Svensk rättspraxis Exekutionsrätt 1960—19641

 

Av justitierådet ULF LUNDVIK

 

 

 

I. Utsökningsrätt

1 kap. UL, överexekutor och utmätningsman
Efter exekutionsväsendets förstatligande fr. o. m. den 1 jan. 1965 är samtliga utmätningsmän statstjänstemän. Tidigare höll magistratsstad och i vissa fall även fögderistad egen utmätningsman, stadsfogde. I NJA 1962 s. 787 redovisas ett mål, som rörde stadsfogdes rätt att inneha bisyssla. Då L tillträdde tjänsten som stadsfogde i Halmstad, gällde enligt tjänste- och avlöningsreglemente för stadens befattningshavare, att befattningshavare icke fick utan medgivande av den myndighet under vilken han närmast löd —i Ls fall magistraten — åtaga sig avlönat uppdrag. Sedan L på förslag av magistraten förordnats till ordförande i hyresnämnden för staden, blev reglementets bestämmelse ändrad på så sätt att — såvitt nu är i fråga — stadens lönenämnd och ej längre magistraten hade att lämna tillstånd till innehav av bisyssla. Lönenämnden förbjöd härefter L att inneha uppdraget. Då L icke frånträdde ordförandeskapet i hyresnämnden, väcktes åtal mothonom för tjänstefel. HD konstaterade, att L ej godkänt ändringen av reglementet, samt fann, att bestämmelsen i sin nya lydelse måste anses innefatta sådan ändring av Ls anställningsvillkor i en för honom oförmånlig riktning att den ej var gällande mot honom. När lönenämnden förbjöd L inneha ifrågavarande uppdrag, överskred nämnden följaktligen sin befogenhet och L var ej skyldig att ställa sig beslutet till efterrättelse. Åtalet blev därför ogillat. Avgörandet, som fattades med tre röster mot två, berör åtskilliga känsliga frågor. Bl. a. är att märka att frågan om lönenämndens befogenhet redan underkastats prövning i administrativ ordning med motsatt utgång. — Fråga om tolkningen av löneavtal för stadsfogde (i Kalmar) berörs också i NJA 1960 B 13.

 

3 kap. UL, verkställighet av dom m. m. Härunder även om överlämnande av barn
Enligt 45 § UL går förlikning, som blivit fastställd av domstol, i verkställighet lika med lagakraftägande dom. I NJA 1964 s. 396 förelåg ett för-

 

1 Tidigare har i SvJT publicerats motsvarande översikter för åren 1931—1935 (1937 s. 220), 1936—1938 (1940 s. 323), 1939—1941 (1943 s. 577),1942—1944 (1946 s. 769), 1945—1947 (1950 s. 117), 1948—1953 (1955 s. 94) och 1954—1959 (1961 s. 108). Förevarande översikt är redigerad efter huvudsakligen samma principer som den närmast föregående. Den redovisar alltså i viss utsträckning även uttalanden av JO i dennes ämbetsberättelser (1961—1965). 

646 Ulf Lundviklikningsavtal (om skyldighet för frånskild make att utge underhållsbidrag) vilket blivit stadfäst genom dom. Avtalet hade emellertid genom en senare dom förklarats ogiltigt. Vid sådant förhållande kunde stadfästelsedomen icke verkställas och följaktligen ej heller föranleda kvittning i mål om utmätning för annan fordran. (Om kvittning vid utmätning se bl. a. Hassler, Utsökningsrätt 2 uppl. s. 209 ff.)
    Verkställighet å skiljedom söks enligt 46 § UL hos överexekutor. Dennes prövning avser frågan om skiljedomens giltighet (jfr Hassler, Skiljeförfarande s. 143 f). Förordnar överexekutor om verkställighet, verkställs skiljedomen på samma sätt som domstols lagakraftvunna dom, om ej inhibition meddelas. I SvJT 1961 rf s. 56 hade A genom skiljedom förpliktats att till B utge 14 615 kr jämte ränta m. m. mot återfående av två maskiner. B sökte verkställighet av skiljedomen hos överexekutor. A invände, dels att maskinerna ej befann sig i sådant tillstånd att han kunde återfå dem i väsentligen oförminskat och oförändrat skick, dels ock att han hade motfordran hos B. Överexekutor förordnade om verkställighet. A besvärade sig häröver. Hovrätten anförde, att den prövning av skiljedomen som enligt 46 § UL ålåg överexekutor icke omfattade frågorna huruvida hinder mot verkställighet av denna förelåg på grund av maskinernas skick eller förefintligheten av motfordringar samt att avgörandet härav — sedan överexekutor meddelat förordnande att skiljedomen fick verkställas — tillkom vederbörande utmätningsman. Hovrätten fann därför ej skäl att göra ändring i överexekutors utslag.
    UL upptar icke något stadgande om verkställighet av utslag, varigenom domstol i lagsökningsmål förordnat om vräkning. Lagsökningslagen hänvisar emellertid i sin 16 § till vad i UL är stadgat om vräkning. Av hänvisningen har ansetts följa, att sådant utslag går i verkställighet utan hinder av att återvinning sökts, SvJT 1963 rf s. 53. Jfr uttalanden å ena sidan av Olivecrona, Utsökning 4 uppl. s. 45 f, och å andra sidan av Eilard, Exekutionsrättsliga uppsatser s. 125 ff samt Svensk exekution i lagstiftning och rättstillämpning s. 112; se vidare ang. läget efter 1963 års ändring i 53 § UL prop. 1963: 52 s. 153. I nu avsedda rättsfall antogs, att rätten där återvinning sökts kunde förordna om inhibition, något som får anses i sak lämpligt även om direkt stöd för att domstol har sådan befogenhet knappast kan påvisas (måhända kan man numera åberopa grunderna för 53 § UL). Hovrätten antog vidare, att särskild talan kunde föras mot beslut varigenom yrkande om inhibition avslagits. Riktigheten härav må ifrågasättas, jfr NJA 1954 s. 100 ävensom RB 49: 8 och 54: 3 och 4.
    Om skriftligt fordringsbevis, som åberopats i tvistemål, varit falskt och handlingen inverkat på utgången, föreligger förutsättning för resning (RB 58: 1). HD kan med anledning av ansökan om resning förordna om inhibition (RB 58: 6) men resningsansökan såsom sådan medför icke hinder motverkställighet av domen (49 § 3 mom. UL). I JO 1961 s. 160 uttalas, att den omständigheten att växel, som legat till grund för dom mot växelgäldenären, misstänks vara falsk icke berättigar utmätningsman att uppehålla verkställigheten när det icke föreligger inhibitionsbeslut. Enligt JO äger överexekutor icke förordna om inhibition i en sådan situation.
    Enligt 50 § UL skall, när dom varå verkställighet följt ändras eller upphävs, verkställigheten om möjligt genast gå åter. I JO 1965 s. 170 redogörs för ett fall där utmätning skett av gäldenärs egendom på grund av ett lag-

 

Exekutionsrätt 1960—1964 647sökningsutslag. Sedermera hade häradsrätten, där gäldenären sökt återvinning, med upphävande av lagsökningsutslaget i dom ålagt gäldenären samma betalningsskyldighet som bestämts i utslaget. JO uttalade, att det med fog kunde ifrågasättas huruvida i dylikt fall »upphävandet» av lagsökningsutslaget var sådant som avsågs i 50 § UL. Häri kan man tveklöst instämma.
    Enligt lagen d. 6 juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag skall underhållsbidrag i åtskilliga fall utgå med högre belopp än som bestämts genom dom eller avtal. Liknande bestämmelser förekommer bl. a. i Finland. I NJA 1961 s. 604 antogs, att vid tillämpning av 1931 års lag om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge, indrivning här i riket kunde ske icke blott av det av finsk domstol bestämda underhållsbidraget utan även av det belopp med vilket bidraget enligt finsk lag skulle förhöjas. Se numera lagen d. 21 sept. 1962 om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge. I 3 § andra stycket upptar nya lagen bestämmelse om att bevis må krävas om bidragets storlek när framställningen om verkställighet avser högre belopp än som fastställts. Denna bestämmelse syftar just på fall då bidraget skall utgå med förhöjning (se NJA II 1962 s. 634 f o. 638).
    När verkställighet skall ske av slutbevis i mål om betalningsföreläggande, uppkommer stundom tvekan om vem den åsyftade gäldenären är. I SvJT 1964 rf s. 2 hade betalningsföreläggande meddelats »Erik Hansson». Utmätning skedde hos Erik Arvid Hansson, som emellertid klagade och påstod att gäldenär var hans son Leif Erik Göran Hansson. Hovrätten fann, att utredningen icke utvisade vem av de två som var åsyftad, och undanröjde därför utmätningen.
    Överlämnande av barn. När domstol förordnat ang. vårdnaden om barn eller om umgängesrätt, kan den som äger ha barnet hos sig vid behov påkalla verkställighet hos överexekutor enligt 38 § UL. Fråga om överlämnande av barn kan också väckas hos överexekutor genom ansökan om handräckning enligt 191 § UL. Sådan ansökan kan t. ex. göras av den legale vårdnadshavaren när han önskar få barnet åter från fosterhem där det vistas. Frågan om verkställighet ger i båda fallen upphov till i stort sett samma problem. (Jfr föreliggande förslag av lagberedningen i Utsökningsrätt V, SOU 1966: 38.) I JO 1961 s. 187 görs åtskilliga uttalanden rörande överexekutors tillämpning av 38 § UL när domstol förordnat om rätt till umgänge med barn. Bl. a. framhålls, att det i princip ankommer på överexekutor att bestämma tiden för umgängesrättens utövande (dag och klockslag) när domen saknar föreskrift därom. Vidare betonas, att praktiska skäl talar för att vitesföreläggande bör kunna meddelas för flera, med korta mellanrum återkommande umgängestillfällen men att vitesföreläggande— med hänsyn till att förhållandena kan ändra sig — dock icke bör fastställas att gälla utan någon tidsbegränsning. Om överexekutor i stället för att förelägga vite förordnar om handräckning, torde — anför JO — mera sällan skäl föreligga att låta förordnandet avse mer än ett tillfälle. — I NJA 1964 s. 57 hade i samband med äktenskapsskillnad vårdnaden om parternas dotter, född 1961, tillerkänts modern medan fadern förlänats viss umgängesrätt. Modern vägrade att utlämna dottern till fadern under påstående att barnet skulle kunna taga skada. HD fann vad i målet förekommit icke giva anledning till antagande, att för barnet skulle uppstå några för hen-

