Svensk rättspraxis

 

Sakrätt 1964-1981

 

Av justitierådet HENRIK HESSLER

 

 

Innehållsförteckning

Inledning 164

I. ÄGANDERÄTT 165

A. Ägares skydd mot tredje man i allmänhet 165

 1. Godtrosförvärv till lös egendom m. m. 165.

 2. Borgenärsskydd 168

B. Ägarförbehåll 171

C. Förhållandet mellan förvärvare av egendom och tredje man på överlåtarens sida 174

1. Dubbeldisposition (tvesala) 174

2. Borgenärsskydd 174

II. SÄRSKILD RÄTT 183

A. Nyttjanderätt och servitut 183

1. Nyttjanderätt 183

2. Servitut 184

B. Panträtt och annan säkerhetsrätt 186

1. Panträtt 186

2. Företagsinteckning m. m. 190

3. Retentionsrätt 191

C. Betingelser 193

III. FORDRINGSRÄTT 196

A. Betalningsmedels ställning 196

B. Fordrans ställning i konkurs och vid utmätning 196

1. Fordringsunderlaget, allmänt 196

2. Återvinning 197

3. Konkursfordran och massafordran 201

4. Förmånsrätt m. m. 2025. Vissa andra frågor 205

IV. ALLMÄNNA FRÅGOR 205

A. Surrogation 205

B. Fast egendom 205

C. Samäganderätt 206

D. Inskrivningsväsendet 209

1. Lagfart 209

2. Inteckning 211

3. Inskrivning i övrigt 213

V. BESITTNINGSSKYDD M. M. JORDFÖRVÄRVSLAGSTIFTNING M.M. 214

A. Besittningsskydd m. m. 214

B. Jordförvärvslagstiftning m. m. 214

 

 

I översikten behandlade rättsfall från den aktuella perioden
NJA

1964 s. 8         206 

1964 s. 22       190

1964 s. 188     214

1964 s. 210     210 

1964 s. 380    190

1964 s. 437    206

1964 s. 439    184

1964 s. 476    202

1964 s. 500    183, 184

1964 s. 523     214

1964 s. 542    202

1964 C 90      209

 

11-33-163 Sv Juristtidning

 

NJA

1965 s. 97      195

1965 s. 145    191

1965 s. 224   179

1965 s. 292   187

1965 s. 306   193

1965 s. 394   189

1965 s. 420   214

 

1966 s. 27     203

1966 s. 66    215

1966 s. 90     185

1966 s. 92     212

1966 s. 107   177

1966 s. 241    201

1966 s. 248   214

1966 s. 337   204

1966 s. 350   172

1966 s. 521    210

1966 s. 546   209

1966 s. 580   206

1966 s. 583   201

1966 s. 589   203

1966 s. 594   168

1966 A 52      166

 

1967 s. 33       194

1967 s. 51       209

1967 s. 231     203

1967 s. 283    167

1967 s. 291     210

1967 s. 294    202

1967 s. 321     165

1967 s. 330     209

1967 s. 337     178

1967 s. 626    168

 

1968 s. 83      209

1968 s. 270    205

1968 s. 336    174, 196

1968 s. 411     185

1968 s. 443   205

 

1969 s. 27      198

1969 s. 162    215

1969 A 24      206

 

1970 s. 3        204

1970 s. 32     196

1970 s. 112    208

1970 s. 115    168

1970 s. 180    193

1970 s. 454   180

1970 s. 553    201

1970 C 969   184

 

1971 s. 21       210

1971 s. 31       201

1971 s. 66      179

1971 s. 73       191

1971 s. 85      197

1971 s. 122     196

 

NJA

1971 s. 288     173,205

1971 s. 324     180,210

1971 s. 332     206, 210

1971 s. 336     202

1971 s. 417      191

1971 s. 468     214

1971 s. 516     193, 195

1971 C 166     179

 

1972 s. 29       194

1972 s. 63       214

1972 s. 176     194

1972 s. 188     201

1972 s. 192     174, 196

1972 s. 197     191

1972 s. 246    187

1972 s. 304    207

1972 s. 347    182

1972 s. 439    180, 190

1972 s. 451     172

1972 s. 512      179

1972 s. 571      185

1972 s. 633     189, 201

1972 s. 638     210

1972 s. 641     208

1972 C 4          202

 

1973 s. 55       209

1973 s. 104     205

1973 s. 170     166

1973 s. 286    203

1973 s. 304    212

1973 s. 379    210

1973 s. 445    210

1973 s. 460    169

1973 s. 468    175

1973 s. 501    202

1973 s. 611     202

1973 s. 635   186, 187, 198

1973 C 4        179

1973 C 159    173

 

1974 s. 173      201

1974 s. 176      197, 206

1974 s. 203     189

1974 s. 286     208

1974 s. 303      190

1974 s. 308     185

1974 s. 314      193, 195, 209

1974 s. 345      195, 197

1974 s. 353      211

1974 s. 376      195

1974 s. 378      198

1974 s. 463      186, 205

1974 s. 490      207, 209

1974 s. 526      193

1974 s. 604     205

1974 s. 621      214

1974 s. 660     172

1974 s. 684     181

1974 s. 695     215

 

NJA

1974 s. 701      215

1974 C 38        206

1975 s. 110       211

1975 s. 198      172

1975 s. 218      194

1975 s. 222      167, 171

1975 s. 314      213

1975 s. 444     201

1975 s. 528     174, 184, 196

1975 s. 611      209

1975 s. 625     202

1975 s. 638     175

1975 s. 708     167

1975 s. 762     168

1975 C 28       197

 

1976 s. 76       213

1976 s. 128     173

1976 s. 134     169, 173

1976 s. 242    185

1976 s. 251     173

1976 s. 262    185

1976 s. 268    215

1976 s. 317     213

1976 s. 319     202

1976 s. 478    183

1976 s. 483     215

1976 s. 523     169

1976 s. 560     210

1976 s. 627     201

1976 s. 708    202, 203

1976 C 353     176

1977 s. 20      179,188,198

1977 s. 68      174

1977 s. 138     206

1977 s. 509    193

1977 s. 518     206

1977 s. 530    178,179

1977 s. 554    166

1977 s. 664   204

1977 s. 805    179, 187

1978 s. 43      214

1978 s. 57      185

1978 s. 74      197

1978 s. 85      203, 204

1978 s. 96     207

1978 s. 99     178

1978 s. 129    169,170

1978 s. 176    194

1978 s. 194    198

1978 s. 200    170

1978 s. 214    194

1978 s. 365    176

1978 s. 497    181

1978 s. 519     170

1978 s. 593    172

1978 s. 625   169

1978 s. 679   187

 

NJA

1978 s. 691    168

1978 s. 742    190

1979 s. 44      184

1979 s. 51       203

1979 s. 62     175, 214

1979 s. 125    184

1979 s. 145    206

1979 s. 253    201

1979 s. 295    191

1979 s. 302    169

1979 s. 322     213

1979 s. 330    169

1979 s. 396    170

1979 s. 413    190

1979 s. 427    201

1979 s. 451    180, 184, 189

1979 s. 562    209

1979 s. 670   192

1979 s. 721     212

1979 s. 769    214

1979 s. 818    215

 

1980 s. 84      197

1980 s. 131      214

1980 s. 164    201

1980 s. 197     188

1980 s. 219     173

1980 s. 311     189

1980 s. 445    185

1980 s. 488    206

1980 s. 530    200

1980 s. 547    207

1980 s. 705    208

1980 s. 740    177

1980 s. 743    202

1981 s. 267     202

1981 s. 448    171

1981 s. 459    211

1981 s. 464    196

1981 s. 507    212

1981 s. 528    182

1981 s. 534    199, 200

1981 s. 552     194

1981 s. 562    199

1981 s. 601    202

1981 s. 693    208

1981 s. 733     185

1981 s. 750     167

1981 s. 759     199

1981 s. 801     201

1981 s. 829    201

1981 s. 897    194, 195

1981 s. 978     211

1981 s. 1001    174

1981 s. 1050    191

1981 s. 1083    201

1981 s. 1104    190

1981 A 1           192

1981 C 59        170

 

SvJT

1964 rf s. 6      185

1964 rf s. 10     209

1964 rf s. 17     206

1964 rf s. 34     207

1964 rf s. 66     201

1965 rf s. 50     206

1966 rf s. 10     203

1966 rf s. 17     194

1966 rf s. 21     210

1966 rf s. 65     185

1966 rf s. 76    172

1967 rf s. 26     206

1967 rf s. 33     184, 188

1967 rf s. 71     214

 

1968 rfs. 1         210

1968 rf s. 35    202, 203

1968 rf s. 66    185

1969 rfs. 43     166

1969 rfs. 75     213

1971 rfs. 10      197

1971 rfs. 12      207

1971 rf s. 53     173

1971 rfs. 73      210

1972 rf s. 17     205

1972 rf s. 19     171

1972 rf s. 51     205

1972 rf s. 63     211

1972 rf s. 75     202  

1973 rf s. 27     185

1973 rf s. 45    185

1973 rf s. 47    184

1973 rf s. 51     202

1973 rf s. 55     193

1973 rfs. 60      203

1973 rf s. 73     201

1973 rf s. 78     184, 188

1973 rf s. 83     210

 

SvJT

1974 rf s. 6       206

1974 rf s. 8      167

1974 rfs. 45     176

1974 rf s. 71     208

1974 rf s. 76    185

1974 rf s. 81    194

1975 rf s. 15     213

1975 rfs. 33     197

1975 rfs. 65      210

 

1976 rfs. 17     210

1976 rf s. 33    190

1976 rf s. 48    213

 

1977 rf s. 2      208

1977 rf s. 27    210

 

1978 rf s. 21    181

1979 rf s. 3      203

1979 rf s. 24   215

1979 rfs. 33     213

1979 rf s. 41    211

 

1980 rf s. 32    191

1980 rf s. 33    185

1980 rf s. 51    183

 

RH

1981 nr 6         214

1981 nr 56       186

1981 nr 115      190

1981 nr 139     167

1981 nr             160 176, 181

 

JO

1966 s. 253      210

1968 s. 53        215

1971 s. 398      191

1972 s. 74        215

 

 

    Denna översikt omfattar rättsfall ur Nytt juridiskt arkiv (NJA) och Svensk juristtidnings rättsfallsavdelning (SvJT rf) samt, beträffande år 1981, Rättsfall från hovrätterna (RH), ävensom några fall ur JO:s ämbetsberättelse, under tiden 1964—1981, vilka synts vara av sakrättsligt intresse. Med frågor av sakrättslig innebörd avses då i huvudsak sådana som behandlas i mitt arbete Allmän sakrätt (1973), i det följande förkortat Sakr., sålunda frågor om förhållandet till tredje man vid överlåtelse och annan övergång eller upplåtelse av rättigheter (Sakr. s. 6 ff.). För att i viss mån upprätthålla kontinuiteten i förhållande till tidigare översikter (se närmare Malmström i SvJT 1955 s.593 ff.) tas dock även vissa frågor som inte behandlats i mitt anf. arbete upp.

 

Rättsfall hörande till expropriationsrätten, jorddelningsrätten, vattenrätten, gruvrätten och liknande områden upptas inte, liksom ju ej heller skett i föregående översikter. Närmast föregående översikt över sakrättsliga rättsfall, författad av Malmström, finns i SvJT 1965 s. 649 ff.
    Det skall anmärkas att en del frågor som upptagits i tidigare rättsfallsöversikter beträffande sakrätt behandlats av Rodhe i dennes översikter över förmögenhetsrätt: förpliktelsernas uppkomst och obligationsrätt (senast SvJT 1979 s. 577 ff). Exempel är inverkan av formkrav vid fastighetsköp på köpeavtals giltighet. Sådana frågor är ej heller enligt min mening sakrättsliga och behandlas inte i denna översikt.
    Enligt uppfattningen i Sakr. är en sakrättslig konflikt en konflikt mellan två personer, A och C, rörande egendom, som var och en av dem gör anspråk på, på grund av något mellanhavande med en tredje person, B. A och C är "tredje man" i förhållande till varandra och något rättsförhållande består ej mellandem. Deras anspråk grundar sig på förhållandet till denne B, som är "boven" i det sakrättsliga dramat (se närmare Sakr. s. 6—10).
    Vad som utgör det huvudsakliga föremålet för översikten är sålunda det s.k. dynamiska tredjemansskyddet. Detta behandlas i avdelningarna I—III i översikten. Därefter upptas vissa ämnen som antingen synts ha ett nära samband med de sakrättsliga kollisionstyperna eller av andra skäl ansetts böra beröras i översikten, avdelningarna IV (surrogation, begreppet fast egendom, samäganderätt och inskrivningsrätt) och V (besittningsskydd, grannelagsrätt och jordförvärvslagstiftning).
    I huvuddelen rörande det dynamiska tredjemansskyddet behandlas, i anslutning till systematiken i Sakr., först rättsfall där den sakrättsliga "kollisionen" gäller äganderätt till viss egendom, I, därefter upptas rättsfall som gäller särskild rätt (nyttjanderätt, servitut, säkerhetsrätt, betingelser), II, och slutligen fall där den egendom som är i fråga utgörs av en fordringsrätt, III.

 

 

I. ÄGANDERÄTT
A. Ägares skydd mot tredje man i allmänhet
I detta avsnitt avses fall som gäller en ägares ställning, då någon som varken på grund av ett laga fång eller på grund av särskild rätt eller eljest har rätt att förfoga över hans egendom likväl gör detta, och ägarens skydd mot en sådan persons borgenärer. I avsnittet om godtrosförvärv medtas dock även fall där den disponerande fatt egendomen i sin besittning på grund av överlåtelse från ägaren som är förenad med ägarförbehåll (eller därmed jämställt förbehåll) för denne. Ägarförbehållsfrågor behandlas i övrigt under B.

 

1. Godtrosförvärv till lös egendom m. m.
Här avses situationer där en person, A, gör anspråk på viss egendom, som från början tillhör A och som B obehörigen disponerat över i förhållande till C, t. ex. sålt till honom. Det ställs numera ganska långtgående krav på undersökning av överlåtarens rätt att disponera över egendom som skall överlåtas. Särskilt gäller detta motorfordon och liknande egendom. I NJA 1967 s. 321 hade B i falskt namn hyrt en bil av A. B sålde därefter obehörigen bilen till bilhandlaren C. Frågan i målet var, om C kunde göra gällande godtrosförvärv till bilen eller om A skulle ha rätt att få den tillbaka. B företedde vid

 

överlåtelsen till C två handlingar, ett kvitto och en ordersedel, vilka utvisade en viss bilfirma som säljare. Dessa handlingar var båda förfalskade. Däremot företedde B inte besiktningsinstrument på bilen. Hovrätten ansåg, att de företedda, förfalskade handlingarna ej kunde anses ha varit ägnade att inge misstanke. Så var ej heller fallet med den omständigheten att besiktningsinstrument inte visades upp. Eftersom C granskat B:s åtkomsthandlingar och B:s förklaring till att besiktningsinstrument inte företeddes ej varit osannolik, ogillades rätte ägaren A:s talan. Godtrosförvärv ansågs alltså föreligga. HD:s majoritet (fyra ledamöter) biföll däremot A:s talan om att återfå bilen. Det framhålls bl. a. att vad som utretts rörande de (i målet ej företedda) förfalskade handlingarna inte gav stöd för att C utan ytterligare kontroll, närmast genom förfrågan hos den i handlingarna uppgivne säljaren, kunde anses ha ägt förlita sig på handlingarna. C hade därför åsidosatt tillbörlig aktsamhet. Att C var bilförsäljare betonas inte särskilt i HD:s avgörande (men har anmärkts i rättsfallsrubriken).
    I betänkandet Godtrosförvärv av lösöre (SOU 1965: 14) s. 197 har som en allmän — men ingalunda undantagslös — norm rekommenderats att godtrosförvärv i allmänhet skulle kunna anses föreligga, om förvärvaren gjort undersökning av säljarens åtkomst och det fordrats förfalskning eller därmed likartad åtgärd från överlåtarens sida för att förvärvaren skolat kunna misstaga sig. Denna uppfattning har måhända legat till grund för hovrättens avgörande. HD:s dom ger däremot tydligen inte något stöd för uppfattningen; huruvida HD skall kunna anses ha underkänt denna är väl å andra sidan tveksamt med hänsyn till de särskilda omständigheterna.
    Ett visst stöd får uppfattningen däremot i NJA 1977 s. 554. Fråga var här om en bil som sålts med ägarförbehåll och av köparen (B) överlåtits vidare. B hade företett ett förfalskat kvitto, utvisande att B köpt bilen av en privatperson och att den var till fullo betald. Det framhölls i HD:s dom, att kvittot inte gav anledning till misstanke. Under hänvisning härtill men under åberopande även av andra omständigheter ansåg HD, att köparen av bilen (C) inte brustit i tillbörlig aktsamhet. Det konstateras i HD:s dom att köparen (C) ej sysslat med bilhandel utan var en privatperson och att det på en person i hans situation inte kunde ställas "orealistiska" krav i fråga om undersökning. — Också i NJA 1966 A 52 hade förvärvaren förlitat sig på handlingar som visade sig vara förfalskade; godtrosförvärv ansågs föreligga.
    Även flera andra fall gäller bilar sålda med ägarförbehåll. I NJA 1973 s. 170 var förvärvaren (C) bilhandlare. Den ifrågavarande bilen hade ursprungligen sålts av ett bilföretag och sedan gått genom flera händer, tills den hamnade hos A. Denne sålde bilen med ägarförbehåll till B, som obehörigen överlät den till C, som alltså var bilhandlare. Till C:s företrädare uppgav B, att han förvärvat bilen av bilföretaget och att den var betald. C efterhörde hos bilföretaget, om B hade någon restskuld på bilen och fick beskedet, att så ej var fallet. Däremot tog C ej kontakt med bilregistret; B hade uppgivit att detta ej skulle löna sig, då bilen var under omregistrering. HD ansåg emellertid att C genom att inte pröva möjligheten att hos bilregistret få B:s uppgifter kontrollerade och genom att inte heller hos bilföretaget införskaffa otvetydigt besked, huruvida B köpt bilen hos detta företag eftersatt tillbörlig aktsamhet.
    I SvJT 1969 rf s. 43 var det fråga om en äldre begagnad bil, som överlåtaren (B) köpt med ägarförbehåll. Förvärvaren (C), en privatperson, hade kontrollerat besiktningsinstrument och namnskylt och fått kvitto på för sent inbetald

 

bilskatt. Han hade också frågat, om bilen var betald. Längre gående undersökningsplikt ansågs ej kunna åläggas honom. Se även RH 1981 nr 139.
    I NJA 1975 s. 708 var det klart att förvärvaren C ej gjort några särskilda undersökningar; fråga var om han skulle anses fritagen från skyldigheten att göra detta. Bilen hade av ett bilföretag (A) sålts med ägarförbehåll till en person, som därefter överlåtit den till en annan, vilken i sin tur överlåtit dentill B, som alltså överlät den till C (en bilhandlare). I första hand var det fråga om huruvida C skulle vara fritagen från undersökningsplikt därför att också B var bilhandlare. Det förklarades i HD:s dom, att vid förvärv från ett företag som genom olika omständigheter utåt framträder som ett fast etablerat och vederhäftigt företag i branschen dessa omständigheter kan ge sådant stöd för överlåtarens behörighet att särskild prövning under normala förhållanden inte erfordras. Den bilhandlare varom i målet var fråga (alltså B) kunde emellertid inte anses vara av sådan art som åsyftades. Det ansågs i avgörandet vidare, att B inte själv kunde anses ha gjort något godtrosförvärv; i så fall hade ju C utan undersökning gjort ett giltigt förvärv (Sakr. s. 105). Därvid betonades särskilt att de överlåtelser som föregått C:s förvärv skett inom mycket kort tidsrymd och att det framgick av olika omständigheter att bilföretaget A varit den ursprungliga säljaren. C ansågs därför ha haft en självständig undersökningsplikt som han ej fullgjort. A:s talan bifölls alltså. I HD:sdom i detta rättsfall framhålls särskilt att enligt fast praxis i fråga om förvärvav begagnat motorfordon gäller att god tro i regel förutsätter, att särskilda undersökningar gjorts av förvärvaren. — Även NJA 1975 s. 222 gäller undersökningsplikten vid förvärv av motorfordon; ej heller här ansågs tillräckliga undersökningar ha gjorts, varför rätte ägarens talan bifölls (om detta fall se även nedan s. 171).
    I SvJT 1974 rf s. 8 aktualiserades undersökningsplikten vid förvärv av motorfordon på ett litet speciellt sätt. En person, B, hade av ett bilbolag A förvärvat en opel-bil genom avtal med ägarförbehåll. Enligt avtalet ingick i likviden en mercedesbil, upptagen till visst värde som inbyte. Köparen B sålde opelbilen till C. Det visade sig att inbytesbilen inte var betald utan bilbolaget A fick utge restbeloppet till säljaren av denna. Bilbolaget A yrkade ersättning av köparen av opelbilen C därför att inbytesbeloppet för mercedesbilen utgjorde del av köpeskillingen för opelbilen och C inte fullgjort sin plikt att vid sitt förvärv från B undersöka, om bilen var till fullo betald. I målet var omstritt, om skyldigheten för B gentemot bilbolaget A att betala inbytesbilen var en förpliktelse som ålåg honom enligt avbetalningskontraktet eller om den var att betrakta som en s. k. kopplingsfordran som inte kunde säkerställas genom ägarförbehållet (se 8 § 2 st. 1915 års lag om avbetalningsköp). Hovrätten förklarade att, även om fråga var om en förpliktelse enligt avbetalningskontraktet, C likväl inte rimligen kunde anses ha varit skyldig att vid sitt förvärv av opelbilen ta reda på förekomsten av den ifrågavarande restskulden. C hade därför inte åsidosatt någon undersökningsplikt.
    I NJA 1967 s. 283 var det inte fråga om motorfordon utan om kor, som av A sålts till B med ägarförbehåll och som B sedan obehörigen sålt till C. Det ansågs att förhållandena inte varit sådana att C haft skäl att företaga närmare undersökningar rörande B:s rätt att överlåta kreaturen.
    NJA 1981 s. 750 gäller fråga om godtrosförvärv av panträtt i bil. B hade till bilverkstaden C lämnat in en bil för reparation och i samband därmed träffat hyresavtal rörande en annan bil. Som säkerhet för sina förpliktelser enligt

 

hyresavtalet pantförskrev han den för reparation inlämnade bilen. Denna tillhörde B:s (sedermera frånskilda) hustru A, som krävde att utfå bilen av C. C gjorde inte några som helst undersökningar angående B:s rätt att förfoga över den inlämnade bilen. I hovrättens av HD fastställda dom förklaras, att för att förvärvaren av en panträtt skall kunna åberopa god tro för sitt förvärv krävs att han vid pantsättningen iakttar samma mått av aktsamhet beträffande pantsättarens rätt att förfoga över godset som köpare har att iaktta beträffande säljares rätt att överlåta gods. I domen erinras om den ovan berörda domstolspraxis där köpare av bilar ålagts en omfattande undersökningsplikt i detta hänseende. Under hänvisning till vad som förekommit fann hovrätten —lika med tingsrätten — att bolaget C inte iakttagit sådan aktsamhet att det ägde göra gällande godtrosförvärv av panträtt i bilen. HD fastställde som sagt hovrättens dom.
    Det kan förtjäna erinras om att för att förvärvare av stulen egendom skall undgå ansvar för häleriförseelse inte ställs samma krav på undersökningar som ställs för att vederbörande skall göra godtrosförvärv av egendomen. Detta belyses av NJA 1966 s. 594 och 1975 s. 762. Se Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten (1976) s. 180.
    Slutligen skall nämnas några fall rörande fast egendom, där hävd ifrågasatts. NJA 1978 s. 691. I målet förelåg tvist mellan kommun och tomtägare om s. k. gårdejordar som från 1700-talet varit knutna till tomter i Skanör. Tvisten gällde i första hand, huruvida den rätt till gårdejordarna som tomtägarna haft var äganderätt eller om äganderätten till dem tillkom kommunen och tomtägarnas rätt endast var en nyttjanderätt. Tingsrätten ansåg att tomtägarnas rätt ej från början varit äganderätt utan besittnings- och nyttjanderätt och rätten motsvarade ej heller ofri tomt. Fråga var då om tomtägarna i allt fall förvärvat äganderätt genom 20-årig hävd enligt 1881 års hävdeförordning. Utgångspunkten för sådan hävd skulle enligt tomtägarnas mening vara lagfart som meddelats på tomterna. Eftersom emellertid lagfarten inte utpekat tomtägaren som ägare till gårdejorden, hade tomtägarna inte vunnit lagfart på äganderätt till gårdejordarna. Tomtägarnas talan ogillades alltså. Hovrätten ansåg däremot att lagfarten avsett även gårdejordarna och då övriga förutsättningar för hävd förelåg gillades tomtägarnas anspråk. Men HD fastställde tingsrättens dom. — Även i NJA 1967 s. 626 och 1970 s. 115, som väsentligen gäller tolkning av jorddelningsförrättningar resp. undantagskontrakt, framfördes invändning om hävd; sådan ansågs dock ej visad.

