Rättssystemet i Skottland
En artikelserie i SvJT¹ har redogjort för huvuddragen av rättssystemet i våra dagars England, med tonvikt på kriminalrätten. Här följer en summarisk framställning av det skotska rättssystemet, vars historiska bakgrund i åtskilliga avseenden är besläktad med Sveriges.
    En rättsförfattare² har beräknat att en tredjedel av världens befolkning lever under rättsordningar, vilka grundats på eller hämtat inspiration från engelsk rätt: USA och Kanada (utom Quebec med dess franska rättsarv), Pakistan, Indien och Bangla Desh, Sri Lanka, Australien och Nya Zeeland, avvecklade besittningar i Afrika (Sydafrikanska unionen har dock delvis holländskt rättsarv) m. fl.
    Till Englands granne Skottland sträckte sig dess rättsinflytande länge endast som en krusning på den skotska rättens innanhav. Skottarna har intill våra dagar lyckats väsentligen bevara sin rättsliga egenart. Hur förklara engelska juristers obenägenhet att överskrida den skotska gränsen?
    En eminent auktoritet, framlidne presidenten i Skottlands High Court, lord Cooper, förklarar varför:³

 

No one imagines that there exists amongst English lawyers any conscious desire to interfere with Scots Law; for the first article of the English lawyers' creed is that English Law is so incomparably superior to other systems that others are hardly worth a glance, and there are few subjects on which England is so contentedly ignorant as Scotland and her institutions.

 

Sedan de skotska och engelska parlamenten 1707 förenats och särskilt efter 1800-talets mitt har emellertid rättsinflytandet mellan de två nationerna stärkts och detta ömsesidigt. Man har lärt av varandra i den utsträckning som deras i grunden skilda rättsideologi tillåtit. Skotsk rätt är baserad på den romerska, justinianska rätten sådan den i nyare tider formats särskilt i Holland och Frankrike. Unga skottar studerade juridik i Bologna och Pisa, senare i Leiden och Utrecht, Orleans och Paris. Efter tillkomsten av Code Napoléon — en allmän kodifiering av rätten var främmande för skotska jurister — sökte de sig också till tyska universitet. De förde med sig hem det bästa av vad de inhämtat vid de kontinentala lärosätena.
    Vad är resultatet av detta dubbla inflytande från grannen i söder och kontinenten? Lord Cooper svarar:

 

In respect of the intermediate position which (Scots Law) now occupies between the two great schools of legal thought, Scots Law is at the moment unique. A very eminent and detached critic, professor Levy Ullman of Paris, has ventured the assertion that Scots Law as it stands gives up a picture of what will some day be the law of the civilised nations — namely a combination between the Anglo-Saxon system and the Continental system. Whether we agree with that forecast or not, it is a striking appraisal of what Scotland has achieved, and might yet achieve. — The difliculty is that times are hard and Scotland is small ...⁴

 

¹ 1980 s. 482, 716; 1981 s. 59, 145, 471; 1982 s. 61, 517.

² J. L. Owens, the Law Courts (J. M. Dent & Sons, London 1976).

³ Lord Cooper, the Scottish Legal Tradition (Saltire Pamphlet no. 1, 4:e uppl., nytryck Edinburgh 1982).

⁴ I Storbritannien sker folkräkning vart tionde år. Senaste folkräkning 1981 redovisar för England 45,9, Wales 2,7, Skottland 5,3 och Nordirland 1,5, totalt 55,4 milj. 

Vi svenskar är skottarna mycken tack skyldiga. Särskilt under 1600-talet invandrade medlemmar av klaner till Sverige och grundade släkter, vilka deltog i våra krig och främjade vår agrikultur och andliga odling: Belfrage, Bennet, Crafoord, Douglas, Hamilton, Montgomery, Murray, Spens, Stuartm. fl. De flesta blev upphöjda i grevligt, friherrligt eller lågadligt stånd. På Riddarhuset röstade de vid antagandet av mästerliga 1734 års lag, liksom den skotska rätten grundad på traditionell inhemsk rätt i förening med romersk rätt i västeuropeisk tappning.
    Man vågar emellertid ta för givet att skotsk rätt är ungefär lika okänd i Sverige som i England, medan skotsk whisky, säckpipeblåsare i kilt och anekdoter om skottars sparsamhet (de flesta hemmagjorda för att avleda världens avund från skottars driftighet och framgångar varhelst de slagit och slår sig ned) är kända och uppskattade både i de nämnda länderna och de flesta andra länder.
    Det begränsade utrymmet för en tidskriftsuppsats nödgar oss att redogöra endast för de delar av den skotska rätten vilka avviker från den engelska.

 

Juristutbildningen
Flertalet unga skottar vilka önskar pröva sin lycka på den juridiska banan studerar numera vid en av de juridiska fakulteterna i Skottland, Aberdeen, St. Andrews, Edinburgh eller Glasgow. Några föredrar Cambridge eller Oxford, där de inhämtar vetande i både skotsk och engelsk jurisprudens. Den sistnämnda är nyttig att känna, emedan när skotsk rätt ej ger entydiga svar på problem så söker skotska domare låt vara motvilligt vägledning hos de engelska kollegernas prejudicerande avgöranden.
    Efter avlagd Bachelor of Law examen, betecknad LL.B., söker kandidaten praktisk utbildning, articles, hos en solicitor-fuma, för att efter något år söka registrering hos the Law Society of Scotland⁵ och efter hand bli partner i firman, öppna eget, övergå i allmän tjänst eller söka sig till näringslivet.
    Har kandidaten högre ambitioner så söker han sig till en advocate som lärling. Efter ett par års pupillage blir han själv advocate och äger uppträda i de högre domstolarna. Han avger responsa till solicitors i knepiga rättsfrågor. Hans motsvarighet i England är en barrister. Advocates är sammanslutna i the Faculty of Advocates, som åtnjuter ett utomordentligt anseende.
    Efter en lång tids förtjänstfull verksamhet kan en advocate på egen framställning tilldelas titeln Queen's Counsel. Till skillnad från en Q.C. i England äger han föra sin talan i domstolarna utan att vara åtföljd av en junior. Som sin engelska kollega bär han där peruk och sidenmantel.
    De två kårerna solicitors och advocates kallas kollektivt Lawyers, vilket alltså ej är synonymt med vårt begrepp jurister. En välmeriterad lawyer kan kallas men ej själv söka ämbete inom åklagar- eller domarkårerna, vilka helt rekryteras bland lawyers.

 

⁵ Registreringen är obligatorisk för bedrivande av praktik, och certifikat skall förnyas årligen. Åtskilliga solicitors sätter en ära i att tillhöra ett traditionsrikt sällskap, the Society of Writers to the Signet i Edinburgh. Medlemskap kräver särskilda kvalifikationer. Medlem betecknar sig W.S. till åminnelse av en sedan länge avskaffad rätt att på kronans vägnar utfärda och med kungligt sigill (Signet) förse vissa legala dokument. 