 

648 Ulf Lundviknes psyke menliga följder genom att hon sammanträffade med fadern såsom denne avsett. Förordnande om verkställighet syntes emellertid under förhandenvarande omständigheter lämpligen böra inskränkas till att avse ett tillfälle. Modern förelades därför vid vite att utlämna barnet till fadern viss dag å angivet klockslag. Vidare gavs anvisning om när barnet skulle återlämnas av fadern. — I två andra fall under perioden har däremot risken för psykisk skada föranlett att verkställighet för barnets överlämnande vägrats, NJA 1961 C 587 (handräckning enl. 191 §) och 1964 C 36 (verkställighet enl. 38 §). Ang. beviljad verkställighet se vidare NJA 1960 C 39, 1961 C 80 och 694, 1963 C 434 samt 1964 C 566 och 764.
    I detta sammanhang är även NJA 1960 C 517 av visst intresse. I mål ang. vårdnad om barn och umgängesrätt under hemskillnad förordnade hovrätten, att hustrun skulle ha vårdnaden och att mannen — som var västtysk medborgare — skulle ha rätt att ha barnet hos sig vissa tider. Vidare bestämdes, att barnets vistelse hos mannen skulle förläggas till Sverige samt att det ålåg mannen att före varje sammanträffande med barnet överlämna sitt pass till hustrun eller annan som hon anvisade. HD, där hustrun klagade, gav ej prövningstillstånd. Föreskriften om deposition av passet får ses mot bakgrund av de svårigheter som skulle uppstå att få barnet återom det fördes ur landet.

 

4 kap. UL, om utmätning. Härunder även om återtagande av avbetalningsgods, införsel m. m.
Allmänt om förfarandet i mål om utmätning. Frågan i vilken utsträckning sökanden har att själv vara verksam för underlättande av utmätning belyses i JO 1964 s. 153 och 158. Det framhålls där bl. a., att UL icke uppställer något krav på att sökanden skall lämna utmätningsmannen anvisning om var gäldenären har sina tillgångar och vilka dessa är utan att det är underförstått att utmätningsmannen självmant skall göra erforderliga efterforskningar. Om sökanden önskar få viss tillgång utmätt, ligger det dock i hans eget intresse att tillhandahålla utmätningsmannen de upplysningar som erfordras för tillgångens uppspårande. JO uttalar vidare, att utmätningsman icke kan påfordra att sökanden själv verkställer uträkning av utdömd ränta.
    Om två borgenärer begär utmätning hos samma gäldenär, skall enligt 58 § UL utmätning om möjligt ske samtidigt för bådas fordringar. I JO 1964 s. 226 framhålls, att denna regel bör tillämpas även när enskild borgenärs fordran konkurrerar med det allmännas skatteanspråk och att, om det ankommer på skilda befattningshavare att handlägga ärendena, dessa har att taga kontakt med varandra för att samtidig utmätning skall kunna ske.
    Före 1963 års ändringar i UL och tillhörande författningar saknades bestämmelse om att gäldenären borde underrättas om tiden då begärd utmätning skulle verkställas (jfr numera 27 § KK 27/11 1964 med vissa bestämmelser om handläggning hos utmätningsman). I SvJT 1961 rf s. 4 hade gäldenären underrättats om att utmätning skulle verkställas den 10 mars 1960. Förrättningen ägde emellertid rum redan den 8 mars. Gäldenären var icke närvarande därvid. Hovrätten undanröjde utmätningen under anförande bl. a.: Enligt 59 § UL fick — med visst undantag — i gäldenärens frånvaro utmätning icke företagas utan att underrättelse om ansökningen blivit meddelad gäldenären. Grunden till denna föreskrift var

 

Exekutionsrätt 1960—1964 649främst den att tillfälle borde beredas gäldenären att betala eller uppgiva och styrka hinder för utmätning. Genom underrättelsen erhöll gäldenären också möjlighet att inställa sig vid förrättningen och därvid utöva de befogenheter som tillkom honom enligt UL. Underrättelsen behövde visserligen icke innehålla uppgift om tidpunkten för förrättningen. Det framstod likväl som uppenbart att, därest i underrättelsen angivits viss tid för förrättningen, den icke i gäldenärens frånvaro fick företagas å tidigare tidpunkt än som i underrättelsen bestämts.
    Genom 1963 års ändringar i UL upptogs däri regler om utmätningsmans behörighet i mål om utmätning (jfr i denna fråga NJA 1960 C 984). Bestämmelser om var utmätningsförrättning skall hållas har dock icke meddelats. I vissa fall, såsom när lösöre skall tagas om hand, ligger det i sakens natur att förrättningen hålls där godset finns. Utmätning av fast egendom sker däremot stundom på utmätningsmannens tjänsterum; detsamma gäller utmätning av överskjutande preliminär skatt o. 1. I JO 1964 s. 222 ansågs utmätningsman ha förfarit felaktigt genom att han på sitt tjänsterum (i gäldenärens närvaro) tog i mät lösören som redan var utmätta för annan borgenärs fordran. Enligt 76 § UL är det i sådant fall icke erforderligt att godset ånyo upptecknas, värderas eller förseglas, men JO ansåg, att utmätningsmannen borde ha förvissat sig om att godset alltjämt fanns i behåll och att eventuell försegling e. d. ej brutits.
    Om den tid inom vilken utmätning skulle vara förrättad och försäljning verkställd samt om verkan av att borgenären medgav anstånd upptog 86, 162 och 163 §§ UL bestämmelser, vilka upphävts genom 1963 års lagändring (jfr numera 88 c §, vars innehåll dock i flera hänseenden skiljer sig från de äldre reglerna). I JO 1964 s. 223 berörs vissa frågor om tillämpningen av 86 och 162 §§. Framställningen ingår också på tolkningen av 12 och 16 §§ lagen om avbetalningsköp (anstånd med begärd handräckning för återtagande av sålt gods). Frågor om tid för verkställande av utmätning och handräckning behandlas även i JO 1961 s. 79.
    Enligt 88 c § UL i dess lydelse före den 1 jan. 1964 kunde överexekutor under vissa förutsättningar medge anstånd med försäljning av utmätt egendom, dock ej utöver sex månader från det utmätningsman mottog fullständiga handlingar i målet. Stadgandet ansågs i SvJT 1962 rf s. 16 tillämpligt även när utmätning skett för skatterestantier. När sex månader förflutit, kunde därför överexekutor ej medge anstånd. (Intet torde däremot ha hindrat att utmätningsmannen själv lät anstå med försäljningen, jfr NJA 1950 s. 295.) De genom 1963 års lagstiftning i 88 c § upptagna reglerna om tid för utmätning och försäljning m. m. är däremot icke tillämpliga vid skatteindrivning, se 60 § 3 mom. uppbördsförordningen.
    Hinder mot verkställighet. När betalning skall ske mot utfående av visst gods eller erhållande av växel e. l., kan verkställighet icke ske om ej godset hålles utmätningsmannen till handa resp. växeln e. l. inges till honom. I SvJT 1960 rf s. 86 var läget det att J köpt en bil av O. Sedermera hade J hävt köpet och O hade blivit tredskovis förpliktad att mot erhållande av bilen återbetala köpeskillingen till J. Vid begäran om verkställighet hos utmätningsmannen i Os hemvist höll J icke bilen till handa därstädes. Utmätningsmannen fann sig vid sådant förhållande icke kunna verkställa domen. Överexekutor och hovrätten lämnade av J anförda besvär utan bifall, enär O ej kunde anses pliktig utge köpeskillingen med mindre bilen hölls honom

 

650 Ulf Lundviktill handa i hans hemvist. — I SvJT 1962 rf s. 32 hade S genom lagsökningsutslag förpliktats att till L utge 5 500 kr jämte ränta m. m. mot erhållande av bl. a. en växel å 2 192 kr 50 öre. L sökte verkställighet men kunde ej förete växeln. Han uppgav, att växeln förkommit för honom, att han begärt dess dödning samt att offentlig stämning med anledning därav utfärdats (jfr 73 § växellagen vari stadgas att utställaren i sådant fall är pliktig att utfärda ny växel om antaglig säkerhet ställs m. m.). Utmätningsmannen fann sig förhindrad meddela verkställighet, om ej växeln företeddes. L besvärade sig. Överexekutor ramhöll i sitt utslag, att S bestritt att utmätning finge ske mot säkerhet enligt 73 § växellagen och att hinder därför mötte mot verkställighet. Hovrätten fastställde överexekutors utslag.
    Enligt 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp och 62 § 3 mom. UL må för fordran på grund av avbetalningsköp icke tagas i mät det gods köpet avser (se härom NJA II 1953 s. 323 ff). Förbudet gäller icke när säljaren vid vanligt kreditköp förbehållit sig äganderätten till godset intill dess köpeskillingen erlagts. I NJA 1960 s. 557 var läget det att gods, som sålts under dylikt villkor, blivit på säljarens begäran utmätt för köpeskillingsfordringen. Sedan den genom utmätningen vunna förmånsrätten förfallit på grund av mellankommande konkurs, uppkom i mål mellan säljaren och konkursboet fråga, huruvida säljaren genom att anvisa godset till utmätning gått förlustig sin på äganderättsförbehållet grundade rätt. Så ansågs icke vara fallet.
    Frivillig betalning. I utmätningsmål är det vanligt, att gäldenären »frivilligt» erlägger betalning till utmätningsmannen. Detta sker oftast före utmätningen och syftar till att förebygga sådant ingrepp. Det förekommer också att gäldenären betalar efter det utmätning ägt rum för att få utmätningen att gå åter. I båda fallen kan förfarandet ge upphov till komplikationer. I SvJT 1961 rf s. 25 erlade gäldenären i två repriser betalning före utmätning. Kort efter det att den senare inbetalningen skett försattes gäldenären i konkurs (som handlades enligt 185 § KL). Utmätningsmannen redovisade pengarna till konkursboet. Av borgenären anförda besvär häröver kunde icke bifallas, enär beloppet vid konkursutbrottet icke hade utbetalts till borgenären och följaktligen var att anse såsom gäldenären tillkommande penningmedel, vilka skulle räknas till konkursboet. — I SvJT 1961 rf s. 48 hade utmätning skett på grund av en tredskodom. Gäldenären betalade utdömda beloppet till utmätningsmannen och fick därigenom utmätningen att gå åter. Samtidigt sökte gäldenären återvinning och utverkade rättens beslut om inhibition. Av gäldenären sedermera gjord ansökan om att återfå det till utmätningsmannen erlagda beloppet lämnades i samtliga instanser utan bifall. — Jfr vidare JO 1964 s. 229 ang. förfarandet med check som— innan lagakraftägande utsökningstitel förelåg — lämnats till utmätningsman såsom betalning i utmätningsmål. — Se ang. hithörande spörsmål också Utsökningsrätt III, SOU 1964: 57, s. 281 ff (förslag av lagberedningen att medel, som gäldenär i utmätningsmål inbetalar till utmätningsman, skall anses som utmätta i målet, om ej betalningen skett med villkor som strider häremot).
    Utmätningsbar egendom. En förutsättning för att egendom skall kunna utmätas är att den kan överlåtas. Är en rättighet överlåtbar under visst villkor, kan den utmätas, om villkoret är uppfyllt (se bl. a. Utsökningsrätt III, SOU 1964: 57, s. 206). I NJA 1960 s. 225 ansågs hinder icke möta mot

