentslagen, 1 § lagen om arvsavtal och SvJT 1938 Rf s. 27.
    Om testamentes ogiltighet stadgas bl. a. i 5:3 testamentslagen, att testamente ej är gällande, om testator svävat i villfarelse, som varit bestämmande för hans vilja att göra testamente. Detta stadgande skall enligt NJA 1937 s. 401 så förstås, att därmed blott åsyftas villfarelse av betydelse för testamentets innehåll. Om en villfarelse föranlett testator att upprätta testamente spelar ingen roll, såvida testamentet är ett riktigt uttryck för testators vilja (jfr NJA II 1930 s. 331 ff). I rättsfallet hade, sedan barnlösa makar genom inbördes testamente tillerkänt varandra full äganderätt till hela kvarlåtenskapen vid enderas död och det därefter dömts till boskillnad mellan makarna, mannen upprättat ett nytt testamente, enligt vilket hustrun skulle med nyttjanderätt bekomma hälften av hans kvarlåtenskap. Av ordalydelsen i det nya testamentet och utredningen i övrigt framgick, att mannen trodde det inbördes testamentet ha blivit ogiltigt genom boskillnaden, samt att han genom det nya testamentet ville tillförsäkra hustrun mer av sin kvarlåtenskap än hon enligt hans förmenande eljest skolat bekomma. Det oaktat ansågs det nya testamentet gällande, enär anledning saknades till antagande att mannens villfarelser angående gällande rättsregler i nu angivna avseenden varit bestämmande för hans beslut att förfoga över sin kvarlåtenskap på sätt det nya testamentet utvisade.
    Testamentsbevakning skall i regel ske inom viss tid efter testators död. En sekundosuccessor kan emellertid — enligt 7: 1 andra stycket testamentslagen — dröja med bevakningen till föregående successors död. I NJA 1938 s. 309 förelåg ett inbördes testamente mellan makar, enligt vilket kvarlåtenskapen skulle med full äganderätt tillfalla vid enderas död den efterlevande och vid dennes död viss sekundosuccessor. Efter mannens död blev testamentet icke bevakat; hela kvarlåtenskapen tillföll hustrun jämlikt 2: 1 lagen om arv. Sekundosuccessorn ansågs emellertid ha bevarat sin rätt genom att bevaka testamentet efter hustruns död. — Testamentsbevakning är enligt 7: 3 testamentslagen obehövlig, om arvinge avstått från klandertalan. Beträffande sådan rättshandling, varigenom arvinge efter testators död avstår från att angripa testamentet genom klander, gälla icke några närmare föreskrifter. Arvinges godkännande kan emellertid, liksom andra rättshandlingar, ha tillkommit under omständigheter, som omintetgöra de därmed förbundna rättsverkningarna (NJA II 1930 s. 361). I NJA 1938 s. 229 ansågs en arvinge, som utan förbehåll godkänt ett testamente, det oaktat behörig att klandra det; till detta resultat kom HD genom en tolkning av godkännandets innebörd med hänsyn till de omständigheter, varunder det tillkommit. —

 

662 NILS BECKMAN.Vill arvinge göra gällande, att testamente är ogillt enligt 5 kap. testamentslagen (alltså på grund av bristande testationsbehörighet, formfel eller fel beträffande testators sinnestillstånd eller vilja), skall det enligt 7: 5 testamentslagen ske genom klander inom viss tid. I NJA 1938 s. 431 ansågs mål om klander av testamente kunna upptagas till prövning, ehuru den person, å vars vägnar stämningen enligt fullmakt uttagits, avlidit redan någon tid före stämningens uttagande. Beträffande bevisbördan vid klander gällde före testamentslagens tillkomst, att den som ville grunda rätt på ett testamente hade att styrka dess laga tillkomst; gjordes det gällande, att testamentet vore ogiltigt på en eller annan saklig grund, såsom bristande rättslig handlingsförmåga, tvång, svek eller misstag, hade testamentstagaren att vederlägga även ett sådant påstående (se NJA II 1930 s. 189 ff, EKEBERG, Om bevisskyldigheten för testamentes laga tillkomst i Festskrift för Julius Grotenfelt, Helsingfors 1929, samt NJA 1930 s. 73). I motiven till 2: 2 testamentslagen har lagberedningen uttalat (NJA II 1930 s. 193), att en principiellt riktigare och praktiskt mera tillfredsställande lösning enligt beredningens uppfattning vunnes, om allmänna processuella grundsatser i stort sett finge träda i tillämpning. Vad bevisbördan angår innebär detta, att testamentstagaren, där klander väckes, har att i mån av bestridande styrka, att förordnandet i laga form upprättats av arvlåtaren. Den som påstår, att arvlåtaren saknat behörighet att förordna om sin kvarlåtenskap eller att rättshandlingen på grund av tvång, svek, misstag eller annan sådan saklig grund är ogiltig, får däremot bevisa detta. I överensstämmelse med lagberedningens uppfattning har HD i NJA 1936 s. 131 fastslagit, att den som klandrar testamente på den grund att det skulle ha upprättats under inflytande av rubbad själsverksamhet har att styrka detta påstående. Underrätterna liade ogillat klandret med användande av den tidigare brukliga motiveringen, att testamentsvittnenasintyg om att testator varit vid sunt och fullt förstånd icke kunde anses vederlagt. HD kom däremot till samma slut på den grund, att de klandrande arvingarna icke förmått styrka att testator vid upprättande av ifrågavarande ostridigt i laga form tillkomna testamente handlat under inflytande av rubbning i själsverksamheten.
    I motiven till 1: 1 lagen om boutredning och arvskifte framhåller lagberedningen (NJA II 1933 s. 159), att de särskilda förvaltningsåtgärderna förutsätta ett samfällt beslut av de olika dödsbodelägarna samt att detta innefattar stadfästande av en princip, som dittills gällt. Visserligen — säger lagberedningen — ha i praxis förekommit åtskilliga exempel på att några av ett flertal delägare i ettdödsbo tillåtits föra talan för boet, men dessa fall torde icke vara att betrakta såsom ett principiellt uppgivande av huvudregeln om samfällt beslut i dödsboförvaltningen utan allenast innebära av omständigheterna betingade undantag i ändamål att undvika de ur praktisk synpunkt otillfredsställande resultat, som skolat följa av regelns konsekventa tillämpning. De nya bestämmelserna om utseende av