Rättskällor
I linje med frånvaron av en skriven konstitution för Storbritannien saknar Skottland, liksom England, en allmän civillag och en allmän kriminallag.⁶Grundläggande delar av den skotska rätten är baserade på common law, civil och kriminell sedvanerätt. Detta utgör förklaringen till den för Skottland säregna position som intagits och alltjämt intages av institutional writers, auktoritativa rättsförfattares avhandlingar. De viktigaste och i domstolarna alltjämt ofta åberopade är viscount Stair (1619—1695), the Institutions of the Law of Scotland, publ. 1681, professor John Erskine (1695—1768), An Institute of the Law of Scotland, publ. posthumt 1773, baron David Hume (1756—1838), Commentaries on the Law of Scotland respecting Crimes, publ. 1797, samt professor G. J. Bell (1770-1843), Commentaries, publ. 1810, och Principles, publ. 1829.
    Vad institutional writers anfört om principiella rättsfrågor har under tidernas gång preciserats och reviderats genom prejudikat av Skottlands High Court och, i civilrättsliga problem, i någon mån av House of Lords såsom Skottlands högsta civilrättsliga instans. Den främmande läsaren av rättsfallsreferat kan inte underlåta att förvånas över frekvensen av hänvisningar till dessa lärda avhandlingar och till kompletterande prejudikat, vilket allt ställer extraordinära krav på lawyers och på domare, vilka sistnämnda presumeras men ej gärna kan vara helt förtrogna med denna rättsliga labyrint.
    Lord Cooper anser att denna kombination av common law och prejudikat tillåter en flexibilitet i rättsanpassningen, vilken länder med kodifierad allmän lag saknar.
    I juristernas dagliga arbete spelar statute law, av parlament stiftad lag, givetvis den vanligaste rollen. Man skiljer gärna på tre särskilda kategorier:
    1. Genuin skotsk lag, stiftad före föreningen 1707 av de skotska och engelska parlamenten. Flertalet av dessa lagar har uttryckligen upphävts av brittiska parlamentet,⁷ andra har kommit ur bruk, desuetude, såsom oförenliga med vår tid,⁸ åter andra, avseende bl. a. feodal rätt på fastighetsområdet, är alltjämt gällande och ligger skotska jurister varmt om hjärtat.
    2. Lag stiftad av brittiska parlamentet, uteslutande tillämplig i Skottland. Dessa lagars rubrik anger uttryckligen denna begränsning, exempelvis Sheriff Courts (Scotland) act 1907.
    3. Lagar antagna för the United Kingdom i dess helhet.
    Vidkommande 2 och 3 framhåller rättsförfattare⁹ att skottar utgör en ringa minoritet i parlamentet och har svårt att inverka på lagarnas utformning,

 

⁶ Den 29 mars 1985 publicerades ett preliminärt utkast till allmän kriminallag för England och Wales (Law Commission, Report no. 143, Codification of Criminal Law, Stationary Office). Utkastet skall nu malas i tusentals juristers kvarnar för att en gång i tiden skapa, som ansedda Daily Telegraph hoppas, a single coherent, consistent and comprehensive Act of Parliament, täckande hela kriminalrätten inklusive kriminalprocessen, kriminalvården och skadestånd för kriminella handlingar. Tidigare, mindre ambitiösa förslag i detta syfte ägde rum senast 1879. — Huruvida en motsvarande kodifiering av den skotska kriminalrätten kan komma att följa står i vida fältet, ty skotska jurister med lord Cooper i spetsen synas vara nöjda med sakerna som de nu står.

⁷ Statute Law Revision (Scotland) Acts 1906 och 1964, Statute Law Repeals (Scotland) Act 1973.

⁸ En lag från 1600-talet (James I:s tid) förbjuder fotbollsspel. Ingen skotsk jurist skulle idag våga åberopa lagen, ehuru hejarklackars uppförande vid fotbollsmatcher enligt mångas mening kunde motivera dess tillämpning.

⁹ Exempelvis professor T. R. S. Smith, A short commentary on the Law of Scotland (980 sid.— sic!), Edinburgh 1960, och E. A. Marshall, General principles of Scots Law (Edinburgh 1982). 

varför deras tillämpning på skotska förhållanden ej sällan medför tolkningssvårigheter; åtskilliga rättstermer har annan innebörd i Skottland, där det juridiska språkbruket är interfolierat med latinska termer utan motsvarighet i England. Lord Cooper ser med förväntan fram mot den tid då Skottland återvunnit en egen legislativ församling för att bota förvirringen.

 

Den allmänna civilrätten
Äktenskapsrätten.
    I Skottland är minimiåldern för giftermål utan målsmans samtycke 16 år, två år lägre än i England. Tonåringar trotsande föräldrars förbud begav sig och beger sig ännu från England över skotska gränsen för att knyta hymens band. Särskilt ryktbar var länge byn Gretna Green, där den lokala smeden anmodade det unga paret att knyta händerna över städet som en symbol för förbindelsens styrka och varaktighet, medan han förestavade äktenskapslöftet och brudens far kanske could be seen in hot pursuit just down the road, enligt lord Cooper. En lagkommitté (the Kilbrandon Committee) har föreslagit en restriktion; de unga måste visa ett certifikat att de i hemlandet är fria att gifta sig. Saken håller på att mista sin betydelse genom den tilltagande benägenheten att sambo utan formalia.
    Jämte borgerlig eller kyrklig vigsel erkänns i Skottland cohabitation with habitand repute. Har ett par sammanbott under många år och i omgivningen vunnit repute, anseende som ett äkta par, så äger den efterlevande rätt till arv och pension m. m. som om de varit vigda.¹⁰
    Medan i England skilsmässa intill våra dagar i stort sett berodde på bevis om äktenskapsbrott, har i Skottland sedan flera sekler medgivits äktenskapsskillnad efter en längre tids skillnad till säng och säte. Den engelska skilsmässorätten är numera väsentligen lik den skotska.
    Flickor från 12 och pojkar från 14 års ålder är i viss omfattning rättskapabla. De kan exempelvis med laga verkan upprätta testamente och ingå ekonomiska avtal, dock med möjlighet för domstol att revidera uppenbart oskäliga klausuler.

 

Arvs- och testamentsrätten
Enligt uråldrig skotsk Common Law kan man eller hustru ej genom testamente göra den efterlevande eller barn arvlösa. Lagen garanterar att dessa ärver en bestämd andel av boets behållning.
    Sedan 1964 har efterlevande make, vid frånvaro av testamente, rätt till den avlidnes hus och lösöre samt — med vissa begränsningar — övriga tillgångar. Lord Cooper antecknar med tillfredsställelse att no longer is a surviving spouse treated as some sort of inferior dependant.
    Vidare bör noteras att medan engelsk rätt endast godkänner ett egenhändigt undertecknat, skriftligt testamente bevittnat av två ojäviga vittnen, så godtager skotsk rätt en av testator handskriven och undertecknad handling, holograph. Vidare kan, som tidigare nämnts, testamente lagligen utfärdas av minderårig.

 

¹⁰ Intill 1940 godtogs två andra former av äktenskap, 

1 genom deklaration de praesenti; ett par förklarade sig inför vittnen eller skriftligen vara ett äkta par, och

2 äktenskapslöfte följt av samlag. Subsequente copula. Enligt the Marriage (Scotland) Act 1977 skall dessa äktenskap registreras i ett centralregister för att förbli giltiga. 