 

Exekutionsrätt 1960—1964 651överlåtelse av den rätt som viss person förvärvat genom inbetalningar för erhållande av teckningsrätt till bostadsrätt. Rättigheten kunde därför tagas i mät. Se vidare NJA 1964 s. 439, redovisat nedan vid 8 kap. UL. Ang. det närliggande spörsmålet om utmätning av bostadsrätt sedan nyttjanderätten förverkats må hänvisas till NJA 1961 s. 246, anmärkt här nedan vid 10 kap. UL och närmare kommenterat i SvJT 1961 s. 748 f samt 1962 s. 311 och 392 ff. — I SvJT 1962 rf s. 1 hade A i testamente av sin fader tillagts egendom under villkor bl. a. att egendomen skulle förvaltas av banks notariatavdelning samt att A under sin livstid endast skulle njuta avkastningen; dock skulle A under vissa förutsättningar och efter medgivande, såvitt nu är i fråga, av sin broder B kunna taga i anspråk även kapitalet, helt eller delvis. Sedan testator avlidit, blev testamentet godkänt av alla berörda och arvskifte förrättat. As lott deponerades i enlighet med testamentet ibank. Flera år senare togs »As rätt enligt testamentet och arvskiftet» i mät för As gäld. På klagan av B över utmätningen fann hovrätten, att oaktat testamentet icke innehöll uttryckligt förbud mot överlåtelse av As rätt, testamentsvillkoren likväl fick anses innefatta dylikt förbud utom för det fall att de i testamentet uppställda förutsättningarna för As rätt att taga kapitalet i anspråk förelåg. I den mån den aktuella utmätningen omfattade As rätt att förfoga över kapitalet, saknades emellertid i allt fall Bs samtycketill utmätningen. Hovrätten prövade därför lagligt undanröja utmätningen.
    Enligt 67 § 1 mom. UL får gäldenärs innestående avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning icke tagas i mät förrän gäldenären är berättigad att lyfta avlöningen (jfr Utsökningsrätt III med där framlagt förslag till nya regler om löneutmätning). I SvJT 1962 rf s. 49 ansågs utmätning icke kunna ske vid en tidpunkt då gäldenären normalt icke kunnat lyfta lönen (lönen brukade utbetalas över posten men kunde undantagsvis på särskild framställning lyftas på avlöningskontoret samma dag som utbetalningskort skulle sändas till posten; i det aktuella fallet skedde utmätningen på avlöningskontoret på avsändningsdagen).
    A och hans hustru förvärvade enligt köpebrev den 21 febr. 1956 en jordbruksfastighet. Genom boskifteshandling den 31 mars 1958 tillskiftades A fastigheten. Den 9 dec. 1961 blev fastigheten tagen i mät för As växelskuld. A klagade över utmätningen hos överexekutor under anförande bl. a., att han icke erhållit tillstånd enligt jordförvärvslagen att förvärva fastigheten i följd varav hans fång var ogillt. Överexekutor lämnade besvären utan bifall. Sedan A påtalat förhållandet hos JO, anförde JO (se JO 1965 s. 170), att även om köpet av fastigheten var ogillt vid tiden för utmätningen, enär A ej erhållit jordförvärvstillstånd, syntes detta förhållande, särskilt med hänsyn till möjligheten att förnya fångeshandlingen före ansökan om lagfart och förvärvstillstånd, ej böra anses ha utgjort hinder för utmätningen med mindre det vid utmätningen blivit styrkt att fastigheten återgått tillsäljaren. — Saken tål att diskuteras. Det skulle vara föga rimligt att fullfölja utmätningen till försäljning, om gäldenärens fång är ogillt. Möjligen har man räknat med att fångeshandlingen skulle kunna förnyas innan försäljning blev aktuell. Men hur går det om säljaren vägrar att medverka?
    Beneficium. Enligt 65 § UL skall från utmätning undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären och vissa anhöriga, dels ock nödiga arbetsredskap och andra nödiga lösören till visst högsta värde. Med gång och sängkläder brukar i utmätningsmännens praxis likställas vissa rent per-

 

652 Ulf Lund viksonliga tillhörigheter såsom glasögon (jfr Utsökningsrätt III, SOU 1964: 57, s. 203). I NJA 1960 s. 654 ansågs ett herrarmbandsur, värderat till 170 kr, och en elektrisk rakapparat, värderad till 60 kr, icke böra såsom likställda med nödiga gång- och sängkläder undantagas från utmätning. I målet förelåg också frågan, huruvida vissa andra föremål — en handborrmaskin, några möbler m. m. — borde anses såsom för gäldenären »nödiga». Vid tiden för utmätningen undergick gäldenären förvaring i säkerhetsanstalt och kunde påräkna frigivning tidigast efter c:a två år. HD fann med hänsyn till vad sålunda och i övrigt upplysts om gäldenärens personliga förhållanden, att ifrågavarande lösören icke kunde anses tillgodose ett sådant behov för gäldenären att de jämlikt 65 § UL skulle undantagas från utmätning. — För tryggande av gäldenärens uppehälle skall vidare enligt 65 § andra punkten UL vid behov undantagas för råd för en månad eller motsvarande belopp i pengar som gäldenären innehar eller äger innestående ibank eller annan penninginrättning. Fordran som gäldenären har på återbekommande av överskjutande preliminär skatt har ansetts icke kunna undantagas från utmätning med stöd av detta lagrum; NJA 1960 s. 407 se även SvJT 1960 rf s. 21. (Den 1966 genomförda ändringen i 68 § uppbördsförordningen — SFS 276/1966 — minskar i viss mån problemets räckvidd men medför i princip icke någon skillnad, jfr prop. 1966: 115 s. 36.)
    Skydd för tredje mans äganderätt m. m. Enligt 68 § UL får i gäldenärs bo icke utmätas något som tillhör annan. Till denna, i och för sig självklara, regel ansluter 69 § som rör det fallet att annan påstår sig vara ägare till lös egendom som finns i gäldenärens bo men ej genast kan visa sin rätt. Utmätning får då ske men utmätningsmannen skall, om tredje man bjuder sannolika skäl för sitt påstående, hänvisa honom att inom en månad väcka talan mot borgenären och gäldenären vid äventyr att han förlorar sin talan mot borgenären. Hänvisning att stämma kan också givas av överexekutor, om tredje man vänder sig dit med sitt påstående. I SvJT 1960 rf s. 2 förelåg den tveksamma frågan, om stadgandet i 69 § UL kan tillämpas även i fall när utmätningen avser fordran som ej är grundad på löpande skuldebrev och därför ej kan sägas finnas »i gäldenärs bo». Grunden för lagrummet ansågs tala för dess tillämplighet. Referatet berör också en forumfråga men är i denna del, efter 1963 års ändring i UL, ej längre vägledande. I NJA 1961 C 1250 förelåg en liknande situation (jfr hovrättens utslag och föredragandens hemställan). HD fann emellertid att tredje man styrkt sin rätt och undanröjde därför utmätningen. Frågan återkom i NJA 1963 C 601. Utmätning hade skett av Valfrid Js fordran hos HSB. Ally J överklagadeutmätningen och påstod att hon tidigare förvärvat fordringen. HD fann, att Ally väl bjudit sannolika skäl för sitt anspråk men ej till fullo styrkt det. Vid sådant förhållande förelåg ej hinder för att fordringen utmättes för Valfrids gäld. Ally erinrades emellertid om att det var henne obetaget att genom talan vid domstol få sin påstådda rätt slutgiltigt prövad. HD undvek alltså att åberopa 69 § UL cch utsatte ej heller någon tid inom vilken Ally skulle ha att väcka talan. I detta sammanhang må även erinras om NJA 1964 s. 8. Utmätning hade här skett av en förutvarande fastighetsägares fordran på s. k. ränteeftergift (statlig subvention avsedd att minska räntekostnaden för bostadshus). På klagan av vissa personer som köpt fastigheten ingick överexekutor och högre instanser i prövning av frågan huruvida ränteeftergiften tillkom säljaren eller köparna. — Fråga om tillämpligheten

 

