SVENSK RÄTTSPRAXIS.
FAMILJERÄTT 1939—1943.
AV
HOVRÄTTSRÅDET NILS BECKMAN.
Hela den nu gällande familjerättsliga lagstiftningen är ganska ny. Den har tillkommit såvitt angår äktenskaps- och släkträtt under åren 1915—1920, såvitt angår förmynderskapsrätt år 1924 samt såvitt angår successionsrätt under åren 1928—1933. Mina båda föregående rättsfallsöversikter, för 1931—1935 i SvJT 1937 s. 809 och för 1936—1938 i SvJT 1939 s. 641, omfatta därför en stor del av den rättstillämpning som överhuvud förekommit beträffande den nya lagstiftningen. Jag har med hänsyn härtill ansett denna rättsfallsöversikt för 1939—1943 lämpligen kunna kompletteras med noter, som för varje särskild rubrik upptaga hänvisningar till ej blott mina föregående rättsfallsöversikter utan även andra rättsfall av intresse för den nya lagstiftningen.
I denna uppsats innefattar alltså texten en översikt över de i NJA under åren 1939—1943 refererade rättsfallen på familjerättens område samt noterna ett register över andra rättsfall, som röra den nya familjerättslagstiftningen. Med hänsyn till uppsatsens längd har det funnits lämpligt att dela den på två artiklar. Äktenskaps-, släkt- och förmynderskapsrätt behandlas här, varemot successionsrätten kommer i ett senare häfte. (Om internationell familjerätt se s. 159 not 2.)
Innan jag övergår till att redogöra för rättsfallen beträffande familjerättens olika avsnitt vill jag påpeka, att jag efter min senaste rättsfallsöversikt behandlat vissa avsnitt i särskilda uppsatser. I SvJT 1940 s. 43—50 har jag behandlat formföreskrifterna för äktenskapsförord, faderskapserkännande och andra familjerättsliga rättshandlingar utom testamente (jfr nedan under rubriken äktenskapsförord och andra rättshandlingar mellan makar). I SvJT 1941 s. 369 har jag under rubriken »Istadarätt och sekundosuccession enligt testamentslagen» upptagit några spörsmål angående tolkningen av testamente.
ÄKTENSKAPSRÄTT.
Trolovning1 är sluten, då man och kvinna med vittnen, ring-
växling eller annorledes överenskommit att ingå äktenskap med varandra, heter det i GB 1:1. Ha två personer som kunna gifta sig lovat varandra äktenskap, så föreligger trolovning. Äktenskapslöftet är visserligen icke bindande, men trolovningen erhåller de i GB 1 kap. angivna verkningarna, varjämte barn som avlats före eller under trolovningen bliva trolovningsbarn (se 20 § lagen om barn utom äktenskap). Dessa verkningar inträda, även om endera gör sitt äktenskapslöfte villkorligt och förklarar sig villig att gifta sig endast under särskilda förutsättningar, t. ex. att de strax skola skiljas igen (NJA 1942 A 87). Ämnar åter den ene överhuvud ej låta viga sig och inser den andre detta, så föreligger ingen trolovning (se NJA 1932 s. 401, refererat i SvJT 1937 s. 810). Det finnes ingen laglig möjlighet att förlova sig under förbehåll att det icke skall bliva något äktenskap, låt vara att erkännande av trolovning enligt 20 § lagen om barn utom äktenskap är gällande där det ej visas vara oriktigt (NJA 1944 s. 181). I NJA 1939 s. 513 ansågs trolovning föreligga mellan en man och en kvinna som växlat ringar och till andra sagt sig vara förlovade, ehuru kvinnan tilllika förklarat sig icke ha för avsikt att gifta sig med mannen. Domsmotiveringen tyder närmast på att kvinnan ansågs, trots sina yttranden i motsatt riktning, ändå möjligen vilja ingå äktenskap (jfr KARLGREN, Avtalsrättsliga spörsmål s. 186). Även då ena parten bevisligen aldrig ämnat gifta sig föreligger emellertid en trolovning, om den andra parten litat på överenskommelsen om äktenskap. Hänsynen till den godtroende parten fordrar visserligen endast att de i GB 1 kap. angivna rättsverkningarna inträda, men inträda dessa måste trolovningen anses i allo gällande och alltså även göra barn som avlats till trolovningsbarn. Förevarande mål gällde, huruvida ett barn var trolovningsbarn. Ringväxlingen ägde rum sedan barnet avlats, processen sedan barnet fötts och kvinnan snart därefter avlidit. Mannen ansåg barnet vara trolovningsbarn. Barnets förmyndare intog motsatt ståndpunkt under påstående, att mannen endast avsåg att få ärva kvinnans betydande förmögenhet efter barnet som var sjukligt. Synpunkten att mannen på detta sätt kan bereda sig arv kan emellertid, såsom av domstolarna i målet framhölls, så mycket mindre tillmätas avgörande betydelse som mannen i allt fall genom en ensidig förklaring enligt 3: 2 lagen om arv kan bereda barnet arvsrätt efter sig och samtidigt sig arvsrätt efter barnet.
En del av äktenskapets rättsverkningar1 bestå även
efter äktenskapets upplösning. Sålunda består vittnesjäv även efter äktenskapskillnad (NJA 1941 s. 59). — Beträffande makars egendom har jag i SvJT 1937 s. 811 uttalat den uppfattningen, att om make vid bodelning i nytt äktenskap tilldelas sin egen egendom (enskild eller giftorättsgods), det aldrig kan betraktas såsom gåva, även om andra maken i aldrig så hög grad eftergivit sin rätt enligt GB 6: 2 att bekomma hälften av makarnas behållna giftorättsgods. Avståendet avgiftorätt är nämligen blott en underlåtenhet att utnyttja en rättslig möjlighet, icke ett förfogande över viss egendom. Ett gåvoskatteavgörande i annan riktning har av mig kritiserats i SvJT 1939 s. 642. Numera har ett gott stöd för riktigheten av min uppfattning givits i ett civilrättsligt avgörande NJA 1940 s. 440, till vilket jag strax här nedan återkommer. Enligt gåvoskattemålet NJA 1941 s. 658 är gåva till ena maken av den andres giftorättsgods att till hela sitt belopp anse som gåva. Detta stämmer väl med min uppfattning. I övrigt äro i detta sammanhang att nämna arvsskattemålet NJA 1940 s. 495, vari enligt makars inbördes testamente efter bådas död utgående legat ansågos utgå till hälften från mannens och till andra hälften ur hustruns lott i det gemensamma boet, samt NJA 1940 s. 88, vari testamentarisk avkomsträtt ansågs vara enskild egendom trots att uttrycklig föreskrift därom i testamentet saknades. Sistnämnda mål avsåg ett äldre äktenskap. Enligt äldre GB 10: 2 är giftorätt utesluten, när egendom är genom gåva eller testamente till ena maken given med villkor att den honom eller henne enskilt tillhöra skall (jfr nya GB 6:8). HD ansåg emellertid tydligen även å äldre äktenskap böra tillämpas regeln i nya GB 6: 1, att i fråga om rättighet som ej kan överlåtas eller eljest är av personlig art bestämmelserna om giftorätt skola äga tillämpning allenast såvitt de ej strida mot vad med avseende å rättigheten särskilt gäller. Till testamentstolkningsfrågan om avkomsträtts oöverlåtbarhet återkommer jag under rubriken testamentstagares rätt i vissa fall. — Ett par rättsfall under perioden avse reglerna i GB 6: 4—6 om att makes samtycke erfordras till förfogande över visst giftorättsgods, främst fast egendom (jfr noten nedan). Har sådan åtgärd företagits utan erforderligt samtycke, blir den ogill, om den klandras från andra makens sida inom viss klandertid (3 mån. från kännedom och 1 år från