Fastighetsrätten
Det har sagts att näst efter vigsel är förvärv av fastighet den viktigaste akten i flertalet människors liv. I det senare avseendet är de i händerna på solicitors, vilka har monopol på conveyancing, juridiskt biträde vid arv, gåva, försäljning och köp av fast egendom. Ingen lagfartsbok eller inteckningsliggare över lån och servitut står till hans förfogande. Han utför a local research, studerar åtkomsthandlingar, deeds, ibland långt tillbaka mot medeltiden, förhör sig hos kommunala myndigheter om eventuella byggnadsförbud eller andra inskränkningar av betydelse för en tillträdande fastighetsägare. Han avger ett utlåtande, i mer komplicerade fall efter att ha konsulterat en på området specialiserad advocate.
    I större samhällen, burghs, förbryllas situationen genom att bostadsbyggnader i synnerlig utsträckning delägs (våningsplan, lägenheter, tenements subdivided both vertically and horisontally säger lord Cooper) med samägande av tomten, själva byggnadskroppen och gemensamma utrymmen. Att upplinjera en ny lägenhetsägares rättigheter och skyldigheter på en karta eller plan could tax the skill of any draftsman.
    Godkänner en förvärvare in spe sin solicitors utlåtande, så upprättar parternas solicitors i samråd ett kontrakt, vars talrika latinska termer och åldriga språkformer så konfunderar parterna att de skriver under i förlitande på att ett så imponerande och kostsamt aktstycke fyller de legala kraven.
    Varje gång en fastighet byter ägare måste proceduren upprepas.
    Har solicitors agerat med skälig omsorg så kan de inte göras skadeståndsskyldiga i händelse av senare obehagliga överraskningar för förvärvaren, exempelvis när någon tidigare ägare i fångeskedjan medgivit uppförande av en högspänningsstolpe — ett mindre Eiffeltorn — i trädgården, eller vägmyndigheterna säkrat sig rätt att bygga en motorväg utanför köksdörren.
    En rättsförfattare¹¹ anser om conveyancing: The subject is regarded as an art ratheras a sub-division in the use of legal form and terminology ..., och lord Cooper skämtar: It is both easier and cheaper to acquire a marketable Rolls Royce than a garagein which to keep it ...
    En förenkling av den intrikata fastighetsrätten är på väg.
    1 Land Registration (Scotland) act 1979. För fastighetsregistrering har Skottland med dess arkipelager Hebriderna, Orkney och Shetland indelats i nio distrikt. Med början 1981 i ett distrikt kommer övriga åtta, ett om året under 1980-talet, att registrera fastighetsförvärv på basis av åtkomsthandlingar och lantmäterikartor. Registreringsmyndigheten utfärdar ett land certificate. Till en början är registreringen frivillig men avses efter en prövotid att göras obligatorisk. Skottland får därmed en motsvarighet till vårt lagfartssystem.
    Däremot kan registrering av penninginteckning, mortgage, ej äga rum. Långivare mot säkerhet i fastighet, främst Building Societies (motsvarande våra hypoteksföreningar) och banker tillgodoser sin säkerhet genom att i depå förvara åtkomsthandlingarna intill dess räntor och kapital slutbetalats.
    2 Det feodala fastighetssystemet, dominerande framför allt i the Highlands, står inför total avveckling. Vare därför nog sagt om detta komplicerade system, att det kännetecknas av förhållandet mellan superior eller landlord och vassal, vilken sistnämnda för rätt att bruka fastigheten presenterar en feu till

 

¹¹ A. Marshall, General Principles of Scots Law (Edinburgh) 1982.

 

sin superior, i äldsta tider i form av rusttjänst, senare dagsverken eller naturaprestationer och i våra dagar en penningpålaga. Nya feudities far ej tillkomma, och bestående avvecklas successivt genom att en nytillträdande vassal erlägger till sin superior ett på moderata grunder beräknat kapitalvärde av feu, varigenom fastigheten blir freehold.¹²

 

Skadeståndsrätten
Vad vi kallar vållande eller culpa benämnes i Skottland delict, varmed enligt lord Cooper avses fault or breach of duty, utan vilket skadeståndsskyldighet ej kan föreligga. I motsats härtill står det engelska begreppet tort, som medför skadeståndsansvar i många fall utan fault.
    Skotsk rätt fasthåller i princip delict som förutsättning för ansvar och har endast i undantagsfall genom särlagstiftning infört strikt ansvar, exempelvis för skada förorsakad av radioaktivitet från atomkraftanläggning. Lord Cooper befarar emellertid att frekvent åberopande av engelska prejudikat i skotska domstolar kommer att urholka delict-begreppet, varigenom rättstillämpningen kommer att närma sig den engelska och förstöra den rationella enkelhet som kännetecknat den skotska skadeståndsrätten.
    Emellertid ställs skadeståndsrätten genom den samhälleliga och tekniska utvecklingen varje dag inför nya problem. Lord Cooper hoppas att dessa skall finna en lösning, grundad på breda principer, med undvikande av den otillfredsställande emulsionen av skotsk och engelsk rätt.
    Härtill kan läggas, att skadeståndsansvar för olycksfall i arbete och trafikskada — de praktiskt viktigaste områdena — alltjämt vilar på delict-principen, ehuru fault-faktorn i rättspraxis ofta tänjes mot gränsen till casus.

 

De allmänna domstolarna
Polisdomstolarna avskaffades 1975 och ersattes av District Courts, vilka i England motsvaras av Magistrates Courts men har blygsammare befogenheter. De dömer främst över fylleri, störande av den allmänna ordningen, trafikförseelser (men ej trafikbrott) och snatteri (petty theft) och äger endast ådöma lindriga påföljder. Anses strängare påföljd vara påkallad så remitteras målet eller utmätandet av påföljden, sentencing, till Sheriff Court.
    Domare är justices of Peace, oavlönade lekmannadomare, sittande några få dagar per månad som ensamdomare eller med en eller två kolleger. Endast i Glasgow leds tre District Courts av Stipendiary Magistrates; lagfarna — rekryterade från Solicitor-kåren — med befogenhet att ådöma något strängare straff än fredsdomarna.
    Första instans för civilmål och egentliga brottmål är Sheriff Courts, vilka avverkar den stora massan av civila tvister (med undantag för skilsmässomål) och brottmål (utom de allvarligaste, förräderi, mord och våldtäkt, som är förbehållna High Court.)
    Skottland är indelat i 6 distrikt, Sheriffdoms med en Sheriff-Principal i varje. Under dem lyder i allt ett 60-tal sheriffer.¹³ Då antalet Sheriff Courts är

 

¹² Vikingar invaderade under 800-talet Orkney och Shetland, bosatte sig där och livnärde sig på fiske och jordbruk. De och deras ättlingar vägrade som fria odalbönder att underkasta sig feodalrätten; deras jord betecknas än i dag Udal.

¹³ Sheriffämbetet har anor från 1100-talet. Sheriffen var kronans lokala förtroendeman med militära, administrativa och judiciella åligganden, bl. a. indrivning av kungliga pålagor. 

omkring 50 så utgör återstående en reserv att rycka in vid förfall eller hård arbetsbelastning. Sheriff-Deputies förordnas som tillfällig förstärkning. Sheriffs rekryteras bland solicitors och advocates med minst fem års välmeriterad praktik.
    Civila mål kan fullföljas från Sheriff Court till vederbörande Sheriff-Principal. Detta har varit föremål för kritik. Å ena sidan anses omprövning vara ett kostnadsbesparande alternativ till fullföljd i High Court i Edinburgh, medförande tvånget för den klagande att anlita en advocate att föra hans talan. Å andra sidan kan fullföljd till Sheriff-Principal tillgripas av okynne för att vinna tid. Den där förlorande parten äger fullfölja vidare till High Court. Rättvisans kvarnar mal långsamt särskilt i civila tvister.
    I vissa civilmål, främst om skadestånd för olycksfall i arbete och trafikskada, anlitas under särskilda förutsättningar en jury av 12 personer. Frekvensen av mål med jury är blygsam, i genomsnitt ett dussin om året. Frågan om avskaffande av civilmålsjuryn omprövades 1939 men överlevde till många juristers förvåning.
    Brottmål handläggas av sheriffen summariskt vid mindre allvarliga lagöverträdelser, eljest med en jury av 15. Till brottmålsjuryn återkommer vi längre fram.
    En redogörelse för High Court erbjuder svårigheter, emedan domstolen i dess nuvarande utformning är ett resultat av årlig tradition, successivt anpassad till vår tid. Följande är ett försök att återge domstolens huvuddrag.
    Domare i High Court kallas till ämbetet av drottningen efter förslag av the Secretary of State for Scotland. Kvalifikationskravet är många års välmeriterad praktik som solicitor eller advocate. Avgångsåldern är 75 år.
    Antalet domare i High Court är 21, varav dock en är permanent knuten till the Scottish Law Commission i London. Av resterande 20 bär den till tjänsteåren äldste titeln Lord President i Court of Session (civilmål) respektive Lord Justice General i Court of Justiciary (brottmål), medan den näst äldste tituleras Lord Justice-Clerk (civil- och brottmål).
    Övriga 18 är Senators of the College of Justice (civilmål) respektive Lord Commissioners of Justice (brottmål).
    De 6 i ämbetet äldsta Senators är appellationsdomare i civilmål i Inner House, som består av två likvärdiga divisioner, den ena ledd av Lord President med 3 Senators och den andra av Lord Justice-Clerk med likaledes 3 Senators. I prejudicerande mål sitter Inner House som Court of Seven Judges, och är målet av synnerlig principiell vikt kan domstolen inkalla ytterligare Senators (i ett uppmärksammat fall deltog 13 Senators).
    Outer House utgöres av resterande 12 Senators, vilka som ensamdomare prövar mål i första instans, framför allt skilsmässomål.