 

2. Borgenärsskydd
Det föregående avsnittet gällde väsentligen den situationen att en person (B) har disponerat över egendom genom att överlåta den till en annan (C), oaktat han inte har någon rätt alls till egendomen eller i allt fall inte har rätt att förfoga över den (såsom vid fall av ägarförbehåll); anspråk på egendomen framställs av rätte ägaren eller den som överlåtit den under ägarförbehåll (A). Det var alltså fråga om förhållandet mellan rätt ägare och en singularsuccessor till den som obehörigen förfogat. Nu skall vi gå över till fall där det är fråga om förhållandet till borgenärer i motsvarande situation. Borgenären eller borgenärerna (C) gör anspråk på att få tillgodogöra sig viss egendom tilltäckande av gäldenären B:s skuld; en tredje man A gör emellertid gällande, att egendomen är hans.
    Beträffande utmätning av lösa saker reglerades frågan före UB i 68 och

 

69 §§ UL. Egendom som finns i gäldenärens besittning presumeras tillhöra gäldenären. Kan tredjemannen styrka sin rätt genast, får utmätning inte ske; kan han inte detta men dock göra sin rätt sannolik, hindrar det inte utmätning men hänvisning skall ges att väcka talan inom viss tid mot gäldenär och borgenär på sätt närmare anges i 69 §. Presumtionen om gäldenärens äganderätt gäller även vid makars gemensamma besittning, 69 § sista momentet. I princip likartade regler ges i UB 4 kap. 18 — 20 §§.
    I NJA 1973 s. 460 hade utmätning skett av köparens rätt enligt avbetalningskontrakt till ett piano, som fanns i gäldenärens hem. En hemmavarande dotter visade, att avbetalningskontraktet upptog henne som köpare och förebragte också utredning som tydde på att hon av egna medel gjort avbetalningar. Hennes talan om bättre rätt bifölls likväl ej i vidare mån än att hon ansågs ha visat sannolika skäl för sin rätt och hänvisades att föra talan vid domstol enligt 69 § UL. - Ett liknande fall är NJA 1976 s. 523, där utmätning skett i makarnas gemensamma bostad för ena makens gäld och andra maken och ett barn ville freda egendom från utmätningen. HD erinrade om svårigheterna att särskilt lång tid efter anskaffandet av föremål i makars bo avgöra vem som äger föremålet. Ofta har man endast att lita till makarnas egna uppgifter. Utmätningsförfarandet ger, uttalar HD, inte tillfälle att i högre grad pröva tillförlitligheten av sådana uppgifter. Stora krav måste ställas på den utredning som förebringas för att ett föremål skall anses tillhörigt andra maken. Området för hänvisning enligt 69 § till rättegång blir därför, säger HD, betydande. Resultatet blev, både beträffande makens och barnets anspråk, att utmätningen skulle bestå och att sådan hänvisning lämnades. — I NJA 1979 s. 302 tillämpades reglerna om make i UL 69 § analogt i samboförhållande. Se nu UB 4 kap. 19 § 1 st. andra meningen. — Ett gåvoskattefall som tangerar nu sist berörda spörsmål är NJA 1978 s. 625.
    Regeln i 69 § UL tillämpades också i NJA 1979 s. 330. Utmätning skedde hos en bilförsäljare av ett antal bilar. Gäldenären gjorde gällande, att han innehade bilarna i kommission för ett bolag, som ägde bilarna. Gäldenären var dock registrerad som ägare. Något kommissionsavtal kunde ej företes vid utmätningen. Två bolag klagade och hävdade, att de var för sig ägde vissa av bilarna. Kommissionsavtal företeddes senare. Underinstanserna ansåg det varken styrkt eller gjort sannolikt att bolagen var ägare av bilarna. HD fann däremot att bolagen visat sannolika skäl för att bilarna lämnats i kommission. Hänvisning enligt 69 § lämnades sålunda. — I NJA 1976 s. 134 hade hos en gäldenär som genom hyresavtal kommit i besittning av en TV denna utmätts. Uthyraren klagade och borgenären gjorde då gällande att hyresavtalet övergått till eller ersatts av köp. Borgenären framhöll att hyrestiden gått ut utan att avtal om förlängning skett. Då gäldenären ändå behållit apparaten, måste detta innebära, att gäldenären utövat en optionsrätt att förvärva apparaten och förhållandet hade alltså övergått till vanligt kreditköp. Hovrätten fann, att avtalet övergått till köp men att säljaren därvid måste anses ha gjort ägarförbehåll. HD ansåg att utredningen inte gav annat vid handen än att hyresavtalet alltjämt ägt bestånd vid utmätningstillfället. Apparaten kunde därför inte utmätas för gäldenärens gäld.
    NJA 1978 s. 129. B:s icke löpande fordran hos U (en kommun) utmättes för B:s skatteskuld till staten, C. Utmätningen överklagades av A, under påstående att fordringen tillkom honom. Sedan A av länsstyrelsen hänvisats att med stöd av 69 § UL väcka talan mot borgenären C, d.v. s. staten, och mot

 

gäldenären B, överklagades detta beslut av borgenären-staten, och hovrätten undanröjde beslutet till följd varav utmätningen skulle fortgå. Därefter inbetalade sekundogäldenären, kommunen (U), fordringsbeloppet till utmätningsmannen som redovisade betalningen till staten. Parallellt härmed hade A i enlighet med den honom av länsstyrelsen lämnade hänvisningen väckt talan vid tingsrätten mot borgenären-staten (C) och gäldenären B, och tingsrätten biföll A:s talan och ansåg alltså att den utmätta fordringen tillhörde A. Staten klagade i hovrätten och yrkade, att A:s talan skulle avvisas, enär hänvisningen att föra talan enligt 69 § hävts av hovrätten och utmätningen upphört, eftersom betalning av fordringen skett. Hovrätten avvisade härefter A:s talan och detsamma gjorde HD. HD erinrade om att hänvisningen enligt 69 § upphävts och att betalning erlagts av sekundogäldenären; därigenom var utmätningsförfarandet avslutat. Detta förhållande påverkade visserligen inte, anförde HD vidare, A:s möjlighet att, om han var rätt innehavare av fordringen, göra gällande denna mot kommunen (sekundogäldenären), men medförde att det inte förelåg något förhållande som medgav prövning av A:s i målet förda talan mot staten. Två ledamöter ansåg, att det även efter utmätningsförfarandets avslutning kunde vara av intresse för A att fullfölja sin talan mot staten; bl. a. erinrades om rättegångskostnadsfrågan.
    Klart är väl att det i och för sig inte möter något hinder mot att den som förmenar sig vara borgenär till en efter överlåtelse förvärvad, icke löpande fordran, som utmätts för överlåtarens gäld, för talan mot utmätningsgäldenären och utmätningsborgenären om bättre rätt till fordringen (jfr NJA 1963 C 601). Huruvida härvid hänvisning, såsom skedde i målet, skall lämnas enligt 69 § UL (UB 4 kap. 20 §), när det gäller egendom som inte kan anses vara i någons besittning är väl tveksamt, jfr nyssnämnda fall NJA 1963 C 601 samt Sakr. s. 151 f. och Minnesskrift för Hult s. 207 f. Men det förevarande fallet illustrerar att om sekundogäldenären skulle verkställa betalning pågrund av utmätningen, innan A:s talan är slutligen avgjord, så faller denna talan platt till marken; den kan inte vidare prövas, enär utmätningsförfarandet anses avslutat. Förvärvarens skydd ligger, som HD erinrade i 1978 års avgörande, i att sekundogäldenären, om han — som väl i målet måste ha varit fallet — har kännedom om förvärvaren A:s anspråk, kan få betala skulden en gång till, till A. Denna situation belyses av rättsfallet NJA 1926 s. 26. — Enligt UB synes möjlighet numera föreligga att få talan mot utmätningen prövad även efter det att utbetalning skett till borgenären, förutsatt att inte försäljningen eller utbetalningen vunnit laga kraft, se 18 kap. 7 och 14 §§ och 13 kap. 20 §. Det nu behandlade rättsfallet NJA 1978 s. 129 (liksom NJA 1978 s. 200) skulle alltså nu vara åtminstone delvis föråldrat, se Walin m. fl.m Utsökningsbalken s. 587 not 2.
    Ett fall där hänvisningsregeln i 69 § UL tillämpades är NJA 1981 C 59, som gällde en stereoanläggning.
    Om tredje man som fått hänvisning enligt 69 § UL klagar över detta avgörande förlängs fristen till dess överinstansen avgjort frågan; om yrkandet ej bifalls, utsätts ny frist. Om däremot tredje mannen inte klagat över utmätningen och ej heller väckt talan inom den angivna tiden men borgenären klagar över beslutet om hänvisning, sker inte någon förlängning, NJA 1979 s. 396. (Jfr prop. 1980/81: 8 angående UB s. 445.)
    69 § UL har ansetts inte tillämplig vid kvarstad, NJA 1978 s. 519. Det kan anmärkas att enligt 10 § 1978 års lag om betalningssäkring för skatter, tullar

 

och avgifter hänvisningsbestämmelsen (UB 4 kap. 20 och 26 §§) ej heller är tillämplig vid det mot kvarstad svarande institutet betalningssäkring.
    Beträffande fast egendom motsvarades 69 § UL av 82 § 1 mom UL. Enligt denna bestämmelse gällde, efter 1971 års ändringar (och gäller även enligt UB 4 kap. 24 §), att fast egendom kan utmätas för gäldenärens skuld, om gäldenären har lagfart, försåvitt ej styrkes att den tillhör annan (i UB 4 kap. 24 §: om det ej framgår etc.). Enligt motiven fordras regelmässigt, om det påstås att annan än den som har lagfart är ägare, att för denne företes formellt riktig fångeshandling som leder tillbaka till senaste lagfart. Det betyder att gäldenären anses som ägare, om han har lagfart och tredje man inte på nämnt sätt visar, att han förvärvat fastigheten. Det betyder å andra sidan också, att om tredje man har lagfart utmätning för gäldenärens skuld kan ske endast om gäldenärens äganderätt visas genom formellt riktig fångeshandling (jfr Walinm. fl., Utsökningsbalken s. 157). I NJA 1981 s. 448 hade för B:s skulder utmätts en fastighet på vilken B:s fästmö A hade lagfart. Det hävdades att B var den egentlig ägaren; A hade inte med egna medel kunnat förvärva fastigheten eller bidra till uppförande av byggnad på denna eller till amorteringar och räntor. I HD:s utslag konstateras att fästmön A före utmätningen förvärvat fastigheten och fått lagfart. Det hade inte påståtts, att B genom någon giltig fångeshandling vare sig från A eller från den förre lagfarne ägaren förvärvat fastigheten. Inte heller hade omständigheter i övrigt förebragts, som gav anledning till avsteg från principen om kravet på fångeshandling. Det varföljaktligen inte styrkt att B var ägare till fastigheten vid tiden för utmätningen. — I avgörandet slogs också fast att ett bolag, som från A förvärvat fastigheten, hade behörighet att föra talan mot utmätningsbeslutet. — I SvJT 1972 rf s. 19 fick makes hälft av en fastighet inte tas i mät för avliden makes skatteskuld.

 

 

B. Ägarförbehåll
Några fall av ägarförbehåll har berörts ovan i avsnittet om godtrosförvärv. Nu skall tas upp en del avgöranden, som belyser mer speciella frågor rörande ägar- och liknande förbehåll. Ägarförbehållet innebär ju att en säljare bevarar åt sig möjlighet att häva köpet och återta egendomen om köparen inte fullgör sina åtaganden (jfr 28 § köplagen). I 1977 års konsumentkreditlag och 1978 års lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. — vilka lagar ersatt 1915 års avbetalningsköplag — har termen ägarförbehåll ersatts av den korrektare termen förbehåll om återtaganderätt. Lagarna om avbetalningsköp reglerar endast förhållandet mellan parterna i avtalet, däremot inte frågor om sakrättslig verkan, sålunda verkan mot singularsuccessorer till någon av parterna eller dessas — främst då köparens — borgenärer. Klart är ju emellertid att ägarförbehållet sedan gammalt i princip ansetts ha sakrättslig effekt: en säljare har kunnat göra gällande förbehållet inte bara mot köparen utan även mot hans borgenärer; detsamma gäller förhållandet till singularsuccessorer, med den viktiga begränsning som utgörs av reglerna om godtrosförvärv.
    Tidigare rådde viss osäkerhet om sakrättslig effekt skulle tillerkännas förbehåll som inte betecknats som förbehåll om äganderätt utan som förbehåll om återtaganderätt. I NJA 1975 s. 222 slogs fast att återtagandeförbehåll hade samma verkan mot tredje man som ett ägarförbehåll; målet gällde tillämpning av reglerna om godtrosförvärv av motorfordon. Som förut berörts har

 

detta markerats i de nya lagarna där det endast talas om förbehåll om återtaganderätt; att någon ändring i fråga om den sakrättsliga effekten av dessa förbehåll ej avsetts framgår klart av förarbetena.
    I vissa speciella fall tillerkänns emellertid ägar- eller liknande förbehåll inte sakrättslig effekt och detta belyses av några rättsfall under perioden; fallen torde vara av intresse även efter tillkomsten av konsumentkreditlagen och lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. Ägar- (återtagande-) förbehåll kan användas för att säkerställa betalningen av köpeskilling. Tidigare rådde tveksamhet, huruvida förbehåll också var användbart för att bereda säkerhet åt en långivare eller borgensman, då lån upptagits i samband med köpet och tjänat till betalning av köpeskillingen. I hovrättsfallet SvJT 1966 rf s. 76 (avgjort 1962) godtogs ägarförbehåll i ett borgensfall. Men i NJA 1966 s. 350 underkändes sådant förbehåll. Fråga var om ett avbetalningsköp med ägarförbehåll. Köparen upptog emellertid ett lån för vilket ett bolag gicki borgen. Med lånet betalades säljaren. Borgensmannen, som därvid övertog säljarens rättigheter enligt köpeavtalet, gjorde gällande ägarförbehållet i köparens konkurs; förbehållet skulle alltså tjäna som säkerhet för köparens fullgörande av sin låneförbindelse. Ett ägarförbehåll i sådana fall där den sålda egendomen kommit i köparens besittning och köpeskillingen till fullo erlagts kan emellertid, förklarade HD, inte för säljaren medföra någon mot köparens borgenärer gällande rätt till egendomen. Borgensmannen kunde redan till följd härav inte på kontraktet grunda någon rätt framför konkursboet till den egendom vari ägarförbehållet gällde. Samma princip, d. v. s. att ägarförbehåll som säkerhet för annat än köpeskilling i allt fall inte har sakrättslig effekt, har upprätthållits i senare fall, så i NJA 1972 s. 451, därför behållet skulle tjäna som säkerhet för banklån; ej heller detta godtogs alltså. Samma utgång blev det i NJA 1975 s. 198, som var ett borgensfall.
    Sakrättslig effekt får förbehållet alltså inte i dessa fall. Avgörandena i 1966 och 1975 års fall lämnar däremot utrymme för att förbehållet skulle kunna ha en rent obligationsrättslig verkan, sålunda vara bindande parterna emellan (jfr SvJT 1967 s. 477). I allt fall såvitt gäller konsumentförhållanden torde emellertid den nya konsumentkreditlagen innebära, att förbehåll om återtaganderätt, som inte gäller köpeskilling, över huvud inte skall ha någon giltighet, sålunda inte heller mellan parterna (se 15 § konsumentkreditlagen och NJA II 1977 s. 213). Hur det härvidlag förhåller sig med lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. är kanske något oklart (se NJA II 1978 s. 5 f.).
    Ett annat fall, där ägarförbehåll ej har verkan mot tredje man enligt svensk rätt, är det att den försålda egendomen är avsedd att överlåtas vidare (om skälet till denna regel se Sakr. s. 191 ff.). Regeln illustreras av NJA 1978 s. 593, där mattor som skulle vidaresäljas köpts i Tyskland med där giltigt ägarförbehåll. Det ansågs att eftersom egendomen sålts för export till Sverige svensk rätt skulle tillämpas med påföljd att förbehållet inte kunde göras gällande i köparens konkurs.
    En ytterligare situation där ägarförbehåll ej får sakrättslig effekt är den att egendomen skall infogas i fast egendom (jfr NJA 1960 s. 221). I NJA 1974 s.660 hade ett bolag till ett annat med ägarförbehåll sålt industriportar under åtagande av säljaren, att han också skulle inmontera dem i en byggnad som köparen uppförde. Efter det att dörrarna levererats men innan de inmonterats försattes köparbolaget i konkurs. Förbehållet ansågs giltigt. Avgörande var att

 

köparen inte skulle äga rätt att genom egen inmontering eller på annat sätt förfoga över portarna innan de betalats. I detta hänseeende skilde sig fallet från NJA 1960 s. 221, där det just framhålls att köparen skulle omedelbart efter leveransen äga använda ifrågavarande dörrar för avsett ändamål, även om full betalning ej erlagts. 1974 års fall har vissa paralleller med NJA 1959 s.590, som inte gällde industriportar utan smågrisar och där fråga bl. a. var om dessa skulle få säljas innan betalning erlagts.
    Ytterligare några fall rörande giltigheten av ägarförbehåll har förekommit under perioden. I NJA 1976 s. 251 hade sopcontainers sålts genom flera kontrakt mellan samma parter. Vid utmätning hos köparen kunde inte fastställas vilka individuella containers som omfattades av varje särskilt köp, inte heller om den sammanlagda restskulden hänförde sig till alla köpen eller endast till en del av dem eller hur den fördelade sig på de köp den hänförde sig till. Ägarförbehållet ansågs då ej utgöra hinder mot utmätning. Här hade man alltså viss bestämd egendom, som omfattades av i och för sig giltiga ägarförbehåll. Felet var att det inte gick att hänföra viss kvarstående fordran till visst individuellt objekt som ingick i den totala egendomen. Man kan möjligen tycka att detta inte skulle spela någon roll vid det förhållandet att varje container ju omfattades av ägarförbehåll från början. Det ligger nära till hands att bedöma läget på samma sätt som om alla containers sålts enligt ett kontrakt. Det förefaller inte vara någon svårighet att låta så många containers omfattas av alltjämt bestående ägarförbehåll som svarade mot ogulden köpeskilling. Den utvägen valde inte HD utan i stället den något radikala och överraskande att förklara förbehållen utan verkan. — Målet rörde också ett annat föremål, en systemvagn, beträffande vilken giltigheten av ägarförbehållet inte sattes i fråga. Utmätningen förklarades avse köparens rätt att genom fullgörande av resterande betalningsskyldighet för egendomen bli ägare till denna (jfr Sakr. s. 197). — Se även NJA 1971 s. 288, berört s. 205.
    I NJA 1980 s. 219 hade avbetalningsköpare med säljarens medgivande sålt godset vidare. Därvid hade avtalats om ägarförbehåll i andra hand, efter det som alltjämt skulle gälla till förmån för den ursprunglige säljaren. Även det nya förbehållet ansågs gällande mot den nya köparens borgenärer.
    Beträffande frågan, huruvida ett köp var förenat med säkerhetsrätt (ägar- eller återtagandeförbehåll) eller om det var ett vanligt kreditköp, kan hänvisas till NJA 1973 C 159 och SvJT 1971 rfs. 53. I 1971 års fall ansågs ett s. k. öppet köp föreligga av en TV som kommit i gäldenärens besittning. Apparaten ansågs ej fredad mot utmätning för köparens gäld (jfr Sakr. s. 189). Se även det ovan s. 169 behandlade fallet NJA 1976 s. 134.
    Slutligen skall anmärkas NJA 1976 s. 128, där reglerna i 16 § 2 st. 1915 års avbetalningslag om förbud mot utmätning i godset för fordran på grund av avbetalningsköpet tillämpades på det sättet att sedan köpeskillingen och handräckningskostnad betalats utmätning fick ske för lagsökningskostnaden. En motsvarande regel upptas i 23 § konsumentkreditlagen och 19 § lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. Enligt uttalanden i förarbetena till dessa bestämmelser skall meningen vara, att numera utmätning ej skall få ske heller för lagsökningskostnad. Se NJA II 1977 s. 236 och 1978 s. 47 f.

 

C. Förhållandet mellan förvärvare av egendom och tredje man på överlåtarens sida
Den situation som här avses är att B överlåtit egendom till A och fråga är om förvärvarens förhållande till någon som B också överlåtit samma egendom till eller till B:s borgenärer vid utmätning eller konkurs (C). (Se Sakr. kap. 5 III.)

 

1. Dubbeldisposition (tvesala)
Några fall som gäller lös egendom har inte påträffats. Här kan emellertid nämnas ett fall, som från civilrättslig synpunkt sett har vissa beröringspunkter med tvesala, nämligen en konflikt mellan ett äganderättsanspråk och ett beslut om förverkande av viss egendom, en bil, hos den som innehade den, NJA 1972 s. 192, jfr även NJA 1968 s. 336. Bilen hade i Tyskland blivit föremål för en säkerhetsöverlåtelse från B till A utan besittningsövergång (en transaktionsom torde kunna ha giltighet enligt tysk rätt). Bilen förklarades därefter förverkad (C). Det ansågs att svensk rätt var tillämplig och att enligt den svenska rättens regler om giltighet i förhållande till tredje man av rättigheter till lös sak A inte förvärvat någon mot tredje man gällande rätt till bilen. Sådan "särskild rätt" som avses i 36 kap. 4§ 3 st. BrB och som skall förbehållas vid förverkande ansågs inte föreligga. Jfr NJA 1975 s. 528, där fråga var, om nyttjanderätt till lös sak skulle betraktas som en sådan särskild rätt, vilket inte ansågs. I sammanhanget kan anföras NJA 1981 s. 1001, där enligt byggnads- och naturvårdslagstiftningen meddelats föreläggande att ta bort byggnader på viss fastighet och handräckning begärts för borttagandet. Medan målet pågick övergick fastigheten till ny ägare och frågan i målet var, om det meddelade handräckningsutslaget kunde verkställas mot denne. Så ansågs under förhandenvarande omständigheter inte kunna ske. Jfr Walin m. fl., Utsökningsbalken s. 539 ff.
    I fråga om tvesala av fast egendom är att anteckna NJA 1977 s. 68. Ett område av en fastighet såldes av B till A; avstyckning skedde ej. Något år senare köpte kommunen C hela fastigheten av samma säljare. Enligt kontraktet gällde köpet under förutsättning, att kommunfullmäktige godkände det. Sådant godkännande lämnades dagen efter den då kontraktet tecknades. En tid därefter utfärdades köpebrev och kommunen fick sedan lagfart. A yrkade att förklaras ha bättre rätt till området än kommunen C. Frågan i målet var om kommunen "vid förvärvet" var i god tro på sätt som krävs enligt 17 kap. 2 § JB. Vid bedömningen härav ansågs att avtalet blev bindande för kommunen i och med beslutet om godkännande av kontraktet och att kommunens förvärv i den mening som avses i 17 kap. 1 och 2 §§ JB därför skett den dag då godkännande gavs. Det kan alltså konstateras att i ett sådant fall som det förevarande "förvärvet" ej anses ha skett på köpekontraktets dag utan på den dag då köpekontraktet blev bindande för kommunen genom kommunfullmäktiges godkännande. Att detta beslut först senare vann laga kraft var ej av betydelse, ej heller skulle bedömningen av den goda tron hänföra sig till dagen för köpebrevet (och naturligtvis ej heller till tidpunkten för lagfartsansökningen). Se Sakr. s. 221 f.