lagfart eller inteckning). Beträffande motsvarande stadgande i äldre GB 9: 2, att mannen skall ha hustruns samtycke till förfogande över hennes enskilda fasta egendom, ansågs däremot i NJA 1939 s. 417 ingen klandertid gälla, utan rättshandlingen kunde efter mer än 30 år ogiltighetsförklaras på talan av hustrun. Detta domslut har kritiserats av KARLGREN i SvJT 1941 s. 477. I NJA 1940 s. 440 fastslogs, att ändring i ett fastighetsköp så att allenast en del av de ursprungligen upptagna fastigheterna skulle ingå i köpet icke krävde samtycke jämlikt GB 6: 4 av köparens hustru. Detsamma måste anses gälla om annullering av ett fastighetsköp. Härigenom förfogar nämligen köparen icke över fastigheterna utan över sin behörighet att göra det ursprungliga köpekontraktet gällande, och denna behörighet är (liksom behörighet att utkräva skadestånd, underhållsbidrag eller giftorätt i nytt äktenskap) ingen tillgång som ingår i hans egendom. På samma sätt är avstående av arv icke att anse såsom förfogande över viss egendom (jfr SvJT 1939 s. 652), och försäljning av oskiftat dödsbos fasta egendom förutsätter icke samtycke av dödsbodelägares make (jfr SvJT 1938 s. 660 och NJA 1940 s. 27). Vägras samtycke enligt GB 6:4 eller 5, kan enligt GB 6:6 rätten på ansökan av maken tillåta åtgärden. I NJA 1940 s. 449 fastslogs, att makens medkontrahent (köpare av fast egendom vari giftorätt ägde rum) icke är behörig att söka sådan rättens tillåtelse. Av sistnämnda rättsfall framgår jämväl, att bristande samtycke beträffande viss egendom kan genom tillämpning av förutsättningsläran medföra ogiltighet av avtalet även beträffande annan egendom över vilken i och för sig förfogande utan samtycke kunnat ske, t. ex. vid köpekontrakt om både fast och lös egendom (jfr SvJT 1943 s. 796).
I fråga om äktenskapsförord och andra rättshandlingar mellan makar1 märkes, att gåva mellan makar enligt GB 8: 2 i regel måste ske i äktenskapsförordets form. I gåvoskattemålet NJA 1940 s. 637 hade en man givit sina barn viss egendom med villkor att han själv och efter hans död hans hustru skulle njuta avkomsten därav. Då äktenskapsförord icke upprättats rörande avkomsträtten till hustrun, förklarades gåvobreven såvitt henne anginge ogiltiga. Enligt GB 8:3 kan ena maken utan äktenskapsförord överlåta hälften av sina besparingar på andra maken, dock högst 5,000 kronor. Dylik överlå-
telse anses ej som skattepliktig gåva (SvJT 1937 s. 812). Av gåvoskattemålet NJA 1941 s. 658 framgår, att en överföring av besparingar som överskrider de i GB 8: 3 fastställda gränserna blir till den del den faller inom dessa gränser gällande utan vidare men till den del gränserna överskridits först genom upprättande av äktenskapsförord; det överskjutande beloppet anses som skattepliktig gåva. — Om innebörden av oåterkalleligt förmånstagarförordnande enligt avtal i samband med äktenskapsskillnad, se NJA 1939 s. 85. — Vad angår förhållandet mellan en make som genom äktenskapsförord mottagit en gåva och andre makens borgenärer, kan gåvotagaren enligt GB 8: 5 bliva subsidiärt ansvarig för gäld, för vilken givaren häftade då gåvan blev gällande men som ej kan betalas av honom, såvitt gåvotagaren ej kan styrka att givaren hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld. I SvJT 1942 Rf. s. 46 tillämpades detta stadgande på hyra, som icke var förfallen vid gåvan, utan hinder av gåvotagarens invändning, att nyttjanderätten borde betraktas som en mot hyran svarande tillgång. I NJA 1943 s. 64 hade en konkursgäldenärs hustru bevakat fordran på grund av ett intecknat skuldebrev. Mot bevakningen invändes, att hon fått skuldebrevet som gåva av gäldenären utan upprättande av äktenskapsförord och att hon alltså icke hade rätt till skuldebrevet. Ehuru denna invändning, såsom underdomstolen framhöll, innefattade ett påstående att skuldebrevet rätteligen tillhörde konkursboet, ansåg HD frågan huruvida hustrun ägde göra gällande fordran i konkursen skola prövas i den för bevakade fordringar stadgade ordningen. — I NJA 1942 s. 504 hade makar i en såsom äktenskapsförord betecknad handling avsagt sig giftorätt i varandras egendom samt förklarat, att vid äktenskapets upplösning genom enderas död den efterlevande skulle ärva den bortgångnes kvarlåtenskap enligt lag. I sistnämnda del ansågs handlingen innefatta ett testamente, vilket efter mannens död förklarades ogiltigt, då de personer som bevittnat makarnas namnteckningar icke ägt kännedom om handlingens egenskap att delvis utgöra ett testamente (jfr SvJT 1939 s. 653). På grund av att handlingens giltighet såsom testamente uppenbarligen utgjort en förutsättning för hustruns medverkan till densamma ansågs handlingen icke heller såsom äktenskapsförord vara gällande mot henne (jfr SvJT 1943 s. 796).Formen för upprättande av äktenskapsförord ansågs alltså uppfylld men icke formen för upprättande av testamente. Rättsfallet belyser, att formkravet numera tolkas strängare vid testamente än vid övriga formfordrande rättshandlingar på familjerättens område. För dem torde icke gälla någon motsvarighet till det i 2: 1 testamentslagen uppställda kravet, att vittnena skola äga kännedom om handlingens egenskap av testamente, utan vittnena anses, liksom vid fastighetsköp, endast bevittna parternas namnteckningar. Icke heller det i 2: 1 testamentslagen upprätthållna kravet på unitas actus, att parter och vittnen skola vara på en gång närvarande vid rättshandlingen, torde numera gälla för andra rättshandlingar än testamente. Visserligen ansågs äldre GB för äktenskapsförords giltighet kräva att det uppsatts skriftligen och undertecknats av båda de avta-
lande jämte tvenne närvarande ojäviga vittnen (WINROTH, Svensk civilrätt II s. 523) och nya GB innefattar blott ett bibehållande av samma formföreskrift som förut gällde (NJA II 1921 s. 135), men föreskriften torde få givas en annan tolkning efter testamentslagens tillkomst. De formföreskrifter som preciserats vid testamente kunna nämligen i regel antagas icke gälla vid andra rättshandlingar där uttryckliga stadganden saknas, eftersom skillnaden i regleringen av testamente och övriga rättshandlingar icke är tillfällig utan dikterad av nödvändigheten att uppfatta formkraven mindre strängt vid rättshandlingar inter vivos än vid testamente (SvJT 1940 s. 48). Kravet att vittnena skola vara på en gång närvarande har också i praxis uppgivits beträffande äktenskapsförord (SvJT 1939 s. 643 och 1940 s. 46) liksom tidigare beträffande fastighetsköp (NJA 1892 s. 550). Det är säkerligen också vid äktenskapsförord liksom vid andra formfordrande rättshandlingar inter vivos tillåtet, att parterna underteckna handlingen på skilda tider och ställen. Lagstiftaren kan