 

    I betraktande av den brittiska förkärleken för ämbetsdräkter är det knappast förvånande att domare i the Court of Justiciary bär, förutom den obligatoriska peruken, en scharlakansröd mantel, för the Lord Justice General försedd med hermelinbård, för the Lord Justice-Clerk, markerande hans lägre värdighet, imiterad hermelin och för bisittarna vita bårder med scharlakansröda kors. När samma personer i Court of Session prövar civilamål byter de till mörkblå mantel med kastanjebrun bård, försedd med röda kors.

 

    Court of Session sammanträder i Edinburgh och ej on circuit i landsorten.
    Av de 18 Lords Commissioners of Justitiary sitter de i ämbetet äldsta i Edinburgh som appellationsdomare under ordförandeskap av Lord Justice General

 

10—36-162 Svensk Juristtidning

 

respektive Lord Justice-Clerk, i divisioner om minst tre, i komplicerade brottmål fler domare. De prövar mål fullföljda från Lords Ordinary, Sheriff- & District Courts.
    Övriga Lord Commissioners sitter i regel som ensamdomare, i allvarliga brottmål med biträde av två kolleger, ej endast i Edinburgh men oftast on circuit i större landsortsstäder. De utgör första instans för de grövsta brotten, förräderi, mord och våldtäkt, och kallas Lords Ordinary.
    Förestående är svårsmält. Följande tablå kan hjälpa överblicken.

 

HIGH COURT

Civilmål                                                                    Brottmål

Court of Session Court                                         of Justiciary

Lord President                                                       = Lord Justice General

Lord Justice-Clerk                                                = Lord Justice-Clerk

Senators of the College of Justice                    = Lords Commissioners of Justiciary

 

Inner House:                                                              Apellationsdomstol i Edinburgh,

Två divisioner:                                                            i divisioner:

I Lord President + 3 Senators                                I Lord Justice General + minst 2

II Lord Justice-Clerk + 3 Senators                       Lords Commissioners

                                                                                        II Lord Justice-Clerk + minst 2            

                                                                                         Lords Commissioners

 

I prejudicerande mål

Court of Seven Judges                                                Lord Commissioners, kallade 

undantagsvis fler Senators                                        Lords Ordinary, sittande som

                                                                                           ensamdomare (i svåra fall med

                                                                                        2 kolleger) jämte jury, i Edinburgh

                                                                                 och on circuit i större landsortsstäder.

 

Outer House:
Senators sittande ensamma som 

domare i första instans i Edinburgh.

 

Civilmål — men ej brottmål — kan med fullföljdstillstånd överklagas till House of Lords men icke i sakfrågor utan endast för rättstolkning. Överklagandet har principiellt formen av en motion till the Queen in Parliament och övervägs av minst fem Lords of Appeal in Ordinary, vilka i överhusets namn uttalar sin opinion.
    Totala antalet av dessa lorder är 12, varav en skall vara och i praktiken två är skotska jurister. Emellertid är ej sörjt för att någon av dem skall deltaga i prövningen av skotska mål. Det inträffar därför att blott engelska lorder ger sin opinion över skotsk common law, ehuru de därom merendels saknar erfarenhet eller djupare kännedom. En rättsförfattare¹⁴ anför: The House of Lords has been responsible for some of the worst misunderstandings and confused law in the Scottish books; over and over again English doctrines have been forced into Scots law by English Law Lords ...

 

¹⁴ D. M. Walker, the Scottish Legal System (University of Glasgow 1976).

 

    Efter föregående torra fakta bör framställningen livas genom referat av ett par rättsfall, vilka illustrerar den hos skottar icke ovanliga arrogansen gentemot överheten, här representerad av rättsvården.

 

I.

Två skotska bröder vid namn Burnside häktades och ställdes under åtal för väpnat rån, vartill de nekade. De engagerade en solicitor och instruerade honom att vid processens förberedelse yrka på tillämpningen av en lag från elfte århundradet, introducerad av den ormandiska erövrarna, enligt vilken skuldfrågan på begäran av en för brott misstänkt skulle avgöras genom envig med motparten, varigenom Gud hellre än en jury skulle avgöra vilken av parterna som hade rätten på sin sida.
    Motparten var kronan, vid så allvarligt brott företrädd av the Lord Advocate. Denne är 54-årige Lord Cameron of Lochbroom, på vilken skulle ankomma att engagera någon person villig att duellera på kronans vägnar. Lordens egen hobby är segling och ej martialiska förehavanden, men att finna någon ersättare för honom syntes vara en omöjlig uppgift.
    Juris professorn vid Edinburghs universitet Robert Black konstaterade att det medeltida rättsinstitutet i fråga avskaffats i England år 1819 men genom uteblivet hävande förblivit skotsk lag, dock ej tillämpad sedan 1500-talet. Professorn hade vid sin forskning kommit till den uppfattningen att det ankom på utmanaren att välja vapen — under medeltiden vanligen spjut och lädersköld — men att det i övrigt var höljt i dunkel vilka regler som skulle följas vid enviget. Dessa hade glömts under seklernas lopp. Dock hade de efter allt att döma varit ytterst strikta. En sak var emellertid säker, nämligen att det skulle ha ålegat bröderna Burnside att vid utmaningen kasta en vit handske vid motpartens fötter. Detta hade de ej ens påstått att de gjort.
    High Court i Edinburgh kunde därför i dom den 22 april 1985 till sin lättnad förkasta brödernas yrkande såsom saknande en laglig förutsättning, och förordna att skuldfrågan skulle avgöras av jury i vedertagen ordning.
    Lady Cameron förklarade sig belåten med att maken ej skulle behöva kläda sig i rustning, och bröderna Burnsides mor yttrade att hennes söner var bloody idiots.

 

II.

Vederbörande Procurator Fiscal ställde Iain Taylor under åtal vid Sheriff Court i Portree, ön Skye i Hebriderna, för det denne av illvilja skadat allmän egendom genom att måla över en vägskylt och förse den med ett ortsnamn på gaeliska språket — i forts. gaelic.
    När målet påropades inställde sig en person i de åtalades bås. Tillfrågad huruvida han var Iain Taylor yttrade han, enligt rättegångsprotokollet, något på ett främmande språk.
    Solicitor Ferguson, Portree, reste sig i rättssalen och förklarade på engelska språket att han var Taylors försvarare, att personen i båset var Taylor och att denne bestred åtalet. Ferguson yrkade att rättegången skulle äga rum på gaelic, vilket språk både Taylor och Ferguson talade flytande. Därest detta yrkande ej vunne bifall hemställde Ferguson att sheriffen skulle inkalla en tolk för översättning till gaelic av vad som i rättegången kunde komma att yttras på engelska.
    I målet blev kartlagt att Taylors modersmål var engelska och att han lärt sig gaelic såväl, att han fullt behärskade båda språken.
    Sheriffen förkastade yrkandet och förordnade att processen skulle försiggå på engelska och utan tolk.
    Ferguson anhöll om tillstånd att särskilt överklaga detta beslut i High Court.
    Sheriffen biföll under hänvisning till frågans principiella vikt.
    Vidlyftig argumentering ägde rum i High Court, huvudsakligen enligt följande:
    Ferguson: Gaelic var ett nationellt språk i Skottland jämsides med engelska, ej ett främmande språk. Taylor hade en fundamental rätt att välja det språk i vilket han önskade föra sin talan. I våra dagar var gaelic alltjämt i bruk på ön Skye. En resolution 1980 av Europeiska Domstolen för de Mänskliga Rättigheterna fastslog som en grundläggande rätt att alla folk ägde begagna det egna språket.
    Procurator Fiscal: Brottmål inför skotska domstolar hade sedan urminnes tider behandlats på det skotska idiomet och senare på engelska.
    Sheriffen årberopade uttalanden av institutional writers (auktoritativa rättsförfattare), professor Bell kommenterade Baron David Hume's klassiska arbete Crime, samt ett prejudikat av 1841, vari en vittnesutsaga på gaelic, översatt av tolk, förkastats emedan vittnet kunde tala distinkt engelska.