 

2. Borgenärsskydd
I fråga om lös sak är ju det sakrättsliga momentet, sålunda det faktum som åstadkommer sakrättslig verkan gentemot överlåtarens borgenärer, i princip besittningsöverlämnandet, traditionen. Tradition kan ersättas av registre-

 

ringsförfarande enligt lösöreköpslagen och i en del fall av vissa andra förfaranden. Frågan huruvida tradition skett prövades i NJA 1975 s. 638, där situationen, något förenklat beskriven, var följande. B sålde en husvagn till A. Denne gjorde efter köpet en "provtur" med husvagnen kopplad till sin bil. Efter turen återfördes vagnen till säljaren B för förvaring och utförande av vissa reparationer. Köparen registrerades samma dag som köpet skedde i bilregistret som ägare. Husvagnen utmättes hos säljaren B för dennes skulder och över den utmätningen klagade köparen A. HD:s majoritet ansåg, att genom de åtgärder köparen vidtagit inte med tillräcklig tydlighet blivit ådagalagt att säljaren ej längre ägde förfoga över vagnen. Köparen A:s förvärv hade därför inte vid utmätningen vunnit giltighet mot säljarens borgenärer. Två ledamöter kom till motsatt slut och menade (i enlighet med betänkandet) att det i det föreliggande fallet inte fanns fog för antagande, att de lämnade uppgifterna om skälet till återförandet till säljaren skulle vara oriktiga och att den verkliga anledningen varit, att säljaren skulle få disponera över vagnen på sätt han tidigare gjort och arrangemanget endast syftat till att husvagnen skulle undandras säljarens borgenärer. Klart är att riskerna för skenmanövrer i sådana situationer som den förevarande är stora. Men i ett fall där det faktiskt skett tradition förefaller det mig (en av reservanterna) som om man borde kunna gå in i en granskning av de faktiska omständigheterna och pröva om det finns fog för misstanke därom. Det kan ju finnas högst legitima skäl till attt. ex. ett motorfordon återförs till säljaren sedan det för en kort tid varit hos köparen, såsom då en bil lämnas för utförande av garantireparationer. Tidigare praxis har dock varit ganska sträng, se NJA 1925 s. 535 och 1934 s. 193. 1975 års fall har diskuterats av Håstad i promotionsskriften The importance of tradition, Acta univ. ups. 43, Uppsala 1982.
    Det kan måhända ha sitt intresse att jämföra det nu behandlade fallet med NJA 1979 s. 62, som inte avsåg någon borgenärsskyddssituation utan gällde frågan, huruvida en auktionsförrättare gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande. En person hade på auktion inropat åtskilliga föremål, däribland en kärra som han omhändertog. Han lastade en del av föremålen på kärran och lämnade den kvar på platsen för auktionen för senare avhämtning. Efter auktionen tog auktionsförrättaren hand om kärran och de föremål som lastats på den och vägrade under krav på kontant betalning att lämna ut det kvarlämnade till inroparen. Det ansågs att genom den befattning inroparen tagit med föremålen dessa kommit i hans besittning och denna bestod även sedan vissa föremål kvarlämnats på auktionsplatsen. Auktionsförrättaren hade därför gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande.
    De båda fallen visar, om inte annat, att man får akta sig för att från förhållandet att besittning föreligger i ett hänseende dra slutsatsen att så är fallet även i andra hänseenden (jfr Sakr. s. 16).
    I NJA 1973 s. 468 uppkom fråga om lös egendom — en bil — kunde utmätas för överlåtarens gäld. Bilen hade sålts av B till B:s moder A. Medan den ännu var kvar i B:s besittning utmättes den för B:s skuld. Den kvarlämnades i B:s besittning och fördes därefter till mor A:s bostad och överlämnades i hennes besittning. Där utmättes den på nytt för annan B:s skuld. Målet gällde denna senare utmätning och frågan var, om det besittningsöverlämnande som skett till A kunde godtagas som skapande skydd för förvärvaren A mot överlåtaren B:s borgenär. HD (två ledamöter) förklarade, att oavsett huruvida A känt till eller bort känna till den första utmätningen och bilen därför mot henne kunde

 

häfta för denna utmätning så var bilen efter besittningens överlämnande till A inte längre åtkomlig för överlåtaren B:s borgenär. Den senare utmätningen skulle alltså undanröjas. En ledamot (förf.) kom till samma resultat men ingick något på frågan om den principiella tillåtligheten av att förfoga över utmätt egendom. (Se om denna fråga 17 kap. 13 § BrB samt SOU 1974: 55 s. 203 och prop. 1980/81: 84 s. 215 f. ävensom UB 4 kap. 20 §. Jfr NJA 1978 s. 365, som gällde utmätt avbetalningsgods, och, beträffande betalningssäkring, RH 1981 nr 160, anm. nedan s. 181.) Två ledamöter ansåg att besittningsöverlämnandet från B till A av den utmätta bilen krävt tillstånd av utmätningsmannen, vilket ej erhållits. Då det fick anses framgå, att A insett eller bort inse detta, hade överlämnadet av bilen till henne inte kunnat medföra skydd mot den nya utmätningen för B:s gäld.
    I SvJT 1974 rf s. 45 hade ett piano utmätts men fått kvarstå hos gäldenären (B). Den som ropat in pianot på auktionen överlät det till en person som i sin tur överlät det till en annan som var utmätningsgäldenärens son och bodde samman med henne (A). Därefter utmättes pianot på nytt på begäran av en B:s borgenär (C). Det ansågs att principen om skydd för köpare först efter besittningsöverlämnande eller iakttagande av lösöreköpslagens bestämmelser var tillämplig även då köpet skett på exekutiv auktion. Utmätningen skulle därför bestå. Utgången överensstämmer med ett liknande tidigare fall, NJA 1956 s. 770 (se SvJT 1965 s. 650).
    NJA 1976 C 353 gäller utmätning av ett skuldebrev. Läget synes ha varit följande. Skuldebrevet hade först överlåtits av B till A. Något besittningsöverlämnande hade emellertid ej skett. Sedan utmättes skuldebrevet hos B för en dennes borgenär, C. Men något sådant omhändertagande som avses i 75 § 1 mom. UL (6 kap. 2 § UB) skedde inte vid utmätningstillfället. Därefter överlämnades skuldebrevet till förvärvaren A, varefter det (hos en bank till vilken A lämnat det för inkassering) omhändertogs av utmätningsmannen. A:s klagan över utmätningen avslogs genom hovrättsavgörande som vann laga kraft. I tvistemål mellan B och A angående skuldebrevsfordringen befanns emellertid, att fordringen tillkom A. A begärde nu resning i utmätningsmålet.
    Behandlingen av en situation som den nu beskrivna är ju något oviss. I hovrättsfallet SvJT 1958 rf s. 60, som inte gällde löpande skuldebrev utan icke löpande fordran, ansågs, tydligen utan någon hänsyn till god tro hos A vid den tidpunkt då denuntiation om överlåtelsen skedde hos sekundogäldenären, att utmätningen hade företräde, även fastän säkerställande åtgärden rörandeutmätningen, d. v. s. i detta fall underrättelse till sekundogäldenären om utmätningen och meddelande av förbud enligt 75 § 2 mom. UL, skett efter denuntiationen om överlåtelsen. I Sakr. framförde jag den meningen att i varje fall om A, då han etablerade det sakrättsliga momentet beträffande sitt förvärv, d.v.s. i förevarande fall tog besittningen av skuldebrevet, var i god tro rörande utmätningen, A borde ta hem spelet. Jag ifrågasätter emellertid, om det inte borde vara så att i denna situation, där A:s förvärv ligger före utmätningen, A borde på samma sätt som i en tvesalusituation oberoende av kännedom eller misstanke om den ej genom säkerställande åtgärd fullföljdautmätningen ha företräde framför utmätningen. Se Sakr. s. 259 f., jfr även s. 555. Se vidare Walin, Lagen om skuldebrev (1977) s. 201 f. och Tiberg, Skuldebrev, växel och check (1981) s. 58.
    I det aktuella ärendet ansåg flertalet ledamöter i HD att ett förebringande i

 

hovrätten i utmätningsmålet av den utredning som förelåg i tvistemålet skulle ha påverkat utgången av utmätningsmålet. En majoritet ansåg också, att resning skulle beviljas. En ledamot kom till motsatt resultat därför att sökanden inte haft giltig ursäkt att ej förebringa utredningen i utmätningsmålet. En ledamot ansåg, att vad som förekommit med avseende på utmätning inte innebar, att utmätning kommit till stånd av skuldebrevet; det hänvisas härvidlag bl. a. till att utmätningsmannen ej vid utmätningstillfället tagit skuldebrevet i förvar enligt 75 § 1 mom. UL. Med hänsyn härtill var sökandens rätt inte berörd och skäl för resning förelåg vid detta förhållande inte.
    Det är naturligtvis vanskligt att dra några slutsatser av ett icke refererat avgörande i resningsärende. Det vill emellertid synas som om den i ovannämnda hovrättsavgörande från 1958 hävdade meningen inte fått stöd av någon ledamot i HD: i så fall skulle väl resningsansökningen utan vidare ha avslagits, därför att utmätningen under alla omständigheter hade företräde. Någon ledning i frågan om betydelsen av god tro hos förvärvaren A vid tidpunkten för etablerande av sakrättsligt moment rörande överlåtelsen får man däremot knappast i avgörandet i HD.
    Besittningsöverlämnande som sakrättsligt moment kan i fråga om virke, när det gäller skydd mot säljarens borgenärer, ersättas av märkning för köparens räkning enligt 1944 års lag om köpares rätt till märkt virke. En förutsättning är att det vid köp av sådant virke är brukligt att genom märkning ange vad som tillkommer köparen. NJA 1980 s. 740 gäller innebörden av rekvisitet "brukligt". Landstinget A hade köpt ett parti virke av sågverket B, som sedermera försattes i konkurs. En del av partiet hade inte levererats men var avskilt hos säljaren och försett med viss märkning som angav köparen. I målet inhämtades yttrande från Svenska Handelskammarförbundet bl. a. huruvida det inom trävarubranschen är handelsbruk att vid köp av sågat virke säljaren genom märkning anger vad som tillkommer köparen. Förbundet fann efter utredning, att det visserligen förekom i stor utsträckning att märkning skedde men att en så enhetlig praxis att den kunde betecknas som handelsbruk inte kunnat konstateras. Köparen gjorde gällande att handelsbruk innebar en mycket starkare sedvänja än uttrycket "brukligt". I HD:s dom anförs, efter en återblick på lagens förarbeten, att lagen borde anses tillämplig endast i fråga om sådana typer av köp där det föreligger en fast och utbredd sedvänja att genom märkning ange vad som tillkommer köparen; om båda parter är köpmän torde få fordras, förklarade HD, att en sådan sedvänja vunnit så hög grad av stadga att den kunde betecknas som handelsbruk. Då utredningen inte visade att en sådan sedvänja förelåg här, ogillades köparens talan om bättre rätt till virket.
    Som nämnts är det endast i fråga om skydd mot säljarens borgenärer som märkning av virke kan ha sakrättslig verkan. I andra hänseenden, såsom i fråga om godtrosförvärv, tvesala etc., krävs besittningsöverlämnande. NJA 1966 s. 107 gällde inte någon sakrättslig fråga utan en straffrättslig. Virke hade sålts och kvarstannat i säljarens besittning men märkts för köparens räkning. Säljaren tillgodogjorde sig en del av virket och det yrkades ansvar för stöld. HD erinrade om reglerna i 1944 års lag om köpares rätt till märkt virke. Av dessa regler följde emellertid inte, förklarades i domen, att sådant virke skall anses genom märkningen ha kommit i köparens besittning. Stöld förelåg därför inte; däremot hade säljaren gjort sig skyldig till olovligt förfogande. Två ledamöter ansåg, att besittningsförhållande uppkommit för köparen, och ville döma för stöld.

 

12-33-163 Sv Juristtidning

 

    I fråga om borgenärsskydd vid lös egendom kan vidare nämnas NJA 1967 s. 337, som gällde såväl lösa saker som köpares rätt enligt avbetalningskontrakt. Det är främst i den senare delen fallet har intresse. En person B hade köpt inventarier till en serveringsrörelse enligt avbetalningskontrakt med ägarförbehåll. Ägaren av den fastighet där rörelsen bedrevs, A, gick för att hjälpa B in och betalade inventarierna och i samband därmed överlät B inventarierna till A. Betalningen skedde delvis före överlåtelsen, delvis efter denna. Överlåtelsen avsåg alltså dels lösa saker dels B:s rätt enligt avbetalningskontrakt beträffande andra saker. Efter överlåtelsen uthyrde A egendomen, som hela tiden befann sig i B:s besittning, till B. Därefter utmättes egendomen för B:s skuld. Att överlåtelsen såvitt den avsåg de slutbetalda föremålen ej kunde åberopas mot utmätningsborgenären C var klart; lösöreköpslagens bestämmelser hade inte iakttagits och någon besittningsövergång till köparen hade inte skett. Någon förändring åstadkoms uppenbarligen inte genom att A uthyrde föremålen till B, vilket kunde tolkas som att B i fortsättningen skulle besitta egendomen för A:s räkning. Ett sådant constitutum possessorium får icke effekt enligt svensk rätt (Sakr. s. 241). Men hur skulle man se på överlåtelsen av köparrätt enligt avbetalningskontraktet? I avgörandet upprätthålls den princip som fastlades i fallet NJA 1936 s. 44, nämligen att krav på besittningsöverlämnande gäller även i detta fall; det får väl antas att förfarande enligt lösöreköpslagen står till förfogande även i detta fall även om det ju strängt taget inte rör sig om lösöre utan om rätt enligt ett kontrakt. Det relevanta sakrättsliga momentet är alltså inte såsom vid "rättigheter" i andra fall denuntiation hos rättighetsgäldenären, d. v. s. här avbetalningssäljaren.
    Vid överlåtelse av säljarrätt enligt avbetalningskontrakt är det däremot denuntiation hos rättighetsgäldenären, d. v. s. avbetalningsköparen, som är sakrättsligt moment. 31 § skuldebrevslagen har tillämpats analogt. Tvekan kan emellertid föreligga vad som skall krävas för att denuntiation skall anses ha skett. I NJA 1978 s. 99 hade förvärvaren sänt ett brev till avbetalningsköparen om överlåtelsen, vilket denne också mottagit. Med hänsyn till, förklarade HD, att brevet angav, att förvärvaren "övertagit kontraktet" och till att kopia av kontraktet var fogad vid brevet, fick underrättelsen anses ha varit så tydlig att överlåtelsen blev gällande mot överlåtarens borgenärer i fråga om såväl fordringsrätten till avbetalningsbelopp som rätten att återta den sålda bilen. Av skäl som här inte är av intresse ogillades likväl förvärvarens talan. Vad som förekommit skilde sig inte så mycket från vad som förekom i NJA 1962 s. 49, vilket fall gällde pantsättning av säljarrätt. Här var det endast fråga om rätten att återta den ifrågavarande bilen enligt avbetalningskontraktets bestämmelser, och det ansågs att köparen inte fått sådan underrättelse om överlåtelsen i vad avsåg rätten att återta bilen som erfordrades för att förvärvaren skulle kunna hävda rätt mot säljarens konkursbo (jfr Sakr. s. 254). Det är inte lätt att klarlägga vad som varit avgörande för den olika utgången i de båda fallen. Möjligen har man att se 1978 års fall som uttryck för en utveckling mot en något mindre rigorös inställning till vad som skall krävas för att denuntiation skall föreligga i dessa fall. Jfr beträffande 1978 och 1962 års fall Tiberg a. a. s. 61.
    Följande två fall gäller överlåtelse av fordran utan samband med avbetalningsköp. I NJA 1977 s. 530 hade utmätning skett av B:s fordran hos U på grund av spannmålsleverans. A klagade och hävdade, att ifrågavarande skörd utgjorde säkerhet för A för ett lån till B. Skörden levererades till U i A:s namn.

 

HD ansåg utredningen visa, att B i samband med leveransen överlät sin fordran på betalning för spannmålen till A att avräkna på låneskulden. Denuntiation om överlåtelsen hade skett i och med att fordringsgäldenären (U) fått besked att A var leverantör. — I NJA 1965 s. 224 hade i samband med avbetalningsköp av en släpvagn köparen tecknat motorfordonsförsäkring rörande släpvagnen. Försäkringsbolaget företräddes därvid av säljaren av släpvagnen. Enligt avbetalningskontraktet överläts till säljaren all rätt till försäkringsersättning som på grund av skada kunde komma att tillerkännas köparen. Släpvagnen skadades och det uppkom ett anspråk på försäkringsersättning. Den fråga av sakrättsligt intresse som föreligger i målet (se i övrigt Hellner i SvJT 1968 s. 297) är, om den överlåtelse av rätt till försäkringsersättning som på nämnt sätt skett från köparen till säljaren vunnit giltighet mot köparens borgenärer, m. a. o. om denuntiation skett hos försäkringsfordringens gäldenär, d. v. s. försäkringsbolaget. HD ansåg, att den omständigheten att säljaren själv företrätt försäkringsbolaget vid försäkringens tecknande inte föranledde till att försäkringsbolaget skulle anses ha blivit underrättat om den till säljaren skedda överlåtelsen. Underrättelse hade inte heller eljest kommit försäkringsbolaget till handa före utmätningen. Överlåtelsen kunde alltså inte åberopas mot köparens utmätningsborgenärer. — Även i NJA 1973 C 4 frånkändes en överlåtelse verkan mot överlåtarens utmätningsborgenär. Sekundogäldenären hade visserligen kännedom om överlåtelsen, men någon denuntiation ansågs inte ha skett.
    Till ytterligare belysning av denuntiationsfrågan må här också nämnas NJA 1977 s. 20, som avsåg pantsättning av fordran enligt ett factoringavtal. Målet gällde om återvinning till konkursbo skulle ske av de pantsatta fordringarna, enär pantsättningen inte fullbordats — genom denuntiation hos fordringsgäldenärerna — före återvinningsfristens början, 30 § KL. Vad som före denna tidpunkt skett var, att gäldenärerna tillställts faktura med anmaning att erlägga likvid till panthavaren, varjämte endast dennas post- och bankgirokonto angivits. Detta förhållande ansågs emellertid inte uppfylla kravet på underrättelse om pantsättningen.
    Söker man överblicka den praxis som sålunda föreligger under perioden är det inte alldeles lätt att finna en enhetlig linje (jfr Håstad, Studier i sakrätt/1980/ s. 125 och i SvJT 1979 s. 212 f.). Ett meddelande till fordringsgäldenären, att avbetalningar etc. i fortsättningen skulle ske till förvärvaren i stället för till överlåtaren synes i ett rättsfall inte ha ansetts tillräckligt, NJA 1977 s. 20, och inte heller räcker det, att en företrädare för fordringsgäldenären själv träffat överlåtelseavtalet, NJA 1965 s. 224. (Jfr också NJA 1977s. 805, behandlat nedan s. 187.) I NJA 1977 s. 530 förelåg en denuntiation genom att fordringsgäldenären fått besked om att förvärvaren var leverantör av den vara fordringen avsåg. Beträffande denuntiation se även Walin a.a. s. 199 f.
    Denuntiationsprincipen har tillämpats även i följande två fall, där man inte kan tala om fordran i vanlig mening (jfr Walin, Separationsrätt /1975/ s. 39). I NJA 1971 s. 66 var det fråga om överlåtelse från make till andra maken av bostadsrätt. Överlåtelsen ansågs ej gälla mot överlåtarens borgenärer, då underrättelse om överlåtelsen ej lämnats till bostadsrättsföreningen. Att insatsen och hyresrätten i äktenskapsförord upptagits som andra makens enskilda egendom var inte tillräckligt. Det saknade också betydelse, att bostadsrättsbeviset överlämnats till denna make. Se även NJA 1971 C 166. — Överlåtelse av andel i dödsbo har i NJA 1972 s. 512 ansetts ej vinna giltighet mot överlåtarens

 

borgenärer, innan underrättelse om överlåtelsen lämnats dödsboet. En ledamot av HD ville tillägga överlåtelseavtalet sakrättslig effekt och ansåg sålunda att något särskilt sakrättsligt moment ej var erforderligt (se Walin, Separationsrätt s. 42). I detta fall hade utmätningsborgenärens anspråk före utmätningen säkerställts enligt 60 a § UL (nu 6 kap. 12 § UB). Det ansågs då att denuntiationen, för att få verkan mot utmätningsborgenären, måst företas innan åtgärd enligt nämnda stadgande skedde, förutsatt att utmätning skett inom tid som anges i stadgandet (jfr Sakr. s. 75).
    NJA 1979 s. 451 belyser frågan om borgenärsskydd vid överlåtelse av nyttjanderätt till fast egendom. B hade med en fastighetsägare (U) avtalat om förvärv aven rotpost. Denna som låg på fastigheten utmättes för B:s skulder. A klagade över utmätningen och påstod, att han genom avtal träffat före utmätningen förvärvat rotposten av B. Någon underrättelse till fastighetsägaren (U) hade inte lämnats. HD ansåg att varken avverkningstiden om högst tre år eller villkoren i övrigt gav anledning att bedöma avtalet mellan fastighetsägaren och B som annat än nyttjanderätt enligt 7 kap. 3 § JB; det rörde sig alltså inte om köp (jfr NJA 1921 s. 1 och s. 337). Fråga var då om en överlåtelse av denna nyttjanderätt för giltighet mot överlåtarens borgenärer krävt ett sakrättsligt moment, närmast denuntiation hos rättighetsgäldenären, d. v. s. fastighetsägaren, eller om sakrättslig effekt uppnåtts genom avtalet. HD erinrade om de ovan berörda fallen om bostadsrätt och andel i dödsbo, där denuntiation krävdes. Det framhölls att i dessa fall denuntiationen från förvärvarens synpunkt haft intresse också i annat hänseende än det att bereda sakrättsligt skydd. HD ansåg, att i fråga om nyttjanderätt till fast egendom en analogisk tillämpning av 31 § skuldebrevslagen inte låg lika nära till hands som inämnda fall. Visserligen kunde denuntiationskrav försvåra skenhandlingar. Men denuntiationen skulle här inte fylla någon annan funktion än att skydda mot borgenärer. I den juridiska litteraturen har man också, framhöll HD vidare, även långt efter skuldebrevslagens tillkomst utgått från att överlåtelse av nyttjanderätt vinner skydd mot överlåtarens borgenärer redan genom avtalet. Det praktiska rättslivet måste antas ha inrättat sig efter denna regel. Det borde överlämnas åt lagstiftaren att pröva, om ändring borde ske. Det ansågs alltså att överlåtelsen vunnit sakrättslig giltighet genom blotta avtalet.
    För egen del har jag litet svårt att förstå resonemanget att mot denuntiationskrav skulle tala, att den enda funktionen här skulle vara att skapa tredjemansskydd. Så är väl fallet i flera fall, t. ex. vid inteckning. Med hänsyn bl. a. till vad som tillämpats beträffande byggnad på annans mark menar jag emellertid, att det funnits fog för den lösning som valdes i det nu behandlade rättsfallet (se Sakr. s. 224 ff, s. 233 f., s. 256).
    Slutligen skall beröras några fall där fråga är om fast egendom. NJA 1970 s. 454 gäller förvärv av fastighet genom bodelning och avser läget före ändringen fr. o. m. 1/1 1972 av 82 § UL. I fallet konstaterades att det i stadgandet uppställda kravet på lagfart för skydd mot överlåtarens utmätningsborgenärer ej var tillämpligt på förvärv genom bodelning. Numer utgör ju lagfart över huvud endast en presumtion som kan motbevisas genom att förvärvaren visar sitt fång, UB 4 kap. 24 §. Även NJA 1971 s. 324 anknyter till äldre lydelse av 82 § UL och skall här förbigås.
    I anslutning till nyssnämnda fall NJA 1970 s. 454 må nämnas att i NJA 1972 s. 439 däremot principen att förvärv genom bodelning medför omedelbart skydd mot den tidigare ägarens borgenärer inte fick en motsvarande tillämp-

 

ning vid fordrans övergång genom bodelning beträffande förvärvarens skydd mot invändningar från gäldenärens sida. Här har istället reglerna i skuldebrevslagen, närmast 28 §, tillämpats analogt. Jfr också, beträffande skydd vid dubbelöverlåtelse för andra förvärvaren Sakr. s. 231 och Walin, Lagen om skuldebrev s. 108 f. — Angående karaktären av fång genom bodelning kan också anmärkas ett hovrättsfall beträffande betalningssäkring. Enligt 13 § 1978 års lag om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter får om betalningssäkring är meddelad i egendom gäldenären inte överlåta eller till skada för det allmänna på annat sätt förfoga över egendomen. I RH 1981 nr 160 hade hustru genom bodelningsavtal förvärvat mannens hälft av en tomträtt och sökte inskrivning av sitt förvärv. Redan före bodelningen hade mannens hälft av tomträtten utmätts för betalning av skatt m. m. och beslut hade dessförinnan meddelats om betalningssäkring i andelen. Hovrätten ansåg, att fång genom bodelningsavtal inte utgjorde överlåtelse av egendomen, och eftersom betalningssäkringen gällde även mot ny ägare, d.v. s. mot hustrun, som förvärvat andelen, hade bodelningsavtalet inte heller medfört skada för det allmänna. Hinder mot inskrivning av hustruns genom bodelningsavtalet gjorda fång mötte därför inte.
    I NJA 1974 s. 684 utmättes en fastighet på vilken den ena av två makar (hustrun) hade lagfart. Makarna hade före utmätningstillfället träffat avtal om bodelning med anledning av förestående hemskillnad (s. k. föravtal), där bl. a. överenskoms att mannen tillskiftades fastigheten. Därefter dömdes till hemskillnad. Bodelningsavtalet bekräftades av makarna först efter utmätningen. I länsstyrelsens av hovrätten och HD fastställda utslag förklaras, att äganderätten till fastigheten inte gått över till mannen, förrän bodelningsavtalet bekräftats efter hemskillnadsdomen. På grund därav förelåg inte hinder mot utmätning för hustruns gäld. I litteraturen finns uttalanden av innebörd att för avtalet ej skulle ha sakrättslig effekt, verkan mot tredje man; sådan verkan vinns först genom det i vederbörlig form upprättade bodelningsavtalet som träffas efter skillnadsbeslutet (se Schmidt, Äktenskapsrätt /1974/ s. 84 f., Nilsson i SvJT 1979 s. 67). Fråga är emellertid om man i föravtalet har att se ett mellan parterna bindande avtal om övergång av viss egendom, vilket vinner sakrättslig effekt genom att det efter skillnaden bekräftas av parterna (eller genom att en skiftesman förordnar om bodelning i enlighet med avtalet). Snarare synes det röra sig om ett avtal som inte ens parterna emellan innebär, att viss bestämd egendom överförs till andra parten; avtalet skulle närmast utgöra ett slags pactum de contrahendo, ett avtal som innebär förpliktelse att framdeles träffa avtal (och som om ena parten inte uppfyller sin förpliktelse kommer att vara ett tungt vägande motiv för en skiftesman att besluta om bodelning i enlighet med föravtalets innehåll). Se härom JustR Palms särskilda yttrande i NJA 1978 s. 497, där det bl. a. uttalas att föravtalet är ett avtal som inte har någon sakrättslig verkan och inte heller makarna emellan innebär någon förändring av egendomsförhållanden utan måste följas av en formbunden bodelningshandling. I nyssnämnda rättsfall NJA 1978 s. 497 ansågs att ett blott muntligt föravtal var i och för sig bindande, oaktat därigenom avtalats att fastighet skulle tillskiftas ena maken. — Ett fall liknande NJA 1974 s. 684 är SvJT 1978 rf s. 21, där avgörandet kan synas strida mot avgörandet i 1974 års fall. Här hade makarna inför förestående äktenskapsskillnad ingått bodelningsavtal, upprättat helt i överensstämmelse med vad som enligt 13 kap. GB gäller om bodelningsavtal. Genom avtalet hade varde-

 

ra parten tillskiftats vissa fastigheter. Sedan hustrun efter äktenskapsskillnaden vägrat bekräfta bodelningsavtalet, yrkade mannen förordnande av skiftesman. Hovrätten ansåg, att det träffade avtalet fick anses innefatta överenskommelse, att vad som avtalats skulle gälla när parterna vunnit äktenskapsskillnad. Avtalet skulle gälla som bodelning från det äktenskapsskillnadsdomen vunnit laga kraft. Någon skiftesman var därför inte behövlig. En kommentator synes mena att detta avgörande innebär, att den part som tillskiftats fastighet, lagfaren för den andra maken, inte skulle ha något medel att skydda sig mot utmätning för sistnämnda makes gäld (frånsett talan på grund av bristande förutsättningar). Se Nilsson i SvJT 1979 s. 67 f. Sådant kan rättsläget emellertid knappast antas vara. Om det före skillnaden träffade avtalet skall betraktas som ett avtal om bodelning med verkan från skillnadsdomen, måste det uppenbarligen också i förhållande till tredje man ha samma verkan som ett vanligt bodelningsavtal. Man skulle då i den bodelningsbehandling som förekom i 1978 års hovrättsfall ha att se ett undantag från regeln, att avtal träffat före skillnaden endast har verkan som föravtal. Huruvida fog finns för ett sådant undantag är möjligen tveksamt.
    NJA 1981 s. 528 gäller giltigheten mot borgenärer av en gåva från make till andra maken. Gåvan avsåg en fastighet men rättsfallet torde ha betydelse för all slags egendom. Utmätning skedde för mannens skulder av en fastighet på vilken han hade lagfart. Hustrun visade emellertid ett äktenskapsförord som ingåtts flera år före utmätningen och även ingetts till rätten och där registrerats. Tydligen genom förbiseende hade rätten ej kungjort förordnandet enligt 8 kap. 11 § 2 st. GB. Frågan i målet gällde om äktenskapsförordet vann giltighet mot borgenärer redan i och med ingivandet till rätten eller om det krävdes, att bestämmelsen om kungörelse iakttagits. I HD:s avgörande sker en utförlig genomgång av tidigare gällande rätt och av förarbetena till nuvarande bestämmelser. I 8 kap. 12 § GB föreskrivs, framhålls i avgörandet, att annat äktenskapsförord än sådant som träffas mellan trolovade ej är gällande förrän det inges till rätten. Såväl ordalydelsen av stadgandet som motivuttalanden ger stöd åt den tolkningen att förordets giltighet mellan makarna och i förhållande till tredje man inträder i och med förordets ingivande till rätten. Visserligen kan lagstiftaren beträffande äktenskapsförord som innefattar gåva antas ha förutsatt, att den i 8 kap. 11 § föreskrivna, på rätten ankommande uppgiften att i tidning kungöra ingivandet regelmässigt skulle komma att fullgöras. Men i lagtexten har inte förordnandets giltighet gjorts beroende av att kungörelse utfärdats, och stöd saknas för att tolkningsvis tillägga lagtexten sådan innebörd. HD erinrar slutligen om bestämmelsen i 8 kap. 5 § enligt vilken betalningsansvar kan göras gällande mot gåvotagaren med avseende på gäld för vilken givaren häftade "då gåvan enligt 12 § blev gällande".
    Från sakrättslig synpunkt förefaller det vara önskvärt att sakrättsmoment som krävs för verkan mot tredje man skall kunna åvägabringas av part själv. Det nu berörda avgörandet tillgodoser tydligen detta önskemål.
    I detta sammanhang kan anmärkas NJA 1972 s. 347 som också gällde giltigheten av en överlåtelse av egendom från en make till den andra. Här var det fråga om tillämpning av bestämmelsen i 8 kap. 4 § GB som stadgar, att om makar utan äktenskapsförord träffat avtal mellan sig om överlåtelse av egendom make äger mot borgenärer åberopa avtalet endast om det visas eller på grund av omständigheterna kan antas att avtalet inte är av beskaffenhet att kräva äktenskapsförord. Målet gällde måttet av den bevisning som skulle fordras.