t. ex. uppenbarligen icke ha avsett att ett arvskifte skulle vara ogiltigt om det, såsom ofta sker, skickats omkring till arvingarna och successivt undertecknats av dem. Enligt min mening är det alltså klart, att kravet på unitas actus liksom kravet på att vittnena skola känna handlingens innebörd blott gäller testamente. Vanskligare är att säga i vad mån kravet på vittnenas ojävighet, som preciserats i testamentslagen 2:4, skall anses gälla vid andra formfordrande rättshandlingar. Enligt testamentslagen 2: 4 skola testamentsvittnena vid testamentets upprättande vara ojäviga, dock icke enligt reglerna i gamla RB 17: 7 utan enligt mindre vidsträckta jävsregler. JB 1:2 har tidigare tolkats blott som en ovillkorlig föreskrift om sättet för bevisningen i sådana fall då motparten bestrider att någon rättshandling kommit till stånd (SvJT 1940 s. 44), och praxis synes numera tendera åt att helt uppgiva formkravet på vittnen (NJA 1943 s. 532). Varje formkrav på vittnen måste tydligen snart antingen preciseras i lag eller uppgivas. Bibehålles för äktenskapsförord och därmed likställda rättshandlingar formkravet på vittnen, synes man i allt fall böra uppge vittnesjäven, om de icke preciseras i lag. Processlagberedningen har också föreslagit, att vittnesjäven vid nya RB:s ikraftträdande skola bortfalla för andra formföreskrifter än testamente (SOU 1944: 9 s. 10 och SOU 1944: 10 s. 86). Mot detta lagförslag har en sakkunnig reserverat sig (SOU 1944: 10 s. 445). För min del anser jag dessa vittnesjäv även utan särskilt lagstadgande därom bortfalla vid nya RB:s ikraftträdande (SvJT 1940 s. 48). Dessförinnan synas i allt fall jäv som äro mera perifera än de i 2: 4 testamentslagen angivna näppeligen kunna tillerkännas annan verkan än för möjligheten att höra vittnena vid domstol (SvJT 1937 s. 811 f och 1940 s. 45 f; annorlunda äldre praxis, se NJA 1909 s. 385 och där angivna rättsfall).
Äktenskapets upplösning1 kan enligt GB 10:3 ske genom
återgång bl. a. om ena maken bedragit den andra angående sådana omständigheter rörande sitt tidigare liv, som skäligen bort avhålla den bedragne från äktenskapets ingående. Mannen är t. ex. berättigad till återgång, när kvinnan fördolt för honom att hon vid vigseln var havande genom annan än honom (NJA II 1916 s. 175). Den bedragne måste emellertid instämma talan om återgång inom sex månader från det han fick kunskap om återgångsskälet. Då barn födes å sådan tid att det måste vara avlat före vigseln av annan än mannen, börjar denna sexmånaderstid i regel att löpa vid barnets födelse (NJA 1940 s. 155). —För hem- eller äktenskapsskillnad föreligga ej sällan flera grunder samtidigt. Ha flera grunder blivit åberopade och styrkta i målet, bör som domskäl i första hand åberopas sådan grund som innefattar skuld hos ena maken, ty fastställande härav kan vara av betydelse för den oskyldiga makens rätt. Enligt GB 11: 24 är sålunda rätt till skadestånd beroende av att äktenskapsskillnad sker på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt den andre, eller efter hemskillnad, som vunnits på grund därav att ena maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andre. Har ena maken begärt hemskillnad på grund av djup och varaktig söndring (GB 11:2 stycke 2) men andra maken på grund av
åsidosättande av äktenskapliga plikter (GB 11:2 stycke 1), bör, om pliktförsummelsen blivit styrkt, hemskillnadsdomen grundas å sistnämnda lagrum för att den oskyldiga maken skall ha möjlighet att vid äktenskapsskillnad njuta skadestånd (NJA 1940 s. 50, jfr SvJT 1937 s. 813). När hemskillnadsdom grundats å första stycket i GB 11:2, är den oskyldiga makens rätt till skadestånd i äktenskapsskillnadsmålet bevarad, så snart av handlingarna i hemskillnadsmålet framgår att han vunnit hemskillnaden på grund av att den andre grovt åsidosatt sina plikter mot honom. Detta uttryck behöver alltså ej stå direkt i hemskillnadsdomen. Detta framgår av NJA 1942 s. 30, vari hemskillnadsdomen innehöll att make »i märklig mån» åsidosatt sina plikter. Även om hemskillnad enligt GB 11:2 stycke 1 grundats på att ena maken är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller för ett lastbart liv, torde rätten till skadestånd i äktenskapsskillnadsmålet vara bevarad, såvitt det framgår att ett grovt åsidosättande av de äktenskapliga plikterna förelegat, vilket ibland men icke alltid bör anses vara fallet (jfr NJA II 1921 s. 167 f). Däremot är rätt till skadestånd utesluten, om hemskillnad skett jämlikt GB 11:1 eller andra stycket i 11:2 samt om direkt äktenskapsskillnad skett på annan grund än ena makens otillbörliga förhållande. Då äktenskapsskillnadsdomen grundats å GB 11:4 (tre års särlevnad), kan sålunda skadestånd jämlikt GB 11: 24 icke utdömas (NJA 1944 s. 26). Det är alltså icke nog att en sådan skillnadsgrund som förutsättes för skadestånd visas ha förelegat; det måste också dömas till skillnad på denna grund. En make som vill ha skadestånd kan icke nöja sig med att medgiva ett av andra maken framställt skillnadsyrkande utan måste alltid själv framställa yrkande om skilsmässa på grund av den andres skuld. Huruvida ett yrkande om skilsmässa på ny grund alltid kan anhängiggöras vid samma domstol där mål om skilsmässa på annan grund är anhängigt, eventuellt även i högre rätt, samt huruvida mål om skilsmässa på en grund kan handläggas av en domstol samtidigt som frågan om skilsmässa på annan grund är anhängig vid annan domstol, skall icke här upptagas till närmare behandling utan hänvisas beträffande dessa processuella frågor till det i SvJT 1937 s. 813 refererade fallet NJA 1933 s. 387 ävensom till SvJT 1939 Rf s. 41 och 1944 Rf s. 55. — Enligt GB 11:3 äger vardera maken rätt att få dom på äktenskapsskillnad, om makarna efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och ej heller därefter upptagit sammanlevnaden. Däremot förfaller enligt GB 11:30 verkan av hemskillnaden, om makarna åter flytta samman. Av lagens ordalag att döma skall frågan, huruvida makarna »flyttat samman» (varmed måste avses detsamma som att de »upptagit sammanlevnaden») eller »leva åtskilda», bedömas efter om de bott tillsammans eller ej (jfr NJA II 1916 s. 253 och STJERNSTEDT, Våra äktenskapslagar s. 263). Säkerligen bör emellertid stort avseende fästas vid om makarna haft sexuellt umgänge eller ej (jfr NJA 1921 s. 146, där äktenskapsskillnad på grund av sammanlevnadens egenvilliga hävande beviljades fastän makarna kvarbott i samma våning). I NJA 1939 s. 48 ansågs visserligen sammanlevnad icke upptagen trots att samlag förekommit vid mannens tillfälliga besök i hustruns bostad, men till stöd
härför åberopades »hänsyn till vad eljest i målet förekommit». Fallet får därför betraktas som ett undantagsfall. Mera regelmässigt sexuellt umgänge är säkerligen att anse som sammanlevnad, även om makarna ha skilda bostäder.