 

    High Court gav den 16 juni 1982 sin Opinion. Domstolen gillade helt vad sheriffen åberopat och förklarade överklagandet uppenbarligen vara ett hopplöst sådant; överklagandet förkastades.
    (Referentens kommentar: Hade sheriffen i målet inte förklarat tvistefrågan vara av principiell vikt, så lär High Court ha format sin dom till en allvarligare admonition till  Taylor eller i varje fall till Ferguson, eller dömt för rättegångsmissbruk.)

 

Åklagarorganisationen.
Den skotska polisen, i motsats till den engelska, varken beslutar eller utför åtal. Den utreder brott och rapporterar till vederbörande åklagare.
    Högste åklagare är the Lord Advocate, hans närmaste man är the Solicitor General for Scotland. De betecknas Law Officers, tillsättas av brittiske premiärministern och byts vid regeringsskifte. Regelmässigt är de medlemmar av parlamentet och har som sådana att lotsa skotska lagar genom kamrarnas skärseld.¹⁵ The Lord Advocate utför personligen åtal över särskilt svåra brott eller delegerar uppgiften till the Solicitor General eller till någon av de f. n. tolv Advocates Depute, vilka är knutna till the Crown Office i Edinburgh. The Crown Office leds av the Crown Agent, vilken är högsta juridiska rådgivare i skotska angelägenheter till brittiska regeringen. När en Advocate Depute för talan i domstol betecknas han Her Majesty's Advocate.
    Liksom i England är alla brottmål, även de triviala, en angelägenhet mellan Her Majesty the Queen och den åtalade. Enligt skotsk — och engelsk — rättsdoktrin anses inte att åklagare förlorat ett brottmål då den åtalade frikänts, ty det är till Her Majesty's pleasure när hennes undersåtar befunnits icke skyldiga. I linje härmed saknar åklagare utan undantag fullföljdsrätt efter frikännande.¹⁶
    Av särskilt intresse är att the Lord Advocate avgör vid vilken rättsinstans ett brottmål skall anhängiggöras, beroende på hans bedömande av brottets svårighetsgrad — i High Court med jury, Sheriff Court med jury eller av en sheriffutan jury. Den åtalade saknar rätt att påfordra skuldfrågans avgörande av jury.
    The Solicitor General är ansvarig för kåren av lokala åklagare, f. n. omkring 60 Procurators Fiscal. De är rättsbildade och rekryteras från lawyer-kåren.
    Någon motsvarighet till de engelska committals for trial i Magistrates Court förekommer ej, vilket anses vara till fördel för rättssäkerheten, emedan vid rättegång med jury denna svävar i okunnighet om kronans sak intill dess den hör åklagarens bevisning. Den har alltså ej kunnat påverkas exempelvis av pressreferat från committal proceedings.

 

¹⁵ Skotska jurister betraktar som en anomali att parlamentets övervägande engelska medlemmar beslutar över förslag till genuint skotska lagar. De ser framemot den dag, sannolikt ej alltför avlägsen, när ett skotskt parlament i Edinburgh återupplivas för att ta hand om inhemsk lagstiftning.

¹⁶ I England har en kungl. kommitté föreslagit att högsta åklagaren, the Attorney General, skall kunna i appellationsdomstolen begära utlåtande över i Crown Court beslutad straffpåföljd när han anser att denna varit alltför lindrig. Skulle appellationsdomstolen finna att viss strängare påföljd varit påkallad, så skulle detta endast få karaktären avanvisning till framtida sentencing och ej beröra den aktuellt dömde. Anledningen till förslaget är den allmänna opinionens genom massmedia väckta förtrytelse över vissa på senare tid avkunnade domar, främst i våldtäktsmål. Ansedda Daily Telegraph betecknar förslaget a cosmetic exercise designed to allay public outrage rather than a valuable tool for controlling sentencing policy. 

    Främmande lagkommittéer har studerat detta åklagarsystem, funnit det föredömligt och introducerat drag därifrån i det egna landet.¹⁷

 

Enskilt åtal.
Enskilt åtal förekommer utomordentligt sällan och förutsätter tillstånd av the High Court of Justitiary i form av ett kungligt brev, Bill for Criminal Letters. Anledningen är att åklagarväsendet i princip anses helt fylla samhällets krav på åtal för brottslig handling. Undantagen avser fall i vilka the Lord Advocate avhänt sig rätten att fullfölja ett åtalsbeslut. De enda fall av enskilt åtal som rättslitteraturen redovisar förekom 1829, 1911 och 1982. Det sistnämnda berör åtskilliga aspekter på skotsk kriminalprocess och är så intressant att ett referat kan vara på sin plats.

 

    The Lord Advocate lät ställa två 15-åriga pojkar med förnamnen Gordon och John samt en 17-årig yngling, Joseph, bror till Gordon, under åtal för våldtäkt och grov misshandel av en kvinna X (våldtäktsoffers anonymitet är skyddad, rannsakning sker inom lyckta dörrar, pressrepresentanter får närvara men är förbjudna att publicera något som skulle kunna leda till offrets identifiering).På grund av brottets grovhet instämdes målet till High Court of Justitiary, att handläggas vid domstolens maj-session 1981 i Glasgow inför judge and jury.
    Enligt anklagelseakten hade de åtalade natten till den 1 november 1980 på en gata i Glasgow slagit X medvetslös, släpat henne in i ett obebott hus och där upprepade gånger våldtagit henne samt med en rakkniv tillfogat henne livsfarliga skador, medförande svårt vanställande särskilt av ansiktet.
    När målet påropades bestred ungdomarna var för sig. Emellertid kunde rannsakning ej äga rum, emedan X flyttat till okänd adress och ej kunnat delges vittneskallelse. Vidare hade en strejk av domstolstjänstemän i Glasgow hindrat inkallelse av jury. Åklagaren, en Advocate Depute, anhöll att rannsakningen skulle uppskjutas till domstolens juni-session i Glasgow. Den utsatta dagen var X och de tre ungdomarna tillstädes, och de sistnämnda upprepade sina nekanden. En tjänsteman, the Clerc of the Court fann att X:s mentalatillstånd ingav allvarliga bekymmer. En kriminalpsykiater tillkallades och avgav utlåtande till domstolen, enligt vilket hon ej kunde uthärda påfrestningarna av ett vittnesförhör; en förbättring vore osannolik under de närmaste 2 —4 månaderna. Rannsakningen inhiberades därför.
    The Lord Advocate lät tillställa envar av de tre ungdomarna en skrivelse av den 15 september 1981 med besked att han beslutat att icke vidare företaga någon aktion mot dem.
    Beslutet läckte ut till pressen och ledde till en våldsam proteststorm i massmedia (tidningar, radio och TV), underblåst på grund av ett nyligen i England inträffat fall, i vilket en våldtäktsman dömts till böter i stället för urbota straff. Boulevardtidningar, däribland en skotsk dagstidning, frossade i

 

¹⁷ En kungl. kommitté har i oktober 1981 framlagt förslag om införande i England och Wales av en från polisen fristående åklagarorganisation av lokala Crown Prosecutors under ledning av the Director of Public prosecutions och högsta tillsyn av the Attorney General såsom ansvarig inför parlamentet. Förslaget är baserat på det skotska åklagarsystemet. Remissinstanserna har i princip anslutit sig till förslaget men varit oense om huruvida Crown Prosecutors borde ställas under central eller lokal administration. Det synes troligt att förslagets genomförande kommer att dröja av kostnadsskäl på grund av nuvarande beträngda finansiella läge. 