 

    Slutligen skall anmärkas SvJT 1980 rf s. 51. Fallet gäller inte direkt någon sakrättslig konflikt men är ändå av sakrättsligt intresse. I skeppsbyggnadskontrakt hade intagits bestämmelse om att äganderätten till beställt fartyg fram till den tidpunkt då det övertagits av beställaren skulle tillkomma tillverkaren. Avtalsvillkoret ansågs grunda rätt för tillverkaren att hos sjöfartsregistret anmäla skeppsbygget för registrering samt att inteckna det. Se i frågan vidare Rune i SvJT 1980 s. 698 ff., Grönfors i SvJT 1982 s. 300 f. och Rune ib s. 421 ff.

 

 

II. SÄRSKILD RÄTT

A. Nyttjanderätt och servitut

1.Nyttjanderätt
NJA 1964 s. 500 gällde frågan om en andrahandshyresgäst skulle vara att behandla som sakägare i mål om expropriation av fastigheten. Fallet ligger sålunda utanför ramen för denna översikt men skall ändå beröras, eftersom däri av en ledamot av HD förs ett resonemang av innebörd att sakägarbegreppet vid expropriation borde följa reglerna om skydd för nyttjanderättshavare mot ny ägare av fastigheten. HD:s majoritet ansåg en sådan i andra hand upplåten hyresrätt varom i målet var fråga, vilken för sitt bestånd är beroende av att den av fastighetsägaren upplåtna hyresrätten fortfarande gäller, inte vara sådan särskild rätt som avsågs i expropriationslagen (jfr nu Bouvin Hedman-Stark, Expropriationslagen /1975/ s. 26). En ledamot, JustR Hedfeldt, kom till motsatt resultat. Han menade att man hade att undersöka, huruvida den rätt varom fråga är blir bestående om fastigheten överlåts; att däremot anställa en jämförelse med de fall i vilka förstahandshyresgästen frivilligt ger upp sin rätt eller denna går förlorad genom förverkande saknade stöd i motiven. I det typiska fallet, det som förelåg i detta mål, består efter överlåtelse förstahandshyresgästens rätt enligt 3 kap. 28 § nyttjanderättslagen (JB 7: 13), och därmed består även andrahandshyresgästens rätt. JustR Hedfeldt ansåg att det i sak fanns lika goda skäl för att i expropriationsmålet pröva andrahandshyresgästens som förstahandshyresgästens anspråk. Det kunde också tänkas förekomma behov av att självständigt expropriera en i andrahand upplåten hyresrätt. Avgörandet i NJA 1964 s. 500 har av Ljungman karakteriserats som "diskutabelt" (Ljungman-Stjernquist, Den rättsliga kontrollen över mark och vatten II /1968/ s. 41). För egen del kan jag inte frigöra mig från intrycket att det ligger något litet av begreppsjurisprudens i avgörandet, ett intryck som däremot på intet sätt inställer sig när man läser JustR Hedfeldts votum.
    NJA 1976 s. 478 gäller bl. a. fråga om beståndet av hyresrätt efter exekutiv auktion på fastigheten. Hyresrätt som inte har företräde framför exekutionsfordringen och inte heller förbehållits vid auktionen (UB 12 kap. 33 § 1 och 2 st.; motsvarande §§ i lagen om exekutiv försäljning av fast egendom, som var tillämplig i målet) kan ändå bli gällande mot nye ägaren, om denne underlåter att säga upp hyresrätten inom en månad från tillträdesdagen (UB 12 kap. 46 § 2 st.). I enlighet med ordalydelsen i stadgandet gäller detta emellertid, såsom framgår av förevarande fall, inte om hyresrätten inte upptagits i sakägarförteckningen (UB 2 kap. 25 §). Avtalet upphör då att gälla utan uppsägning. Detta medför i sin tur att inte heller besittningsskyddsreglerna i

 

12 kap. 46 § JB blir tillämpliga; så är fallet endast beträffande hyresavtal som uppsagts. - I NJA 1979 s. 125 ansågs handräckning kunna meddelas konkursbo för avhysning av konkursgäldenären från fastighet som ingick i boet. Jfr NJA 1964 s. 439 som gällde utmätning av teckningsrätt i bostadsrättsförening.
    Ett fall rörande överlåtelse av nyttjanderätt till fast egendom, NJA 1979 s. 451, har behandlats ovan i avsnittet om äganderätt. Några fall rörande panträtt i nyttjanderätt till fast egendom, SvJT 1967 rf s. 33 och 1973 rf s. 78, behandlas nedan i avsnittet om panträtt.
    Angående tid för avflyttning för hyresgäst som uppsagts efter exekutiv auktion se SvJT 1973 rf s. 47; jfr NJA 1970 C 969.
    NJA 1975 s. 528 gäller nyttjanderätt till lös sak, ehuru fråga inte är om något normalt sakrättsligt problem utan om förverkande enligt BrB 36 kap. 4 §; fallet synes ändå vara av visst sakrättsligt intresse. I ett mål om ansvar för dobbleri yrkades förverkande av ett den tilltalade tillhörigt rouletthjul. Detta var upplåtet med nyttjanderätt till annan person; denna nyttjanderätt kunde inte förklaras förverkad i målet. Frågan var om nyttjanderätten var att betrakta som sådan "särskild rätt" som avses i nyssnämnda stadgande och om alltså hjulet skulle förklaras förverkat med förbehåll om nyttjanderättens bestånd. Hovrätten gjorde ett sådant förbehåll om nyttjanderätten. I HD upphävdes däremot förbehållet. Med särskild rätt förstods, förklarade HD, förutom säljares rätt till gods som sålts under äganderättsförbehåll, "begränsade sakrätter"; det hänvisades till lagens förarbeten (se kommentaren till BrB III /2 uppl./ s. 394). Den rätt nyttjanderättshavaren hade i förevarande fall var inte av sådan beskaffenhet. Förmodligen avses med termen "begränsad sakrätt" sådan särskild rätt som i civilrättsliga sammanhang kan förvärva sakrättsligt skydd, sålunda i fråga om lös egendom panträtt och retentionsrätt, men alltså inte nyttjanderätt. Huruvida man skall kräva, för att förbehåll skall göras vid förverkande, att sakrättsligt skydd också etablerats genom att erforderligt sakrättsligt moment föreligger, är väl en smula oklart; vid bestämningen av expropriationsrättens sakägarbegrepp synes något sådant krav ej uppställas (se Ljungman-Stjernquist a. a. s. 41). Sedan kan man ju undra om det verkligen finns fog att sammankoppla förutsättningarna för förverkande och frågan om möjlighet att åvägabringa sakrättsligt skydd i en civilrättslig tredjemanskonflikt. Det vore kanske mer naturligt, om förverkandefrågan avgjordes med ledning av de ändamålssynpunkter som gör sig gällande just vid förverkandefrågans bedömning. Jfr vad som anförts ovan i anslutning till NJA 1964 s. 500.

 

2. Servitut
NJA 1979 s. 44. På en fastighet hade dess tidigare ägare, B, sedan slutet av 1800-talet låtit uppkomma viss gångtrafik, småningom utvecklad till trafik av alla slag utövad av grannfastigheten, ägd av A. Vägfastighetens nuvarande ägare C yrkade fastställelse av att A inte hade rätt att begagna väg över fastigheten. A gjorde gällande att genom det långa faktiska nyttjandet en vägrätt av servituts karaktär uppkommit på den C nu tillhöriga fastigheten. Det åberopades även att A hade urminnes hävd till vägen. Hovrätten ansåg, att genom det långvariga nyttjandet av vägen en servitutsliknande rätt uppkommit för A. HD konstaterade, att någon skriftlig upplåtelse av vägrätt, innebärande befogenhet för A att ta väg över C:s fastighet, inte förelåg. Inte

 

heller hade styrkts eller ens påståtts, att någon upplåtelse skett av rätt till utfartsväg för A över fastigheten, avsedd att gälla för all framtid. Trafiken som sådan kunde inte grunda ett till A:s fastighet knutet sakrättsligt anspråk på att ta väg över C:s fastighet. A hade inte heller i övrigt visat någon grund för att A skulle ha rätt att ens för gångtrafik nyttja den ifrågavarande vägen som gick fram över C:s fastighets gårdsplan. Då här talas om sakrättsligt anspråk synes detta betyda, att även om tidigare ägare av C:s fastighet upplåtit eller genom passivitet godtagit att vägen begagnades av A, så var sådana medgivanden i alla fall inte bindande mot nye ägaren, C. Detta innebär väl då också att urminnes hävd ansetts inte kunna komma i fråga. — En liknande situation förelåg i NJA 1968 s. 411. Fallet gäller emellertid närmast frågan om överhuvud någon rätt till väg uppkommit och då så ansågs vara fallet vilken omfattning rätten hade. Fallet synes inte aktualisera något sakrättsligt problem.
    I NJA 1972 s. 571 hade en servitutsinteckning förfallit på grund av underlåten förnyelse enligt 1968 års lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut. Lagfarne ägaren av den härskande fastigheten begärde nyinteckning och sådan meddelades utan hörande av ägaren till den tjänande fastigheten. I hovrättens av HD fastställda beslut konstateras att fastigheten var intecknad för servitut vid den tidpunkt då den nuvarande ägaren förvärvade den. Rättigheten var därför gällande mot honom oaktat inteckningen förfallit och ny inteckning kunde då beviljas utan medverkan av honom. I ett särskilt yttrande lämnade JustR Gyllensvärd en redogörelse för rättsläget. — SvJT 1966 rf s. 65 belyser på sitt sätt den grundläggande principen för det sakrättsliga skyddet på förevarande område. B upplät i egenskap av ägare till en fastighet ett vägservitut till förmån för en annan fastighet. Senare såldes B:s fastighet till C som fick lagfart. Därefter sökte A som ägare av den härskande fastigheten enligt servitutsavtalet inteckning för servitutet, vilken beviljades. Efter domvillobesvär undanröjdes beslutet om servitutsinteckning, enär förbehåll om servitutet inte gjorts vid överlåtelsen till C och inteckning inte sökts förr än lagfart på C:s fång.
    NJA 1974 s. 308 belyser regeln i numera 12 kap. 33 § 2 st. UB, att bl. a. servitut som inte har företräde framför exekutionsfordringen vid exekutiv auktion skall förbehållas, om det saknas anledning att anta att rättigheten belastar fastigheten till beaktansvärd skada för innehavaren av fordran med bättre rätt. Målet i HD gällde endast frågan om rätt att överklaga hovrättensbeslut att återförvisa målet till överexekutor. — I NJA 1966 s. 90 ansågs institutet rättelse i fastighetsbok (numera JB 19 kap. 17 §) inte kunna användas för att fa bort en inteckning av servitut som uppgavs inte besvära intecknade fastigheten.
    Här skall slutligen kort anmärkas några servitutsfall som ej synts vara av sakrättsligt intresse; skälet är att motsvarande fall upptagits i tidigare översikter. NJA 1976 s. 242 (rätt till fritidsfiske), NJA 1976 s. 262 (markersättning vid upphävande av skogsfångsservitut), NJA 1978 s. 57 (bildande av servitut enligt fastighetsbildningslagen), NJA 1980 s. 445 (fastighetsbestämnings inverkan på servitut), NJA 1981 s. 733 (upphävande av jaktservitut; jfr SvJT 1982 s. 252), SvJT 1964 rf s. 6 (flyttning av servitut), SvJT 1968 rf s. 66 (viss rättighetservitut eller nyttjanderätt?), SvJT 1973 rf s. 27  (fråga om utilitaskravet), SvJT 1973 rf s. 45 (handräckning för anläggning av väg enligt servitut), SvJT 1974 rfs. 76 (formkravet vid upplåtelse av servitut), SvJT 1980 rf s. 33 (fråga om

 

servitut för husbehovsfiske då den tjänande fastigheten endast hade en andel i det samfällda fisket), RH 1981 nr 56 (fråga om ersättning för förlust av villaservitut genom expropriation).

 

 

B. Panträtt och annan säkerhetsrätt

1. Panträtt
Till en början berörs några fall där frågan gällt om egendom som pantupplåtelse avsett varit av beskaffenhet att skapa panträtt eller om eljest panträtt över huvud uppkommit. (I Sakr. har jag inte behandlat pantobjektet närmare, eftersom jag betraktat detta spörsmål som en icke sakrättslig fråga (jfr Sakr. s. 34f.). Denna begränsning tycker jag numer är svår att upprätthålla och inte heller så lämplig, jfr Sakr. s. 502.)
    NJA 1973 s. 635 gäller säkerhetsrätt (panträtt eller säkerhetsöverlåtelse) i framtida inkomster enligt ett transportkontrakt. En åkeriägare B, som med en skogsägarförening U träffat avtal om transporter för föreningens räkning, upplät till borgenären A säkerhetsrätt i vad som framdeles kunde tillkomma honom enligt kontraktet. Föreningen U hade underrättats om upplåtelsen. Målet gällde bl. a. om säkerhetsrätten kunde göras gällande i åkeriägaren B:s konkurs. Upplåtelsen ansågs i och för sig skola beaktas även i förhållande till B:s övriga borgenärer. Att föreningen denuntierats om upplåtelsen, innan det därmed avsedda tillgodohavandet blivit till fullo intjänat, medförde inte att underrättelsen skulle frånkännas betydelse i fråga om någon del av tillgodohavandet. Verkan av pantsättning med giltighet mot övriga borgenärer kunde emellertid ej anses ha inträtt förrän efter hand som tillgodohavandet intjänats (jfr NJA 1953 s. 465). Till den del intjänandet skett inom återvinningsfristen i dåvarande 29 § Kl (nu närmast 37 §) skulle dock pantsättningen återgå, eftersom i belysning av vad som anförts om verkan av pantsättningen pantsättaren i denna del fick anses ha lämnat pant för gäld vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats (jfr Håstad a.a. s. 152 f.; se vidare nedan s. 198).
    I NJA 1974 s. 463 hade ett verkstadsbolag till ett pappersbruk uthyrt truckar mot viss hyra. Verkstadsbolaget pantsatte därefter framtida hyresinkomster hos en bank som säkerhet för ett lån. Bruket förband sig genom påteckning på hyresavtalet att inbetala hyresbeloppen till banken. Därefter ändrades hyresavtalet mellan verkstadsbolaget och bruket till ett köp: verkstadsbolaget sålde— utan bankens tillstånd — maskinerna till pappersbruket mot viss köpeskilling. Bruket betalade köpeskillingen till verkstadsbolaget. Banken yrkade, att pappersbruket skulle förpliktas betala köpeskillingsbelopp till banken. HD framhöll till en början, att pappersbruket genom sin påskrift på hyresavtalet förbundit sig att verkställa hyresinbetalningarna till banken. Möjligen får man tolka detta så att HD ansett själva den bakomliggande pantförskrivningen av framtida hyresinkomster i och för sig giltig; annars kan man ju tycka, att förutsättningarna för brukets påtecknade förbindelse skulle brustit. På att man ansett pantförskrivningen i och för sig giltig tyder väl också den passus i domen som följer närmast efter konstaterande av att bruket blivit pliktigt att betala hyresbelopp till banken. Det heter: "oavsett i vad mån verkstadsbolaget och pappersbruket eljest ägt att utan bankens samtycke träffa avtal om förändringar i hyresförhållandet ...". Detta tyder ju på att pantsättningen av framtida hyresbelopp i och för sig varit giltigt men ev. kunnat elimineras genom överenskommelse mellan parterna i hyresförhållandet; om denna fråga

 

har emellertid anledning ej funnits att uttala sig. Om man skall tolka domen på nu anfört sätt är den av stort intresse, eftersom frågan ju ingalunda är självklar, jfr Sakr. s. 34 f. Det är naturligtvis dock möjligt att man ansett brukets förbindelse att betala hyresbelopp till banken i och för sig giltig, oavsett hur det förhöll sig med själva pantförskrivningen. Jfr emellertid det nyss refererade fallet NJA 1973 s. 635. HD förklarade vidare att den berörda förbindelsen av pappersbruket medfört skyldighet att till banken erlägga även belopp som haft karaktär av ersättning för den överenskomna hyran. Detta innebär tydligen att panträtten här fått göras gällande i surrogat för det ursprungliga pantobjektet.
    I NJA 1978 s. 679 ansågs pant som ställts av tredje man som säkerhet för fullgörandet av ett avbetalningskontrakt inte gälla som säkerhet för fullgörande av ett annat kontrakt, vilket fått ersätta det första kontraktet.
    NJA 1965 s. 292 gäller frågan, huruvida ett köp skulle anses som en verklig överlåtelse eller som en säkerhetsöverlåtelse. Försäljningen avsåg åborätt, som delvis övergått till äganderätt till fastighet. Den ansågs ha skett för säkerställande av kommunens kostnad för fattigvård. Sedan kommunens utgifter för ändamålet täckts, var kommunen skyldig att återföra rätten till fastigheten till säljarna samt avge redovisning för sin förvaltning. Överlåtelsen ansågs sålunda utgöra en säkerhetsöverlåtelse.
    Härefter behandlas fall där frågan varit om erforderligt sakrättsligt moment förelegat, då en sakrättslig kollision uppstått. I samtliga fall rör det sig om förhållandet mellan panthavare och pantsättarens borgenärer.
    NJA 1972 s. 246 gäller frågan om besittningsövergång etablerats. Inteckningar som pantförskrivits för en skuld innehades av en person som var firmatecknare för gäldenärsbolaget och tillika företrädare för borgenären, en stiftelse. "Laga pantsättning" — varmed väl avses sakrättsligt giltig pantsättning — ansågs ej ha kommit till stånd. — NJA 1977 s. 805. Som säkerhet förett bolags banklån låg bl. a. dels företagsinteckningar dels proprieborgen av bolagets tidigare ägare, två bröder. På initiativ av banken, som ansåg sig riskera kritik från bankinspektionen, och under bankens medverkan omlades lånet så att bröderna stod som låntagare gentemot banken och det var således de som var långivare till bolaget. Vid förhandlingarna berördes inte frågan om säkerhet för bröderna. Bankens företrädare ägnade inte saken någon särskild tanke och bröderna ansåg sig inte komma i någon annan ställning än de hade såsom proprieborgensmän för bolagets förpliktelser mot banken. Sedan bolaget försatts i konkurs, bevakade bröderna sin fordran mot bolaget och yrkade förmånsrätt i överhypotek på företagsinteckningarna. Yrkandet om förmånsrätt ogillades, då banken ansågs inte ha fått sådan underrättelse om den pantutfästelse som kunde ha skett till bröderna av bolaget, som — bl. a. av hänsyn till utomstående borgenärer — enligt 1936 års lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man kräves för fullbordad pantsättning. Trots att hela transaktionen arrangerats av banken och tillkommit på dess initiativ, ansågs sålunda denuntiationskravet inte uppfyllt. Det är inte alldeles lätt att inse att hänsyn till utomstående borgenärer skall motivera ett så långtgående krav: klart är att om banken lämnat felaktiga upplysningar till borgenärer om belastningen på de av banken innehavda företagsinteckningarna, banken skulle kunna bli skadeståndsskyldig mot den som lidit förlust. Att märka är ju att något formkrav inte gäller beträffande denuntiation; även genom konkludent handling borde en underrättelse med denuntiations rättsverkan kunna ske.

 

    Också NJA 1980 s. 197  gäller spörsmål om denuntiation. Ett företag B hade hos bank pantsatt en del av fordran mot en förening på grund av leveranser av en anläggning. Därefter pantförskrev företaget B till säkerhet för en annan fordran som tillkom företaget A i andra hand samma kontraktsfordran som tidigare pantförskrivits till banken. Om denna sista pantförskrivning underrättades banken, men däremot inte fordringsgäldenären (d. v. s. föreningen). I B:s konkurs (C) bevakade företaget A sin fordran med yrkande om förmånsrätt såsom för pant. Målet gällde om det för verkan mot B:s övriga borgenärer måste krävas, att fordringsgäldenären underrättats eller om det var till fyllest att förstahandspanthavaren denuntierats. Det avgörande spörsmålet var om man skulle tillämpa 1936 års lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man eller 31 § 1 st. skuldebrevslagen (jfr 10 § samma lag). Hovrätten kom efter en intressant och inträngande analys av lagstiftningens ändamål till det förra resultatet, d. v. s. att 1936 års nämnda lag var tillämplig med påföljd att sakrättsligt skydd vunnits. HD stannade däremot för den senare lösningen: andrahandspantsättningen var inte gällande, när inte fordringsgäldenären underrättats. HD har inte uttalat sig — saknade anledning att göra detta, eftersom sådan denuntiation ju förelåg (jfr Forssell i SvJT 1981 s. 540) — om huruvida för en giltig pantsättning även förstahandspanthavaren måste underrättas. Det är väl också klart att en icke löpande fordran som pantsatts hos t. ex. en bank inte kan anses innehas av banken även om frågaju är om lös egendom. Man kan erinra om att vid utmätning av sådan fordran där en tredje man gör gällande att fordringen tillkommer honom, inte utmätningsgäldenären, 69 § UL med dess hänvisningsförfarande tillämpats i en del fall, ehuru stadgandet gäller egendom i gäldenärens besittning. HD har däremot i ett fall av hithörande natur underlåtit att åberopa nämnda stadgande (NJA 1963 C 601). Det är svårt att finna stöd för ett krav på underrättelse hos förstahandspanthavaren; en sak för sig är att det i praktiken torde vara nödvändigt för andrahandspanthavaren att lämna en sådan underrättelse, eftersom han annars riskerar, att förstahandspanthavaren då denne fått betalning för sin fordran redovisar överskott till pantsättaren. I ämnet kan hänvisas till Håstad a.a. s. 96 ff. Huruvida man, som Håstad är inne på, åtminstone i vissa fall skulle kunna nå resultatet att denuntiationen skall riktas mot förstahandspanthavaren (ev. också mot denne) därför att förstahandspanthavaren vore att betrakta som gäldenär till pantsättaren t. ex. med avseende på överskottet, återstår tydligen ännu att pröva.
    Rörande denuntiation vid pantsättning av icke löpande fordran hänvisas även till det ovan s. 179 behandlade fallet NJA 1977 s. 20.
    Två hovrättsavgöranden gäller pantsättning av nyttjanderätt. I SvJT 1967 rf s. 33 hade arrenderätt pantförskrivits. Denuntiation hos markägaren ansågs inte tillräcklig för att skapa skydd mot förvärvare. Avgörandet berörs i Sakr. s. 430 f. och vidare av Rodhe i SvJT 1974 s. 598, som närmast behandlar SvJT 1973 rf s. 78. I detta fall hade pantförskrivning skett av hyresrätt; målet gällde ansvar för olovligt förfogande. Enligt vad Rodhe meddelar är omständigheterna i fallet ofullständigt eller felaktigt återgivna. Någon denuntiation hade i varje fall inte skett hos fastighetsägaren.
    Frågan om sakrättsligt moment vid pantsättning av nyttjanderätt till fast egendom får väl alltjämt anses oklar. Man kan tänka sig att det krävs denuntiation eller att besittningstagande fordras eller slutligen att redan