Vidkommande den rättsliga naturen av underhållsskyldighet på grund av äktenskap1 må här framhållas, att vanlig motfordran icke kan åberopas till kvittning mot fordran på underhållsbidrag (SvJT 1942 Rf s. 98, jfr SvJT 1937 s. 467 och NJA 1941 s. 16). Jag återkommer till hela frågan om familjerättsliga underhållsbidrags
natur inom släkträtten under rubriken föräldrars underhållsskyldighet gentemot barn. — Enligt GB 5: 2 äro makar pliktiga att, var efter sin förmåga, bidraga till familjens underhåll, vartill skall räknas vadsom erfordras för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt för tillgodoseende av vardera makens särskilda behov. Av NJA 1941 s. 630 framgår, att i en förmögen familj även sådana utgifter som att ena maken köper en bil åt den andra och bekostar en utlandsresa åt honom kunna anses som bidrag till familjens underhåll. Ena maken har därför ansetts icke vara berättigad att av den andra återkräva utlägg för dessa ändamål i vidare mån än som stadgas i GB 5: 6,alltså i den mån makens bidrag till familjens underhåll under ett kalenderår uppenbarligen överstiger vad som ålegat honom samt regresstalan väckes inom ett år från kalenderårets utgång (jfr SvJT 1939 s.643 och 648). Däremot är ena maken icke pliktig att bidraga till betalning av andra maken påförda skatter utan i regel berättigad att utan vidare återkräva utlägg för sådant ändamål av den skattskyldiga maken. I förevarande mål fick dock mannen icke ersättning för att han betalat hustruns skatter, emedan hon å sin sida av egna medel bestritt sådana utgifter för familjens underhåll som det eljest ålegat mannen att bekosta och det måste antagas ha varit mellan makarna avsett att han härutöver icke skulle åtnjuta särskild gottgörelse för skatteutläggen. Även NJA 1941 s. 198 rörde regresstalan jämlikt GB 5: 6. Makarna hade i avtal med anledning av förestående hemskillnad intagit en bestämmelse att tvist som kunde uppstå mellan makarna rörande tolkning och tillämpning av avtalet eller i övrigt skulle avgöras genom skiljedom. Bestämmelsen ansågs icke utgöra hinder för domstol att till prövning upptaga talan av ena maken om ersättning jämlikt GB 5: 6 för utgifter under tid innan lagakraftvunnen hemskillnadsdom förelegat. Makarna ansågos alltså icke ha avsett att till avgörande av skiljemän hänskjuta samtliga tvister rörande makarnas å äktenskapet grundade mellanhavanden av ekonomisk natur. — Efter äktenskapsskillnad är make, som finnes bliva i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, enligt GB 11:26 berättigad till underhållsbidrag av andra maken, dock ej om han själv huvudsakligen bär skulden till skillnaden. I NJA 1940 s. 24 tillerkändes emellertid en hustru underhållsbidrag, trots att söndringen i äktenskapet väsentligen berodde på att hon genom lättja, grälsjuka och obehärskat uppträdande utgjort ett plågoris för mannen och andra. Enligt ett av hustrun åberopat läkarintyg företedde hon nämligen en abnorm psykisk konstitution av utpräglat hysterisk typ, på grund varav hennes arbetsförmåga såtillvida vore nedsatt att hon icke kunde sköta något arbete som hade karaktär av anställning i någons tjänst eller förutsatte samarbete med andra människor. Utslaget är svårligen förenligt med lagens grund. Lagen utgår från att ena maken kan bära skulden till skillnaden, utslaget synes däremot godtaga uppfattningen, att man icke kan lasta någon för att han är sådan han är. Sistnämnda uppfattning har på det straffrättsliga området med skärpa hävdats från läkarhåll, dock utan att vinna legalt erkännande. Straff-
lagberedningen vill i sitt betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser (SOU 1942: 59) medge otillräknelighet vid sinnessjukdom (pågående sjukliga processer i hjärnan) och sinnesslöhet (till förståndsutvecklingen hänförliga själslyten) men icke för psykopati (till vilje- och känslolivet hänförliga själslyten). Den ifrågavarande kvinnan synes ha varit en sådan psykopat, vilken enligt gällande bestämmelser i SL 5:6 bort betraktas såsom förminskat tillräknelig, men ett sådant sinnestillsånd utesluter icke skuld i civilrättslig mening. Fastmer kan jämlikt SL 6: 6 skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska förhållanden på grund av skuld åläggas även de straffrättsligt helt otillräkneliga, om och i den mån det med hänsyn till vederbörandes sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt (jfr KARLGREN, Skadeståndsläran s. 72). Det är näppeligen befogat att ställa kraven på skuld högre i obligatoriska än i utomobligatoriska förhållanden. Snarare bör det väl vara tvärtom, eftersom skadeståndsskyldighet utan skuld är en regelmässig företeelse i obligatoriska förhållanden. Sålunda är t. ex. säljare, om godset vid köpet saknade egenskap som kan anses tillförsäkrad, skadeståndsskyldig oberoende av om han var i ond eller god tro. Detta exempel är såtillvida jämförbart med nu förevarande fall, som en make vilken på grund av psykopati saknar förmåga att samarbeta med andra uppenbarligen icke kan väl fullgöra de med ett äktenskap följande förpliktelserna. Man kan därför såsom skuld påbörda honom redan det förhållandet, att han frivilligt försatt sig i ett läge som kräver större kapacitet än han innehar (jfr KARLGREN, Skadeståndsläran s. 79). Anmärkas må att lagen den 27 juni 1924 om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, tillerkänner psykopati betydelse i obligatoriska förhållanden. Ett avtal kan vara ogiltigt på grund av att det ingåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, däribland psykopati (NJA II 1924 s. 593, jfr s. 225). Ett äktenskap kan enligt GB 10: 2 återgå på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet. I vad mån psykopati kan föranleda återgång av ett äktenskap är mera ovisst (NJA II 1916 s. 169 f., jfr s. 50 f.). Efter återgång äro makarna enligt