upprördhet och publicerade intervjuer med X och ungdomarna, vilka påstods ha — låt vara i dunkla ordalag — erkänt delaktighet i ogärningarna. Allmänhetens förtrytelse ledde till interpellation i parlamentet. Den 21 januari 1982 anförde the Lord Advocate i överhuset:
    Problemet för mig är, att skotsk lag säger att när på mina vägnar en åtalad person underrättats om att anklagelserna mot honom inte kommer att fullföljas, så kan jag icke vidare göra något; jag kan inte instämma honom igen. Men om denna dams situation nu är förändrad, så att riskerna för hennes hälsa är mindre än vi förutsett, då är vägen öppen för henne att söka tillstånd till enskilt åtal.
    I underhuset uppträdde the Solicitor-General och upprepade anförandet i överhuset.
    Dekanus i the Law Society of Scotland, en Q.C., tog hand om X:s sak och anhöll hos the High Court of Justitiary sammanträdande i Edinburgh som appelationsdomstol om utfärdande av Bill of Criminal Letters. Ärendet handlades under fyra dagar i mars 1982 under ordförandeskap av the Lord Justice General med två Lord Commissioners of Justitiary som bisittare. Envar av de tre ungdomarna försvarades av Q.C:s, liksom dekanus instruerade av Solicitors. Ett imponerande uppbåd av lawyers hade alltså engagerats.
    Akten om ärendet ådagalade att X numera var så återställd att hon borde vara i stånd att som Kronans huvudvittne avge vittnesmål och uthärda försvarares korsförhör. Vidare syntes en yngling, vilken skulle ha varit närvarande vid brottstillfället, vara beredd att vittna. Denna person, som kunde tänkas vara socius criminis (medbrottsling), hade av dekanus utlovats frihet från eventuellt åtal från X:s sida, och the Lord Advocate hade för sin del givit motsvarande löfte. De legala beviskraven, två sammanstämmande vittnesmål, syntes därmed kunna tillgodoses.
    Försvaret gick huvudsakligen ut på att den vidsträckta publiciteten uteslöten opartisk jury-prövning av skuldfrågan, samt att det vore obilligt mot ungdomarna, vilka två gånger under 1981 ställts inför rätta, att nu rannsakas för brott som förmenades ha blivit begångna för nära 1 1/2 år sedan.
    De höga domarna avgav var för sig utlåtanden, opinions, vari de övervägde sju av parterna åberopade prejudikats bärighet med avseende på den föreliggande frågan om tillåtligheten av enskilt åtal och vad en Institutional Writer, baron David Hume anfört i Commentaries on the Law of Scotland resepecting Trial for Crimes (publ. 1800) om de processrättsliga följderna av en åklagares nedläggande av sin talan.
    1. Beträffande publiciteten anförde lorderna, att massmedia upphört att intressera sig för saken efter interpellationen i parlamentet i januari 1982, att allmänhetens minne av vad de inhämtar från massmedia notoriskt är mycket kort samt att det ankom på en rannsakningsdomare att i sin summing up till juryn understryka, i detta fall särskilt starkt, att juryn hade att beakta uteslutanden vad som förekommit inför den i rättssalen. Lorderna förkastade därför försvararna första punkt.
    2. Vidkommande den andra punkten så hade X otvivelaktigt en sak mot sina vedersakare med synnerligen svåra följder för henne personligen: att saken icke långt tidigare blivit rättsligt prövad berodde främst på hennes långvariga invalidisering.
    Lorderna beslöt enhälligt att utfärda Criminal Letters i drottning Elisabeth II:s namn.

 

    De åtalade inställdes inför Sheriff Court i Glasgow den 2 april 1982, Joseph inmanades i häkte, att förvaras i fängelse i avbidan på frigivande in due course of law. Hans två yngre kamrater ålades vid vite, bail, att hörsamma kallelse till rannsakning.
    The High Court of Justiciary i Edinburgh (en domare, lord Ross, och jury) dömde i maj 1982, efter skuldförklaring av juryn, Joseph till 12 års förvaring i anstalt för ungdomsförbrytare, såsom skyldig till våldtäkt och grov misshandel. Kamraterna befanns skyldiga till medverkan vid misshandeln. Påföljd för dem lämnades öppen för en prövotid av ett år, under vilken tid de skulle iakttaga stadlig vandel.
    Domen hade ett ovanligt efterspel. När prövoåret löpt ut i maj 1983, lät lord Ross kalla då 17-åriga John och Gordon till inställelse inför honom i High Court. Mot John förelåg ingen anmärkning, medan Gordon i januari 1983 dömts till böter för bärande av offensivt vapen och störande av allmän ordning. Lorden varnade dem och uttalade förhoppningen att de lärt sin läxa;om ej kunde de inte vänta sig någon rättslig misskund.

 

Brottmålsjuryn
Det skotska juryinstitutet avviker väsentligt från det engelska. Antalet jurymedlemmar är 15, utlottade bland en till domstolen inkallad panel av omkring 40 medborgare på måfå utplockade från röstlängderna för parlamentsval. Minimiåldern har nyligen sänkts från 21 till 18 år, till överensstämmelse med rösträttsåldern, och maximiåldern är 65 år.
    Åklagaren saknar jävsrätt, medan den åtalade (envar när flera personer står under gemensamt åtal) äger jäva 5 jurors utan angivande av skäl och ett obegränsat antal med uppgivet skäl, som domaren äger godtaga eller förkasta.
    Juryn avgör skuldfrågan med enkel majoritet. För fällande krävs alltså att minst 8 jurors funnit den åtalade skyldig. Ett frikännande — av 8 eller fler — får formen av antingen not guilty eller guilt not proven¹⁸. I bägge fallen är frikännandet definitivt och kan alltså ej bli föremål för omprövning i händelse ytterligare bevisning senare skulle komma i dagen.
    Åtskilligt har i rättslitteraturen skrivits om alternativet not proven. Enligt en uppfattning lämnar ett frikännande i denna form ett stigma på den frikändas karaktär. Lord Cooper försvarar alternativet: Skottarna är ett styvnackat folk, en skotsk jury föredrar att kunna skilja på fall, i vilka den åtalade bör kunna lämna domstolen utan någon fläck på karaktären, och fall i vilka den åtalades skuld moraliskt sett är otvivelaktig men som klarar sig by the skin of his teeth på grund av någon svaghet i tillfredsställandet av de formella beviskraven.
    Det kan synas som om ett fällande av exempelvis 8 eller fler jurors mot ett frikännande av 7 eller några färre borde ställa majoritetsbeslutets hållbarhet i tvivelsmål. Borde en numerärt svag övervikt för guilt — i betraktande bl. a. av den okända kvaliteten hos de enskilda jurymedlemmarnas omdömesförmåga — utgöra skäl för skuldfrågans omprövning i överordnad instans? Jurysekretessen lägger ett oöverstigligt hinder häremot.
    Juryns talesman meddelar inför domaren huruvida dess beslut varit enhälligt eller ej. Domaren får ej efterhöra röstsiffrorna för guilt, not guilty/not proven.

 

¹⁸ Jfr äldre svenska domar, som lämnade skuldfrågan åt framtiden, då den kunde uppenbar varda. Mest känt är målet 1853 inför Krigshovrätten mot regementspastorn och författaren Jonas Love Almqvist för försök till giftmord. 