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1936—1938. 663boutredningsman undanröja emellertid enligt lagberedningens mening väsentligen de praktiska olägenheter, som kunna vara förknippade med dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning, och — fortsätter lagberedningen (NJA II 1933 s. 160) — någon anledning föreligger icke längre att medgiva undantag från fordran på samfällt beslut om de särskilda förvaltningsåtgärderna i andra fall än då fråga ärom brådskande angelägenheter. Lagberedningen vill tydligen genom sina uttalanden bryta den praxis, enligt vilken principen om dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning icke ansetts utesluta möjlighet att i mån av behov låta en dödsbodelägare tala för alla. Man kan måhända tveka om lagberedningens auktoritet att på dylikt sätt bryta praxis (jfr justitierådet Alexandersons yttrande vid lagens granskning i lagrådet NJA II 1933 s. 703). I allt fall ha hovrätterna efter lagens tillkomst liksom tidigare låtit enstaka delägare tala för boet. I NJA 1937 s. 140 fastslår emellertid HD, att en dödsbodelägare icke äger ensam fullfölja talan för boet, då flera delägare finnas. Härmed torde väI frågan få anses slutligt löst i enlighet med lagberedningens mening. — Boutredningsman skall rätten förordna, så snart någon dödsbodelägare begär det. Övriga delägare få visserligen yttra sig i saken men kunna icke motsätta sig att boutredningsman förordnas. Det är därför naturligt att rätten i stället tager så mycket mera hänsyn till deras önskemål om personvalet. NJA 1936 s. 28 kan sägas innefatta en erinran om att detta hänsynstagande icke får drivas så långt att den av sökanden föreslagne, då han är den mest lämplige, förbigås blott för att tillgodose övriga delägares önskemål. —Vad angår reglerna om bouppteckning, synes här böra anmärkas arvskattemålet NJA 1936 s. 248, enligt vilket i bouppteckningen efter fastighetsägare, som avlidit under loppet av ett kvartal, icke får såsom skuld (vare sig helt eller delvis) upptagas vad av de för kvartalet influtna förskottshyrorna belöper på tiden efter dödsfallet.
    Beträffande arvskifte som skiftesmannen själv verkställer (6: 8 lagen om boutredning och arvskifte) fastslås i NJA 1937 s. 521 två viktiga grundsatser, nämligen dels att skiftesmannen icke äger avgöra uppkommen tvist huruvida viss egendom ingår i dödsboet eller tillhör en delägare på grund av gåva från den avlidne, dels ock att delägare i boet icke mot sitt bestridande får vid skiftet tilldelas egendom av sådan omfattning att skyldighet för honom uppkommer att till annan delägare erlägga lösen (jfr lagberedningens motiv till 6: 3 lagen om boutredning och arvskifte). I målet tillämpades jämväl regeln i 6: 2 lagen om boutredning och arvskifte, att emot delägares bestridande skifte ej må företagas, innan all veterlig gäldblivit gulden. Sådana frågor, som det icke enligt lag tillkommer skiftesmannen att avgöra, kunna naturligtvis dödsbodelägarna, om de äro ense därom, hänskjuta till skiftesmannens avgörande genom skiljeavtal enligt lagen d. 14 juni 1929 om skiljemän, d. v. s. utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen. Förbehålla de sig klander-

 

664 NILS BECKMAN.rätt, är boet regelmässigt icke klart för skifte utan skiftesmannen måste, om han icke hänvisar parterna att före skiftet tvista vid domstol, antingen göra alternativa skiften eller riskera att få göra om skiftet, därest domstolarna icke dela hans mening i den hänskjutna frågan (jfr NJA 1938 s. 422). Vad angår rätt eller skyldighet för delägare att lösa till sig viss egendom, har skiftesmannen i brist på åsämjande mellan delägarna icke annat att göra än att dela upp egendomen i ideella andelar; delägarna få efter skiftet söka komma till rätta med förhållandena med hjälp av lagen d. 30 sept. 1904 om samäganderätt (jfr NJA 1932 s. 345).