GB 10: 7 icke i något fall pliktiga att försörja varandra; och enligt GB 10: 5 äger giftorätt icke rum i egendom vardera maken vid vigseln hade eller efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente. Dessa regler synas passa ganska väl även då det icke blir återgång utan skilsmässa i ett äktenskap, där ena maken är psykiskt abnorm. I NJA 1940 s. 71 har också vid dom å skillnad i äktenskap mellan en sinnessjuk man och hans hustru mannen fått i viss utsträckning såsom underhållsbidrag behålla vad av hans giftorättsgods skulle vid bodelningen falla på hustruns lott. Hustrun framhöll, att äktenskapet under sitt korta bestånd inneburit ett mycket svårt lidande för henne, mot vilken mannens tvångsföreställningar och förföljelseidéer närmast riktat sig. Det hade också enligt min mening varit bra hårt, om hustrun som ytterligare straff för det korta och olyckliga äktenskapet nödgats
framdeles av sina inkomster utge bidrag till mannens underhåll, men att han för detta ändamål fick behålla sin egen egendom förefaller mycket rimligt. (Se om underhållsbidrag vid äktenskapsskillnad till sinnessjuk make i övrigt NJA 1928 s. 489 och det i SvJT 1937 s. 815 refererade NJA 1933 s. 428.) — Enligt GB 11:28 i dess sedan den 1 juli 1935 gällande lydelse äger, utan hinder av vad genom rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om bidrag till makes underhåll, rätten på endera makens yrkande annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkalla det; dock må underhållsbidrag till frånskild make ej utdömas, såframt sådant bidrag icke tidigare skolat utgå, eller höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare varit bestämt. Jämkning uppåt kan alltså icke ske ien process som anhängiggöres efter det äktenskapsskillnad vunnits. Däremot föreligger icke hinder att i äktenskapsskillnadsmålet på grund av väsentligt ändrade förhållanden utdöma underhållsbidrag till ena maken, oaktat sådant ej skulle utgå enligt tidigare mellan makarna träffat avtal med avseende å hemskillnad och äktenskapsskillnad (NJA 1941 s. 330). I äktenskapsskillnadsmålet skall också avgöras frågan om rätt för frånskild maka till befattningshavare i statens tjänst att efter befattningshavarens död åtnjuta familjepension enligt 2 § 2. allmänna familjepensionsreglementet (SvJT 1942 Rf s. 99). Emellertid kan frågan om rätt till framtida underhåll genom förbehåll i äktenskapsskillnadsmålet uppskjutas till senare rättegång; i sådant fall kan även frågan om rätt till familjepension prövas i den senare rättegången (NJA 1942 s. 98). De ändrade förhållanden, som kunna föranleda jämkning, äro förändringar i antingen den underhållsberättigades eller den underhållsskyldiges ställning. Om den underhållsberättigade gifter om sig, skall enligt GB 11:26 bidrag ej vidare utgå. Börjar den underhållsberättigade utan äktenskap sammanleva med en annan, kan detta vara ett skäl till jämkning (SvJT 1944 Rf s. 63). Vad angår försämringar i den underhållsskyldiges ställning, har i NJA 1940 s. 476 den omständigheten att frånskild man ingått nytt äktenskap och däri erhållit ett barn ansetts icke i och för sig föranleda någon nedsättning av bidragsbeloppen till den frånskilda hustrun (jfr SvJT 1937 s. 468). Frågan om jämkning skall prövas med hänsyn till samtliga de förändringar i den underhållsberättigades och den underhållskyldiges ställning, som ägt rum sedan frågan om underhållsbidragets storlek senast prövades (NJA 1940 s. 333). En förbättring i den underhållsberättigades ställning kan alltså motvägas av en förbättring även i den underhållsskyldiges och en försämring i den underhållsskyldiges av en försämring i den underhållsberättigades ställning.
Vid bodelning1 i nytt äktenskap skall vardera maken enligt GB
13: 2 av sitt giftorättsgods erhålla egendom till täckning av sin gäld. Då båda makarna häfta för gäld, kan det inträffa, att endast den ena av makarna bör anses dem emellan svara för betalningen och därför bör erhålla giftorättsgods till täckning av hela gälden. Så ansågs i NJA 1939 s. 301 mannen hava att, makarna emellan, svara för betalningen av gäld, intecknad i en fastighet som utgjorde mannens giftorättsgods. Ehuru båda makarna häftade för gälden, tillades därför mannen egendom till täckning av hela gälden.
SLÄKTRÄTT.
Talan om att ett barn saknar äktenskaplig börd1 kan, om den presumerade fadern är död, föras av envar som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter honom. Barnet äger också efter stämning å mannen eller, där han är död, å dem, som jämte eller näst efter barnet äro hans arvingar, föra talan om sin börd. I NJA 1943 s. 196 hade en man avlidit, efterlämnande enligt bouppteckningen såsom dödsbodelägare änka och en son. Dessa dödsbodelägare instämdes av en person, vilken under åberopande av äldre bördsbestämmelser yrkade att såsom äkta barn till en tidigare avliden son till den döde förklaras berättigad att taga arv efter denne. Yrkandet bifölls av underrätten, varefter ändring söktes endast av den såsom dödsbodelägare i bouppteckningen upptagne sonen. Hinder mot att upptaga hans talan till prövning ansågs — i mål av förevarande beskaffenhet — ej föreligga, ehuru enskild dödsbodelägare i regel ej får föra talan för dödsboet (SvJT 1939 s. 662, jfr vidare successionsrätten under rubriken boutredning). Eftersom arvingarna var för sig kunna anhängiggöra talan om att barnet saknar äktenskaplig börd, bör också rimligen envar av dem anses behörig att överklaga ett utslag varigenom barnet förklarats äga äktenskaplig börd. — Förklaras ett barn sakna äktenskaplig börd, kan den presumerade fadern genom resning bliva befriad från honom ålagd underhållsskyldighet i förhållande till barnet (NJA 1940 s. 223). — NJA 1940 s. 115, som avsåg resning i mål om äkta börd, behandlas nedan under rubriken fastställande av faderskap.