Det förblir juryrummets hemlighet, varom domaren och — i händelse av fullföljd — appellationsdomstolen saknar all kännedom.
    Det är liksom i England i det närmaste fåfängt för en av jury sakfälld att överklaga dess verdict of guilt, med mindre ett processrättsligt fel kan påvisas ägnat att ha kunnat påverka juryns överväganden. Emellertid förefaller de skotska överinstanserna att vara särskilt stränga till de sakfälldas förmån vid vägandet av processuella bristfälligheter. Synnerliga krav ställs på domarens charge till juryn. Han skall förklara tillämplig lag för dem och får väga sina ord för att inte missleda exempelvis i fråga om de legala beviskraven och vittnesberättelsernas tillförlitlighet.
    Vikten av att sheriffen iakttar objektivitet belyses av följande rättsfall.

 

David Tallis versus Her Majesty's Advocate.
Vederbörande Procurator Fiscal åtalade David Tallis och hans onkel George Wands vid Sheriff Court i Glasgow för stöld av järnvägsräls till värde av £2,000. Målet förekom inför sheriff och jury i mars 1981, varvid George erkände medan David bestred.
    I målet var ostridigt att George och David tillsammans drev en firma, Garden Services, och att de transporterat rälsen från området för ett nedlagt spår vid en kraftstation i Cambuslang.
    Davis hördes under ed och påstod till sitt försvar att George visat honom ett kontrakt, enligt vilket firman fatt i uppdrag att utrymma området och forsla rälsen till ett skrotupplag. Först lång tid efteråt hade David erfarit att kontraktet var ett falsifikat av George.
    Åklagaren anställde korsförhör med David, varefter sheriffen ställde åtskilliga frågor till honom, markerande misstro mot Davids sanningsenlighet. David blev konfunderad och motsade sig själv.
    Därefter hördes för försvaret en miss Veryan, vilken varit Georges sekreterare och älskarinna vid tiden i fråga. Hon tog på sin ed att hon enligt Georges diktamen skrivit kontraktet mellan Garden Services och en obefintlig firma i London.
    I sitt slutförhör med Veryan frågade åklagaren: Finns det någon anledning för er att ha kommit till denna domstol och tala om för "the Ladies and gentlemen of the jury" och "his Lordshipthe Sheriff" om det här, att göra det för denne man David?
    Veryan: Ja. När jag frågade George vad han ville att jag skulle säga, så sade han att jag måste säga att David skrivit kontraktet, men jag tycker inte att David skulle få skulden för något som jag och inte han gjort.
    Åklagaren: Så enda anledning för ert vittnesmål i dag är att få fram sanningen?
    Veryan: Ja!
    Av Veryans vittnesmål framgick, att hon brutit med George i förtrytelse över att han uraktlåtit att besöka henne under en sjukhusvistelse.
    I sin charge (summering) till juryn anförde sheriffen att avgörande för skuldfrågan var juryns värdering av vittnena Davids och Veryans trovärdighet. Det ankom på juryn att överväga huruvida David var en person som lätt ändrade ståndpunkt när han ställdes inför obekväma frågor. På tal om Veryan sade sheriffen att juryn kanske satte tillit till hennes uppgift att hon vittnat för att David inte skulle få skulden för något som han inte gjort. Men en alternativ synpunkt kunde vara att Hell holds no fury like a woman's scorn, därmed antydande ett hämndmotiv gentemot George.
    Juryn fann David skyldig (majoritetsbeslut), varefter sheriffen dömde vardera till 12 månaders fängelse.
    David anhöll i High Court om fullföljdstillstånd under påstående, att bevisningen mot honom varit legalt otillräcklig och att domaren begått rättegångsfel genom att ha ingripit i Davids vittnesmål samt genom att ha ådalagt partiskhet, allt av beskaffenhetatt ha kunnat påverka juryn.
    I High Court företräddes kronan av en Advocate Depute.
    I februari 1982 gav High Court sin opinion: Sheriffen hade uraktlåtit att iaktta opartiskhet beträffande den vitala fråga som det ankommit på juryn att besvara, nämligen huruvida kronan styrkt beyond reasonable doubt att David varit medveten om kontraktsförfalskningen när rälsen bort skaffats. Vidare hade sheriffen uttalat sig som om undervissa förhållanden bevisbördan skiftade till den åtalade, vilket varit ägnat att vilseleda juryn. Fullföljdsansökan bifölls och domen mot David förkastades.

 

Processrätten bedömer strängt ett avslöjande från åklagarens sida att en åtalad tidigare varit i klammeri med rättvisan. Endast om han till sitt försvar påstår att åklagaren eller dennes vittnen talat osanning, eller att han själv är en oförvitlig person, äger åklagaren bringa till rättens kännedom svarandens brottsantecedentia. Sakerförklarar domstolen den åtalade, så redogör åklagaren därefter för eventuella tidigare domar till ledning för straffmätningen.

 

John McLean ställdes av vederbörande Procurator Fiscal under åtal vid Glasgow District Court för störande av den allmänna ordningen på en gata i Glasgow.
    McLean hördes på ed som vittne och påstod att han vid avstigande från en buss utan skäl anhållits av tillstädeskommen polis och avförts till polisstation för förhör. Något uppträde hade förekommit i bussen under färden, men McLean bestred att han haft något att göra därmed.
    Under åklagarens korsförhör tillfrågade han McLean huruvida han betraktade sig som en hederlig karl med gott minne. McLean lämnade frågan obesvarad.
    McLeans försvarare, en solicitor, återupptog därefter vittnesförhöret, varvid McLean uppgav att han i mars 1980 dömts för stöld.
    The District Court (en Justice of Peace) fann i dom den 16 juni 1982 McLean skyldig enligt åtalet.
    McLean överklagade under påstående att åklagarens otillåtliga fråga om McLeans heder och goda minne provocerat honom att nämna den tidigare domen för stöld.
    High Court, sittande som appellationsdomstol (the Lord Justice Clerc och två Lords Commissioners of Justiciary) gav den 30 november 1982 sin enhälliga opinion: avslöjandetav domen för stöld, föranlett av åklagarens fråga, var av så materiell betydelse att dennu överklagade domen måste annulleras.

 

Närmare om brottsmålsprocessen.
Skotsk brottmålsprocess går längre än den engelska till den åtalades skydd mot felslag av lagens arm. Följande punkter belyser detta.
    1. Åklagaren inleder inte, som hans engelska kollega, sin talan med en sakframställning utan går direkt på kronans bevisning. Tanken bakom detta är, att en sakframställning nödvändigtvis innehåller påståenden, vilka åklagaren har att senare styrka inför juryn. Denna är i målets början — den är ju principiellt helt okunnig om saken — särskilt påverkbar och kan av en skicklig åklagare bibringas en förhandsinställning till den åtalades nackdel, som försvaret kan ha svårt att neutralisera.
    2. Någon motsvarighet till de engelska Judges' Rules förekommer inte. I gengäld medger domaren endast under exceptionella omständigheter att ett erkännande vid polisutredningen eller diskriminerande medgivanden till polisen får komma till juryns kännedom.
    3. Domaren gör i regel inte en summing up över bevisningen till juryns ledning utan inskränker sig till att förklara tillämplig lag, varvid han erinrar juryn om de krav som den skotska kriminalrätten ställer på bevisningen för en verdict av guilt.
    4. Medan i England juryn är fri att beakta allt som förelagts den och att ta intryck av den åtalades person, gäller i Skottland den legala bevisteorin. Förfällande dom krävs att den åtalade bundits till gärningen av två vittnen eller undantagsvis av ett vittne plus indicier av starkt övertygande natur.
    En konsekvens av de legala beviskraven är att en åtalads bekännelse inte godtages med mindre bekännelsen stöds av tilläggsbevisning, i vilket avseende kraven skärps med brottets svårighetsgrad. En åtalad som bekänt betraktas i princip som ett kronans huvudvittne, vars utsaga skall stärkas med objektiva fakta. Lord Cooper framhåller att the chief search in most prosecutions is

 

11-36-162 Svensk Juristtidning

 

....for sufficient corroboration, in the absence of which a conviction cannot take place or, if obtained, cannot stand, however credible the principal witness may be.
    När domaren — utan att vara därtill skyldig — kommenterar bevisningen i sin charge till juryn, bör han iakttaga stor försiktighet för att undvika en näsbränna, såsom framgår av följande rättsfall.