Exekutionsrätt 1960—1964 653av 69 § uppkommer också när utmätning skett av byggnad på ofri grund. I NJA 1963 s. 521 fann hovrätten, att tredje man bjudit endast sannolika skäl för sitt påstående att de utmätta byggnaderna tillhörde honom varför utmätningen skulle stå fast. Hovrätten erinrade samtidigt om att det stod tredje man fritt att genom talan vid domstol få sin påstådda rätt slutgiltigt prövad. Hänvisning enligt 69 § UL gavs alltså icke. HD ansåg däremot, att omständigheterna icke gav sådant stöd för antagande om utmätningsgäldenärens äganderätt till byggnaderna att dessa fick tagas i mät för hans gäld. Utmätningen blev därför undanröjd.
    Fråga om äganderätt för tredje man prövades också i SvJT 1961 rf s. 79. Hos en lantbrukare hade tagits i mät 2 gödsvin och 13 smågrisar. P besvärade sig över utmätningen under påstående, att djuren utgjorde avkomma av svin vilka P sålt till gäldenären med äganderättsförbehåll som gällde jämväl efter köpet fallen avel. Överexekutor lämnade besvären utan bifall. Hovrätten framhöll att — även om det överenskommits att äganderättsförbehållet skulle avse jämväl efter köpet fallen avel — ett sådant förbehåll icke kunde göras gällande i förevarande fall där fråga var om avel som uppenbarligen fallit avsevärd tid efter köpet. Hovrätten fann därför ej skäl göra ändring i överexekutors utslag.
    Vad angår fast egendom stadgas i 82 § UL, att överlåtelse av sådan icke utgör hinder för egendomens utmätande för förre ägarens gäld så länge nye ägaren ej sökt lagfart men att utmätningen i allmänhet går åter om lagfart söks sist på den inskrivningsdag som infaller näst efter fjorton dagar från utmätningen; jfr härom JO 1965 s. 170.
    När två eller flera är delägare i dödsbo, kan viss till boet hörande egendom icke tagas i mät för enskild delägares gäld; utmätning kan däremot ske av hans andel i boet. När endast en delägare finns, är läget mera svårbedömt. I NJA 1963 s. 192 ansågs utmätning för ende delägarens gäld icke kunna ske av en fastighet i boet, när detta var avträtt till förvaltning av boutredningsman. — Med detta avgörande kan jämföras SvJT 1964 rf s. 34, vilket rör enkelt bolag — alltså en sammanslutning utan rättspersonlighet. Hinder ansågs icke möta att för skulder, som åvilade bolagsman, utmäta dennes andel i särskild tillgång i bolaget.
    Med stöd av dom å betalning kan borgenären erhålla utmätning hos dengenom domen förpliktade men, i princip, icke hos annan vilken i egenskapav borgensman eller eljest jämte gäldenären svarar för skulden (se t. ex. Hassler, Utsökningsrätt 2 uppl. s. 206). När pant ställts av tredje man, kan i överensstämmelse härmed en mot gäldenären riktad betalningsdom icke åberopas för erhållande av utmätning i panten (jfr NJA 1931 s. 633 och 1932 s. 467). Grundsatsen bekräftas ånyo genom NJA 1962 s. 188. (Ang. den vidare frågan, huruvida utmätning överhuvud kan erhållas i pant när dess ägare ej häftar personligen för skulden, jfr Olivecrona, Utsökning 4 uppl. s. 115 f och Kallenberg, Svensk Civilprocessrätt I s. 926 ff med där åberopad litteratur.)
    Handräckning för återtagande av avbetalningsgods. Enligt 10 § lagen om avbetalningsköp äger säljaren under vissa förutsättningar erhålla handräckning av utmätningsman för godsets återtagande från försumlig köpare. Bl. a. fordras, att ang. köpet upprättats en av köparen underskriven handling som upptar det pris till vilket säljaren skulle ha varit villig att sälja godset mot kontant betalning. I JO 1961 s. 64 redogörs för ett åtal mot en utmätnings-

 

654 Ulf Lund vikman som meddelat handräckning ehuru laga förutsättningar härför icke förelegat. Sökanden hade åberopat sju »avbetalningskontrakt». Tre av dessa var icke undertecknade av köparen. För att möjliggöra handräckning sökte utmätningsmannen upp köparen och skaffade dennes underskrift på kontrakten, ehuru köparen vid den tiden var intagen för vård på mentalsjukhus. JO framhöll, att det redan i och för sig måste anses uppenbart olämpligt att utmätningsman tillhandagår sökanden med att införskaffa köparens påskrift på kontrakt. Under inga förhållanden fick utmätningsman uppsöka en på mentalsjukhus för vård intagen patient för att förmå honom att godtaga ett kontrakt utan att utmätningsmannen först förvissat sig om att vederbörande hade rättslig handlingsförmåga. Detta hade utmätningsmannen i förevarande fall underlåtit. Ett av de sju »avbetalningskontrakten» avsåg vidare icke ett avbetalningsköp utan ett kreditköp, där köpeskillingen skulle betalas i efterhand i en post. Handräckning kunde därför icke beviljas på grund av detta kontrakt. Slutligen anmärktes, att tre av kontrakten saknade uppgift om det pris till vilket säljaren skulle varit villig att sälja godset mot kontant betalning. Även i denna del brast det alltså i förutsättningarna för beviljande av handräckning. Häradsrätten, vars dom vann laga kraft, fällde utmätningsmannen till ansvar samtliga här angivna hänseenden. — Fråga, huruvida i visst fall, då enligt säljarens påstående kontantpriset var identiskt med avbetalningspriset, detta förhållande kunde anses framgå av kontraktet så att handräckning kunde ske, behandlas i JO 1963 s. 130. — Åtskilliga frågor om förfarandet vid handräckning som här avses och om den vidräkning som därvid skall ske mellan säljare och köpare behandlas i JO 1962 s. 152. Bl. a. framhålls, att bestämmelsen om vidräkning icke får kringgås genom ett förfarande som innebär att köparen »frivilligt» lämnar ifrån sig godset till utmätningsmannen utan att någon vidräkning sker.
    I JO 1963 s. 128 diskuteras, huruvida handräckning enligt den svenska lagen om avbetalningsköp kan erhållas för återtagande av här i riket befintligt gods som sålts i Danmark enligt kontrakt som hänvisar till den danska lagen om avbetalningsköp. Vederbörande utmätningsman hade vägrat handräckning. JO konstaterade, att köpeavtalet ingåtts i Danmark mellan ett danskt företag och en dansk medborgare som var bosatt i Danmark samt att kontraktet hänvisade till den danska lagen. Någon tvekan kunde därför icke råda om att den danska lagen var tillämplig på rättsförhållandet mellan parterna. Emellertid var att märka att gällande lagstiftning om avbetalningsköp tillkommit i nordisk samverkan. I två av de övriga nordiska länderna, nämligen Danmark och Norge, gällde i fråga om säljarens rätt att återtaga godset och vad som därvid skulle tillgodoräknas envar av parterna väsentligen samma regler som i Sverige. Med hänsyn härtill kunde det enligt JOs mening icke anses möta några betänkligheter att utmätningsman i Sverige beviljade handräckning på grundval av danskt eller norskt avbetalningskontrakt, om återtagning var möjlig enligt såväl den svenska lagen som den på kontraktet tillämpliga. JO fann önskvärt, att klargörande bestämmelser i ämnet meddelades.
    Utmätningsed. När borgenär påkallat att gäldenär skall avlägga utmätningsed, skall konkursdomaren, om ansökningen upptages, utsätta förhör med parterna. I 5 § lagen om utmätningsed stadgas, hurusom konkursdomaren skall kalla gäldenären till förhöret vid äventyr att hans utevaro ej hindrar målets avgörande. Någon bestämmelse om att borgenären skall un-

 

Exekutionsrätt 1960—1964 655derrättas om tid och plats för förhöret är icke meddelad. I JO 1963 s. 85 framhålls, att det är uppenbart att sådan underrättelse måste givas så att borgenären får tillfälle att inställa sig. Om borgenären trots kallelse icke inställer sig, medför detta emellertid icke att ansökningen förfaller. Konkursdomare, som avskrivit målet vid båda parternas utevaro, ansågs därför ha förfarit felaktigt. — För att förmå tredskande gäldenär att inställa sig för utmätningseds avläggande må enligt 8 § nyssnämnda lag användas hämtning eller häkte. Enligt 9 § skall kostnaden för gäldenärens hållande i häkte gäldas av allmänna medel. I SvJT 1962 rf s. 81 antogs, att kostnaden för hämtning däremot icke borde stanna på statsverket varför borgenären förpliktades att återgälda statsverket förskjuten hämtningskostnad.
    Införsel. Enligt 1 § införsellagen kan införsel äga rum i gäldenärs avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning. Införsel kan vidare, enligt 19 §, meddelas i pension eller livränta samt — efter en år 1963 genomförd lagändring — i sjukpenning och liknande dagersättning. (I Utsökningsrätt III, SOU 1964: 57, har lagberedningen föreslagit viss vidgning av möjligheterna att meddela införsel.) Fråga har i några fall uppkommit, huruvida intäkt varit av sådan art att införsel kunde meddelas däri. I NJA 1960 s. 1 hade gäldenären under flera år haft sin utkomst huvudsakligen genom att åt en annan person utföra arbeten på dennes fastigheter. Gäldenären hade gottgjorts omväxlande med timlön, ackordslön och särskilda ersättningar, vilka för vissa arbeten bestämts efter anbud av gäldenären. Införsel hade beviljats i vissa sålunda bestämda särskilda ersättningsbelopp. HD ansåg att gäldenären beträffande de arbeten som avsågs med beloppen icke i förhållande till fastighetsägaren intagit ställning av självständig företagare. Införselbeslutet blev därför fastställt. (Jfr Utsökningsrätt III s. 94.) — Bidrag, som av statsmedel utgår till deltagare i omskolningskurs för arbetslösa, har däremot i NJA 1963 s. 494 ansetts icke utgöra avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning och följaktligen icke kunna vara föremål för införsel (jfr i denna fråga Utsökningsrätt III s. 96). — I NJA 1963 s. 561 var läget det att ett bolag, vari A varit anställd, överlämnat ett belopp om 170 000 kr till bank med föreskrift, att medlen skulle placeras i premieobligationer, att ev. vinster också skulle placeras i premieobligationer, vilka lades till de förut inköpta, samt att banken årligen skulle överlämna viss del av inneliggande obligationer till A eller dennes arvingar. Frågan huruvida införsel kunde äga rum i den A sålunda tillkommande förmånen besvarades nekande av HD. Majoriteten (fyra j:råd) hänvisade till att införsel endast kan beviljas i förmån som är bestämd i pengar (se härom Utsökningsrätt III s. 13 — 18 § — och s. 187 f). Ett j:råd fann införsel icke vara aktuell, enär A pantsatt sin rätt varför något utlämnande av obligationer tills vidare icke var att påräkna.
    Vid införsel för uttagande av underhållsbidrag skall beaktas, att bidraget i förekommande fall utgår med förhöjning enligt lagen den 6 juni 1952 omhöjning av vissa underhållsbidrag. När bidrag, som fastställts genom dom å äktenskapsskillnad, sedermera genom ny dom blivit nedsatt för viss begränsad tid, har bidraget för tiden efter den som avsågs med nedsättningsdomen ansetts fortfarande bestämt genom domen å äktenskapsskillnad. Genom underlåtenhet att ex officio beakta, att bidraget skulle utgå med förhöjning beräknad med ledning av vad här anförts, har utmätningsman ansetts ha gjort sig skyldig till fel, JO 1965 s. 246.