 

avtalet medför sakrättslig effekt (överlämnande av nyttjanderättskontraktet torde väl däremot kunna avskrivas som tänkbart sakrättsligt moment (jfr Sakr. a. st. och Rodhe a. st.). I det förut berörda fallet NJA 1979 s. 451 som gällde överlåtelse av skogsavverkningsrätt ansågs det sistnämnda alternativet vara det riktiga, d.v.s. något särskilt sakrättsligt moment kunde ej krävas. Men det är ju inte säkert att samma regler i nu ifrågavarande hänseende skall gälla för överlåtelse och pantsättning. Erinras kan om de remarkabla avgörandena NJA 1952 s. 407 och 1954 s. 455, vilka gällde säkerhetsöverlåtelse resp. pantsättning av byggnad på annans mark. I säkerhetsöverlåtelsefallet ansågs redan avtalet skapa sakrättsligt skydd, medan i det senare fallet avtalet ej ansågs ha medfört panträtt (se om dessa fall Sakr. s. 226, 419 ff. m. hänv.). Det är alltså tänkbart, att man vid pantsättning av nyttjanderätt till fast egendom kan komma att kräva antingen denuntiation eller besittningsöverlämnande. Det senare skulle väl, som Rodhe a. st. påpekar, innebära, att pantsättning inte kunde ske. Å andra sidan skulle väl ett krav på denuntiation med stöd av analogisk tillämpning av 31 § skuldebrevslagen te sig en smula egendomligt i betraktande av att sådan analogisk tillämpning avvisats i fråga om överlåtelse, jfr 10 § skuldebrevslagen.
    Slutligen några fall av varierande innehåll. I NJA 1974 s. 203 hade fordran enligt entreprenadkontrakt till säkerhet för vilken lämnats en inteckning preskriberats enligt de för entreprenaden gällande Svenska teknologföreningens allmänna bestämmelser. I motsats till vad som gäller om preskription enligt allmänna regler kunde fordringen ej göras gällande ens kvittningsvis eller genom utnyttjande av ställd pant. Om fallet se Rodhe i SvJT 1979 s. 626. — NJA 1965 s. 394 gällde frågan om postsparbanksbok kunde lämnas som pant i samband med inrop på exekutiv auktion. Fallet saknar numera intresse, jfr mitt arbete Obehöriga förfaranden med värdepapper (1981) s. 271. — NJA 1980 s. 311 är främst av betydelse från aktiebolagsrättslig synpunkt men har också sitt sakrättsliga intresse. I praxis har fastslagits, att det aktiebolagsrättsliga förbudet mot vinstutdelning utöver vad som enligt angivna regler är att betrakta som vinstmedel är tillämpligt även på penninglån från bolaget till förmån för aktieägare; fråga har varit om lån för att sätta aktieägaren i stånd att förvärva bolagets aktier. I förevarande fall rörde det sig inte om lån men om ställande av säkerhet i form av pant i bolagets egendom till säkerhet förlån för förvärv av aktier. Det är klart att också en sådan pantsättning — liksom ställande av borgen — är att bedöma på samma sätt som direkt lån. Pantsättningen måste hålla sig inom ramen för vad som utgör bolagets utdelningsbara vinstmedel. Frågan i målet var till vilken tidpunkt man skulle hänföra bedömningen av om utdelningsbart belopp förelåg. Tänkbara tidpunkter var antingen den tidpunkt då pantsättningen sker och enligt allmänna panträttsliga regler vinner giltighet mot tredje man eller den tidpunkt då panten skall tas i anspråk för täckande av den fordran till säkerhet förvilken panten ställts. Under hänvisning till den grundläggande panträttsliga principen, att fullbordad pantsättning skall skydda panthavaren så långt panten räcker mot den betalningsskyldiges senare inträffande insolvens, och till att tillräckliga skäl för avsteg från denna princip inte förelåg från aktiebolagsrättslig synpunkt kom HD till resultatet, att pantsättning av här ifrågavarande slag blir giltig i den mån pantsatt egendom svarar mot vid tidpunkten för pantsättningen utdelningsbart belopp. — NJA 1972 s. 633. Borgenär som till säkerhet för sin fordran hade inteckning i gäldenärens fastighet bevakade

 

fordringar i gäldenärens konkurs. Fastigheten försåldes av konkursförvaltaren under hand. Det ansågs att inteckningshavaren då inte kunde få oprioriterad utdelning i konkursen (jfr numera 18 § förmånsrättslagen, tidigare HB 17 kap. 15 och 17 §§, som var tillämpliga i målet). Men då försäljningen skett utan borgenärens samtycke, fick han i stället en massafordran mot konkursboet motsvarande bevakade beloppet (se Welamson, Konkurs /7 uppl./ s.124). — Ett panträttsligt avgörande som inte gäller något sakrättsligt spörsmål är NJA 1981 s. 1104; fråga var om förhållandet mellan pant och borgen rörande regressrätt. — NJA 1972 s. 439 rör frågan om panthavares skyldigheter med avseende på pantvård. — RH 1981 nr 115 belyser lösöreköpets säkerhetsrättsliga karaktär. Sedan gäldenär, vilken som säkerhet för skuld sålt egendom enligt lösöreköpslagens regler och alltså hade egendom kvar i sin besittning, underlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet begärde borgenären handräckning för att utfå den sålda egendomen. Överexekutor vägrade handräckning, enär enligt lösöreköpskontraktet egendomen skulle få kvarbli i säljarens besittning. Hovrätten biföll däremot ansökningen.
    NJA 1978 s. 742 gäller kvittning som ju i viss mån kan sägas erbjuda paralleller till panträtt i sakrättsligt hänseende (jfr Sakr. s. 426 ff). I målet — som gällde tillämpning av 4 § KL angående försättande i konkurs — uppkom fråga om möjlighet till kvittning, då huvudfordringen överlåtits samt förvärvaren i skrift vari meddelande lämnades gäldenären om överlåtelsen förklarat, att "ev. motfordringar är inte kvittningsgilla mot" förvärvaren. Ett sådant meddelande förklarades strida mot 28 § skuldebrevslagen och därför vara felaktigt. Det kunde m. a. o. inte hindra att kvittning skedde. — Förutsättningarna för kvittning då huvudfordringen förvärvats genom bodelning belyses av det förut (ovan s. 180) nämnda fallet NJA 1972 s. 439. Skuldebrevslagens reglerom gäldenärens rätt till invändningar efter överlåtelse av fordran tillämpades analogt.
    NJA 1964 s. 380 gäller innebörden vid bedömning av fråga om sjöpanträtt av begreppet "resa" enligt äldre rätt.

 

2. Företagsinteckning m. m.
NJA 1964 s. 22 avser inteckning i jordbruksinventarier enligt 1932 års lag därom (upphävd genom lagen om företagsinteckning). Ett formellt fel hade förelupit vid beviljandet av inteckningen. Särskilt med hänsyn till att förmånsrätten räknades från dagen för ansökan var felet att betrakta som grovt och inteckningsbeslutet undanröjdes därför på grund av domvilla.
    Enligt 2 § lagen om företagsinteckning får inteckning meddelas endast om näringsidkaren är bokföringspliktig (enligt 1929 års bokföringslag). I NJA 1974 s. 303 söktes inteckning av ett travsällskap som därvid åberopade, att sällskapet hade haft att föra räkenskaper enligt vissa av lantbruksstyrelsen utfärdade bestämmelser. Ansökan avslogs då det ej var visat att sällskapet drev verksamhet som var bokföringspliktig enligt bokföringslagen. — I SvJT 1976 rf s. 33 ansågs företagsinteckning kunna meddelas i häradsallmännings näringsverksamhet. — Tvist om giltighet av företagsinteckning avgjordes i NJA 1979 s. 413 i mål om anmärkning av konkursförvaltare mot yrkad förmånsrätt. Förmånsrätten ogillades, då inteckningen i strid mot 3 § 2 st. företagsinteckningslagen meddelats i andel av näringsverksamhet. I 18 § 1 st. i lagen anges tre fall där inteckningsansökning skall avslås, däribland under 1. att ansökningen strider mot bl. a. 3 §; under 2. och 3. upptas vissa andra

 

situationer. I 18 § 3 st. sägs att inteckning som meddelats i strid mot bestämmelsen i första stycket under 3. är utan verkan. Denna bestämmelse ansågs inte exklusivt reglera ogiltighetsfallen. — Företagsinteckning i näringsverksamhet som ekonomisk förening utövar ansågs i NJA 1971 s. 73 inte kunna meddelas så att den skulle komma att omfatta mer än ett län.
    Enligt en bestämmelse som tidigare fanns i 139 § UL, nu i UB 8 kap. 13 § skall borgenär vars fordran är förenad med företagsinteckning, om egendomen utmäts, ha rätt att få betalning ur egendomen bl. a. för såvitt inte betalning är obehövlig för att trygga borgenären (och vissa andra borgenärer); vid prövningen skall hänsyn tas även till säkerhet som borgenär på annan grund har i gäldenärens egendom. I NJA 1972 s. 197  uppkom frågan, om vid den prövning som här avses hänsyn skall tas endast till de borgenärer som avses i lagrummet eller om man i bedömningen också skall dra in borgenärer som i konkurs äger bättre förmånsrätt, främst löne- och hyresfordringar. Hovrätten ansåg det förra, medan HD stannade vid den senare lösningen. HD konstaterade, att detta spörsmål inte berördes under förarbetena till 1967 års lagstiftning, varigenom regeln infördes. HD menade att om försäljning sker av egendom som utmätts hos näringsidkare detta i regel är ett indicium på att konkurs kan vara förestående. Vid en realistisk värdering i utmätningsmålet av inteckningshavarens säkerhet kunde man därför svårligen bortse från fordringar med bättre förmånsrätt i konkurs. En bedömning av läget gav vid handen, att företagsinteckningsborgenären hade rätt till betalning ur köpeskillingen.
    SvJT 1980 rf s. 32 gäller frågan om företagsinteckning i visst fall kunde ligga till grund för lagsökning. — NJA 1971 s. 417 gäller en forumfråga. — I JO 1971 s. 398 erinras om att ägarhypotek inte förekommer vid företagsinteckning och att utmätning av obelånad sådan inteckning därför inte kan ske.

 

3. Retentionsrätt
De få fallen av retentionsrätt gäller alla annat än sakrättsliga kollisioner. I NJA 1965 s. 145 ansågs retentionsrätt föreligga för bärgarlön och vårdkostnad beträffande en tysk observationsmast. — I NJA 1979 s. 295 frånkändes säljaren av registrerat fordon rätt att innehålla registreringsskyltar till säkerhet för ogulden köpeskilling.
    I NJA 1981 s. 1050 hade en företagare lämnat räkenskapsmaterial till en person som åtagit sig att som särskilt uppdrag sköta företagarens bokföring. HD ansåg att det inte förelåg rätt för uppdragstagaren att kvarhålla räkenskapshandlingar till säkerhet för arvodesfordran. I avgörandet erinras bl. a. om den retentionsrätt som föreligger för låntagare och depositarie till säkerhetför vissa kostnader och den rätt som tillkommer hantverkare att kvarhålla och försälja gods som ej avhämtas. Dessa regler bör enligt avgörandet inte analogiskt tillämpas beträffande bokföringsmaterial. Som skäl anförs att näringsidkare som överlämnat materialet uppenbarligen kan ha ett mycket starkt behov av att snabbt återfå det för att få en överblick över sin rörelse och för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt bokföringslagen och skattelagstiftningen. Ett kvarhållande utgör ett kraftigt påtryckningsmedel på näringsidkaren som kan föranleda honom att godta även oskäliga ersättningsanspråk. Även allmänna intressen talar för att en näringsidkare skall fritt kunna förfoga över sitt räkenskapsmaterial. I avgörandet åberopas som skäl mot retentionsrätt även att räkenskapsmaterialet inte har något försäljningsvärde och att upp-

 

dragstagaren kan säkerställa sina ersättningsanspråk på annat sätt, exempelvis genom att betinga sig förskott. Det sista argumentet är väl i och för sig tillämpligt även på fall där retentionsrätt föreligger. Ej heller är det helt lätt att förstå, vad det skall ha för betydelse att egendomen inte har något försäljningsvärde; vid retentionsrätt kommer ju inte någon försäljning i fråga. Det hänvisas i avgörandet till ett uttalande av Undén, Svensk sakrätt I (1974) s. 239, men vad Undén säger är att analogisk tillämpning av regler om retentionsrätt beträffande sådan egendom "icke utan vidare kan ske"; även andra synpunkter kommer, säger Undén, beträffande sådana objekt i betraktande, varvid hänvisas till ett fall som just gällde handelsböcker. Att frågan om försäljningsvärde skulle ha någon självständig betydelse är, som sagt, svårt att förstå; jfr 39 § kommissionslagen, där det, liksom i 74 och 87 §§, stadgas retentionsrätt i "prover, mönster eller annat" som tillhör kommittenten och icke är avsett för försäljning; här kan det t. ex. bli tal om handlingar som innefattar upplysning om huvudmannens rörelse.
    I målet var det fråga om räkenskapshandlingar som överlämnats av näringsidkaren till uppdragstagaren, och här ansågs alltså att retentionsrätt ej förelåg. I HD:s avgörande berörs också den i målet ej aktuella frågan om läget beträffande räkenskapsmaterial som upprättats av uppdragstagaren. Det uttalas att andra överväganden gör. sig gällande beträffande sådant material; under hänvisning till en artikel av Walin sägs att det torde följa av allmänna principer om ömsesidigt förpliktande avtal att uppdragstagaren inte är skyldig att utan ersättning lämna ifrån sig sådant. Det är möjligt att detta är riktigt. Men helt odiskutabelt synes det mig inte vara. Hänvisas kan till det finska avgörandet Nordisk Domssamling 1978 s. 585, där Högsta domstolen fann att den bokföring huvudmannen i och för uppfyllande av sin i lagstadgade bokföringsskyldighet hade låtit uppgöra, trots att arbetet utförts av personer vilka var anställda hos uppdragstagaren och icke hos huvudmannen, direkt hade tillhört den senare. På grund härav hade huvudmannen rätt att få rörelsens bokföringsmaterial till sitt förfogande och uppdragstagaren hade inte rätt att för sina fordringar retinera det bokföringsmaterial huvudmannen överlämnat till uppdragstagaren och ej heller de bokföringsböcker uppdragstagaren på basen av det nämnda materialet uppgjort. Hela materialet skulle alltså överlämnas till den i konkurs försatte huvudmannens konkursbo. Det är alltså tänkbart att de i 1981 års avgörande åberopade principerna om ömsesidigt förpliktande avtal inte borde vara vägledande när det gäller bokföringsmaterial utan — liksom den allmänna principen om retentionsrätt i egendomsom överlämnats till uppdragstagaren - genombrytas av alldeles samma skäl som i avgörandet anförts rörande sådant material som det där var fråga om. Det torde f.ö. inte vara så lätt att dra en klar gräns mellan de båda kategorierna av bokföringsmaterial, i varje fall inte så att man når ett rationellt resultat. Det bör dock till sist nämnas att avgörandet i NJA 1981 A 1, som gällde återvinning av betalning, möjligen kan sägas bygga på att retentionsrätt till sådant bokföringsmaterial som nu sist åsyftas skulle godtas. Jfr här också NJA 1982 s. 404.
    I NJA 1979 s. 670 yrkade förvararen av en båtmotor av motorns ägare förutom förvaringsavgift ersättning för visst arbete på motorn. Han ansågs berättigad till endast ett obetydligt belopp. HD fann att det förelåg ett så markant missförhållande mellan fordringsbeloppet och motorns värde att förvararen "rimligen inte kan vara berättigad att innehålla motorn som

 

säkerhet för sin fordran". Två ledamöter ansåg det inte uppenbart obilligt att hävda retentionsrätt. — SvJT 1973 rf s. 55 gällde fråga om hantverkare fullgjort sin anmaningsskyldighet enligt 1950 års lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats.

 

 

C. Betingelser

Som "betingelser" har i Sakr. betecknats vissa andra belastningar eller befogenheter än bruks- eller säkerhetsrätter, som på grund av avtal eller annan omständighet är knutna till viss egendom (Sakr. s. 26, 54, 446).
    Ett fall av betingelse är en bestämmelse exempelvis i ett kontrakt om rätt förena parten att förvärva äganderätt till viss egendom. Sedan gammalt gäller i svensk rätt regeln att i fråga om fast egendom en avtalsklausul av detta slag i formen av förköpsrätt eller eljest inte är bindande (om grunden för denna regel se Sakr. s. 450). I enlighet härmed ansågs i NJA 1971 s. 516, "enär avtal om förköpsrätt till fast egendom enligt svensk rätt icke kan ingås med bindande verkan", en bestämmelse i arrendekontrakt om rätt för arrendatorn att inlösa fastighet ej kunna grunda rätt för arrendatorn.
    I NJA 1974 s. 314 tillämpades regeln även i ett samäganderättsförhållande. Tre personer ägde tillsammans en fastighet. I ett särskilt avtal träffade de överenskommelse om förköpsrätt sinsemellan för visst pris om någon av delägarna ville överlåta sin andel till utomstående eller om lott övergått till annan än delägare. Sedan en av delägarna avlidit, ville den återstående (som tidigare förvärvat en delägares andel) lösa till sig den avlidnes andel. I HD:s dom förklaras att avtalet var att betrakta som avtal om förköpsrätt eller — sett ur en annan synvinkel — en utfästelse om framtida överlåtelse av fastighetsandel. Sådant avtal var inte bindande. Vissa undantag från principen antyds i domen: utfästelse att framdeles överlåta egendom kan i uppdragsförhållanden och andra speciella fall tillmätas rättslig betydelse; en hänvisning till Nial, Om handelsbolag och enkla bolag s. 386 f. låter förmoda, att ett sådant speciellt fall skulle kunna vara bolagsförhållande. Något sådant speciellt fall förelåg emellertid enligt domstolens mening inte i målet. Visst fog att inte tillämpa den — i och för sig ganska svagt grundade — ogiltighetsregeln just i ett samäganderättsförhållande förefaller det mig dock finnas. — Erinran om regeln att utfästelse att framdeles sälja fastighet inte är bindande finner man också i NJA 1965 s. 306 och 1977 s. 509; jfr även NJA 1970 s. 180.
    Ej heller utfästelse att köpa fastighet är bindande i den meningen att ett köp skulle kunna framtvingas. Viss ersättning vid underlåtet fullgörande kan dock utgå. Detta belyses av NJA 1974 s. 526, där fråga var om verkningarna av ett handpenningsavtal. Rodhe förebrår i SvJT 1979 s. 632 f. HD att ha kommit fram till sitt resultat genom "krumelurer" — t. o. m. "snirklade" sådana. Det skulle räckt att man bara slagit fast att en handpenning vid utfästelse att köpa fast egendom in dubio är en avbeställningsersättning. Vad som uppfattas som krumelurer är ju inte bra, allra minst om de är snirklade. Men skulle man på det av Rodhe angivna sättet fått fram, att handpenningsavtal, trots att därom inte sagts något i avtalet, innebär, att parterna utgått från att handpenningen skulle förverkas, att detta likväl skulle strida mot principen att utfästelse att köpa fastighet ej är bindande, att emellertid underlåtet fullgörande av utfästelse att köpa fastighet eller ett därmed till syftet likartat avtal (det fall som här var i fråga) tilläggs viss rättsverkan, nämligen så att viss ersättning för

 

13-33-163 Sv Juristtidning

 

kostnad som föranletts av avtalet skall ersättas, att sådan kostnad förekommit i målet, att även viss annan ersättning skulle kunna tänkas utgå men att grund för sådan ersättning ej visats och, slutligen, att viss annan post däremot inte var ersättningsgill?
    Vad som torde få ses som ett undantag från principen att utfästelse om förköpsrätt inte är bindande finner man under den, som Rodhe påpekat (a.a.s. 585), vilseledande rubriken "resolutivt villkor" i SvJT 1966 rf s. 17. Fastighet hade förvärvats genom familjerättsligt fång av en person och denne hade i samband med förvärvet utfäst sig att vid avhändelse hembjuda fastigheten till sina barn eller deras rättsinnehavare. Utfästelsen ansågs bindande.
    Om en lagreglerad förköpsrätt stadgas i 1967 års förköpslag, som gäller förköpsrätt för kommun till fast egendom och tomträtt inom kommunen. Några spörsmål om denna lags tillämpning belyses av NJA 1972 s. 176, 1975 s. 218 och 1978 s. 176 samt SvJT 1974 rf s. 81.
    Såvitt gäller fastighet är sålunda en avtalsbestämmelse om rätt eller skyldighet att förvärva eller skyldighet att överlåta inte bindande ens mellan parterna. (Se dock det nedan s. 195 behandlade rättsfallet NJA 1981 s. 897.) Annorlunda är förhållandet med lös egendom. Beträffande sådan torde i princip avtal om lösningsrätt och om hembudsskyldighet vara giltigt mellan parterna. I allmänhet torde avtalet dock inte ha någon verkan mot tredje man. Ett fall där möjligen undantag från det sistnämnda gäller är den lösningsrätt till aktie som grundar sig på bestämmelse i aktiebolags bolagsordning (3 kap. 3 § aktiebolagslagen). En sådan lösningsrätt torde sålunda kunna göras gällande mot förvärvare även om denne är i god tro (Sakr. s. 453). Fallen av lösningsrätt till aktie gäller dock inte direkt denna fråga. Av intresse i nu förevarande sammanhang är möjligen att nämna NJA 1978 s. 214, där parterna i ett köp, sedan hembud skett och annan aktieägare anmält sig vilja lösa, beslöt att låta köpet återgå. Den ifrågavarande aktieägarens lösningsrätt medförde även därefter hinder mot att rösträtt utövades för aktierna. Jfr NJA 1981 s. 552, som gällde hembudsklausul i bostadsförening.
    Ett fall av betingelse gällande annan rådighet över egendom — fastighet — än rätt att förvärva äganderätt eller nyttjanderätt e. d. är NJA 1967 s. 33. Det skall här nämnas blott som ett exempel; avgörandet gällde en processuell fråga och den sakrättsliga effekten berörs inte. En person tillförsäkrades av en fastighetsägare i avtal viss del av köpe- eller löseskilling för den händelse fastigheten skulle komma att säljas eller exproprieras (referatet avser även ett annat likartat fall). Frågan i målet gällde om den berättigade skulle ha interventionsrätt i det mål där stad förde talan mot fastighetsägaren om inlösen enligt byggnadslagen (se om målet Welamson i SvJT 1969 s. 932). Klart är väl utan vidare att ett sådant avtal inte skulle få någon sakrättslig effekt, kanske inte ens så att förvärvare i ond tro skulle vara tvungen att respektera rätten, jfr Sakr. s. 455 f.
    En annan typ av betingelse är avtal, t. ex. vid överlåtelse av egendom, att den skall användas på visst sätt. Sådana avtal torde i princip vara giltiga parterna emellan. Som exempel kan anföras NJA 1972 s. 29, som gällde överlåtelse av aktier med föreskrifter att rösträtten skulle utövas enligt överlåtarens bestämmande (ett s. k. röstbindningsavtal). I HD:s dom förklarades att avtalet "mellan avtalsparterna inbördes" var giltigt. Formuleringen tyder på att avtalet inte skulle ha verkan mot tredje man, men i den delen är det i så fall fråga om ett obiter dictum; målet gällde endast förhållandet mellan parterna (se Forssell, Tredjemansskyddets gränser /1976/ s. 189, 199).

 

    En ytterligare typ av betingelse är överlåtelseförbud. Sådana anses giltiga och ge verkan mot tredje man åtminstone vid benefika överlåtelser. Däremot har rått tvekan om läget vid icke-benefika överlåtelser. Ett gammalt rättsfall, NJA 1881 s. 510, synes innebära att om överlåtelseförbudet uppställts i överlåtarens intresse det skulle vinna giltighet mot tredje man. Av olika skäl har emellertid kunnat ifrågasättas, om fallet alltjämt var vägledande. I NJA 1974 s. 376 underkändes också ett överlåtelseförbud, som uppställts vid försäljning av tavlor. I målet gjordes gällande att frågan i själva verket var om ett ägarförbehåll, vilket anger att förbehållet uppställts i säljarens intresse. Ägarförbehåll ansågs ej föreligga och förbehållet ansågs ej utgöra hinder mot att utmätning skedde.
    I detta sammanhang skall vidare nämnas NJA 1981 s. 897. Vid gåva av fast egendom tillförsäkrades gåvotagarna förköpsrätt till varandras andelar. I domen erinras om att avtal om förköpsrätt till fast egendom inte är bindande (se de ovan anförda fallen NJA 1971 s. 516, och 1974 s. 314). Vid gåva av fast egendom, sägs det vidare, är emellertid å andra sidan ett överlåtelseförbud i princip giltigt mot både gåvomottagaren och mot tredje man. Det ifrågavarande förbehållet om hembudsskyldighet med därav följande förköpsrätt innebar mindre inskränkning i gåvotagarnas förfoganderätt än ett generellt överlåtelseförbud och kunde inte anses medföra mer ogynnsamma verkningar än ett sådant förbud. Förbehållet borde därför anses giltigt. Frågan i målet gällde närmast om anteckning i fastighetsboken enligt JB 20 kap. 14 § skulle kunna ske och detta ansågs alltså.
    Beträffande förbud mot överlåtelse av nyttjanderätt utan tillstånd kan hänvisas till NJA 1974 s. 345, behandlat nedan s. 197.
    Som ett slag av betingelse kan kanske i sakrättsligt sammanhang karakteriseras beslag av egendom enligt straffrättsliga regler. Fråga kan uppstå om beslagets verkan mot tredje man på den beslagtagna egendomens ägares sida, främst utmätnings- och konkursborgenärer. I NJA 1965 s. 97  hade betalningsmedel tagits i beslag på grund av att de kunde antas förverkade. Därefter utmättes en del av medlen för ägarens gäld. I HD:s avgörande sägs, att beslag i princip kan ifrågakomma, oavsett vem som är ägare av egendomen, och att beslaget alltså kan sägas rikta sig mot egendomen som sådan. Utmätning kan därför inte medföra beslagets upphörande; vid utmätning måste utmätningsmannen anses förhindrad att omhänderta egendomen och skrida till försäljning. I ett yttrande som på JK:s begäran avgavs i målet av numer JustR Ulveson anfördes att hinder inte mött mot utmätning. Däremot hade beslaget och den därmed förenade rättegången jämlikt grunderna för 69 § UL utgjort hinder mot att fullfölja utmätningsförfarandet till realisation etc. Beslag till säkerställande av sakförverkande kan sägas medföra en villkorad separationsrätt vid utmätning och i konkurs. Villkoret är att beslaget resulterar i förverkande. Ämnet har utförligt behandlats av Hjerner i Teori och praxis /1964/ s. 194 ff.
    I den här skildrade situationen var — om man vill applicera det sakrättsliga schemat — beslaget A, egendomens ägare B och utmätningsborgenären C. Fråga var om A:s skydd mot C, resp. C:s skydd mot A och innebörden av avgörandet är att A, beslaget, hade sådant skydd mot utmätningsborgenären C. Anmärkas kan i detta sammanhang att enligt 9 § 1960 års lag om varusmuggling gods som varit föremål för smuggling skall förklaras förverkat. Detta gäller dock ej den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill (jfr NJA II 1960 s. 163 f.).