 

Alexander McIntyre versus Her Majesty's Advocate.
McIntyre åtalades vid High Court i Glasgow inför en Lord Commissoner of Justiciary och jury för att ha mördat Anthony Timosas den 1 oktober 1980 på en gata i staden.
    Rättegången ägde rum i januari 1981, varunder ett stort antal vittnen hördes, däribland polismän och kriminalmedicinsk expertis.
    Utredningen kan sammanfattas enligt följande.
    Kvällen onsdagen den 1 oktober 1980 hade Timosas med en väninna besökt en pub. Dit hade också McIntyre infunnit sig med en något berusad kvinna. Under kvällens lopp hade de två kvinnorna grälat, varefter följt ett ordbyte mellan deras kavaljerer som slutat med att McIntyre under en stund ovänligt stirrat på Timosas.
    Kl. 23 hade Timosas och hans väninna lämnat puben. Fem minuter senare hade McIntyre med sitt sällskap avlägsnat sig.
    Omkring kl. 2.20 samma natt hade polisen funnit Timosas knivskuren till döds på trottoaren under en järnvägsbro i närheten av puben.
    Kronans sak var beroende av, huruvida juryn kunde övertygas om att mordet ägt rum före kl. 23.30, vid vilken tidpunkt McIntyre infunnit sig hos vänner, makarna Neeson, boende i grannskapet, där McIntyre övernattat.
    Tio dagar efter mordet hade en pojke funnit en kökskniv av vanligt slag dold bakom murbruk i en vägg nära Neesons bostad. Pojken hade tagit hem kniven och torkat den. Senare hade kniven lämnats till polisen.
    Under loppet av torsdagen den 2 oktober hade McIntyre erfarit att polisen besökt Neesons bostad och sagt sig önska tala med McIntyre. Denne hade på följande fredagseftermiddag ringt polisstationen och talat med detektivinspektor Corrie, vilken bett McIntyre att komma ned till stationen för att tala om mannen som funnits död under järnvägsbron. McIntyre hade vägrat, han ville inte tillbringa veckoslutet inspärrad på stationen.
    Enligt Corries vittnesmål hade McIntyre högröstat frågat vilken man, vartill vittnet svarat den man som ni hade ett ordbyte med i puben. McIntyre hade shouted Hell och genmält: That cunt (vulgärspråk = den fittan). It was him that jumped me. I have a good defence.
    Polisen hade vid husrannsakan hos McIntyre tagit hand om en jacka, som i en ficka haft en blodfläck vilken kunde ha kommit från en kniv sådan som pojken funnit. Fläcken tillhörde samma blodgrupp som Timosas och var ej McIntyres blod.
    McIntyre hördes under ed och bestred i upprörda ordalag Corries vittnesmål. Han medgav att han sagt that cunt, men bestred att han yttrat It was him that jumped me. I have a good defence. Han hade på vägen till Neesons bostad blivit anfallen av en okänd man och tillfogats ett sår på ena handen. Detta hade han talat om för Neeson. Han hade inte haft det ringaste att göra med Timosas död.
    Åklagaren grundade sin talan på detektivinspektor Corries vittnesmål om vad McIntyre enligt ovan sagt till honom under deras telefonsamtal, vilket enligt åklagaren band McIntyre till mordet. Övrig bevisning förebragt inför juryn hade, medgav åklagaren, karaktär av circumstantial evidence, indicier.
    Juryn fann genom majoritetsbeslut McIntyre guilty, och domaren dömde honom till livstids fängelse.
    McIntyre ansökte hos High Court i Edinburgh, sittande som appellationsdomstol, om fullföljdstillstånd och yrkade frikännande på grund av lagligen otillräcklig bevisning.
    High Court (the Lord Justice-General och två Lords Comissioners of Justiciary) gav den 10juni 1981 sin enhälliga opinion, vilken starkt förkortad gick ut på följande:
    Den vitala frågan var, såsom åklagaren konstaterat, huruvida detektivinspektor Corries återgivande av telefonsamtalet var riktigt och, i jakande fall, borde tolkas som ett erkännande av beskaffenhet att utgöra direkt bevis. Domaren hade emellertid uraktlåtit att uttryckligen understryka detta såsom en fundamental matter of Law. Däremot hade domaren utförligt uppehållit sig vid indiciebevisningen, vilken var av betydelse endast som komplement till direkt bevisning. Domarens underlåtenhet var avbeskaffenhet att ha kunnat påverka juryns överväganden och beslut och därigenom medföra miscarriage of justice. Fullföljdsansökan bifölls och domen hävdes.

 

Children's Hearings
Juvenile Courts ersattes i Skottland 1971 med Children's Hearings. En kommitté hade funnit att ungdomsdomstolar var mindre lämpliga, emedan de hade karaktären av kriminaldomstolar, medan erfarenheterna visat att i regel en flexibel socialvård och ej straff utgjorde ett bättre botemedel.
    Centralfiguren i systemet är en lokal auktoritet kallad Reporter. Han får rapporter från polisen, socialarbetare och lärare om minderåriga i behov av vård och tillsyn, särskilt ungdomar som begått lagöverträdelser men också fall av skadlig eller farlig hemmiljö.
    Minderåriga som begått mord, misshandel eller andra svåra brott, ellersom varit medbrottslingar till vuxna, skall åtalas i vanlig ordning och är undandragna Children's Hearings.
    The Reporter äger efter utredning påkalla Children's Hearing, om han kommit till uppfattningen att rådgivning av socialarbetare vid hembesök o 1 ej är tillfyllest.
    Children's Hearings avser barn under 16 år och i vissa fall också ungdomar i åldern 16—18 år.
    Children's Panel rekryteras bland medborgare i åldern 20 — 60 år med intresse för ungdomsproblem och förmåga att kommunicera med barn och föräldrar. De utses av en lokal rådgivande kommitté för en femårsperiod åt gången och de genomgår ett träningsprogram. I allmänhet består the Panel av 5 män och kvinnor.
    Barnets föräldrar måste gå med på en hearing. Vägrar de så skall the Reporter hänvända sig till vederbörande sheriff. Finner denne att hearing bör äga rum, så föranstaltas om ett icke frivilligt hörande.
    Barnet och föräldrarna är då lagligen skyldiga att inställa sig. Lokalen skall vara hemlik och hörandet informellt, ett förtroligt samtal runt ett bord. Pressen far vara representerad men är förbjuden att publicera något som kunde avslöja familjens identitet.
    Det vanligaste resultatet är ett beslut om övervakning av en socialarbetare för ett år, med möjlighet till årlig förnyelse till 18 års ålder. I förening därmed förekommer exempelvis beslut att barnet skall inackorderas hos släktingar, i fosterhem, skolhem eller uppfostringsanstalt för kortare eller längre tid. Många andra alternativ står till förfogande. Kroppsstraff eller böter kan ej förekomma.
    Gillar barnet eller föräldrarna inte beslutet så kan det överklagas hos sheriffen och från honom under vissa förutsättningar till Court of Session.
    Rättsforskare vid skotska och utländska universitetet studerar med intressede kriminologiska erfarenheterna från Children's Hearings.

 

Land skall med lag byggas.
    Lord Cooper bör ha sista ordet. Han blickar framåt med vidsyn och säger:

 

In these anxious times the sole remaining guarantee of the liberty of the subject and the freedom of anation is the Rule of Law .... Unless a system of law and legal administration is maintained in a state of high efficiency and allowed to develop freely in harmony with its own distinct principles and methods, the Rule of Law in that country will inevitably languish, and it will be the ordinary citizen who will be the victim.
    The Scottish people have thus good cause to place supreme value upon their system of jurisprudence, and to promote by their interest and support every effort to preserve it in its future service of the common purposes of Scottish society.
 

Lars Bennich