Fastställande av faderskap1 kan enligt 20 § lagen om barn utom äktenskap ske genom erkännande i underhållsavtal. Underhållsavtal måste enligt 9 § samma lag ske skriftligen med vittnen samt, om det innefattar åtagande att till barnets underhåll utgiva visst belopp en gång för alla, godkännas av barnavårdsnämnden. Träffas underhållsavtal i annan ordning utgör det icke hinder för den underhållsberättigade att utfå det underhåll som enligt lag tillkommer honom. I NJA 1940 s. 379 hade en man genom skriftlig av två personer bevittnad handling erkänt sig vara att anse såsom fader till ett barn utom äktenskap och med modern slutit avtal om bidrag till barnets underhåll en gång för alla. Då handlingen (varå tecknats godkännande av barnavårdsnämndens ordförande) icke visats ha godkänts av barnavårdsnämnden, förklarades den icke vara bindande mot den underhållsberättigade. Däremot ansågs erkännandet av faderskapet vara gällande. Beträffande formkravet på att skriftligt, av två personer bevittnat avtal skall föreligga hänvisas till vad ovan anförts om äktenskapsförord; jfr även SvJT 1943 Rf s. 5, där kravet på sådan form i 20 § andra stycket lagen om införsel ansågs uppfyllt genom en endast av den underhållsskyldige undertecknad handling (liksom köpeavhandling om fast egendom, undertecknad av endast säljaren, i NJA 1925 s. 206 och där angivna äldre rättsfall ansetts uppfylla den i JB 1:2 stadgade formen). — Enligt 26 § lagen om barn utom äktenskap skall den som visas ha haft samlag med modern å tid då barnet kan ha avlats anses såsom fader, där det ej är uppenbart att barnet ej avlats vid det samlaget. I SvJT 1937 s. 820 f. har jag uttalat, att lagrummet enligt numera stadgad praxis anses innebära skyldighet för
mannens motpart att visa att barnet kan ha avlats vid tiden för samlaget. När medicinalstyrelsen förklarar det osannolikt att eller tveksamt huruvida barnet kan vara avlat å den uppgivna tiden, bör alltså faderskapstalan ogillas; och när den uppgivna tiden avviker från vanlig konceptionstid, skall det lända den uppgivne fadern till fördel, om bevisning angående barnets utvecklingsgrad vid födelsen saknas. Dessa mina uttalanden åberopades i NJA 1940 s. 115 och tyckas ha vunnit domstolarnas gillande. Faderskapstalan ogillades, då samlag icke ägt rum tidigare än å 227:e dagen före barnets födelse och utredning om barnets utvecklingsgrad vid födelsen saknades. Konceptionstiden för fullgånget barn anses omfatta 240—300 dagar före barnets födelse (SvJT 1939 s. 646 f. samt 1937 s. 893). I NJA 1939 s. 160 ogillades faderskapstalan, enär det ej ansetts utrett att barnet kunnat avlas vid det enda samlaget mellan parterna 227 dagar före födelsen. Barnet var enligt barnmorskans intyg ofullgånget, men medicinalstyrelsen ansåg det ändå mycket osannolikt (ehuru ej med visshet uteslutet) att barnet avlats så kort tid före födelsen. I NJA 1940 s. 147 ansågs barn, som knappast var riktigt fullgånget, icke kunna vara avlat vid samlag mellan parterna 293 dagar före födelsen. — De nu föreliggande möjligheterna att genom blodprov utesluta faderskap enligt AB0- och MN-systemen ha redan tidigare varit erkända i praxis (SvJT 1939 s. 647; jfr Nordisk kriminalistisk årsbok 1939 s. 228). Vanligen har blodprovet ansetts ensamt avgörande, men i några fall har faderskap ansetts uteslutet genom blodprovet endast i förening med övriga omständigheter i målet. Något belägg för en förskjutning härutinnan så att blodprovet numera alltid skall anses ensamt avgörande kan ej med bestämdhet påvisas, men en tendens härtill kan spåras (jfr till det följande NJA 1944 s. 568). Om faderskap fastställts genom lagakraftvunnen dom men sedermera taget blodprov utesluter möjligheten av faderskap, ogillas sålunda faderskapstalan efter resning (NJA 1943 s. 419). Resning beviljas också i sådana fall då blodprovet allenast i förening med övriga omständigheter i målet anses utesluta faderskap (NJA 1942 s. 39). De s. k. klassiska uteslutningarna enligt ABO-systemet (hos barnet finnes en receptor, A eller B, vilken saknas hos modern och mannen) anses utan vidare utesluta faderskap (NJA 1935 s. 307 och 1943 s. 419). Detsamma gäller de s. k. Bernsteins-uteslutningarna (mannen 0 — barnet AB eller mannen AB — barnet 0; NJA 1934 s. 507) samt den ena av de enligt MN-systemet möjliga uteslutningarna (hos barnet finnes en receptor, M eller N, vilken saknas hos modern och mannen; NJA 1937 s. 118). Tvekan om blodprovet ensamt är avgörande råder vid tillämpning av den s. k. fyrgensteorien inom ABO-systemet (hos barnet finnes endera av receptorerna A1 och A2, hos mannen och modern blott den andra; NJA 1937 s. 430) samt vid den andra av de vid MN-systemet möjliga uteslutningstyperna (mannen M — barnet N eller mannen N — barnet M; NJA 1939 s. 64 och 1942 s. 39). I NJA 1937 s. 430 åberopades vid tillämpning av fyrgensteorien ej blott blodprovet utan även övriga omständigheter i målet, och något senare
prejudikat finnes icke. Tvekan om denna teoris tillförlitlighet torde emellertid numera hänföra sig endast till möjligheten att receptorn A2 föreligger latent vid sidan om A1 och detta är en lika sällsynt företeelse som att vid tillämpning av MN-systemet receptorn N2 föreligger latent vid sidan om M (Nordisk kriminalistisk årsbok 1939 s. 243). Trots denna möjlighet ansågs i NJA 1939 s. 64 en uteslutning enligt sistnämnda typ av MN-systemet ensam avgörande. I NJA 1942 s. 39 åberopades däremot i ett likartat fall blodprovet jämte övriga omständigheter i målet. — Att ett barn är trolovningsbarn kan fastställas genom erkännande i den ordning som stadgas i 20 § lagen om barn utomäktenskap. Ett sådant erkännande är gällande, där det ej visas vara oriktigt (NJA 1939 s. 513, närmare behandlat här ovan under rubriken trolovning). Saknas erkännande, måste enligt 35 § samma lagtalan om barnets förklarande för trolovningsbarn vid äventyr av sådan talans förlust anhängiggöras inom två år från barnets födelse; har hinder mött för talans anställande, må dock, där den uppgivne fadern ej är död, talan anhängiggöras inom ett år efter det hindret upphörde. Har erkännande skett men handlingen därom förkommit, är 35 § icke tillämplig, utan även efter utgången av den där stadgade tiden kan domstols förklaring erhållas att vederbörligt erkännande skett (SvJT 1941 Rf s. 28). Med det i 35 § angivna fallet att hinder mött för talans anställande är däremot enligt grunderna för lagrummet att likställa det fallet att trolovningen ingåtts först efter utgången av de två åren (NJA 1940 s. 585).
Vårdnad om barn1 utom äktenskap tillkommer enligt 2 § la-
gen om sådana barn modern. Finnes modern ej vara lämplig förese barnet eller dör hon, skall dock rätten överflytta vårdnaden å fadern eller särskilt förordnad förmyndare. I NJA 1940 s. 613 hade utomäktenskapligt barns moder, som gift sig med annan än barnafadern, vägrat att taga barnet, som utackorderats i långt enklare levnadsvillkor än föräldrarnas, till sig. På grund härav ansågs modern icke lämplig förese barnet, utan på talan av fadern överlämnades vårdnaden till honom, då anledning ej förekom till annat än att han var lämplig att utöva vårdnaden. — Enligt NJA 1944 s. 3 har den som har vårdnaden om ett barn behörighet att å barnets vägnar överklaga utslag, varigenom barnet ådömts ansvar. Målet avsåg en 17-årig yngling som fått villkorlig dom för sedlighetsbrott. Besvär anfördes icke av ynglingen själv, men av hans fader anförda besvär upptogos till prövning. Ett barn kan emellertid även själv föra talan i brottmål oberoende av vårdnadshavaren, om barnet fyllt 15 år (UNDÉN, Föräldrar och barn, 2 uppl. s. 63).