 

    I några fall som berörts i det föregående var fråga om förverkande och läget var det omvända mot i nu åsyftade fall. Förverkandebeslutet var C i schemat och tvisten gällde om en viss, före förverkandet upplåten rättighet skulle vara skyddad mot detta. Se NJA 1968 s. 336 och 1972 s. 192 (s. 174) samt NJA 1975 s. 528 (s. 184).

 

 

III. FORDRINGSRÄTT

Här behandlas vissa spörsmål som gäller fordringsrätts sakrättsliga ställning. Med fordringsrätt avses då ett anspråk på generiskt bestämd egendom, främst pengar eller andra betalningsmedel (se vidare Sakr. kap. 7 s. 470 ff.). Den centrala frågan gäller fordringsrättens ställning vid konkurs för gäldenären eller utmätning hos honom.

 

 

A. Betalningsmedels ställning

Medel som är avsedda till betalning av en fordran blir normalt sakrättsligtskyddade för den berättigade först genom att medlen överlämnas i dennes besittning. Att de blott avskilts hos den betalningsskyldige, t. ex. insatts på en särskild bankbok, är inte tillräckligt, för såvitt inte medlen, utan dispositionsförbehåll för insättaren, tillförs bankbok utfärdad i mottagarens namn. Jfr NJA 1981 s. 464, där fråga var om fullbordad gåva förelåg av medel som insatts på bankkonto i gåvomottagarens namn men där givaren förbehållit sig dispositionsrätt. Fullbordad gåva ansågs ej föreligga, jfr 4 § gåvolagen. Se vidare Sakr. s. 475 ff.
    Undantag från den angivna principen gäller beträffande redovisningsfordringar. Beträffande sådana har avskiljande hos den betalningsskyldige den effekten att medlen blir skyddade för den berättigade mot den redovisningsskyldiges borgenärer; enligt 1944 års lag om redovisningsmedel kan samma effekt uppnås i vissa fall beträffande medel som finns tillgängliga för avskiljande. Den rätt som den redovisningsberättigade har är en separationsrätt till de avskilda medlen som alltså behandlas som främmande egendom hos den redovisningsskyldige. Det är inte fråga om en förmånsrätt med bästa prioritet. Belysning av detta förhållande kan kanske NJA 1970 s. 32 sägas ge. Underlåten anmärkning mot anspråk på redovisningsmedel medförde inte att anspråket godtogs, ehuru inga medel fanns avskilda, jfr beträffande förmånsrätt 106 §KL (se Walin, Separationsrätt s. 149 f.). — NJA 1971 s. 122 gällde frågan om mäklare i huvudmannens konkurs vid redovisning av uppburna redovisningsmedel skulle äga kvitta motfordran på provision för det uppdrag medlen avsåg. Kvittningsrätt ansågs föreligga. Walin anser i Separationsrätt s. 128 f., att kvittningsrätten är klar, när det som här gäller konnex motfordran. Däremot anser Walin det mer osäkert, hur det förhåller sig med icke-konnexa motfordringar, sålunda sådana som inte alls har med det ifrågavarande uppdraget att göra.

 

 

B. Fordrans ställning i konkurs och vid utmätning

1. Fordringsunderlaget, allmänt
Här skall beröras några fall som gäller arten av egendom som utgör fordringsunderlag och sålunda kan tas i anspråk vid utmätning och därmed konkurs. I

 

NJA 1974 s. 176 var fråga om en fordran som uppkommit vid ett fiskelagsförsäljning av fångst. Frågan gällde om utmätning kunde ske för en persons skuld dels i hans andel i fordringen som delägare i fiskelaget dels i hans andel i fordringen som delägare i partrederi som också var delägare i fiskelaget. Utmätning ansågs kunna ske i det förra men ej i det senare hänseendet. Se vidare nedan s. 207. — NJA 1974 s. 345 gäller utmätning av nyttjanderätt. I kontrakt rörande en kolonilott fanns förbud mot överlåtelse av lotten utan tillstånd av markägaren. Upplåtelsen ansågs utgöra bostadsarrende, icke lägenhetsarrende, och beträffande sådant arrende stadgas i 10 kap. 7 § JB, att arrenderätten under vissa villkor får överlåtas, samt vidare att rätten kan övergå till annan genom exekutiv auktion. Bestämmelsen i 66 § UL (UB 5 kap. 5 §) att egendom som på någon "mot envar gällande grund" ej får överlåtas ej heller får utmätas om annat ej följer av lag eller förordning hindrade med hänsyn härtill ej utmätning.
    NJA 1980 s. 84 rörde ett avtal om leverans av fartyg mot viss köpeskilling. Genom skiljedom hade fastställts att det ålåg beställaren att mot utbekommande av fartygen till varvsföretaget utge visst belopp. HD:s majoritet ansåg hinder inte föreligga mot att varvsföretaget för utfående av sin fordran enligt skiljedomen fick utmätning av beställarens rätt i kontraktsförhållandet sådant detta reglerats genom skiljedomen. En ledamot ansåg, att beställarens kontraktsrätt ej kunde utmätas. I den mån varvet inte ville utöva sådan retentionsrätt (till säkerhet för köpeskilling) som enligt 274 § sjölagen kunde tillkomma varvet, skulle verkställighet gå ut på att varvet utfick det i skiljedomen angivna beloppet mot att lämna ut fartygen. I den mån utmätning krävdes kunde denna, sedan skiljedomen trätt i kontraktets ställe, ej avse någon rätt enligt kontraktet. Eftersom utmätningen avsett en sådan rätt skulle den undanröjas. — I SvJT 1971 rf s. 10 ansågs införsel ej kunna meddelas i statligt omställningsbidrag. Bidraget utgjorde ej ersättning för utfört arbete. Jfr NJA 1963 s. 494.
    I NJA 1978 s. 74 prövades om bil vartill gäldenären hade rätt enligt avbetalningskontrakt skulle undantas från utmätning såsom arbetsredskap för gäldenärens hustru enligt 65 § 1 st. 3 och 2 st. UL (UB 5 kap. 1 och 2 §§). Hinder mot utmätning av rätten ansågs ej föreligga. Se även NJA 1975 C 28. — I SvJT 1975 rf s. 33 var fråga om utmätning av en lackerad moraklocka. Gäldenären gjorde gällande att den hade sådant personligt värde som avses i 65 § 1 st. 4 (UB 5 kap. 1 §). Utmätning fick ske.

 

2. Återvinning
De vanliga sakrättsliga reglerna avgör, kan man säga, vilken egendom som är tillgänglig för en persons borgenärer, främst i händelse av konkurs eller utmätning. Reglerna om återvinning, som är tillämpliga endast i konkurs, syftar till att i viss utsträckning korrigera det resultat som nås enligt nämnda regler, särskilt med avseende på rättshandlingar som ingåtts nära konkursen. Beträffande översikt rörande rättsfallen om återvinning i konkurs se också Lundvik i SvJT 1973 s. 129 f. och 1977 s. 453 f.; se även Welamson, Konkurs s. 66 ff.)
    NJA 1971 s. 85 gällde frågan om make vid bodelning efter hemskillnad kunde anses i märklig mån ha eftergivit sin rätt enligt dåvarande 33 § KL (nu 32 §). Målet avsåg närmast spörsmålet om en skatteskuld kunde anses ha tillkommit före hemskillnaden.

 

    I NJA 1969 s. 27 hade entreprenör utfärdat en s. k. lyftningsfullmakt beträffande tillgodohavande hos byggherren för partiellt fullgörande av en skuld till en underentreprenör. Byggherren betalade viss del av fordringen till underentreprenören. Återvinningstalan i entreprenörens konkurs avsåg detta belopp. Underinstanserna ansåg, att lyftningsfullmakten utgjort en överlåtelse och att fråga var om betalning med ovanliga betalningsmedel som kunde återvinnas enligt 29 § (numera 35 §) KL. HD ansåg däremot att byggherrens betalning var likställd med en kontantbetalning av entreprenören som ej kunde återvinnas. Se om fallet vidare SvJT 1972 s. 789.
    Tidigare gällde enligt 30 § KL att om gäldenären inom 30 dagar innan konkursansökningen gjordes betalade förfallen gäld och borgenären då han mottog betalningen hade skälig anledning till antagande att gäldenären var på obestånd betalningen på talan av konkursboet skulle gå åter. I NJA 1974 s. 378 gällde frågan huruvida Kronan sedan gäldenären verkställt skatteinbetalning kunde anses ha varit i ond tro beträffande gäldenärens solvens. I målet prövades bl. a. vilka statsorgans onda tro, d. v. s. kännedom eller misstanke om insolvens, som skulle vara avgörande. Avgörandet är numer såtillvida inaktuellt som efter lagändring i 28 § KL stadgats att betalning av förfallna skatter eller allmänna avgifter är undantagen från återvinning. Analysen av frågan om ond tro hos staten synes däremot alltjämt vara av intresse.
    NJA 1973 s. 635 har tidigare berörts i avsnittet om pant (ovan s. 186). Framtida inkomster på grund av ett transportavtal hade säkerhetsöverlåtits eller pantsatts. HD fann att säkerhetsöverlåtelse i det förevarande sammanhanget var att behandla som pantsättning och att rättshandlingen i och för sig var giltig. Vederbörlig denuntiation hade också skett. Verkan av pantsättning med giltighet mot övriga borgenärer kunde emellertid ej anses ha inträtt förrän efter hand som tillgodohavandet intjänats. Vid talan om återvinning enligt 29 § KL i tidigare lydelse ansågs att till den del intjänandet enligt avtalet skett inom 60-dagars-fristen före konkursansökningens ingivande konkursgäldenären fick — "i belysning av vad förut anförts om verkan av pantsättningen" — anses ha inom tid som avses i 29 § lämnat pant för gäld vidvars tillkomst sådan säkerhet ej betingats. Det förefaller som om detta måste innebära, att till följd av att den giltiga och i vederbörlig ordning denuntierade pantförskrivningen vann verkan mot tredje man först i och med intjänandet panten inte kunde anses betingad vid gäldens tillkomst. Denna kanske litet överraskande konklusion diskuteras av Håstad a. a. s. 152 ff.
    Även NJA 1977s. 20 har behandlats tidigare, se s. 179. Fråga var dels om ett factoringavtal inneburit överlåtelse av kundfordringar eller pantsättning av dem dels, då det senare befanns vara det riktiga — och sålunda 30 § KL i dess tidigare lydelse i och för sig kunde vara tillämplig — om denuntiation skett före återvinningsfristens början.
    NJA 1978 s. 194. Ett bolag hade checkräkningskredit hos en bank och det arrangemanget hade avtalats att inbetalningar till bolaget över bankgiro tillfördes checkkreditkontot med motsvarande minskning av bolagets skuld enligt räkningen som följd. I mål om återvinning enligt 30 § KL i gällande lydelse ansågs att återvinning skulle ske. Det hänvisades till uttalande i förarbetena av innebörd att när betalning är att anse som ordinär men borgenären kände till att gäldenären var eller blev insolvent samt betalningen avser betydande belopp och görs till oprioriterad borgenär kort före konkursutbrottet, betalningen för det mesta får anses som otillbörlig. Angivna förut-

 

sättningar ansågs föreligga i målet. Med anledning av åsyftade uttalande från förarbetena kan anmärkas att som Walin, Materiell konkursrätt s. 127 påpekat det knappast finns anledning att utesluta fall, där borgenären väl inte känt till men åtminstone bort känna till insolvensen.
    I NJA 1981 s. 534 stod ett företag i skuld till ett dödsbo. En utomlands bosatt person, medlem av styrelsen i företaget och delägare i dödsboet, lämnade ett lån till företaget med syfte att detta därmed skulle betala dödsboets fordran. Medlen kom emellertid att inflyta i företagets rörelse och skulden till dödsboet betalades inte förrän mer än sex månader efter det att företaget uppburit dem. Företaget försattes i konkurs vid sådan tid att betalningen låg inom återvinningsfristen enligt 35 § KL. HD ansåg att genom vad som förekommit äganderätten till medlen övergått till företaget. Om betalningen skett utan nämnvärt dröjsmål efter det att de ställts till förfogande hade betalningen kunnat te sig naturlig, under förhandenvarande omständigheter däremot icke. Betalningen avsåg ett betydande belopp, försämrade avsevärt företagets ekonomiska ställning och kunde inte anses som ordinär. Återvinning enligt 35 § skulle därför ske. — Även NJA 1981 s. 759 gällde återvinning enligt 35 § KL. Vid bedömningen av i vilken grad en betalning skulle anses ha försämrat konkursgäldenärens ekonomiska ställning befanns hänsyn ej skola tas tillantalet borgenärer eller till arten eller storleken av de olika fordringarna (jfr Welamson, Konkurs s. 86).
    NJA 1981 s. 562 gäller en ganska invecklad transaktion eller snarare ett komplex av transaktioner. Målet avsåg yrkande om återvinning enligt 30 § KL av rättshandling varigenom på otillbörligt sätt viss borgenär gynnats framför andra. I kort sammanfattning var läget följande. Inredningsföretaget A sålde restauranginredning och inventarier till restaurangföretaget B. Avtalet avsåg förutom leveransen också installations- och dylikt arbete. För A:s fordran hos B enligt kontraktet skulle de levererade inventarierna utgöra säkerhet i form av ägarförbehåll. När ännu c:a 3,2 milj. kr. av A:s fordran var obetald kom B på obestånd. En överenskommelse träffades mellan A, B och X, ett restaurangföretag. B överlät hela rörelsen inklusive de inventarier vari ägarförbehåll gällde till X. X övertog B:s skuld enligt ägarförbehållskontraktet mellan A och B. B försattes sedermera i konkurs och B:s konkursbo Cyrkade återvinning av denna sistnämnda rättshandling genom vilken A fått betalning (genom att fa en solvent gäldenär i stället för insolventa B) för sin fordran mot B. HD ansåg att denna transaktion reellt sett inneburit, att B förfogade över den tillgång restaurangrörelsen representerade — däri inbegripet de inventarier som omfattades av ägarförbehållet — för att befria sig från sin skuld till A enligt avbetalningskontraktet. De mellan A och B företagna rättshandlingar som transaktionen innefattade måste anses ha inneburit att A gynnades framför B:s övriga borgenärer. Även efter avräkning av ett belopp motsvarande värdet av de inventarier som omfattades av ägarförbehållet uppgick värdet av vad A tillgodofördes såsom valuta för sin fordran på B till högst betydande belopp. Genom transaktionerna försämrades B:s ekonomiska ställning i motsvarande mån. Redan med hänsyn till beloppets storlek måste det anses att A genom transaktionen gynnats framför andra borgenärer på ett otillbörligt sätt. A hade uppenbarligen ägt kännedom om de omständigheter som sålunda föranledde att förfarandet bedömdes som otillbörligt. I domen berörs därefter den närmare innebörden av konstaterandet, att B förfogat över den tillgång restaurangrörelsen representerade för att befria Sig från sin skuld

 

till A enligt avbetalningskontraktet. Det faktiska och ekonomiska resultat som transaktionen medförde för berörda parter hade lika väl kunnat uppnås genom att dels B överlåtit restaurangrörelsen direkt till A på villkor, att B befriades från sin återstående skuld, dels A överlåtit rörelsen vidare till X. I ett sådant fall skulle, förklarar HD, förutsättningar för återvinning enligt 30 §KL ha varit för handen med avseende på den rättshandling varigenom B överlät rörelsen till A, utom till den del rättshandlingen avsett egendom som omfattades av ägarförbehållet. Då nu istället parterna valde att för uppnående av det åsyftade ekonomiska resultatet avtala om direkt övertagande från X:s sida av B:s rättigheter och skyldigheter enligt ägarförbehållsavtalet mellan A och B, så var detta B:s förfogande över restaurangrörelsen i syfte att infria skulden till A att likställa med betalning från B till A. Eftersom A vid tiden för rättshandlingarna kände till att B var på obestånd, skulle återvinningsyrkandet bifallas på det sätt att den rättshandling mellan A och B som överenskommelsen mellan A, B och X innefattade och varigenom B tillförde A likvid för A:s fordran mot B på grund av avbetalningskontraktet förklarades skola återgå till ett belopp överstigande restvärdet av den med ägarförbehåll överlåtna egendomen. Med hänsyn till det sätt på vilket konkursboets yrkande ställts gick HD inte in på frågan hur återgången skulle ske. En ledamot (förf.) kom i sak till samma resultat men på grund av en något annan uppfattning av transaktionernas innebörd. I detta votum ansågs att då B överlät restaurangrörelsen till X detta innebar, att B, utom såvitt avsåg den egendom vari ägarförbehåll gällde, förfogade över B tillhörig, av säkerhet obelastad, fri egendom. Avtalet mellan A, B och X betydde, att B använde sin köpeskillingsfordran mot X för ifrågavarande egendom till betalning av B:s skuld till A på grund av avbetalningskontraktet. Till den del köpeskillingen hänförde sig till den fria, d. v. s. icke med ägarförbehåll belastade egendomen,var det fråga om användning av B tillhörig, av säkerhet obelastad egendom till betalning av en oprioriterad fordran; betalningen innebar att A fick en solvent borgenär i stället för B själv som var på obestånd. En betalningsrättshandling av denna innebörd fick anses på otillbörligt sätt gynna A framför andra borgenärer. A ägde kännedom om obeståndet och om de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. I detta votum berörs också frågan hur återgången skulle ske.
    Genom 1975 års ändringar i bl. a. återvinningsreglerna infördes i 40 § KL en möjlighet till jämkning av återbetalningsskyldighet om synnerliga skäl föreligger. Sådan jämkning yrkades av delägarna i det skiftade dödsboet i det förut berörda fallet NJA 1981 s. 534. Yrkandet vann inte bifall. I domen anförs bl. a. att långivaren själv var medlem av styrelsen i konkurs bolaget och tillika delägare i dödsboet. Han kunde ha tillsett att företaget betalade dödsboet i rätt tid. Han kunde också själv ha övertagit skulden och betalat direkt till dödsboet. Dödsboet var vidare också att anse som närstående till företaget i den mening som avses i 29 a §. Detta utgjorde ett starkt skäl mot jämkning. — Även NJA 1980 s. 530 gäller jämkning; målet synes refererat i NJA till belysning av denna fråga. Som säkerhet för en checkkredit lade företag skuldebrev med medgivande till inteckning i näringsverksamhet. Enligt 37 § 3 st. KL föreligger dröjsmål med överlämnandet av säkerhet i sådana fall där säkerheten förutsätter inskrivning om inskrivningen söks senare än på den inskrivningsdag som inträffar näst efter två veckor efter skuldens tillkomst. Säkerheten kan då återvinnas enligt 37 § 1 st. Villkoret för återvinning ansågs i det

 

förevarande fallet uppfyllt men borgenären yrkade jämkning enligt 40 §. Efter en återblick på återvinningsinstitutets och särskilt jämkningsregelns funktion samt efter en genomgång av omständigheterna i målet kom HD till resultatet att synnerliga skäl till jämkning ej visats. Yrkandet därom ogillades alltså. — Ett liknande fall är NJA 1981 s. 829.
    I NJA 1976 s. 627 hade konkursförvaltare med samtycke av rättens ombudsman till en enskild borgenär överlåtit den rätt till återvinning som kunde föreligga mot viss tredje man. Det ansågs att borgenären trots överlåtelsen inte ägde rätt att föra talan om återvinning för egen räkning. — I NJA 1974 s. 173 ansågs den s. k. söndagsregeln i 1930 års lag om beräkning av lagstadgad tid tillämplig vid återvinning enligt 31 § KL i äldre lydelse. Motsvarande torde gälla efter 1975 års ändringar (38 §; se Welamson a.a. s. 70 och Walin a.a. s. 116). Jfr även SvJT 1964 rf s. 66.

 

3. Konkursfordran och massafordran
Härefter skall behandlas fall som mer direkt avser fordrans ställning i konkurs och vid utmätning. Med hänsyn till att exekutions- och konkursrättsliga fall behandlas i särskilda rättsfallsöversikter (se senast Lundvik a. stn.) begränsas framställningen till fall som synts ha mer omedelbart sakrättsligt intresse.
    Inledningsvis må anmärkas följande fall. I NJA 1980 s. 164 kunde ett utländskt företags filial här i riket ej försättas i konkurs; filialen ansågs inte i konkursrättsligt hänseende som något självständigt rättssubjekt. — I SvJT 1973 rf s. 73 ansågs dödsbo efter den som var försatt i konkurs kunna försättas i konkurs (jfr NJA 1981 s. 1083).
    Några fall gäller frågan om det förelåg fordran som kunde bevakas i konkursen eller om sådan fordrans beräkning. Se NJA 1971 s. 31 (lön efter skälig uppsägningstids utgång, jfr NJA 1975 s. 444); NJA 1966 s. 583 (provisionsfordran, jfr NJA 1972 s. 188 (hyresfordran). Jfr även NJA 1979 s. 427 (skattefordran).
    Härefter skall beröras några fall där fråga var om fordran var konkursfordran eller massafordran. I NJA 1972 s. 633 bevakade en person som hade inteckning i gäldenärens fastighet personlig fordran i konkursen. Då fastigheten såldes under hand betraktades hans fordran som massafordran. Fallet har berörts ovan s. 189. — NJA 1966 s. 241. I ett förlagsaktiebolags konkurs försålde konkursboet böcker som förlaget framställt enligt förlagsavtal. Författaren yrkade utfå royalty som massafordran. Det ansågs att fordringen uppkommit före konkursen, ehuru den först efter dennas inträde kunde göras gällande (se Sakr. s. 507 f.). — Ett liknande fall är NJA 1981 s. 801 som gällde provision för förmedling av fastighetsförsäljning. Mäklare hade före konkursen anvisat köpare. Fastigheten försåldes av konkursboet till den av mäklaren anvisade köparen. Mäklaravtalet var inte — såsom gjordes gällande — förfallet men provisionsfordringen ansågs i sådan väsentlig mån grundad på vad som förekommit före konkursen att enbart den omständigheten att konkursboet utnyttjade anvisningen inte kunde ge fordringen karaktär av massafordran. — NJA 1979 s. 253 gällde frågan om konkursbo skulle anses ha trätt in ianställningsavtal som arbetsgivare i konkursgäldenärens ställe och därmed sammanhängande spörsmål huruvida lönefordran utgjorde konkursfordran eller massafordran. — Här kan slutligen också hänvisas till NJA 1970 s. 553.

