Svensk rättspraxis
Internationell privat-, straff- och processrätt 1971—1975
Av f. d. justitierådet HJALMAR KARLGREN*
1. Frågor om svensk domsrätt och om utländsk doms rättskraft särskilt i föräldrarättsliga mål.1
NJA 1973 s. 486: I mål om verkställighet av ett av finsk domstol enligt finsk rätt men i svenskt mynt bestämt underhållsbidrag till barn i äktenskap har varken finsk eller svensk lag om automatisk höjning av underhållsbidrag ansetts böra tillämpas. Av finsk myndighet enligt 3 § 2 st. 1962 års lag om indrivning i Sverige av underhållsbidrag fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge utfärdat bevis angående underhållsbidrags storlek har ansetts ej vara avgörande för frågan, huruvida lagstiftning om dylik höjning överhuvud vore tillämplig. Rättsfallet kan ej utan synnerligen stor utförlighet närmare refereras. Det centrala i avgörandet framgår av följande uttalanden i HD-domen: "Nyssnämnda svenska lag innefattar en efter schablonmässiga normer genomförd generell reglering i fråga om den inverkanpå underhållsbidrag som penningvärdets förändringar ansetts böra ha. Den svenska lagen kan ej antagas vara tillämplig på ett av finsk domstol och enligt finsk rätt fastställt underhållsbidrag, även om detta bestämts att utgå i svenskt mynt."
NJA 1973 s. 628: I certeparti mellan utländskt rederi och svensk befraktare hade intagits en jurisdiktionsklausul av innebörd att uteslutande behörighet att pröva tvist i anledning av certepartiet skulle tillkomma grekisk domstol. Sedan grekisk domstol i sådan tvist ålagt befraktaren betalningsskyldighet genom dom, som vunnit laga kraft, samt genom senare dom, som likaledes vunnit laga kraft, beslutat om viss rättelse av förstnämnda dom, har fullgörelsedom här i riket meddelats mot befraktaren på grundval av de grekiska domarna. — Innebörden av detta avgörande, enligt vilket avsteg gjorts från en förutsatt huvudregel om att erkännande av utländska domarhär i riket kräver stöd av svensk lag, klargöres i ett särskilt yttrande av jr. Welamson, vartill må hänvisas. Undantaget går alltså ut på att — med vissa restriktioner — en utländsk dom, som i förmögenhetsrättsligt mål
meddelats vid forum prorogatum, får utan särskilt prövningsförfarande läggas till grund för en motsvarande svensk dom.
NJA 1974 s. 324: Jugoslavisk dom, varigenom faderskap till barn fastställts och bidrag till barnets underhåll utdömts, har ej ansetts gälla här i riket. — Det finns, såsom HD erinrade om, lagregler, enligt vilka domar, meddelade i främmande stat angående underhåll till barn, skola gälla i Sverige. Dessa omfatta emellertid icke domar meddelade i Jugoslavien. Ej heller finnes laga stöd för att ett jugoslaviskt domstolsavgörande i fråga om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap skulle vara gällande. Och utan stöd av lag kan en jugoslavisk dom i dessa ämnen ej anses gälla här. I en särskild "utveckling" av jr. Brundin motiverades närmare varför just jugoslaviska domar måste behandlas på detta sätt. Av intresse är bl. a. påpekandet att den svenska lag vi ha på området — som alltså Jugoslavien icke har någon glädje av — utgör hinder för att i svensk rättstilllämpning gå längre i erkännande av utländska domar; det skulle till och med strida mot grunderna för denna lag.
NJA 1974 s. 390: Fråga i visst fall om svensk domstols behörighet att upptaga mål om överflyttande av vårdnaden om barn, som är utländsk medborgare men har hemvist i Sverige. — Fadern var liksom barnet utländsk medborgare, modern svensk. Barnets (och moderns) hemvist här i riket blev avgörande för behörigheten i förevarande hänseende; "stark anknytning" till Sverige ansågs föreligga. Se om tidigare rättspraxis i sammariktning min lärobok i internationell privat- och processrätt, 5 uppl., s. 129, jfr ock nästföljande rättsfall s. 634 i referatet.
NJA 1974 s. 629: Utländska domar angående vårdnad om barn ha, i brist på lagstöd, ansetts i princip ej böra tillerkännas rättskraft här i riket. —Denna ståndpunkt motiveras utförligt (och elegant) i HD-domen, vartill må hänvisas. Där framhålles också, att utländska processer och domar i vårdnadsmål ej böra anses utgöra rättegångshinder i Sverige. — Härmed har alltså skapats klarhet i ämnet. Om än till högt pris! (Se jr. Petréns yttrande s. 635 i referatet: lagstiftning icke att vänta inom överskådlig tid och lagstiftningen impotent!)