Enligt 6 § lagen om adoption1 må underårig ej adopteras utan samtycke av föräldrarna eller, beträffande utomäktenskapliga barn eller frånskilda, den av föräldrarna som har vårdnaden om barnet. Denna bestämmelse har ansetts innebära, att samtycket skulle lämnas till visst bestämt adoptivförhållande och sålunda med full kännedom om adoptantens person (NJA II 1932 s. 439 och 441). I praktiken har emellertid visat sig behov av att möjliggöra adoption utan att föräldrarna äga kännedom om adoptantens namn (SvJT 1942 s. 143). HD har också numera brutit med uppfattningen att föräldrarna städse måste veta vem adoptanten är. I NJA 1940 s. 690 ansågs sålunda erforderligt samtycke föreligga, då moder till barn utom äktenskap förklarat, att den familj som barnavårdsmannen utvalde och barnavårdsnämnden godkände finge antaga barnet såsom adoptivbarn. — Enligt 8 § adoptionslagen skall domstolen verkställa en lämplighetsprövning, huruvida adoptionen må äga rum. I domstolens fria prövningsrätt gjordes vid lagens tillkomst den inskränkningen att, när sökanden har bröstarvinge, tillstånd skall vägras, där ej synnerliga skäl till adoptionen äro (NJA II 1917 s. 488 f). Synnerliga skäl föreligga tydligen, då adoption användes såsom en form för legitimering av utomäktenskapligt barn. I NJA 1940 s. 474 lämnades också — dock synbarligen endast med stor tvekan — makar som hade ett flertal bröstarvingar tillstånd att adoptera utomäktenskapligt barn till en av dessa. Numera har
särbestämmelsen om adoptionssökande som har bröstarvinge borttagits genom lag den 5 maj 1944 (nr 180). Såsom skäl härför anfördes, att adoption vore mycket lämplig i äktenskap som efter det ett eller tvåbarn fötts bleve sterila. Att en ansökan om adoption gjordes trots att det av hänsyn till sökandes egen avkomling skulle vara olämpligt har ansetts så ovanligt, att domstolens allmänna lämplighetsprövning kunde skänka tillräcklig garanti mot missbruk. — Enligt 21 § adoptionslagen kan adoptivförhållandet hävas, om adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste eller för ett lastbart eller brottsligt liv. I NJA 1943 s. 212 ansökte en adoptant om adoptivförhållandets hävande på sådan grund. Ansökningen blev emellertid ogillad, enär adoptanten med adoptivbarnet träffat ett förlikningsavtal, vari adoptanten förklarat sig icke längre ha skäl påyrka hävande av adoptivförhållandet, och detta avtal ansågs bindande för adoptanten. Ursprungligen upptog lagen ingen möjlighet för adoptanten att få adoptivförhållandet hävt på andra grunder än de nu nämnda (NJA II 1917 s. 512 f). Att adoptivbarnet befunnits lida av sinnesslöhet medförde alltså icke rätt för adoptanten att få adoptivförhållandet hävt. I NJA 1939 s. 318 sökte en adoptant i ett sådant fall resning i adoptionsbeslutet, men resning på denna grund ansågs icke kunna beviljas. Genom lagen den 5 maj 1944 (nr 180) har numera i 21 § adoptionslagen införts möjlighet för adoptant att få adoptivförhållandet hävt, om adoptivbarnet finnes lida av sinnesslöhet, annat svårt själsligt eller kroppsligt lyte eller svårartad sjukdom, som kan antagas härröra från tiden före adoptionen, utan att adoptanten då ägde vetskap därom (jfr SvJT 1944 s. 779).
Vad angår föräldrars underhållsskyldighet gentemot barn1 kan till en början framhållas, att frågan om familje-
rättsliga underhållsbidrags rättsliga natur icke är närmare reglerad i lagen. Det har såsom en brist i lagstiftningen påtalats, att det icke uttryckligen är stadgat, att underhållsbidrag ej kan vara föremål för kvittning (SvJT 1937 s. 467). Numera har emellertid genom prejudikat fastslagits, att vanlig motfordran icke kan åberopas till kvittning motfordran på underhållsbidrag (NJA 1941 s. 16, jfr SvJT 1942 Rf s. 98). I underhållsskyldighetens natur ligger, såsom jag tidigare framhållit, att den har en perdurerande grund i själva det familjerättsliga förhållandet mellan den underhållsberättigade och den underhållsskyldige samt att gälden sålunda för varje tid uppkommer i och med att bidraget för den tiden förfaller (SvJT 1937 s. 825). Så länge detta förhållande består, kan därför endast rätten till förfallna bidragsbelopp preskriberas (NJA 1912 s. 519); när antingen den underhållsberättigade eller den underhållsskyldige avlidit kan däremot rätten till underhåll i sin helhet preskriberas (NJA 1931 s. 670). Förfallna men ickeguldna bidragsbelopp kunna såsom vanliga fordringar bevakas i den underhållsskyldiges konkurs (WESTRING, Den nya giftermålsbalken, 2 uppl. s. 98). För anspråk å framtida bidrag kan den underhållsberättigade däremot icke konkurrera med den underhållsskyldiges borgenärer, en princip som fått ett uttryck i 11 § lagen om barn utomäktenskap men får anses gälla beträffande alla familjerättsliga underhållsbidrag (SvJT 1942 Rf s. 74 och 1921 Rf s. 27). Vid bodelning mellan makar har också avsättning av egendom ansetts skola ske tilltäckning allenast av då förfallna underhållsbidrag (SvJT 1937 s. 816 ang. NJA 1933 s. 454 samt justitierådet STENBECKS yttrande i NJA 1929
s. 204). I viss mån måste dock även skyldigheten att framdeles utgiva underhåll anses såsom en den underhållsskyldige redan åvilande skuld. Sålunda kan den som för att förhindra uttagandet av framdeles förfallande underhållsbidrag avhänder sig sin egendom fällas till ansvar för gäldenärsbrott och detta även om det underhållsberättigade barnet ännu icke fötts vid tiden för avhändelsen (NJA 1939 s. 472, jfr 1925 s. 634). — Barns rätt till underhåll kan bestå även efter det barnet uppnått myndig ålder och kan då — i motsats till vad som är regel medan barnet står under föräldrarnas vårdnad — utkrävas av barnet självt i rättegång (NJA 1941 s. 16; jfr SvJT 1937 s. 824 och 1942 s. 498). Enligt 13 § lagen om barn i äktenskap upphör underhållsskyldigheten ej, innan barnet erhållit den utbildning som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig. (I 3 § lagen om barn utom äktenskap heter det, att underhållsskyldigheten upphör vid 18 år, där ej barnets anlag och omständigheterna i övrigt föranleda att barnet bör erhålla fortsatt utbildning.) I NJA 1942 s. 732 yrkade en dotter (i äktenskap), att hennes fader skulle förpliktas utgiva underhållsbidrag för hennes utbildning till tandläkare. Fadern invände att dottern i stället borde anlita lånevägen, och med hänsyn till faderns villkor blev också dotterns talan ogillad. I NJA 1941 s. 120 hade en son efter avlagd realskoleexamen genomgått ettårig kurs vid handelsinstitut och sedan i tre år innehaft avlönad kontorsplats men därpå, 22 år gammal, lämnat platsen för att under ett halvår deltaga i kurser anordnade av svenska handelskammaren i London. Domstolarna ogillade av sonen, som ansåg deltagandet i sistnämnda kurser ingå i hans tillbörliga utbildning, framställt yrkande om åläggande för hans fader att bidraga till gäldandet av kostnaderna. — I kostnaden för ett barns