 

4. Förmånsrätt m. m.
Enligt 12 § förmånsrättslagen har arbetstagare allmän förmånsrätt för fordran på lön och viss annan ersättning på grund av anställning. Motsvarande bestämmelse fanns tidigare i HB 17 kap. 4 §.
    I NJA 1973 s. 501 ansågs en person som på sin fritid hjälpt en företagare med bokföring och bokslutsarbete vara arbetstagare enligt (numera) 12 § förmånsrättslagen. HD nådde detta resultat efter en genomgång av olika moment i arbetsförhållandet som talade för resp. emot att vederbörande varit arbetstagare. Se vidare NJA 1976 s. 319, som gällde tecknare hos tidskriftsförlag, och NJA 1981 s. 601 ("konsult" åt ett bolag). Se även NJA 1972 C 4. Förmånsrätt medgavs däremot inte likvidator i NJA 1964 s. 542 eller revisor i SvJT 1973 rf s. 51. Ej heller ansågs en modekonsult i NJA 1967 s. 294 eller en agent i SvJT 1972 rf s. 75 vara arbetstagare. — I SvJT 1968 rf s. 35 medgavs förmånsrätt enligt HB 17 kap. 4 § för fordran mot arbetsgivare på premier till grupplivförsäkring.
    Begränsningar i såväl rätten att bevaka fordran på arbetslön eller pension som rätten att åtnjuta förmånsrätt för sådan fordran gäller enligt 100 a § KL och 12 § sista stycket förmånsrättslagen. Enligt sistnämnda lagrum tillkommer förmånsrätt, om gäldenären är näringsidkare, bl. a. inte arbetstagare som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet. I NJA 1973 s. 611 förelåg enligt då gällande lydelse av 100 a § KL inte hinder för arbetstagaren, som liksom den andre aktieägaren hade hälften av aktierna, att bevaka sin fordran. Han ansågs emellertid ha ägt en väsentlig andel. Därigenom och genom sin ställning i bolaget hade han också haft ett väsentligt inflytande över verksamheten. Han frånkändes alltså förmånsrätt. — I NJA 1975 s. 625 ansågs den som hade en femtedel av aktierna, i fall där bolagets övriga aktier ägdes av fyra honom ej närstående personer, icke äga väsentlig andel i bolaget; han fick åtnjuta förmånsrätt. Ägaren av omkr. 47 % av aktierna ansågs däremot ägaväsentlig andel, och då han också befanns ha haft ett väsentligt inflytande över dess verksamhet frånkändes han förmånsrätt. — I NJA 1981 s. 267 ägde verkställande direktören i ett aktiebolag 380 aktier eller drygt 25 % av samtliga. Två direktören icke närstående makar ägde 900 resp. 220 aktier. Direktören ansågs inte äga väsentlig andel och berättigades åtnjuta förmånsrätt för fordran på lön och semesterersättning.
    Ordalagen i 12 § 3 st. förmånsrättslagen att arbetstagaren "själv eller jämte närstående" ägde väsentlig andel tolkades i NJA 1980 s. 743 så att bestämmelsen omfattade även det fallet att en arbetstagare själv inte hade någon andel i gäldenärsföretaget men hans närstående ägde väsentlig andel däri. — I NJA 1971 s. 336 ansågs — i överensstämmelse med vad nu uttryckligen föreskrivs i 12 § förmånsrättslagen — HB 17 kap. 4 § böra tolkas så att förmånsrätt för ersättning som var tillförsäkrad arbetstagare i fall där föreskriven uppsägningstid ej iakttagits skulle utgå endast efter avdrag för vad som intjänats eller kunnat intjänas genom ny anställning. Jfr NJA 1964 s. 476.
    Förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen gäller endast för lön etc. som ej förfallit tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes. I NJA 1976 s. 708 var det fråga om försäkringspremier för sjuk- och pensionsförsäkringar som bevakats. Arbetsgivaren hade försummat att i avtalsenlig tid teckna försäkringarna men hade sedermera gjort detta. Premierna hade inte förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökningen. De tillerkändes förmånsrätt fastän premierna till en del belöpt på tid dessförinnan och jämväl —

 

om försäkringarna tecknats i rätt tid — skolat förfalla till betalning mer än ett år före konkursansökningen. — Enligt 12 § förmånsrättslagen skall förmånsrätt för lön som avser uppsägningstid utgå endast för skälig uppsägningstid, högst sex månader. I SvJT 1979 rf s. 3 hade en arbetstagare avskedats obehörigen och yrkade — utöver lön under skälig uppsägningstid — ersättning med förmånsrätt enligt 12 § för utebliven lön under viss ytterligare tid. Hovrättens majoritet — liksom tingsrätten — biföll yrkandet under hänvisning till att fråga var om en med lön jämställd ersättning, som inte utgjorde lön eller ersättning under uppsägningstid. En ledamot kom under hänvisning till förarbeten och uttalanden i litteraturen till motsatt resultat. — Se beträffande frågan om ersättningens karaktär Walin-Rydin, Förmånsrättslag m. m./1982/ s. 90.
    I SvJT 1973 rf s. 60 ansågs — vid tillämpning av 2 § 1970 års lag om statlig lönegaranti vid konkurs — ersättning från arbetsgivare enligt kollektivavtal på grund av försenad löneutbetalning ej vara förenad med förmånsrätt enligt (numera) 12 § förmånsrättslagen.
    Av fall rörande andra förmånsrätter än löneförmånsrätten skall först nämnas NJA 1966 s. 27. Förmånsrätten för jordägare enligt HB 17 kap. 6 § för ersättning för bl. a. husröta ansågs kunna göras gällande av arrendator som upplåtit del av arrendet till en underarrendator, i underarrendatorns konkurs. Rättsfallet torde vara vägledande även vid tillämpning av 5 § förmånsrättslagen (jfr SOU 1969: 5 s. 111). — NJA 1967 s. 231 gällde förmånsrätt enligt HB 17 kap. 10 § för omyndiga i förmyndarens konkurs. Förmånsrätten saknar motsvarighet i förmånsrättslagen.
    I fråga om övergång av förmånsrätt stadgas i 3 § förmånsrättslagen att förmånsrätten består även om fordringen överlåts eller på annat sätt övergår till annan och sålunda får ny borgenär. Motsvarande bestämmelse fanns i 15 a §HB och principen gällde enligt praxis beträffande förmånsrätt enligt 17 kap. HB även före denna bestämmelses tillkomst. Däremot har i praxis ansetts att om en tredje man gått in och betalat en konkursgäldenärs skuld han inte sedanvarit berättigad till förmånsrätt för sitt regresskrav. Se NJA 1966 s. 589 och 1973 s. 286. Skiljelinjen synes dras så att det avgörande är, om infriandet skett frivilligt, i vilket fall betalning föreligger, eller om det skett på grund av avtaleller lag, då regressrätt med bevarad förmånsrätt kan göras gällande. Uppfattningen kritiseras i ett särskilt yttrande i 1973 års rättsfall. Se även bl. a. Håstad, Tjänster utan uppdrag /1973/ s. 123 ff.
    NJA 1979 s. 51 gällde fråga om övergång av den förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter varom stadgas i 11 § förmånsrättslagen. En speditör hade som ombud för importör åtagit sig betalningsskyldighet enligt bestämmelse i tullagen för tull, mervärdeskatt och vissa avgifter. Yrkande av speditören, sedan han betalat vissa fordringar till tullverket och importören försatts i konkurs, om förmånsrätt bifölls av HD. Det ansågs, efter en utförlig utredning av rättsförhållandena, att starka skäl förelåg att jämställa ombudet med en proprieborgensman för huvudmannen gentemot staten. Den med fordringen förenade förmånsrätten enligt 11 § förmånsrättslagen bestod därför enligt 3 § förmånsrättslagen. Se också NJA 1978 s. 85 (HD:s dom); jfr däremot SvJT 1966 rf s. 10. — Anmärkas må här vidare att också de fall där försäkringsföretag tillerkänts förmånsrätt såsom för lön ger uttryck för principen att förmånsrätt består vid fordringens övergång, NJA 1976 s. 708 och SvJT 1968 rf s. 35, berörda ovan s. 202 (jfr Sakr. s. 523 f.).

 

    NJA 1970 s. 3 gällde inte fordrans övergång till ny borgenär utan frågan om förmånsrätt av borgenär skulle kunna göras gällande mot ny gäldenär. Enligt 146 § 1944 års aktiebolagslag skulle styrelseledamot och verkställande direktör, när anledning yppades till antagande att aktiekapitalet nedgått till viss del, upprätta likvidationsbalansräkning. I 148 § stadgades att om detta underläts så svarade de försumliga solidariskt för bolagets uppkommande förbindelser (motsvarande bestämmelser finns i 13 kap. 2 § gällande aktiebolagslag). I 1970 års rättsfall bevakades i styrelseledamots, tillika verkställande direktör, konkurs vissa bolagets löne- och skatteskulder, varvid yrkades förmånsrätt enligt HB 17 kap. 4 och 12 §§. Förmånsrättsyrkandena underkändes. Det saknades stöd i lag för att en på ansvar enligt nämnda §§ i aktiebolagslagen grundad fordran, vilken vilade på en i förhållande till huvudfordringen självständig grund, skulle vara förenad med samma förmånsrätt som huvudfordringen ägde i aktiebolagets konkurs. I frågan kan hänvisas till Walin-Rydin a. a. s. 28 och Sakr. s. 525 ff.
    I NJA 1977 s. 664 uppkom frågan om avräkningsordning mellan fordringar med olika rätt i konkurs. Staten bevakade i ett bolags konkurs dels oguldna personalskatter dels andra skatter och allmänna avgifter. Utdelningen blev c:a 6,3 % på det sammanlagda beloppet. I målet var fråga om bl. a. betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen för bolagets verkställande direktör och styrelseledamot O. Denne ansågs ha ådragit sig betalningsansvar för personalskatterna. O gjorde gällande, att hela utdelningen skulle avräknas på personalskatterna. Han hänvisade till att han som representant för bolaget— gäldenären givit anvisning härom. O åberopade HB 9 kap. 5 §. Staten gjorde gällande, att den som borgenär själv ägde bestämma, hur utdelningen skulle avräknas. HD ansåg att det inte kunde antas att i konkursförfarandet det skulle stå rättsägare öppet att efter mer eller mindre fritt skön bestämma, att utdelning för viss fordran skulle utgöra betalning för en annan fordran. Detta innebär att när borgenär erhållit utdelning för flera fordringar i samma konkurs, utdelningen skall avräknas på de särskilda fordringarna på samma sätt som skulle ha skett, om fordringarna tillkommit skilda borgenärer. Resultatet blev att staten fick anses ha fått utdelning i konkursen för personalskatterna med samma procent som för hela beloppet. Betraktelsesättet har tillämpats även i NJA 1978 s. 85. Jfr NJA 1963 s. 353, där ett annat betraktelsesätt tillämpades beträffande belopp som erlagts till löneborgenär före konkursen.
    Nu har berörts frågor om förmånsrätt och närstående problem. Vissa fordringar utgår med bättre rätt än vanliga oprioriterade fordringar. Vissa fordringar har å andra sidan sämre ställning än dessa sistnämnda. Tidigare var det förhållandet t. ex. med böter. Beträffande gåvoutfästelse gäller ju att, även om den är bindande för den som avgivit den, utfästelsen dock är "ogill" mot dennes borgenärer. Det enda fall under perioden som tangerar detta spörsmål är NJA 1966 s. 337. Målet gällde tillämpning av bestämmelsen i ÄB 21 kap. 9 § (nu 21 kap. 2 §) om rätt att kräva säkerhet för gäld efter den döde som inte förfallit till betalning och för vilken inte finns tillräcklig säkerhet. I fallet hade en person utfärdat en gåvorevers, som överlämnats till gåvotagaren och denne krävde av givarens dödsbo omedelbar betalning enligt nämnda stadgande. Stadgandet ansågs inte tillämpligt på gåvoreversen. (Jfr Sakr. s. 535 f.)

 

5. Vissa andra frågor
Frågan om möjlighet att medan konkurs pågår föranstalta om utmätning för konkursfordran i egendom som inte hörde till konkursboet berördes i NJA 1968 s. 270. Utmätning medgavs men fallet är numer inaktuellt med hänsyn till att förbud mot sådan utmätning införts i 22 § KL. — Slutligen skall nämnas NJA 1968 s. 443, där efter utmätning betalning skedde till utmätningsmannen. I återvinningsmål ansågs betalningen ha skett på grund av utmätningen. Se numera UB 4 kap. 28 §.

 

IV. ALLMÄNNA FRÅGOR

A. Surrogation

En rättighet som till sitt objekt har ett individuellt bestämt föremål, såsom äganderätt, panträtt, nyttjanderätt, kan ju i princip göras gällande som sådan rättighet endast om det objekt som är dess föremål finns i behåll. I den mån någon är förpliktad att utge det med äganderätt, tillhandahålla det med nyttjanderätt eller säkerhetsrätt, övergår i annat fall anspråket till en penningersättning som skadestånd. I vissa fall kan emellertid anspråk som avser visst bestämt objekt flyttas över på ett annat sådant som i någon mening kan anses ha trätt i det ursprungligas ställe. Man talar om surrogation (se Walin, Separationsrätt, och vidare Sakr. s. 40, s. 160 ff. och Håstad, Sakrätt avseende lös egendom /1982/ s. 124 ff.).
    I NJA 1971 s. 288 hade en TV-apparat köpts enligt avbetalningskontrakt med ägarförbehåll. Apparaten fungerade inte ordentligt och byttes ut mot en annan. Den nya utmättes. Tyvärr tycks man här inte ha gått in på surrogationsprincipens tillämpning utan ansåg att det fick anses avtalat att köpekontraktets villkor, bl. a. ägarförbehållet, skulle gälla den nya apparaten. Utmätningen kunde därför bara avse köparens rätt till apparaten. Måhända ligger ett surrogationsresonemang i själva verket bakom. — I NJA 1974 s. 463 (anmärkt ovan s. 186) hade framdeles fallande hyresinkomst vid uthyrning av maskin pantsatts i samband varmed nyttjanderättshavaren förpliktade sig att betala hyresbelopp till panthavaren. Sedan hyresavtalet ersatts av ett köpavtal, ansågs den tidigare nyttjanderättshavaren pliktig att utbetala på visst sätt beräknad del av köpeskillingen till panthavaren. — Måhända ger också avgörandet i NJA 1974 s. 604 visst uttryck för surrogationstanken. Make yrkade vid bodelning att få sig tillskiftad en fastighet. Under målets gång såldes fastigheten exekutivt och maken yrkade då att köpeskillingen skulle träda i stället för fastigheten bland boets tillgångar. Hovrätten och två ledamöter av HD ansåg, att efter försäljningen av fastigheten denna frångått boet och frågan om skifte av den kom ej under prövning. HD:s majoritet ansåg däremot under hänvisning till RB 13 kap. 3 § 1 st. p. 1 att det ändrade yrkandet skulle upptas till prövning. — SvJT 1972 rf s. 51. Fastighet som förvärvats vid samtidigt skedd försäljning av annan fast egendom vilken enligt gåvobrev var ägarens enskilda ansågs ha trätt i stället för sistnämnda egendom och var således enskild egendom. — Här kan slutligen också hänvisas till SvJT 1972 rf s. 17 som gällde brandskadeersättning.

 

B. Fast egendom

NJA 1973 s. 104. Vid köp av vissa fastigheters andel i en samfällighet med bl. a. därtill hörande vattenkraft utfäste sig köparna att till innehavarna av ifråga-

 

varande fastigheter för all framtid kostnadsfritt leverera elektrisk energi. Sedan en fastighet sålts exekutivt, uppkom tvist mellan inroparen och förre ägaren om bättre rätt till elektrisk frikraft enligt kontraktet. Rätten ansågs icke vara av den natur att den kunde anses knuten till den sålda fastigheten på sådant sätt att den utgjorde fast egendom. Genom en tolkning av de avtal varigenom utfästelsen om fri kraft gjordes kom man emellertid fram till attavsikten varit att rätten skulle tillkomma den som var ägare av fastigheten. Jfr NJA 1964 s. 8.
    NJA 1977 s. 138. Upplåtelse av tomträtt innefattade överlåtelse till tomträttshavaren av ett av upplåtaren uppfört hus. I mål där tomträttshavaren yrkade ersättning för fel i huset ansågs detta vid överlåtelsen ej ha utgjort tillbehör till tomträtten (jfr 4 kap. 9 § 2 st. 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom, nu JB 13 kap. 9 §). Det framställda yrkandet skulle därför bedömas (i huvudsak) efter reglerna om köp av lös egendom.
    NJA 1971 s. 332. Vid försäljning av en fastighet undantogs därpå befintlig byggnad. Frågan i målet var, om ansökan om lagfart skulle avslås eller förklaras vilande. HD:s majoritet ansåg, att ansökningen skulle avslås. Det framhölls att hus utgör tillbehör så länge huset ej skilts från fastigheten. Lagfart kan i princip beviljas endast om fånget avser förvärv av äganderätt till allt som hör till fastigheten. Undantag borde gälla om handlingarna i lagfartsärendet utvisade, att tillbehöret skilts från fastigheten. Även vissa andra undantag antyds. I det föreliggande fallet utvisade fångeshandlingen, att avsikten inte var att skilja byggnaden från fastigheten, i varje fall inte förrän i en oviss framtid. Ansökningen om lagfart skulle därför avslås. Minoriteten ansåg på anförda skäl att ansökningen skulle förklaras vilande.
    I NJA 1969 A 24 och 1974 C 38 var frågan, om byggnad ingick i exekutivt försåld fastighet och därför skulle omfattas av försäljningen eller om den utgjorde lös egendom. Jfr SvJT 1965 rf s. 50. — I SvJT 1974 rf s. 6 ansågs i stämpelskattemål byggnad som var belägen på samfälld mark men som tillhörde viss delägare ensam som lös egendom i dennes hand.
    Slutligen skall nämnas några stämpelskattemål, där den frågan uppkommit, om förvärvet av byggnad på fastigheten skulle medräknas vid beräkning av stämpelskatt. En del fall gäller situationen att samtidigt med fastighetsförvärv träffats avtal om uppförande genom säljarens försorg av byggnad (NJA 1964 s. 437 och 1977 s. 518). I andra fall har förvärv av byggnad skett genom ett av fastighetssäljaren ägt särskilt bolag (NJA 1966 s. 580, 1979 s. 145, 1980 s. 488, SvJT 1964 rf s. 17). Endast i sistnämnda fall ansågs byggnadsvärdet skola beaktas vid stämpelskattens beräkning. Jfr SvJT 1967 rf s. 26.

 

C. Samäganderätt

Samäganderätt är ju en form av äganderätt. Sakrättsligt sett är innebörden av detta, att den ene samägaren kan göra gällande sin rätt till objektet även gentemot tredje man på den andre samägarens sida, t. ex. hans borgenärer, på samma sätt som gäller i fråga om äganderätt i övrigt. Härvidlag skiljer sig samäganderättsförhållandet från den förmögenhetsgemenskap som kan föreligga vid ett enkelt bolag och som torde anses vara av rent obligationsrättslig karaktär. Förhållandet synes belysas av NJA 1974 s. 176, där fråga var om utmätning hos en delägare i ett fiskelag (det enkla bolaget) av hans andel i en fordran som uppkommit vid försäljning av fiskelagets fångst. Hinder mot

 

utmätning av denna särskilda bolagstillgång, vartill bolagsmännen torde ha haft samäganderätt, ansågs inte föreligga; grund saknades därvid för att vid utmätningen göra avdrag för gäld som kunde åvila delägaren på grund av hans deltagande i fiskelaget eller eljest. Till anspråk som övriga delägare kunde ha på andelen på grund av bolagsförhållandet skulle sålunda hänsyn synbarligen ej kunna tas. Se även SvJT 1964 rf s. 34 samt Nial, Om handelsbolag och enkla bolag /1955/ s. 389 ff. och i SvJT 1971 s. 742 samt vidare Forssell a.a. s. 186. Jfr Walin m. fl., Utsökningsbalken s. 188 not 3.
    Som ett visst avsteg från principen att vid samäganderätt den ene samägaren är skyddad mot tredje man på den andres sida kan man kanske se stadgandet i 8 kap. 8 § UB (tidigare beträffande fast egendom 67 § lagen om exekutiv försäljning av fast egendom). Stadgandet innebär, att om utmätning skett av andel i viss egendom som tillhör två eller flera och där samäganderättslagen är tillämplig, så kan på yrkande av utmätningsborgenären (eller gäldenären eller annan delägare) förordnas, att hela egendomen skall säljas. Ett fall som gäller tillämpning av denna regel, NJA 1974 s. 490, skall redovisas nedan vid redogörelsen för fall som berör 6 § samäganderättslagen (s. 209).
    Fallen rörande samäganderätt gäller i övrigt huvudsakligen förhållandet mellan samägarna inbördes.
    Först ett straffrättsligt fall, NJA 1972 s. 304. På en fastighet, som ägdes av flera personer och som förvaltades av god man enligt 3 § samäganderättslagen, hade en delägare med godemannens tillåtelse bedrivit fiske. Andra delägare fråntog honom och omhändertog fiskeredskap. Föreskrifter enligt 24 § fiskerättslagen om fiskets bedrivande hade inte meddelats. Gode mannen hade upplyst ägarna om att delägaren hade rätt till husbehovsfiske. Vid sådant förhållande ansågs den delägare som bedrivit fiske — även om detta skett mot andra delägares vilja — inte ha gjort sig skyldig till olovligt fiske. Beslagtagandet av redskap utgjorde därför egenmäktigt förfarande.
    Några fall gäller frågan om rättsförhållande utgjorde samäganderätt eller  något annat. NJA 1978 s. 96. Delägare i samfälld mark, utgörande bysamfällighet, uppförde med anlitande av medel ur bykassan en stuga på ofri grund, avsedd för den gemensamma verksamheten. Förvaltningen av samfälligheten var anordnad som s. k. delägarförvaltning enligt 1973 års lag om förvaltning av samfälligheter (jfr 4 §). Det ansågs av omständigheterna framgå att övergång av äganderätt till fastighet med andelsrätt i samfälligheten omfattat även den på fastighetens andel belöpande andelen i stugan. Förvaltningen av stugan skulle därför följa reglerna i nämnda lag, i följd varav yrkande om försäljning eller godmansförvaltning av stugan enligt samäganderättslagen (jfr 19 § denna lag) inte kunde bifallas. I HD:s beslut hänvisades till uttalande av lagrådet under förarbetena till 1973 års lag beträffande äganderättsförhållandena vid delägarförvaltning. Se också SvJT 1981 s. 343. — NJA 1980 s. 547 gäller frågan om bolagsförhållande eller samäganderätt förelåg. Två personer träffade avtal om att i enkelt bolag yrkesmässigt bedriva fiske tillsammans och de inköpte i detta syfte och även för bostadsändamål en fastighet. Sedan den ena delägaren avlidit och hans son förvärvat hans andel, begärde sonen fastighetens försäljning enligt samäganderättslagen. I HD:s beslut förklaras att övervägande skäl talade för att förvärvet av fastigheten betingats främst av det gemensamt bedrivna fisket och att delägarna avsett att fastigheten skulle ingå i det föreliggande bolagsförhållandet. Samäganderättslagen var därför inte tillämplig. — SvJT 1971 s. 12. Tre syskon hade förvärvat

 

vissa fastigheter genom köp. En av dem förvaltade fastigheterna och det bedrevs uthyrning i förvärvssyfte av byggnader på fastigheterna. Hovrätten ansåg att mellan syskonen uppkommit bolagsförhållande. Eftersom alltså samäganderättslagen inte var tillämplig, kunde begäran om försäljning enligt denna lag inte bifallas. Jfr Nial, Om handelsbolag och enkla bolag s. 41 ff.
    Följande fall gäller frågan om samäganderätt till bostadsfastighet uppkommit för samboende eller makar, då fastigheten förvärvats i den ena partens namn. NJA 1980 s. 705. Fråga var här om två personer som sammanlevde under äktenskapsliknande förhållanden. I mannens namn förvärvades en bostadsfastighet; han fick också ensam lagfart på fastigheten. Kvinnan yrkade att samäganderättslagen skulle förklaras tillämplig och att förordnande skulle meddelas om fastighetens försäljning. Med hänsyn till hennes insatser och omständigheterna i övrigt ansågs att parterna gemensamt förvärvat fastigheten och att någon förändring därefter inte skett i den samäganderätt som sålunda uppkommit. Samäganderättslagen var därför tillämplig. Något uttalande om andelarnas storlek gjordes inte. — NJA 1981 s. 693. I äktenskap mellan makarna A och B, där genom äktenskapsförord giftorätt uteslutits, köptes i A:s namn, med lagfart för denne, av B:s far en tomt, på vilken uppfördes ett hus avsett som gemensam bostad. Under hänvisning till närmare angivna omständigheter fann HD — liksom tingsrätten och hovrätten — att fråga var om ett för makarna gemensamt förvärv. Det förvärv A sålunda gjort för B:s räkning avsåg hälften av fastigheten. Fastigheten förklarades sålunda ägas av parterna med hälften vardera. — Även SvJT 1974 rf s. 71 och 1977 rf s. 2 rör liknande frågor om samäganderätt till bostad. Äganderättsfrågan i dessa fall behandlas av Agell, Samboende utan äktenskap (1982) s. 39 ff.
    Här har alltså ansetts, att samäganderätt uppkommit vid fastighetsförvärv som skett av ena parten och med lagfart för denne. Detta aktualiserar otvivelaktigt åtskilliga rättsliga spörsmål, t. ex. om tillämpning av reglerna i JB om fastighetsköp och om förhållandet till tredje man i olika konstellationer. Dessa frågor berörs inte i avgörandena och skall här inte närmare diskuteras. De torde komma att tas upp i en snart utkommande framställning av Agell. Se också NJA 1982 s. 589.
    NJA 1972 s. 641. Genom beslut som vann laga kraft förordnade tingsrätt med stöd av samäganderättslagen att viss lös egendom skulle säljas på offentlig auktion och utsåg god man att ombesörja auktionen. Härigenom ansågs rättskraftigt avgjort, att samäganderätt till egendomen förelåg. Då delägarna vägrade utlämna egendomen var gode mannen berättigad att få handräckning för att utfå egendomen. — NJA 1970 s. 112. Vid tillämpning av vissbestämmelse i den numera upphävda bysamfällighetslagen ansågs äga somvar samfälld för två fastigheter av vilka den ena tillhörde flera personer med samäganderätt endast ha två delägare.
    Beträffande tillämpning av särskilda bestämmelser i samäganderättslagen kan till en början anföras NJA 1974 s. 286. Den ene av två delägare i fastighet begärde försäljning och förordnande av god man för detta ändamål; den andre bestred yrkandet. Tingsrätten fann ej synnerliga skäl föreligga mot försäljning (jfr 6 § samäganderättslagen). Den sistnämnda delägaren klagade i hovrätten och yrkade därvid, att om försäljning skulle ske visst lägsta pris skulle bestämmas (9 §). HD ansåg, i motsats till hovrätten, att det för delägaren som fullföljt talan med förstahandsyrkandet att beslutet om försäljning helt skulle undanröjas, ej mött hinder att i hovrätten framställa andrahandsyrkandet om bestämmande av pris.