 

656 Ulf Lundvik    Enligt 8 § införsellagen i dess lydelse intill den 1 jan. 1964 fick, med visst undantag, införsel för uttagande av underhållsbidrag icke fortgå sedan underhållsskyldigheten upphört. Underhållsskyldighet, som bestämts genom dom å hemskillnad, har antagits icke ha upphört därigenom att i dom å äktenskapsskillnad nytt förordnande om underhållsbidrag meddelats (se Hassler, Utsökningsrätt 2 uppl. s. 352 f med hänvisningar). I enlighet härmed har i NJA 1960 s. 364 ansetts, att den omständigheten att enligt dom å äktenskapsskillnad underhållsbidrag till hustru skall utgå med lägre belopp än som tillerkänts henne i hemskillnadsdomen icke i och för sig medför någon begränsning av möjligheten att genom införsel uttaga oguldet underhållsbidrag enligt sistnämnda dom. Genom 1963 års ändring i 8 § införsellagen har förbudet mot fortsatt införsel sedan underhållsskyldigheten upphört hävts, varför här icke längre föreligger något problem.
    Beslut om jämkning av tidigare införselbeslut — vartill även är att hänföra beslut att innehållande under viss tid eller tills vidare icke skall äga rum — skall grundas på omständigheterna i varje särskilt fall. Utmätningsman, som med anledning av jul- och nyårshelg generellt beslutat om uppehåll i pågående införsel för uttagande av skatter eller böter av timavlönad personal, har fällts till ansvar för tjänstefel. Invändning, att utmätningsmannen såsom företrädare för kronan-borgenären skulle äga disponera över det exekutiva förfarandet, har tillbakavisats, JO 1963 s. 14. (Jfr Utsökningsrätt III s. 172.)
    Enligt 21 § införsellagen kan införsel äga rum för uttagande av »oguldna debiterade utskylder eller allmänna avgifter». Vilka skatter och avgifter som avses är delvis oklart (se Utsökningsrätt III s. 109 ff med hänvisningar). I SvJT 1962 rf s. 78 ansågs införsel möjlig för uttagande av automobilskatt.
    Enligt uttalande i JO 1963 s. 126 bör införsel för uttagande av böter icke meddelas förrän den bötfällde anmanats att frivilligt betala böterna.

 

5 kap. UL, försäljning av utmätt egendom

Vid exekutiv auktion å fastighet, som förrättades av en länsstyrelse i egenskap av överexekutor, avgavs högsta budet av ställföreträdaren för en ekonomisk förening. Denne kunde emellertid icke styrka sin behörighet att företräda föreningen och ville ej personligen stå för inropet. Med anledning härav blev fastigheten utropad på nytt. Efter besvär undanröjde HD auktionen, enär länsstyrelsen i sitt föreningsregister kunnat kontrollera ställföreträdarens behörighet, NJA 1962 s. 388.
    Enligt 133 § UL äger köpare av exekutivt såld fastighet tillträda denna så snart han fullgjort sin betalningsskyldighet. Utmätningsman skall på begäran lämna handräckning därtill. Om gäldenären, d. v. s. fastighetens tidigare ägare, ej har annat hemvist att tillgå, skall utmätningsmannen anvisa honom nödiga rum där han må kvarsitta till nästa fardag för avträdande av förhyrd lägenhet. I JO 1961 s. 195 framhålls, att fråga är om den fardag som inträffar näst efter försäljningen. När vräkning begärs först efter denna fardag, får därför utmätningsman icke låta gäldenären kvarbo ytterligare någon tid.

 

Exekutionsrätt 1960—1964 6578 kap. UL, kvarstad och annan handräckning. Härunder även om lagen om avflyttningsförbud
Fråga om talerätt i mål om kvarstad uppkom i SvJT 1964 rf s. 10. Två bolag, som här må kallas byggnadsbolaget resp. bryggeribolaget, förvärvade under år 1960 genom lösöreköp av J vissa inventarier till en av J i byggnadsbolagets fastighet driven hotell- och restaurangrörelse. Avtalet syftade till att bereda bolagen säkerhet för en borgensförbindelse för Js skuld. I dec. 1961 överenskoms mellan J och byggnadsbolaget, att J skulle avflytta från fastigheten och att de med lösöreköpet avsedda inventarierna därvid skulle överlämnas till byggnadsbolaget. Emellertid medtog J inventarierna vid avflyttningen. Byggnadsbolaget ansökte om kvarstad (eller skingringsförbud) på inventarierna. Bryggeribolaget biträdde icke ansökningen. Hovrätten fann, att enär byggnadsbolaget icke hade befogenhet att annorledes än gemensamt med bryggeribolaget föra talan om utbekommande av lösörena samt bryggeribolaget icke biträtt ansökningen om säkerhetsåtgärd, hinder förelegat att upptaga ansökningen till prövning.
    Enligt 15: 3 RB kan rätten på ansökan av part, som visat sannolika skäl för sin talan, meddela motparten vitesförbud eller förordna om annan åtgärd, om det skäligen kan befaras att motparten skall hindra eller försvåra verkställigheten av blivande dom eller väsentligt förringa domens värde för sökanden. En motsvarande befogenhet tillkommer överexekutor enligt 187 a § UL. Fråga om tillämpning av stadgandet förelåg i NJA 1964 s.422. O, N och Å ägde envar en tredjedel av aktierna i visst bolag. Under åberopande av innehållet i ett mellan dem slutet konsortialavtal påkallade O skiljedom för att få fastslaget att N och Å icke ägde sälja sina aktier utan Os medgivande. För att icke skiljedomen skulle bli utan värde hemställde O hos överexekutor om kvarstad eller skingringsförbud på Ns och Ås aktier. Överexekutor gav skingringsförbud. Hovrätten ansåg däremot, att säkerhetsåtgärd icke lagligen kunde meddelas till säkerställande av skiljedom i vilken förbud meddelades N och Å att sälja av dem innehavda aktier utan Os medgivande. (Avgörandet kan möjligen förklaras med att hovrätten utgick från att blivande skiljedom endast skulle få karaktär av ett principavgörande. Med snäv tillämpning av 179 och 180 §§ UL kunde vidare kvarstad eller skingringsförbud icke ifrågakomma, eftersom Os talan icke avsåg betalning eller påstående om bättre rätt.) HD ansåg emellertid 187 a § UL tilllämplig. HD yttrade bl. a., att det skäligen kunde befaras att N och Å utan att avbida skiljedomen försålde sina aktier i bolaget till annan än O och därigenom försvårade verkställighet eller eljest väsentligen förringade värdet för O av skiljedomen. Med stöd av 187 a § UL meddelade HD därför N och Å förbud vid vite att intill dess lagakraftägande skiljedom förelåg eller förbudet dessförinnan på grund av bestämmelserna i 188 och 190 §§ UL hävdes eller återgick överlåta sina aktier i bolaget utan Os medgivande. —(Ang. tillämpningen av 15:3 RB se också SvJT 1962 rf s. 27.)
    Enligt 188 § 1 mom. UL åligger det den som vunnit kvarstad, skingringsförbud e. 1. att, om talan ej redan väckts, inom viss tid hos domstol anhängiggöra sin talan genom ansökan om stämning, lagsökning eller betalningsföreläggande. Gör han ej det, går åtgärden åter. Stadgandet har ansetts tillämpligt även när överexekutor beviljat handräckning interimistiskt med stöd av 195 § 1 mom., SvJT 1960 rf s. 39.
    Fråga om handräckning enligt 191 § UL har varit före i flera fall. I NJA

 

42—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

658 Ulf Lundvik1962 s. 531 förelåg följande situation Hammarby idrottsförening arrenderade sedan 1942 av Fastighets AB Nacka ett område inom det bolaget tillhöriga Nacka friluftsreservat. På området fanns en friluftsgård. Sedan tvist uppstått mellan föreningen och bolaget om den omfattning vari de till friluftsgården ledande vägarna inom reservatet fick användas för trafik med motorfordon, uppsatte bolaget avstängningsanordningar över vägarna för att hindra sådan trafik. På ansökan av föreningen förpliktades bolaget att omedelbart borttaga anordningarna vid äventyr av handräckning genom vederbörande utmätningsman. — Även i SvJT 1962 rf s. 20 var fråga om handräckning för öppnande av väg. Ansökningen blev dock lämnad utan prövning, enär talan ansågs riktad mot ägaren av viss annan fastighet i dennahans egenskap och fastigheten under målets handläggning överlåtits påtredje man. Man har svårt att inse, varför här skulle tillämpas andra principer än i vanligt tvistemål (jfr 13:7 RB). I referatet hänvisas till Hassler,Utsökningsrätt 2 uppl. s. 55. Vad där sägs om singularsuccession avser dockicke mål av förevarande art. — I SvJT 1960 rf s. 34 var fråga om handräckning för återställande av gravplats i förutvarande skick. Avgörandet ärnärmast av förvaltningsrättsligt intresse och torde i denna del — efter tillkomsten av 1963 års lag om gravrätt m. m. — ha förlorat det mesta av sinaktualitet. — I SvJT 1961 rf s. 18 påkallade en hemskild hustru handräckning enligt 191 § för utfående av bl a. en televisionsapparat och en dammsugare från mannen. Mot mannens bestridande av att föremålen tillhörde hustrun åberopade hon en bodelningshandling. Av denna framgick, att allmakarnas egendom var enskild, att televisionsapparaten och dammsugaren redovisats som hustruns samt att skiftesmannen förordnat att lösöret skulle så »delas» mellan makarna att envar erhöll sin enskilda egendom. Hovrätten fann, att enär vad som förordnats om lösöret icke innefattade en laga bodelning, hustrun icke på bodelningen kunde grunda rätt till televisionsapparaten och dammsugaren. På grund härav och då hustrun ej heller på annat sätt visat att föremålen var hennes egendom, kunde handräckning ej beviljas. — Av notisfall rörande 191 § må nämnas NJA 1961 C 447 (handräckning för att bereda Stockholms elektricitetsverk tillträde till lägenhet) och 1961 C 1219 (handräckning för att bereda förening tillträde till lokal som föreningen disponerade i kassörens fastighet samt för utfående av lös egendom).
    Av stort praktiskt intresse är avgörandet i NJA 1964 s. 439. Det är numera vanligt att slutlig upplåtelse av bostadsrätt icke sker förrän lång tid efter det att de blivande bostadsrättshavarna inflyttat i lägenheterna. Före inflyttningen brukar företagas provisorisk teckning av bostadsrätt, varvid beräknad grundavgift erläggs i förskott. I förevarande fall hade F erlagt grundavgift för en bostadsrätt avseende lägenhet i ett nybyggt hus och inflyttat. Sedan Fs rätt tagits i mät, förvärvades den på exekutiv auktion av K. Bostadsrättsföreningen medgav att K fick övertaga teckningsrätten och tillträda lägenheten. Då F vägrade att flytta, gav överexekutor handräckning enligt 191 § UL. HD fastställde under framhållande bl. a., att slutligt upplåten bostadsrätt kunde utmätas och säljas exekutivt och att samma regel måste anses gälla även en teckningsrätt av här avsett slag och det även i vad denna innefattade nyttjanderätt till lägenheten.
    Åtskilliga mål om avhysning enligt 192 § UL — mestadels återgivna i NJAs notisavdelning — har förekommit. I den mån avgörandena är av me-