NJA 1975 s. 601: Sedan svensk domstol förpliktat P. att utge underhållsbidrag med visst belopp har österrikisk domstol ålagt P. att utge visst ytterligare belopp. — Den österrikiska domstolens beslut har ansetts utgöra ett avgörande av samma sak som den svenska domstolens och därför (enligt 3 § 2 st. lagen om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn) ej kunna verkställas här i riket.
Uttrycket "samma sak" är rätt vanskligt att tolka, varom tvister rörande identitetsspörsmål i andra sammanhang vittna. Det kunde synas icke oresonligt att hävda att det österrikiska beslutet blott innebure en med hänsyn till ändrade förhållanden gjord påbyggnad av den svenska domen, ett beslut som jämlikt nämnda lag bort kunna verkställas i Sverige. Se ock föredragandens betänkande, där det sägs att av det österrikiska beslutet framgår att domstolen vid förhöjning av bidragets storlek särskilt beaktat att det sedan år 1965 inträtt väsentligen ändrade förhållanden beträffande den underhållsskyldiges försörjningsförmåga och barnets behov. Förarbetena tilldenna lag och motsvarande äldre lagar, vartill hänvisas i referatet, ge dock visst stöd för HD:s ställningstagande.
2. Föräldrarätt i övrigt
NJA 1973 s. 57: Fråga om tillämplig lag i mål mot svensk man ang. faderskap och underhållsbidrag till ett utom äktenskap fött tyskt barn. — Vad angår lag tillämplig vid fastställelse av faderskap framhöll HD bl. a. att modern vid barnets födelse haft och alltjämt hade medborgarskap i Förbundsrepubliken Tyskland, att barnet alltid varit medborgare i detta land ochatt det sedan kort tid efter födelsen haft hemvist därstädes. Vid nu angivna förhållanden bör frågan om faderskap, sägs det, "enligt den rättsgrundsats som antagits i rättsfallet NJA 1963 s. 489" avgöres med tillämpning av tysk lag.2
Att i förevarande fall tysk rätt tillämpats beträffande faderskapets fastställande är väl i och för sig naturligt trots svarandens svenska medborgarskap. Motiveringen är emellertid otydlig, ty det är icke alldeles lätt att se vad det är för en "rättsgrundsats" som fastslagits i 1963 års rättsfall. Där sades endast att en nära till hands liggande huvudregel på området skulle kunna antagas vara att barnets nationella lag vid födelsen borde tillämpas. Alltså blott en huvudregel och även detta blott hypotetiskt. Huvudregeln blev dock applicerad "i vart fall" med hänsyn till barnets hemvist — i den stat där barnet genom födelsen blivit medborgare — och förmodade framtida hemvist. Vad skall då hänvisningen till 1963 års mål betyda i föreliggande mål? Var det huvudregeln, barnets nationalitet vid födseln, som tilllämpades rent principiellt (och icke blott som en tänkt huvudregel)? Eller var det huvudregeln kombinerad med barnets hemvist, nuvarande eller framtida? Eller var det huvudregeln kombinerad både med hemvisten ochmed moderns av HD i 1973 års mål anmärkta nationalitet?3
Den ytterligare möjligheten att man tillämpat den individualiserande metoden, där hänsyn tages till allt som kunde plockas ihop till förmån för det ena eller andra resultatet, måste vi avvisa dels på grund av talet om rättsgrundsats i 1973 års domsmotivering, dels på grund av HD:s förkastande av den individualiserande metoden just i det rättsfall från år 1963 till vilket hänvisning här gjorts.
Detta om faderskapet. Vad beträffar underhållsfrågorna avvisas först tanken att hänsyn skulle tas till mellan makarna träffad överenskommelse; denna skulle sakna betydelse enar makarna då hade olika mening om vilken lag som vore tillämplig; lagvalet borde i stället träffas enbart med hänsyn till de sakliga omständigheterna i målet. Vilka omständigheter? Sedan sägs endast att dessa omständigheter föranleda tillämpning av tysk lag. Har på denna punkt tillämpats den individualiserande metoden?