underhåll skall en var av föräldrarna taga del efter sin förmåga; vid särlevnad mellan föräldrarna skall den av dem som ej har vårdnaden om barnet betala underhållsbidrag (14 och 15 §§ lagen om barn i äktenskap, 4 § lagen om barn utom äktenskap). Dessa stadganden ha tidigare antagits innebära skyldighet att utgiva underhållsbidrag även för den som saknar förmåga att försörja sig själv (SvJT 1929 Rf s. 1). Enligt NJA 1942 s. 89 möter emellertid — då hänsyn till faderns och moderns respektive förmåga därtill föranleder — icke hinder att, vad angår förhållandet dem emellan, bestämma underhållsskyldigheten sålunda att kostnaden för barns underhåll skall bestridas av fadern eller modern ensam. Med vårdnaden förstås i de nyss citerade lagrummen i regel den rättsliga vårdnaden, ej den faktiska vården. (Se om denna och andra i det följande behandlade frågor WALIN, Om underhåll till barn och regressrätt mellan föräldrarna, i SvJT 1942 s. 497.) Underhållsbidrag tillkommer alltså den vårdnadsberättigade av föräldrarna utan hänsyn till att den andre ej lämnat barnet ifrån sig eller egenmäktigt tagit hand om barnet (SvJT 1937 s. 824 ang. NJA 1932 s. 174; jfr NJA 1927 s. 230). I NJA 1941 s. 184 ansågs make som ej hade vårdnaden pliktig att utgiva underhållsbidrag även efter det barnet flyttat till honom med den vårdnadsberättigade makens medgivande, detta
med hänsyn till att vid medgivandet gjorts förbehåll om att ändring ej skedde i fråga om skyldigheten att betala underhållsbidrag. Då makar faktiskt leva åtskilda på grund av söndring, kan den som faktiskt omhänderhar barnet få den andre förpliktad att utgiva underhållsbidrag, dock blott för tiden till dess frågan om den rättsliga vårdnaden blivit avgjord (NJA 1943 s. 585). Har skyldighet att utgiva underhållsbidrag blivit fastställd för viss tid, exempelvis till dess barnet uppnått viss ålder, kan skyldighet att utgiva bidrag för tiden därefter fastställas i ny rättegång jämväl i fråga om tid som förflutit innan den nya rättegången anhängiggjordes (NJA 1940 s. 501; jfr där angivna äldre rättsfall samt SvJT 1942 s. 499). Beträffande möjlighet för den underhållsskyldige att på grund av väsentligen ändrade förhållanden erhålla jämkning i underhållsavtal hänvisas till de ovan under rubriken underhållsskyldighet på grund av äktenskap refererade prejudikaten NJA 1940 s. 333 och 476. Bidrag till barn utom äktenskap har ansetts kunna på grund av väsentligen ändrade förhållanden jämkas till högre belopp även efter det barnafadern avlidit och bidraget alltså skulle omräknas till ett engångsbelopp att utgå ur dödsboet (NJA 1942 s. 449; jfr 33 och 34 §§ lagen om barn utom äktenskap). Då högre rätt upphäver skyldighet att utgiva underhållsbidrag eller nedsätter bidraget, brukar den i regel fritaga den underhållsberättigade från skyldighet att återbära vad han redan uppburit (SvJT 1937 s. 467, 814 och 825). I NJA 1942 s. 39 medgavs befrielse från återbäringsskyldighet, då faderskapstalan efter resning ogillades och den presumerade fadern på grund härav befriades från honom ålagd betalningsskyldighet. —Vad angår prioritetsrätt vid införsel, har i NJA 1940 s. 10 barnavårdsnämnds anspråk på återbetalning av bidragsförskott, avseende den tid under vilken uppfostringsbidraget uttages, ansetts böra gå före anspråk på oguldna tidigare förfallna bidrag (jfr SvJT 1942 s. 507 f. samt beträffande innebörden av underhållsbidrags prioritetsrätt i förhållande till utskylder och avgifter JO:s ämbetsberättelse 1943 s. 133).
FÖRMYNDERSKAPSRÄTT.
Beträffande omyndiga och verkan av omyndighet1 må till en början framhållas, att omyndighet fritager från skadeståndsskyldighet i obligatoriska men icke i utomobligatoriska förhållanden. Endast för barn under 15 år och enligt SL 5:5 otillräkneliga gäller enligt SL 6:6 en inskränkning i det utomobligatoriska skadeståndsansvaret, och även ett barn eller en otillräknelig är pliktig att ersätta skadan, om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart, gär-
ningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt. Barn under 15 år ha på grund härav i flera fall ålagts jämkad skadeståndsskyldighet för skada som de åstadkommit under lek (NJA 1940 s. 60 och 1941 s. 661; jfr NJA 1944 s. 301 och KARLGREN, Skadeståndsläran s. 72). — Vad angår gåvor till omyndiga, har gåvoskattemålet NJA 1939 s. 655 behandlats av KARLGREN i SvJT 1941 s. 463 (jfr NJA 1940 s. 185 och 1943 s 553). I NJA 1940 s. 231 ansågs en köpehandling, vari icke de omyndiga barnen utan deras moder och förmyndare upptagits som köpare, trots handlingens ordalydelse avse överlåtelse till barnen. — Omyndigförklaring har icke retroaktiv verkan. I NJA 1942 s. 368 hade en gammal, sjuk kvinna, strax innan hon förklarades omyndig, bortgivit praktiskt taget allt vad hon ägde till föreståndaren för det vilohem där hon vårdades. Det ansågs icke ådagalagt, att hon vid gåvans tillkomst handlat under inflytande av rubbad själsverksamhet. Gåvan förklarades emellertid ogiltig jämlikt 33 § avtalslagen.
Vidkommande förmyndare, deras plikter, förvaltning och redovisning1 gäller, att förmyndare icke kan överlåta omyndigs fasta egendom utan förmynderskapsdomstolens medverkan (7: 2 och 7 samt 8: 15 förmynderskapslagen). Vid dödsboförvaltning genom boutredningsman anses emellertid förmynderskapsdomstols medverkan icke vara erforderlig för överlåtelse av boets fasta egendom (NJA 1940 s. 27; jfr 2: 13 boutredningslagen, SvJT 1938 s. 660 samt vad här ovan under rubriken äktenskapets rättsverkningar anförts om samtycke enligt GB 6:4). — Enligt äldre rätt skulle en förmyndare vårda barnagodset som sitt eget eller gälda skadan. Detta innebar enligt en tolkning, att förmyndaren, om normal aktsamhet icke iakttagits av honom, likväl skulle undgå skadeståndsskyldighet, därest han i vården om den omyndiges egendom i allt fall använt samma omsorg som han i regel nedlagt å egna angelägenheter (jfr NJA 1893 s. 125). Enligt nya förmynderskapslagen 6: 4 och 9 medför åsidosättande av normal aktsamhet (»culpa levis in abstracto») skadeståndsskyldighet. I NJA 1940 s. 336 blev en förmyndare, som icke i rätt tid vidtagit erforder-
liga åtgärder för att indriva en den omyndiges fordran, förpliktad utgiva skadestånd med fordringens belopp.
Förmynderskapsdomstol1 äger, om tillsynen över förmynderskapet lämpligen bör överflyttas till annan rätt, förordna därom (4:4 förmynderskapslagen). I NJA 1939 s. 599 ansågs en förmynderskapsdomstol, sedan en socken överflyttats till annan rätts domsområde, sakna anledning vägra av en förmyndare inom socknen begärd överflyttning av tillsynen över förmynderskapet till nämnda rätt. — Enligt NJA 1939 s. 285 får talan icke fullföljas mot utslag av Svea hovrätt på besvär över beslut av Stockholms förmyndarkammare (12: 26 andra stycket förmynderskapslagen, jfr 13 § andra stycket sista punkten promulgationslagen till förmynderskapslagen).2