 

Exekutionsrätt 1960—1964 659ra allmänt intresse rör de oftast rent materiella frågor. I NJA 1961 s. 380 förelåg sålunda till bedömande spörsmålet, huruvida när två skilda bostadslägenheter förhyrts genom ett och samma avtal, hyresrätten till den ena lägenheten kunde vara ensam förverkad. I NJA 1964 s. 17 hade statens hyresråd genom utslag den 30 sept. 1963 med stöd av 8 a § hyresregleringslagen berättigat en frånskild hustru att övertaga en lägenhet som mannen förhyrt. Sedan hyresvärden begärt avhysning under påstående att hyresrätten förverkats genom försummelse från mannens sida att betala hyra för april 1963, fann HD, att den hyresrätt som tillagts hustrun icke påverkades av att mannen kunde ha förverkat sin hyresrätt genom underlåtenhet att betala hyra för angivna månad. Fråga om lägenheten överlåtits förelåg i NJA 1962 C 988 och 1964 C 894. I NJA 1963 C 537 samt 1964 C 229 och 628 gällde tvisten huruvida hyresrätten förverkats på grund av försummad hyresbetalning. Tvist om uppsägnings giltighet förelåg i NJA 1960 C 765 (var uppsägningen tillräckligt tydlig?), SvJT 1962 rf s. 77 (kan efter uppsägningstidens utgång uppsägning för hyresreglering ändras till uppsägning för avflyttning?) samt SvJT 1961 rf s. 46 (sättet för uppsägningen, surrogatdelgivning); jfr också NJA 1964 C 862 (hade uppsägningen återtagits?). SvJT 1960 rf s. 52 och s. 54 rör frågor om avflyttning från tjänstebostad, i förra fallet om uppsägningen var förenlig med gällande kollektivavtal. — I några fall har rent exekutionsrättsliga problem dykt upp. Det antages, att dom eller handräckningsutslag som förpliktar hyresgäst att avflytta kan verkställas även mot den som fått nyttjanderätt till lägenheten upplåten genom sublokation. Har tredje man förvärvat en självständig hyresrätt mot fastighetsägaren, måste däremot exekutionstitel utverkas mot honom (jfr Olivecrona, Utsökning 4 uppl. s. 53, och Hassler, Utsökningsrätt 2 uppl. s. 57). Frågan belyses i NJA 1964 C 228 samt 1960 s. 408, närmare behandlat nedan under 11 kap. UL; jfr också NJA 1961 s. 384. Anmärkas må också, att i JO 1964 s. 146 redogörs för ett fall där utmätningsman lämnat den som skulle vräkas längre anstånd än som var medgivet (jfr Utsökningsrätt I, SOU 1961: 53, s. 112 f och 1963 års ändring i 193 § UL).
    Lagen om avflyttningsförbud. Syftet med lagen är att förebygga att underhållsskyldig avflyttar från riket för att bosätta sig i främmande land (jfr NJA II 1917 s. 550 och Utsökningsrätt III, SOU 1964: 57, s. 321). Avflyttningsförbud har i enlighet härmed ansetts icke kunna meddelas underhållsskyldig som är bosatt utom riket men tillfälligt besöker Sverige, NJA 1963 s. 337.

 

9 kap. UL, kostnad i utsökningsmål
Enligt 198 § UL skall all nödig kostnad för utmätning m. m. gäldas ur köpeskillingen för den utmätta egendomen. Kostnad, som ej kan gäldas på detta sätt, skall betalas av sökanden. Fråga har i några fall uppkommit, om sökande, som nödgats betala kostnad för utmätning, kan få kostnaden uttager av gäldenären i senare utmätningsmål. I NJA 1960 s. 158 var situationen den att tidigare ansökan om utmätning förfallit på grund av att sökanden lämnat gäldenären anstånd mer än sex månader (jfr 88 c § 1 mom. — tidigare 86 § 1 mom.). När sökanden återkom med sin begäran om utmätning, ville han att hos gäldenären också skulle uttagas kostnaden i det tidigare målet— 7 kr — som sökanden betalat. HD uttalade enhälligt, att omständigheterna visserligen kunde vara sådana att tidigare uppkommen exekutionskost-

 

660 Ulf Lundviknad kunde anses som nödig kostnad senare exekutionsärende. Då emellertid i förevarande fall kostnaderna hänförde sig till ansökan som förfallit av nyssnämnda anledning, kunde de icke uttagas i samband med den utmätning varom nu var fråga. I SvJT 1960 rf s. 40 blev utgången en annan. Utmätning hade begärts hos utmätningsmannen i Älvkarleby distrikt där gäldenären tidigare varit bosatt. Vid försök till verkställighet befanns det emellertid, att gäldenären avflyttat till Stockholm och att han såvitt kunde utrönas icke hade utmätningsbar egendom inom distriktet. Borgenären vände sig härefter till förste stadsfogden i Stockholm med sin ansökan och yrkade att jämväl kostnaden för utmätningsförsöket i Älvkarleby distrikt skulle uttagas av gäldenären. Förste stadsfogden, vars beslut godtogs av överståthållarämbetet, fann sig förhindrad att i det aktuella målet uttaga kostnad som uppkommit vid tidigare misslyckat verkställighetsförsök. Svea hovrätt — som framhöll att gäldenären underlåtit att meddela borgenären att han flyttat —fann att borgenären haft fog för sin åtgärd att i första hand vända sig till utmätningsmannen i Älvkarleby distrikt. På grund härav och med beaktande av det nära sambandet mellan detta utmätningsärende och utmätningsärendet i Stockholm borde den i Älvkarleby distrikt uppkomna förrättningskostnaden betraktas som nödig kostnad för utmätningen. Beloppet fick därför uttagas hos gäldenären.
    När försök till utmätning strandat därför att gäldenären saknade utmätningsbara tillgångar, har på talan av borgenären gäldenären förpliktats att ersätta denne kostnaden för utmätningsförsöket, SvJT 1962 rf s. 28. Domskälen antyder icke, att gäldenärens ersättningsskyldighet skulle vara betingad av några villkor. Det torde emellertid få förutsättas, att gäldenären icke är ersättningsskyldig om borgenärens förfarande framstår som mer eller mindre huvudlöst, t. ex. om han vänder sig till utmätningsmannen i ett distrikt där gäldenären — såvitt är känt eller rimligen kan förmodas — varken är bosatt eller har utmätningsbara tillgångar.

 

10 kap. UL, klagan över utmätningsmans förfarande
I vilka fall annan än borgenären och gäldenären kan överklaga verkställd utmätning eller exekutiv försäljning är icke angivet i UL. I NJA 1961 s. 246 (anmärkt ovan under 4 kap. UL, avsnittet utmätningsbar egendom) hade en bostadsrätt tagits i mät och sålts på exekutiv auktion. Bostadsrättsföreningen anförde besvär över auktionen under framhållande av att bostadsrättshavarens nyttjanderätt till lägenheten förklarats förverkad före auktionen på grund av underlåten betalning av årsavgifter. Överexekutor och hovrätten lämnade föreningens talan utan bifall. HD fann däremot, att föreningen icke var behörig att föra talan i målet, och avvisade därför dess talan. Till stöd härför anfördes, att det exekutiva förfarandet beträffande bostadsrättenicke inverkade på föreningens rätt jämlikt 53 § lagen om bostadsrätts föreningar att sälja bostadsrätten på offentlig auktion och att av vad som inflöt genom en sådan försäljning uppbära så mycket som erfordrades för täckande av föreningens fordran hos gäldenären. Härmed kan jämföras SvJT 1962 rf s. 1, närmare behandlat ovan under 4 kap. UL (avsnittet utmätningsbar egendom). Utmätning hade skett av As rätt till visst i enlighet med testamente i bank deponerat kapital. Enligt testamentet ägde A icke disponera över kapitalet annat än efter samtycke av B eller, efter dennes död, av banken. Av banken anförda besvär över utmätningen upptogs icke till pröv-

 

Exekutionsrätt 1960—1964 661ning i hovrätten, enär utmätningen icke rörde bankens rätt och banken genom testamentet tillagts befogenhet att bestämma över kapitalet först efter Bs död. — I SvJT 1960 rf s. 38 ansågs innehavare av förlagsinteckning ej äga överklaga utmätning av egendom som besvärades av inteckningen. — Spörsmålet om klagorätt berörs också i SvJT 1964 rf s. 2, behandlat ovan under 3 kap. UL.
    Om förfarandet hos överexekutor, när klagan förs över utmätningsmans åtgärd, lämnas endast knapphändiga föreskrifter i UL. Bl. a. saknas föreskrift om kommunikation. I JO 1962 s. 151 framhålls, att tillfälle bör lämnas borgenären att yttra sig innan besvär över utmätning bifalls. I JO 1963 s. 130 tilläggs, att det anförda har motsvarande tillämpning i vad gäller besvär rörande fråga om handräckning jämlikt lagen om av betalningsköp.