 

REGISTER

 

över rättsfall på familjerättens område, vari den nya lagstiftningen tillämpats men som ej behandlats i mina rättsfallsöversikter:

 

    Giftermålsbalken. 1:2 NJA 1918 s. 318. 1:3 SvJT 1932 Rf s. 1 och 1937 s. 457 f. 5:7 W1 s. 98. 5:10 W1 s. 102. 6:1 och 2 NJA 1922 s. 118, 1928 s. 500 och 1930 s. 543. 6:4 och 5 SvJT 1936 s. 81 och Rf s. 14 samt 1927 s. 225 (jfr ovan s. 650). 6:6 SvJT 1929 Rf s. 51 och 65. 8:1 ochSvJT 1923 Rf s. 49, 1928 Rf s. 29 samt 1930 s. 77 och 393. 8:11 NJA 1917 s. 419 och 1928 s. 645. 11:2 NJA 1924 s. 475 och 1930 s. 551. 11:3 NJA 1919 s. 474 samt SvJT 1917 s. 263 och 1924 Rf s. 17. 11:4 SvJT 1931 s. 164. 11:5 NJA 1921 s. 146. 11: 23 NJA 1930 s. 648 och SvJT 1936 s. 29111:24 NJA 1921 s. 146 och SvJT 1922 Rf s. 25. 11:25 W1 s. 227. 11:26 W1 s. 231. 11:28 W1 s. 233. 11:29 W1 s. 235. 13 kap. NJA 1920 s. 101 och 1929 s. 204. 14 kap. SvJT 1924 s. 300, 1929 s. 267 och Rf s. 33, 1931 Rf s. 33 och 1936 s. 216. 15 kap. (inter. förordn.) NJA 1919 s. 321 och 1928 s. 95 samt SvJT 1935 Rf s. 16.
    Äktenskaplig börd. I lagboken cit. prej. NJA 1929 s. 25 och 1930 s. 418 äro redan föråldrade, se ovan s. 646. Om äldre bördsbestämmelser se Minnesskrift ägnad 1734 års lag II s. 8.
    Barn i äktenskap. Vårdnad W1 s. 377, 383, 391 och 393. Underhåll  W1 s. 395 f och 399 f samt SvJT 1932 Rf s. 65.
    Barn utom äktenskap. Vårdnad SvJT 1930 Rf s. 17. Underhåll UNDÉN, Föräldrar och barn, uppl. 2, s. 88, 107—110, 113 f och 124 f, NJA 1929 s. 35 och 57 samt SvJT 1923 Rf s. 1, 1926 Rf s. 17, 1936 Rf s. 65 och 1937 Rf s. 17. Barnavårdsman NJA 1924 s. 198 samt SvJT 1918 Rf s. 97, 1920 s. 206, 1928 Rf s. 18 och 1933 Rf s. 17. Faderskapserkännande NJA 1930 s. 485 och SvJT 1930 Rf s. 17. Processledning NJA 1921 s. 359. Konceptionstid SvJT 1932 s. 203. Impotens NJA 1922 s. 429, 1926 B 402 och 1928 s. 84. Ed NJA 1921 s. 418 och 1927 s. 329 samt SvJT 1924 Rf s. 3 och 1926 Rf s. 34.
    Adoption. NJA 1920 s. 449, 1928 s. 147 och 472 samt SvJT 1923 s. 261 och 1926 Rf s. 77; betr. 26 § NJA 1918 s. 389 och 476 samt SvJT 1939 s. 600.
    Förmynderskapslagen. 1 kap. SvJT 1926 Rf s. 76 och 1938 Rf s. 95. 3 kap. SvJT 1926 Rf s. 58. 5 kap. NJA 1902 s. 533 samt SvJT 1929 Rf s. 65, 1932 Rf s. 1 och 1937 Rf s. 1. 6 kap. NJA 1927 s. 310. 8 kap. NJA 1929 s. 47 ävensom SvJT 1930 Rf s. 2 och 49 samt 1935 Rf s. 79. 12 kap. (6 §) SvJT 1931 Rf s. 1.
    Boutredning. Boutredningsman SvJT 1938 Rf s. 70 och 1939 s. 278. Sammanlevnad i oskift bo SvJT 1938 Rf s. 81. Dödförklaring SvJT 1937 Rf s. 48 och 1938 Rf s. 7 samt Festskrift för Marks von Wiürtemberg s. 204.

 

1 W = WESTRING, Den nya giftermålsbalken, 2 uppl. Å angivna sidor finnas rättsfall sammanställda.