NJA 1973 s. 151: Barn, fött i äktenskap mellan turkiska medborgare, förde vid svensk domstol talan om sin börd. Denna talan har i alla instanser ansetts vara att bedöma enligt turkisk lag. Hänsyn togs icke till att modern och barnet numera äro svenska medborgare och bosatta här i riket, utan då barnet enligt turkisk lag ej har behörighet att väcka talan om att det saknar äktenskaplig börd, har sådan talan avvisats. Utgången står i överensstämmelse med NJA 1970 s. 274.
NJA 1974 s. 7: Underhållsbidrag till barn i äktenskap som bestämts medan barnet vistades i Sverige har, sedan barnet bosatt sig i Ungern, jämkats med hänsyn till levnadskostnaderna i Ungern. Bidraget har fastställts i ungerskt mynt. Avgörandet är egentligen rätt självklart: genom att barnet bosatt sig i Ungern ha, såsom hovrätten påpekar, väsentligt ändrade förhållanden inträtt. Och enär de underhållsberättigade blivit bosatta i detta land, bör det av levnadskostnaderna därstädes bestämda underhållsbidraget utgå i det landets mynt. Jfr NJA 1964 s. 247.
NJA 1975 s. 119: Om för underårig svensk undersåte som har hemvist i främmande stat anordnas förmynderskap i den staten, kan svensk domstol besluta att förmynderskapet ej skall vara anordnat här i riket. Dylikt beslut får likväl icke meddelas om särskilda omständigheter, såsom att förmyndarvården i den främmande staten ej kan anses tillfredsställande, påkalla att förmynderskap anordnas i Sverige.
HD tog också i förevarande mål fasta på denna grund för tillämpning av lex fori. Den kontroll som föräldrarnas förvaltning enligt schweizisk rätt är underkastad — en förvaltning som i allmänhet ej räknas som förmynderskap — betecknades som icke betryggande.
3. Namnrätt
NJA 1975 s. 686 (1 och 2): Enligt rubriken till rättsfallen har den svenska namnlagen ansetts tillämplig på frågan om namnbyte dels enligt 1 § 3 st. för barn med finländskt medborgarskap dels enligt 4 § 1 st. för barn med jugoslaviskt medborgarskap. Rättsfallen avsåg det internationellt processrättsliga spörsmålet om namnbyte kunde upptagas till prövning av svensk domstol. Hovrätten i det ena målet och bägge underinstanserna i det andra avvisade ansökningen enär namnbytet ansågs ej ha sådan anknytning till riket att anmärkta bestämmelse ägde tillämpning. HD kom till motsatt resultat. Det anfördes att frågor om familjerättsliga förvärv av släktnamn ägde sådant samband med familjerättsliga frågor i övrigt att starka skäl talade för en bedömning enligt samma principer som utvecklats i familjerätten. Traditionellt har man där byggt på nationalitetsprincipen men numera borde påsätt utvecklas i HD-domarna betydelse tillmätas även hemvistet som anknytningsfaktum. Detta ledde till återförvisning av ärendena till hovrätt resp.tingsrätt.
4. Förverkande av egendom i brottmål.
NJA 1972 s. 192: Vid tillämpning av 36 kap. 4 § 3 st. BrB ansågs frågan om förverkande av egendom i brottmål böra bedömas enligt svensk lag. Målet är ett slags fortsättning av det i NJA 1968 s. 336 refererade rättsfallet som kommenterats i SvJT 1972 s. 116; till denna kommentar må hänvisas.
Någon motivering för den svenska rättens tillämpning gavs icke. Närmast har man väl att tänka på svensk rätt i dess egenskap av lex rei sitae, varvid med hänsyn till åberopandet av att ifrågavarande särskilda rätt uppkommit i annat land, där den tillerkänts sakrättslig giltighet, bör framhållas att svensk rätt icke blott för tillkomsten utan även för fortbeståndet av panträtt kräver besittning. (Jämför underinstansernas "intill beslagstillfället" befunnit sig i säkerhetsöverlåtarens besittning. Se emellertid i ämnet Allan Philip, Dansk international privat- og procesret, 3 uppl., Köpenhamn 1976
s. 401 ff.) Men tänkbart är också att hänsyn tagits till förverkandets natur av påföljd enligt svenskt straffrättsligt lagbud — rättsfallet kan då kanske uppfattas som generellt avgörande för bedömningen av förverkande frågor som uppkomma i brottmål — så att svensk rätt tillämpats såsom lex fori.
SvJT 1972 rf s. 70: Verkan av att en i Danmark registrerad lastbil med tillkopplad släpvagn haft, med förarens vetskap, en last vars vikt överstigit av dansk myndighet för fordonen fastställd maximilast (ingen motsvarande föreskrift av svensk myndighet).