 

11 kap. UL, besvär i utsökningsmål
Fråga om klagorätt för annan än part har uppkommit även vid tillämpning av detta kap. I NJA 1960 s. 408 hade en fastighetsägare yrkat avhysning av hyresgästen A. I målet anmälde sig B såsom intervenient under påstående att A överlåtit lägenheten till henne och att detta länge varit bekant för fastighetsägaren. B förmenade sig ha en självständig hyresrätt till lägenheten och bestred bifall till yrkandet om avhysning. Överexekutor fann B enligt grunderna för 14 kap. 11 § andra stycket RB äga inträda såsom självständig intervenient på As sida samt lämnade på anförda skäl fastighetsägarens ansökan utan bifall. Hovrätten prövade däremot lagligt att jämlikt 192 § UL förplikta A att genast avflytta från lägenheten vid äventyr av avhysning. B fullföljde talan. I HD uppkom fråga om talans avvisande. Majoriteten, tre j:råd, fann, att hovrättens utslag borde så förstås att hovrätten prövat och underkänt Bs påstående om en självständig, gentemot fastighetsägaren gällande hyresrätt. Med hänsyn härtill måste utslaget, i vad det innefattade åläggande för A att vid äventyr av avhysning flytta från lägenheten, anses vara verkställbart mot B och förty röra hennes rätt på sådant sätt att hon ägde ensam fullfölja talan mot detsamma. Talan borde därför icke avvisas. Minoriteten, två j:råd, anförde bl. a., att det var tvivelaktigt huruvida Bs ansökan om intervention bort bifallas och att B i allt fall såsom intervenient icke intagit den ställning att hon varit behörig att ensam fullfölja talan mot hovrättens utslag. I huvudsaken gavs ej prövningstillstånd. — Jfr härmed NJA 1961 s. 384, där fråga även var om en dödsbodelägare kunde fullfölja talan för dödsboet när andra delägare fanns.
    Enligt 211 § 2 mom. UL får klagan icke föras över utslag, varigenom överexekutor visat mål åter till utmätningsman. Om överexekutors prövning innefattar avgörande av fråga som inverkar på målets utgång, äger dock part fullfölja talan däremot. I SvJT 1960 rf s. 82 uppkom fråga om stadgandets tolkning. En häradsrätt hade i dom stadfäst en förlikning mellan Koch L av innehåll bl. a. att L skulle senast viss dag erlägga 1 375 kr till K mot återbekommande av ett dragspel. K begärde verkställighet hos utmätningsman. Denne vägrade emellertid att uttaga beloppet hos L under förebärande, att förlikningen måste anses hävd. Överexekutor, där K klagade, fann det i målet icke visat att förlikningen blivit hävd. I följd härav mötte icke ur denna synpunkt hinder för verkställighet i vad gällde uttagande av 1 375 kr hos L. Överexekutor visade därför målet åter till utmätningsmannen, som skulle ha att därmed vidare lagligen förfara. L besvärade sig över

 

662 Ulf Lundviköverexekutors utslag i hovrätten. Denna fann emellertid, att klagan icke fick föras mot återförvisningsbeslutet, och avvisade Ls talan.
    Enligt 214 § UL skall i andra fall än som nämns i 213 § tid för klagan över överexekutors beslut räknas från det beslutet blivit muntligen avkunnat för klaganden, om så skett, och annars från det klaganden erhöll del av beslutet. I 215 § stadgas, att när besvärstiden skall räknas från det klaganden erhöll del av beslutet, beslutet skall delgivas honom genom den vinnandes försorg på sätt som stadgas i RB om delgivning. I SvJT 1960 rf s. 5 förelåg följande situation. A hade begärt kvarstad hos överexekutor på Bs egendom.
I utslag den 12 jan. 1959 lämnade överexekutor denna ansökan utan bifall. Den 15 jan. utkvitterade As ombud utslaget hos överexekutor. Sedan B den 11 mars formligen delgivit A utslaget, anförde A besvär. Dessa inkom till överexekutor den 1 april 1959 men blev av överexekutor avvisade såsom försent inkomna. Hovrätten, där A besvärade sig över avvisningsbeslutet, fann däremot, att enär A först den 11 mars genom Bs försorg vederbörligen delgivits överexekutors utslag samt A inkommit med besvärsinlaga den 1 april, besvären var fullföljda i rätt tid. I hovrätten uppkom även fråga, om fullföljdshänvisning skulle givas för B. Majoriteten ansåg så böra ske.
    Fråga om verkan av att part återkallat sin talan uppkom i NJA 1963 s. 446. En bostadsrättsförening hade hos överexekutor yrkat att K måtte vräkas från en av honom disponerad bostadslägenhet. Överexekutor fann frågan ej kunna avgöras handräckningsvis. Hovrätten däremot förpliktade, med stöd av grunderna för 192 § UL, K att flytta vid äventyr av avhysning. K besvärade sig och yrkade ogillande av föreningens talan samt ersättning försina kostnader i HD. Sedermera anmälde K att han flyttat från lägenheten men att han med hänsyn till rättegångskostnaderna vidhöll sin talan. Föreningen å sin sida förklarade, att när den nu genom Ks avflyttning vunnit sitt syfte, föreningen nedlade sin talan i målet. K yrkade, under hänvisning till 13: 5 RB, att målet likväl måtte prövas. HD uttalade, att frågan om handräckning förfallit sedan K avflyttat och föreningen återkallat sin talan. Utan avseende å Ks yrkande om målets prövning fann HD därför lagligt att, med undanröjande av överexekutors och hovrättens utslag, förordna att målet skulle avskrivas från vidare handläggning. Tillika förordnades, att K själv skulle vidkännas sina kostnader å målet i HD.

 

II. Konkursrätt

2 kap. KL, konkursbos omfattning, återvinning
Enligt 27 § KL räknas till konkursbo — förutom egendom som kan återvinnas — all egendom, som tillhörde gäldenären då beslutet om egendomsavträde meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna tagas i mät för gäld. I NJA 1961 s. 321 ägde gäldenären vissa utmätningsfria livförsäkringar. Dessa hörde alltså icke till konkursboet. Emellertid skedde under konkursen återköp av försäkringarna. De medel som därvid tillföll gäldenären ansågs vara konkursboets egendom.Tillika ansågs, att panträtt, som förmenades under konkursen ha uppkommit i försäkringarna, icke kunde göras gällande i de utfallande, konkursboet tillhöriga medlen.
    Det har i rättspraxis länge antagits, att äganderättsförbehåll till egendom som införlivats med fastighet på sådant sätt att den objektivt sett framstår

 

Exekutionsrätt 1960—1964 663som tillbehör därtill icke kan göras gällande mot fastighetsägarens borgenärer (jfr numera 6 § lagen den 29 juli 1966 om vad som är fast egendom). I NJA 1960 s. 221 förelåg följande situation. Ett bolag, som åtagit sig att uppföra en byggnad på entreprenad, köpte för att användas till byggnaden ett antal brand- och skjutdörrar, varvid säljaren förbehöll sig äganderätten till dörrarna intill dess de blivit till fullo betalda. Efter det dörrarna levererats vid byggnadsplatsen men innan de ännu infogats i byggnaden försattes bolaget i konkurs. HD uttalade, att annat ej kunde antagas än att bolaget ägt att omedelbart efter leverans använda dörrarna för avsett ändamål även om full betalning ej erlagts och oaktat dörrarna genom användningen kom att såsom beståndsdelar av eller tillbehör till fastigheten övergå i byggherrens ägo. Vid angivet förhållande kunde förbehållet icke anses gälla mot konkursboet.
    Enligt 28 § KL kan gåva av fast egendom bringas att återgå, om borgenärerna »därav haft märklig skada» och lagfart ej sökts tidigare än 180 dagar innan konkursansökningen gjordes (vid gåva mellan makar är dock fristen ett år, se 33 § första stycket tredje punkten). I doktrinen har diskuterats, huruvida skadan måste ha uppkommit redan då gåvan fullbordades — vilket vid gåva av fast egendom kan ske genom gåvobrevets överlämnande resp. vid gåva mellan makar genom ingivande av äktenskapsförord till rätten — eller om det räcker att skadan endast är medelbar (se Welamson, Konkursrätt s. 225). Frågan ställdes på sin spets i SvJT 1963 rf s. 86. Genom äktenskapsförord, som ingavs till rätten i okt. 1952, bortgav A till sin hustru en fastighetsandel. A var då solvent och kom ej heller på obestånd genom gåvan. Lagfart för hustrun söktes först i aug. 1961 och i okt. samma år blev A försatt i konkurs. Konkursboet yrkade återgång av gåvan. Häradsrätten uttalade, att enligt dess mening borde för återvinning av gåva krävas att skadan var omedelbar, d. v. s. att givaren antingen var insolvent redan vid tidpunkten för gåvan och alltså genom gåvan ytterligare förvärrade sitt obestånd eller blev insolvent just genom avhändandet av egendomen. Sådant fall var ej för handen i målet och konkursboets talan blev därför av häradsrätten ogillad. Hovrätten fann ej skäl göra ändring i domen.

 

3 kap. KL, boets förvaltning
I NJA 1963 s. 471 förelåg fråga, huruvida visst av förvaltaren slutet avtal var bindande för boet. En köpman i radio- och televisionsbranschen hade försatts i konkurs. Under uppgift, att konkursboet behövde medel för att återlösa sådana av gäldenären på avbetalning sålda varor som köparna ej förmått betala, upptog konkursförvaltaren checkräkningskredit i bank på boets vägnar utan samtycke av rättens ombudsman. Uttaget kreditbelopp använde förvaltaren för egen räkning. HD fann, att de åtgärder för vilka förvaltaren sagt sig behöva krediten icke skulle ha inneburit ett fortsättande av gäldenärens rörelse och i och för sig kunde ha varit ägnade att främja den utredning av boet som det ålåg förvaltaren att verkställa. Konkursförvaltaren ägde att utan samtycke av rättens ombudsman på konkursboets vägnar upptaga kredit som erfordrades för att dylika åtgärder skulle kunna genomföras. Att förvaltaren saknat medgivande av rättens ombudsman till avtalet om checkräkningskredit kunde följaktligen icke föranleda till att avtalet ej skulle vara bindande gentemot konkursboet och grunda massafordran i konkursen till belopp motsvarande de gjorda uttagen.