 

    Följande två fall gällde tillämpning av stadgandet i 6 § samäganderättslagen om synnerliga skäl för anstånd. NJA 1979 s. 562. Som skäl för anstånd med försäljning av en av två personer samägd fastighet anförde den ena dels sociala omständigheter, nämligen att en son skulle drabbas av psykiska störningar genom en flyttning, dels att den andra samägaren brast i redovisningsskyldighet beträffande andra tidigare samägda fastigheter. HD anförde, att i förarbetena till den 75 år gamla samäganderättslagen sociala skäl inte anförts som exempel på synnerliga skäl. Detta hindrade inte att sociala förhållanden kunde tänkas föranleda uppskov. Parten kunde emellertid inte beträffande sonen anses ha visat synnerliga skäl för anstånd. Inte heller i fråga om den andra åberopade omständigheten kunde synnerliga skäl anses ha förebragts. Försäljning skulle alltså ske. — I NJA 1974 s. 490, där två makarägde en fastighet, hade den enas andel utmätts och fastigheten begärdes såld enligt 67 § lagen om exekutiv försäljning av fast egendom (UB 8 kap. 8§).Också här åberopades sociala skäl av den andra delägaren men de åberopade omständigheterna ansågs ej innefatta sådana synnerliga skäl som enligt 6 § samäganderättslagen jämförd med 67 § lagen om exekutiv försäljning utgör hinder mot den begärda försäljningen. Möjligen betyder detta avgörande, att vid försäljning enligt utsökningsrättens bestämmelser de sociala skälen inte skall kunna komma i betraktande; riksskatteverket synes i besvärsskrivelsen till HD ge uttryck för en sådan uppfattning. Måhända betyder emellertid HD:s avgörande, fast man inte såsom i 1979 års fall gått närmare in på frågan, endast att man, liksom i detta fall, inte ansett, att styrkan "synnerliga skäl" blivit uppnådd. Se i frågan Walin m fl., Utsökningsbalken s. 252. — Fråga om synnerliga skäl för anstånd med försäljning berörs även i NJA 1964 C 90.
    I NJA 1968 s. 83 ansågs bestämmelsen i 10 § samäganderättslagen att god man enligt lagen ej får försälja egendom, om någon delägare är försatt i konkurs, ej vara tillämplig, då försäljningen sökts av konkursboet.
    Till sist några fall om processuella frågor. I SvJT 1964 rf s. 10 hade egendom överlåtits till två bolag genom lösöreköp. En ansökan av det ena bolaget om säkerhetsåtgärd beträffande egendomen, vilken inte biträddes av det andra bolaget, avvisades; fall av nödvändig processgemenskap torde ha förelegat, jfr Ekelöf, Rättegång II s. 173. Jfr NJA 1966 s. 546 och 1973 s. 55. I NJA 1967 s. 51 och 1975 s. 611 ansågs enskilda samägare ha rätt att fullfölja talan mot vägförrättning.
    Erinras må här vidare om NJA 1974 s. 314, som gällde frågan om samägare skulle ha rätt att enligt avtal lösa till sig annan delägares andel. Se om detta fall ovan s. 193.

 

 

D. Inskrivningsväsendet

1. Lagfart
Här upptas endast fall som är av intresse just från lagfartssynpunkt, däremot inte fall där lagfart avslagits därför att gällande fång ej förelegat. Ärenden om lagfartsstämpel eller stämpelskatt upptas i stort sett inte.
    NJA 1967 s. 330. Ansökan om lagfart på jordtal förklarades vilande, enär därifrån skett avsöndring som såvitt visades icke lagligen utbrutits. Från jordtalet avskildes därefter genom fastställd avstyckning viss ägovidd till fastighet för sig. Vilandeförklaringen av lagfartsansökningen beträffande stamfastigheten ansågs inte utgöra hinder för sökanden att erhålla lagfart på

 

14-33-163 Sv Juristtidning

 

avstyckningen. Jfr SvJT 1966 rf s. 21. — SvJT 1976 rf s. 17. Fastighet utmättes för fordran, som grundade sig på domstolsbeslut om förverkande av utbyte av brott, och såldes på exekutiv auktion. För inroparen utfärdades salubrev av länsstyrelsen och han sökte lagfart. Ansökan förklarades vilande på den grund att fångesmannen inte hade lagfart och fastigheten sålts till betalning av annan fordran än sådan för vilken den till följd av upplåtelse av panträtt eller på annan grund svarade oavsett vem den tillhör. Jfr JB 20 kap. 9 §.
    SvJT 1968 rf s. 1. Skyldighet för ensam dödsbodelägare att söka lagfart ansågs föreligga beträffande fastighet på vilken dödsboet tidigare erhållit lagfart. - I SvJT 1973 rf s. 83 bedömdes frågan om verkan i lagfartshänseende av att då kommun köpt fastighet utredning ej förebringas om att kommunen fattat beslut om förvärvet. — I JO 1966 s. 253 behandlades frågan om lagfart, då make inte lämnat medgivande i ärendet.
    I NJA 1972 s. 638 var fråga om tillämpning av 1880 års förordning innefattande särskilda föreskrifter ang. lagfart, inteckning och utmätning av järnväg etc. (jfr JP 9 §), vilken gäller enskild järnväg. När staten förvärvat sådanenskild järnväg som avses i förordningen, ansågs lagfart på grund av förvärvet skola meddelas inte enligt förordningen på järnvägen utan enligt allmänna bestämmelser på de i järnvägen ingående fastigheterna. — I NJA 1971 s. 21 ansågs ansökan om lagfart ej kunna återtas. Lagfartsansökan hade förklarats vilande enligt förköpslagen. Sökanden begärde därefter under hänvisning tillatt avtal träffats om köpets återgång att få återta lagfartsansökningen. Denna begäran bifölls inte. — Rörande avslag på lagfartsansökan på grund av att från köpet undantagits byggnad, se NJA 1971 s 332, behandlat ovan s. 206. — SvJT 1975 rf s. 65. Mot beslut varigenom lagfartsansökan förklarats vilande på två grunder anfördes besvär med yrkande att ansökningen måtte förklaras vilande endast på den ena grunden. Besvären avvisades. — NJA 1964 s. 210 och 1966 s. 521 rörde domvillobesvär. I det första målet ansågs den som hade lagfart på fastighet ha rätt att anföra domvillobesvär över beslut varigenom ansökan om lagfart på fång från annan av del av fastigheten förklarats vilande. I det senare fallet befanns att den fångeshandling som låg till grund för vilandeförklaringen ersatts av den på vilken den lagfarne ägaren grundade sin rätt. På grund härav undanröjdes vilandeförklaringen. — I NJA 1973 s. 379 hade på grund av misstag vid fångeshandlingens avfattande en man upptagits som köpare i stället för rätteligen både mannen och hans hustru. Lagfart beviljades för mannen. Inskrivningsdomaren ansågs ej kunna vidta rättelse men lagfartsbeslutet undanröjdes efter besvär över domvilla. — Ett liknande fall är NJA 1976 s. 560, där resning beviljades. — Se om möjligheten till rättelse även SvJT 1971 rf s. 73 och 1977 rf s. 27. — I NJA 1973 s. 445 hade lagfart meddelats för dödsbo efter make på fastighet som utgjorde andra makens giftorättsgods. Detta ansågs i resningsärende felaktigt men resning kunde av formella skäl ej beviljas. HD erinrade emellertid om att undanröjande av lagfart kunde upptas i vanlig rättegång. Jfr NJA 1967 s. 291. — Vidare kan nämnas NJA 1971 s. 324. Förvärvaren av en fastighet hade sökt lagfart på sitt fång men handlingarna återsändes av inskrivningsdomaren enär någon handling saknades. Därefter skedde utmätning av fastigheten för förre ägarens skuld. Först på senare inskrivningsdag meddelades beslut om vilandeförklaring för nye ägaren. Utmätningen ansågs skola bestå trots ägarbytet och trots vad som förekommit med avseende på sökande av lagfart; fråga var om tillämpning av äldre rätt, då lagfartsansökan var avgörande för skydd för ny

 

ägare mot överlåtarens borgenärer. — SvJT 1979 rf s. 41 gäller fråga om kravet på bevisning för laga fång efter lagfartssammanträde.

 

2. Inteckning
Först några fall, som gäller frågan om inteckning kunde meddelas.
    NJA 1981 s. 978. Pastorat sökte inteckning i fastighet som varit i dess ägo sedan före år 1876 och för vilken skyldighet att söka lagfart ej förelegat och lagfart ej heller sökts (s. k. "äldre fång"). I äldre rätt, inteckningsförordningen 12 § 1 st., fanns uttrycklig bestämmelse, att lagfart som förutsättning för rätt att söka inteckning ej gällde äldre fång; förutsättning var att äganderätten styrktes. Någon motsvarande undantagsregel finns inte i 22 kap. JB, där det stadgas, att ansökan om inteckning skall göras av fastighetsägaren samt att som fastighetsägare i kapitlet anses den som har lagfart (22 kap. 1 och 2 §§, jfr 3 och 4 § §). Ansökningen avslogs. I ett yttrande i HD gjordes en genomgång av frågans behandling i JB:s förarbeten. Jfr prop. 1982/83: 54.
    NJA 1975 s. 110. Ansökan av kommun om inteckning i en kommunens fastighet avslogs av inskrivningsmyndigheten, enär kommunen inte ägde inteckna sin fasta egendom. Beslutet fastställdes av hovrätten, som anförde bl. a. att av ålder i praxis upprätthållits förbud för kommun att pantsätta sin egendom. Detta förbud måste, fastän uttrycklig föreskrift inte fanns, anses omfatta även förbud mot inteckning. HD kom till motsatt resultat. Varken i JB eller i annan författning hade meddelats föreskrift att inteckning ej får beviljas i kommuns fastighet. Oavsett huruvida och i vad mån kommun äger att överlämna pantbrev i sin fastighet som säkerhet för lån, hade därför hinder inte förelegat att bevilja sökt inteckning. — I SvJT 1972 rf s. 63 ansågs den omständigheten att viss fordran tidigare intecknats i fartyg ej utgöra hinder mot att samma fordran senare intecknades i fastighet.
    Följande fall avser närmast frågan om den omfattning i vilken fastighet häftar för inteckning.
    I JB 6 kap. 3 § stadgas att vid medelsfördelning borgenär med panträtt har rätt att enligt förmånsrättsordningen få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp och, i den mån detta inte förslår, genom ett tillägg om högst 15 % avpantbrevets belopp jämte s. k. utmätningsränta. I 2 st. av paragrafen stadgas att om flera pantbrev lämnats som säkerhet för fordran och om inteckningarna har samma rätt eller rätt omedelbart efter varandra, bestämmelserna om tillägg skall avse pantbrevens sammanlagda belopp. I NJA 1974 s. 353 hade en bank två fordringar. För den ena låg ett pantbrev som säkerhet, för den andra överhypoteket på detta pantbrev samt ett pantbrev med förmånsrätt omedelbart efter det först nämnda. Frågan i målet var, om 6 kap. 3§ 2 st. JB var tillämpligt också i denna situation, där pantbreven inte överlämnats som säkerhet för samma fordran. HD:s majoritet ansåg att säkerheten för den andra fordringen utgjordes av dels andrahandspant i det första pantbrevet och dels pant i det andra pantbrevet. Vid sådant förhållande måste anses att flera pantbrev lämnats som säkerhet för denna fordran. Inteckningarna gällde omedelbart efter varandra. Enligt 6 § 2 st. fick därför tillägget tas i anspråk endast i den mån pantbrevens sammanlagda belopp inte förslog till betalning av fordringarna. Se Olivecrona, Inteckningsrätten i jordabalken (4 uppl. 1976) s. 100.
    Även NJA 1981 s. 459 avsåg fråga om tillämpning av 6 kap. 3 § JB. Här hade utmätning skett av gäldenärs andel i fast egendom och av hans andel i

 

pantbrev i egendomen. HD ansåg att vid utmätning av andel i pantbrev tillägg enligt 6 kap. 3 § JB inte skulle beräknas. Det anförs att som skäl för att tillägg får utmätas (jfr 91 a § utsökningslagen) i motiven åberopats att tillägg kan utnyttjas av en andrahandspanthavare och att utmätningsborgenär måste ha samma ställning. Den som äger en andel i fastighet kan däremot inte pantsätta den andel i pantbrev som svarar mot hans andel i fastigheten. Därför saknades anledning att vid utmätning beräkna tillägg på andelen i pantbrevet. Eftersom detta också skulle kunna leda till förfång för övriga delägare i fastigheten, talade övervägande skäl för att tillägg inte skulle beräknas på andel i pantbrev.
    NJA 1979 s. 721. Sedan inteckningar blivit gällande i fastigheten X, avstyckades och överläts ett område Y. Genom fastighetsreglering införlivades X med annan fastighet. Inteckningarna ansågs därefter belasta endast Y och gällde för hela inteckningarnas belopp i denna fastighet. Den blev sålunda primäransvarig för inteckningarna och inteckningarna kunde inte, såsom begärdes, relaxeras i fastigheten (enligt 22 kap. 11 § JB). Om inteckningarna innehades av Y:s ägare skulle de utgöra ägarhypotek. Med hänsyn därtill krävdes för dödning medgivande av Y:s ägare. Något sådant förelåg inte och ansökningen om relaxation kunde därför inte heller föranleda att inteckningarna dödades.
    NJA 1981 s. 507 gäller frågan när panträtt i fastighet kommer till stånd. Enligt JB 6 kap. 2 § 1 st. upplåts panträtten genom att fastighetens ägare överlämnar pantbrevet som pant för fordran. Stadgandet ger intrycket att innan inteckning meddelats och pantbrevet uttagits av fastighetsägaren samt överlämnats till borgenären någon panträtt ej kommer till stånd. Emellertid framgår av förarbetena, att meningen är att vid kreditgivning genom kreditinstitutioner det skall kunna gå till så att pantförskrivning och omslagsrevers samt inteckningsansökan lämnas till borgenären (banken) som sedan föranstaltar om att inteckning kommer till stånd. Pantförskrivningen anses bindande även i detta fall. Frågan när pantsättningen vinner verkan mot tredje man i detta fall har varit något osäker. I rättsfallet slås fast, att panträtten är i enlighet med 6 kap. 2 § 1 st. JB upplåten till borgenären kl. 12 på inskrivningsdagen. Innebörden av avgörandet är sålunda, att panträtten uppkommiti och med beviljandet; borgenären hade därför företräde framför ett av kronofogdemyndigheten meddelat beslut om kvarstad på pantbrevet.
    I NJA 1966 s. 92 ansökte fastighetsägare om dödning av en inteckning som meddelats till säkerhet för ett bolags rätt att framdra ledningar över fastigheten m. m. Som skäl för dödning åberopades att rätten inte var bindande längre tid än 50 år (vilken tid gått ut). Dödning meddelades. Bolaget klagade under åberopande bl. a. av att fråga var om servitut och icke nyttjanderätt. I HD ansågs att bolagets invändning inte var uppenbart ogrundad och att dentvistefråga som förelåg inte borde prövas i inskrivningsärende utan avgöras i rättegång.
    NJA 1973 s. 304. Från intecknad fastighet från såldes ett område som alltså kom i annan ägares hand. Denne sökte lagfart. Innan avstyckning skett, begärde ägaren av stamfastigheten dödning av inteckningen. Eftersom avstyckning inte skett, var det frånsålda området inte endast subsidiärt ansvarigt för inteckningen och vid sådant förhållande krävdes medgivande av områdets ägare. Då sådant inte förelåg, kunde ansökningen inte bifallas. Jfr NJA 1979 s. 721, behandlat ovan denna sida.

 

    Fråga om dödning av inteckning för undantagsförmån förelåg i SvJT 1969 rfs. 75.
    Vid ansökan om inteckning i fastighet som makar ägde gemensamt ansågs i SvJT 1979 rf s. 33 bevittnat samtycke enligt 6 kap. 4 § GB ej erforderligt. — NJA 1975 s. 314 behandlar rättelse enligt 19 kap. 17 § JB av fastighetsbok. — I NJA 1976 s. 317 hade genom missförstånd vid inteckningsansöknings avfattande kommit att beviljas åtta nya inteckningar i stället för en som meningen var. HD:s majoritet ansåg i likhet med hovrätten att sådana omständigheter som kunde föranleda ändring av inskrivningsmyndighetens beslut om inskrivningsåtgärder ej förelåg. Två ledamöter ville däremot undanröja inskrivningarna. (Jfr NJA 1982 s. 32.)
    NJA 1979 s. 322 gäller behandlingen efter JB:s ikraftträdande av ett skuldebrev som tillkommit och intecknats dessförinnan. Inteckningen hade av utfärdaren belånats före ikraftträdandet av JB och jämväl inlösts av honom. Efter ikraftträdandet belånades skuldebrevet av en person, B, som saknade rätt att förfoga över handlingen, hos långivaren C, en privatperson. Enligt lydelsen av skuldebrevet iklädde sig utfärdaren personligt betalningsansvar; någon personlig fordran förelåg dock inte vid tidpunkten för JB:s ikraftträdande. I målet var fråga om sådant personligt ansvar kunde göras gällande mot utfärdaren. I HD:s avgörande sägs, att 29 § JB — d. v. s. bestämmelsen att hinder ej föreligger att göra gällande personligt betalningsansvar på grund av inteckningshandling — visserligen närmast varit avsedd för det fall att det vid ikraftträdandetidpunkten verkligen förelegat ett personligt ansvar. Ordalydelsen av 29 § gav dock inte vid handen att rätten för borgenär att göra gällande personligt ansvar skulle vara begränsad till detta fall. Som stadgandet var utformat måste rätten för den som efter nämnda tidpunkt förvärvat en inteckningsrevers att åberopa fordringen mot gäldenären bedömas efter de regler som gäller beträffande förvärv av fordran i allmänhet. Avgörande blev sålunda de för innehavarskuldebrev i allmänhet gällande reglerna, närmast om förvärvaren av skuldebrevet kunde anses ha handlat i god tro. HD hänvisade bl. a. till att bruket av intecknat skuldebrev som bevis om personlig fordranredan före JB:s tid var förhållandevis ovanligt. Mot bakgrund härav måste betydande aktsamhet krävas av den som från annan än utfärdaren förvärvaten inteckningshandling av äldre modell i dess egenskap av bevis om personlig fordran. Detta borde gälla även när förvärvaren var enskild person. HD fann— under framhållande bl. a. av att det företag där reversen ursprungligen var belånad och från vilket den inlösts stod antecknat som innehavare av inteckningshandlingen — att förvärvaren av inteckningsreversen åsidosatt den aktsamhet han bort iaktta. Kravet mot utfärdaren skulle därför ogillas.

 

3. Inskrivning i övrigt
Anteckning i fastighetsbok om skingringsförbud på fast egendom förklarades i NJA 1976 s. 76 inte lagligen kunna vidtas. I samband med UB har emellertid ändring skett härvidlag på så sätt att kvarstad — som enligt den nya lagstiftningen ersätter skingringsförbud — skall antecknas i fastighetsboken, JB 19 kap. 21 § 1 st. Jfr SvJT 1975 rf s. 15. — I SvJT 1976 rf s. 48 ansågs inskriven nyttjanderätt kunna nedsättas efter inteckningar i fastigheten, 23 kap. 5 § JB, jfr 22 kap. 9 §.

 

V. BESITTNINGSSKYDD M. M. JORDFÖRVÄRVSLAGSTIFTNING M. M.

A. Besittningsskydd m. m.

Flera fall gäller skydd för rätt till väg. I NJA 1974 s. 621 hade fastighetsägare låtit uppsätta en haspad men ej låst länk över en över fastigheten ledande väg för att motverka obehörig trafik. En person som ägde fastighet utmed den avstängda vägen begärde handräckning för borttagande av länken. I målet prövades måttet av olägenhet som uppstått genom avstängningen samt av det obehag den obehöriga trafiken medförde. — I NJA 1972 s. 63 kunde ansökanom handräckning inte tas upp därför att den riktats endast mot en person men flera hade deltagit i avstängningen. — NJA 1979 s. 769. Väg som under åtskilliga år använts som tillfartsväg till fastighet avstängdes av jordägaren (Stockholms kommun) för trafik med motorfordon. Även med beaktande av att kommunen erbjudit annan tillfartsväg ansågs avstängningen ej medföra endast ringa men för nyttjanderättshavare till fastigheten. Avstängningen ansågs därför innebära sådan rubbning av bestående förhållande att nyttjanderättshavaren ägde erhålla handräckning för återställande av förhållandet.
    I NJA 1980 s. 131 hade staten tagit en HSB tillhörig fastighet i besittning och där uppfört vissa anläggningar. HSB yrkade i ansökan om handräckning återställande av den rubbade besittningen. Staten invände bl. a. att den fått medgivande till åtgärden av representant för HSB och att HSB också godkänt den i efterhand. Då det framstod som ovisst om besittningsövergången var lovlig eller olovlig lämnades ansökningen om handräckning utan bifall. — I SvJT 1967 rf s. 71 lämnades ansökan om handräckning utan bifall enärsökanden sedan hans besittning till ifrågavarande egendom — en husvagn — olovligen rubbats fick anses ha i efterhand godkänt besittningstagandet. — I NJA 1978 s. 43 hade köparen av en fastighet egenmäktigt berett sig tillträde till den. Handräckning för återställande av säljarens rubbade besittning beviljades med hänvisning till att köparen inte uppenbart hade rätt att tillträda fastigheten. — I RH 1981 nr 6 hade en bilreparatör efter reparation av en bil lämnat denna på ägarens privata parkeringsplats och behållit nycklarna tillbilen. När reparatören, som inte fått betalning i enlighet med sitt krav, någradagar senare med hjälp av de nycklar han behållit hämtat tillbaka bilen, ansågs att han rubbat ägarens besittning och gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande. Jfr NJA 1979 s. 62 för vilket fall redogjorts ovan s. 175 . — NJA 1965s. 420. En köping hade efter medgivande av tomtägare använt ett område av hans tomt till gata men inte inlöst området. Med hänsyn till innebörden av medgivandet ansågs köpingen inte själv ta sig rätt genom underlåtenhet att på tillsägelse av senare tomtägare avträda området.
    Grannelagsrättsliga avgöranden är NJA 1964 s. 523, som gällde skada på fastighet genom schaktningsarbete, NJA 1966 s. 248 rörande ansvar för omfattande sprängningar utförda av självständig entreprenör och NJA 1971 s. 468, som gällde översvämningsskada.

 

 

B. Jordförvärvslagstiftning m. m.
NJA 1964 s. 188. Målet gällde bestämmelse i 1945 års jordförvärvslag att förvärv av sådan del av jordbruksfastighet som avstyckats för annat ändamål än jordbruk inte krävde tillstånd enligt lagen. Frågan var om verkan av att

 

avstyckningsförrättningen undanröjts sedan tiden för sökande av tillstånd gått ut. Det ansågs att förvärvet inte blev ogiltigt. Ifrågavarande bestämmelse motsvaras i nu gällande 1979 års jordförvärvslag av bestämmelsen i 2 § p. 8. — NJA 1966 s. 66. Enligt skriftligt "avtal ang. överlåtelse av arvslott i dödsbo" sålde delägare i dödsbo, vars enda tillgång utgjordes av jordbruksfastighet jämte vissa byggnader, till en utomstående person sin lott i boet. Enligt ensam tidigt upprättad, som arvskifte betecknad handling tillskiftades tillgångarna i boet denna person mot vederlag i pengar till de övriga delägarna. Förvärvstillstånd söktes inte. Det ansågs att fråga var om ett köp som då tillstånd ej sökts i rätt tid saknade giltighet.
    Förvärvstillstånd skall enligt gällande liksom enligt tidigare jordförvärvslagar sökas inom tre månader från det förvärvet (fanget) skedde. I NJA 1976 s.268 bekräftades den i NJA 1955 s. 449 fastslagna principen att tillståndet skall sökas inom den angivna tiden från köpekontraktets upprättande; detta gäller även om enligt kontraktet köpebrev skall senare överlämnas. — Om tillstånd inte söks i rätt tid blir fanget i princip ogiltigt. I ärende hos JO 1972 s. 74 hade ansökan ej gjorts i rätt tid men lantbruksnämnden upptagit ansökningen och beviljat tillstånd. Vid sådant förhållande ansåg JO det vara riktigt av inskrivningsdomaren att bevilja lagfart på fånget; någon förnyelse behövdes inte.
    I NJA 1979 s. 818, som gällde 1955 års jordförvärvslag, hade ett område av en fastighet, taxerad som jordbruksfastighet, överlåtits och förvärvaren ansökt om avstyckning. Under det att avstyckningsförrättningen pågick blev området föremål för omtaxering till annan fastighet. Sedermera avslogs ansökningen om avstyckning. Förvärvaren sökte på nytt avstyckning. Denna ansökan avvisades emellertid på den grund att fanget blivit ogiltigt enligt jordförvärvslagstiftningen genom det första avslaget. Med hänsyn till lagens ändamål att förhindra, att mark som kan och skall användas till jordbruk ges annan användning, ansågs att i och med omtaxeringen jordförvärvslagen upphörtatt vara tillämplig och avslaget på den första avstyckningsansökningen hade därför ej medfört ogiltighet. Numera gäller enligt 4 kap. 7 § JB att alla arealförvärv blir ogiltiga, om inte fastighetsbildning sker inom viss tid från köpehandlingens upprättande. — Jfr NJA 1976 s. 483. - NJA 1969 s. 162 gällde det i 1965 års jordförvärvslag upptagna undantaget från tillståndstvånget för vissa släktingar. Genom den avfattning motsvarande bestämmelse fått i gällande lag av 1979 torde fallet numer sakna närmare intresse.
    SvJT 1979 rf s. 24 avsåg 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom. Frågan var om viss grekisk-ortodox församling i Stockholm skulle anses som utländsk eller svensk juridisk person. Det senare ansågs, varför skyldighet att söka tillstånd till fastighetsförvärv enligt den nämnda lagen inte förelåg.
    NJA 1974 s. 695 rörde tillämpning av lagen om bulvanförhållande ifråga om fast egendom. Enligt köpekontrakt sålde ägaren av jordbruksfastighet denna till en person som sedan fick avslag på ansökan om förvärvstillstånd enligt  jordförvärvslagen. Parterna upprättade då i stället ett arrendeavtal varigenom i allt väsentligt samma resultat skulle uppnås som genom en försäljning. Åklagarens yrkande om tillämpning av bulvanlagen bifölls i alla instanser. Beträffande bulvanlagen se även NJA 1974 s. 701. — I ärendet hos JO 1968 s. 53 hade fastighetsägaren B först sålt fastigheten till A och därefter till C; det senare köpet var ett bulvanköp. Ärendet gällde frågan om förfarande enligt bulvanlagen under dessa omständigheter bort igångsättas.