 

664 Ulf Lundvik5 kap. KL, bevakning av fordringar i konkurs, förmånsrätt
Åtskilliga av de avgöranden som kan hänföras till detta kap. avser rent materiella frågor. I NJA 1963 s. 356 rådde tvist, huruvida fordran överhuvud förelåg. En kamrer hade i sin tjänst hos en sparbank gjort sig skyldig till omfattande förfalskningar. Banken vidtog med anledning därav åtgärder för kontroll av bankens räkenskaper och motböcker. Kostnaden för kontrollåtgärderna bevakade banken såsom fordran i kamrerarens konkurs. HD framhöll, att förfalskningarna — särskilt med hänsyn till den befattning kamrern haft att taga med bokföringen — var i så hög grad ägnade att rubba tilltron till räkenskaperna att dessa icke kunde utgöra grundval för bankens fortsatta verksamhet om ej åtgärder vidtogs för en ingående granskning ochkontroll. Sådana åtgärder fick anses ha varit påkallade trots kamrerarens ådagalagda beredvillighet att medverka till utredningen rörande brotten och oavsett att genom åtgärderna icke framkom några av honom begångna oegentligheter utöver dem han redan före arbetets igångsättande vidgått. Banken förklarades därför berättigad att i konkursen njuta utdelning för bevakat belopp. — Fråga huruvida borgenär såsom anställd ägde njuta förmånsrätt enligt 17: 4 HB förelåg i SvJT 1960 rf s. 3 (traktorägare som utfört planerings- och schaktningsarbeten), 1962 rf s. 80 (advokat) samt NJA 1964 s. 542 (likvidator i aktiebolag). I SvJT 1960 rf s. 36 gällde tvisten, huruvida en anställd var att betrakta såsom »betjänt» eller »tjänstehjon» och såsom sådan berättigad att njuta förmånsrätt enligt 17: 4 HB för ett helt årslön i motsats till »annan arbetare» som njuter förmånsrätt endast för sex månaders lön.
    I NJA 1963 s. 353 hade en anställd under sista året före arbetsgivarens konkurs (tidvis) uppburit lön å conto. Hinder ansågs icke möta mot att han avräknade den sålunda utbetalda lönen på äldre, oprioriterad lönefordran och bevakade fordran å lön för sista året med förmånsrätt.
    När arbetsgivare försatts i konkurs, antages konkursboet kunna säga upp gällande arbetsavtal. Konkursboet har därvid att iakttaga skälig uppsägningstid men anses icke vara bundet av vad som kan ha avtalats i detta hänseende mellan gäldenären och arbetstagaren (jfr Schmidt, Tjänsteavtalet s.115, och Welamson, Konkursrätt s. 444). I NJA 1963 s. 331 var fråga om uppsägningstiden för en hos ett industribolag anställd verkmästare sedan bolaget gått i konkurs. HD framhöll, att det var ostridigt att enligt tillämpligt kollektivavtal och enligt anställningsavtalet verkmästaren var berättigad till en uppsägningstid av sex månader. Vad i målet förekommit gav ej stöd för att denna uppsägningstid skulle vara längre än som med hänsyn till längden och arten av verkmästarens anställning hos bolaget borde i konkursen godtagas som skälig. — Från lön som tillkommer arbetstagare under uppsägningstid skall avdrag icke göras för belopp som han under samma tid uppbär från arbetslöshetskassa, NJA 1964 s. 476.
    Det har i rättspraxis länge ansetts, att person som haft ett väsentligt intresse i och bestämmande inflytande över ett aktiebolag icke kan i bolagets konkurs bevaka lönefordran med förmånsrätt enligt 17: 4 HB. Grundsatsen har ånyo bekräftats i NJA 1963 s. 51 (jfr 1960 C 1219).
    Fråga om verkan av förlagsinteckning förelåg i NJA 1963 s. 129. En maskin, som använts i den av visst bolag drivna rörelsen och omfattats av förlagsinteckning, hade kort före början av bolagets konkurs överlämnats till en i annan kommun verksam företagare enligt hyresavtal, vilket jämväl inne-

 

Exekutionsrätt 1960—1964 665fattade optionsrätt för hyresmannen att framdeles förvärva maskinen. Maskinen ansågs icke undantagen från den på förlagsinteckningen grundade förmånsrätten. I målet förelåg också fråga, om inteckningshavaren hade förmånsrätt i hyresbelopp som enligt hyresavtalet erlagts efter egendomsavträdet eller utestod oguldna (jfr i denna del lagen den 29 juli 1966 om företagsinteckning 4 § första stycket 6).
    Utmätning av lös egendom medför förmånsrätt enligt 17: 8 HB. Om konkurs följer på ansökan som görs inom en månad från det utmätningen fullbordades, äger dock förmånsrätt icke rum. I SvJT 1964 rf s. 66 ansågs vid tidberäkningen böra tillämpas den s. k. söndagsregeln i 2 § lagen om beräkning av lagstadgad tid.
    När gäldenär till säkerhet för skuldebrev lämnat inteckning i sin fastighet under medgivande att inteckningen fick utgöra säkerhet jämväl »för alla övriga förbindelser, i vilka låntagaren nu häftar eller framdeles, innan skuldebrevet blivit till fullo infriat, må komma att häfta» till borgenären, ansågs igäldenärens konkurs borgenären icke kunna taga säkerheten i anspråk för fordran som uppkommit genom att visst belopp av misstag utbetalats till gäldenären i stället för till en tredje person, SvJT 1963 rf s. 89.
    Här må även nämnas NJA 1962 s. 49 som rör rent sakrättsliga frågor (denuntiationskravet vid pantsättning av säljarens rätt till avbetalningsgods); jfr härom SvJT 1965 s. 653, 655 och 656.
    Vid prövning av tvistig bevakning antages domstolen icke kunna beakta andra invändningar än sådana som framställts i anmärkningsskrift som ingivits inom härför stadgad tid (Welamson, Konkursrätt s. 531). I NJA 1961 s. 561 förelåg fråga, huruvida viss omständighet innefattades i det jäv som framställts i anmärkningsskriften eller skulle anses åberopad först vid domstolen och därför ej kunde komma under bedömande.
    Prövningen av tvistig bevakning kan stundom röra fråga som faller under arbetsdomstolens kompetens. Konkursdomstolens prövning begränsas då till spörsmålet om bevakandens rätt i konkursen, om fordran befinnes föreligga; jfr Welamson, a. a. s. 499 med not 9 samt s. 504. Problemet belyses i AD 1963 nr 28.
    Enligt 121 § KL äger borgenär, som förvärvat sin fordran före egendomsavträdet, begagna fordringen till kvittning mot skuld för vilken han vid nämnda tid häftade hos gäldenären. I SvJT 1962 rf s. 70 bevakade en bankväxelfordringar i ett dödsbos konkurs och yrkade kvittning med vad som på konkursdagen innestod på vissa den dödes konton i banken, bl. a. en checkräkning och ett premiesparkonto. Förvaltaren bestred, att kvittning fick äga rum mot tillgodohavandena på checkräkningen och premiesparkontot. Häradsrätten, vars beslut fastställdes av hovrätten, fann dock hinder icke möta mot den yrkade kvittningen. Jfr Rodhe, Obligationsrätt s. 68, där det uttalas tvekan om kvittning kan äga rum mot vad som innestår på checkräkning; vid konkurs gör sig dock där anförda skäl mot tillåtligheten av kvittning ej gällande på samma sätt. — I NJA 1963 s. 195 förelåg fråga om kvittning av uppburen ockerränta mot ogulden lånefordran. B fälldes till ansvar för ocker, som bestod däri att han försträckt N pengar och härför uppburit oskäligt hög ränta. Ns konkursbo yrkade att räntebeloppen skulle återbetalas. B bestred yrkandet och hemställde att i allt fall få kvitta med sin fordran på oguldna lånebelopp. HD fann, att man hade att utgå från att försträckningsavtalen icke var gällande mot N. Ogiltigheten var icke be-

 

666 Ulf Lundvikgränsad till ränteutfästelserna utan omfattade avtalen i deras helhet. Konkursboet ägde därför icke återkräva de erlagda räntebeloppen utan att å sin sida återbära oguldna kapitalbelopp. B ägde därför å de av honom uppburna räntebeloppen avräkna summan av oguldna lånebelopp. (Jfr även NJA 1963 B 12 och 14 samt 15 i vilket sista fall omständigheterna dock var annorlunda.) — När en borgenär bevakat dels prioriterad fordran och dels oprioriterad sådan samt konkursboet åberopat motfordran till lägre belopp än summan av borgenärens fordringar, har kvittning ansetts böra ske i första hand med den oprioriterade fordringen (NJA 1960 C 363).
    Huruvida ersättning för kostnaden vid underrätten kan utgå i mål omtvistig bevakning har varit föremål för olika meningar, se Welamson, Konkursrätt s. 548 f. I NJA 1961 s. 84 uttalade HD enhälligt, att reglerna i 18 kap. RB är att tillämpa i sådant fal. HD framhöll emellertid, att målen i vissa hänseenden skilde sig från tvistemål i allmänhet och att detta måste kunna föranleda en särskild bedömning. Särskilt i mål av ringa omfattning syntes ej sällan vardera parten skäligen ha att bära sin kostnad.
    Sedan konkursen avslutats, blir efterbevakning i allmänhet icke aktuell. Saken kommer i annat läge, om det yppas ny tillgång som föranleder efterutdelning. Det har i praxis antagits, att borgenär som ej bevakat sin fordran i konkursen ej heller i detta läge äger göra efterbevakning, NJA 1877 s. 568 och SvJT 1957 rf s. 19. Såsom framhållits av Welamson, Konkursrätt s. 553, är det icke ställt utom tvivel att borgenären bör förvägras att konkurrera om den nya tillgången. Praxis' ståndpunkt har likväl upprätthållits i SvJT 1964 rf s. 79.

 

6 kap. KL, om utdelning
Klander mot framlagt utdelningsförslag aktualiserar flera delvis mycket vanskliga kostnadsspörsmål, Welamson, Konkursrätt s. 600. I SvJT 1960 rfs. 39 ansågs borgenär, vilken klandrat utdelningsförslag men ej vunnit bifall till sin talan, lagligen icke kunna förpliktas ersätta rättens ombudsman dennes inställelsekostnad vid häradsrätten. Welamson, a. a. s. 603, finner avgörandet diskutabelt.